Lev - för farao!
Någonstans i ett lummigt Göteborg sitter jag och får sprutorgasmer av vädret. Vissa dagar är så enkla att leva. Som sommarens första kortbyx-dagar.
.
Ibland blickar man framåt så mycket att man glömmer att leva nu. Men såna här dagar är det omöjligt att inte ta vara på nuet - vilket är bra. Mycket bra.
.
Och sällan är man så glad åt att vara pokerspelare som under dessa dagar. Då är det lätt att glömma press, bad beats och sinande bankrulle. Hur mycket man än förlorar så äger man i alla fall sin egen tid. Det finaste av allt.
.
Så. Ta vara på tiden. Och varandra.
.
Inte nog med det. I dag är det den 25:e. Dagen bankkonton fylls med nya löneutbetalningar. Dagen som vi alla älskar.
.
Efter mörkrets inbrott lär jag därför smyga mig ner mot kasinot för att försöka fylla på spargrisen. Om jag har tur finner jag ett par trevliga norrmän på plats. Norrmän gör sig aldrig bättre än vid pokerborden. Jag älskar dem som denna kortbyx-dag.
.
Och jag tänker ta tillvara på dem. Deras tid. Deras härliga dialekter. Deras skratt. Deras historier. Deras pengar.
.
Lev nu allihop. Lev - för farao!
Inte bara pokerspelare - utan pappa också
Visst blir det svårare och svårare att försörja sig som pokerspelare. Men av dem som fortfarande klarar det är jag lite mer imponerad av en del. De som har familj.
I bland kan det vara svårt nog att ta hand om sig själv. Hålla bankrullekraven. Inte tilta. Ha fötterna på jorden när det går bra. Undvika att gräva ner sig i en grop om det går dåligt. Men jag har fortfarande bara mig själv att ta ansvar för. Skulle det gå åt pipan så får jag väl flytta hem till pojkrummet och börja knega på ett "riktigt" jobb igen. Ingen annan drabbas - förutom morsan och farsan som precis möblerat om pojkrummet till hemmagym...
Att få barn förändrar allt. Plötsligt kommer dina behov i andra, eller tredje hand. För pokerspelare, som i grunden måste vara egoistiska för att lyckas, är detta inte enkelt. Nu betyder någon annan mer än du själv.
Och du MÅSTE dra in pengar till räkningar, blöjor, mat på bordet. Det är en press som jag tror kan vara svår att beskriva för den som inte känt den.
En av dem som har min odelade respekt som pokerspelare är Mats Iremark. Sen 2006 har han spelat poker på heltid. Han är väl en av de få på lite högre nivå som aldrig gulat. Antagligen för att han har mest tur i världen...
Sen fyra år tillbaka har Iremark dock inte bara varit pokerspelare - utan pappa också. Här kommer ett litet personporträtt från ett radhus...
I bland kan det vara svårt nog att ta hand om sig själv. Hålla bankrullekraven. Inte tilta. Ha fötterna på jorden när det går bra. Undvika att gräva ner sig i en grop om det går dåligt. Men jag har fortfarande bara mig själv att ta ansvar för. Skulle det gå åt pipan så får jag väl flytta hem till pojkrummet och börja knega på ett "riktigt" jobb igen. Ingen annan drabbas - förutom morsan och farsan som precis möblerat om pojkrummet till hemmagym...
Att få barn förändrar allt. Plötsligt kommer dina behov i andra, eller tredje hand. För pokerspelare, som i grunden måste vara egoistiska för att lyckas, är detta inte enkelt. Nu betyder någon annan mer än du själv.
Och du MÅSTE dra in pengar till räkningar, blöjor, mat på bordet. Det är en press som jag tror kan vara svår att beskriva för den som inte känt den.
En av dem som har min odelade respekt som pokerspelare är Mats Iremark. Sen 2006 har han spelat poker på heltid. Han är väl en av de få på lite högre nivå som aldrig gulat. Antagligen för att han har mest tur i världen...
Sen fyra år tillbaka har Iremark dock inte bara varit pokerspelare - utan pappa också. Här kommer ett litet personporträtt från ett radhus...
Ett grattis och dagar på CC...
Vi har känt varandra i 17 år nu. I över halva våra liv. Vi har gått på hundratals konserter ihop. Druckit tusentals öl. Spelat oräkneliga antal parti Risk.
Jag lånar ut min mormor ibland. Så att han får ha en också.
- Hej mormor, säger han.
- Hej du, svarar hon.
Mormor har gått med på adoptionen.
I dag, den 18 maj, fyller Optikern 30 år. Det känns underligt. Att vi skulle bli så gamla - närmare 60 än födseln. Men det är fint. Det känns helt ok att åldras med en god vän vid sin sida. Någon som hjälper mig att sätta upp lampor i taket. Någon som man aldrig behöver skämmas inför. Någon som vet om alla ens hemligheter. Någon som man alltid kan lita på. Någon som säger sjukt konstiga saker på fyllan. Det är min Optiker det. Han som jag älskar att åldras med.
Så grattis, min vän!
I övrigt har jag inte hunnit blogga så mycket. Har fått lägga några dagar i veckan på "Dybban flyttar in" och min krönika. Resterande tid har jag spenderat vid pokerborden. Har spelat extra mycket live senaste tiden och koncentrerat mig på cash game. Skulle kunna lägga upp händer hit och dit, men det skulle kosta mer än det skulle smaka för mig då jag ofta möter samma motståndare varje kväll. Som om Omar runt hörnet skulle avslöja receptet på sin kebabsås...
Sitter man och nöter cashgame på CC så lär man sig dock rätt snabbt en hyfsat vinnande strategi. Sluta slaska med draghänder i tidig position och spela stenhårt positionspel. Koncentrera dig på de sämsta spelarna vid bordet och försök spela så många händer som möjligt mot dem. Och våga ta betalt när du träffar! Motståndarna i live cashgame har nästan alltid sämre träffar än vad du tror. Och de älskar att syna ner.
Har i alla fall plussat helt ok. Har som mål att spela in ett fint Vegas-kapital så att jag kan frirulla en massa turneringar.
Men i skit i det nu. På CC får man mer än pengar.
Förra veckan satt jag bredvid en grymt trevlig kille som sa att jag var mycket längre än vad han trodde. Yippiee! Och i går kväll kom det fram en gladlynt prick, som jag aldrig träffat innan, och gav mig en stor kram för att han gillade "Dybban flyttar in". Sånt blir man glad av på riktigt. Mer kramar bland pokerborden!
I kväll blir det go-middag med Norrländskan och kanske en födelsedagswhiskey med Optikern. Om han nu orkar, gamlingen...
Jag lånar ut min mormor ibland. Så att han får ha en också.
- Hej mormor, säger han.
- Hej du, svarar hon.
Mormor har gått med på adoptionen.
I dag, den 18 maj, fyller Optikern 30 år. Det känns underligt. Att vi skulle bli så gamla - närmare 60 än födseln. Men det är fint. Det känns helt ok att åldras med en god vän vid sin sida. Någon som hjälper mig att sätta upp lampor i taket. Någon som man aldrig behöver skämmas inför. Någon som vet om alla ens hemligheter. Någon som man alltid kan lita på. Någon som säger sjukt konstiga saker på fyllan. Det är min Optiker det. Han som jag älskar att åldras med.
Så grattis, min vän!
I övrigt har jag inte hunnit blogga så mycket. Har fått lägga några dagar i veckan på "Dybban flyttar in" och min krönika. Resterande tid har jag spenderat vid pokerborden. Har spelat extra mycket live senaste tiden och koncentrerat mig på cash game. Skulle kunna lägga upp händer hit och dit, men det skulle kosta mer än det skulle smaka för mig då jag ofta möter samma motståndare varje kväll. Som om Omar runt hörnet skulle avslöja receptet på sin kebabsås...
Sitter man och nöter cashgame på CC så lär man sig dock rätt snabbt en hyfsat vinnande strategi. Sluta slaska med draghänder i tidig position och spela stenhårt positionspel. Koncentrera dig på de sämsta spelarna vid bordet och försök spela så många händer som möjligt mot dem. Och våga ta betalt när du träffar! Motståndarna i live cashgame har nästan alltid sämre träffar än vad du tror. Och de älskar att syna ner.
Har i alla fall plussat helt ok. Har som mål att spela in ett fint Vegas-kapital så att jag kan frirulla en massa turneringar.
Men i skit i det nu. På CC får man mer än pengar.
Förra veckan satt jag bredvid en grymt trevlig kille som sa att jag var mycket längre än vad han trodde. Yippiee! Och i går kväll kom det fram en gladlynt prick, som jag aldrig träffat innan, och gav mig en stor kram för att han gillade "Dybban flyttar in". Sånt blir man glad av på riktigt. Mer kramar bland pokerborden!
I kväll blir det go-middag med Norrländskan och kanske en födelsedagswhiskey med Optikern. Om han nu orkar, gamlingen...
Avsnitt 1
Mina bästa frågor måste vara:
- Har du eldat upp nåt nångång?
Och.
- Du gillar rödbetor?
Ramzi dominerar lite mer med oneliners som:
- Om jag ska folda J9 off i lilla kan jag lika gärna lämna in den här också.
Och syftar på en 50-kronors rabattkupong.
- Har du eldat upp nåt nångång?
Och.
- Du gillar rödbetor?
Ramzi dominerar lite mer med oneliners som:
- Om jag ska folda J9 off i lilla kan jag lika gärna lämna in den här också.
Och syftar på en 50-kronors rabattkupong.
Bloggtips!
Äntligen har det dykt upp en ny pokerblogg värd att följa! Den är spännande, välskriven och grafiskt underskön. I bloggen får vi följa vår hjälte i jakten på storfiskens pengar...
När man hänger på kasinot flera kvällar i veckan börjar man så smått att lära känna sina motspelare på ett lite djupare plan. Ibland får man ta del av livsöden. Men framför allt så skojas det friskt. Jag älskar när nivån på skämten är hög som upp till stjärnorna utan att någon tar illa upp. Vi är alla lika goda kålsupare. Men herr Iremark är kanske ett snäpp värre ändå...
Mäklar-Stefan lyckades ta hem förstapriset på 217 000 kronor i SpringPokerWeek för någon vecka sedan. Den eleganta silverräven är en flitig pokerspelare och lyckas allt som oftast klonka in en peng. Hans specialitet är att övertala sig själv till att hjältesyna. När han väl går in i tanken slutar det alltid på samma sätt - med en syn. Ibland har han rätt...
I bloggen får vi följa Iremarks kamp med att vinna över hela den stora turneringsvinsten. Dag för dag redovisar han hur han ligger till mot Mäklar-Stefan pengamässigt. Humor på hög nivå...
Om ni någon gång hamnar på samma bord som den trevliga silverräven så måste ni utbyta några ord med honom. Be honom berätta historier från det glada 70-talet till exempel. Prislöst.
Vissa dagar älskar jag att vara pokerspelare. Detta är en sådan.
Edit: Och missa för bövelen inte Mattias Nordkorea-följetong. Fascinerande och läskigt på samma gång. Känns som en Alfred Hitchcock-thriller. Bara bilderna gör bloggen värd ett besök.
När man hänger på kasinot flera kvällar i veckan börjar man så smått att lära känna sina motspelare på ett lite djupare plan. Ibland får man ta del av livsöden. Men framför allt så skojas det friskt. Jag älskar när nivån på skämten är hög som upp till stjärnorna utan att någon tar illa upp. Vi är alla lika goda kålsupare. Men herr Iremark är kanske ett snäpp värre ändå...
Mäklar-Stefan lyckades ta hem förstapriset på 217 000 kronor i SpringPokerWeek för någon vecka sedan. Den eleganta silverräven är en flitig pokerspelare och lyckas allt som oftast klonka in en peng. Hans specialitet är att övertala sig själv till att hjältesyna. När han väl går in i tanken slutar det alltid på samma sätt - med en syn. Ibland har han rätt...
I bloggen får vi följa Iremarks kamp med att vinna över hela den stora turneringsvinsten. Dag för dag redovisar han hur han ligger till mot Mäklar-Stefan pengamässigt. Humor på hög nivå...
Om ni någon gång hamnar på samma bord som den trevliga silverräven så måste ni utbyta några ord med honom. Be honom berätta historier från det glada 70-talet till exempel. Prislöst.
Vissa dagar älskar jag att vara pokerspelare. Detta är en sådan.
Edit: Och missa för bövelen inte Mattias Nordkorea-följetong. Fascinerande och läskigt på samma gång. Känns som en Alfred Hitchcock-thriller. Bara bilderna gör bloggen värd ett besök.
Premiär av "Dybban flyttar in"
Det är så extremt enkelt att gömma sig bakom en text. En text kan man låta mogna och fila på i timmar, dagar. I en text kan man verka extra klok för att man hinner tänka till flera gånger om och använda finurliga ord.
I en text kan man låta myten om sig själv frodas. Man låter läsarna själva läsa in saker mellan raderna och tänka att författaren läser upp orden med exakt rätt betoning.
Vissa skulle nog hävda att jag borde hålla mig till texten...
Men. Jag har faktiskt aldrig varit rädd för att bli utskrattad. Eller hånad. När jag som knatte bodde i värmländska Filipstad höll jag till exempel på ubertöntiga HV71 när hela staden hejade på vargarna i Färjestad. Det kändes som att jag levde lite mer om jag klev utanför ramen alla andra stannade inom. Höll på ett lag alla andra avskydde. Även om jag i stort sett varje dag blev idiotförklarad. De fick äta upp sin egen skit 1995 när nederlagstippade HV71 vann SM-guld. En stoltare dybban har aldrig gått till skolan. Sen dess har jag inte brytt mig så mycket om hockey. Upplevelsen var omöjlig att överglänsa...
Hur som helst. I eftermiddag (fredag) har "Dybban flyttar in" premiär. Under fem program kommer jag flytta in hos fem pokerpersonligheter för att lära känna dem lite bättre. Först ut är Ramzi Jelassi.
Jag har aldrig gjort något sånt här förut. Och jag blev snabbt medveten om att tv-mediet är så mycket svårare att bemästra än skrivna ord. I alla fall för mig. Plötsligt ser man sin bleka nuna säga saker utan att tänka eller reflektera. Men, för att utvecklas som människa måste man ibland ställa sig själv utanför bekvämlighetszonen. Göra saker som man egentligen inte kan för att kanske lära sig något. Eller bara få någon att skratta.
I och med Berg-parodin "Dybban flyttar in" kommer jag helt enkelt ut från mitt gömställe bakom de skrivna orden...
I en text kan man låta myten om sig själv frodas. Man låter läsarna själva läsa in saker mellan raderna och tänka att författaren läser upp orden med exakt rätt betoning.
Vissa skulle nog hävda att jag borde hålla mig till texten...
Men. Jag har faktiskt aldrig varit rädd för att bli utskrattad. Eller hånad. När jag som knatte bodde i värmländska Filipstad höll jag till exempel på ubertöntiga HV71 när hela staden hejade på vargarna i Färjestad. Det kändes som att jag levde lite mer om jag klev utanför ramen alla andra stannade inom. Höll på ett lag alla andra avskydde. Även om jag i stort sett varje dag blev idiotförklarad. De fick äta upp sin egen skit 1995 när nederlagstippade HV71 vann SM-guld. En stoltare dybban har aldrig gått till skolan. Sen dess har jag inte brytt mig så mycket om hockey. Upplevelsen var omöjlig att överglänsa...
Hur som helst. I eftermiddag (fredag) har "Dybban flyttar in" premiär. Under fem program kommer jag flytta in hos fem pokerpersonligheter för att lära känna dem lite bättre. Först ut är Ramzi Jelassi.
Jag har aldrig gjort något sånt här förut. Och jag blev snabbt medveten om att tv-mediet är så mycket svårare att bemästra än skrivna ord. I alla fall för mig. Plötsligt ser man sin bleka nuna säga saker utan att tänka eller reflektera. Men, för att utvecklas som människa måste man ibland ställa sig själv utanför bekvämlighetszonen. Göra saker som man egentligen inte kan för att kanske lära sig något. Eller bara få någon att skratta.
I och med Berg-parodin "Dybban flyttar in" kommer jag helt enkelt ut från mitt gömställe bakom de skrivna orden...
Från Visby till Vegas
De som vet säger att Visby är som bäst i maj innan turisterna kommer. Jag tror dem. I går var jag fri från möten och kunde ensam spatsera runt i staden jag drömt om att få besöka sen jag såg Pippi Långstrump för första gången.
Det kan ha varit en av världens vackraste platser denna maj-dag. Jag tror i alla fall aldrig att jag varit mer nöjd med en arbetsplats än den där jag skrev klart veckans pokerkrönika.
Och när jag gick vilse i gränderna, beundrade de äldsta ringmuren-tornen från 1100-talet och drog på mig solglasögonen som skydd för pollenchocken så tänkte jag samtidigt på Visbys totala motsats - Las Vegas. Jag kommer att vara där rekordlänge denna sommar. Cirka en månad. Mestadels för att jag som "krönikör" ska medverka en del i Pokerstudion som kommer att sändas direkt från syndens stad för andra året på raken.
Allt ska göras, testas, vändas, ätas, petas på, pratas med. Bara Mattias "Pokerstars" Anderssons fantasi sätter gränserna. Och då vet vi att det antagligen slutar med ett sommarjobb hos mexikanarna på strippen. Som förra gången.
Det kommer sannolikt bli ännu ett minne för livet. Precis som den här dagen i Visby. Två ytterligheter. Men som alltid är det ytterligheterna som brännmärker oss. Som ristas kvar i minnet. På gott och ont.
Det kan ha varit en av världens vackraste platser denna maj-dag. Jag tror i alla fall aldrig att jag varit mer nöjd med en arbetsplats än den där jag skrev klart veckans pokerkrönika.
Och när jag gick vilse i gränderna, beundrade de äldsta ringmuren-tornen från 1100-talet och drog på mig solglasögonen som skydd för pollenchocken så tänkte jag samtidigt på Visbys totala motsats - Las Vegas. Jag kommer att vara där rekordlänge denna sommar. Cirka en månad. Mestadels för att jag som "krönikör" ska medverka en del i Pokerstudion som kommer att sändas direkt från syndens stad för andra året på raken.
Allt ska göras, testas, vändas, ätas, petas på, pratas med. Bara Mattias "Pokerstars" Anderssons fantasi sätter gränserna. Och då vet vi att det antagligen slutar med ett sommarjobb hos mexikanarna på strippen. Som förra gången.
Det kommer sannolikt bli ännu ett minne för livet. Precis som den här dagen i Visby. Två ytterligheter. Men som alltid är det ytterligheterna som brännmärker oss. Som ristas kvar i minnet. På gott och ont.
SPW från ett hotellrum
Det finns nog ingenstans man kan känna sig mer ensam än på hotellrum. Ligger i ett just nu. I Stockholm. Tänker på pokerhänder som utspelade sig under Spring Poker Week hemma i Götlaborg. Det blev ett par stycken. Cashgamet var fantastiskt. Även om jag förlorade de största potterna. Den sista 1100 big blinds-potten hade jag mer än gärna rakat in mot en kavajklädd gråsten. "Där ligger ett par Vegasresor i potten" hann jag tänka innan ett ess gav gamgubben stege på rivern...
Main Event var mycket trevligt. En gammal EMOP-bekant vid namn Oliver kom efter sju-åtta timmar till mitt bord och körde över det totalt. Fembettade all in med K9s som fick "stå" mot synande knektar, trots att AKs lyckats folda. Det är banne mig så man vinner turrar. Ungtuppen lyckades även med bedriften att gissa att bordets enda tjej var sex år äldre än hon var. Om blickar kunde smiska upp någon...
Själv började jag bra och jobbade upp en ok stack för att sedan bluffa bort en stor del av den efter att ha trebetat med A5s, fått kallsyn bakom, och fortsatt mitt betande på en damhög flopp. Killen synar. Och synar. Och pushar mig. Lite småtiltande då jag kände mig toksäker på att han hade typ 77-1010 och skulle vika. My read was askass...
Kämpade sedan på med mina 25-30 bb. Pushade Oliver ett par gånger då han höjde varannan hand och plockade upp ett par potter på det. Sen, efter 10 timmars spel får jag en av mina första kvalitetshänder. En JJ. Höjer i tidig position och en shortstackad norrman ställer in. Jag snappar och han skakar på huvudet och säger "Good game". Känns ju rätt bra innan han slänger upp KK. Norrmän...
Får några händer senare JJ igen på big blind. Cut off höjer, tjejen på lilla blind synar och jag pushar så klart med mina 20-25bb. Cut off viker blixt och lilla synar blixt. En något oväntad utveckling och jag förstår direkt att hon slowspelat något stort. Typ AA. Härligt att få in det med knektar ftvå gånger samma varv och inte ens få en flipp. Så var den sagan all. Hade i alla fall mycket trevligt vid bordet. Av de 137 startande hamnade jag väl runt 50-strecket. Och topp 60 var allt jag kunde önska mig...Oliver - hör av dig om du vann de 250k som var i förstapris. Jag har för mig att vi bytte procent...
Anledningen till att jag sitter ensam på ett hotellrum i Stockholm är att jag i morgonbitti ska med flyget till Visby för att för första gången hälsa på Svenska Spels huvudkontor. Jag har drömt om att få besöka denna stad i decennier så det ska bli riktigt kul.
Hade egentligen tänkt smita iväg någon timma till CC här, men inser att jag ska stiga upp om fem timmar. Klockan ställd på 05.35. Alla som känner mig får gärna ringa och väcka mig som en liten säkerhet. 05.35 är nämligen tiden då jag gått och lagt mig den senaste veckan.
Nä, nu är det dags att släppa pokerhänderna och vuxet gå och knyta sig utan att vara sömnig. Förmodligen drömmer jag om Ayrton Senna. Det var idag 16 år sedan han körde ihjäl sig på Imola. Många onlinegrinders var knappt födda. Och det känns som det hände igår. Tiden rinner. Trycker sig framåt. Inget gör det mer påtagligt än tanken på döden i ett ensamt hotellrum...
God natt!
Main Event var mycket trevligt. En gammal EMOP-bekant vid namn Oliver kom efter sju-åtta timmar till mitt bord och körde över det totalt. Fembettade all in med K9s som fick "stå" mot synande knektar, trots att AKs lyckats folda. Det är banne mig så man vinner turrar. Ungtuppen lyckades även med bedriften att gissa att bordets enda tjej var sex år äldre än hon var. Om blickar kunde smiska upp någon...
Själv började jag bra och jobbade upp en ok stack för att sedan bluffa bort en stor del av den efter att ha trebetat med A5s, fått kallsyn bakom, och fortsatt mitt betande på en damhög flopp. Killen synar. Och synar. Och pushar mig. Lite småtiltande då jag kände mig toksäker på att han hade typ 77-1010 och skulle vika. My read was askass...
Kämpade sedan på med mina 25-30 bb. Pushade Oliver ett par gånger då han höjde varannan hand och plockade upp ett par potter på det. Sen, efter 10 timmars spel får jag en av mina första kvalitetshänder. En JJ. Höjer i tidig position och en shortstackad norrman ställer in. Jag snappar och han skakar på huvudet och säger "Good game". Känns ju rätt bra innan han slänger upp KK. Norrmän...
Får några händer senare JJ igen på big blind. Cut off höjer, tjejen på lilla blind synar och jag pushar så klart med mina 20-25bb. Cut off viker blixt och lilla synar blixt. En något oväntad utveckling och jag förstår direkt att hon slowspelat något stort. Typ AA. Härligt att få in det med knektar ftvå gånger samma varv och inte ens få en flipp. Så var den sagan all. Hade i alla fall mycket trevligt vid bordet. Av de 137 startande hamnade jag väl runt 50-strecket. Och topp 60 var allt jag kunde önska mig...Oliver - hör av dig om du vann de 250k som var i förstapris. Jag har för mig att vi bytte procent...
Anledningen till att jag sitter ensam på ett hotellrum i Stockholm är att jag i morgonbitti ska med flyget till Visby för att för första gången hälsa på Svenska Spels huvudkontor. Jag har drömt om att få besöka denna stad i decennier så det ska bli riktigt kul.
Hade egentligen tänkt smita iväg någon timma till CC här, men inser att jag ska stiga upp om fem timmar. Klockan ställd på 05.35. Alla som känner mig får gärna ringa och väcka mig som en liten säkerhet. 05.35 är nämligen tiden då jag gått och lagt mig den senaste veckan.
Nä, nu är det dags att släppa pokerhänderna och vuxet gå och knyta sig utan att vara sömnig. Förmodligen drömmer jag om Ayrton Senna. Det var idag 16 år sedan han körde ihjäl sig på Imola. Många onlinegrinders var knappt födda. Och det känns som det hände igår. Tiden rinner. Trycker sig framåt. Inget gör det mer påtagligt än tanken på döden i ett ensamt hotellrum...
God natt!
Jag är kär i Ola Brandborn
Eller åtminstone hans kvinnliga motsvarighet. Min Norrländska.
Norrländskan började tjata om att hon skulle kvala in till något WSOP-event i Vegas nu i veckan och kollade runt var man kunde hitta ok kval. För 15 dollar fixade hon sig vidare till ett större kval värt 320 dollar. Hela dagen har hon tjatat om det där kvalet, och jag har försökt inta en något pessimistisk inställning då jag vet hur svårt det kan vara.
Men tro farao att hon segade sig ända fram och vann ett paket för 4000 jänkarpengar. Det är så jädra nervöst att följa någon annan spela poker. Och när det stod klart att paketet var i hamn så överröstade vi grabbarna som vrålade fram Chelsea mot Barcelona i lägenheten bredvid.
Det sjuka är att hon aldrig brukar kvala, utan bara spelat två större kval någonsin, och då kvalat in till dem båda. Nu har hon fått resa till GSOP i Salzburg och WSOP i Vegas för den totala summan av 25 dollar. Ett facit till och med satellit-kungen Brandborn skulle avundas.
I sommar bor vi på Venetian. Just det hotell jag hade valt om jag fick välja fritt!
Venetian med sina gondoler.
Norrländskan började tjata om att hon skulle kvala in till något WSOP-event i Vegas nu i veckan och kollade runt var man kunde hitta ok kval. För 15 dollar fixade hon sig vidare till ett större kval värt 320 dollar. Hela dagen har hon tjatat om det där kvalet, och jag har försökt inta en något pessimistisk inställning då jag vet hur svårt det kan vara.
Men tro farao att hon segade sig ända fram och vann ett paket för 4000 jänkarpengar. Det är så jädra nervöst att följa någon annan spela poker. Och när det stod klart att paketet var i hamn så överröstade vi grabbarna som vrålade fram Chelsea mot Barcelona i lägenheten bredvid.
Det sjuka är att hon aldrig brukar kvala, utan bara spelat två större kval någonsin, och då kvalat in till dem båda. Nu har hon fått resa till GSOP i Salzburg och WSOP i Vegas för den totala summan av 25 dollar. Ett facit till och med satellit-kungen Brandborn skulle avundas.
I sommar bor vi på Venetian. Just det hotell jag hade valt om jag fick välja fritt!
Venetian med sina gondoler.
Överskattat och mörbultat
Endast de ytliga känner sig själv. / Oscar Wilde
Att "vara sig själv" måste vara ett av våra mest överskattade uttryck. Det betyder ingenting. Det är något odefinierbart. Ändå har det blivit ett positivt uttryck. En komplimang. Trots att det knappast betyder att man är godhjärtad eller duktig. Snarare mänsklig. Och vi är ju alla smärtsamt medvetna om att mänskligheten har ett par brister.
Vad jag ville komma till är att jag har skrivit en text i ämnet i min alldeles egna krönikesamling på Svenska Spel.
I övrigt har jag inte hunnit spela så mycket poker, eller skriva tänkvärda alster, senaste veckan. Bara den obligatoriska söndags-grinden och en snabbvisit på Casino Cosmopol har hunnits med mellan fotbolls-tittande och filmredigering. Blev regelrätt mörbultad på CC. Torskade 12-13k (20/20) på ett par timmar. AA mot 67o (stege på river), KK mot K9o (K9 floppade triss i nior i en tvåvägspott), AJ mot J3 på en j-hög bräda (3:a på river i en 8-9k pott) och till sist fick jag äntligen in det dåligt med AKs mot AA där jag floppade färgdrag.
Jag beslöt mig därefter för att INTE vara mig själv och ta det mogna beslutet att gå hem redan två timmar innan stängning. Jag fortsatte på inledd bana och tog det hur soft som helst, skrattade åt förlusten och tänkte på att variansen ska ha sitt - det är ju en självklarhet. Väl hemma tog jag mig ingen tröst-macka utan hoppade rätt i säng för att orka upp i tid dagen efter.
Jag förstår inte varför jag är mig själv överhuvudtaget. Det är helt uppenbart att jag är en mycket bättre människa om jag inte är det...
Att "vara sig själv" måste vara ett av våra mest överskattade uttryck. Det betyder ingenting. Det är något odefinierbart. Ändå har det blivit ett positivt uttryck. En komplimang. Trots att det knappast betyder att man är godhjärtad eller duktig. Snarare mänsklig. Och vi är ju alla smärtsamt medvetna om att mänskligheten har ett par brister.
Vad jag ville komma till är att jag har skrivit en text i ämnet i min alldeles egna krönikesamling på Svenska Spel.
I övrigt har jag inte hunnit spela så mycket poker, eller skriva tänkvärda alster, senaste veckan. Bara den obligatoriska söndags-grinden och en snabbvisit på Casino Cosmopol har hunnits med mellan fotbolls-tittande och filmredigering. Blev regelrätt mörbultad på CC. Torskade 12-13k (20/20) på ett par timmar. AA mot 67o (stege på river), KK mot K9o (K9 floppade triss i nior i en tvåvägspott), AJ mot J3 på en j-hög bräda (3:a på river i en 8-9k pott) och till sist fick jag äntligen in det dåligt med AKs mot AA där jag floppade färgdrag.
Jag beslöt mig därefter för att INTE vara mig själv och ta det mogna beslutet att gå hem redan två timmar innan stängning. Jag fortsatte på inledd bana och tog det hur soft som helst, skrattade åt förlusten och tänkte på att variansen ska ha sitt - det är ju en självklarhet. Väl hemma tog jag mig ingen tröst-macka utan hoppade rätt i säng för att orka upp i tid dagen efter.
Jag förstår inte varför jag är mig själv överhuvudtaget. Det är helt uppenbart att jag är en mycket bättre människa om jag inte är det...
Med kärlek mot gräset
Det är svårt att förklara varför man håller på ett fotbollslag. Hur man kan blanda in genuina känslor i något, till synes, så banalt som fotboll?
Själv föddes jag i Örgryte. I en liten vaktmästarbostad på ett slott. Sedan dess har det liksom aldrig funnits några alternativ. Jag är Öisare.
I dag harvar laget i divsion 1 södra, långt bort från forna SM-guld. Men likt ett kärleksförhållanden. Det är när man inte riktigt förtjänar att höra det, som orden "jag älskar dig" känns som mest. Det är när allt känns tungt som man behöver stöttning, inte när det är nedförsbacke.
I kväll rotar jag fram min match-tröja med texten "Till dybban" signerad Marcus Allbäck. Sen tar jag med mig mina två bästa vänner för att bevittna Örgryte IS - Skövde AIK på Gamla (nya) Ullevi. Premiär i division 1 södra.
För i år, likt alla andra år, så hoppas jag på serieseger. I år, likt alla andra år, tror jag att min kärlek räcker till. Och träffar jag på honom, Byling, ska jag skaka hans hand och högt ropa ett "Ave Allbäck!" i kör. I stunden av den lyckan får jag också svaret på varför man kan blanda in känslor i något så banalt som fotboll...
.......................................
Själv föddes jag i Örgryte. I en liten vaktmästarbostad på ett slott. Sedan dess har det liksom aldrig funnits några alternativ. Jag är Öisare.
I dag harvar laget i divsion 1 södra, långt bort från forna SM-guld. Men likt ett kärleksförhållanden. Det är när man inte riktigt förtjänar att höra det, som orden "jag älskar dig" känns som mest. Det är när allt känns tungt som man behöver stöttning, inte när det är nedförsbacke.
I kväll rotar jag fram min match-tröja med texten "Till dybban" signerad Marcus Allbäck. Sen tar jag med mig mina två bästa vänner för att bevittna Örgryte IS - Skövde AIK på Gamla (nya) Ullevi. Premiär i division 1 södra.
För i år, likt alla andra år, så hoppas jag på serieseger. I år, likt alla andra år, tror jag att min kärlek räcker till. Och träffar jag på honom, Byling, ska jag skaka hans hand och högt ropa ett "Ave Allbäck!" i kör. I stunden av den lyckan får jag också svaret på varför man kan blanda in känslor i något så banalt som fotboll...
.......................................
Avgrundens labyrint
Man tycker ju att man är rätt smart. Att man som pokerspelare ofta kommer fram till logiska, streetsmarta lösningar som det krävs både matematiskt kunnande som sunt förnuft att klura ut. Men vissa situationer är mer som en labyrint vars alla utgångar leder till en avgrund.
Hur löser ni sånt här?
Norrländskan ska prova kläder inför helgens utgång/middag. Hon mannekängar tre, fyra olika outfits. Och frågar:
- Vilken tyckte du var finast?
- Det är ju skitsvårt att svara på. Alla var finast, fast på olika sätt liksom.
- Mäh, du måste väl ha gillat någon mer?
- Näe, alla var fina...
- Men om du var tvungen att välja ut en då?
- Det går inte. En omöjlighet.
- Men om du veeeerkligen måste välja en!!
Ibland kan man inte bara mucka en hand preflopp längre, utan måste spela den till showdown.
- Ok, den första gillade jag. Den var nog finast...
- Vad var det för fel på de andra?!!
Hur löser ni sånt här?
Norrländskan ska prova kläder inför helgens utgång/middag. Hon mannekängar tre, fyra olika outfits. Och frågar:
- Vilken tyckte du var finast?
- Det är ju skitsvårt att svara på. Alla var finast, fast på olika sätt liksom.
- Mäh, du måste väl ha gillat någon mer?
- Näe, alla var fina...
- Men om du var tvungen att välja ut en då?
- Det går inte. En omöjlighet.
- Men om du veeeerkligen måste välja en!!
Ibland kan man inte bara mucka en hand preflopp längre, utan måste spela den till showdown.
- Ok, den första gillade jag. Den var nog finast...
- Vad var det för fel på de andra?!!
Jag är Simson
Jag håller på med en ny pokergrej. Med anledning av denna såg jag mig själv på film i dag. Och jädrar vilken frilla jag hade. Långt och tjockt. Såg ut som en hårsvamp. Jag som gått runt och trott att den varit rätt ok...
Det fick mig på något sätt att inse att jag har dålig självinsikt och noll koll. Och att jag måste klippa mig då jag ska på bröllop imorgon. Sagt och gjort. Begav mig ner på stan för att leta efter en salong. Boka tid har aldrig varit min grej så det var bara att hitta något drop in.
Gick klockrent. Tio minuter senare satt jag i en frisörstol och fick håret tvättat av en mörk donna. Man är aldrig fulare än när man sitter och glor in i sin blekfeta spegelbild hos frisören. Det är ett av få tillfällen då jag faktiskt kan känna mig genuint deprimerad.
- Åh, vad tjockt hår du har här bak! utropar frisören.
- Jo, ja, tack...
- Det betyder att du inte kommer att bli skallig så fort.
"Hehe. Vilken smickrare", tänker jag genast på bättre humör.
Mitt mål när jag klipper mig är att ingen ska tänka på att jag klippt mig, men att jag ändå ska känna mig fräschare.
- Hur mycket ska jag ta? 2 centimeter?
- Ja, det blir lagom.
- Men du, här framme är det inte lika tjockt, skrattar hon fram.
"Kunde hon inte bara stannat vid smickret", suckar jag i tanken.
De där flikarna kryper sakta uppåt. Det gör mig nervös. Bara tanken på skallighet uppmanar till dödsångest. Tur att jag har en frisyr som döljer det mesta. Lagom långt för att ingen ska ha en aning om vilka nakenheter som gömmer sig där under. Mitt hår. Min livlina! Min ungdomens källa! Jag känner mig som Simson vars styrka satt i lockarna.
Nöjd, nickar jag till lite i den bekväma frisörstolen. Försvinner in i dagdrömmeri. Om soldränkta stränder, palmer, den perfekta frisyren, ett framtida finalbord i WSOP i sommar, Norrländskan naken i en snödriva...
- Så nu är det klart!!
Jag vaknar till. Ser mig i spegeln. Men vad i?! Vad har människan gjort med mitt hår? Vi sa ju att hon skulle klippa av två centimeter, inte spara två centimeter! Så här kort frisyr har jag inte haft sen jag var sju år och hade igelkottfrisyr. Det ser ju för jävligt ut! Vem gav den här galningen en sax? Den här frillan måste man ju sköta om som en nyfödd om den ska överleva. Jag har gråten i halsen. Funderar på hur jag ska gå vidare med mitt liv. Hur ska jag nu kunna vara med i någon filmproduktion? Ingen kommer känna igen mig...
- Vad säger du, är du nöjd? ler hon.
- Ja, ja. Jättefint. Vad kostar det?
Klaga har aldrig varit min kopp te. Vad ska hon göra åt saken? Borsta ihop håret och limma tillbaka det? Raka av hela skiten och virka ihop en peruk av resterna? Det finns ingen återvändo. Bara tiden kan läka dessa sår.
På väg hem tittar jag på klockan. Det är fredag. Fredagen den 13:e. Det ante mig...
En köttbit i Vinslöv?
Jag har levt ett liv där jag alltid dragits åt de där människorna som inte är som alla andra. Som yngre ville jag själv vara en sådan. En person som vågade gå sin egen väg och vara lite speciell.
Det tog sig främst uttryck i att jag och mina närmsta kompisar lyssnade på musik som ingen annan lyssnade på, tryckte upp konstiga t-shirtar och satt hemma och spelade Monopol under fredagkvällarna när klasskamraterna drack sig fulla på folköl på ungdomsdiscot i Nässjö. Inte så förbaskat coolt och när vi märkte att inga brudar nappade på vårt koncept så gav vi snart upp våra liv i periferin och klev in i mttfåran.
Under åren har jag gett upp mina försök med att vara annorlunda. Jag har helt enkelt insett att jag är en helt vanlig Svensson-karaktär som livar upp sitt liv med att skriva om dem som inte är det.
För jag dras fortfarande till personer som inte är mainstream. Kanske försöker jag på något sätt leva mitt liv genom dem. Eller tror att de ska smitta av sig med sina stora personligheter på mig.
Inget annat har gett mig äran att träffa fler av dessa människor än pokern. (Påskens pokerspelande på CC i Sundsvall var inget undantag.) Möjligen är det just chansen att få möta ännu en livskraft som strålar i färger jag aldrig tidigare sett som gör att jag alltid ser fram emot en pokerkväll i mängden? Jag tror det.
Jag satt nyss i soffan och slog av misstag på min favorit-dokumentär "Plötsligt i Vinslöv", som gick på ettan. Det var där tankarna i denna text började gro. Ni som inte har sett den - gör det!
Och så här i efterhand kan jag ändå inte låta bli att jämföra mig själv lite med den här killen. Han är så förälskad i sin minigolf att han lyckas dra paralleller från spelet till vad som helst annat. Typ grillning. Det är närmare mina pokerbord än man kan tro. Alla bär vi på historier eller egenskaper som gör oss unika. Vissa är dock bättre på att visa och berätta dem...
Men hur smakade de där köttbitarna egentligen?
Det tog sig främst uttryck i att jag och mina närmsta kompisar lyssnade på musik som ingen annan lyssnade på, tryckte upp konstiga t-shirtar och satt hemma och spelade Monopol under fredagkvällarna när klasskamraterna drack sig fulla på folköl på ungdomsdiscot i Nässjö. Inte så förbaskat coolt och när vi märkte att inga brudar nappade på vårt koncept så gav vi snart upp våra liv i periferin och klev in i mttfåran.
Under åren har jag gett upp mina försök med att vara annorlunda. Jag har helt enkelt insett att jag är en helt vanlig Svensson-karaktär som livar upp sitt liv med att skriva om dem som inte är det.
För jag dras fortfarande till personer som inte är mainstream. Kanske försöker jag på något sätt leva mitt liv genom dem. Eller tror att de ska smitta av sig med sina stora personligheter på mig.
Inget annat har gett mig äran att träffa fler av dessa människor än pokern. (Påskens pokerspelande på CC i Sundsvall var inget undantag.) Möjligen är det just chansen att få möta ännu en livskraft som strålar i färger jag aldrig tidigare sett som gör att jag alltid ser fram emot en pokerkväll i mängden? Jag tror det.
Jag satt nyss i soffan och slog av misstag på min favorit-dokumentär "Plötsligt i Vinslöv", som gick på ettan. Det var där tankarna i denna text började gro. Ni som inte har sett den - gör det!
Och så här i efterhand kan jag ändå inte låta bli att jämföra mig själv lite med den här killen. Han är så förälskad i sin minigolf att han lyckas dra paralleller från spelet till vad som helst annat. Typ grillning. Det är närmare mina pokerbord än man kan tro. Alla bär vi på historier eller egenskaper som gör oss unika. Vissa är dock bättre på att visa och berätta dem...
Men hur smakade de där köttbitarna egentligen?
13 rätt
13 rätt på Europatipset. En speciell känsla det där. Man blir liksom lite mallig. Och tycker att man varit genuint duktig, på gränsen till unik. Trots att jag delade känslan med över 400 andra. And luck had everything to do with it...
Även om vinsten (drygt 7k med alla 12:or) i pokersammanhang inte var något speciellt, så är glädjen så mycket större då jag som sportsbettingamatör alltid räknar med att förlora. Till skillnad från pokern då jag med övermod likt Ikaros tycks tro att jag varje månad ska räkna in fina gröna siffror.
Tillråga på allt drar vi imorgon till Sundsvall och Europas bästa kasino för att fira helgen. Ska bli mycket spännande att se om det är så gästingivande som det sägs. Rapport kommer.
Och nu är det långfredag. Julen är ju egentligen ingenting emot påsken. Här har vi en högtid med en historia som heter duga. Svek, smärta, död, återuppståndelse. Hela paketet. Skrev en påskkrönika. Heads up med Jesus. Kanske kan den ta död på någon fördom. Eller så skapar den några nya...
Hur som helst. Glad påsk!
/ Mr "13 rätt"
Även om vinsten (drygt 7k med alla 12:or) i pokersammanhang inte var något speciellt, så är glädjen så mycket större då jag som sportsbettingamatör alltid räknar med att förlora. Till skillnad från pokern då jag med övermod likt Ikaros tycks tro att jag varje månad ska räkna in fina gröna siffror.
Tillråga på allt drar vi imorgon till Sundsvall och Europas bästa kasino för att fira helgen. Ska bli mycket spännande att se om det är så gästingivande som det sägs. Rapport kommer.
Och nu är det långfredag. Julen är ju egentligen ingenting emot påsken. Här har vi en högtid med en historia som heter duga. Svek, smärta, död, återuppståndelse. Hela paketet. Skrev en påskkrönika. Heads up med Jesus. Kanske kan den ta död på någon fördom. Eller så skapar den några nya...
Hur som helst. Glad påsk!
/ Mr "13 rätt"
