dybban poker

Resan tuffar vidare. Förra veckan hann jag med att, i Lomma, fixa experthjälp åt en 70-åring som ville komma i gång med nätpokern. Samt utmana Allsvenskans målfarligaste, Moestafa El Kabir, på straffar på Hisingen. 

 

 

 

Försöker annars klämma in så mycket poker jag kan under lediga stunder. Det känns nästan som förr i tiden, när man aldrig fick nog, då man smet hem på lunchrasten från jobbet för att klämma in ett entimmas-pass. I går hann jag till och med att gå ner en sväng till CC. Piraten var där och rånade. Masken var där och svor åt folk. Klättermus bjöd på starkt snus, som jag var tvungen att spotta ut efter någon minut på grund av yrsel. Och Boris skrattade på småländska. Allt var som vanligt. Och jag blev påmind om varför jag aldrig tycks tröttna på spelet. 

 

Det kan också ha att göra med att jag hade flyt vid bordet och plussade tre inköp. Det var en sån där kväll när jag floppade kåk handen efter att jag visat upp en stor bluff som gått hem. Och någon ville tro att jag bluffade igen. Poker är lika lätt när det går bra som svårt när det går dåligt...

 

Nu är tanken att vi snart ska bege oss upp mot Norrland. Det blir många mil, men jag har lärt mig att uppskatta livet på vägarna som en kringresande liten cirkus. Hör av er om ni vill ha en ballong eller ta en kaffe!

Min livs pokerresa startade 2005. Jag vet inte var den kommer att sluta, men jag vet att den har blivit längre och mer innehållsrik än vad jag någonsin kunde drömma om när jag började klicka mina första €5 sit&goes på Unibet , och mailade fixstjärnan Micke Norinder om råd för att utveckla mitt spel...

 

Vilka tider. Han gav mig €50 i spelpengar, vilket antagligen var mer än min största prissumma då. Någon gång ska jag bjuda tillbaka i form av speltips och någon slags kanelbulle. 

 

Jag vet inte hur Mickes tips påverkade mig, men jag tror inte våra spelstilar är tvillingsjälar direkt. Men det där var som sagt en halv livstid sedan.

 

Sedan dess har jag lärt mig en del om poker. Framför allt har jag träffat extremt många pokerspelare. Både trevliga och otrevliga. Någon gång har jag blivit hotad med stryk, andra gånger hembjuden på hembakad äppelpaj. 

 

Det roliga är väl egentligen inte att träffa pokerspelare just för att de är pokerspelare, utan för att spelet inbjuder så många olika personlighetstyper som man aldrig hade stött på i det "vanliga" livet. Människan bakom spelaren är den som man verkligen vill ta del av. 

 

I november kommer jag åka runt i landet på "Dybbans Sverigeresa" för att träffa människor som ska spela Poker-SM på Svenska Spel. 

 

Introt släpptes i fredags och spelade in i Visby. 

 

 

 

Efter den bombastiska Titanic-avslutningen drog jag sedan mot Stockholm för att träffa två gamla tonårsidoler. De som har ett förflutet inom dataspels-världen har garanterat koll på Emil "HeatoN" Christensen och Tommy "Potti" Ingemarsson. De startade upp världens bästa Counterstrike-lag "Ninjas in Pyjamas". 

 

Jag hade ingen aning om att HeatoN fortfarande blev igenkänd på stan och hade någon slags legendstatus inom gaming-världen, en värld som inte är helt olik pokerns visar det sig...

 

Vi tog en battle i CS. Ordet förnedring räcker inte riktigt till för att förklara utgången. På det sättet gillar jag nätpoker bättre. Bara en mus att klicka med. Och ingen jäkel som dyker upp och hugger ner dig i ryggen med rambo-kniv...

 

 

 

Nästa program kommer jag att träffa raka motsatsen till CS-proffs. Min livs pokerresa rullar vidare...

Vattnet under broarna rinner snabbare och snabbare. Och det tar livet med sig. 

 

Sen senast har jag släppt ännu en "Dybban flyttar in". Vi var först lite rädda att det skulle vara lite för långt - 42 minuter. Men det har tagits emot väldigt bra av dem som sett det hela så det var nog inget problem ändå. 

 

Mikael Thuritz går liksom inte att få för mycket av. Ingen hög gard. Inget skådespel. Han är bara sig själv. Och råkar vara en av världens bästa pokerspelare och lever det liv som kommer med det. 

 

 

 

I övrigt går mycket tid åt till ett nytt web-tv projekt som ska spelas in snart. Det kommer hålla mig ute på vägarna under hela november. Blir spännande, roligt och ångestfullt. Precis som med pokern.

 

Har även hunnit med att göra en "Valterego" och varit med i P4. P4 Morgon, i Jönköping. Jag och fotograf Daniel fick prata lite poker. Jag har inte vågat lyssna på det än då min hjärna inte var påslagen under intervjun. Var tvungen att kliva upp klockan 06, vilket kan få vilken pokerspelare som helst att förvandlas till en grymtande urtidsmänniska. Men för den som är nyfiken så finns vår intervju här. Mamma messade i alla fall och tyckte det var bra...

 

Vi pratade även om vår "Sverigeresa", som vårt nya projekt heter. Under resan ska vi försöka nosa upp pokerspelare runt om i landet. Mestadels hobbyspelare denna gång, då många av proffsen redan fått visa upp sig.  

 

Om det är någon som har tips på en person, eller två, som de tror skulle gå igenom rutan så är det bara att höra av sig till mig. ([email protected]) Letar främst efter folk i mindre städer, i olika åldrar, gärna med ett annorlunda yrke eller hobby vid sidan av pokern. Men framför allt i ägande av en skön personlighet. 

 

De som lyckas ge ett tips som sedan är med i produktionen bjuder jag på räkmacka på CC. 

 

Till sist vill jag ge ett stort grattis till Andy som lyckades med bedriften att försvara sin SM-titel i PLO på Malta. Sicko. Häng upp Andys tröja i taket. Låt Andy dra ut på en Eriksgata. Och lägg ner grenen. Från och med nu finns det bara en svensk mästare i PLO. 

 

Det verkar för övrigt som att hela evenemanget var både trevligt och väl genomfört. Kul att höra. Så även om Emil Ohlsson twittrade att "Poker-SM på Malta ger mig lite hockey-VM känsla" så har alla jag pratat med som var på plats verkat nöjda. Och frågan är om det inte är viktigare att skapa en bra gemenskap, och fina minnen att åka hem med, än ett prestigefullt evenemang i detta läge? Jag tror det. 

 

Det fortsätter hur som helst att rinna vatten. Och livet vägrar att lätta ankar. 

 

Gott så. För då är man död. 

I går var en heldag som slutade i total lycka. Sverige vände och vann mot Österrike och Robin Ylitalo tog sig till finalbord i EPT London med den tredje största stacken. 

 

Enda smolket i glädjebägaren var att Sofia Lövgren gick från chipleader i EPT highrollern när det var 15 spelare kvar till att vara utslagen en kvart senare. Men ändå, vilken sjuk bedrift i sin första highroller. WP! 

 

Då jag jobbar med poker så mycket runt om så har bloggen blivit lidande. Den senaste veckan har jag fått ur mig en krönika och en podcast. De går ihop en del i varandra och behandlar bland annat Mattias hemliga liv som miljonär. Och vad de flesta ångrar på sin dödsbädd. 

 

Det är rätt kul att en del personer kallar Mattias för tomte. Gemensamt för dessa är att de inte känner honom. Att lyckas med det han har lyckats med i livet är unikt och det krävs både hjärna, passion och envishet för det. Samtidigt har han lyckats med att vara snäll och ärlig och behållit barnasinnet hela vägen fram. En jädra bedrift som jag applåderar rakt ut. 

 

I dag är det en strålande höstdag. Sol och blå himmel. Jag ska för första gången på 20 år ta mig till Åby travbana med Norrländskan. Ska bli kul. 

 

Får följa Ylitalos finalbord via mobilen. Tror det startar nu vid 14. De som vill lära känna honom lite närmare kan kika på Dybban Flyttar in där jag hälsade på honom under en dag i somras.

 

Trevlig dag alla!

 

Varje gång han vinner en pokerturnering så köper han en cykel till någon. Till något av sina fem barn, till någon vän, eller till släktingarna i Kroatien. 

 

Nu har han 16 cyklar ståendes hemma, säger han. 

 

Den Svarta Piraten, som han kallar sig själv, är inte lik någon annan jag någonsin träffat vid ett pokerbord. Det fick Jonatan Hellman bland annat erfara när han besökte Göteborg för några månader sedan. 

 

Att träffa Sveriges bästa pokerproffs är spännande och lärorikt. Men att träffa en livs levande pirat, med en helt unik syn på spelet poker, det är bortom allt.

 

Just nu ligger Piraten på andra plats på turneringsrankingen på CC här i Göteborg. Fem placeringar före undertecknad. Ingen förstår riktigt hur det gått till. Förutom Piraten. För honom är allt självklart. 

 

- Jag tycker det är kul att utmana starka händer med svag hand. Där får jag kicken.

- Jag gillar att dra ut. Det mesta jag vunnit är med dåliga händer...

 

Månadens Dybban Flyttar In blir lite annorlunda, men endast ur positiv bemärkelse. Häng med hem till Piraten!

  

 

En hel del pokerspelare har på senare år tagit sitt pick och pack och dragit vidare mot nya jaktmarker. En del av dem gula. En del av dem med en fin rulle att investera i andra projekt. 

 

Några av de tyngsta gamla rävarna är idag helt specialiserade på sportsbetting. En spelform där jag själv försöker äta smulorna av vad mina highstakeskontakter slänger åt mig i form av speltips ibland. 

 

Hur som helst fick jag tag på den mycket sympatiska oddsättaren Johan Elevant för att prata om hur det egentligen går till när man sätter ett odds och vad man behöver för kvaliteter i yrket. På många sätt skulle han nog säkert kunna bli en utmärkt pokerspelare, även om han inte inser det själv. 

 

I vår 10:e podcast får vi, förutom att Mattias äntligen har uppfyllt en pojkdröm och köpt ett flipperspel, bland annat reda på vilket odds vår expertfisk egentligen borde ha fått när han spelade 4-4 i Tyskland-Sverige vid ställning 4-0 till Tyskland. Och i vilka spel spelaren har störst chans mot banken. 

 

För intresserade hittar ni podden här och på iTunes här.

Bloggandet får stå åt sidan ett tag till. Det är mycket annat nu. Det mesta handlar om poker i olika format och det är riktigt kul. Jag ser mycket fram emot hösten. 

 

"Kloka män talar för att de har något att säga, dårar för att de måste säga något." Jag försöker gömma min dåliga uppdateringstakt bakom dessa kloka ord. 

 

Jonatan Hellman länkade till en artikel från Pokerlistings på Facebook idag om porrstjärnan Puma Swede som ska spela BOM på Malta. Hon gav omdömen på hur bra hon tror olika kända pokerproffs är i sängen. Ett gäng jackass-finnar, som bland annat gillar att kasta pil på varandra, ingår tydligen också i turneringens promotion. Plötsligt faller poletten ner hur Pokerlistings resonerar. Och jag måste ge dem cred för att de ändå står för en röd tråd i hur de vill locka läsare och spelare. 

 

Vi snackar freakshow de luxe. All publicitet är bra publicitet. 

 

Hade jag haft en blogg på en sådan sida hade jag nog fått kalla fötter och försökt stämpla ut bakvägen så snabbt det går. 

 

Det är väl tur för Pokerlistings att alla bloggare inte känner likadant. Och det är väl tur för vissa bloggare att det finns pokersidor som betalar för en freakshow...

 

Jag är även förvånad över att Pokerlistings inte försökt kontraktera Mattias Andersson som skulle kunna ställa till med den största freakshowen genom alla tider om han lägger den sidan till. Helt i företagets anda. 

 

Mina päron ska av en ren slump till Malta på semester nästa vecka. Farsan tjatar på att jag och Norrländskan ska följa med. Med tanke på vad som väntar där nere under denna tid vet jag faktiskt inte om jag vågar släppa i väg de gamla själva. 

 

Vi får se om jag måste ta mitt ansvar...

 

De som varit i Barcelona den senaste veckan har nog svårt att förstå människor som hävdar att pokern är död. Där var den allt annat än död. Tvärtom. Mer levande än någonsin. Kanske för levande.

 

Ville man spela cashgame fick man snällt stå i kö minst fyra timmar. Var man sugen på en turre så var det köande i ett par timmar och om man kom fram så fick man offra en coinflipp på att få plats också. 

 

Så det blev inte så mycket poker som det var tänkt på resan. Desto mer turistande med Norrländskan och goda middagar. Säkert en plusaffär totalt...

 

Jag hann i alla fall med att spela Estrella med makalösa 1800 spelare. Rekord. En redogörelse för det hittar ni här. 

 

Det var otroligt många svenskar på plats. Antagligen fler än som spelade Malmö Open. 

 

Till EPT Main Event kom det 1200 spelare till start. Rekord det med, tror jag. Förstapriset landar på över en miljon euro. Mums! 

 

I dag startade dag 4. Det är i skrivande stund fem svenskar kvar bland de 79 som fortfarande har chans på titeln.  En av dem handlar dagens pokerkrönika om. 

 

Självklart följer ni all spännande action med hjälp av Valterego och hans ihärdiga uppdateringar. Och jag hoppas verkligen att krönikans huvudperson är på plats nu och förvaltar sin stack. Blir lite orolig efter denna mess-konversation: 

 

"Nu e det stressigt börjar om 7min har inte ätit, hoppa just in i en taxi"

 

"Försov du dig?"

 

"Ne, fastnade i duschen, har en rätt tiltande dusch som är så finkänslig att bara man snuddar vid reglaget så går det från iskallt till kokhet å viceverca"

 

Låter ju iskallt att få en tiltande dusch i det läget. Eller var det varmt? Jag hoppas det! 

 

Heja Sverige!

"Bitterhet är som att dricka gift och tro att det ska förgifta dina fiender" sa någon en gång till mig. Den där meningen gungade runt i mitt huvud när jag gick hem från kasinot. 

 

Jag kom in på finalbordet i kvällens 500 rebuy som stor chipleader. Och bubblade. Då kom den klassiska bitterheten. Saker och ting blev inte som jag hade tänkt mig. Som jag hoppades och trodde. 

 

Så när jag gick förbi Stenpiren, längs med Göta älv började jag tänka på bitterhet. Att bubbla en turnering har jag gjort hundratals gånger så vis av erfarenhet vet jag att den sortens svärta går fort att skaka av sig. Den brukar vara borta på en kvart. 

 

Istället funderade jag på vilka saker i livet som verkligen kan försätta mig med ett bittert hjärta. 

 

Att mina barndomsminnens största hjältar, farmor och farfar, båda dog unga långt innan de fick gå i pension är en sådan sak. Det får mig att känna en otrolig självömkan. För jag vet att de båda hade varit en stor del av mitt fortsatta liv och de hade kunnat ge mig insikter som ingen annan hade kunnat ge mig. Jag hade mentalt varit en så mycket rikare människa om de hade fått fortsätta leva. 

 

Att jag inte har drivet att utnyttja mina talanger till fullo gör mig också bitter. Jag vet att jag skulle kunna göra en hel del bra grejer av mitt liv. Till skillnad från andra stora drömmare och visionärer ser jag dock inte hur jag någonsin skulle kunna hitta viljan att skriva ihop en hel bok. Eller bygga en altan till mitt framtida hus. Jag orkar inte ens skaffa en hund för rädslan att behöva lägga massa tid på att ta hand om den. Jag skyller mycket av den inställningen på pokern och den på många sätt dekadenta livsstil spelet erbjuder. 

 

Att jag blir äldre gör mig bitter. Jag är trött på att åldras. Trött på att inte vara bra på fotboll längre och numera vara en säkerhetsrisk till och med i korplaget. 

 

Och jag kan bli bitter när jag tänker på personer som har lurat mig och bedragit mig genom åren. Min självömkan vet inga gränser när jag tänker på dem som har brutit sina löften till mig och ljugit mig rakt upp i ansiktet. Då vill jag krama om mig själv och ruva på hämnd. 

 

En kall vind, som talar om att hösten är på väg, leker med en plastpåse över Järntorget. En plötslig insikt tvingar mig att slå mig själv i ansiktet så det hettar i kinden.  

 

Det finns inget som får mig att känna mig mer patetisk än när jag tycker synd om mig själv. Det finns något så genuint ynkligt i det. Något självcentrerat och osympatiskt. 

 

Som när Phil Hellmuth klagar på otur och kalla kort efter en livstid av goodrun. 

 

De stora lyftkranarna bildar ståtliga siluetter mot det stjärnklara himlavalvet. Så när jag går där i natten måste jag stanna upp en stund och titta upp. Det känns som något högtidligt är på väg att ske. Som att jag är på väg att ingå en pakt med metallen och stjärnorna. 

 

Bitterhet gör det svårt att leva i nuet. Bitterhet kan förstöra relationer till andra människor. Bitterhet gör våra hjärtan hårda. Bitterhet får oss att sakta förtvina innifrån. 

 

Där och då lovar jag mig själv att göra allt för att hålla giftet borta från min strupe. Att släppa allt det svarta och koncentrera mig på att leva. 

 

Det finns smartare människor än jag som om och om igen väljer att dricka kvicksilver. Och tror att det ska förgifta deras fiender. De får för sig att hämnd och vendettor är den rätta vägen till själslig frid när de borde förstå att det är precis tvärtom. 

 

Så länge de bär den där flaskan, med en dödskalle på, i innerfickan kommer de aldrig att bli helt fria. De kommer ständigt ha ett mörker som gäst i bröstet. 

 

Jag tar upp min flaska och slänger ut den i Göta älv. Ser för mitt inre hur den sakta sjunker till botten bredvid gamla dumpade cyklar bland övergödda alger. 

 

I morgon åker jag och Norrländskan till Barcelona för att spela poker. Det kommer alltid fler pokerturneringar. Nya tillfällen att bubbla. Nya möjligheter att göra om, göra rätt, ta revansch. 

 

Men vi får bara ett liv. Lev det. För livet är ingen pokerturnering. Du får bara en chans att leva. Ta den. 

Semestern är slut. Dags att börja få lite fart på bloggandet igen. 

 

Den senaste tiden har jag lirat en hel del poker, med hyfsade resultat, samt spelat in ett nytt avsnitt av "Dybban flyttar in". 

 

Det avsnittet kom ut idag. Och det är vårt längsta hittills, en hel halvimma. Anledningen till det är flera. Framför allt är Robin Ylitalo en skön snubbe. Men vi fick även chansen att följa inte bara en, utan ett helt gäng av Sveriges bästa pokerspelare. 

 

Robin, som knappast behöver någon närmare presentation, berättar lite om upplevelsen i sommarens WSOP och känslan man får av att sitta på ett finalbord. Vi diskuterar även varför han inte njuter tillräckligt av livet, vad hans tjej kan störa sig på i hans personlighet och hur det kommer sig att han plockar bort tomaten i hamburgaren trots att han har fem ketchupflaskor i kylskåpet. 

 

Vi får även en inblick i hur en normal arbetsdag ser ut för några av våra bästa pokerproffs som gemensamt har hyrt ett kontor i Göteborg där de spelar. Och när jag säger bästa så menar jag verkligen det. 

 

Jag hoppas ni håller tillgodo. 

 

 

De som vill följa kontoret på ännu närmare håll kan med fördel läsa deras dagbok på Pokerforum. 

Ibland får man sms, samtal eller mail som får en att tänka till lite extra över livet. 

 

För några veckor sedan kom ett sådant. Det handlade om en person från en svunnen tid. Men som jag nu tänkt mycket på.

 

Så mycket att jag tillägnar honom Veckans pokerkrönika. 

Det var längesedan det dekadenta pokerrummet inne på Flamingo hade sett sina glansdagar. Inrökta väggar och golvmattor. Interiör charmig som på en gammal finlandsfärja. Till och med damerna som serverade drinkar i kortkort var av äldre modell, födda långt innan Kennedy blev skjuten.

 

Ändå var det där vi ofta hamnade, till sist, efter långa dagar och sen middag. Orken satte stopp för något annat och om man skulle förlora på grund av trötthet eller allmän okoncentration fanns det bara 1/2 dollar NL så skadan kunde inte bli för stor.

 

Jag påmindes om varför jag började spela poker från första början. Långt i från pokerproffs, stora prissummor och minst lika stora egon. Efter att på dagarna ha följt WSOP på nära håll borta på Rio och fraterniserat med världens poker-elit kändes det här som ett stilla andningshål. Här fanns ingen prestige eller pekpinnar på hur man skulle spela. Här fanns inga rätt eller fel. Här kunde man slappna av med en Bud i goda vänners lag. Vänner som man aldrig någonsin träffat tidigare...

 

Då jag varit här många år nu, känder jag igen de flesta av de dealers som arbetade. Till skillnad från kasinot hemma var medelåldern 30 år högre, minst. I Las Vegas är inte dealer-yrket något som man utövar över en sommar eller arbetar med innan man börjar plugga eller har som extrajobb. Det är inget jobb exklusivt för yngre, som det ofta kan ses som hemma i Sverige. Här är det ett yrke som man kan tänkas pensioneras som. Jag gillar det. Det ligger en stolthet vid att stå fast vid sin läst som jag tycker mycket om. 

 

Denna kväll spelades som vanligt Morrissey i högtalarna. Hemma i Sverigs spelas bara den gamla pop-ikonen på uteställen där hipsters nickar gillande samtidigt som de stryker sin tvinnade mustasch. Här går han loss på repeat i högtalarna på de flesta hotell. Plötsligt känner man sig inte lika exklusiv och unik när man tycker att Morrissey är det coolaste som finns. Och det kommer så oväntat att ett kasino som bjuder på trött strip-dans samtidigt har så bra musiksmak. Hur kommer det sig?

 

Jag funderar djupt på detta spörsmål där jag sitter med 300 inväxlade dollar i röda 5-dollars marker. Marker som troligen inte har gjorts rena de senaste 20 åren...

 

Stämningen är på topp! Några är lite berusade. Några kanske bara höga på livet. Men alla är glada. Det pratas och det skämtas. Ingen är utanför. Inte ens fransmannen. Det känns som att det finns ett högre gemensamt mål med kvällen än att vinna pengar. Förmodligen är det bara så det känns. Men känslor ska inte underskattas. 

 

Och det är då han kommer. Mitt i ett skämt om franska pokerstars som fransmannen drar med mig när det går upp för honom att många svenskar spelar där. Jag funderar på om jag ska varna honom för att rosjon hittat nya jaktmarker, men jag avstår. Det får komma som en brutal överraskning. Men det är då han kommer. Den lille indiern. Med exakt samma accent som man förväntar sig. Liknande den hårt arbetande butiksägare Apu i Simpsons. 

 

Den lille indiern är prydligt uppklädd i en röd piké. Han sätter sig ner med ett stort leende och han skulle nog kunna sitta så där i all evighet utan att säga ett ord och man skulle känna att han är en människa man vill hänga med ändå. 

 

Han växlar in ett fullt inköp. 300 dollar i röda marker placerade i tre prydliga staplar, som sig bör. 

 

När en ny människa kommer till ett pokerbord så är det som att klassen fått en ny medlem som måste synas upp och ner. Alla tystnar i några sekunder för att titta på "Apu" när han säger "Hej! Hej!"och fortsätter att visa upp en bländande tandrad. 

 

Sen är han en av oss. 

 

Efter någon timma har den lille indiern knappt spelat en hand. En äldre herre från Boston skämtar om att till och med hans fru sedan 30 år är "lösare". Men indiern låter sig inte påverkas utan fortsätter lägga sin händer. Och le sina stora bländande leenden samtidigt som han så smått börjat delta i diskussionerna och bli en del av den allmänt goda stämningen som ofta skapas av ett gäng som njuter av att få spendera sin semester i en stad som Las Vegas. 

 

Ytterligare en timma går. Då händer det. Indiern synar en höjning på 15 dollar preflopp. De första tre korten kommer. 642 med två hjärter. Vi är tre spelare med i potten. Själv har jag 99 och fortsätter satsa 25 dollar. Den lille indiern skrynklar ihop pannan innan han prydligt radar upp ett gäng svettiga röda marker och höjer till 60 dollar. Den tredje personen. En äldre asiat med cigarrgula tänder synar! Jag ser ingen annan utväg än att vackert slänga i väg mitt överpar. 

 

Turn kommer. En obetydlig kung. "Apu" betar 60 dollar till. Asiaten suger en stund på den otända cigarren han har i mungipan innan han synar. River visar hjärter 2 vilket parar brädan och samtidigt gör färgen möjlig. Indiern, som jag kallar liten trots att han längre än sin ännu kortare motståndare, asiaten, går nu all in för 160 dollar. Asiaten synar snabbt och slänger upp AT i hjärter för esshög färg. 

 

Den lille indiern ser besviken ut. 

- Oh, flush. I can't beat that, mumlar han sorgset och för första gången försvinner hans karaktäristiska tandrad bakom stängda läppar. 

Han muckar sin hand. Någon blir nyfiken på vad han kunde ha haft för kort då han spelat så tight så länge och nu valt att investera alla sina marker. Ingen trodde på en bluff. Mannen med sexskämtet om sin fru frågar: 

- What did you have? 

- Just three of a kind. Sixes...

- Oh, unluck, svarar gubben. 

 

Själv börjar jag nästan skaka av upprördhet då jag inser att dealern sedan länge börjat blanda om leken. Den stackars indiern hade kastat den bästa handen då den andra tvåan gav honom kåk. 

 

Ingen annan verkar av någon outgrundliga anledning reagera. Och den lille indiern tar försynt fram nya sedlar att spela med. 

 

Potten på runt 600 dollar hade gått till fel spelare. Borde jag nämna att han gjort ett helt idiotiskt misstag och förlorat en pott han rätteligen skulle ha haft på grund av att han inte klarar av att tyda brädan? Borde jag ge honom en pokerlektion och öppen vägledning i hur han borde agera och tänka i framtiden? 

 

En del av mig vill och kan inte hålla tyst när sådana här fel begås. Det gör ont inom mig och jag vill bara skrika ut min frustration. Som när Phil Ivey foldade bäst hand vid showdown i WSOP Main Event för några år sedan. Det känns genuint fel och så får det inte gå till. 

 

Samtidigt tittar jag på den lille indiern. Tydligen gick det snabbt för honom att glömma den förlorade potten. Han har börjat le igen och pratar nu med fransmannen om mat. 

 

Jag inser att det bara skulle kännas som att få en kniv i magen om jag berättade. Kanske skulle den vita tandraden försvinna bakom stängda läppar igen och han skulle förbanna sig själv? Jag vill inte riskera att förstöra hans kväll. 

 

Kanske gjorde jag honom en björntjänst genom att aldrig berätta. Kanske räddade jag hans kväll. Det får vi aldrig veta. Jag vet bara att jag själv inte skulle ha velat bli idiotförklarad inför hela bordet och tvingats gräma mig under resten av sessionen över ett så dumt misstag. 

 

Nu flöt allt på som vanligt istället.  Ännu en Morrissey-låt gungade ut över lokalen. De gamla rävarna som delade ut korten delade med sig av sina anekdoter som de samlat på sig vid borden under decennier. Stämningen fortsatte på topp. 

 

Det var nästan som om det dekadenta pokerrummet blev vackert till slut. Som en novell av Charles Bukowski. 

 

Nästa dag var jag tillbaka på Rio. För VM i poker. Där spelarna har andra mål. Som att bli bäst och vinna så mycket pengar som möjligt. 

 

Jag såg många nya världsmästare bli till. Men om tio år är det den lille indiern, med det stora leendet, som jag kommer att minnas...

 

Edit: Angående uppförande vid pokerborden. Proffs kontra amatörer. Vad tycker du? Läs gärna min senaste poker-krönika i ämnet. 

Bara synen av att se invägningen mellan dessa två medelålders män inför publik. Där Ken och Bergman stirrar varandra djupt i ögonen. Står så nära varandra att fukten från deras andedräkt immar igen varandras glasögon. Två män. Långt ifrån sina fysiska toppar. Iklädda endast kalsonger. 

 

Eller när de kliver in mot ringen. Ken i en slängkappa. Eller möjligtvis en dyr märkesmorgonrock som frugan ömsint lagt fram på Kens säng under morgonen. Bergman i en urtvättad träningsoverall. Jag tänker på musiken som kommer att spelas. Rocky? Hur Ken slår slag i luften som uppvärmning. Gör några highfives med publiken. Hoppar upp och ner. Andas allt tyngre inför sin stundande holmgång. Bergman lufsar mer. Utsätter inte kroppen för onödig rörelse för att spara kraft. Och så slår någon i gonggongen. Rösterna höjs och pulsen med den. Den första smällen som får en svettig lugg att i slowmotion stå i givakt. Hejaropen tilltar. De båda slagskämparna förstår båda vad en förlust skulle innebära. De lägger sig hellre i graven än ger upp. Musklerna under fettet som spänns. Skjuter ifrån. Och hur domaren till sist lyfter upp en arm. Jag ser allt tydligt. Det är vackert. 

 

Det finns två sorters människor. De som tycker det är roligt när det händer något. Och de som inte gör det. 

En generalisering å det grövsta givetvis. Men jag har alltid varit av uppfattningen att när någon tar sig för något så ska man uppmuntra det. 

 

Då spelar det ingen roll om man tycker att det är en urlöjlig idé. Eller tråkig. Eller något som man själv aldrig skulle ta sig för. När en människa vill göra något, som att skriva en bok, cykla på en enhjuling jorden runt eller starta ett litet katt-café så vill inte jag var en surläpp som står i ett hörn och muttrar om vilken fantastiskt hjärndöd idé det är. 

 

Varje människa väljer sin egen väg. Och när någon äntligen tar sig för något, som inte kan skada någon annan, så ska det ges en tumme upp i min värld! 

 

Denna vecka ger jag en tumme upp till Ken som antog den osande kommentars-kritikern Andreas Bergmans utmaning i en trekamp de luxe. Se bakgrunden här. Och fortsättningen här. 

 

Det finns så många intressanta aspekter av detta så jag vet inte var jag ska börja. För det första känns det hyfsat unikt att en arg, ofta förolämpande, kommentars-kritiker får sin röst hörd på detta sätt. Ja, till och med får chansen att dra på, i detta fall skribenten Ken, en rak höger. Helt lagligt dessutom. 

 

Jag undrar verkligen hur det kom sig att Ken helt plötsligt fick för sig att tacka ja till utmaningen. Har han långtråkigt? Vill han bara skapa hype till bloggen? Är han genuint intresserad av att ge Bergman på käften? Eller är han så säker på att Bergman ska tacka nej att han känner det som ett riskfritt förslag där han kommer stå som den moraliska segraren? 

 

Personligen ser jag det som en uppenbar reklamkampanj för Pokerlistings pokerturre "Battle of Malta". Jag tycker kampanjen är rolig. 

 

Jag har försått att en del människor tycker det är en dålig idé att ge en person som Bergman så mycket utrymme. Jag har förståelse för deras åsikter. Men i detta fall håller jag inte med. 

 

Detta är en trekamp som inte skadar någon. Och när till exempel Dan Glimne som fått ta emot de hårdaste och fulaste av Bergmans förolämpningar eldar på i kommentarsfältet att "Bergman nu omöjlgt kan backa ur" så får man anta att även Dan ser underhållningen i detta och gärna vill att denna trekamp blir av. Vem är då jag att visa tummen ner? 

 

Till dem som tycker hela prylen är löjlig. Livet är löjligt. Vi människor är löjliga. Det är bara att inse det och leva med det. Det är farligt att ta sig själv på för stort allvar.

 

Även om Ken i min mening är en besserwisser som har svårt att erkänna fel så älskar jag denna sida av honom som han visar nu. Den som vågar framstå som just löjlig och bjuda på underhållning. 

 

Hittills har Bergman inte gett sig tillkänna och svarat på Kens reverse utamaning. Men nu ska ni få svaret. I vår färska podcast intervjuar vi Bergman och tar reda på hur stor chans det är att han kommer att ställa upp. 

- Att ställa upp på såna här intervjuer är helt iskallt för min image, konstaterar han bland annat. 

 

Ni kommer få de exakta oddsen. Och dessutom får vi reda på varför han är så arg i kommentarsfälten. Hur det går med boken. Plus lite annat smått och gott. 

 

Nörderiet kring denna trekamp vet inga gränser i dagens pod. 

 

Men självklart handlar den om annat också. 

- November nine

- Semester-gött

- Fotboll och fanatism

- Mycket annat. 

 

För första gången spelar vi in podcasten över skype då Mattias befinner sig på en liten ö i Grekland. Tyvärr bli därför ljudkvaliteten inte lika bra som vanligt med rådande förutsättningar, om än fullt överkomlig. Jag hoppas ni har förståelse för detta. 

 

Ni hittar podden HÄR och på ITunes HÄR.

 

 

Ibland förtjänar människor och ting att lyftas fram. Särskilt efter en resa likt denna. Här kommer några utmärkelser från Las Vegas. 

 

Årets krutgubbe: Stellan Andersson. 

- Mattias farsa Stellan kom till Vegas även i år. Stellan är en fantastisk människa, tillika hjälp-revisor för Pokerförbundet. Det bästa med Stellan är att han pratar med alla och inte är rädd för att göra bort sig lite. Att han blivit pokerbiten på gamla dagar är ett extra plus. 

 

Det är mänskligt att fela. Jag kan nog till och med slänga ur mig att ingen är eller någonsin har varit felfri. 

 

Jag har inte heller några problem med människor som gör fel eller har fel. Inte ens när jag själv har fel tycker jag att det är särkilt jobbigt. För jag vet ju att jag inte kommer kunna gå igenom ett helt liv utan att ha fel ibland. Fullt naturligt och mänskligt alltså. Jag tror dessutom att de som vågar misslyckas har störst chans att lyckas. 

 

Inte ens när personer som framställer sig som unikum och självförhärligande profeter har fel så dömer jag dem för det. 

 

Men jag tycker det är rätt kul. Och jag myser lite. 

 

Ken Lennáard är alltid snabb med att ta fram den stora motorsågen när han finner det nödvändigt i sina texter. Om någon har fel så får de veta det, vilket absolut inte behöver vara något dåligt i sig. För en bloggläsare är det snarare att föredra. 

 

Ken själv har aldrig fel.  

 

För han är facit. 

 

Eller så tror han att han är facit. 

 

Men jag kan berätta en hemlis. Ken är inte facit. Ken är långt i från facit. Men han är väldigt rolig. Särskilt när han har fel. Särskilt när han har fel, men vägrar erkänna det. Eller när han ständigt påpekar att han är att lita på.

 

Jag har aldrig träffat en ärlig människa som kännt ett behov av att ständigt upprepa sin egen ärlighet. Kanske är Ken undantaget som bekrtäftar regeln?

 

Kenta har skrivit flera texter om mig med faktafel. I dag fick han för sig att såga Erik "Snusarns" Backlunds spel i Main Event. Här hittar ni Kens text. Och här hittar ni texten han sågar. 

 

Den som är läskunnig och ögnar igenom båda texterna inser snabbt att Ken fortsätter sprida faktafel med sin penna. Och precis som han gjort i texter om mig använder han faktafel som argument i sin kritik mot Snusarn.

 

 

Men hetsskrivningen för brödfödan leder också till slarvfel. 

 

Jag tycker bara att det klär honom. Att han visar sig mänsklig.  

 

Nu fattas det bara att Ken själv ska inse att han kan ha fel ibland och är gjord av kött och blod som alla andra. 

 

Fast frågan är om jag vill det på riktigt? En ödmjuk Ken med en mer frisk självbild vore ju inte Ken. Och vem skulle man ha roligt och mysa åt då? 

Det kändes som luften gick ur mig helt när Ramzi blev utdragen på river av en 2-outare och torskade en 2,5 miljonerpott med 120 spelar kvar av Main. Sen åkte Fredrik Halling ut av bara farten. Och inga svenskar var kvar i Main Event...

 

Även Snusarn fick in det bra, mot fem outs, men blev även han utdragen på river. Men vissa personer tycks överleva och tycka att livet är rätt fint ändå. Han är en av dem. Jag gillar honom mycket för det. 

 

Generellt är svenskarna rätt bra på att ta bad beats, tycker jag. Ramzi var lugn som en filbunke efter sin tunga bad beat och drog inte i väg en enda svordom. Inte en spark i en endast vägg. Inte ett kraftuttryck alls, faktiskt. Bara stillsamt och hedervärt. Klass rakt igenom. 

 

Ylitalo var också mjuk och len. Ville ha en öl bara. Sen var han hyfsat glad igen. 

 

Klart man blir lite avundsjuk. 

 

Jag tror att jag hade åkt raka vägen hem för en kur av whiskey och självömkan. Kanske hade jag börjat gråta på väg ut från Rio? Ja, det finns antagligen ingen hejd för hur patetisk jag hade varit. Tur jag slapp gå så långt och förnedra mig...

 

Här är för övrigt sista delen av mitt eget WSOP-äventyr. 

 

Och den sista av våra tre Vegas-poddar har också sett dagens ljus. Vi snackar om roliga händelser vid pokerborden, och de som spelat poker i Vegas vet att såna dyker upp regelbundet, och summerar resan. Både pokermässigt och allmännt. 

 

Ni hittar podden här och på Itunes här. 

 

Ja, nu känns det verkligen som om resan håller på att ta slut. I kväll ska jag försöka möta upp Nisse och Snusarn som åker hem imorgon.

 

Sen ska vi bara jobba in november 9. Så har vi gjort vårt med Pokerstudion också.

 

Det finns de som hävdar att Lapproffe inte spelar så mycket poker. Att han är en fisk och inte vet vad han pratar om.

Men det där är bevisligen en lögn. Roffe spelar nämligen WSOP Main Event i detta nu och är vidare till dag 4 under figurerat namn. Nu är han bara några placeringar i från pengarna. 

 

Jag publicerar första delen av mitt WSOP Main Event i min pokerkrönika i dag. 

 

Ibland blir resan lång, ibland kort. Ibland är det viktigaste bara att man har fått göra den...

Något kryper sig på. Det är något med Vegas-himlen som inte är sig likt. 

 

Ännu en Vegas-pod ligger ute. Ni hitter den här och på Itunes här. 

 

Den spelades in precis innan jag skulle spela Main Event. Så det är en rätt uppspelt dybban som inte vet hur han kommer reagera på att få spela världens finaste pokerturnering. Nu vet jag. Men det ska jag förklara mer ingående en annan dag.

 

 

Hur dina markerstaplar beskriver din personlighet. 

 

Om varför jag nu, äntligen, kan titulera mig pokerproffs. 

 

Vegas- och Ove Sundberg-tips. 

 

Lite pool-raggning. 

 

Och mycket annat.