dybban poker

Helgen har ägnats åt live-grind på CC. Det har inte varit något skönlir utan blod, svett och tårar. Gårdagen var en nio timmars lång pina innan det lossnade. 

 

Jag fick två bra starthänder. AKs. Där rivrar jag färg efter att plockat upp runnerdraget på turn. Det var rätt dumt då motståndaren turnade fyrtal...en solsemester bort där. 

 

Mina andra bra starthand var AA. Den fick jag efter att ha väntat på något mumsigt i 6-7 timmar. Jag ville älska med essen och aldrig mer ta emot en ny hand. De två raketerna var vackra som sommardagen som just passerat. Nu jädrar skulle det smackas. 

 

- Sorry. Omgiv...

 

Jag tittar på dealern. Jorå. Något är fel. Jag vägrar lämna in min hand. Dealern säger att jag är tvungen. Jag går sönder innifrån och stoppar in en straffsnus så jag kan bli illamående och kräkas. 

 

Med en timma kvar på dagen är jag 13k back på 25/25. Men det är inte över förrän någon sjunger om den feta damen och vägrar deala mer. 

 

Först får jag in det med A-högt färgdrag mot T-högt färgdrag mot en speedad norrman. Sedan 3-betar jag samma norrman på knappen med AQ till 500. Likt de 5-6 gångerna det hänt innan så synar han. Han är totalt vårdslös och överspelar allt. 

 

Flopp Q83. Check. Jag betar 600. Han slår om till 1700 med 5k bakom. Jag försöker låta bli att slicka mig runt munnen innan jag synar. Turn 2. Norrmannen ställer in allt. Jag synar snabbare än Lucky Luke drar sitt kalla stål. River 2. 

 

Norrmannen har Q9o. Jag håvar in. 

 

Några händer senare ser jag en femvägspott med 77. Den sista timman tenderar potterna innefatta fler antal spelare av någon anledning. Flopp är mysiga 78Q med två ruter. Jag leder ut med 600. Får omslag av en svensk på knappen till 1700, han har 6-7k bakom. Jag ger mig inte och vi får in allt. Han har K6 i ruter och jag får stå. 

 

Från 13k back till 5k plus på 45 minuter. Vissa plus känns bättre än andra. Och det är aldrig över förrän klockan slagit 05 en lördagsnatt...

 

Ikväll blir det en efterlängtad söndagsgrind. Något som inte passat in på typ två månader så det är bara att skaka av sig ringrosten och ge sig ut på djupa vatten igen. Sommarmästarna Main Event står på schemat bland annat. Tror det kan bli ett hyfsat startfält på dryga 700 spelare eller nåt, så det ser jag fram emot. 

 

Annars hade jag en intressant diskussion med Koivu angående mitt förra inlägg. Han erkände att han uttryckt sig lite klumpigt, men står för vad han sa. Jag funderade på att skriva ett nytt inlägg för att ta upp varför jag inte håller med honom på vissa punkter och diskutera, vad jag anser, vara brister i en del av hans resonemang. 

 

Men det är för varmt, så det kanske kommer en annan dag. Även om jag är kritisk till Koivus uttalanden så har vi haft en fin och respektfull diskussion vilket så klart uppskattas. Och övriga som varit inblandade har också hållt det på en bra nivå. Det är skönt när man kan föra en diskussion fritt från personliga påhopp, utan att det för den skull ska bli mjäkigt. 

 

Lycka till ikväll alla! Ses vid borden! 

 

Jag ligger i soffan med balkongdörren på vid gavel för att om möjligt få in något som kan likna svalka. Efter fem veckor i Vegas kom jag hem lika blek som när jag for. Det är något som verkar reta upp nära och kära här hemma som ideligen kommenterar min blekhet. I deras värld är det en skymf mot livet att inte ta tillvara på solen när den erbjuds. 

 

Själv har jag inget till övers för att sola. Jag tycker det är både obekvämt och långttråkigt. Dessutom är det rent rent av farligt. Jag vågar inte tänka på alla människor som offrat sina liv för att få bli bruna. Hudcancer är inget att leka med. Men jag antar att det handlar om prioriteringar. Själv prioriterar jag bort solning alla dagar i veckan. Mitt val. Min hud. Deal with it. 

 

Har dock lyckats få mer färg under ett par dagar här hemma än jag fått under hela Vegas-vistelsen. Två dagar som lekledare på Liseberg gjorde susen. Nu är jag en trött och slagen man. Hettan gör det inte bättre. Den är mycket lättare att hantera i Vegas där det finns svalkande AC överallt. I Sverige är man dömd. Lägenheten är en bastu. Att spela nätpoker är omöjligt. Jag testade en liten session igår. Den blev kortvarig. Sen somnade jag som en pensionär innan klockan slagit 23. Jetlaggen är tyngre än någonsin. 

 

Lyssnade på Koivu & Egons podcast i förrgår. De har kört på i många program nu och ska ha cred för att de inte tröttnat. De flesta pokerprojekt i det här landet rinner ju ut i sanden efter ett tag har jag märkt. 

 

Koivu ville inte byta liv med Christian Jeppsson, eller något annat pokerproffs, berättade han efter intervjun med nät-legenden. Han tycker det är dekadent. Svart och mörkt. 

 

Det kan nog stämma i vissa fall. Men generellt tror jag han har fel. Man kan mycket väl ha ett rikt socialt liv trots att man är pokerproffs. Jag tror inte att man definieras av sitt yrkesval, utan hur man är som människa. Och för mig stämmer det inte alls att man bara umgås med människor som liknar en själv när man spelar poker. Koivu beskrev det som inavel. 

 

Tvärtom. Det är när jag spelar poker live som jag får chansen att spendera timmar med människor som är helt olika mig själv. I Vegas är det en sådan enorm blandning på folket vid borden att man ofta kan tro att något produktionsbolag gjort en casting innan för att pricka in alla åldersgrupper och personlighetstyper för någon dokusåpa. 

 

Men även en vanlig kväll på CC brukar bjuda på de mest fascinerande samtalen med människor i alla samhällsskikt och bakgrunder. 

 

Det blir vad man gör det till. Som pokerspelare har man en fantastisk möjlighet att designa sitt eget liv. Och utnyttja det sociala smörgåsbord det har att erbjuda .

 

Jag har själv jobbat på kontor, en tidningsredaktion. Jag ska inte sticka under stol med att jag saknar kafferasterna, tjötet, gliringarna och mina arbetskamrater. Men det hade räckt att gå dit en dag i veckan för att ta bort den saknaden. Där träffar man samma arbetskamrater varje dag. Som pokerspelare har man chansen att plocka russinen ur kakan. Umgås konsekvent med de "arbetskamrater" du gillar bäst och samtidigt träffa nya varje dag under tiden som du upptäcker världen! Det är så långt ifrån dekadent man kan komma. 

 

Om man nu inte vill vara lite dekadent. Själv kan jag tycka att även det kan vara rätt gött ibland. Att inte lämna lägenheten på två veckor, gå runt i lufsebyxor, lukta tvådagarssvett och äta ärtsoppa på tub är ingenting som jag mår dåligt av. Så länge jag själv bestämmer att det är vad jag vill göra. 

 

Jag tror att vad man än gör så finns risken att man fastnar i gamla hjulspår. Det spelar ingen roll vad du än håller på med. Det handlar om att du själv måste hitta vägar att utnyttja ditt liv till max. Det går att göra som pokerspelare, likväl som på ett kontor. För den som vill ha lite extra motivation att hitta en förändring. Se filmen  the Secret Life of Walter Mitty. Men framför allt lyssna på låten "Stay Alive" med geniet José Gonzalez. Den har gått på repeat i mina hörlurar den sensaste veckan. 

 

 

I går träffade jag Bjoelle över ett par bärs på andralång. Håll dina vänner nära, men dina fiender närmre, säger ju de kloka...

 

Näej, Bjoelle är en fantastisk man som jag gärna umgås med på daglig basis. Nu när vi nästan är grannar får jag passa på att göra det oftare. Då får man ju dessutom Nisse på köpet. En fantastisk deal!

 

Där får man också gliringarna som jag saknar. Mycket tjöt om "riktiga SM" och "monopolkramare". Det känns nästan som på min gamla arbetsplats på tidningen där redigeraren/raggaren Greger ständigt tjötade ner mina kläder, musiksmak och politiska läggning. Mycket kärlek där. 

 

Lägenheten är varm som den var hos gamlafarmor. Hon körde alltid alla element på max för att lura kroppen att den befanns sig i tropikerna. Eller så saknade hon bara en inre termometer. Alternativt var frusen. 

 

Svetten rinner som nilen längs med ryggen och ner i ändskåran. Vart den sedan tar vägen vet jag inte riktigt? 

 

Trots det har jag kommit tillbaka från min semester från mina Pokerkrönikor idag. Skrev om Martin Jacobsons okända misstag som hade kunnat sluta i ett missat finalbord. Läs den HÄR. 

 

Nu blir det snart en tripp till CC. Dekadent eller ej, det är ett av få ställen som kan erbjuda svalka i Göteborg för tillfället...

 

Så var det sista avsnittet av Pokermästarna ute. Del åtta. 

 

Här får ni en liten inblick i Martin Jacobsons väg mot finalbordet i WSOP Main Event. Och intervjuer med honom under och efter eventet. 

 

Det har varit en fantastisk resa att följa. Tänk att vi har en svenk i November Nine. Det är magi. 

 

 

Jag lämnar Rio nu. För dagen är slut, men främst för att mitt hjärta inte klarar mer. 

 

Jag har bevittnat svensk pokerhistoria ikväll. Martin Jacobson har gått fram som en ångvält i WSOP Main Event och satt sig i en position en svensk pokerspelare aldrig satt sig i innan. 

 

Med endast 27 spelare kvar (av 6683 stycken) så leder han med en stack på över 22 miljoner. Och är nästan sex miljoner före tvåan! 

 

Poker är en hel del tillfälligheter. Men att Jacobson leder Main Event är inte en slump. Jag tror aldrig jag stött på ett pokerproffs som utstrålar så mycket...proffsighet.

 

Ett bra exempel på det är dagens middagspaus. När Jacobsons motståndare tvingades in i intervjuer och åt tunga kolhydrater sprintade Martin iväg till en bokad massage. 

 

Och hur lyckas du hålla fokus under så långa dagar?

- Jag sover mycket på nätterna, sa han och log. 

 

Jacobson ser ut som en elitidrottsman i kroppen. Han är utvilad, har bra kondition och en fantastisk rutin av stora turneringar och nervkittlande situationer. Martin Jacobson har allt just nu. Plus en otrolig närvaro vid borden. Han rör sig inte mycket. Säger inte mycket. Men hans ögon är där. 

 

I intervjuer är han inte de stora ordens man. Han är lågmäld, enkel och ödmjuk. Han påminner en hel del om Messi. Låter spelet tala istället. 

 

Messi tog sig också till VM-final. Men Jacobson tänker vinna sin. 

 

Vi har inte haft en svensk på finalbordet i WSOP Main Event på så många år. Men nu ska det ske. Sker det inte nu så kommer det aldrig göra det. 

 

Imorgon står jag vid repen igen. Och plågar mitt hjärta. Då avgörs det om vi äntligen får en svensk på finalbordet i WSOP Main Event. 

 

Frågan är om någon svensk någonsin varit mer lämpad för att sitta just där? 

 

Nämnde jag att förstapriset i den här turren är 10 miljoner dollar? Det gjorde jag inte nej. 

- Men jag tänker inte på pengarna, sa Jacobson till mig.

 

Det märks. 

Tyvärr åkte Emil Ohlsson ut under den sista nivån efter att ha kämpat shortstack under nästan hela dag 5. Han var dock bara en all in pre med KK vs AQ från en stack på 2 miljoner. Ett ess på turn gjorde det tråkigare och det blev istället fortsatt shortstack-spel. 

 

Inför sista nivån sa Emil: 

- Nu skiter jag i alla ranger, nu kommer det åka in...

 

Och det gjorde det. Så herr Ohlsson slapp boka om dagens flygresa hem. Han verkade inte alltför bitter för det. 

- Jag är svinnöjd med mitt spel och det känns grymt bra. 

 

Även Magnus Karlsson åkte ut mot slutet av dagen i en 3-vägs all in med QQ vs KK och AK. Inte mycket att säga om. 

 

Killen med kungarna, en mycket trevlig dansk bekant som jag lärde känna ute på den gamla EMOP-touren, tyckte jag dock riktigt synd om då han blev rivrad och tappade den viktiga 3 mille-potten. Han är dock kvar med 1,6 miljoner, som sista dansk, inför dag 6. 

 

Så nu är det bara Martin Jacobson kvar av svenskarna. Det är dock ett förbaskat bra "bara". Martin är verkligen fokuserad vid borden. Han ser ut att vara i zonen. Han spelar som att han är i zonen. Och hans stapel ökar som att han är i zonen. Han ligger på plats 14 med sina nära 4 miljoner i marker med drygt 70 spelare kvar. 

 

- Om det  här vore ett Marathonlopp så har jag väl ungefär en mil kvar att springa, sa han till mig. 

 

Jag tror Jacobson har mycket krafter kvar inför den milen. Jag tror inte Sverige har haft en kille med så goda möjligheter att nå ett finalbord, med 70 spelare kvar, på mycket länge. 

 

Här har ni det sjunde avsnittet av Pokermästarna. Där får ni följa dramatiken runt borden under WSOP Main Events första dagar. 

 

Martin Jacobson satt de sista timmarna av dag 4 i kameraljuset. Där gjorde han samma sak som han gjort under hela Main Event. Ökade på sin stack. 

 

Jacobsons spikraka kurva uppåt i detta event är imponerande. I den sista pausen för dagen berättade han att han inte har gått minus under en enda blindsnivå under hela Main. Helt sjukt. 

 

Inför dag 5 har han över 1,5 miljon i staplarna och ligger fortsatt med i toppen med mindre än 300 spelare kvar.

 

Efter att ha bevakat den här turren ett par år nu så vet jag att det är en lång väg kvar när man går in dag 5. Så många hinder ska passeras, rävsaxar ska överlistas och otur ska bespottas. 

 

Men det var längesen en svensk såg så stark ut inför dag 5 i Main. Hellman får ursäkta...

 

Det är bara 3-4 blågula kvar. Men just nu känns det rätt bra ändå. 

 

Imorgon blir en spännande dag. 

 

 

Elias knackade mig på axeln inne på Venetians pokerrum häromdagen. Jag blev förvånad av att se honom där, trots att jag spelat mot honom så många gånger hemma på CC i Göteborg.
.
Förvånad, för att man lätt placerar människor i en viss miljö och när de då dyker upp någon annanstans så hänger hjärnan inte med. Han var där själv. För första gången i Vegas. Lite som en sista chansen-grej innan studierna är avklarade och framtida jobb och familjeplaner (?) kommer att sätta käppar i hjulet för poker-resor.

Elias är en duktig cashgamespelare som jag aldrig sett ställa upp i en turre där hemma. Så jag blev förvånad ännu en gång när han sa att han skulle spela WSOP Main Event. Ska du sälja några procent undrade jag? Mest för att jag var sugen på att köpa då jag ville ha lite action eftersom jag själv inte kunde spela i år.
- Näej, jag är för dålig i turneringar och vill inte lura någon att köpa procent i mig, skrattade den alltid lika sympatiska Elias.

Nå väl. Det fick jag väl acceptera. Vi bytte nummer och han lovade att uppdatera mig hur det gick.

Och man kan väl säga att det i alla fall har börjat bra. Inför den tredje dagen är det bara Martin Jacobson som har mer marker av de 15 (?) svenskar som är kvar inför dag 3. Båda har en bra bit över 300k. Leder gör Phil Ivey med 500k.

Jag önskar så att Elias hade försökt lura mig. Bara lite.

Nu gäller det bara att hålla ihop det i en 4-5-6 dagar till...

Jag önskar alla svenskar ett stort lycka till!

Så en fråga: vilket hotell/casino i Las Vegas skulle ni föreviga på er kropp om ni blev tvungna?

Det var ingen som tvingade Dregen att föreviga något, men svaret på vilket Vegas-kasino som han fastnade mest för får ni i det sjätte avsnittet av Pokermästarna... 

Jag har aldrig kört en golfbil tidigare. Mest för att jag nästan aldrig spelar golf. Och lite för att man inte använder golfbil så ofta i Sverige. Senast jag och Optikern såg en golfbil på en bana utanför Göteborg så skrek familjefarsan efter föraren. 

- Hörru din latfis! Man dör inte av lite motion! 

 

När föraren svarade att hon hade en utvecklingsstörning som gjorde att hon inte hade möjlighet att ta sig runt banorna för fot så tystnade Optikern. I ett par timmar. Det var sköna timmar. 

 

Men här i ökenhettan behöver man aldrig vara rädd för att bli kallad latfis om man tar golfbilen. Alla gör det här. Det är nämligen inte så gött att gå 18 hål i 45-gradig värme. 

 

Det var förvånansvärt bra tryck i en golfbil. Lite som en go-kart. Grymt. Vi lyckades dessutom med bedriften att inte välta den som pokerstjärnor ofta har en förmåga att vilja göra, fick jag höra av Jimmy och Eisen. 

 

Diana besöker vackra Grand Canyon. Det är verkligen en naturupplevelse man bör besöka om man har möjlighet. En urkraft. 

 

Dregen har det tufft i WSOP. Och drar in stålar på annat sätt. Han pallade en låt i värmen. Men det räckte för att spela in ett par blinds. 

 

Frågan är hur alla tiggare orkar sitta stilla i timmar ute i denna hetta? Eller de här snubbarna som klär ut sig i 5-10 kilo tunga dräkter och springer runt som en robot, alien eller Homer Simpson? Det är helt omänskligt. 

 

Andreas Johansson, ny tränare i HV71, hälsade på också. Här har ni femte delen i Pokermästarna. 

 

Det är oftast en ensidig bild som visas upp av Las Vegas. Eller snarare en gata - the strip. Där ligger de flesta flashiga hotell, poolpartyn och vackra fontäner och shower.

 

Man kan nästan tro att det är Las Vegas. Och det är det ju också. Men den gatan är snarare ett undantag än normen. Det räcker att man kommer en liten bit utanför strippen så är lyxen borta. Neonskyltarna slitna.

 

I det fjärde avsnittet av "Pokermästarna" får vi en liten skymt av det. Livet bortom Stratosphere. Bara någon halv kilometer bortom strippen ligger lilla Oasis Motell. 

 

Incheckningsdisken där är helt täckt med skottskyddat glas. Gästerna får checka in och betala genom en liten lucka. Att beskriva rummen som slitna är en underdrift. De inrökta väggarna. Tjocktvn. De gulnade överkasten. Blodstänket i taket, som kommer till av att sprutnarkomanerna träffat fel ven. 

 

I det fjärde avsnittet av Pokermästarna besöker Dregen Oasis Motell. Det var hans eget förslag. För just där i ett av de där slitna rummen så avslutades ett av de mest fascinerande och samtidigt tragiska kapitlen i pokerhistorien. 

 

I rum nummer 6 dog Stu Ungar. 

 

1997 vann Ungar WSOP Main Event och en miljon dollar. Ett år senare dog han med allt han ägde på fickan - 800 dollar.  

 

 

- Han var pokerns Keith Richards, säger Dregen. 

 

Stu Ungars levnadsöde förväntas snart bli film. Fram tills dess kan man göra som jag och köpa boken "One of a kind". 

 

Men allt är så klart inte dekadenta hotellrum och tragiska levnadsöden. I programmet får vi även se när Diana Svensk bryter sin WSOP-förbannelse. Mattias Andersson ger nya Vegas-tips. Och pokerproffsen Jimmy Jönsson och Christian Jeppsson tar en varm tur till golfbanan.