dybban poker

Jag besökte Hultsfredsfestivalen tio år på raken från 1999, typ. Antalet legendariska konserter som jag fått bevittna är fler än min tilltänkta del när jag sattes till liv på denna jord. Men jag ber inte om ursäkt för det.

 

Efter fyra dagar festival var vi alltid möra. På gränsen till apatiska satt vi på festivaltåget hem. Skitiga, rödögda och genuint trötta ända i själen. Trötta på varandra, trötta på regnet, på tält-livet och alla idiotiska fyllon.

 

Vi lovade varandra varje år. Aldrig mer Hultsfred. Det får vara nog nu...

 

Och varje år vid samma tid glömde vi bort våra löften till varandra. Mindes bara konserterna, alla suddiga, men underbara minnen, karaktärerna, tjötet. Så satt man där med en biljett i näven igen. På väg i en blå gammal audi genom de smålänska skogarna. Förbi Mariannelund. Astrid Lindgren-landskapen. Packade med två par kalsonger och lika många flak öl. Mot Hultsfred - med ett ton av förväntan i bröstet.

 

Jag sitter hemma i Göteborg och är helt slut i både kropp och själ. Känner igen känslan. Helgen har spenderats i Stockholm. Det har varit Elitloppet.

 

Jag kan ingenting om hästar. Men jag backar inte en vuxen-festival om jag blir inbjuden.

 

Dessutom sades det att värdet på CC skulle vara något i hästväg, om jag ska försöka anknyta till ämnet. Jag firade det med att backa tre inköp första kvällen. Ville reklamera kvällen rakt ut på grund av falsk marknadsföring och funderade allvarligt på att dra mig tillbaka och aldrig spela kort igen, efter det. Hävdar att värdet inte var så himla fantastiskt som det utlovades. Om alla duktiga regs tänker samma sak så borde det väl hamna en jädra massa duktiga regs på samma ställe tänker jag...

 

Plussade dock fyra inköp andra kvällen och kände mig bättre till mods. Plötsligt var det här med poker rätt kul igen. Och jag klagade inte på värdet...

 

Det skönaste med resan var dock att få känna sig som en riktig fisk. Att slippa allvaret. "A", "J" och "M" hade fixat bord på Valla. Ni vet inomhus, under tak. Lördagen var fantastisk. Vi fick sex rätt på V75 och vann 68 kronor som vi delade på fyra. Jag sprang och smygspelade en del i luckan, för att höja spänningen i loppen lite.

 

Spelade som Norrländskan spelar på Stryktipset, på de lag som har snyggast namn. Kikade i programmen och studerade lite siffror också. Mumma, va fint det är med statistik. Lögn, förbannade lögn och statistik.

 

Fick dock några sms-tips från våningen ovanför, där de riktigt hårda gubbarna Mange & Bengan (Petersson, Sonnert) satt. Det var riktiga proffsspel som faktiskt gick in, typ hela tiden. Räddade till viss del upp mina egna försök till avancerad "analys".

 

Under söndagen regnade det som om den sista dagen var kommen. Och jag tackade för uppfinningen tak och inomhus. Grabbarna grus och jag själv jobbade in en tvilling och dagen började plus! Vi lade alla vinstpengar i en hög på bordet och skålade åt vilka genier vi var.

 

Inför, the grande finale, så hade vi satt ytterligare en tvilling och vi hade pengar kvar. Vi valde att sätta allt på ett kort. Elitloppsfinalen var här. Och vi hade en vinnare: Nahar! Han var given. Tyvärr stod han bara i drygt fyra gånger pengarna, vilket vi tyckte var lite uselt. Vi skulle ju dela på fyra och ville ha något att bita i. Så vi gick för en tung tvilling, med Nahar som utgång i stället. Vi hittade fina odds. Men det hjälpte inte så mycket när vi valde bort sjuan för åttan. Sjuan kom tvåa när Nahar vann och vi fick inte hämta ut sexsiffrigt som det var tänkt...

 

Men vafarao. Jag hade en budget för hästkrakarna som jag tänkte offra på att ha skoj. Jag visste att chansen var stor att pengarna skulle försvinna in i ett svart hål. Om jag inte hade en jädra massa tur. För med tur kan vem som helst vinna. Jag hade inte tur. Men jädrar vad kul!

 

Alla borde testa på att va fisk ibland. I recommend it highly. Skratten får man på köpet.

 

Men när jag satt på tåget hem i går var jag riktigt sliten. Rödögd av sömnbristen. Och jag fick en flashback av Hultsfred. Skillnaden var att jag inte gav något löfte om "aldrig mer". För jag visste redan i går att jag kommer vara sugen på häst-festival, även nästa år. Tack grabbarna grus för att ni bjöd med mig!

 

Det är dock dyrt att leva som fisk så trots min urlakade kropp drog jag raka vägen till CC på kvällen för att försöka reparera skadorna. Norrländskan är i Norrland så jag har fria händer.

 

Efter 8-9 timmars spel hade jag klonkat 500 rebuy-turren och räddat veckan. En del av vinsten går raka vägen till SM på CC i helgen.

 

Så nu måste jag verkligen vila. Jag är över 30 år nu. Verkligheten börjar komma i kapp.

 

Men den där förväntan i bröstet när man sitter i ett fordon, på väg någonstans, hoppas jag aldrig försvinner...

Eller är han bara en sanslöst skicklig entreprenör? För inte nog med att han får betalt för att blogga hos Pokerlistings. Nu tar han betalt för att föra konversationer med sina läsare i kommentarsfältet också.

 

Jag har mycket att lära. Hur kan jag ha missat denna utmärkta affärsidé?

 

Tyvärr verkar folk återigen ha missuppfattat Kens storhet. Mattias "Pokerstar" Andersson vägrar helt sonika gå med på att betala vad det är värt att diskutera med Ken i kommentarsfältet på Kens blogg. Ja, han vägrar betala någonting alls. Jag tycker det är oförskämt.

 

Mattias, skärp dig nu. Du fattar väl att det kostar att få fraternisera med storheter som Ken? Och hur kan du undgå att förstå att en diskussion med Ken är något så mycket mer än en vanlig debatt? Det är ju undervisning av den högre skolan. Du lär för livet, vilket för mig är obetalbart. Du borde betala mycket mer än de 1250 kronor som Ken begär. Det är rena rama REA-priset.

 

Jag hade dock förväntat mig att fler personer hade slutit upp till Kens försvar i hans blogg. Inte ens hans närmsta anhängare verkar stötta Ken i hans enträgna kamp att hävda sin självklara rätt att ta betalt för något som att ge undervisning i läsförståelse utan att eleven faktiskt förstått att ett avtal är slutet eller att eleven ens uppfattat att han har fått ta del av några lektioner.

 

Jag förstår inte varför inte folk backar upp Ken? HAAAALLLÅÅÅÅ!!!???? Era ynkryggar! JAG tänker i alla fall backa Ken till hundra procent.

 

Jag tror inte alls att Ken är gul . En så sanslöst skicklig entreprenör kan bara inte bli det...

 

 

Jag har haft hektiska veckor bakom mig. Bloggandet har helt enkelt fått stå tillbaka, trots att jag upplevt mycket som är värt att berättas. Men det kommer...

 

Förra veckan var jag inbjuden till min gamla journalist-utbildning för att föreläsa om nya medier och den nya tidens journalister. Ett väldigt intressant ämne, tycker jag själv, där det finns mycket att diskutera. 

 

Var går till exempel gränsen för vad man kan kalla journalistik? Och kan man göra ett bra journalistiskt arbete även om man är arvoderad av ett företag? Det var några av frågorna som kom upp. Kul och lärorikt även för mig som var tvungen att tänka igenom ett par saker både en och två gånger för att komma fram till en personlig åsikt. Allt är inte svart och vitt, som sagt, och det finns mycket gråzoner. 

 

Frågorna gällde inte bara frilansjournalister, som jag själv, utan även redaktioner. Ett exempel är dagens pokersidor, då menar jag allt från Aftonbladet, Expressen till Poker.se och Pokerlistings. De får alla pengar av företag som är aktiva i den bransch de är satta att bevaka. De får pengar av de företag som sponsrar event som de ska bevaka. 

 

Vem som helst förstår att den kritiska granskningen inte når samma höjder som om pokersidorna var oberoende. Å andra sidan hade alternativet varit att inte ha några pokersidor alls, skulle jag tro. 

 

Sen är jag av den uppfattningen att det går att göra bra journalistik ändå, även om man är subjektiv eller sponsrad. Men absolut inte alltid. Där får man dra gränser från fall till fall och ämne till ämne. 

 

Kolla till exempel på Aftonbladets webb-tv "Bollklubben", sponsrad av Unibet, som jag tycker gör utmärkt fotbolls-tv med paneldebatter blandat med reportage. Liknande webb-tv och skriven journalistik går utmärkt att göra om poker. Det spelar i sanningens namn ingen större roll om man får reklam-pengar från ett spelbolag då. Det kan bli riktigt kul, intressant och trovärdigt ändå. Beroende på hur man lägger upp det, så klart.  

 

I stort sett all media i dag, förutom public service, är beroende av reklamintäkter. I dag i mycket större grad än förr då det faktiskt gick att livnära sig på att, till exempel, sälja lösnummer. I dag är information så mycket lättare att få tag i. Och dessutom får man den gratis på nätet. 

 

Så i stället krävs det, för ren överlevnad, att tidningar och annan media säljer reklam. Eller gör dealer med bolag som går ut på att om bolaget köper reklam, så skriver tidningen något som bolaget vill att tidningen ska skriva om. Typ förtäckt reklam i artikelform. 

 

Ibland är det svårt att veta vilka artiklar som är köpta och vilka som är äkta. Och det påverkar givetvis trovärdigheten. 

 

I dag krävs det en stor näve med kritiskt granskande i bakhuvudet för att man ska kunna läsa en tidning som den bör läsas. I vilket syfte skrivs den här artiklen? Vad vill artikeln förmedla och vilka riktar den sig emot? Och vem tjänar på texten? 

 

I dagens skolor är det av yttersta vikt att man utökar antalet timmar med att prata om krititsk granskning på Samhällskunkapen. 

 

Jag undrar hur bra pokerspelare är på kritiskt granskande? 

 

Ibland känns det som om vi är förvånansvärt lättbluffade...

Jag hade aldrig träffat Bo "Legato" Sehlstedt tidigare. Men förra veckan drog jag till söder i Stockholm och flyttade in. Jag tyckte det var dags att ta pulsen på den rutinerade pokerspelaren som käkade en jättestor macka i "Pokerlandet". 

 

Det blev väldigt familjärt och trevligt. 

 

Visste ni till exempel att Legato inte är namnet på någon läskig predator, som jag hade tänkt mig. Utan en musik-term. Kanske motsatsen till staccato? Bosse tog nicket från sin första CD-skiva där ordet fanns med. 

 

Han tyckte själv det var lagom tufft. 

 

Här har ni resultatet från Bosses takvåning!

 

 

 

Så fort ämnet kommer upp så är alla guds bästa barn. Alla bryr sig så mycket om sina medmänniskor att det värker i bröstet på dem. Ingen skulle någonsin drömma om att vinna pengar av någon som är onykter eller visar upp missbruksgener. 

 

Så fort ämnet spelmissbruk kommer upp ska det tävlas om vem som är den finaste medmänniskan. Vem som tar mest ansvar. 

 

Jag har skrivit många texter om spelmissbruk. Jag har också skrivit att det inte räcker att skriva en text då och då. Man tänker på dem några dagar, sedan fladdrar de förbi. 

 

I stället tycker jag att mitt största ansvar ligger i att ständigt visa att livet som pokerspelare inte är någon dans på rosor. 

 

Att inte sälja in drömmen om lätta pengar. 

 

Att låta Bosse Sehlstedt, i "Dybban flyttar in", berätta vad han skulle svara om hans son på sin 18-årsdag skulle komma och säga att han ville satsa på en karriär som pokerproffs. Bosse skulle avråda honom. För det har blivit för tufft. 

 

Det är ett medvetet val att minst lika ofta skriva om mina förluster som vinster i bloggar och krönikor. Jag skriver om hur jag spelar bort en tv. Inte hur jag vinner en. För jag vill inte att folk ska tro att det är enkelt. 

 

Jag skrev ett mail till Pokermagazine för något halvår sedan och undrade om de var intresserade av ett reportage där jag gjorde ett personligt porträtt av en spelmissbrukare där jag blandade in mina egna reflektioner som pokerspelare. 

 

Svaret var att de var intresserade av att belysa även denna sida av spelandet, men att det inte fanns ekonomiska resurser. Trots att jag skrev att jag inte drevs av pengar ( jag har aldrig drivits av pengar när det gäller mitt skrivande, en bra text betalar tillbaka tusenfalt ändå), så fanns det tydligen inte resurser ens till att förhandla, eller dra en rövare och fråga om jag skulle kunna tänka mig att skriva gratis mot en helårsprenumeration? De skulle tänka på reportaget och återkomma. De återkom aldrig. 

 

Jag tror nog att de bara glömde bort mig, och jag är själv nästintill övernaturligt glömsk, så jag har förståelse för Pokermagazine. Och efter fyra år på en tidningsredaktion vet jag allt om hur en stram budget gör att man tvingas säga nej till frilansare, hur bra intentioner de än har. Men jag tycker det är synd att det inte fanns ett större intresse för ett sådant reportage som jag vet skulle ha blivit unikt i sitt slag. Ett porträtt om en småbarnspappa som spelat bort allt. En text om hur brutal och jävlig spelbranschen faktiskt kan vara. Och hur man som pokerspelare ändå försöker rättfärdiga sitt yrkesval på alla tänkbara sätt...

 

Det säger kanske något om branschen i sig. Klart att alla tycker det är viktigt att belysa spelmissbruket och dess konsekvenser. Men när det väl kommer till kritan finns det rätt mycket annat som måste komma före. Till exempel att överleva själv. 

 

Visst, jag skulle ha kunnat skriva en bloggtext om det i stället. Men jag tyckte historien var så stark att jag inte ville slösa den på en bloggtext i mängden. Jag ville ha den tryckt. På papper. I en riktig tidning. Med trycksvärta lika mörk som historien själv. Där skulle den göra sig bäst och förhoppningsvis nå ut till flest. Och det var huvudpersonens önskan, att nå ut till så många som möjligt för att hjälpa så många som möjligt. 

 

Jag när nu en dröm om att göra denna småbarnspappas berättelse rättvisa på annat sätt. Men det är en lång och trixig väg som måste vandras innan resultatet visar sig. Om det ens visar sig alls? Jag vill göra en dokumentär. Och har de senaste månaderna lagt grunden tillsammans med en producent och kameraman. Det är en avlägsen dröm att se projektet klart. Men en dröm är mer än ingenting. Även om ingen vet hur det kommer att sluta. För det är ju alltid något annat som måste göras klart innan...

 

Och det är symptomatistk för allt. Det är mycket vilja. Mycket snack. Inte alls lika mycket hockey. 

 

Det är lätt att sitta i omklädningsrummet, spotta snus och skrika att "Nu tar vi dom gubbar! Nu ger vi aaallltt!!" Få ger allt när det väl gäller. 

 

Det går an att tala om för missbrukaren att det "kanske är dags att sluta nu?" när han spelat bort sina pengar. Det skulle man väl ha talat om innan? 

 

Och jag är den första att erkänna att jag inte är guds bästa barn. Med hundra procents säkerhet har jag vunnit pengar av människor som har spelproblem. Med hundra procents säkerhet hade jag kunnat göra mer i kampen mot spelberoendet. Som medmänniska. Som skribent. Jag kan verkligen se ner på mig själv för det då jag på nära håll sett hur det kan bryta ner människor. Nära vänner.

 

Samtidigt har jag inget ärligt svar, förutom att helt sluta spela poker, på hur jag ska komma från dilemmat att till viss del leva på blodspengar. Är det någon som har det svaret? I så fall vill jag veta allt om det. 

 

Man intalar sig att man är så vettig och omtänksam som det går. Att man varnar dem som är på gränsen. Pratar förstånd med sina kompisar. Men man når ju aldrig hela vägen. Kanske inte ens halva...

 

Man gör aldrig tillräckligt. 

 

Jag försöker dra mitt lilla strå till stacken genom att inte sälja in drömmen om det glassiga livet som pokerproffs.  Och själv drömma om att någon gång göra ett riktigt reportage om spelberoende. Ett som kanske fastnar längre än några dagar.   

 

Sen har jag redan skrivit ett svar i Kens kommentarsfält som jag vill trycka på igen:

 

 

Jag tycker inte heller att våra politiker tar tillräckligt ansvar. Då hade en betydligt större del av de fem miljarder Svenska Spel drar in till staten varje år satsats på forskning och vård av spelberoende. Hur mycket satsas idag? 30 miljoner? Inte ens EN procent av vinsten. Det är skamligt och visar att man varken har förstått vad spelmissbruket kostar samhället eller hur hårt det slår mot enskilda individer och familjer som drabbas. 

 

Enligt statistiken så är antalet spelberoende i Sverige konstant, de har alltså inte ökat trots alla nya möjligheter att spela bort pengar som uppfinns varje dag. För mig känns det konstigt, kan det verkligen vara så? Kanske är just den statistiken en bov i dramat? Tror sig våra politiker ha full koll på problemet just för att antalet spelberoende inte ökar?  

 

I själva verket tror jag på stora mörkertal. Tror alltså, jag kan omöjligt säga att jag vet. Och jag tror inte att någon annan heller kan säga att de med säkerhet vet. För forskningen känns kraftigt eftersatt på området. Om jag inte missminner mig var det en bra bit över tio år sedan den senaste vetenskapliga undersökningen angående spelvanor och spelmissbruk gjordes i Sverige. Det har hänt en del på spelmarknaden sedan dess. Och de förändringarna har knappast skapat färre spelmissbrukare...

 

Men vissa saker är som de alltid varit. Svensken skäms över sina problem i ensamhet. 

 

Samtidigt som vi tävlar om vem som är den finaste medmänniskan...

Jag önskar att jag själv kunde få en lika tät mustasch. Då hade jag garanterat haft en. 

 

Nu fick jag nöja mig med att spana in den. Och jag kunde inte låta bli att tänka på hur genetiskt tilltalande det är med riktigt täta mustascher. Hur de inte börjar fladdra iväg när man nyser, utan är starka som bamburör i fästet. Hur de är så gjutna i överläppen att de inte rör sig ur fläcken ens om ägaren till mustaschen sätter en hasselnöt i halsen och hostar för sitt liv. 

 

Nu fick jag nöja mig med att titta, även om jag i min vildaste fantasi skulle vilja sträcka mig över pokerbordet och röra också. Men då skulle det bli ett himla liv förstås. Det förstår jag ju. 

 

Mannen med mustaschen har blivit lite av en vän de senaste åren. Jag gillar hur vi alltid tar i hand och nickar lite som två män gör som inte känner varandra speciellt bra, men ändå delar en hemlighet.

 

Jag vet inte riktigt vad hemligheten är själv. Men jag tror det har något att göra med att vi visar respekt för varandra vid bordet. Att vi byter lite knep ibland. Diskuterar hur man på bästa sätt spelar 77 när fem personer har limpat framför. 

 

Hur vi på samma sätt är skådespelare, men på tu man hand går utanför manus och pratar från hjärtat. 

 

Och idag är inget undantag. Jag funderar på om en äkta mustasch verkligen kan vara så tät när han börjar röra på sig i stolen. Han börjar höja rösten som för att värma upp inför final-scenen i dramat. Jag foldar mina kort och lutar mig tillbaka för att njuta av skådespelet som jag visste skulle komma.  

 

Mustaschen höjer pre flopp. En spelare synare. Floppen kommer JJ4. Mustaschen vräker aggressivt in en markerhög som om han gestaltade Gunwald Larsson och var på väg att, med knytnäven, möblera om tänderna på någon mästerskurk.

 

Motspelaren synar igen. Och innan turn hinner vikas upp kastar mustaschen hetsigt in 32 000 i marker, större delen av sitt samlade kapital. För att sedan se en kung vikas upp. 

 

Mustaschen ställer sig då upp och lägger på en förvriden grimas som om han precis utsatt sin familj för livsfara. Sen kvider han. 

- Vaaad har jag gjoort!!?? VAD HAR JAG GJOORT!!? Neeej, neeej!

 

Jag sitter fortfarande tillbakalutad. Njuter av ett utmärkt drama. Och reflekterar över att prydnanden på överläppen inte rör sig ur fläcken. En orkan hade inte rubbat den. 

 

Motståndaren vet inte vad han ska ta sig till. Han är helt utlämnad åt sina egna tankar där han sitter och stirrar på en mustaschprydd man som ångestladdat vrålar:

- Vad har jag gjort?!! Neej, neeej!!

 

Efter några minuters betänktetid väljer motståndaren ändå att folda. Och mustaschen skiner upp som en triumferande sol. Kastar sin KJ på bordet som bildat topp-kåk. Håvar in markerna med båda armarna. 

 

Sen är han tyst en stund. Innan vi tittar på varandra. Och han med en blinkning säger: 

- Jag är en mycket bra skådespelare. Omöjlig att läsa. Eller hur? 

 

Jag nickar bara. Blinkar tillbaka med ett lurigt leende. Som om jag är den enda vid bordet som förstått det där skådespelet. Som insett hans briljans. 

 

Som om vi på något sätt delar en hemlighet...

 

Edit: På Spring Poker Week i Göteborg dyker alltid mina personliga favoriter upp. Detta år fick jag under Main Events första dag sitta bredvid Mustaschens bekant, Piraten. Veckans pokerkrönika handlar om varför man inte ska bluffa någon som kallas Piraten...

Jag var på ett par Allsvenska matcher förra året. Den viktigaste utspelade sig mellan Häcken-AIK. Tre poäng för Häcken och vägen till guld låg utstakad. 

 

Och Hisinge-laget låg på. De ägde matchen så kapitalt att det kändes som två olika divisioner på lagen. Jag vet inte om jag någonsin sett AIK så utspelat av ett svenskt lag. (Med undantag för cup-matchen mot Öis i år förstås.)

 

Det fanns egentligen bara en enda anledning till att Häcken förlorade guldet och att AIK fick en poäng med sig i den där nollnoll-matchen. Målvakten. Den 197 centimeter långa Ivan Turina. Vilken bjässe! Vilken gigant! Räddningarna han gjorde görs bara på tv-spel. 

 

Efteråt sa Turina att "Häcken måste vara Allsvenskans bästa offensiva lag, någon." Och jag skrev för första gången i mitt liv en hyllning till en AIK:are. För vissa personer är helt enkelt värda att se upp till och hylla även om de spelar i ett lag som man hoppas ska förlora varenda match de spelar i, i dag och hundra år framåt. Vissa personer kan man liksom inte låta bli att tycka om vilket lag de än spelar för.

 

Det bor sorg i att det krävs något tragiskt för att man ska hinna stanna upp i livet en stund. Det krävs att ett hjärta plötsligt stannar. Det krävs att en 32:årig familjefar lämnar sin lilla familj bestående av två 1:åriga döttrar och en gravid hustru.

 

Det krävs att någon som man såg upp till dör. 

 

Och här sitter jag på ett hotell i Jönköping och skriver. Här pratar man fortfarande om Stefan Liv. På samma sätt som jag tror AIK:are kommer att prata om Ivan Turina många år framåt. Två målvakter, två ikoner, två familjefäder med stora personligheter. 

 

Ja, här sitter jag och skriver en hyllning till en AIK:are för andra gången i mitt liv. Det skulle ju inte bli av den här anledningen...

 

På måndag tar AIK emot IFK Göteborg hemma.

 

För första gången någonsin hoppas jag faktiskt att de vinner en match...

 

För i dag slutade ett hjärta slå. Men fick tusentals andra att slå lite hårdare. Och för varandra. Det är synd att det alltid krävs något tragiskt för det...