dybban poker

Ibland får man så många intryck på samma gång att de blir svåra att koncentrera i en enda text. Det här var inte bara en pokerturnering, utan också en happening och något slags fenomen kanske.

Det började med att taxichaufförn, som kört taxi i 40 år, inte hittade ut till MikeTimes ställe på landet utanför Kumla. Väl där var det dock värt besväret med tågbyten och gnälldialekter. Vilket ställe. Vi, runt 30 pokernördar, var ensamma i världen med en skock får, en hönsgård och det specialbygda pokerrummet.

Pissereglerna var enkla.

- Ni få pissa var ni vill, men inte på hönsen, sa MikeTime till mig.

Jag hade full respekt för reglerna hela kvällen. För det var väldigt fina höns, sådana där som bara Pettson och Findus har.

Innan den obligatoriska musiktävlingen, där jag klarade typ en låt av 15 (och jag har varit musikjournalist), så drog turren i gång. 600kr inköp plus en rebuy eller add on för 400kr, vilket alla köpte. Startstack 8k, vilket i praktiken blev 16k.

Blandningen av spelare var stor. Och skillsen när det gäller poker likaså. Men det var liksom skitsamma. Vi var här för att ha trevligt. Man fick spela hur dåligt man ville bara man hade kul. Bordet var relativt lättspelat till en början, jag gjorde några bra spel och hade rejäl tur när jag floppade set mot underset mot Omalley och dubblade enkelt. Senare turnade jag kåk mot nötfärg mot samma eminenta, whiskeybjudande Vaggerydskille och tog hans rebuymarker också. Dybbanturen funkar visst även i Kumla.

Då presenterade sig J-O, en värmlänning som spelar rock n roll-poker. Efter att ha vunnit en 8 procentare, all in på river, så började han spela powerpoker. Det vill säga alla händer. När blindsen var 150/300 så höjde han till 2k-3k preflopp i varje hand. Eller så gick han all in direkt och visade glatt upp 7 2o, 8 10s och så vidare.

- Vad är hans range? frågade Valterego.

Vi kom fram till att han öppnade med 100 procent av händerna och synade med 95 procent. När han dessutom hade ett flyt som ingen annan sett sen Jamie Gold vann WSOP, han drog bland annat ut en KK med 68o, så var han svår att stoppa och var snart chiplead. Glädjescenerna som utspelade sig varje gång han vann en pott var som tagna ur någon värmländsk sitcom. Så fort han drog ut eller bluffade bort någon så ställde han sig upp och vrålade:

- Rock´n´roll!

Eller.

- Skiit på er!

Eftersom J-O pratade värmländska lät dock ingenting otrevligt. Han var dessutom en väldigt skön snubbe med ett stort hjärta, eller mer korrekt, den enda av sitt slag.

Jag plockade dock upp några händer mot J-O och lyckades faktiskt få honom att lägga. Efter två timmars spel hade jag 50k. Åtta timmar senare, efter tio öl, 250 ”Rock n roll!!!”, Valteregos bittra urtåg och ett par norrländska dödshot från Lapproffe (dock inte riktat mot mig), är det fortfarande 50k i stapeln och jag sitter på finalbordet. Kräftgången var tydlig och jag lyckades med ungefär ingenting. De fem bästa fick priser, första pris var närmare 11k.

Förutom den mustaschprydda chipleadern som hade typ 80 procent av markerna, det vill säga alla J-O:s chips efter lite misslyckad rock n roll-poker, så var det ganska jämt. Jag försökte mest hålla mig flytande och sno lite blinds och snart var vi bara fem kvar. Ärligt talat trodde jag nog att jag skulle kunna komma tvåa då, men högmod går före fall. De som låg sist dubblade båda upp mot chipleadern och jag gick plötsligt all in för 10bb på small blind med A10. Det sit&go-grindande pokerproffset, som spelade typ fem händer under hela turneringen, hittade dock AJ på big blind och jag åkte snopet ut. "Illivlja" var väl dock den som egentligen var den bästa pokerspelaren och vann också senare, säkert fullt rättvist. Min femteplatsen gav nästan dubbla inköpet tillbaka.

Bitter som jag var så beslöt jag mig för att ta optikerns plats på cashgamebordet. Optikern som åkte ur turren då hans JJ inte fick stå mot 75, hade gått berserk på cashgame första timmarna och var nästan 3k plus innan han började dricka whiskey... Bland annat hade ett finskt berusat underbarn sponsrat rejält. Denna finne hade för några år sedan, på fyllan, bombhotat ett flygplan på väg hem från Tallinn. Polisen uppskattade inte skämtet och skickade honom i fängelse i Tallinn i en månad , samt portade honom från framtida besök i landet. Doh!

Jag hann slaska cashgame en halvtimma innan det var dags att dra hem. Det gick ypperligt. Största potten vann jag mot Klyka när jag floppade stegen med 6 8. För att vara 5/5 blev potten rätt stor, cirka 3k.

När jag kom till MikeTimes pokeridyll kände jag ingen av de jag skulle träffa. När jag åkte hade jag ett tjog, eller två, nya vänner som jag hoppas få träffa igen. Tack Valterego för att du tänkte på mig. Och tack Mike för att du anordnade en så bra turnering, med ypperlig struktur i värsta EPT-anda.

Ett extra djupt bock till Mikes sambo också för fenomenala burgare och korvar. Och till de vackra hönsen så klart som stod ut med optikern och allt pissande.

När jag var femton år gick jag på min första och enda blinddate. Det var på den tiden som man chattade på irc, eller mirc som det kallades. Vi hade precis fått internet hemma och jag ville så klart hänga med i den nya chatt-trenden..På så sätt kunde man prata med alla de där snygga tjejerna som man bara vågade titta på under lugg i skolan. En kväll när jag satt och chattade fick jag kontakt med en tjej jag aldrig hade hört talas om förut. Men hon var väldigt trevlig.

Efter någon timmas artighetsfraser och annat löst prat undrade hon om jag ville träffas. Handsvetten började nästan rinna ner på tangentbordet när jag svarade:

”När?”

”Nu kanske?”

”Nu?”

”Ja, eller vågar du inte?”

Det hade absolut gått för långt. Jag visst inte vad jag skulle ta mig till. Klockan var närmare midnatt och jag höll på att göra något dumt i byxan. Det här med tjejer var verkligen inte min grej och jag hade nog aldrig haft en riktig flickvän. Men, you can’t blame a man from trying.

“Jorå. Var ska vi ses?”

Vi bestämde att vi skulle ses vid skolan. Jag drog på mig fintröjan och drog i ut i natten. Väl vid skolan såg jag en gestalt vänta i månljuset vid cykelställen. Pulsen gick upp ytterligare några snäpp. Tankarna på att vända fanns där, men nyfikenheten tog över. Plötsligt vände hon sig om och jag fick en skymt av henne genom ljuset från en gatlykta.

”Oh, mama mia. Låt mig dö.” var det enda jag han tänka.

Sen såg hon mig och vinkade. Tjejen var stor som en gravid elefanthona. Röven välde ut från alla håll. Hon var svartmålad runt ögonen och hade slitna dr Martinskängor. Inte riktigt min stil. Jag bar en töntig farfarströja köpt på postorder. Men jag kunde inte vända nu. Hon hade ju sett mig. Och jag är ingen ond människa. Mina högtflygande planer på att kanske få hångla med någon av skolans tiopoängarna grusades dock.

Vi sa hej till varandra och jag frågade vad vi skulle göra nu. I huvudet ville jag bara hem, hem, hem.

- Vi kan väl gå en promenad?

- Ja visst.

Så följde jag henne hem. Hon bodde inte långt från optikern och jag bad till Gud att ingen skulle se oss, speciellt inte retstickornas retsticka glasögonormen. Ingen såg oss dock. Och det var väl en rätt trevlig promenad. Jag ”lämnade av” henne och satte i ilfart hem. Väl hemma lovade jag mig själv att aldrig berätta för någon vad som hänt och aldrig mer gå på blinddate. Jag höll mitt löfte.

Sen dess har jag aldrig tagit kontakt med någon på nätet. Jag har aldrig chattat, hängt på forum eller liknande. Använder inte ens MSN. Och jag har aldrig träffat någon människa genom att bestämma träff på nätet. Fram tills nu. Genom bloggen har jag kommit i kontakt med bloggaren Valterego. Eftersom han verkar vara en ytterst sympatisk människa kunde jag inte tacka nej när han bjöd in till en pokerturnering hemma hos Micke i Kumla i morgon.

Nu är det ju i sanningens namn ingen blinddate utan en pokerturnering. Och jag behöver inte oroa mig för hur han ser ut då vi både är upptagna. Men det känns ändå lite nervöst. Främst för att det kan bli jag som blir ertappad med ”den stora röven”.

Hur som helst ser jag fram emot morgondagen mer än vad som är hälsosamt då det ska bli riktigt kul att spela livepoker igen. Jag har redan pratat med ansvariga Micke "MikeTime" som verkar hur skön som helst. Det är bara att ta på sig fintröjan och ge sig ut i natten.

Det finns två frågor folk brukar ställa när de får reda på att jag spelar poker.

- Hur länge har du spelat?
- Hur mycket har du vunnit/förlorat?

På den första frågan svarar jag alltid fel. Det känns som om jag bara spelat poker i något år. Men när jag tänker efter är det nu närmare fem år sedan jag började spela på nätet. Min systers dåvarande kille introducerade mig för spelet och med hans hjälp lyckades jag vinna 1000 kronor i min första turre. Kärlek vid första ögonkastet. Jag var fast. Under dessa fem år har jag spelat väldigt mycket poker, mest på nätet men även en del live, så jag är nog mer rutinerad än vad jag själv inser.

Så till inkomsterna. De första tre åren spelade jag nästan bara turrar och gick nog plus mellan 200 000- 300 000 kr sammanlagt. Inte så dåligt för en amatör som levde på studiemedel. Jag var dock en rätt medioker spelare. Men i turrarna räckte det långt att spela tight och vänta på bra händer. Jag minns fortfarande min första vinst. Jag hade inte ens internet i min lägenhet då, så jag satt på Högskolan i Jönköping under nätterna och spelade. Att få vinna den där 10-dollars-turren med ett par 100 spelare kändes i hela bröstet. Som en första kärlek, eller bergochdalbanan. Det första jag gjorde var att ringa farsan mitt i natten och berätta. Som om han hade blivit farfar eller nåt. Och de 6000 kronorna jag vann, en månadsinkomst, var verkligen mycket pengar.

Denna månad firar jag lite av ett jubileum då det är två år sedan jag började föra statistik på mina vinster och förluster. Av dessa 24 månader kan jag, inte utan stolthet, konstatera att jag har en minusmånad, en plusminusnollmånad och 22 plusmånader. Min bästa månad plusade jag 115 000 kronor, medan backmånaden hamnade på modesta 6 000 kronor.

Medelinkomsten per månad har sjunkit en del detta året då det blir allt svårare där ute. Framför allt har jag inte lyckats ta hem några stora turneringsvinster. Snittet ligger strax under 30 000 riksdaler i månaden. Jag är dock glad för varje krona plus jag går, för jag ser mig fortfarande inte som någon vidare pokerspelare. Omedvetet tror jag nog innerst inne att jag haft en ofantlig tur. Samtidigt är statistiken på min sida. Men det var ju någon som sa att det finns tre sorterts lögner: lögn, förbannad lögn och statistik. Så jag vet inte vad jag ska tro.

Eftersom jag arbetat heltid under denna tid, så är jag dock inte så beroende av pokerinkomsterna. Det är väldigt skönt. Och kanske en nyckel till min relativa framgång. Jag har heller aldrig tagit några skott på högre nivåer, utan hållt mig där nere där jag har fått för mig att jag är vinnande. Om jag är feg eller ekonomisk får andra avgöra. Där har ni iallafall svaren.

Örgryte är inte sist längre. Hörde ni det?! Djurgården är numera allsvenskans sämsta lag. Nu har vi bara två poäng upp till totalkassa Hammarby för att komma över nedflyttningsstrecket.

Öis leder allsvenskan. Om man bara räknar de tre senaste omgångarna. Och det tycker jag man ska.

Vakna. Äta baugette och små youghurtpaket till frukost. Skita. Åka till Eroski och handla mer baugetter, samt fylla på öl- och ginförrådet. Smörja in sig med solskyddsfaktor trettio. Sola. Läsa Bukowski. Dricka öl. Kasta boll i vattnet. Äta baugette med tonfisk. Läsa. Märka att det vita fläsket blivit rött. Duscha. Dricka varannan öl, varannan gin. Spela Chicago. Dra ut på finrestaurang. Försöka förstå menyn. Käka Paella. Ta en whiskey. Ta taxi hem. Spela mer Chicago. Sova.

Verklighetsflykt. Det är något perverst med att åka på solsemester. Plötsligt är man tillbaka i apstadiet och behöver bara tänka på att äta, skita och sova. Omvärlden finns inte, man bor i en bubbla. Jag visste inte ens hur det gick för Sverige mot Malta. Och tur var väl att jag missade den matchen. Hur som helst var vår bubbla fenomenal. Vi fick tag på en fyramiljonerslägenhet, trettio meter från havet med en utsikt bättre än ett vykort. Pris 700 euro i veckan, plus städning. Jag förstår fortfarande inte hur det gick till. Frugan fixade.

Tiden ägnade jag bland annat åt att läsa böcker. Den som gjorde störst avtryck var Charles Bukowkis ”Postverket”. För er som inte läst Bukowski och gillar råa, men ärliga böcker om det mänskliga livet rekommenderar jag denna dagdrivare och suput till författare. Till en början kan det tyckas att det enda han tänker på är supa, spela på hästar och knulla, men under ytan vilar en taskspark mot den amerikanska drömmen och en hård, brännande skildring av verkligheten ur arbetarperspektiv. Långt borta från den på Mallorca. En vän sa till mig en gång.

-Ingen beskriver det fula så vackert som Charles Bukowski.

Hon är nära saningen.

Men det har inte varit en intellektuell resa. Det kan jag inte skryta med. Sola, äta, dricka gin och se på utsikten. Det har mest handlat om apstadiet alltså, även om ingen av oss fyra, dybban, optikern, Minna och Hanna, har trampat i klaveret överdrivet ofta. Vi är ju vuxna nu. Vi frostar av frysen och vattnar blommorna två gånger i veckan. Optikern skällde ut en servitris som lade is i hans Whiskey.

- No ice I said!! No ice!

Och grannarna knackade argt på övervåningen när vi spelade Chicago och lyssna på musik till småtimmarna. Det var väl det enda. Annars höll vi oss på mattan.

Det blev inget spel på Casinot. Inga turrar var tillgängliga under veckan och de hade bara två cashgamebord med 2,5/5 euros blinds så utbudet var inte strålande. Så vi sket i det. Och jag har inte ens tänkt på poker under hela veckan. Skönt. Men nu ska det liras. Från en bubbla till en annan.