dybban poker

Jag har många mindre smickrande kvaliteter. Det har de flesta. Tyvärr fokuserar vi alldeles för ofta på vad vi är dåliga på, i stället för sakerna vi kan briljera med.

Duktiga lärare, tränare och chefer har vett att fokusera på våra personliga toppar, inte våra brister. Varför ska man öva på något som man ändå aldrig kommer att bli särskilt bra på, något som är tråkigt? Jag tror istället det är bättre att få utveckla det man redan är skicklig på. Man växer som människa när man får känna sig duktig. Och då blir precis allt mycket roligare.

Jag har till exempel aldrig lärt mig att nicka i fotboll. Jag drar liksom in huvudet som en sköldpadda och blir in de facto kortare när jag ska hoppa upp och trycka till bollen. Det bottnar säkerligen i en rädsla att få ont. Därför skiter jag helt enkelt i att nicka. Det är inte min grej. Fotboll ska spelas med fötterna.

Anledningen till att jag kom att tänka på detta är att jag i dag kom på en bra egenskap hos mig själv. Jag är visserligen lat, men jag har en sjujädra arbetsmoral. Med min bakgrund som lokaljournalist har denna arbetsmoral varit av yttersta vikt. Den grundar sig i att varje jobb ska göras med bravur. Om jag så skriver om Märthas konstiga svampar i trädgården, Bosses prisbelönta pelargoner eller ett brutalt dubbelmord, så ska det göras med en personlig touch och intressant vinkel. Märtha kanske bara får vara med i tidningen en gång i livet. Då ska hon banne mig få vara stolt över artikeln hon ska sätta upp på kylskåpet.

I dag är jag nöjesredaktör, men samma sak  kan appliceras här. Om jag så intervjuar världsartister eller lokala kyrkokörer så ska det göras med samma hjärta.

Och jag är likadan när det gäller mitt pokerspel. Om det så är turneringar för tiotusentals kronor, eller ett homegame för en hundralapp, så vill jag alltid göra mitt bästa. Jag vill inte hävda att jag går över lik för att vinna, men ett par tår trampar jag gärna på.

Så i kväll när det är dags för en bountyturre på dybban, för fem euro, så kommer jag göra allt för att krossa. Jag har till och med lovat att bjuda den som slår ut mig på valfri pizza, inklusive dryck. Förutom bounty på mig ligger det 500 euro addat i potten för garanterat övervärde.

Så jag hoppas att vi ses ikväll 19.00 på 24h. Läs mer om turren här på poker.se.

(Den som inte klarar av att lista ut lösenordsrebusen behöver inte känna sig dum. Jag fattade ingenting, så snälla Veronica på 24h fick förklara allt för mig. Ni som har samma problem kan maila mig på [email protected], så ska jag komma med några ledtrådar.)

Jag åkte hem till farsgubben i går för att lämna över en femhunka i näven. Hans pris för att ha bantat ner sin kropp med en tiondel till 78 kilo. En imponerande bedrift. Slängde med en gedigen boken om Whiskey av bara farten. Så imponerad var jag.

Den gamla pastorn är en spännande man. När jag var barn gjorde han om kyrkan till en pingisklubb. Jag tog med mig polarna flera gånger i veckan för att försöka spöa honom. Men framför korset förlorade han aldrig. Jag fick vara nöjd med ett par bollar då och då. Så mycket för att vända andra kinden till. Ungen skulle banne mig inte spöa honom i pingis. Genom åren har jag fortsatt att förlora de flesta tävlingar mot gamgubben. Och nu vann han alltså ytterligare en match, med vårat viktvad. Fast jag spöade honom i badminton förrförra veckan. Men med min överlägsna fysik vore det en skam om jag inte lyckades med det. Farsan lyckas ju knappt lyfta fötterna från marken. Att få se en hoppsmasch från honom är lika troligt som att jag klarar av en frivolt på stående fot.

Hur som helst kan jag nog tacka honom för min tävlingsinstinkt och pokerintresse. Han var själv en hejare på schack i sin ungdom. En "sport" som jag aldrig fastnat för. Det finns ju inga pengar att tjäna. Dessutom måste man tänka hela tiden....

I dag har jag intervjuat Nicke Borg i Stockholm. Det är alltid lika komiskt när hårda heltatuerade rockers bara är två äpplen höga. Den där "farliga" attityden kommer liksom av sig. Ungefär som med hans kollega Dregen. Men han är bara ett äpple hög. Hur som helst tippar han sig själv högt upp på lördag. Jag tror Nicke klarar topp fyra.

Ska jag vara helt ärlig hoppas jag på att the Moniker vinner. Tippade honom till 60 gånger pengarna innan "Andra chansen". Nu står han i typ fyra gånger. En hyfsad investering, som kan bli en bra slant för billig peng.

De som är intresserade kan kanske få lite inside om dagsform i helgen. Kommer att bevaka genrepen och kvällstidningsgeggan bakom scen.

Ikväll ska jag kämpa för att hålla mig ifrån Krukan och vara en trevlig middagskamrat...

Kakorna stod på bordet. Kaffekopparna var fyllda till bredden. Det vankades gamla minnen på VHS. Det kändes som en ynnest att få ta del av hennes barndom. Filmerna kanske kunde få mig att lära känna henne och hennes nära lite bättre. 

Filmkvällen delades av hennes far, mor och bror. Och rivstartade med julen 1990. Åh, vilka tider. Hennes syrra höll på att skita ner sig när tomten knackade på dörren.
- Haha, DU är rädd för tomt'n! fick femåringen i ansiktet.
Själv försökte jag erinra mig tiden då det faktiskt var roligare att få än att ge. Varje julklapp var en egen resa, och kvantitet gick alltid före kvalité. Familjen skrattade åt interna skämt. Jag fascinerades av möblemanget alá 90-tal, och funderade på om våra barn skulle bli lika söta som hon var.

Kvällen puttrade vidare och VHS:en visade filmer från skidspåret 1991. Snoriga, men rätt söta, lintottar stakade sig fram som om det inte fanns någon morgondag.
- Titta på mig! Titta på mig!
Så där gör inte vuxna. När man når en viss ålder vågar man inte skrika "se mig!" längre. Det är då man går med i Big Brother, eller skriver en blogg...

Efter någon timma började det höras lite suckar och stön från far, som ville gå vidare med kvällen och spela nätpoker. Men hon hade fått någon sentimental knäpp och ville se mer.
- Bara en till. Vi kan väl se "fiske från Grundsele" också?
Far hade aldrig kunnat säga nej till den bedjande blicken, och kunde det inte heller nu. Ett filmklipp till fick det bli. Och tur var väl det, för det filmklippet glömmer jag aldrig.

Hon stoppade snabbt  in bandet i den gigantiska gamla VHS:en. Där satt vi, med varsin mazarin i näven, och väntade på bottennapp och eventuell fiskelycka. Istället infann sig några sekunders chocktillstånd i rummet, när en stönande kvinna blev hårt påsatt bakifrån av en man målad till djävul. Jag frös till is. Glodde hårt på tv:n och djävulen som fortsatte sin kamp. Vågade inte ta in några andra sinnesstämningar i rummet.

När hennes farsa till sist började asgarva lade jag en lättad suck. Först då förstod jag att det inte var ett "hemmabygge". Det hade varit svårt att se föräldrarna i ögonen efter det. Man vill inte se svärmor i den ställningen.

Efter hetsiga diskussioner och tunga anklagelser var familjen rörande överens om att brodern stod bakom denna skändelse av ett svensk kulturminne. Han nekade dock kategoriskt. Det är än idag höjt i dunkel vem som "av misstag" spelade över fisketuren med en gammal film från tv1000, som "råkade" lappa ihop med en efterföljande djävuls-porrfilm.

Hon såg i alla fall lite besviken ut när hennes stora harr hade byts ut mot två ännu större sillisar. Men det skrattet som jag skrattade då var ett av mina bästa någonsin. Och jag kom nog familjen lite närmare...

När det är motigt i livet har jag några specialare att ta fram, några gamla goda skratt. Det här är ett av dem.