Packad.
Vidare, strumpor? Aj, aj. Glömt att tvätta. Eller högaktningsfullt låtit bli. Bara sju par rena. Strumpor som är så bra att ha, men så tråkiga att köpa. Men det finns ingen återvändo. Det blir att införskaffa på plats. Kanske finns det rosa med Flamingomotiv?
Skjortor? Ja, man vill ju vara lite stilig när det är nyårsafton och allt. Sen blir det säkert ett par finmiddagar på det. Och man vill ju inte låta damen skämmas. Sju skjortor blir det. Jag kommer säkert inte använda hälften. Men, alternativ är viktigt.
Kortlek? Näe, för farao. Klädpokern på rummet får vara. Ska det spelas, ska det spelas om stålar. Med dealer.
Skor borde jag ha med mig också. Tre par. Något för varje tillfälle. Och så turskorna. De sköna. Det finns inget som ett par sköna skor. Skönhet kommer inifrån.
Åh, det här med att vika kläder är inte min grej. Och att packa i rätt ordning. Hur var det nu? Byxorna underst eller? Byxor ja, det måste jag ju också ha. Det skulle ju se fånigt ut annars. Visserligen är de inte så knussliga i Vegas, men lite hyfs får man väl ändå ha. Byxor ska med. Svarta, blå, grå, beige. Man vet aldrig vilken färg man är sugen på efter ett glas äppeljuice till frukost.
Sen kommer det viktigaste. Tandborsten, passet, biljetterna. Glöm inte!!! Pengar kan ju också vara bra att ha. Glöm ej det gula platskuvertet från Forex!
Färdkost. "Every hand revealed" av Gus Hansen. Tack för lånet Andy. Och lite svenskt. "Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann" signerad Jonas Jonasson. Jädra kul bok, med historiska anknytningar. Det gillar jag.
Så, nu kan jag nog gå och lägga mig. God natt! Imorgon bär det av mot Las Vegas. Frågan är inte om jag glömt något, utan vad? Kommer ni på något så hojta snabbt. Packning är inte min grej som sagt.
Gott nytt år alla, om vi inte hörs innan tolvslaget.
Några ord om en krutkärring. Och döden.
- Jag ska jobba heltid till jag fyller 85 år, sa hon och stoppade i sig en bit sill från årets jultallrik.
I dag är mormor 77 år. Och hon arbetar heltid med sin nya karl, 15 år yngre Åke, som jobbar med fastigheter. Ska man någon gång kalla en kvinna för krutkärring, så är det nog rätt läge här. Mormor är den enda jag har kvar av mina föräldrars föräldrar. Men hon räcker långt. I år fick vi barn ett par höns i julklapp.
"Jag har skänkt lite julglädje till människor som inte har vunnit miljoner på poker. Det är vad jag har gjort." stod det på lappen som mormor gav mig. Hönsen var redan nedskickade till bättre behövande i Sydamerika.
För mig har mina mor- och farföräldrar betytt väldigt mycket. Ofta tror jag att de formar en mer än vad föräldrarna gör. Är det något som gör mig genuint ledsen så är det att jag inte riktigt fick formas klart av farmor och farfar som dog alldeles för tidigt. Det är främst under julen jag kommer att tänka på det.
Den här historien skrev jag för några år sedan. Den handlar om farmor, och mitt första möte med döden...
Hallonbåtar och döden
Dörren var grå och tung. Jag stod länge och tittade på den innan någon sakta drog ner handtaget och vi gick in. Hjärtat slog hårt. Det var som att öppna porten in i ett annat rike. Då kändes det som himmelriket. För första gången skulle jag se andra sidan. Allt var vitt där inne. Väggarna, taket, golvet. I de stora fönstren hängde gardiner tunna och mjuka som moln. Ändå var jag rädd. För första gången i mitt nioåriga liv skulle jag se döden.
Mitt i rummet låg hon i vita nymanglade lakan och med armarna raklånga längs sidan. Det såg fridfullt ut. Hade jag inte vetat hade jag trott att hon sov. Pappa sa att jag fick gå fram om jag ville. Jag ville inte men gjorde det ändå. Sakta släpade jag mig fram med blicken riktad neråt mot mina nya bruna moccaskor. Under varje steg tog jag ett extra andetag och svalde så hårt att adamsäpplet flög som en jojjo upp och ner. Så stod jag där. En meter från döden. Så det var så den såg ut? Precis som farmor.
Hyn var gulare än vanligt. Grågul. Men skrattgroparna fanns kvar. Allihop. Även om hon inte log just då så ingjöt de mod i mig. Rädslan rann av. Utan att tänka på vad jag gjorde sträckte jag ut handen och rörde vid hennes panna. Den var kall. Det var nog då jag förstod. På riktigt. Hon brukade vara varm. Hon brukade stråla ikapp med solen med skrattgropar djupa som oceaner. Läpparna formade ord som bullar, hallonbåtar och chokladglass. Och hon gav mig femkronor som jag lade i min gröna plånbok. Den blev så tung och tjock att jag inte kunde ha den i bakfickan längre. Då fick jag en magväska. Jag älskade min magväska. Jag älskade min farmor.
Man kunde ta på tystnaden. Spänningen. Den kvinnliga prästen var inte vit, utan svart. Det tyckte jag var bra, för det här var ingen vit dag. Saknad är inte vit. 53 år gammal ska ingen farmor dö. Och det gjorde inte min heller. Hon försvann bara in i ett annat rum. Det vita rummet. Så vitt att det lika gärna kunde vara himmlen. Jag har aldrig snuddat vid grågul hud efter det.
"Kött, fi fan"
Main Event bestod främst av två händer för mig. När jag på brädan 4 5 A A 8 inte kunde lägga AK mot floppad stege. Och när jag senare floppade triss med QJ men blev utdragen av Q10 på brädan Q Q 6 10 2. Inte heller då lyckade jag kasta in korten i mucken, trots att jag egentligen visste om att jag var slagen. Sen kom den här handen, och jag åkte ut. Schysst att Fagbet-tv var där och filmade min sorti i alla fall.
Totalt sett så kom jag 12:a av 120 personer i Finnkampen warm-up. Det var ju inte så kul, men Mattias kom trea som sagt. Cashgamet gick betydligt bättre. Och jag plussade varje dag. Min bästa session var dock när jag kom hem kalas på morgonen från ett uteställe. På ett par timmar i fyllan vann jag ihop en knapp månadslön. Bland annat fick jag för mig att jag hade två par när jag betade stenhårt på alla gator mot två spelare. På river fick jag dock en smått chockerande upplevelse när min hand bara bestod av K2 (trodde det var K3) på brädan K 3 10 4 A. Jag var beredd att gå gul i den handen. Men som i ett mirakel stod K2 och monsterpotten rakades över till mig. Man borde alltid jobba full.
Här är truppen. Dybban, Andy och Mattias.
Vi hade faktiskt kul hela tiden. Och det är ju det viktigaste. Pengar förlänger sällan livet, men det gör ett par skratt har jag hört.
Vi åt gott också. Hundra meter från kasinot ligger en restaurang som heter Goodwin. Där serveras kött, så mört att det smälter i munnen. Vi åt alla måltider där. Man fick 400 gram kött rakt upp och ner på tallriken bara. Inga kruseduller med konstiga upplägg och såser med öförståliga namn. 400 gram kött bara. Blodigt.
Fagbet gillar kött. Kniven man åt med var inget bestick, det var ett mordvapen.
Nästa år hoppas vi på att hela teamet, inkluderat Roffe, Optikern och Dilba, hänger med också. Ett riktigt rosa Sverige ska väl kunna vinna Finnkampen för första gången kanske?
Pokern känns faktiskt sekundär när man åker i väg på såna här resor. Och då älskar jag ändå att spela poker. Men om några år kommer jag ju inte komma ihåg de där händerna, hur mycket pengar jag vann eller vilka placeringar vi kom på. Däremot kommer jag att minnas hur Andy försökte förklara bort att han inte visste hur man öppnade motorhuven på sin volvo som han ägt i fem år, när vi skulle fylla på spolarvätska.
- Men jag brukar ju lämna in den på service.
- Ok...
Och Mattias kommentar när han ser mig ta några stapplande dansmoves.
- Alltså jag är inte så bra på att dansa, men du! Det ser ju ut som om du har fått någon lättare form av stroke. Hjärnhalvorna hänger liksom inte med...
Två av hundratals minnen och ord som etsat sig fast. Prislöst.
Jultrött och rankingfinal
Den 16 januari går finalen, dagen efter Mikes stora turre i Kumla. Det känns som jag kommer vara lika trött den söndagen som jag är nu.
Instängd med filtmattor
Efter snart två dagar i Tallinn har vi inte ens lämnat hotellet, där kasinot också är inkvarterat. Detta strider starkt mot mina principer när jag är ute och spelar, då jag gillar att se annat än filtmattor, lättklädda servitriser och grådassiga väggar. Men nu har vi inte haft något val då vi har gått långt i turrarna och därför inte gärna velat sluta spela.
Jens Jadbäck, som har spenderat mycket tid inne på detta kasino genom åren höll på att bli galen i baren innan.
- Jag klarar inte mer, kolla bara! sa han desperat och pekade upp i taket mot något slags fjäderarrangemang som kan ha suttit där i 15-20 år.
En timma senare hoppade han på en båt hem till sin käreste...
Överhuvudtaget är modet i Tallinn väldigt intressant. Man vet liksom inte om kläderna befolkningen har på sig är nya eller gamla. Tiden har liksom stått stilla. Det finns ingen röd linje i det. Är den där tröjan från 80- eller 10-talet? Jag har oftast ingen aning.
Annars har vi förberett för Fagbets inträde på den internationella pokerscenen. Vi var så himla stiliga idag i våra rosa flugor och nya "klubbmärken". Och jag tror nog att det var ett par stycken till som tyckte det...
Redovisning av main event, samt bilder, kommer senare. Och vill ni läsa mer om vad som hänt kan ni göra det här och här.
I ottan, mot Finnkampen
Jag avskyr tidiga morgnar. Precis när väckarklockan ringer, och man är så där trött så man skulle kunna offra sin skäggväxt för att få sova en timma till, hatar jag världen. De där första sömndruckna minuterna när man hasar upp ur sängen och vet att man har massa jobbiga saker framför sig, som att klä på sig och borsta tänderna, är förfärliga. Matlusten är som bortblåst och ingenting känns roligt. Ingenting känns värt att gå upp för. Då brukar jag på allvar tvivla över livets mening. Jag är så morgontrött att jag får självmordstankar.
Därför känns det aningen jobbigt att Andy hämtar mig mitt i natten, klockan 06.00, imorgon för avfärd mot Skavsta och Tallinn. Det är dags för Finnkampen. Kanske kan vetskapen om att jag har en fantastiskt rolig helg framför mig göra det värt att kliva upp ur sängen utan att tycka synd om mig själv...
Inför resan har jag laddat med film av Schilling-gänget. Först "En liten film om manlig vänskap" vars främsta innebörd är ett citat i filmen.
- Män klarar inte av att bara vara vänner. Förr eller senare vill de ligga med varandra.
Då jag, Mattias och Andy, ska dela rum så känns handlingen sådär. Särskilt då vi på lördag ska spela Main Event i rosa flugor.
Självklart har jag även sett "Torsk på Tallinn". Vissa filmer tröttnar man aldrig på. Den svarta humorn och dekadensen är så brutal. Så Tallinn.
- Slobban o jag vi går direkt på andrasorteringen va.. skadat gods. Ja det är lite sådär, men under de där trasorna så finns det allt en del gött å hitta.
Kanske tar jag med en dator. I så fall ska jag försöka uppdatera hur det går. Om jag orkar gå upp på morgonen vill säga.
Värdet av enkronor
Vi hade växlat in ett par hundralappar i enkronor. Här skulle spelas enkronas mörkpoker, med riktiga pengar. Och knektöppning sket vi högaktningsfullt i. Här skulle det bluffas. Vilken känsla det var att sitta med högar av enkronor. Jag var 14 år igen. Det är lustigt hur jag kände samma värde i de där metallbitarna som jag gör med marker värda tusen gånger mer. Jag ville vinna lika gärna och kände faktiskt pulsen slå några extra slag när jag bluffade för 23 riksdaler. Det var för övrigt omöjligt att bluffa. Samlaren synade ner allt. Och slowrollade så klart varje gång. Något som faktiskt är kutym när det gäller våra mörkpokerkvällar. Man SKA slowrolla, smeta ut det i ansiktet, strö salt i såren, annars är det inget kul.
Tyvärr var inte Optikern med, han är roligast att vinna emot. Men nu satt han hemma i Göteborg och surade över att fredagskvällen inte bjöd på något avsnitt av "På spåret" istället. Det hindrade dock inte oss från att dricka upp den Glenfiddich han så snällt hade gett farsgubben för hjälp med vinterdäcken. Ger han oss inga enkronor så går sprit lika bra.
Att sitta hemma hos Samlaren är annars ett kapitel i sig. Han är verkligen en samlare och har precis allt hemma. Bland annat gamla kortlekar från vilda västern-tiden. Tänk er spottkopp, kortlek, pistoler. Det är känsla det. Hans senaste intresse är mekaniska apor. Igår visade han oss ett praktexemplar från 60-talet som kan blåsa såpbubblor. Där snackar vi riktiga leksaker.
Men tillbaka till pokern. Vi ungdomar blev så klart krossade och fick växla in ett par gånger för att kvällen inte skulle ta slut för fort. Mörkpoker är ett spel för gamlngar och 14-åringar. Till slut fick jag och Dylan nog, tog de enkronor vi hade kvar och gick ner till Stadshotellet och köpte en öl istället. Exakt 83 kronor hade jag i plastpåsen.
- Behåll växeln sa jag till bartendern.
- Tack, sa hon.
Jag var glad att jag för en kväll hade förstått värdet av enkronor. Sen gick jag hemma och spelade nätpoker. Och enkronorna blev parkeringspengar igen. Minnet är kort.
Det var faktiskt Jånni Balle...
Det är fortfarande inte du själv som sitter i förarsätet. Någon har fått det att brinna i huvudet på dig. Dataskärmen ger i från sig konstiga ljus, regnbågens färger. Plötsligt vaknar du upp, som ur en koma. Undrar. Va hände egentligen? Gjorde jag verkligen det här? Nä, så dum kan jag bara inte vara. Men regnbågens färger fortsätter att lysa. Bevis svåra att förklara bort. Tydligen är jag verkligen så dum.
För första gången under min karriär har jag tiltat sönder en dator. Jag var inte ens särskilt irriterad. Eller jag borde i alla fall inte ha varit. Fick syn av AA när jag skulle sno blinds sent i en turre bara. Inga konstigheter. Men som i en reflex skickade jag ändå i väg musen och spräckte skärmen. Jädra dålig kvalité på datorerna nu för tiden. Min gamla tjockskärm hade aldrig gett upp för en sån liten smäll.
Men kvalité eller inte. Nu känns det rätt pinsamt. Varför liksom? Och nu måste jag köpa ny dator med. Det blir till att dra in julklapparna till syskonen i år. Allt för en spasmisk, oplanerad rörelse i armen.
Av någon anledning fladdrar Magnus Ugglas gamla dänga "Jånni Balle" runt i skallen. Texten.
"Det var faktiskt Jånni Balle som sa
Ja, jag lovar, det är sant, det var inte jag
Jag kan inte alls rå för
det Jånni gör"
Jag får väl döpa mitt pokeralterego som gör dumheter på tilten till något fräckt. Det var faktiskt idiot-dybban, inte jag.
Utan långfillifjonger
Det här med att prata väder är rätt intressant tycker jag. Jädrar vad mycket väder jag pratar med folk. Det är banne mig ingen vidare komplimang. De som pratar om väder är helt enkelt fantasilösa och tråkiga människor. Som idag när jag dödade tid med min fotograf.
- Jädrar vad kallt det är du Åke. Jag tror några av delarna som sticker ut från kroppen håller på att frysa sönder och trilla av.
- Jo, nog är det kallt alltid...
Jag har ingen som helst anledning att påpeka att det är kallt när vi står utomhus i 20 minus. Åke är visserligen runt 60-strecket, men han har ju känseln kvar. Han fryser således också.
- Jädrar, vad kallt det är Åke! Känner du?
- Jorå...
Varje gång jag börjar prata väder med någon så börjar jag skämmas för mig själv. Kan jag inte bättre? Har jag inget mer matnyttigt att komma med? Det är ju till och med bättre att dra en fräckis. Men näerå.
- Du, nu är det kallt ute alltså...
- Ja...
Kan någon ge mig några vettiga förslag på konversationer man kan hålla när allt är tomt i skallen och vädertankarna dyker upp? Eller borde jag följa min och Optikerns gyllene regel oftare? Har man inget intressant att säga, så håller man käften.
Imorse var det så kallt att tågen stannade i Tranås. Och jag hade ändå inga långkalsonger på mig. Det är inte konstigt att man fryser...
