Procentbyte, Vegas-tips och döende svanar
Jag sitter i sportsbooken på Mirage och hejar på det gröna landslaget tillsammans med hundra mexikanare. Stämningen kräver liksom det.
- Snart ska det bli varmt igen, sa taxichauffören till mig för en vecka sen, efter att jag svettats som en gris hela dagen.
Och han hade rätt. Och fel. Det var varmt innan också. Nu är det bastu.
Jag har inte hunnit med att spela någon mer pokerturnering, utan fått hålla mig till cashgame. Det har gått ok och jag har nog fem raka plussessioner nu i alla fall. Vilket verkligen krävdes för att den här resan skulle ha en chans att gå ihop sig pokermässigt.
I dag släpptes tredje avsnittet av "Pokermästarna". Där är Jimmy Jönsson trött. Mer orkar ändå berätta lite om WSOP Main och varför han lägger "orimliga" 10 000 dollar på en turnering. Och hur många procent proffsspelarna egentligen byter med varandra i en pokerturre som WSOP Main.
Dregen diskuterar sin WSOP-debut, Diana Svensk och Eva Jiretorn förklarar varför de gillar WSOP:s damevent och vi får unika pokertips från vår egen Vegas-expert!
Och där kvitterade Holland!!! Ingen jublar.
Och herregud. Robben faller som en död svan och får straff. Jag är läskigt lik en holländare så jag borde bege mig härifrån nu. Vi hörs!!
Pokermästarna del 2
Det är tidig morgon här i Las Vegas. Det är för ovanlighetens skulls molnigt när jag ser ut genom mitt panoramafönster över strippen. Caesars Palace rakt över gatan tornar upp sig som en ett romerskt palats. Och Rio ligger därborta i sin rödblå kroppshydda med Penn & Teller-reklam.
Och jag har köpt nya converseskor för 44.99 på en outlet. Härligt svenskt!
I dag väntar en lång filmdag med Dregen här i Las Vegas. Det kommer bokstavligen att ingå blod, svett och kanske tårar. Men det blir förjädra kul. Även om det gör lite ont att missa deepstack-eventet i WSOP idag. 1500 dollar och 15k i startmarker. Det är redan nu klart att det kommer bli någotslags rekordfält.
De flesta svenskar på plats kommer spela. Inklusive Mattias pappa Stellan som gör sin WSOP-debut! Magiskt.
Det börjar för övrigt ramla in allt fler blågula hjältar nu de senaste dagarna. Många har inte klarat av att hålla sig borta. Inte i år heller.
I dag kom avsnitt 2 av pokermästarna ut. Där gör en annan, lite nervös, kille VM-debut. En landar i Vegas för sjätte gången på lika många år. Och en tredje skapar modesnackisar bland pokerborden.
Premiär av Pokermästarna!
Ni får ursäkta dålig uppdatering från Las Vegas. Men den senaste veckan har det inte hunnit bli så mycket pokerspel, mer än sparsmakade cashgamesessioner.
Anledning har varit vårt nya poker-program Pokermästarna, som vi har spelat in. Och idag kommer resultatet. PREMIÄR!
Det är något helt nytt och vi får ser var det här tar vägen i slutändan, men det är väl det som är roligt att man inte riktigt vet.
I Pokermästarna ska ni få följa ett par svenska pokerspelare i jakten på WSOP-titlar i Las Vegas. I första programmet ska ni får stifta lite extra bekantskap med Diana Svensk, en av Sveriges bästa kvinnliga pokerspelare. Och ta emot Dregen när han checkar in på klassisk mark - Caesars Palace - för att förbereda sig inför sina första WSOP-event.
Framöver ska vi även få följa Jimmy Jönsson och hans pokerproffspolare när de tar sig an WSOP Main Event och det övriga livet i Las Vegas.
Hoppas ni gillart!
Försöka duger...
Mattias tjatar om sitt jädra 20-dollarstrick. Tydligen så fixar han extra bra rum VARENDA gång han kommer till Vegas genom att stoppa en liten sedel i passet, le som bara Mattias Andersson kan göra och fråga om uppgradering.
I förrgår bytte vi hotell från Mirage till Flamingo. Flamingo är ett gangsterbygge där varje tegelsten och neonskylt är finansierat av gamla knark-pengar. Finns det något ställe man borde lyckas med 20-dollarstricket så är det här.
Jag vågade inte på Mirage, men kände att nu var det läge. Nu var det dags.
Vid incheckningsdisken fick jag upp ytterligare mod då tanten som skulle hjälpa oss var närmare döden än lunchrasten och hade hjälp av två slangar med syrgas uppstoppade i näsan för att andas. Om jag fritt får spekulera, och det får jag ju, så gissar jag på att hon rökt några decennier längre än vad ett par lungor klarar av...
Precis som jag lärt mig vek jag diskret ihop en tjuga mellan körkortet och VISA-kortet och stoppade fram hela paketet tillsammans med ett stort leende och frågan om det möjligtvis gick att få en uppgradering.
Den gamla tittade på mig som om jag nyss anlänt från Pluto.
- No, it's not like the old days anymore.
Sen var det inte mer med det. Och jag kände mig precis så smutsig som jag hade befarat. Jag hade försökt köpa en gammal människa. Försökt utnyttja en gråhårig dam som inte ens kunde andas själv.
Mattias hävdar att han alltid lyckas med 20-dollars tricket. Lever han kvar i "the old days" eller vad är det frågan om? För första gången någonsin får jag anledning att tro att Mattias är en bättre pokerspelare än jag själv...
Jag kommer aldrig försöka mig på något liknande igen. Någonsin.
Revanschen...
Jag låg och sov två timmar i skuggan vid poolen igår. Hann gubbtjura på kärringen bredvid som rökte rakt in i min näsa. Och mexikanarna som spelade allan i vattnet. Sa inget givetvis utan knöt näven i fickan när det skreks och skvättes och bolmades så jag trodde solen till sist hade satt eld i någon av Mirage alla palmer.
Triumfen när skitungarna blev utslängda av vakterna. Ibland räcker en näve i fickan längre än man tror...
Förutom gubtjur låg jag och tänkte på Venetians 1100 dollars event som jag hade spelat dagen före. Dag 1a hade lockat 108 spelare och skulle spelas ner till 14. Jag bustade givetvis som 15, vilket antagligen var bubblan. En jädra massa otur hade jag så klart. Vill inte ens prata om det. Men ok, om ni ändå tjatar så blev jag bland annat 3-outad på river och hamnade all in mot en steamad tysk i blindsfight med A8 vs A2 bara för att få se en äcklig liten tvåa på river.
Sen standardbust med TT vs AQ efter 12 timmars spel...
Ju mer jag tänkte på det så ville jag ta kärringens cigg och köra ner i halsen på henne. Åtminstone spara all rök i en burk och tvinga henne inhalera den under ett par timmar. Men jag nöjde mig med en näve i fickan...
Och jag kände någonslags revanschlusta växa till liv inom min likbleka kropp. Ett par perfekt stekta bacon senare så var jag på väg att gå den 450 meter långa promenaden över gatan till Venetian för dag 1b.
Stannade upp vid gondolerna och det kristallblå vattnet några sekunder. Kände ökenhettan i pannan. Blicken fastnade på en man som kröp runt på alla fyra i en fontän och plockade upp mynt. Jag förstod inte om han städade eller verkligen vill ha pengarna innan jag såg hans slitna kläder och fårade blick.
Efter det kändes det givetvis helt naturligt att hosta upp 1100 dolls för en pokerturnering...
Men jag kände i hela kroppen att det här skulle bli min revansch. 1b drog över 300 spelare. Efter två timmar hade jag ökat stacken från 15 till 52k med avg på 17k. Och jag njöt av att sitta där med en fin stapel och kolla Brasilien-Kroatien. Synd att de stackars kroaterna skulle bli bortdömda bara.
Jag intalade mig själv att inte drabbas av hybris. Och inte stajla bort markerna med högteknologiska spel som gubbarna på Venetian ändå inte hade vett att uppskatta. Så jag tog det lugnt. Chanserna skulle alltid komma att få öka på stacken ändå.
Fyra timmar senare hade chanserna inte kommit. Men jag hade ändå lyckats underhålla min stack och samtidigt kollat in en tysk som fullständigt slaktat bordet och bustat 6-7 pers med sinnesjuka set-ups. Han satt med närmare 200k framför sig och hade nästan lika mycket marker som chipettan från dag 1a slutade första dagen med.
Tysken var den enda som täckte mig på bordet dock, så om jag bara kunde låta bli att spela onödiga potter mot honom så skulle det här nog kunna gå bra. Problemet var bara att han nu spelade alla potter...
99. Äntligen en kvalitetshand! Som jag väntat. Jag höjer upp till 1700 i tidig positon (blinds 400/800, 75 ante). Alla lägger sig snällt till tysken på knappen. Han tänker lite. Funderar på vad jag ska göra om han slår om. Åh, så jobbigt. Men han synar bara. Ok, det får man väl ta. Lilla och stora foldar.
Flopp K97. Så jädra gött är det. Försök spela bort mig från den här potten tysk! Jag betar 2,2k och hoppas på rabalder. Tysken ser ut att vilja slå om. Ja, ja, ja! Men nej. Syn. Turn 3. Han har inte checkat bakom en enda turn de sista timmarna och lär väl inte göra det nu heller. Han ska få smaka en tung checkraise. Check. Tysken betar ut 4700. Jag försöker lägga på ett pokerface som säkert är lika dåligt som gubbarnas när de börjar sucka och stånka för att sedan stoppa in allt och säga "fuck it".
Slår om till 14400 och för att bygga en pott så jag kan få in allt på river. Tysken synar rätt snabbt. River K. Han lägger aldrig triss i kungar hinner jag tänka. Nu händer det. Nu händer det! Jag stoppar in drygt 30k. Tysken blixtsynar och slänger upp en kung! Hjärtat bankar. Jag reser mig upp för att håva in alla marker och ta emot applåderna.
Men resten av bordet flämtar till. Något är galet. De tittar på tysken. Och tysken ser nöjd ut, precis som han gjort hela dagen.
Jag ser tyskens andra kort. En trea.
Något dör inom mig.
Tyskens runner runner kåk äter upp mig innefrån. Jag knackar i bordet, säger "nice hand". Försöker ta det som en man. Eller hen. Eller vad som nu är korrekt att ta det som...
Jag ragglar ut. Mår lite illa. Vill dricka en tolva whisky. Häller i mig en halvliter vatten istället. Går ut i värmen. Över bron och gondolerna. Slänger allt smågrus av fickmynt i fontänen. Slänger i en femma också och jag ser porträttet av Lincoln sakta sjunka till botten samtidigt som jag hoppas att den fortfarande är användbar när någon plockar upp den. När jag inser att så nog inte kommer vara fallet känner jag mig dum.
Tittar bort över strippen. Ser en svart limousin steka fram på vägen. Den påminner mig om att jag måste tighta till utgifterna efter den tunga starten på resan. No fancy cars for you, dybban. Inte en plusdag hittills, två bubblor och så den här käftsmällen.
Kommer jag ens ha råd att äta perfekt stekta bacon under hela Vegasvistelsen? Jag vet inte. Men jag vet att jag ska ta pokerpaus någon dag. Leka med delfiner, eller nåt.
Revanschen kom aldrig. Jag känner mig ynklig. Och det är väldigt synd om mig.
Men det är fortfarande jag som slänger mynt i fontänen. Jag behöver inte plocka upp dem.
Världen är sjuk. Och jag är en del av det sjuka.
Att klaga över sin egen misär får en ofta att inse hur lyckligt lottad man är...
Vänta på bättre tider gör man inte i Vegas...
Jag kan verkligen förstå att folk blir stemade och gular i Las Vegas. Turrarna avlöser varandra med bara timmars mellanrum och går även parallellt på olika kasinon. Bustar man en är det bara att hoppa in i nästa.
Min jetlagg är värre än någonsin. Har sovit max fyra timmar per dygn hittlls. Om jag lyckades hålla den här mängden sömn resten av mitt liv så skulle jag kunna uträtta en hel del. Varför blev vi inte skapade att sova så här lite?
Jag vaknar pigg som en mört sju på morgonen eftet att ha spelat till tre på natten. I vanliga fall äter jag aldrig frukost, i bästa fall blir det en kopp kaffe och ett ägg, men här vaknar jag med en aptit som skulle räcka långt i en korvätartävling.
Norrlänskan och jag har blivit stammisar på frukostbuffén på Mirage. Den har allt man behöver. Det vill säga perfekt stekta bacon.
Då det blonda yrvädrdet spenderat de första dagarna vid poolen så har jag gjort det vid borden. Spelade en 400 dollars-turre på Venetian i tisdags. Dag 1a startade vid 12 och dag 1b klockan 17. Jag lyckade först torska en stor pott med nötfärgdrag å hålpipa för trippel average mot 5-högt färgdrag som träffade en femma. Och sedan få in allt med QQ mot 44 pre flopp och busta. Då var klockan 17 så det var bara att hoppa in i dag 2 direkt. Jag har ju inte kommit till Vegas för att vänta på bättre tider...
Träffade en trevlig bekant i Phoenix, som jag spelat en del mot vid cg-borden i Göteborg. Han lirade för ovanlighetens skull turre han med. Värdet var helt enkelt för bra för att avstå. Det är banne mig lekstuga och spelar man bara en solid poker så känns det omöjligt att få in det dåligt på de här nivåerna. Det gäller bara att orka stå ut med all idioti och undvika utdragningarna.
"Andra dagen" gick bättre och framåt midnatt låg jag topp 10. Blev sedan extremt kortkall och kände hur de där fyra timmarnas sömn började ta ut sin rätt på min hjärna. Jag kände mig som äppelmos och började se i syner. Eller nä, inga syner. Spelen jag såg VAR verkligen så dåliga.
En gubben satt med något gammal armband på armen som han vunnit i nån obskyr turneringsserie. Ett par solglasögon, en keps och några reklamloggor på det och vi hade en självutnämnd världsmästare. Jag har aldrig sett en sämre världsmästare. På en 8876-bräda synade han sig själv all in med en stor stack med motiveringen att han ju faktiskt hade tre par med sin 67o. Och det är inte ofta man får det.
Självklart var det en spewig tysk som försökt bluffa honom med A9 och gubben lyckades få sitt trepar att stå. När världsmästaren tog av solglajjorna och håvade in markerna berättade hans blodsprängda ögon att han såg det som en självklarhet att handen skulle stå. TRE PAR FFS!
Jag fick till sist två spelare som kunde spela på mitt bord. Båda hade stora stackar och hamnade i positon på mig. I kombination av min svindlande trötthet beslöt jag mig för att stänga butiken och bara spela av dag 1 för att återkomma med nya krafter till dag 2 då man i princip var klar för pengarna.
"Fem händer" kvar av dagen skrek floor när klockan närmade sig 02. Gött som jordgubbskräm. En säng har aldrig varit mer efterlängtad, tänkte jag, och smekte min stack på dryga 60bb. En stapel jag var mycket nöjd med efter den senaste timmens foldande.
Vi är drygt 60 kvar av totalt 500. "Jag är en maskin" hann jag tänka innan jag vek upp 97 i hjärter på big blind. En favoritnäve så klart. Men med tanke på läget vill jag inte hamna i några situationer så jag bestämmer mig för att folda. Men vad skådar mitt öga?. Superfisken till "världsmästare" limpar i tidig positon. Och det foldas fram till mig. En gratis flopp. Gratis är gott!
Flopp KQ4. Alla i hjärter! Mulinuttmumma! Kom till pappa gubbeligubbgubbe!
Jag checkar och världsmästaren betar ut pott, standard hos gubbar när de har något de vill "beskydda" mot drag. Vi snackar möjligt toppar här, typ. Och gubben har visat att han inte är så sugen på att släppa toppar innan. Han är faktiskt direkt osugen på det. Hela tiden. I själva verket hugger han hellre av sig båda tummarna och steker upp till frukost.
Här finns det ingen anledning att spela svår. Jag slår om då det i gubbens värld är självklart att bara syna med nöt och slå om med drag.
Två sekunder senare får jag en "all in" i ansiktet som en present direkt från pokern eget himmelrike. Ett sjukt överbet, så generaluselt spelat som man kan förvänta sig av en självutnämnd världsmästare. Jag synar innan gubben knappt hunnit andas in och potten är på på magnifika dryga 120 bb med blinds på 1/2k och innebär en utmärkt positon inför dag 2. Jag älskar Vegas!
Mitt hjärta hoppar till av obehag när motståndaren slänger fram 44 för bottenset. Och det blev aldrig ens spännande då en knuge visar sitt fula tryne redan på turn. Jag hatar Vegas!
Efter 14 timmars spel var det bara att traska hem med en lång svans mellan benen. Ja, det låter ju bättre än det låter det...
Bitterheten lägger sig om en blöt filt över pannloben när jag vandrar ut i mörkret. "Jag ska aldrig mer spela en pokerturre" mumlar jag för mig själv i bedrövelsen. Dessa tur-lotter. De är avskyvärda. Jag menar det verkligen. Det blir bara cashgame resten av resan. Jag svär!
Nästa morgonen vaknar jag klockan 07. Igen. Pigg som en lärka. Hungrig som ett lejon. En frukostbuffé med perfekta bacon senare börjar jag omvärdera situationen...
Jag är ju ändå i Vegas. Och det startar en 1k-turre på Venetian om bara några timmar. Värdet där ska vara från en annan planet. Inte har jag väl kommit till Vegas för att vänta på bättre tider?
Det är bara att hoppa upp på hästen igen. Det vilda livet rider mig och jag låter det göra det.
Bara i Vegas, baby...
Only in Vegas, baby...
Jag tänker aldrig mer flyga till Vegas med två byten. Det är en mänsklig rättighet jag tänker ta mig. Landvetter-London-Las Vegas. Nöt.
När vi skulle checka in på Mirage sent på måndagskvällen kom Norrländskan med förslaget att vi skulle pröva 20-dollarstricket för uppgradering. Jag vågade inte då jag ser otroligt akward moment framför mig när personen framför mig undrar vad tjugan gör under kreditkortet? Hennes ögon säger "så du tror du kan köpa mig för 20 dolls?". Mina ögon svarar "Nja, nää, bara lite." Sen lägger jag mig ner och spelar död.
Men vårt rum var redan uthyrt så vi hade tur och fick en hospitality suit första natten. Jädrar vad fint! Säng från himlen och en tv som kommer upp ur en byrå när man trycker på dosan. Och ett badrum större än mitt vardagsrum...
Jag avnjöt en Corona från minibaren och slängde mig in i duschen. Kalsongerna efter 16 timmars resande åkte i papperskorgen och kommer aldrig mer få se dagens ljus. Inte några andra ställen heller...
Jag var trött, men spelsuget var starkare än tröttheten. Och mitt vackra resesällskap visade förståelse för min situation. Jag slängde mig ner mot pokerrummet på Mirage då jag inte orkade lämna hotellet. Där fanns 1/2 och 2/5 att gotta ner sig i. Jag satte upp mig som nummer två på 2/5-listan och fick en plats på 1/2 medans jag väntade.
1/2-borden i Vegas är pokerns freakshow. Och jag älskar det. Det är bara magiskt och redan första två timmarna fick jag uppleva underhållning värt 100-tals dollars.
En kille var tight som mitt gamla svettiga Rehband-knäskydd. Han spelade exakt två händer under timmarna vi satt där. Båda gånger visade han upp AA. Och båda gångerna förlorade han allt han hade på bordet. Sen gick han...
Den asiatiska tanten, som sa att hon dealade under WSOP foldade också konstant hela natten, förutom en gång då hon 3-beta en 10-dollars öppning upp till 60 dollar. Det blev fold....
Roligast var den excentriska kanadensaren till vänster om mig. Han älskade svenska tjejer. Svenska killar inte lika mycket. Han var i alla fall sjövild och spelade nästan varje hand.
Efter en förlorad pott då han synat av ett 173 dollarsbet på rivern så är gubben på väg att räkna upp vad han ska betala. Dealern säger då att det går snabbare om kanadensaren, som hetter Lawrence, bara stoppar in en hela högen så dealern kan räkna ut korrekt summa. Lawrence som är tiltad efter förlusten svarar syrligt att han är marknadschef för ett stor företag och nog kan räkna till 173 utan hjälp, samtidigt som han i whiskyångorna tappar räkningen ännu en gång. Dealern suckar högljutt. Kanske lite för högt...
Efter en stund skjuter Lawrence in sin uträknade hög.
- You see. I do it better myself!
- Ok, so I can keep this five? svarade dealern och tog upp den röda femman som utgorde toppen på ett 178-dollars torn.
- NOO!! skriker Lawrence
- So, why didn't you let me help you!? Svarar dealern nu med hög röst och kastar femma rakt i bröstet på Lawrence.
Jag har aldrig sett en dealer bli så provocerad. Det var nog tur att ingen floormanager såg något. Jag kommer nog aldrig se en dealer på CC kasta marker på spelarna, men jag hade gärna gjort det.
Själv sköt jag alla gator mot en tysk som stekte i tre minuter på river med färg innan han synade ner min esshög. Lawrence:
- What kind of sick slowrole is that?!
Man var tvungen att älska Lawrence, lite.
Så kom min bästa starthand för sessionen. AQs. Det är limpat av två personer fram till mig i lilla och jag slår upp till 12 dollar. Lawrence går i gång på alla cylindrar och slår om till 35. Det foldas till mig som sitter på 300 då jag precis fyllt på efter färgfadäsen. Jag smackar om till 95. Lawrence slänger in en syn snabbare än Mattias Andersson pratar tyska.
Flopp A82 med två hjärter. Lawrence älskar att bluffa och ofta är han helt tom i detta lägge så jag låter honom hänga sig själv med en check. Sekunden senare hör jag "all in" som ljuv musik i mina öron. Syn.
Blank turn och river och Lawrence slänger upp en usel KJ. Vi kör fisthälsning, vilket vi gjort efter varje hand i tre timmar, och jag känner mig som en cool katt.
Jag blir dock lite konfunderad när dealern skjuter potten åt kanadensarens håll. Jag hade helt missat att kingjacken var i hjärter och att ett tredje hjärter letat sig fram på river.
Det fick bli ett tecken på att det var dags att avsluta årets första Vegas-session och gå till sängs. Jag gjorde en sista fist-hälsning med 50-åriga Lawrence och gick. På väg ut såg jag att mitt namn fortfarande stod som nummer två på listan till 2/5. Jag fick aldrig någon plats. Men det gjorde inget.
Trots några hundra dollar i hålet så kändes det som jag fick valuta för min tid.
Imorgon ska jag försöka krossa någon turnering. Och även om jag inte vinner något så är jag säker på att jag får värde på ett eller annat sätt.
Only in Vegas, baby...
Håkan är större än Springsteen
Vad vet du om kärleken förrän du förgäves hatat den?
Jag var 17 år när han släppte sin första platta. Efter det skrev vi "mord" i handen inför varje fest. Ibland livade han upp oss så till den milda grad att vi till och med mixtrade med kajal.
Håkan Hellström var något helt nytt. Och vi kände oss väldigt speciella som lyssnade på honom. Särskilt då "de vuxna" mest klagade på att grabben mest lät som en magsjuk katt.
Många av dem har under åren ändrat åsikt och var igår på Ullevi. Jag var också där. Och mina bästa vänner. Och våra föräldrar. Hur skulle vi kunna missa ögonblicket då Håkan Hellström gick om Springsteen? Över 69 300 personer var på plats för att se en kille från Västra Frölunda uppträda.
Det var magi. Vissa kvällar överträffar till och med dikten själv. Vissa kvällar vet man redan när de upplevs att vi kommer att prata om även om 10 år. 20 år. En livstid.
Hellströms låtar har blivit en del av våra liv. De har blivit ett sätt att minnas speciella tillfällen. Ett sätt att festa. Att gråta. Det är något speciellt med att följa en karriär och se den krönas på det här sättet 14 år efter debuten.
Man måste genom skam. Man måste genom drömmar. Man måste dö några gånger innan man kan leva.
69 300! Det spöar Springsteen med tre lax. Och så sägs det att man inte kan bli profet i sin egen hemstad.
Det finns en första plats som inte går att nå
För ingen tror att dom är nåt där jag kommer från
Alla försöker bli av med leran från göta älven som satt sig på själen
och på självförtroendet i varje tjomme
Jag tror jag älskar dom där
jag kommer från
För ingen tror att dom är nåt där jag kommer från
Alla försöker bli av med leran från göta älven som satt sig på själen
och på självförtroendet i varje tjomme
Jag tror jag älskar dom där
jag kommer från
Ett tag trodde vi att vi skulle orka ta oss till Sticky Fingers som i fornstora dagar och dansa oss svettiga och odrägliga. Men mormors inbjudan till nattmackor gick inte att motstå. Vi är ju inte 17 år längre. Även om Håkan fick oss att känna oss som det under ett par timmar igår...
Edit: Sen har jag spelat Poker-SM på CC i Stockholm också. En jädra resa som vanligt. Den som vill läsa om det kan göra det HÄR.
Och imorgon drar jag och Norrländskan till Vegas! Kanske får man en glimt av Katten vid något obskyrt fixed-bord. En får hoppas. Ska försöka bjuda på så mycket pokertjöt bloggen klarar av den närmsta månaden!
Dybban flyttar in hos Dregen
Jag har träffat ett par personer i mina dagar som alltid tycks vara mittpunkten av rummet de befinner sig i. Det är inget de gör medvetet, utan är bara en helt naturlig del av deras liv. Som tyngdlagen.
Dregen är en av dem.
Det senaste året har han släppt sin första soloplatta och en självbiografi, samt turnerat med legenden Michael Monroe runt hela världen.
Och så har han blivit pappa. Till Sixten.
Trots att han nu fyllt 40 så slutar han inte att utmana livet.
I sommar bockar han av ännu en punkt på sin bucket-list. Då drar Dregen till Las Vegas för att spela WSOP.
- Det är verkligen något jag drömt om länge, säger han.
Och det märks. För han liksom ler som ett barn när han pratar om vilken taktik han ska använda sig av.
- Jag ska inte syna så jävla mycket...
I nya "Dybban flyttar in" träffar jag en av Sveriges få riktiga rockstjärnor i hjärtat av Backyard Babies. Deras otroliga replokal. Vi pratar livet, poker, spindelmannen och WSOP.
Och sätter betyg på hur mycket "rock" våra svenska pokerspelare är egentligen?
