Bon Iver några hundra meter bort
Vi börjar bli gamla. Men det ska inte få oss att sluta leva, eller dricka öl på en torsdag. I går kväll startade jag och Optikern en ny tradition. En barrunda från Vasaplatsen vidare över Linné och bort mot Casino Cosmopol. I bland är det befriande att sitta ensam med sin bäste vän, dricka en bägare, följa något halvtaskigt livespel på mobilen och bara snacka rappakalja. Det blev en öl per bar, sen vandrade vi vidare. Vissa ställen höll lite högre klass än andra. Det var det charmiga.
Det blev bara någon timma på Cosmo. Vad som startade i misär, förlorade ett inköp redan i första handen med AA mot floppat färgdrag, ordnade dock upp sig efterhand och slutade på lillplus. Sen blev det hemgång med en festmåltid i form av kycklingwraps, ostfrallor, semlor och en påse ahlgrens bilar nedpackat i en bärkasse till Norrländskan som satt hemma och försörjde familjen med nätpoker.
Såna där kvällar i gamla goda vänners lag gör mig alltid lite sentimental och gråtmild. Jag mindes bland annat alla våra vackra festivalkvällar genom åren. De där kvällarna som aldrig kommer att komma tillbaka eller bli likadana. Åren har helt enkelt runnit i från oss.
I år blir det, troligtvis, bara en festival för vår del. Jag kan dock med glädje konstatera att det är landets bästa, Way Out West, och att den utspelar sig bara några hundra meter från där vi bor. I Slottskogen i Göteborg.
Redan nu står det klart att startfältet blir fenomenalt. En av mina absoluta favoriter Bon Iver är klar, liksom den levande legendaren Billy Bragg.
Ikväll väntar fredagsmys med den blonda. Lite god mat, kanske en film. Och kanske till tonerna av Bon Ivers Holocane. Som faktiskt får mig att drömma om andra världar än Las Vegas. När jag ser landskapet i denna film får jag verkligen en genuin känsla i kroppen av att jag skulle trivas lika bra på den neonupplysta spelstadens motsats - det karga och undersköna Island.
Men även om jag drömmer om andra delar av världen är jag mycket förtjust i soffan här hemma. Den är underskön den med. I alla fall sällskapet som sitter i den...
Edit: Den som vill läsa om mer poker och tiltproblem kan göra det i min senaste torsdagskrönika.
Poker & Religion
Religionen har alltid varit en del av mitt liv. Vare sig jag velat det eller ej. När jag som 9-åring blev påtvingad de stickiga finbyxorna för att på söndagsmorgonen gå till kyrkan jublade jag väl inte direkt. Det fanns en del saker jag hellre hade ägnat mig åt. Som att spela fotboll och leka med lego.
Hade jag fått välja själv som barn så hade jag knappast valt kyrkansbarntimma före Nintendo 8-bitars. Å andra sidan hade jag inte heller valt att äta något annat än godis till lunch. Det går inte komma i från att barn färgas av sina föräldrars åsikter och leverna vad det än handlar om. Vare sig det är politik, spel, religion eller kostlära. Det behöver väl dock inte vara något dåligt? Tvärtom är det väl just föräldrars uppgift att uppfostra sina barn efter vad de tror är rätt och riktigt?
Jag kan nämligen bli rätt trött på herrarna Jadbäck och Rosjon när de tror sig veta att religion enbart är skadligt och borde förbjudas. Eller att religiösa människor är idioter som lika gärna kunde tro på tomten eller ett spaghettimonster. Den inställningen ger sken av ett frånovanperspektiv där man ser ner på liv som man faktiskt inte vet något om. I min värld är det ett trångsynt och osympatiskt ställningstagande.
Jag ger blanka den i om Gud finns eller ej. Folk får tro på vad de vill, om de mår bra av det. Liksom de får leva hur de vill inom rimliga gränser.
Det finns många idioter i världen. En del av dem är religiösa. En del inte. Det är inte religionen i sig som startar krig och bedrövelse. Det är de radikala krafter som inte klarar av att tolka den med en sund människosyn. Som Rosjon själv skrev "galna fanatiker är alltid farliga, oavsett vilket område de verkar inom.". Precis. Skulle religionen förbjudas skulle människorna definitivt hitta andra svepskäl att kriga om. Var så säkra. Religionskrig handlar nästan aldrig om religion. De handlar om makt och rikedom. Om ära och girighet.
Man är inte en idiot om man tror på Gud, men man kan tro på Gud och vara en idiot.
Här är ett fint exempel på det.
F.d ärkebiskopen KG Hammar levlar chefredaktörskan Sandlund på alla plan som finns.
Visst, jag blev medtvingad till kyrkan som liten. Men det berodde nog lika mycket på att jag inte skulle behöva vara ensam hemma. Det ska väl inga småbarn vara? Jag har dock aldrig blivit påtvingad någon tro eller politisk åskådning. Jag har aldrig blivit hjärntvättad som Jadbäck tycks tro att alla blir i kyrkan. Däremot har jag fått lära mig en hel del om rätt och fel. Om mänskliga värden. Om att förlåta. Om att våga gå sin egen väg vad än andra säger.
Och av det jag lärde mig blev jag inte pastor, inte fanatiker eller tungotalare. Jag blev inte ens kyrkobesökare. Utan pokerspelare. Jag gick min egen väg, precis som jag lärde mig.
Pokerspelare och religiösa har mycket gemensamt. Det finns en del rötägg inom pokerbranschen precis som inom alla branscher. Men i själva verket är den stora majoriteten av alla pokerspelare fina människor. Ändå har de som inte vet något om oss förutfattade meningar om vad vi håller på med, och hänvisar ofta till just dessa rötägg. En del tycker till och med att vi borde förbjudas. Att det vi sysslar med är skadligt. Och visst, en del fastnar i pokerspelet på ett sätt som inte alls är bra. Det kan sluta i beroende, kriminalitet, självmord. Men är det pokerns fel?
Är pappa din pappa?
"Precis som förut sorterar himlen moln. Precis som förut blir natt till dag. Först A sen B precis som förut." Man måste tänka så efter att regelrätt ha blivit avrättad på kasinot. Livet kommer att fortsätta precis som vanligt, bara lite fattigare. Att vara pokerspelare är verkligen en dans med svåra steg.
I rebuy-turren förlorade jag sex, sju flippar all in. Och avslutade med ett set under set. Så klagar folk på att nätet är riggat? Fortsatte sedan med lite Pot Limit Omaha cash game. Djävulens spel. Det gick inte bättre där. Det gick så illa att jag drömde mardrömmar om enoutare i natt.
Det sjuka i kråksången var att jag, trots misären, skrattade mig harmynt flera gånger under kvällen. Omaha-bordet bestod av idel sköna profiler.
Någon berättade bland annat hur han under det glada 70-talet hade sex med 150 kvinnor på ett år (1976). Hans bästa raggningstips var att berätta för damen att han hade fel skor på sig och fråga om hon ville följa med hem och byta. Med tanke på hur ofta denna replik funkade kan det inte ha varit allt för svårt att "få napp" under denna mytomspunna tidsepok.
Stefan Odelberg räknade genast ut hur många liter kroppsvätska denna man gjorde av med detta år. Jag vet inte hur magikerns beräkningar såg ut, men efter noggrant dividerande kom han fram till resultatet 4,5 liter. Om nu någon var intresserad av det...
På tal om sex inflikade Eldiga damen något som verkligen fick det att slå slint i huvudet på mig.
- Det är ju väldigt många barn som inte har den pappa de tror att de har.
Eldiga damen, som jobbar som sjuksköterska, verkade ha fakta på fötterna. Hon skakade inte på manschetten när hon hävdade att hela 40 procent av alla barn inte har den pappa de tror. Odelberg gick i gång igen.
- Så du menar att nästan hälften av oss här vid bordet inte har sin farsa som farsa?
- Det kan vara mer? svarade Eldiga damen.
- Kan det vara mer?!
Av någon anledning fick konversationen mig att tänka på den gamla klassiska Hassan-busringningen 10 000 tyska bögar!
Eldiga damen hävdade att den kvinnliga parten är minst nästan lika goda kålsupare som männen när det gäller otrohet. Sjuka scener spelades upp i mitt inre. Är pappa din pappa? Vem är vem? Hela världen kan ju vara upp och ner?!
Jag fick snart min färdiga stege och öppna straight flush-drag utdraget av Odelbergs enkla färgdrag, all in på flopp, och gick hem framåt morgonkvisten. I huvudet. "Precis som förut sorterar himlen moln. Precis som förut blir natt till dag. Först A sen B precis som förut. Allt kommer att fortsätta precis som vanligt. Även om min farsa inte är min farsa..."
Hjälte eller fegis?
Jag funderar ibland på hur jag själv skulle ingripa i en riktig krissituation. Man vill ju gärna intala sig att man är hjälten. Inte fegisen. Dessa tankar snurrar dock runt som en ren förvarsmekanism. Jag vet redan vad jag är.
Det var en natt i Jönköping för 8-9 år sedan. Jag och mina bästa vänner gjorde Jönköpings klubbliv osäkert. Trots att både jag, Koggen, och Optikern kunde vara riktiga retstickor hamnade vi nästan aldrig i bråk. Men den här kvällen retade Optikern fel truckerkeps. Bokstavligen alltså.
- Alltså är inte truckerkeps så 2001, vräkte glasögonormen ur sig i garderobskön mycket medveten om att killen framför bar just denna huvudbonad.
Killen framför tog förolämplingen rätt dåligt. När vi lite senare kom ut från klubben väntade han där med sina fyra polare.
- Där är han! skrek truckerkepsen.
De fem stadiga killarna omringade snabbt Optikern. Som modig kamrat ställde jag mig självklart framför det smått paralyserade popsnöret och sa med stadig röst "Rör inte min kompis, då får ni med mig att göra!". Sen tog jag dem med min fruktade höger. En efter en...
Ok. Det där var väl en sanning med modifikation. Jag spöade ingen. Ok, jag ställde mig inte i vägen heller. Nä, inte ens "Rör inte min polare", lyckades jag hosta upp. Ok, allt var en lögn. Jag lade benen på ryggen och lät mina fotbollslår pinna iväg som de snabbaste trumpinnar ni kan tänka er. Det där är inget jag är stolt över i dag. Men det var så jag reagerade. Som en riktig jävla fegis.
I dag kan vi skratta åt det. Optikern hann bara få ett par tjuvsmällar innan en riktigt stor vakt kom och räddade honom från att bli nitad på riktigt.
Just nu skrattar hela världen åt en italiensk sjökapten. En kapten som lyckades med det omöjliga och sänka en lyxkryssare. Och dessutom gick i land (lägg märke till min fantastiska ordvits, och detta efter bara ett par månader i Göteborg) med bedriften att, enligt egen utsago, trilla ner i en livbåt, utan möjlighet att ta sig tillbaka till evakueringsarbetet på båten. I stället för att följa sina pliktar som kapten, så förvandlades han till en fegis. En feg (gr)is.
Världen inte bara skrattar åt kaptenen. Den hatar honom också. Folk dog på grund av hans misstag. Och han smet i land bland de första av alla. Personligen satt jag och spottade på hans porträtt framför datorn. Jag hatar fegisar.
Eller. Eh. Jaja. Jag är i för sig en fegis jag också. Men jag skulle ju aldrig gjort som kaptenen. Inte ni heller. Visst?
Eller så är det så illa att vi inte har en aning. Vi vet ingenting förrän tillfället visar det...
...............................................................................................................
En gubbe som definitivt inte är någon fegis är pokerprofilen Fakiren. Det är i alla fall vad han själv hävdar varje gång jag höjer honom och han blixtsnabbt synar.
- Jag är ingen fegis, jag ska visa dig!
Här kan ni läsa min senaste krönika till hans ära.
Highstakes möter low-limit
En dag i low-limit-träsket
Av: Mats Iremark
Efter lite parmakskinka och morotsjuice till frukost är det idag dags att jobba lite. Jobba, vad är det?
Då Masken, så populärt, beskrev en dag i mitt liv kände jag att vi även måste lyfta fram Masken i strålkastarljuset, där jag själv håller hus för det mesta. Sagt och gjort, jag ska följa Masken en dag och se vad som utspelas i low-limit-träsket.
Jag tar en tur i min nyinköpta Lexus till ett av Göteborgs mindre fina områden. Där ligger Maskens hus. Uppenbarligen inte ett eget hus likt det palats jag själv besitter utan en sliten hyreslägenhetskåk som passerat bäst före datum ett antal gånger.
Ringer på och Masken släpper in mig. I en etta ett par våningar upp bor Masken. Förutom en handfull uteliggare i trappuppgången luktar det inte så illa som jag hade trott. Masken ska precis äta frukost. Det blir fil och flingor av ett billigare märke idag, som varje dag. Tur man fick i sig lite rejäl kost innan man åkte iväg!
Sen ska Masken jobba. Så jag får skjutsa honom ut till Landvetter där det ska slängas väskor. Jag sätter mig vid en av serveringarna och tar en räk-macka under tiden. Man blir ju alldelles trött av att se allt folk som ränner omkring.
Innan Masken har avslutat sitt jobbpass hinner jag även plussa 20k dolls och införskaffa lite godsaker och onödigheter i Tax-Free-butiken. Varför ska man jobba liksom?
När jag börjar tröttna på att sitta och vänta går jag och snackar med Maskens chef. Chefen vet såklart vem jag är och när jag undrar om Masken kan få sluta lite tidigare idag säger han självklart inte nej.
Jag meddelar Masken att han bara behöver bära mina shopping-kassar till bilen så slutar han för dagen sen. Masken blir helnöjd! Jag är så generös.
Tillbaka hos Masken, klockan börjar närma sig halv sex. Snart turnering på Casinot. Masken tar fram sin telefon-lista och börjar ringa runt efter stake. På trettonde försöket får han napp. En kille som vi kan kalla Mäklar-Stefan sålde en kåk igår och kände att Masken kunde få en liten del av kakan.
Jag säger till Masken att han inte behöver cykla till casinot idag, jag skjutsar. Vi anländer några minuter sent och tar våra platser. Ber om bordsbyte eftersom jag hamnade brevid 10/10 NL bordet. Självklart fixar personalen det. Masken får den platsen istället.
I första pausen diskuterar vi händer. Masken fick AA men motståndaren floppade set och i sann meta-game-anda kan han ju inte vika. Själv hittade man en stabil trippling när både SB och BB hittade KK när jag fick AA. Masken har ändå ett par big blinds kvar och tänker kämpa vidare.
När oljemiljardärer och fastighetsägare glider in för lite cashgame känner jag att jag har gjort mitt i turneringen. Jag frågar personalen om jag kan ge markerna till Masken. Normalt tillåter de inte det men idag jobbar Ögonstenen och hon brukar göra det jag ber om. Masken går under ett bordsbyte från att vara sist till att ha hälften av markerna med 14 man kvar.
Inte ens Maskens otur kan slarva bort så mycket marker som jag givit honom. Han kommer itm på tredjeplats till slut. En rejäl kosing! Inte riktigt de 80k man fick i cashgamet men alltid något för en knegare.
Mot 50% sätter jag in $215 på Stars åt Masken. Kanske vänder det denna söndag Masken!
Smeknamn
Jag har aldrig i mitt liv varit killen med smeknamn. Och har varit lite avundsjuk på dem som haft det. De har alltid verkat lite mer omtyckta och roliga. På sin höjda fick jag heta "Simpa" ibland. Inte så orginellt.
När knoppar brister
Här i Göteborg är det en snölös vinter och det brister redan knoppar. Lillbrorsan brast så det small om det i natt. Han gick från en liten videunge till en stor ek, tror jag.
Först till min egen insats i gårdagens dag 2 i Superweekend. (Cencur). Så enkelt går det att sammanfatta. Förlorade en flipp, min första i turren, för chiplead med AQ mot 10 10 och efter det var det raka vägen ner i avgrunden. Fick i stället raila lillbrorsan som halkade in på finalbordet på ett bananskal.
Denna 20-åriga snorvalp bor fortfarande hemma. Han har nyligen hoppat av plugget, och sitter om dagarna hemma och pillar sig i naveln och grindar nätpoker. Försöker komma på meningen med livet, kanske. Ibland lägger han tvätt i tvättkorgen också. Pengar har han inga, förutom på diverse pokersiter. Som student drog han väl in en 7-8k i månaden på bidrag och lån.
Ändå sitter lillskiten, som aldrig haft en sparad krona på kontot, och spelar ett finalbord i Superweekend, mot rutinerade rävar som Olof Thorson, som om det vore vilken 20 dollars sit&go som helst.
- Jag bryr mig aldrig om pengarna när jag spelar poker. Försöker bara spela så bra jag kan, säger han.
Det är med den inställningen man vinner turneringar. Och i går vann lillen sin första lite större prispott då han kammade hem hela Superweekend. Och det, om jag får säga det själv, mycket välförtjänt. Lillen spelade bäst helt enkelt och behövde inga brutala utdragningar på sin sida. Efter diverse dealer slutade priset på drygt 80k. En årslön för en student.
Ändå såg jag honom inte brusa upp i vare sig glädjefnatt eller bitterhet under med och motgångar på finalbordet. "Det går som det går och man kan bara spela så bra man kan." Du spelar ju om en årslön unge. Svettas!! Själv var jag rätt skakig. Det är mycket mer nervöst att heja på någon än att spela själv.
En storebror vill alltid vara bättre än sin yngre kopia. Därför känns det lite generande att inse att lillen kanske har gått om mig i pokerskills. Den förtreten var dock inga problem att svälja i går då jag stejkade den unga mannen och, mycket välförtjänt, fick ta del av femtio procent av vinsten. Vissa knoppar kan gärna få brista varje dag.
Grattis Lillen! För första gången någonsin fick han smutta på den bevingade känslan att ha över en miljon i marker i en liveturre. Det slutade med en bra bit över två miljonas.
Med 80k på näven kom jag med det mycket osmakliga förslaget att vi skulle testa ett snurr på rouletten, då lillen aldrig testat detta spel. "Tusen spänn på svart och så dricker vi öl för pengarna om vi vinner".
- Tusen spänn, är du inte klok?
- Bara ett snurr, sen är det bra.
- Ok då.
När kulan satte fart såg lillskiten ut som om han hade satsat allt han äger och har. Och när den runda stannade på svart 11 brast han ut i ett avgrundsvrål utan dess like, något han inte var i närheten av under finalbordet. Det känns skönt att veta att han inte är gjord för turspel. Poker är en helt annan femma.
Som vi lovade blev det bara ett snurr, och vi kunde lyckliga fira med öl och räkmacka. Och skåla för knoppar som brister mitt i en snölös vinter.
Edit: Prislistan hittar ni här.
Allt kan floppa nöt
I veckan fick jag äran att sitta på Miljardär-Peters bord under en cashgame-session. Såna gubbar har någonting vi andra inte har. Överjäkligt med stålar. Ändå verkar det som om han hatar pengar. I alla fall när han spelar poker. Men jag är inte den som är den. Jag hjälper honom gärna att bära en del av den börda som i finare sammanhang kallas rikedom.
En gång i livet tittar jag ner på AA. Miljardär-Peter viftar lite med några av sina 5k-oddslappar och tycker att det är en utmärkt idé att stoppa in 300 big blinds pre flopp med KQo. Jag tvingas till en Phil Hellmuth-syn och gudarna är denna kväll så givmilda att de ger mig en bräda jag inte ens behöver svettas över.
Och det fortsätter. Miljardär-Peter anser att alla två kort kan floppa nöt, vilket är en alldeles rikitg analys som jag stöder. Att han då synar drygt 100 big blinds me 92o är inga konstigheter egentligen. Man måste tro på sina kalkyler och magkänsla. Denna gång brast det dock för den trevliga Boråsaren. Och jag gick hem med betydligt fylligare fickor. Samtidigt kände mig mig som en mycket god människa som hjälpte Miljardär-Peter att bli av med lite av pengarna, detta djävulens påfund som ligger bakom så mycket olycka i världen.
En del av dessa olyckslaxar investerades i helgens Superweekend. En 3.3k, 2-dagars, deepstack-turre på CC. Lyckades även dela med mig av livets överflöd till lillbrorsas och stakade honom. Något som knappast är en allmosa, utan en välinriktad investering som kan betala av sig i dag.
Med 26 spelare kvar är vi båda vidare till dag 2. Jag har 165k, Lillen 140k. Medel är 90k, så det får anses som godkänt. (Utförligare beskrivningar kommer förhoppningsvis).
Löjromen, bananskalningen och de små finnarna då? Ja, de får ni läsa om tids nog. Nu måste jag dra i väg till flygplatsen och hämta min Norrländska, så det kan bli lite ordning på torpet här hemma.
Ske guds vilja. Låt de stackarna, ägare till djävulska påfund, bli av med dessa förbannade ting. Låt mig och lillebror bistå dig i denna välgärning. Amen.
Ingen naturtalang
Fick ut en ny krönika på svenskaspel i dag. Till viss del handlar den om förnedringen i att få veta att man är kass. Som när jag för första gången på tio år drog på mig skidor och slängde mig ut i backarna uppe i Hemavan. Barnbackarna alltså. Jag är ingen naturtalang när det gäller skidåkning alltså. Så det var rätt skönt att ha en nybörjare att gömma sig bakom när det kändes lite vingligt. Stackars Hannapanna kravlade sig till en början nerför backarna i en rätt så speciell och publikvänlig stil. Jag och Optikern har lovat att inte lägga ut filmen på skådespelet, och kavalkaden i svordomar, till allmänheten.
Efter hand blev hon dock riktigt duktig. Optikerns idé att hon till sist skulle testa svarta backen var dock dum, till och med för att komma från honom. Om jag höftar så trillade nog Hannapanna ungefär 370 gånger på väg ner. Jag tror fortfarande hon har känningar i bakdelen.
Dybban i kön till liften uppför barnbacken. Ackompanjerad av sina jämlikar. Ett gäng 3- till 7-åringar.
Hur som helst hade vi ett grymt trevligt nyår, det bästa på länge. Jag borde avge ett nyårslöfte till - att publicera mer bilder. Jag har hört att det ska vara bra för en blogg. Och så slipper jag ju skriva tusen ord för varje bild. Dock har jag inte tillgång till alla galna ögonblickskildringar uppe i Lappskogarna för tillfället. Någon kanske kan maila mig dom?
En period kvar nu mellan Sverige-Ryssland i finalen i junior-VM. Renberg är hög på livet och avgrundsvrålar varje gång Sverige har en målchans. Jag gillar det. Fler borde vara höga på livet.
Snart. Lite info om min vecka på CC. Den har gett lite klirr i kassan, men främst goa skratt. Vilka galningar det finns alltså. Men jag gillar det. Fler borde vara galningar.
Tills dess. Ta hand om er.
"Den ligger uppe nu"
"Den ligger uppe nu", skrev Marc i ett mess.
Var tvungen att gå in på svenskaspel.se för att kolla läget. Höll bokstavligen på att skita i brallan när jag såg min fejja "pryda" hela startsidan. Trodde inte de skulle dra så stort. Men jag får bjuda på det.
Jag fick ett mail för ett tag sedan. Sen några telefonsamtal. Efter det drog jag på möte till Stockholm. Så följde ytterligare mail. Och telefonsamtal.
Men det mesta kändes som formalia. They had me at hello. Nu är allt klart. I dag publiceras min första pokerkrönika på Svenska Spels hemsida. Där kommer jag under 2012 lämna en ny betraktelse av pokerlivet varje torsdag.
Allt känns genuint bra. När den gamle smålänningen och EPT-vinnaren Magnus Petersson hörde av sig för ett tag sedan och undrade om jag var intresserad av att jobba med Svenska Spel så kändes det rätt direkt. Det var som om någon hade skräddarsytt ett jobb för lilla mig.
Exakt hur mitt arbete kommer att se ut på Svenska Spel är inte hugget i sten. Framför allt ska jag skriva. Men förutom pokerkrönikan hoppas jag även få vara med i arbetet att göra pokern ännu bättre och mer attraktiv för spelarna. Då jag själv spelat på SvS i många herrans år känns det väldigt inspirerande.
Befinner mig i dagarna i Umeå. Har blivit bortskämd av svärföräldrarna som en liten inne-gris hela julen vilket gjort att kärlekshandtagen växt i takt med pokerrullen. Har inte haft en enda backdag och skrapat ihop en fin julpeng. Därför känns det inte särskilt bittert att missa Christmas Poker Week hemma i Göteborg, där min vän Andy lyckades vinna Omaha-eventet där förstapriset gav 112 laxar för övrigt. Grattis!
Imorgon väntas finbesök av Optikern och Hannapanna. Då drar vi iväg med Norrländskan, hennes syster med gubbe och ännu ett inhemskt par, till natursköna Hemavan för att fira nyår i hyrd stuga. Förutom förtäring av bubbliga drycker så ska jag försöka att inte bryta några ben i skidbacken.
Om vi inte ses innan klockan slår över, så ses vi på andra sidan. Gott Nytt År på Er!
Luciadagen 1993
När man kör in i det lilla samhället hälsar Björn Ferry med ett leende. Traktens stora son hänger på ett gigantiskt foto längs vägen. När Björn går på byn står klockorna i Storuman stilla. "Vi är stolt sponsor av Björn Ferrys mamma", står det på någon skylt i en butik. Namnet på mamman är oväsentligt. Det räcker att nämna att det är Björn Ferrys...
Kärleken till sin alldeles egna världstjärna började dock gro långt innan guldmedaljerna, troligtvis någon gång runt julen 1993. 16-åriga Björn hade då fått den ärosamma uppgiften att inför hela skolan läsa den klassiska juldikten "Tomten" på julavslutningen. Röbroskolans gymnastikhall i Storuman var full till bristningsgränsen. Till och med biskopen var där. Och Björn började, som alltid, självsäkert.
- Midvinternattens köld är hård, stjärnorna gnista och glimma...
Far- och morföräldrar satt som förtrollade i bänkarna. Vad vackert det var. Nästan som på gamla tider. När det var som det skulle. Och Björn fortsatte, med samma lugna norrländska stämma, ta sig an den långa dikten.
Magnus, Norrländskans storebror, jämnårig med Ferry, lyssnade mer spännt än han någonsin lyssnat i skolan. Aldrig förr hade han varit så uppslukad av en juldikt. Endast för att han visste att Björn var Björn. Och att han inte alls var som han skulle.
Den långa dikten började lida mot sitt slut.
- Månen sänker sin tysta ban, snön lyser vit på fur och gran. Snön lyser vit på taken.
Björn Ferry tog det sista andetaget innan han slängde sig ut mot sista raden:
- Endast KUKEN är vaken!
Magnus och övriga skolkamrater låg vikta av skratt i bänkarna när Björn Ferry leddes ut i örat av skolans rektor. Skidskytten fick ett extra långt jullov det året. Två veckors avstängning.
Björn Ferry är inte som andra idrottare. Han är en journalists dröm. Han säger vad han tänker. Skiter i om det blir lite fel ibland. Så jag kan verkligen förstå varför Björn Ferry hänger på ett stort foto och hälsar välkommen. Jag kan även förstå varför man är stolt över denna man i Storuman. Han är deras. Och han är framför allt sin egen.
Själv gillar jag honom ännu mer då jag vet att han, när tid finns, gärna tar chansen att möta de lokala förmågorna i ett parti Texas. Här har vi en framtida ambassadör för Sveriges pokerspelare som skulle slå de flesta på fingarna. Han skulle inte bara skapa rubriker, utan även goodwill åt spelet.
Men jag undrar ändå. När Magnus och Björn ligger där på hemmet. Gamla och trötta. Vad kommer de prata om då? Björns OS-guld? Alla världscup-segrar?
Knappast. De kommer än en gång ligga dubbelvikta av skratt åt minnet av julavslutningen 1993. Ibland kan ett yppat könsord vara lika minnesvärt som alla idrottsprestationer i världen. Det finns många sätt att bli folkkär på.
Här, en annan vinkel av historien. Plus lite bilder på hur det ser ut här uppe i Lappskogarna.
......................................................................................
Dagen före doppardagen. Julafton hägrar. Snart väntar ett nytt år. Ett år då jag kliver ur stormens öga, går in i en ny tid, med ny arbetsgivare. Det ska bli oerhört spännande. Och jag är bara ett djupt andetag ifrån.
Iremarks dag med praktikant Masken
Sorry. Ni vet hur det är med praktikanter. De tar mycket energi. Masken, en välkänd slugger och pratkvarn på Casino Cosmopol i Göteborg, har sprungit runt på mitt kontor hela veckan och inte lämnat mig en ledig stund. Nu har jag använt två arbetsdagar till att korrekturläsa och justera hans text. Var bland annat tvungen att, med respekt för Iremarks fru, ta bort de delar som bestod av för privat karaktär. Iremark har verkligen låtit Masken komma honom inpå livet. Här har ni resultatet.
Här är en vanlig måndag i Mats Iremarks liv. Sanningen är vacker men inte Mats.
Av: Masken.
Dagen börjar med att vår hero vaknar och ser sin fru och barn och tänker att "jisses är dom fortfarande kvar" och så börjar även denna dag med ett leende. Efter en nypa luft i sin herrgård i en förort strax utanför Göteborg går han in och sätter på sin dator, medans datorn laddas sjunker Mats sakta ner i sin 25k stol och pillar sig i naveln för att hitta svaren till sitt perfekta liv. Datorn är nu up and running och det är dags att påbörja veckans kontrollräkning av samtlig cashflow på hans nätkonton. Även denna gång går det upp för honom att "ta mig fan, 200k upp denna vecka oxå". Efter frukosten som består av specialimporterad parmaskinka från Italien, soltorkade tomater och ett glas Brämhults morotsjuice så har klockan blivit 13.00.
- Nä, nu är det dags för jobb, säger Mats för sig själv och drar på lite grind.
Efter att ha vunnit sin nionde 500bb-pot med AAxx mot AAxx så tänker han att nu är det dags att pilla sig lite mer i naveln. Efter lite kvalitetstid med frugan där dom diskuterar huruvida hon skall vara med i Förortsfruar eller inte så börjar klockan närma sig middag. Men han orkar inte vänta på maten hemma utan säger att han käkar på casinot. Sagt och gjort, han hoppar in i sin Lexus och drar ner mot sin privata parkeringsficka bakom casinot. Vänligt hälsar han på vakterna som blir helt lyriska över det faktum att Göteborgs mest kända och levnadsglada pokerprofil hälsar på just dem.
Väl inne på casinot har han tid över och väljer att vaska en röding på ett glas vatten. Vattnet är ju gratis men det bryr sig inte Mats om som lägger 5-hunken vid kranarna och tänker att det snart kommer nån nit som slickar i sig den. Klockan är 17.00 när Mats beställer sin sedvanliga räkceasarsallad utan körsbärstomater och med extra stora romansalladsblad. De extra stora salladsbladen beställer han endast för syns skull, självklart lämnar han sedan kvar dem på tallriken för att visa att det är han som bestämmer.
Efter middagen är det dags för måndagsrebuy, men oj...Mats ser att det bara finns 20k i plånboken så han beger sig till cashieren för att plocka ut en bråkdel av sina gröna siffror. Mats tar nästan aldrig ut pengar från Casino Cosmopol, så när han visar den nya kassörskan sin id och säger att "jag skulle vilja ta ut lite smet" så blir hon smått chockad. Efter ett tags letande efter hans kvitto i pärmen, utbrister hon "det finns inte dä..." hon hinner inte säga klart meningen innan hon ser att Mats har en alldeles egen pärm. Hon tappar den i golvet och ut flygger runt hundra A4 med påtaggade depplappar. Mats ler förnöjt för andra gången idag och säger:
- De kallar mig Iremark, Mats Iremark.
Kassörskan fnissar generat, ber om ursäkt och hävdar att hon är ny. Noble som han är svarar Mats:
- Det är inga konstigheter, kunde hänt vemsomhelst. Inte mig, men vemsomhelst annars.
Han reggar sig för turren och ser några grindbekanta sitta i baren. Mats går fram och säger att "det är 500 i bounty på mig idag". Alla skrattar och tycker han är så rolig som bara Mats kan vara.
Efter lite tjöt så startar turren och hjälten skuttar till sin plats. Idag går dock inte turren Mats väg men vad gör det när PLO-bordet är fullt med fisk. Han smyger sig ner och tar sin plats, frågar vad folk sitter med. Runt 5-10k, svaras det. Ok, säger Mats och lägger upp två stycken 50k placks. Det blir lite skratt och redan i första potten blir det en 5-vägs all in som Mats vinner. Och så fortsätter kvällen.
Men nu börjar problematiken. Mats har vunnit för mycket pengar och racksen räcker inte till för att bära allt.
- Ni hade väl anställt mer folk för att göra mig tillfreds! gormar han på floor.
- Jodå det har vi, men just idag satte du rekord i att busta folk så din extrapersonal har
inte hunnit börja kvällen än, svarar den stackaren.
Mats som vanligtvis är en väldigt lugn och förståndig ung man blir nu rasande. Mitt i all turbulens kommer han dock ihåg att han har ju fan en trisslott i fickan. Det finns inget annat som lugnar ner honom som triss-skrapande. Han skrapar fram x2 först, och blir genast förvånad över sitt motflyt "hm va e detta för skit". Men snart kommer den underbara verkligheten ikapp honom när han ser att det är tre likadana summor på lotten. 75 kronor.
- Yes, utropar Mats, som inte bryr sig om pengarna utan endast känslan att vinna.
För dessa 150 spänn slår han på stort och ber om en flaska bubbel. Nej, nej, inte champagne, bubbelvatten, Loka naturell närmare bestämt.
Klockan har blivit 01.15 och Mats pallar inte att vänta på fisken utan beger sig till kassan och gör ytterligare en depp, som fyller upp hans pärm till bristningsgränsen. På utvägen skriver han en autograf till floormanagern som smiter upp till sitt kontor och ramar in mästerverket.
Väl hemma lägger han sig i sin Hästens säng, pillar sig återigen i naveln och viskar till sin fru:
- Du har det bra du...
Så kan man också se på det...
Morsan ramade in känslorna rätt bra.
- Det är inte klokt vad duktiga och fina människor det finns. De får en verkligen att känna sig kass...
I övrigt ska ju Mr Pokerstar ta in en gästbloggare snart. Själv ska jag ha en praktikant på bloggen nästa vecka. Han heter Masken. Hans uppdrag ska bli att ta rygg på pokerproffset Mats Iremark under en dag. Från morgon till kväll. Följa hans minsta steg. Hur lever en sådan man egentligen. Vad fyller han dötiden med när han inte levlar sina motståndare på Casino Cosmopol? Hur mycket tjänar han per dag? Vad äter han?
Maskens brännande upplevelser kommer snart på en blogg nära dig.
Överlevnadsinstinkt
- Jag har den på bluray också så jag har ingen nytta av den.
Han är den största filmnörd jag känner. Men ju större nörd. Ju större hjärta.
Jag tackade ödmjukast och tänkte genast överraska Norrländskan som, gud förbjude, aldrig sett dessa mästerverk. När 13-åriga barn som bott i Sverige sen de var tre år blir utvisade. När 10-åriga pojkar dödar. När julhetsen står en upp över öronen. Då kan det ibland vara skönt att avbryta livet lite. Stoppa huvudet i sanden och se en film om en sagovärld. Om hur även den lilla människan, eller hob, kan göra skillnad. Om hur det omöjliga blir möjligt. Om hur det goda till slut övervinner det onda. Visst, det är bara en saga. Men jag tror på innebörden ändå.
Trilogin, naturligtvis extended version, består av rätt många timmar gloöga. Det kräver sin man. Eller kvinna. I alla fall i detta förhållande angriper vi filmtittandet från lite olika håll. Jag: tyst, koncentrerad. Till synes en aning butter. All hjärnkapacitet går nämligen åt till att ta in alla nyanser av filmen. Hon: Frågvis, medryckande. Till synes allt annat än butter. Förutom filmtittandet lyckas hon tänka ut vad vi ska äta till middag, hur vår nya julstjärna i fönstret ska se ut och hur julstädet ska organiseras.
- Vem är det där? Vad händer nu? Varför gör han så? frågar hon med jämna mellanrum.
- Om du håller tyst och tittar får du snart veta, svarar jag koncentrerat.
Och mitt i en våldsamt spännande scen där vår hjälte Frodo håller på att bli spetsad av en orch, säger hon:
- Jag har hittat ett bra ställe i närheten för glasåtervinning nu.
Frodo slåss för sitt liv. Och hon tänker på återvinning. Då kan jag inte se butter ut längre. Brister ut i skratt. Jag älskar henne för det.
Utöver denna mångfacetterade tankeverksamhet lyckas det blonda livet leva sig med i filmen som om hon själv spelade huvudrollen. "Bra!" "Oj!" "Såja!" "Där fick du!" "Åhhhh!".
Aldrig förr har hon med en sådan briljans bevisat kvinnors överlägsenhet. Hur deras hjärna kan hantera så mycket samtidigt. Men jag tror i alla fall att jag är bättre på en sak. Att slappna av. Det kan låta slappt att vara bra på det. Men i ett Sverige där barnfamiljer som bott i landet i tio år blir utvisade kan det vara en helt avgörande kunskap. I alla fall för mig. Hur skulle jag annars orka? Hur skulle jag annars få in budskapet om att det goda till sist övervinner det onda?
Klarar man bara av att koncentrera sig på en sak i taget så är konsten att släppa alla andra tankar, förutom den enda goda tanken, ren överlevnadsinstinkt.
En liten vit lögn är ok
- Jag låg i en hotellsäng, stirrade i taket och kunde inte sova. Så jag gick en sväng till kasinot faktiskt, sa Dregen i direktsänd radio.
- Hur gick det då? frågade Stina Dabrowski.
- Åt helvete!
- Så nu är du både trött och pank?
- Ja, men glad...
Jag blev så munter när jag hörde en bekant röst ropa mitt namn på Casino Cosmopol i måndagsnatten. "Nämen Siimoon!". Där stod han den lille store rockern. Dregen. Och var sugen på poker. Själv satt jag som vanligt och foldade mig fram i en turre, för att semibubbla pengarna eller finalbordet. Senaste månaderna har varit kall turneringsmässigt. Det är alltid segt att sitta och lira i sex, sju timmar för att inte få en krona för besväret. Det tär på sinnet. Särskilt när man, som alla pokerspelare, har den narcissistiska inställningen att man är lite bättre än sina motståndare och är värd att vinna precis hela tiden.
Ännu en gång semibubblades ett finalbord. Men denna kväll blev jag inte allt för däven för det. Istället gjorde jag Dregen sällskap på ett 20/20-bord. Där satt han och tiltade loss på en kines som slowrollat hela bordet under en längre tid. Min ankomst blev dock början på ett segertåg. Inte mitt, Dregens. Under två timmar plockade han upp tre-fyra AA, två KK och lite annat smått och gott. Hans stack ökade till ett litet berg. Zenit nådde rockern när han dessutom fick slowrolla tillbaka mot kinesgubben, som med eller utan mening gjort sig ovän med hela bordet. Bordet brann. Stående ovationer.
Dregen befann sig i Göteborg för att spela in välgörenhetsprogrammet Musikhjälpen för Sveriges Radio. Den sänds just i detta nu live från en glasbur stående i centrala Göteborg. Halv tre på natten skulle han vara där för att byta av Stina Dabrowski. Men det var lite för kul vid pokerbordet. Tjugo i tre sprang han i väg med sin fjärde whiskeycola för att ta sig an tre timmars livesändning.
Innan dess hann jag dock påminna honom om att göra lite reklam för pokern. Berätta att han varit här.
- Det är klart jag ska. Men då kommer de fråga hur det har gått...
- Ja?
- Jo, men om jag berättar att jag vunnit då kommer de ju säga att "ja, men skänk det då!". Jag har inga problem med att skänka pengar. Men inte från min pokerrulle. Den är redan krafigt ansatt...
Jag har alltid varit av den stilla övertygelsen att man aldrig ska berätta om sina vinster i onödan. Det gynnar ingen, speciellt inte en själv.
Och det verkade som vi delar den uppfattning, min gamla team-polare och jag. Ibland kan det faktiskt vara helt ok att ljuga. Till och med i ett välgörenhetsprogram. Glad var han ju i alla fall. Och pengar rullade in ändå, om än inte från den hårt ansatta pokerrullen...
