dybban poker

Det spritter i benen och snurrar euforiska tankar i skallen. Jag är lycklig idag. Nyårsresan till Las Vegas är bokad. Som medlem i Team Fagbet kändes det som om det bara fanns ett enda boende att välja på denna gång. Det rosa hotellet, Flamingo, blev det givna valet.



Tyvärr lär det vara alldeles för kallt att bada i den här under nyår. Men visst är de vackra, fåglarna?



Ingen av mina team-medlemmar kunde följa med. Men jag är lika glad ändå, för jag har fått någon ännu bättre med mig (sorry fag-babes). En alldeles egen norrländska ska guida mig runt stan när min hängivna vägvisare Mattias tofflar till det ordentligt och firar nyår i Norge istället. Hur många kasino finns det där?

Norrländskan har varit i syndens näste många gånger tidigare och åker så klart inte med bara för min skull, så tilldragande är jag tyvärr inte. Hon är faktiskt en lika stor pokernörd som jag själv. Och en duktig sådan. Det lär alltså bli en hel del poker under resan, vilket jag så klart tackar ja till med vidöppna armar.

Det känns som om livet ler åt mig. Ett stort rosa leende, i form av en flamingo. Med stänk från en norrländsk guldlock.

Det är karneval hemma på min gata. Ni vet den där "en gång i livet"? Den har inträffat nu. Vårt postnummer har dragits i postkodlotteriet. Nu ska vi dela på miljonerna hemma i Eksjö.

Alla utom jag förstås. Hur många gånger har jag inte försökt förklara att chansen att vinna på postkodlotteriet är lika stor som att en orkan blåser in över ett skrotupplag och sätter ihop en volvo 240 av delarna. Tydligen spelar det ingen roll hur stor chansen är, jag hade vunnit. Om det "bara" varit 10k eller miljoner plus en bil vet jag inte. Och vill inte veta.

I dag har jag fått mängder av mess från personer som frågar om jag är med i postkodlotteriet. "Stackars dig annars". Jo, tack för den.

I morgon ska lillsyrran hänga med sin bästa kompis då TV4 kommer hem till henne och lämnar en påse pengar. Imorgon filmar postkodlotteriet hemma på vårt lilla torg. De ska dela ut massa pengar.

Men ni vet. Chansen att vinna på postkodlotteriet är väldigt liten. Rent matematiskt gjorde jag helt rätt som inte var med. Det är till STOR tröst idag.

Jag ä int' bitter. 

PS. Jag undanber mig fler mess och telefonsamtal som handlar om postkodlotteriet. Tack. DS.

Jag har förlorat alla känslor för min gamla favoritskjorta. Just nu är den bara en i mängden av skjortor. Och vi som har haft så mycket fint tillsammans. Men efter tre, fyra tvättar försvinner den där magiska glansen. Sen hänger den bara där, som vilken skjorta som helst. Det slutar säkerligen med att lillbrorsan får den. Eller Rädda barnen.

Ni vet hur det är, var sak har sin tid. Jag gillar att tänka så. Att dela in livet i olika avsnitt. Var sak har sin tid.

Jag fyller 28 år om några dagar. På väg mot en helt nya era. Ord som 30-årskris bubblar upp i huvudet.  Jag har aldrig kunnat se mig själv i en sådan. Ärligt talat har jag aldrig sett mig själv bli vuxen. I en ren excentrisk, narcisistisk tanke har jag trott att jag skulle sluta mitt liv som alla andra rockstjärnor, vid 27 års ålder. Men om inget dramatiskt händer så blir jag aldrig rockstjärna och överlever ett tag till. 30-årsdagen närmar sig med stormsteg. Och jag tror bestämt att jag älskar livet, trots att det inte blivit som jag hade föreställt mig.

Vissa delar gillar jag med den nya eran. Som en viss mognad i intellektet, syskonbarn, pengar på banken, frihet under ansvar, pokerspel och resor. Andra inte. Som att bekymra sig över fula köksluckor, försöka hålla krukväxter levande, märka att hårfästet sakta tappar mark och köp av vinterdäck. 

Var sak har sin tid. Den nya eran känns rätt spännande ändå. Det goda överträffar absolut det dåliga. Och den kan ju faktiskt sluta var som helst. Dags för en ny favoritskjorta. Jag hoppas känslan håller i sig många tvättar.

När jag efter två, tre timmar låg trea i SM Main Event, började jag fila på en segerintervju i huvudet. Och planerade för var jag skulle stoppa den där dryga miljonen. Men. Sen gick det som det går ibland. Åt pipan. Ingen respekt för mina trebets, kalla floppar och tristess. Till sist, i ett sista desperat försök tvingade jag mig själv att stoppa in mina sista 25 bb med 95s i ett resteal försök, bara för att bli synad av JJ. Floppen 5 9 A såg ju lovande ut. Men river ytterligare ett A, och så var SM-äventyret över nånstans runt 400-500:e plats.

Med nöje följde jag istället Lapproffe som med cirka 300 spelare kvar i fältet av drygt 2300 låg tvåa!! Lappen smiskade upp internetkidsen i brygga genom att brutalt spela varje hand. Jag trodde inte mina ögon. Ska inte 50-åringar vara tighta?

Till sist gick det dock över styr för lappen, som gjorde en William Thorson och fick in alla marker med J10 mot AK och AQ all in preflopp i en monsterpott. Tyvärr lyckades han inte dra ut. Inget SM-guld för team Fagbet alltså.

Själv lyckades jag bättre i fel turre, 500kr Texas. Den fick jag vinna efter lite klassisk dybbantur. 17 k tröstade bra för det misslyckade SM-äventyret.

Ikväll håller vi tummarna för norrlands coolaste pokerfarsa, REGNBÅGEN_, som är vidare till dag två i Main.

Det trodde jag aldrig när jag spelade mina första, stapplande givar texas holdém för snart sex år sedan. Att det smått beroendeframkallande kortspelet skulle visa mig världen. Jag har sett mycket nu. Men mer kommer det att bli. I veckan köpte jag biljetter till Tallinn för Pokerfinnkampen den 17-19 december. Fixar-Andy prutade till sig det gyllene priset 200 kronor, tur& retur, från Ryan Air. Otroligt.

Efter det planeras nyår i Las Vegas. Det är inte hundra klart än, men nästa vecka ska det bokas. Två veckor stannar jag för att spela poker, och göra det man gör bäst i just Vegas. Ha kul!

När jag landat i Svedala igen, år 2011, går tåget nästan omgående till nästa stora pokerevenemang, i Mikes lada någonstans på Närkeslätten. Kontrasterna är totala. Och jag älskar det.

Tänk att få gå från att bada bastu med finnarna i Tallinn, se glittrande shower i Vegas, till att få hänga med Sveriges skönaste pokermänniskor mitt ute i ingenstans, bredvid en hönsgård, utanför Kumla. Magnifikt. Uppryckande. Inspirerande. Roligt.

Poker är så mycket mer än bara poker. Det är på väg att bli en livsstil. Och det känns som om världen ligger för mina fötter...

I går var jag tvungen att köpa nya kalsonger, jag hade inte ett enda rent par hemma. Då jag inte "hunnit" tvätta på, typ, väldigt länge ligger säkerligen 90 procent av mina kläder i tvättkorgen.

Så i dag hade jag bestämt mig för att agera lite vuxet, planerat och boka en tvättid. Jädrar vad paff jag blev när det visade sig att det är två veckors väntetid. Vad är det med folk? Har de inget liv? Vem farao bokar en tvättid TVÅ veckor innan? Typiskt mellanmjölk. 

Nu vet jag inte riktigt vad jag ska ta mig till. En del av mig säger att jag borde växa upp och ta ansvar. En annan del kontrar med att det faktiskt är helt absurt att anpassa sitt liv efter tvättstugan.

Imorgon ska jag köpa nya kalsonger. Tror det blir något rött till jul. Eller Fagbet-rosa kanske...

Helgens superWeekend på Cosmopol höll på att bli en väldigt kort historia, trots 30k i startstapel och 40 minuters blindsnivå. Efter en halvtimma hittade jag Q9s UTG. Jag höjer upp till 175 (blinds 25/50). En norrman slår om till 575 i sen position. Baggen får kallsyn från två spelare och jag synar också, jag lägger aldrig händer mot norrmän. Det går inte.

Floppen är så sexig som den kan bli, Q 9 9. Jag försöker dölja min förtjusning. Check fram till norrmannen som betar 1200, alla andra lägger sig utom jag som tar syn. Turn 7. Lusekoftan betar igen. Jag slår om, han synar. Mumma. Kom till pappa! River 3. Jag betar tungt. Norrmannen suckar, jag njuter. Så går han all in! Va? Jag börjar ana det värsta, innan jag synar. Jo visst har han QQ. Och folk säger att nätet är riggat?. 3-4 k kvar efter det.

Micke Westerlund var snabb att kommentera mitt spel.
- Var det någon som tvingade dig att spela Q9 eller? 

På något mirakulöst vis lyckades jag ändå hålla mig kvar. Sjukaste handen var när jag drog ut AA all in pre med A7. Runner, runner stege för dybban. Och folk säger att nätet är riggat? Efter sju timmars spel hade jag 40k. Sen förlorade jag dock en coin med 99 mot AJ och åkte snabbt ner igen. Med en nivå kvar av första dagens spel blev det till sist sorti efter en misslyckad blindsstöld. Men Cosmopols SuperWeekend kan starkt rekomenderas. En 2-dagars turre med så bra struktur, till så billigt pris (3300 kronor), är svår att hitta. Synd att det ska vara så riggat bara...

Ikväll har jag varit på fotbollsavslutning. Trots att jag missade stora delar av säsongen på grund av pokerresor och skador, så kan jag stoltsera med att återigen ha rakat in priset för årets assistkung. Dessutom vann jag en Stureost, med 38 procent fett. Gott.

Imorgon hade jag tänkt spela SM i fixed limit på SvS. Men efter moget övervägande, och bannor från Jens J som hatar SvS mer än krig och ägglikör, väljer jag att träffa en kompis och dricka en öl istället. Poker kommer det nämligen bli tillräckligt av ändå när Team Fagbet drar till Göteborg för SuperWeekend i helgen.

Häng gärna med de rosa grabbarna och slå klackarna i taket på lördagkvällen efter första dagens spel, ni som är sugna. Tyvärr kan jag inte stanna ute för länge, då träningsnarkomanen Mattias hävdar att vi ska upp och gymma på söndagsmorgonen. Haha. Tror han på det själv eller? Oddset för att jag ska utsätta min frukostflinga till bröstkorg för gymmet då ligger nog på samma nivå som att prins Carl Philip klarar sin nästa omtenta.

I dag mötte jag två välkända a-lagare utanför Konsum. Den ena hade en nyköpt lotto-kupong i handen, som han storögt viftade med. Så tittade han drömmande upp på den gråsprängda himlen. Och sa:
- Vinner jag 99 miljoner så ska jag köpa en riktigt fin vinkällare...

"Lysande", tänkte jag.

Är det något som aldrig kommer att chocka mig i livet, så är det att livet ständigt chockar mig.

Jag kanske borde vara van, efter att ha umgåtts i pokerspelande kretsar under en lång tid. Men jag vänjer mig aldrig vid att se människor kämpa varje dag för att pussla ihop sitt liv. För att ändå gå under till slut.  

Ett enda samtal kan lätt släcka gnistan, punktera en lunga. I dag fick jag ett sånt samtal. Det gällde en vän som burit på en hemlighet. Och jag förstår inte hur han har orkat? Hur han kunnat gömma allt det svarta bakom världens mest snälla, roliga och omtänksamma personlighet? Hur han orkat bry sig om mig när jag haft problem, när hans varit så mycket större? Hur han velat spela poker med mig en fredagkväll när han egentligen behövt prata om knivarna som skär i bröstet?

Hur stort ditt hjärta än är så klarar det inte av hur många knivar som helst. Ensam är inte stark, min vän. Så nu klarar vi det här tillsammans.   

Det är svårt att upptäcka det svarta när det är mörkt. Jag har lärt mig det nu.