dybban poker

Vissa personer jag träffar tror att jag är intressant för att jag skriver och bloggar. Att jag ska vara en rolig jäkel. Men det är jag sällan. Däremot har jag alltid varit avundsjuk på såna som faktiskt är det. Själv kommer jag på rätt ord för sent. " Det där hade ju varit kul om jag sagt." I stället får jag skratta åt mina egna tankar i ensamhet...

 

Men det finns ett par saker jag ibland använder mig av för att verka lite mer belevad och intressant än vad jag egentligen är. Som att citera andra. Det är enkelt och genialt. Mitt i en konversation är det bara att låna något riktigt smart och stoppa in namnet på en känd historisk person bakom citatet. Åh, jädrar vad påläst och klurig man verkar!

 

Det finns en person vars ord jag älskar mer än andras. Hans namn: Charles Bukowski. Denna författare var ett geni. Ett snuskigt fyllo som lyckades förklara allt det svarta i världen på ett sätt som var vackert och lätt att ta till sig. Eller som han själv sa: “An intellectual says a simple thing in a hard way. An artist says a hard thing in a simple way.”

 

Som pokerspelare kan jag ofta känna igen mig i hans dagdrivande, stundtals planlösa, liv som författare.

 

Hans vardagliga syn på alkoholen.

 

 

Om att ägna sitt liv åt det man älskar...

 

 

...fast ibland inte nå riktigt ändå fram för att man är så förbannat bekväm.

 

 

Synen på människan.

 

 

Att man ibland bara vill vara ensam i lugn och ro med något att läsa...

 

 

...och hur ensamhet kan betyda flera saker.

 

 

Ibland vill jag bara låtsas att det är jag som har sagt något när det är Bukowski.

 

 

Vilka personer gillar ni bäst att citera? Eller är ni en av de där roliga snabbtänkta jäklarna som inte behöver någon hjälp att hitta orden när det behövs?

Telefonen är tillbaka. Tjuven valde att självmant lämna tillbaka den till kasinot med förklaringen: 

- Jag hittade den vid kassan...

 

Ett par frågor på den: 

- Varför ens orka ljuga om var du tog den då vi har på film när dina darrande fyllehänder snyltar den vid pokerbordet? 

- Om du nu hittade den vid kassan, varför lämnade du då inte in den till kassan? 

- Är du på riktigt? 

 

Nu till en annan fråga. När telefonen försvann så spärrade jag den av förklarliga skäl. De senaste dagarna har jag därför varit telefonlös. Jag har likt en grottmänniska levt i min egen bubbla utan ideliga samtal från försäljare och annat löst folk som velat prata hål i huvudet på mig. Jag har inte behövt svara på en massa mess, uppdatera twitter eller surfa planlöst för att döda tid. 

 

Jag har levt i ett parallellt universum som jag börjat fatta tycke och smal för. Telefonen, som för några dagar sedan var mitt viktigaste redskap i livet, har förlorat min kärlek.Till sist har jag förstått att jag klarar mig utmärkt utan den. Vill någon verkligen få tag på mig lyckas de tids nog. 

 

Därför: jag har ännu inte låst upp min i-phone trots att det var tre dagar sedan jag fick tillbaka den. En del har givetvis att göra med att det varit helg, farsan har fyllt 50 bast, och jag har inte orkat. Men om jag verkligen velat hade jag ju ändå fixat det. 

 

I dag sitter jag här med numret till min operatör och funderar på om jag verkligen vill gå tillbaka till mitt gamla liv. Ska jag låsa upp den eller leva ett par dagar till på min lilla ö av lugn och ro? 

 

Hur som helst känner jag mig speciell och viktig utan telefon. Som om jag var Magnus Uggla. Folk måste simma över små hav för att få tag på en presskontakt/Norrländskan som sedan kan föra vidare budskap om att jag eventuellt kan svara på mail om någon vill mig något. 

 

Men bara eventuellt. 

 

Snart återgår jag nog ändå till det normala. Jag saknar ett par appar...

 

Man måste ändå respektera brott som sker med finess. Brott som det ligger lite tid och tanke bakom. En snillrik plan. 

 

I natt beslutade århundradets mästerskurk att sätta just sin snillrika plan i verket då han stal min mobil vid ett pokerbord på Casino Cosmopol. Jag hade lagt den på barbordet precis bredvid mig då jag använde den titt som tätt. Vid halv fem-tiden då jag skulle dra mig hemåt var den dock borta. Spårlöst. 

 

Hade det inte varit för kasinots hundratusentals kameror så hade det varit det perfekta brottet...

 

Vår mästerskurk hade dock lite otur. Kamerorna finns ju. Nu har Cosmopol luskat fram både namn, personnummer och adress på snubben. Och jag som nästan unnade honom att komma undan. Försöker man stjäla något på CC är man värd det. För då kan man inte haft det lätt i livet...

 

I dag var jag så tvungen att gå till farbror polisen och göra en anmälan. Två meter poliskonstapel rynkade på näsan när jag sa att jag blivit bestulen vid pokerborden på CC. 

- Poker, det ska man hålla sig i från. Ställer bara till med elände, muttrade han. 

 

Sen tittade och pekade han på Norrländskan som satt bredvid. Och fortsatte: 

- Varför sitter du på kasinot hela nätterna när du kan vara hemma med en sån puma? 

 

Sexuella trakasserier tänkte jag, men Norrländskan såg nöjd ut över kommentaren och sträckte lite extra på sig i stolen, så jag höll käften med ett grin på läpparna. 

 

i 

 

Snart hade konstapeln, som körde pekfingervalsen över tangentbordet, skrivit klart anmälan som består av fler fel- än rättstavade ord. Så nu sitter jag bara här och väntar på att få tillbaka min mobil. Det ska förhoppningsvis gå vägen. Enligt vakterna på CC är den utpekade citat "kokt i bajs". 

 

Det kunde ha varit det perfekta brottet. I stället:kokt i bajs. Livet är så orättvist. 

Han slet upp dörrarna från Rio och stormade ut med ett glädjetjut.

- Thank you Goood! Thank you!!

 

Dag 5 i WSOP Main Event närmade sig sitt slut och den unga mannen såg ut att vara i en annan värld där han euforiskt hoppade runt med skivformade svettfläckar under armarna och visade upp sitt Colgate-leende. 

- There is a God. He lives! fortsatte han vråla. 

 

Vi stod där ute i den nattliga ökenhettan och kunde inte slita ögonen från skådespelet. Då jag är en nyfiken herre var jag tvungen att fråga vad som hade hänt, vad som låg bakom dessa scener som tagna ur en final i tv-pucken. Det visade sig att den unga mannen, som jag inte kände igen, precis dragit ut AA med sin AK all in preflopp och fortfarande hade chansen att vinna det finaste som går att vinna i pokersammanhang. WSOP Main Event. 

 

- And I'm normally not even a very happy person, sa han. 

Det lät lite sorgligt mitt i glädjeyran. Som om han blivit överraskad av sitt eget leende. Jag frågade om jag fick knäppa en bild. Om han gick och vann skulle det kunna bli en bra story att skriva om, tänkte min journalistiska hjärna. Bilden togs med mobilen, sen sågs vi inte mer. 

 

 

En påstådd pokerscam har blossat upp på pokerforumet 2+2. Postade mail/chat-konversationer mellan pokerspelarna Matt Marafioti och göteborgaren Samer Rahman där det ser ut som om de planerar en scam mot andra spelare genom att placera ut trojaner i deras datorer har fått folk att gå bananans i kommentatorsfälten. Tråden har blivit pokervärldens största snackis. Och det är tydligt att folk vill se blod. Att de två redan är skyldiga. 

 

Jag har aldrig hängt mycket på pokerforum. Så här med lite perspektiv är jag rätt glad för det. Det har sparat mig mycket tid. Dessa forum kan säkerligen vara bra och roliga. Med de är också lite läskiga. Särskilt när man ser hur trådar snabbt kan förvandlas till en mobb där folk som inte har en susning om saker tror sig vara allvetande. Indicier och påhitt kan plötsligt bli vedertagen sanning. 

 

Den påstådda konversationen mellan Samer och Marafioti kan även den ha sina brister. 

 

I slutet av chatten skriver Samer att han befinner sig på kasinot och vill att Marafioti ringer upp honom. Den 3 januari när denna påstådda konversationen ska ha ägt rum var Samer dock portad från kasinot och kan omöjligen ha varit där. Något stämmer inte. 

 

Matt Marafioti skriker sig inte hes över utdragningar i WSOP Main Event längre. Han slutade på 154:e plats. Och jag kan bara tänka på de där sorgliga orden mitt i allt det glada. 

 

Skönt att han fann Gud på vägen i alla fall. Det är inte så många som hittar honom vid pokerbordet...

 

Tidigt 90-tal i en värmländsk småstad. De gamla vackra trähusen är för längesen rivna till förmån för betonggrå Konsumbyggnader. Befolkningen minskar. Inte ens traktens storfabrikör Wasabröd går längre att lita på. Huspriserna sjunker snabbare än stulna cyklar i Daglösen. Nils Ferlin sitter på sin parkbänk vid Skillerälven. Skalden härdar ut trots att snorungar målat honom både blå och rosa de senaste åren.

På somrarna hyllas propellerns uppfinnare John Ericsson med ett gigantiskt sjöslag där hans krigsfartyg Monitor alltid avgår med segern. Staden håller hårt i sina hjältar och den historiska stolthet som fortfarande finns kvar. Som om den inte tror på att nya hjältar är att vänta i framtiden. Bara tennisstjärnan Magnus Norman håller i något som liknar en fana.

Du och jag är 11 år. Vi bor i en stad på väg ner i ett hål. Ett hål utan botten.

Det var ingen tvekan om att du var en störig jävel, med ett temperament som självantändande dynamit. En sån som lärarna drog lott om att slippa. Och vi var så olika man kunde vara. Du var i slagsmål på rasterna, fick mängder av tjejer och var fotbollslagets bästa spelare. Jag: smårädd, aldrig nära varken bråk eller tjejer. Ändå drogs vi till varandra. Som plus och minus.

Jag kan inte svara på varför, ibland finns det inga svar, men vi blev bästa kompisar. Jag följde med hem till din mamma efter skolan. En underbar mamma som bjöd på mjölkmakaroner med stekt falukorv och alltid följde med och ropade hejaramsor när vi spelade fotbollsmatcher. Vi spelade landbandy mot er husvägg. Åkte till din mormor i Lesjöfors, käkade småkakor och fiskade.

Trots att jag bodde i en dekadent småstad levde jag i en skyddad verkstad utan insyn i de samhällsproblem som fanns. När min farsa en dag frågade vad din pappa jobbade med svarade du.
- Han har varit med i länkarna.
- Ok, sa farsan som om det varit den mest naturliga sak i världen.

Jag fattade ingenting. Förstod inte vad det var, men efteråt fick jag det förklarat för mig. Det var första gången jag hörde talas om alkoholism.

Han hade en vaggande, smal, framåt gångstil. Den lockiga hockeyfrillan och mustaschen passade ihop som korv och senap. Han verkade snäll. Kanske var det den kraftiga värmländskan som låg bakom det? Det var alltid kul att hänga med din farsa. Ofta hade han godis i handskfacket som vi åt upp. Ibland fick vi tjugo kronor - en veckolön.

Och han såg mig under fotbollsmatcherna när ingen annan gjorde det. Minns att jag gjorde en rätt snygg överstegsfint hemma mot Degerfors. Efter matchen var han den enda som kom fram och berömde mig.
- Dä va jäkligt snyggt gjort Simon. Du ä jädra bra. Bättre än vad de som int' kan nåt förstår.
För en 11-åring är såna ord större än New York.  

Vi följde med honom i hans bil en morgon. Han bad dig gå in på macken och köpa folköl. "För att lätta på huvudvärken."  På den tiden räckte det att ha med en lapp från en förälder för att få köp cigg eller folkis.
- Är du sjuk? frågade jag.
- Njä, du vet det ä sånt som händ vuxna när de drick för myck.

Han var inte som andra vuxna. Han var ärlig. Rakryggad med sina svagheter. Behandlade oss pojkar som om vi förstod saker. Det gjorde att vi sällan märkte av det mörker som måste ha funnits där. Som att han inte fick bo med din mamma längre.

Några av de bästa stunderna under min uppväxt i Filipstsd skedde på övervåningen i pappas kyrka. Det handlade inte om några böner eller bibelstudier. Utan pingis. Du och jag. Och våra pappor. Vi spelade dubbel, singelturneringar, rundpingis. Jag var J-O, du Appelgren. Våra farsor nån kines eller belgare. Det pågick i timmar.

Jag förstod nog inte då hur stort det var. Hur vi fick olika världar att mötas.

Nu var det 16 år sedan vi sågs. Vi flydde, till sist, ett skepp som höll på att sjunka. Ni höll er kvar, som stolta kaptener. Men jag tänker ofta på er. Bär er med mig i hjärtat som personer som varit med och format mig till den jag är i dag.

Tack vare din pappa har jag aldrig varit rädd för missbrukare av något slag. Varken inom spel eller droger. Jag har däremot kunnat förstå vad missbruk kan göra med människor. Att det är en sjukdom som kan svärta ner den renaste och vänligaste själ.

För några år sedan ringde du. Du hade sett att jag spelade poker. Berättade att du också spelade i bland. Jag ville fråga om din pappa och veta om du hade kvar samma hetsiga temperament. Men jag vågade inte. Så vi pratade en stund utan att något egentligen blev sagt.

Men jag hoppas att vi ses längre fram. Säg bara till om du behöver en hand.

Min pappa var frälst och din alkoholist. Det räckte för att bli bästa vänner. Och jag kan inte låta bli att tänka på hur livet hade sett ut om jag stannat kvar i småstadsbetongen. Hade vi spelat pingis? Och vilka hade vi i så fall varit nu när våra gamla hjältar har pensionerat sig, och nya aldrig tagit vid?

Som om staden hade rätt ändå...