dybban poker

När många av mina vänner befinner sig i Las Vegas för att spela VM i poker har jag valt ett annat väderstreck. Nyligen hängde jag med en husbil till Häggenås, beläget några mil utanför Östersund. Där deltog vi i Sveriges största bilbingo.


Bilarna tog aldrig slut. Tusen och åter tusen kom de, för att sälla sig till leden av hoppfulla. Och de kom från alla delar av landet, även utlandet. Norrmän var det gott om.



 
Jag såg pensionärer till bingoproffs som satt med både fem och sex brickor. Själv hade jag fullt sjå att hantera tre stycken. Så visst finns det ändå ett uns skicklighetsmoment även i bingo. Varken jag eller Norrländskan var ens i närheten av någon vinst under de timmar vi satt och duttade. Så vi fick heller aldrig trycka på biltutan, vilket är på det sätt man förkunnar sin vinst.



I pauserna åt man kolbulle, tydligen en specialitet här uppe. Smakade ungefär som fläskpankaka tyckte jag. Men det fick jag tydligen inte tycka. Det här är betydligt finare grejer.

På väg hem kunde jag inte låta bli att jämföra poker- och bingofolk i tanken. Först förstod jag inte varför folk fick för sig att åka land och rike runt för att spela bingo. Men snart såg jag att det är av precis samma anledningar som jag åker världen runt och spelar poker. Man ägnar sig åt ett spel man älskar, man träffar människor, vänner, man aldrig hade stött på annars och man får för en stund drömma sig bort och spendera en storvinst i tanken.

Sen kan jag väl villigt erkänna att bingo aldrig kommer att bli lika intressant som poker. För även om jag så skulle klara av att dutta tio brickor samtidigt, skulle jag aldrig kunna försörja mig på spelet utan att enbart förlita mig på tur. Och då spelar det inte så stor roll att kolbullen smakar mumma.

Men upplevelsen glömmer jag inte. Och i fortsättningen ska jag försöka att inte kalla mina fellow pokerspelare för öknamnet.
- Din jädra bingospelare!

Färd i regn. Precis som en midsommarafton ska vara. Och den här färden kan nog komma att bli den bästa hittills.



Vi anlände i går till Ruskträsk och det norrländska inlandet. Namnet kanske inte låter som en fröjd för ögat. Men det är precis vad landskapet är.



Vattnet ligger spegelblankt. Tystnaden avbryts bara när fåglarna kvittrar och fiskarna slår. Min egen röst känns inte värdig att inkräkta. Nätterna finns inte. Denna bild är tagen runt midnatt. Jag har aldrig upplevt ett liknande ljus innan. Rysningar av välbehag kryper över min kropp. Bilderna registreras i hjärtat samtidigt som vi vandrar längs sjöarna, i den ljusaste av nätter.



Just det. Bullen avbröt också tystnaden ibland. Under lugg följde han, och hans favoritpinne, våra steg.


Vid samma tid förra året befann jag mig i Las Vegas. Det här måste vara den raka motsatsen. Jag känner en uppriktig tacksamhet över att ha fått uppleva det bästa av två världar på så kort tid.

Vi har precis slukat svärmors gudomliga silltårta. Regnmolnen har precis dragit sig tillbaka och solen har, prisske gud, hittat fram. Denna midsommarafton har hittills varit fenomenal. Lugn och ro, ständiga fikapauser med trevliga norrlänningar, och någon timma med "En lycklig man" skriven av den briljanta finnen Arto Paasilinna, hade varit nog. Men nu ska jag dessutom få åka och spela midsommarpoker i Storuman. Det är tydligen tradition här. Sa jag att traditioner var till för att brytas? Jag menade så klart inte alla.

Skål mina vänner. Nu ger jag mig ut i natten. Som denna gång förblir ljus.

Låt mig sammanfatta. Meningen är alltså att vi först ska dansa runt en penis, fallossymbolen midsommarstången. Och vi ska göra det som små grodor. Därefter ska vi äta rå fisk och oskalad potatis. Möjligtvis med en blomsterkrans på huvudet. Under tiden häller vi i oss dryck som bränner i halsen, och efter ett par glas gör oss snurriga, odrägliga, ja, i värsta fall spyfärdiga. Är det en korrekt beskrivning?

Om någon frågar, troligtvis en människa från ett annat land, så har vi den perfekta täckmanteln till varför det är helt ok att göra det vi gör. Vi kallar det tradition. En gammal FIN svensk tradition. Och traditioner är till för att hållas på, vårdas ömt, till tiden skiljer oss åt.

Det mest löjeväckande med denna tradition är anledningen till varför vi firar den. Sommarsolståndet. Midsommarafton är den ljusaste dagen på året då solen står högst på himlen och natten bara är några timmar lång. Själv minns jag inte en enda midsommarafton som varit solig. Det finns egentligen bara två lägen under denna högtidsdag. Regn. Och ösregn.

Ändå lär vi oss aldrig. Varje midsommarafton träffar vi familj och vänner och tror att vi ska få en dag att minnas. Våra förväntningar vet inga gränser. Trots att vi innerst inne har på känn hur det kommer att sluta. Till sist står vi där på någon gräsmatta och försöker spela kubb under ett skyfall. Frusna och sura över ännu en misslyckad midsommar tröstar vi oss med spriten. Det renderar i sin tur med irriterade gräl och i värsta fall bråk. På sina håll i landet även dråp. Nä, traditioner är till för att brytas.

Ni kanske tycker att jag verkar lite väl bitter på denna svenska högtid? Att jag förstör stämningen för dem som bara vill ha en rolig dag? Ni har fel. Sanningen är att jag har gjort er en stor tjänst. Kanske har era förväntningar på denna midsommarafton 2011 sjunkit lite nu? Det innebär att jag har lyckats. För då kommer ni att glädjas åt några minuters regnuppehåll. Klappa händerna när morbror Palle håller inne spyan hela kvällen, och somna nöjda så länge ingen slår någon på käften. Besvikelsen kommer att bli så mycket lättare att ta när saker inte blir så perfekta som ni hade hoppats på. Jag har helt enkelt räddat er midsommar. Om ni nu fortfarande vill fira den förstås...

Trevlig helg alla!

Jag förstår inte hur Liseberg lyckas? Jag slösar hundratals kronor på ingenting, och de får mig att känna mig som en vinnare. Jag skulle inte ens betala 50 spänn för två kilo choklad på Ica. Men när jag lyckas vinna ett paket Marabou Schweizernöt på hjulet, då kommer glädjetårar och yviga segergester. 

Experterna säger att man ska hålla sig kall. Vänta ut stormen. Inte förivra sig. Men jag är banne mig ingen expert. I dag sålde jag av hela mitt aktiekapital. Panikartat kan tyckas. Och det var det. När det gäller poker, så har jag oftast koll på hur mycket jag riskerar och vet varför jag gör det. I aktievärlden litar jag bara på tur. Jag är en fisk, en riktigt stor fisk.

Orka? Orka inte? Det är frågan.

Jag sitter här med tandpetare i ögonlocken för att hålla mig vaken. Som pokerspelare är jag van vid sena nätter och störd dygnsrytm. Med ett pokerbord framför ansiktet förvandlas jag till en robot, utan mänskliga krav på föda och sömn. Jag kan, bokstavligen, leva på poker.

I natt avgörs Stanley Cup. Som liten kunde jag inte slita mig från NHL-hockey. Men sedan min tonårsidol Mike Modano tappade farten och blev placerad i fjärdekedjor så har intresset svalnat. Men en final med bröderna Sedin i huvudrollen vill jag inte missa. Förra året fick min lilla trästad se och röra en av världens mest kända idrottstroféer, då Eksjösonen Niklas Hjalmarsson tog hem titeln med sitt Chicago. Jag tror aldrig den här staden har varit stoltare.


Farsan var en av de stolta Stanley Cup-bärarna.

Hur som helst. Klockan har precis passerat 01.45 och det är 35 minuter kvar till nedsläpp i Vancouver. Men jag håller på somna. Kaffe, kallt vatten i ansiktet, konstiga spel på mobilen, inget får mig pigg. Vad brukar ni göra när ni vet att ni "måste" hålla er vakna?

Kanske kan jag ge mig själv lite extra energi om jag tippar utgången på matchen? Mästertipparen Optikern hävdar att det ska bli målsnålt. Under 4 mål kan man hitta till runt 2,5 ggr pengarna. Och under 4,5 mål till en bit över 2 ggr. Jag kör en slant på båda. Vem som vinner har jag inte en aning om. Det är väl 50/50. Antingen vinner Vancouver, eller så gör de inte det...

Nu går jag över till min trevliga granne och kollega för att heja. Sällskapet är lika viktigt som matchen. Och utan det lär jag dessutom somna. En kopp svart till, sen är natten vår. Och förhoppningsvis två rödskäggiga bröders.

Ännu en studentvecka är avklarad. Det blir lite mer sentimentalt för varje gång. Det är nu tio år sedan jag själv tog studenten. En livstid för vissa, men för mig känns det som om det var i går jag och Optikern kastade mössorna i luften och sprang ut mot framtiden. Jag minns hur vuxen jag kände mig, men förstår nu att jag inte var det. Och att jag troligtvis aldrig kommer att känna mig vuxen igen.

Ja, på grund av tekniska skäl har jag inte kunnat lägga upp några bilder under resan. Men här kommer i alla fall ett litet axplock ur mobilen. Nakna mansrövar på bardiskar och annat eventuellt ofredande har jag valt att lämna där hän.

 
Mitt emot vårt hotells ingång låg denna bisarra syn. En sexshop inkvarterat i någon slags Fred Flinta-kvart. Ett exempel på att god fantasi inte alltid behöver vara av godo.


Gick man ut åt andra hållet kom man dock till en mer normal semestersyn. Vårt hotell, i bakgrunden på bilden, låg bara meter från havets stränder.

  
EMOP Main Event gick både upp och ner, som synes. Som alltid var det fantastiskt kul att spela en större pokerturnering live. Jag bara älskar känslan. Den här gången kändes det verkligen som att jag skulle gå långt också. Tyvärr hade jag inte lärt mig att israeler aldrig lägger ett pocket och jag fick min första riktigt stora preflopbluff synad. Men man lär sig alltid något, framför allt av motgångar. Optikern hade turneringen till ära fixat fram nya brillor åt mig. Han tyckte dock inte att jag bar upp dem tillräckligt stilrent för att bli sponsrad. Men Wasa Optik i Göteborg har ändå en plats i mitt hjärta.


I affärerna kunde man köpa billig dryck av alla de slag. Och lite annat. Som om man hade tänkt skriva ut en rad saker de har på lager, men tröttnade på vägen och kom fram till att "something else" räckte som övrig innehållsförteckning.

 
Jag och Norrländskan spenderade mycket trivsam tid tillsammans med våra grannar, pokerskribenterna Peter "Linkan" Linkhorst och Johan "Jäger" Jäger. Vi fick bland annat lära oss att spela kinapoker. Linkan och Peter ville helst köra 1000 dollar poängen i bästa Zigmund-style. Men eftersom jag och Norrländskan ändå var nybörjare lyckades vi sänka insatserna till en krona poängen istället. Det var synd för nybörjartur bör aldrig underskattas. Självklart dominerade vi spelet. Norrländskan fick till och med in en vacker straight flush, och min höga kåk förvandlades till vatten och sand. Geggamojja. Jag plusade till sist sex kronor, som jag efterskänkte till bättre behövande. Det vill säga Linkan.


De två arbetande journalisterna var givetvis tvungna att även bevaka 24:s exklusiva spelarfest. Jag antar att de hade fått klara direktiv att försöka smälta in så gott det gick. Och det gjorde de två herrarna.


Groggglasen var lite för små så jag tvingades gå runt med två. Norrländskan visade dock upp sig som den dam hon är och sparade högerhanden till en öl.


Glad, gladare, gladast. Jag tävlade med Dregen och Anders S Nilsson om vem som kunde le det största leendet. Anders vann i överlägsen stil. Sådana smilband kan man bara öva upp i tv.


Vid femsnåret kände vi att pokertarmen behövde få sitt så vi tackade för oss på festen och drog till casinot för lite cashgame. Till en början såg det rätt dött ut och vi fick ett bord helt för oss själva...



...men efter att de inhemska förmågorna följt vårt spel en stund ville de av någon anledning vara med och leka...

 
Jag vet inte om intresset för vårt bord berodde på blondinen eller Anders, som kvällen till ära spelade kamikazepoker. Denna sittning var nog den mest minnesvärda under resan. Roligt var när Dregen skulle visa upp en bild på sin fru, Pernilla Andersson, i mobilen för en irländare. Även dealern ville då ta sig en titt. Han glodde ett tag på bilden, och såg sedan allvarligt på Dregen.
- But that's not your wife.
- Yeah, she is, svarade Dregen.
- Maybe in your dreams, fortsatte dealern.
Dregen fortsatte insistera på att Pernilla verkligen är hans fru ett bra tag och blev mer och mer irriterad över att dealern inte ville ge honom cred för ett snyggt kap. Dealern vägrade dock att tro honom. Till sist fick rockern bara ge upp.

Inte förrän klockan nio på morgonen behagade vi sluta spela. Då hade Norrländskan plussat fina 850 euro och var mycket nöjd med det. Det mesta kom från Anders och Dregen, som denna kväll hade lite svårt att hitta foldknappen. Tillsammans gick vi sedan hem i morgonsolen för att äta frukost. Magnifik upplevelse. Vi bestämde att vi skulle spela sidoeventet för 200 euro dagen efter. Jag ville ha revansch för mitt första sidoevent (330 euro) där jag blev brutalt utdragen i en monsterpott med AQ mot A4 all in pre efter att ha synat ett en vågad fyrbetsallin.

Av någon anledning sov jag dock bort den turren. Dregen hade dock, en timma för sent, stapplat in på casinot på fastande mage och hostat upp startavgiften. Och tro farao att han gick och vann hela skiten. Stort grattis. Så det är så man ska förbereda sig? Dregen blev därmed av med oskulden på Hendom Mob och är för evigt inskriven i de historiska pokerböckerna.

Min nästa tripp med 24h-gänget, som mer och mer börjar kännas som en familj, blir i slutet av juli då vi drar till Dublin för ännu en EMOP. Då ska jag banne mig också lägga till en rad till på Hendom Mob. Tredje gången gillt.

-Ettusenett, ettusentvå, ettusentre, ettusenfyra, ettusenfem...
Kaabooom!

Min Norrländska är rädd för åskan. För att dämpa sin rädsla brukar hon ta reda på hur långt bort åskan är genom att räkna sekunderna från när hon ser blixten till att nedslaget hörs. Förmodligen känner det blonda yrvädret (den beskrivningen passar extra bra in när texten dessutom handlar om åska) att hon då har lite bättre kontroll på situationen.

I natt kom vi, mer döda än levande, hem från Sunny Beach. De senaste dygnen har det bara blivit ett fåtal timmars sömn då vi velat utnyttja tiden till max, framför allt vid pokerborden. Värdet har varit av högsta kvalité, så väl ekonomiskt som personligt.

I dag vaknade vi vid tolvtiden i svensk sommarvärme. Vädret bytte dock snart karaktär till spöregn och åska. Med en skräckblandad förtjusning började Norrländskan genast att räkna.
- Ettusenett, ettusentvå...

Kontakterna åkte ur sina hål och vi satt där och stirrade ut genom ett öppet fönster. Då och då bländades vi av en blixt långt borta, följt av ett kraftigt dån i fjärran. Norrländskan kröp lite närmare för varje knall. Det är det bästa med åska, enligt mig.

Plötsligt sänkte sig skenet från ett vidunder till blixt ner från himlen. Yrvädret genomförde sedvanlig rutin.
- Ettusene....
KAAAAABBOOOOOM!

Det kändes som bomben slog ner bara meter ifrån oss. Och visst luktade det lite bränt? Jag har dock inte hört några katasrofrapporter. Men åskan väckte oss åtminstone ur vår vakna Bulgarien-dvala.

I ren iver, efter det brutala uppvaket, lade vi in alla bilder jag hade på min telefon från den gångna veckan. Förhoppningsvis kommer det upp några godbitar imorgon. Om inte nya åskknallar hinner släcka min dator. Jag har nämligen lärt mig att åska både kan väcka och sätta saker i evig vila.

Varje dag går jag från mitt hotell till Casinot ett par gånger. Det har blivit en trygg rutin. Ändå förföljer mig känslan av att jag ska få en kniv uppkörd i sidfläsket och bli tömd på såväl guld som blod.

 

Det stod tre gorillor och vaktade vid Casinots entré, även idag. Deras uppsyn är rakt igenom mördande. Som vanligt försökte jag i möjligaste mån undvika ögonkontakt, onödiga leende eller för snabba rörelser...

 

Jag tar försiktigt  mitt passerkort ur fickan och lämnar fram det till kvinnan i receptionen. Hela tiden med sex gorillaögon riktade mot mig. Kortrutinen godkänns och jag ska passera vidare in genom den sista dörren in till casinoverksamheten. Den vaktas dock av gorillornas alfahane, vaktchefen. Jag känner fortfarande ingen lust att spela allan ballan utan försöker stelt ta mig förbi sista hindret. Av någon anledning stirrar alfahanen på mig. Kanske försöker han provocera fram en reaktion som är tillräcklig för att ge mig en hurring? Allting utspelar sig nu som i slowmotion, precis som det sägs göra i en nära döden upplevelse.

 

Det blir allt mer uppenbart att alfahanen söker kontakt med mig. Jag väljer dock att vika ner blicken. Det får bära eller brista. Jag ska förbi. En halvmeter från dörren tar vaktchefen tag i min axel. Jag fryser till is. Han grymtar något ohörbart och börjar peka på mig. Kan någon ha planterat ett vapen på mig? Knark? Är jag körd? Alfahanen fortsätter att peta ivrigt ner mot mina byxor. Jag förstår fortfarande ingenting. Jag har ju inget speciellt i dem? Till sist yttrar han ett ord jag förstår.

- Look!

 

Jag känner mig nödd och tvungen att faktiskt se vad han har upptäckt för mystiskt. Ta mig tusan, jag har glömt att dra upp gylfen! Ett stort öppet hål i de nedre regionerna blottar både det ena och det andra. Jag raderar snabbt ut hålet och alfahanen brister ut i ett stort skratt. Jag vågar nästan skratta med. Och är på väg att ge honom en klapp på axeln som tack. Men jag ångrar mig i sista stund och trippar i stället in i lokalen. Utanför pokerborden vill jag inte utmana ödet i onödan...

 

Gårdagsnatten blev en låång natt. 24h hade sin, som vanligt extremt trevliga, spelarfest, vilket så klart slutade på cashgameborden med Dregen, Linkan, Anders S Nilsson och min egen Norrländska. Vi traskade inte hem förrän nio på morgonen för att äta frukost. Då kunde en stolt pojkvän konstatera att Norrländskan rövat kändislirarna på en jädra massa stålar. Men det är så klart en annan historia, som får berättas senare...

Vägen är kort mellan geni och galenskap. En megastack och ångest. Men jag tar det från början.

Dag 2 började 17.00 lokal tid. Jag hade dock ögonen på svensk tid. När jag klev ur duschen hemma på hotellrummet insåg jag plötsligt att klockan var 17.20 och inte 16.20. Fick därför lite panik, glömde sätta på mig strumpor och satte av i en taxi mot casinot. Min stack på 59k, medel 34k, hade dock bara minskat till 56k, så det var ingen fara på taket.

Jag får en flygande start och vinner en 60k pott med KK mot JJ all in pre. De extra markerna ger mig självförtroende, vilket resulterar  i en hel del lyckade spel som ökar på stacken upp till dryga 100k.

Med Q10 synar jag en miniraise på big blind, blinds 600/1200, ante 100. En stor bulgar betar ut 3000 på floppen 69J med två hjärter. Jag tar det säkra före det osäkra och synar bara. Turn hjärter K. Funderar på att beta ut direkt för att förvilla honom, men vill av någon onaturlig anledning hålla ner potten. Så jag checksynar 5k. River blankar. Bulgaren känns äckligt stark, så jag väljer att checka även river. Den store betar ut 10k och jag synar snabbt med stegen. Han vänder upp nötfärg. Tackar min lyckliga stjärna för att jag tog det så lugnt. Nere på 80k.

Men upp på sadeln igen. Bordet är härligt tight och jag spelar under den närmaste halvtimman upp mig till 120k utan en enda showdown. Just då känner jag mig rätt stark. Men man ska aldrig känna sig för nöjd. Det straffar sig alltid. Bordet bryts.

Mitt nya hem ser inte alls lika kul ut. Från att ha varit den klart största stacken vid bordet har jag nu två stackar som är större. Svenske Karl är en av dem och jag försöker mig hålla undan från hans ideliga höjningar så gott det går. Med KQo på knappen synar jag dock ett uppspel till 3500 från Karl, blinds 800/1600, 200 ante.
Flopp AAJ och Karl checkar oväntat. Jag checkar bakom. Turn 9. Karl betar 5400. Bestämmer mig för att jag antagligen har bästa handen här, men vill gärna få slut på det direkt så jag raisar till 13k. Karl foldar.

Storstackarna, Karl och en inhemsk, duktig förmåga, hamnar snart i en megapott med AA mot QQ. Svensken tvingas tyvärr lämna och vi får en gigantisk chipleader. Jag tar och ger lite efter den bataljen mellan håller mig runt 120-140k.

En ung blond svensk anländer till bordet som shortstack med 25k. På blinds 1000/2000, ante 200, ställer han på knappen. Jag sitter på big blind och kikar ner på 99. Syn. Blondinen har A4o. A på floppen och jag tappar 50k-potten som hade suttit rätt fint. I stället åker jag ner en bit under 110k.

Två händer senare tittar en vacker liten Q8s upp på mig på knappen. Hijack, en rätt tight engelsman höjer till 5k, och en israel kallsynar bakom, Tycker att det är ett ypperligt läge att ta tillbaka mina förlorade marker och trebetar upp till 13k. Engelsmannen lägger sig och Israelen ser rätt besvärad ut. Först ser det ut som han ska mucka sin hand, men plötsligt från ingenstans grabbar han i stället tag i en näve marker och fyrbetar upp till 33k. Israelen har typ 65-70k bakom sin fyrbet, en helt ok stack. Jag täcker honom med 10k.

Men vad kan Israelen ha? När han kallsynade uppspelet gjorde han det relativt snabbt, utan att tänka. Det tolkar jag som att han inte har ett monster, då hade han antaligen tänkt efter en stund huruvida han ska slowspela eller trebeta. Jag känner att han är kapabel att göra ett spel mot mig i detta läge. Han vet att jag squeezar där med halvtaskiga nävar. Jag kikar på honom och han ser ruggigt obekväm ut. Halspulsåderns discodunkar. Det får mig att stoppa in skiten, kalla det ett penisförlängarspel om ni så vill.

Israelen ser plågad ut, men synar alldeles för snabbt för att det ska kännas bra. Läste jag honom så fel? När han slänger upp 55 håller jag på att spy. Han offrar 100k, 50bb, preflopp med 55. Ändå blir jag så klart glad för att ligga så bra till. En coinflipp för att ta sig upp topp 3 i turren. Brädan blankar dock . Och jag lämnas med några ynka bb kvar. Ångest. Ställer med K7. Får rundfold. Tackar. Ställer handen efter med Q10 med mina sista 12k. Får två syn av A6 och AJ. En tia på floppen får mig att hoppas en aning, men en äcklig knekt på turn grusar allt. God natt.

Så bränner man ett gyllene läge i en EMOP. Q8? Brann det i skallen på mig? Tar jag mig själv för Vikor Blom bara för att 24h varit snälla nog att sponsra en gammal pokerbloggare? Kanske. I efterhand känns det förbaskat bittert att åka ut på ett sånt spel, men om jag hade vetat att han hade 55 så hade jag gjort exakt samma sak igen. Och då antar jag att det är ett ok move. 55 är väl ungefär en sådan hand som jag sätter honom på, och den borde han kunna lägga, enligt min mening. Vad tycker ni?

Men smaken är som baken. Jag gick för en topplacering. Att folda sig några placeringar in i pengarna med 12 bb kan jag låta någon annan göra. Nä, jag ä int´ bitter. Det går alltid att komma på undanflykter till varför man gör som man gör...

Imorgon ska jag bränna upp mig på stranden. På något sätt måste jag straffas. Vägen är kort mellan geni och galenskap. Just nu får jag konstatera att min väg inte blev den rätta.

Mitt emot vårt hotell ligger en sexshop inuti en stor plastdinosaurie. Utanför sitter en flicka på en pall för att locka in kunder. Det är en rätt bisarr upplevelse.

 

500 meter längre bort ligger Crystal Crown Casino, där jag om några timmar ska spela min andra dag av EMOP Sunny Beach. Min markerstapel ligger på nästan 60k (startstack 20k) och innebär en topp 20-placering av de cirka 150 kvarvarande spelarna. För mig är detta också en smått bisarr upplevelse...

 

Jag har knappast behövt svälta under min uppväxt, men det har funnits månader då morsan och farsan haft det riktigt tufft att få ekonomin att gå ihop. Några extravaganza leksaker, utlandsresor eller märkeskläder har aldrig kommit på tal. När mina klasskamrater fick helt nya outfits till skolavslutningen satt morsan uppe halva natten och sydde ihop ett par shorts av ett par gamla armébrallor. Mina "nya" shorts var säkerligen det plagg gjort med mest kärlek, men speciellt snygga var dem inte.

 

Pokern har gjort att jag i dag kan unna mig allt det jag inte kunde få när jag var yngre. Jag tror att jag har min uppväxt och uppfostran att tacka för det. Jag tror att det är på grund av den som jag aldrig har gulat, eller spelat över mina tillgångar. Att behöva vända på varje krona, och ibland förlita sig på andra, är oerhört på frestande för psyket, och kan knäcka den bästa av familjer. Därför vill jag aldrig hamna där. Samtidigt har jag lärt mig att överfånigt mycket pengar inte gör någon lycklig, därför lär jag aldrig bli någon highstakeslirare. För jag har haft en extremt lycklig uppväxt. I efterhand kan jag se det stora i de där "halvsnygga" shortsen.

 

Med denna historia i bakhuvudet känns det som sagt något surrealistiskt att sitta och spela kort för chansen att ta hem ett par årslöner på ett bräde. Trots alla mina år vid pokerborden undrar jag om jag någonsin, helt, kommer att vänja mig vid det? Och jag undrar om tjejen utanför dinosaurie-sexshopen någonsin kommer att vänja sig vid att sitta där på sin pall? Förhoppningsvis är svaret på båda frågorna nej.

 

Edit: Tyvärr är internet alldeles för långsamt för att jag ska kunna lägga upp några bilder, så de kommer senare.

Äntligen funkar nätet på hotellet. Hairy Bulgary har en del saker att jobba på, för att vi svenskar ska må som vi tycker att vi förtjänar. Här kommer en liten sammanfattning av min första dag i EMOP Sunny Beach:

 

Killen till höger om mig har fyra millimeter för långa naglar, och jag hoppas att han är gitarrist. Annars tyder det på taskig hygien. Jag är enda svensk på bordet, som består av italienare, rumäner, finnar och en österrikare. Dags för EMOP.

 

Jag spelar nästa alla händer jag får i position, då jag direkt märker att en del lirare kan tänka sig att bjuda generöst på marker. 87o på knappen duger utmärkt. Syn 150, blinds 25/50. Fyra spelare. Flopp 357 regnbåge. Rundcheck. Jag betar 450. Syn från en smal finne. Turn 7. Jag pangar 1100. Syn. River K. Slänger in 2700. Han steker ett tag och synar med A5. Glufs.

 

Efter några timmar är jag uppe på 26k. På blinds 150/300 höjer jag till 800 med Q10. Italienaren på knappen synar.  Flop 8 J A med två klöver, jag har inget klöver. Med min dubbla hålpipa skjuter jag in 1200. Syn. Turn klöver 2. Han ser inte helt nöjd ut och jag sätter honom på ett sämre A, KJ, eller något suspekt. Tror han kan vika. Bet 2900. Syn. På river kommer ett fjärde klöver. Som en skänk från ovan bjuder italienaren på en tell som heter duga, då han subtilt himlar med ögon när han ser kortet. 6500 i marker får honom att blixtfolda. Stackdjup på dybban, 31k. Livet i Bulgarien är inte så tokigt ändå. Men det kommer mera.

 

Det blir den sista handen på tre timmar jag får äran att njuta av. Fortsätter att se många floppar, men träffar nada, zip, noll. Försöker ändå sno åt mig det som går, men får mothugg varje gång. Antingen blir  jag förnedrad och utspelad, eller så  träffar de andra väldigt bra. Jag väljer så klart att tro på det senare alternativet...

 

På blinds 150/300, 25 ante, trebetar jag den aggressiva italienarens 950-höjning till 2450 med AKo. En snortight finne, som jag sett kallsyna med 1010 preflopp får för sig att fyrbeta på knappen till 5300. Det är i de här lägena man inte vet om han gör ett väldigt bra spel, och utnyttjar sin tighta image mot två aggressiva donks. Eller om han helt enkelt har plockat upp en hand? Jag väljer att ge honom cred. Gör han ett bra spel är han värd mina marker, i min värld har hobbyspelare nästan alltid en hand där. Om han nu inte är proffs? Anna Kournikova åker in i mucken. Men det gör lite ont...

 

Jag blöder. Ett tag skäms jag över att svärta ner den svenska flaggan jag har på armen med texten Team Pro under. Ska jag missa dag 2 ännu en gång? Det är ungefär lika illa som att Öis spelare i ettan. Endast 12k återstår av min startstack på 20k.

 

Äntligen är det middagspaus och jag får tid att läka mina sår med lite god mat. Efter en snabb titt på buffén inser jag och min kollega Tommi Hirvonen i 24-teamet att det inte blir någon god mat. Som Norrländskan skämtsamt säger:

- Bulgarien är inte bra på något.

Matlagning är inget undantag. Vi skippar hundra-eruos-buffén och drar till Burger King istället. Och får ett helt gäng med oss. Jag tror vi sparade ett par magsjukor där...

 

Efter burgaren känner jag mig muntrare. Och en glad kropp får ofta vad den förtjänar. Första handen efter paus viker jag upp A10o. Alla viker till mig i mittposition så jag höjer till 1050. Samma italienare som foldade med fyra klöver på bordet synar, återigen på knappen. Big blind vill också var med och leka. Flopp AJ10 med två klöver. Jag betar 2500. Syn av italienare, fold av big blind. Turn blank. Eftersom jag bara har 8k kvar ställer jag. Italienaren synar efter lite gny med ett sämre ess och drar dött. Dybban is back! 26k nu.

 

Tappar några k efter ett par väl lösa syner preflopp. Men glömmer det snabbt då jag, med blinds på 300/600, ante 50,  viker upp KK på big blind. Min första kvalitetshand för dagen, förutom min AK som jag genant foldade preflopp. En finne har höjt i tidig pos till 1400 och en, för bordet ny, äldre inhemsk förmåga synar där efter. Jag raisar till 4300. Båda synar. Måtte de inte träffa sina 77 eller vad farao de kan tänkas ha, tänker jag. Flopp 289 med två ruter. Jag betar ut 8k. Finnen lägger. Gubben synar med bara 11k bakom. Det finns så klart ingen återvända och på en blank turn går jag all in. Gubben steker, och steker. Och synar med QQ. Wow. Åkte på exakt samma behandlingen (blev synad all in av damer på låg bräda efter långt stek) i EMOP Barcelona förra året, men då hade jag knektar. Denna gång klagade jag inte på slowrollen... River bjuder inte på några obehagliga överraskningar och plötsligt har jag en välmående stack som kan skapa lite oreda för mina kombatanter.

 

Det utspelades ytterligare ett par intressanta händer. Men vill inte slösa upp kvällen med för mycket dravel. Killen med naglarna fembetade för övrigt in sin stack med A9 och fick syn av JJ. A på floppen fick den sluskiga österrikaren att förnöjt klia sig i treveckors-skägget. Jag tror det satt i de där extra millimeterna. Som Samson, men med naglar.

 

Ikväll blir det en mysig middag med flickvännen, samt en visit på casinot för att se om Dregen gör mig sällskap till dag 2. Min slutliga chipcount blev 59100, average på 34k, vilket placerar mig som nummer elva av de cirka 80 spelarna som gick vidare. På fredag hoppar vi upp i sadeln igen.