Ultima Thule var en bättre vän än jag
Vi var tolv år gick i samma skola och bodde båda i en dekadent småstad i Värmland. Ändå levde Tommy och jag i två olika världar.
Jag brukade bli vald bland de första under rasternas fotbollsspel. Tommy fick stå kvar i mittcirkeln. Oftast blev han vald sist, till och med efter tjejerna. Jag såg inget konstigt med det. Han var ju faktiskt inget vidare på fotboll. Vi gjorde oss roliga på hans bekostnad.
- Ni får Tommy mot en Cola!
- Men ni får en Cola om ni behåller honom!
Tommy var lite egen, sa inte så mycket och höll sig ofta för sig själv. Vankade av och an på skolgården. Ensam. Vi fattade inte vad han höll på med. Konstig typ. Klart att han inte får några kompisar om han aldrig snackar med någon, tar för sig, visar att han kan något. Som fotboll.
Tommy flydde från ensamheten in i musiken. Bandet Ultima Thule blev favoriten. Plötsligt fick han några kompisar med samma musiksmak. Ultima Thules nationalistiska kamplåtar började spelas på de flesta fester under denna tid. Bandet blev en slags symbol för främlingsfientlig musik och snart sålde de fler skivor i Sverige än storheterna Nirvana. I den vevan flyttade jag från stan till ett nytt liv i Eksjö.
När jag några år senare var tillbaka och hälsade på var Tommy en ny människa. Då gick han runt med sina kompisar i svarta Dr Martenskängor och rakad skalle. Han var inte ensam längre, han kallade sig nazist. I dag är han politiker och Sverigedemokraternas högsta höns i en dekadent Värmländsk småstad. Med rakat huvud blev han nyligen inröstad i kommunfullmäktige. Denna historia får mig att se med andra ögon på Sverigedemokraternas färska valframgång.
Vad är det som ligger bakom den egentligen? Integrationspolitiken och allmänt missnöje med dagens politiker? Kanske, men det känns inte så. Jag tror det är vi. Du och jag. Vi som inte såg utanförskapet, eller brydde sig om att det fanns mitt ibland oss. Vi som ville byta bort Tommy mot en Cola.
Nu har han tagit revansch Tommy, tror han. Det är synd att han riktar sin ilska mot fel människor bara. Det är inte 90 procent av invandrarna som borde lämna landet, utan vi själviska människor som inte räckte ut en hand till den som behövde.
Ultima Thule var en bättre vän än jag. För det säger jag förlåt Tommy. Förlåt Sverige.
Jag brukade bli vald bland de första under rasternas fotbollsspel. Tommy fick stå kvar i mittcirkeln. Oftast blev han vald sist, till och med efter tjejerna. Jag såg inget konstigt med det. Han var ju faktiskt inget vidare på fotboll. Vi gjorde oss roliga på hans bekostnad.
- Ni får Tommy mot en Cola!
- Men ni får en Cola om ni behåller honom!
Tommy var lite egen, sa inte så mycket och höll sig ofta för sig själv. Vankade av och an på skolgården. Ensam. Vi fattade inte vad han höll på med. Konstig typ. Klart att han inte får några kompisar om han aldrig snackar med någon, tar för sig, visar att han kan något. Som fotboll.
Tommy flydde från ensamheten in i musiken. Bandet Ultima Thule blev favoriten. Plötsligt fick han några kompisar med samma musiksmak. Ultima Thules nationalistiska kamplåtar började spelas på de flesta fester under denna tid. Bandet blev en slags symbol för främlingsfientlig musik och snart sålde de fler skivor i Sverige än storheterna Nirvana. I den vevan flyttade jag från stan till ett nytt liv i Eksjö.
När jag några år senare var tillbaka och hälsade på var Tommy en ny människa. Då gick han runt med sina kompisar i svarta Dr Martenskängor och rakad skalle. Han var inte ensam längre, han kallade sig nazist. I dag är han politiker och Sverigedemokraternas högsta höns i en dekadent Värmländsk småstad. Med rakat huvud blev han nyligen inröstad i kommunfullmäktige. Denna historia får mig att se med andra ögon på Sverigedemokraternas färska valframgång.
Vad är det som ligger bakom den egentligen? Integrationspolitiken och allmänt missnöje med dagens politiker? Kanske, men det känns inte så. Jag tror det är vi. Du och jag. Vi som inte såg utanförskapet, eller brydde sig om att det fanns mitt ibland oss. Vi som ville byta bort Tommy mot en Cola.
Nu har han tagit revansch Tommy, tror han. Det är synd att han riktar sin ilska mot fel människor bara. Det är inte 90 procent av invandrarna som borde lämna landet, utan vi själviska människor som inte räckte ut en hand till den som behövde.
Ultima Thule var en bättre vän än jag. För det säger jag förlåt Tommy. Förlåt Sverige.
Minnen i bilder
Andy och Mattias. Två bevis på varför poker är fantastiskt. Vi är tre killar i olika åldrar, från tre olika städer. Jag kan garantera att vi aldrig hade träffats, eller hängt om det inte vore för ett gemensamt intresse - poker.
Nu är Barcelonaresan slut. Den var inte klok. Främst på grund av att Mattias är från en annan planet. Han ser rätt beskedlig ut på bild, men när man väl börjar snacka med denna man så förstår man att det rör sig rätt många tankar i det där huvudet. De flesta är rätt "speciella" tankar. En sak är dock säker, det blir aldrig tråkigt i hans sällskap. Jag och Andy har helt enkelt bara följt i hans fotspår. Då gick det som det blev.
Någon timma turistande hann vi faktiskt med på dagarna. Det var skönt att känna sig lite normal och hänga bland magväskade turister.
Kulturella byggnader är faktiskt ett rätt stort intresse jag har. Det var därför häftigt att få se basilikan La Sagrada Familia. Kyrkan började byggas 1882 men är långt i från klar.
En underbar bild från dag 1 av EMOP. Mattias är trött, sliten och shortstackad, medan Andy sitter och myser på bordet bakom med en fet stack.
"Förära Mattias ett "kalsongryck" och hälsa från mig." skrev Lapproffe i en kommentar innan vi åkte. Denna bild är därför döpt till "tribute to Lappjäveln". Det höll på att bli det sista vi gjorde inne på kasinot...
Så var det dags för fotboll. Espanyol tog emot Osasuna. Hemmalaget vann med 1-0.
Andy och Mattias tyckte det var trevligt...
...men efter att förlorat vårat vad så var jag inte lika road när jag tvingades bära "I love my boyfriend" på bröstet. Det var en kämpig tid, men jag överlevde trots en del spott och spe.
Här har ni en tjej jag beundrar. Linda är Mattias bättre hälft och var med oss större delen av resan. Hur hon orkade med det utan att beklaga sig en enda gång är för mig en gåta.
Mattias tyckte att jag skulle köpa ett packe rosor och sälja på stan. Jag förstår inte varför det alltid är jag som får utföra allt han hittar på. Jag var ingen vidare försäljare, utan gav mest bort dem gratis. Det slutade oftast med att jag retade gallfeber på tjejernas pojkvänner som var för snåla för att bjuda sina tjejer på en ros. Det här paret var dock väldigt trevliga.
Sånt här händer bara inte. Helt plötsligt dök det upp en naken gubbe. Jag var tvungen att växla några ord och ge honom en ros.
- Varför går du naken?
- För att jag kan.
- Men vad säger polisen?
- Ingenting, jag mötte dem precis.
Barcelona är tydligen ett av få ställen i världen där det är lagligt att vandra naken på gatorna. Denna man hade som hobby att gå runt och visa klockspelen i centrala Barcelona om nätterna.
Andy var mycket besviken efter sin bust ur main event. Men efter några "Gaymers" var han glad igen.
Lite bardans av mig och sång av Andy blev det också. Jag kan inte dansa och Andy kan inte sjunga så det rosade väl inte marknaden direkt. Mattias lyckades dock bra med sin sängkammarblick. Tur att det var Linda som fotade...
Sen hoppade jag vidare ut i natten. Resten av bilderna är nog bäst att jag behåller för mig själv.
Ur ett pokermässigt perspektiv slutade resan inte riktigt som vi hade tänkt oss. Mattias semibubblade på plats 55 då 50 fick pengar. Andy förlorade en stor pott med KK mot A7 och åkte ut runt plats 70-80 och jag själv var riktigt kass och åkte redan första dagen. Men en sån här resa går inte att värdera i pengar. Pengar försvinner så lätt. Minnena från Barcelona kommer inte att göra det.
Nu är Barcelonaresan slut. Den var inte klok. Främst på grund av att Mattias är från en annan planet. Han ser rätt beskedlig ut på bild, men när man väl börjar snacka med denna man så förstår man att det rör sig rätt många tankar i det där huvudet. De flesta är rätt "speciella" tankar. En sak är dock säker, det blir aldrig tråkigt i hans sällskap. Jag och Andy har helt enkelt bara följt i hans fotspår. Då gick det som det blev.
Någon timma turistande hann vi faktiskt med på dagarna. Det var skönt att känna sig lite normal och hänga bland magväskade turister.
Kulturella byggnader är faktiskt ett rätt stort intresse jag har. Det var därför häftigt att få se basilikan La Sagrada Familia. Kyrkan började byggas 1882 men är långt i från klar.
En underbar bild från dag 1 av EMOP. Mattias är trött, sliten och shortstackad, medan Andy sitter och myser på bordet bakom med en fet stack.
"Förära Mattias ett "kalsongryck" och hälsa från mig." skrev Lapproffe i en kommentar innan vi åkte. Denna bild är därför döpt till "tribute to Lappjäveln". Det höll på att bli det sista vi gjorde inne på kasinot...
Så var det dags för fotboll. Espanyol tog emot Osasuna. Hemmalaget vann med 1-0.
Andy och Mattias tyckte det var trevligt...
...men efter att förlorat vårat vad så var jag inte lika road när jag tvingades bära "I love my boyfriend" på bröstet. Det var en kämpig tid, men jag överlevde trots en del spott och spe.
Här har ni en tjej jag beundrar. Linda är Mattias bättre hälft och var med oss större delen av resan. Hur hon orkade med det utan att beklaga sig en enda gång är för mig en gåta.
Mattias tyckte att jag skulle köpa ett packe rosor och sälja på stan. Jag förstår inte varför det alltid är jag som får utföra allt han hittar på. Jag var ingen vidare försäljare, utan gav mest bort dem gratis. Det slutade oftast med att jag retade gallfeber på tjejernas pojkvänner som var för snåla för att bjuda sina tjejer på en ros. Det här paret var dock väldigt trevliga.
Sånt här händer bara inte. Helt plötsligt dök det upp en naken gubbe. Jag var tvungen att växla några ord och ge honom en ros.
- Varför går du naken?
- För att jag kan.
- Men vad säger polisen?
- Ingenting, jag mötte dem precis.
Barcelona är tydligen ett av få ställen i världen där det är lagligt att vandra naken på gatorna. Denna man hade som hobby att gå runt och visa klockspelen i centrala Barcelona om nätterna.
Andy var mycket besviken efter sin bust ur main event. Men efter några "Gaymers" var han glad igen.
Lite bardans av mig och sång av Andy blev det också. Jag kan inte dansa och Andy kan inte sjunga så det rosade väl inte marknaden direkt. Mattias lyckades dock bra med sin sängkammarblick. Tur att det var Linda som fotade...
Sen hoppade jag vidare ut i natten. Resten av bilderna är nog bäst att jag behåller för mig själv.
Ur ett pokermässigt perspektiv slutade resan inte riktigt som vi hade tänkt oss. Mattias semibubblade på plats 55 då 50 fick pengar. Andy förlorade en stor pott med KK mot A7 och åkte ut runt plats 70-80 och jag själv var riktigt kass och åkte redan första dagen. Men en sån här resa går inte att värdera i pengar. Pengar försvinner så lätt. Minnena från Barcelona kommer inte att göra det.
Slowrollad och förnedrad
Jaha, det var det. Ska ärligt säga att jag aldrig kom in i matchen. Redan i första handen förlorade jag över 1/3 av stacken med KK mot 1010. Sen kändes allt som nordpoolen. Kan någon tycka lite synd om mig? Pokermagazine följde min framfart. Och ni ser ju att jag är bedrövad. Det kan ju också bero att jag inte kan skratta efter min muskelbristning. Så det gäller att inte sätta sig i roliga situationer i onödan.
- HU glo-tävling?
Efter fem timmar har jag bara 15k kvar. Chipleadern på bordet med 60 i stacken höjer till 1600 på cutoff (blinds 200/400). På knappen viker jag upp JJ. Prisske gud, äntligen kommer skatteåterbäringen. Jag slår om till 4600. Israelen tänker länge och synar. 7-hög flopp. Check, jag ställer för mina sista 10k. Israelen vill ha en chipcount. Jag tänker "gött, syna mig med 44 eller nåt nu då". Han steker lite till och synar. Jag vänder glatt upp mina små gubbar. Och han viker fram QQ!!! Årets slowroll. Förbannat.
Både Andy och Mattias är vidare till dag två. Andy har legat fint med hela tiden, och har trots mycket otur en bra bit över medel. Mattias är segare än buffalokött och ligger och guppar med en stack precis under 20k. Jag önskar dessa herrar ett stort lycka till i dag.
Mattias fastnade för en gångs skull på bild.
Tråkigt nog blir det nu jag som får bära "I love my boyfriend" på bröstet under morgondagen fotbollsmatch. Jag är faktiskt rädd på riktigt. Jag berättade om t-shirten för en kille här nere och han svarade spontant.
- Å fy fan, de hatar ju bögar här.
I dag är det ett sidoevent för 500 euro. Kanske spelar det. Samtidigt vill jag göra något annat än spela poker när jag ändå är här, så vi får se.
- HU glo-tävling?
Efter fem timmar har jag bara 15k kvar. Chipleadern på bordet med 60 i stacken höjer till 1600 på cutoff (blinds 200/400). På knappen viker jag upp JJ. Prisske gud, äntligen kommer skatteåterbäringen. Jag slår om till 4600. Israelen tänker länge och synar. 7-hög flopp. Check, jag ställer för mina sista 10k. Israelen vill ha en chipcount. Jag tänker "gött, syna mig med 44 eller nåt nu då". Han steker lite till och synar. Jag vänder glatt upp mina små gubbar. Och han viker fram QQ!!! Årets slowroll. Förbannat.
Både Andy och Mattias är vidare till dag två. Andy har legat fint med hela tiden, och har trots mycket otur en bra bit över medel. Mattias är segare än buffalokött och ligger och guppar med en stack precis under 20k. Jag önskar dessa herrar ett stort lycka till i dag.
Mattias fastnade för en gångs skull på bild.
Tråkigt nog blir det nu jag som får bära "I love my boyfriend" på bröstet under morgondagen fotbollsmatch. Jag är faktiskt rädd på riktigt. Jag berättade om t-shirten för en kille här nere och han svarade spontant.
- Å fy fan, de hatar ju bögar här.
I dag är det ett sidoevent för 500 euro. Kanske spelar det. Samtidigt vill jag göra något annat än spela poker när jag ändå är här, så vi får se.
"I love my boyfriend"
"Åh kära nån", som Nasse skulle sagt. Det händer för mycket nu för att mitt hjärta ska må riktigt bra.
Det började med att de fördömda fransoserna fick för sig att strejka för niohundrasjuttiofjärde gången. Det fick till följd att jag och Andy anlände till Barcelona ett dygn senare än beräknat. Så när vi väl kom fram var vi rätt uppspelta. Vi mötte snabbt upp Mattias och hans norska skönhet på en restaurang någonstans runt La Rambla. Paella och sangria gav gommen smaken av Spanien. Barcelona hade väl aldrig varit vackrare än just då. I alla fall inte för mig.
Men sen blev det fulare.
Vi bestämde oss snart för att fortsätta kvällen med en stilla barrunda. Plötsligt satt vi mitt i en karneval med varsin gigantisk enliters öl i näven. Mattias säger då:
- Du får tusen spänn om du dricker upp hela i ett svep.
Jag tänkte bara skämta lite med honom och började ta några klunkar som om jag faktiskt tänkte häva den. Helt plötsligt hade jag druckit upp halva, och det var inga problem alls. Mattias började se nervös ut och brölade plötsligt om regler.
- Ööö, du får aldrig sluta dricka! Allt i ett!
Jag kunde ju inte sluta då. Snart var det bara några klunkar kvar. Då började jag må lite sämre. Med bara en enda liten svepning kvar gick jag in i väggen. Det gick inte. Vit flagg. Upp ur stolen. Magen kändes som en balong som när som helst kunde spricka. Glaset glodde retsamt på mig med bara några centiliter öl kvar i botten. Magen gjorde smärtsamt ont. Resten kan sammanfattas med att det inte blev någon längre barrunda. Snart låg jag hemma i sängen.
I dag har jag fortfarande ont. Experterna säger att jag fått en muskelbristning i sidan som göra att det känns som knivar när jag skrattar. Och jag som gillar att skratta. Idioti lönar sig sällan. Det är svårt att imponera på någon med en sådan skada.
Men men, nu är det bara någon timma kvar till jag ska in och spela dag 1b. Jag, Mattias och Andy har ingått ett litet åka-ut-först-bet. Den som åker ur turren först ska bära denna t-shirt under söndagens fotbollsmatch mellan Espanyol och Osasuna.
Anledningen till att man inte vill komma sist har inget med homofobi att göra, utan att det faktiskt kan vara farligt att ha på sig en sådan tröja under en testosteronstin fotbollsmatch.
Förutom magen känner jag mig kanon. Jag är glad och i form. Nu gäller det bara att ha lite flyt också. Och låta bli enlitersölen på vägen mot dag 2.
Det började med att de fördömda fransoserna fick för sig att strejka för niohundrasjuttiofjärde gången. Det fick till följd att jag och Andy anlände till Barcelona ett dygn senare än beräknat. Så när vi väl kom fram var vi rätt uppspelta. Vi mötte snabbt upp Mattias och hans norska skönhet på en restaurang någonstans runt La Rambla. Paella och sangria gav gommen smaken av Spanien. Barcelona hade väl aldrig varit vackrare än just då. I alla fall inte för mig.
Men sen blev det fulare.
Vi bestämde oss snart för att fortsätta kvällen med en stilla barrunda. Plötsligt satt vi mitt i en karneval med varsin gigantisk enliters öl i näven. Mattias säger då:
- Du får tusen spänn om du dricker upp hela i ett svep.
Jag tänkte bara skämta lite med honom och började ta några klunkar som om jag faktiskt tänkte häva den. Helt plötsligt hade jag druckit upp halva, och det var inga problem alls. Mattias började se nervös ut och brölade plötsligt om regler.
- Ööö, du får aldrig sluta dricka! Allt i ett!
Jag kunde ju inte sluta då. Snart var det bara några klunkar kvar. Då började jag må lite sämre. Med bara en enda liten svepning kvar gick jag in i väggen. Det gick inte. Vit flagg. Upp ur stolen. Magen kändes som en balong som när som helst kunde spricka. Glaset glodde retsamt på mig med bara några centiliter öl kvar i botten. Magen gjorde smärtsamt ont. Resten kan sammanfattas med att det inte blev någon längre barrunda. Snart låg jag hemma i sängen.
I dag har jag fortfarande ont. Experterna säger att jag fått en muskelbristning i sidan som göra att det känns som knivar när jag skrattar. Och jag som gillar att skratta. Idioti lönar sig sällan. Det är svårt att imponera på någon med en sådan skada.
Men men, nu är det bara någon timma kvar till jag ska in och spela dag 1b. Jag, Mattias och Andy har ingått ett litet åka-ut-först-bet. Den som åker ur turren först ska bära denna t-shirt under söndagens fotbollsmatch mellan Espanyol och Osasuna.
Anledningen till att man inte vill komma sist har inget med homofobi att göra, utan att det faktiskt kan vara farligt att ha på sig en sådan tröja under en testosteronstin fotbollsmatch.
Förutom magen känner jag mig kanon. Jag är glad och i form. Nu gäller det bara att ha lite flyt också. Och låta bli enlitersölen på vägen mot dag 2.
"Dobselius" på utelistan
Kunde faktisk inte låta bli att dra på smilbanden när jag såg att min antagonist "Dobselius" faktiskt är mest ute i hela pokersverige enligt pokerlistings.
Dra Ute-listan vecka 37
Dra Ute-listan vecka 37
1. "Dobselius"
"Dobselius"* är stroppen som anmält pokerspelaren och bloggaren Dybban för brott mot namnlagen. Detta trots att Dybban slutat använda Dobselius som pokernick, vilket var det Dobselius hade problem med.
Kanske hittar vi i denna absurda och lite tragiska historia förklaringen till att den mytomspunne Isildur1 vill förbli anonym.
Det är inte skatteskäl som håller Viktor Blom (om det nu är han som är Isildur1) tillbaka, utan han är helt enkelt livrädd för att bli stämd av någon nitisk släkting till J.R.R. Tolkien** - eller ännu värre en släkting till Isildur.
*= Dobselius är ett någorlunda fingerat namn.
**= Isildur är en karaktär i Tolkiens trilogi "Sagan om ringen".
...........................................................................................................................................
Om några timmar sätter jag mig på ett plan till Barcelona för att spela EMOP. Så nästa inlägg kommer från 25-gradig värme. Ska, som vanligt, försöka ta så mycket bilder som det går. Men jag vet ju hur det brukar bli. Vem orkar bära på en kamera?
Förhoppningsvis får jag, Andy och Mattias plats redan i morgon dag 1a, annars slår vi på stort under fredagens dag 1b i stället. Troligtvis blir det upp mot 500 spelare i turren. Det borde betyda mellan en och två miljoner kronor i förstapris. Jag kommer bestraffa mig själv genom att inte spela SM på Malta om jag hamnar utanför pengarna.
Mot Pokerakademien 2010 och sista valkampanjen
I kväll ska jag sätta blicken i Dan Glimnes prickiga fluga, lyssna på hur Storåkers behandlar sin bankrulle, äta, dricka och spela poker. Platsen är Casino Cosmopol i Göteborg och evenemanget kallas Pokerakademien 2010. Jag tror och hoppas på en riktigt trevlig kväll. Det blir väl alltid vad man gör det till?
I örvigt vill jag bara göra en sista insats när det gäller valet i morgon. Själv har jag redan förtidsröstat. Bestämde mig först på plats i vallokalen bakom skynket. Jag visse verkligen inte vad jag skulle välja. Men nu är det gjort, och jag känner mig nöjd. Ni som fortfarande har tankar på att rösta på Sverigedemokraterna bör läsa den här artikeln av Gellert Tamas på DN. Då kommer ni förhoppningsvis på andra tankar. Eller så är ni förevigt förlorade i dumhet.
Utdrag:
"Sverigedemokraterna gynnas av den misslyckade integrationspolitiken. Detta påstående har upprepats så ofta att det börjar tas för en sanning.
Men. Sverigedemokraterna är det enda parti som helt saknar ett integrationsprogram.
Det är som om Socialdemokraterna skulle säga att de, eftersom arbetslösheten är fortsatt hög, föreslår att slopa såväl Arbetsförmedlingen som samtliga arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Eller som om Centern och Miljöpartiet skulle ställa krav på ett omedelbart stopp för alla former av miljöpolitik – med motiveringen att de hittillsvarande insatserna misslyckats."
Trevlig kväll alla!
I örvigt vill jag bara göra en sista insats när det gäller valet i morgon. Själv har jag redan förtidsröstat. Bestämde mig först på plats i vallokalen bakom skynket. Jag visse verkligen inte vad jag skulle välja. Men nu är det gjort, och jag känner mig nöjd. Ni som fortfarande har tankar på att rösta på Sverigedemokraterna bör läsa den här artikeln av Gellert Tamas på DN. Då kommer ni förhoppningsvis på andra tankar. Eller så är ni förevigt förlorade i dumhet.
Utdrag:
"Sverigedemokraterna gynnas av den misslyckade integrationspolitiken. Detta påstående har upprepats så ofta att det börjar tas för en sanning.
Men. Sverigedemokraterna är det enda parti som helt saknar ett integrationsprogram.
Sverigedemokraterna har inte presenterat några som helst förslag, idéer eller åtgärder vad gäller integrationspolitiken. Och partiet är dessutom tydligt med, inte minst i sitt invandringspolitiska program, att de inte heller tänker föra någon politik på området. Motiveringen är dock något oväntad. Eftersom ”den statliga integrationspolitiken har misslyckats i grunden” har partiet bestämt sig för att man ”motsätter” sig alla former av ”integration som en lösning på de problem som har uppstått som en följd av den oansvariga invandringspolitiken.”
Paradoxen är total.
Det är som om Socialdemokraterna skulle säga att de, eftersom arbetslösheten är fortsatt hög, föreslår att slopa såväl Arbetsförmedlingen som samtliga arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Eller som om Centern och Miljöpartiet skulle ställa krav på ett omedelbart stopp för alla former av miljöpolitik – med motiveringen att de hittillsvarande insatserna misslyckats."
Trevlig kväll alla!
Mardröm om pengatvätt
Vaknade kallsvettig av ett kvävt skrik hemma hos morsan och farsan i natt. (Sov över där då jag fortfarande inte har något internet hemma i nya lyan och var sugen på att spela poker.)
- Mina pengar!
Jag har världens snällaste mamma, eller så är jag världens mest bortskämda 27-åring, men hon hade i alla fall lovat att tvätta ett par skjortor åt mig eftersom jag idag drar iväg från stan för att hålla mig på resande fot 1,5 vecka. I går kväll lade jag därför de aktuella skjortorna i tvättkorgen.
I natt drömde jag dock att något var fel. Det var något med skjortorna som inte stämde. De viskade efter mig. I drömmen började skjortorna att elda upp pengar. Brinn pengar brinn. Det blev varmare och varmare men till sist kom morsan och hällde en stor vattenskål över allting. Skjortorna började kvida och dödsrossla. Och pengarna höll på att rinna ner i ett djupt svart avlopp. Det var då jag vaknade. Mindes!
I en skjorta som låg i tvätten hade jag fortfarande inte tagit ut pengarna från min kasinovistelse i Stockholm i helgen. I bröstfickan låg en månadslön i vikta tusenlappar. Bara någon timma innan morsan var på väg upp för att slänga allt i tvätten rusade jag upp för att rädda det som räddas kunde. Sen somnade jag gott igen.
Tänk vad nära det var att dybban hamnade i klammeri med rättvisan igen. Pengatvätt är allvarliga grejer.
- Mina pengar!
Jag har världens snällaste mamma, eller så är jag världens mest bortskämda 27-åring, men hon hade i alla fall lovat att tvätta ett par skjortor åt mig eftersom jag idag drar iväg från stan för att hålla mig på resande fot 1,5 vecka. I går kväll lade jag därför de aktuella skjortorna i tvättkorgen.
I natt drömde jag dock att något var fel. Det var något med skjortorna som inte stämde. De viskade efter mig. I drömmen började skjortorna att elda upp pengar. Brinn pengar brinn. Det blev varmare och varmare men till sist kom morsan och hällde en stor vattenskål över allting. Skjortorna började kvida och dödsrossla. Och pengarna höll på att rinna ner i ett djupt svart avlopp. Det var då jag vaknade. Mindes!
I en skjorta som låg i tvätten hade jag fortfarande inte tagit ut pengarna från min kasinovistelse i Stockholm i helgen. I bröstfickan låg en månadslön i vikta tusenlappar. Bara någon timma innan morsan var på väg upp för att slänga allt i tvätten rusade jag upp för att rädda det som räddas kunde. Sen somnade jag gott igen.
Tänk vad nära det var att dybban hamnade i klammeri med rättvisan igen. Pengatvätt är allvarliga grejer.
Från advokater till Kikki Danielsson
Jag minns hur det ringde i telefonen när jag var inne på systembolaget för att handla vin. Ironiskt tänkte jag först, att Kikki Danielsson ringer nu. Hon lät glad den gamla schlagerstjärnan. Intervjun jag ville boka in var inga problem att fixa. Kikki ville prata, om allt.
Dagarna innan hade jag läst om hennes sorg efter faderns bortgång. I skvallerpressen stod det spaltmeter om Kikkis dåliga hälsa, alkoholism och matmissbruk. Nu skulle hon komma till Eksjö Stadshotell för att uppträda. Och hon lät glad. Jag som hade förväntat mig en trött, slagen människa. Nästa dag skulle intervjun ske.
Det blev den enklaste intervju jag någonsin gjort. Jag behövde knappt ställa frågor, Kikki öppnade sig ändå. Hon berättade om sin första skiva på 17 år, sitt fullspäckade schema, sina framtidsdrömmar, hur hon längtade efter en egen show i Stockholm. Med skrattgropar djupa som oceaner förklarade Kikki att om hon inte varit sångerska så skulle hon nog jobba i kassan på Ica.
– Jag är ju en rätt glad prick så folk hade nog tyckt att det skulle vara trevligt.
Jag var eld och lågor. Här skulle skvallerpressen få så de teg. Kikki är på topp! Nu slår hon tillbaka.
Men intervjun gick vidare. Vi pratade om hennes dåliga ork, reumatismen som gjorde att folk trodde att hon var full på scen. Vi kom in på musik. Kikki ville skriva en låt om de ensamma, precis som Mauro Scocco. Hon blev lite mörkare. Lite nedstämd. Verkade med ens tröttare.
– Det finns så många ensamma människor runt om i landet, sa hon.
Visst är det så, tänkte jag. Är du en av dem? Jag ville ställa frågan, men vågade inte. Ville inte bli skvallerpress, snylta på sorgsna citat, eller utnyttja att Kikki ofta pratar direkt från hjärtat innan hjärnan hunnit med att censurera.
Det här skulle ju bli ett glatt portätt, passande nöjessidorna på en landsortstidning. Vid tangentbordet gjorde jag en gestaltning precis som jag först hade tänkt. Kikki var på topp, hetare än någonsin! Efteråt funderade jag på om det var det hon ville att folk skulle tro?
Dagen innan reportaget skulle vara med i tidningen och Kikki skulle uppträda fick jag ännu ett telefonsamtal. Kikki var sjuk, hennes spelning på Eksjö Stadshotell var inställd. Enligt skvallerpressen led hon av en svår depression. Jag kunde bara tänka på Kikki i kassan på Ica. Orden. "Jag är ju en rätt glad prick."
Min text om Kikki Danielsson kom aldrig i tryck efter det. Men jag tänker ofta på henne. Hon som ringde upp mig och lät glad. Och sen ensam. Aldrig förr har jag pratat med en artist som varit så mycket människa, så mycket kött och blod, så naken. Varje gång jag går in på systemet väntar jag på att hon ska ringa igen. Och tala om för mig att allt är bra nu. Med skrattgropar djupa som oceaner.
..................................................................................................................................
Snart hoppas jag få göra mina första intervjuer med pokeranknytning. Visst är det kul med artister, men jag brinner just nu, om möjligt, ännu mer för poker än musik. Så det känns som ett naturligt steg att ta, även om jag kanske måste göra det gratis på min fritid. Jag har ingen aning om vad jag ska göra med det eventuella materialet. Som det känns nu skiter jag i vilket, bara det blir bra. Snart får vi se om några sköna profiler vill ställa upp. Vilka skulle ni vilja att jag träffade tro?
För övrigt verkar det som storyn om herr "Dobselius" var intressant. I går hade jag dubbelt så många unika besökare än vanligt. Tack än en gång för alla kommentarer! Jag återkommer så klart om det dyker upp något nytt i denna, minst sagt, speciella historia.
Dagarna innan hade jag läst om hennes sorg efter faderns bortgång. I skvallerpressen stod det spaltmeter om Kikkis dåliga hälsa, alkoholism och matmissbruk. Nu skulle hon komma till Eksjö Stadshotell för att uppträda. Och hon lät glad. Jag som hade förväntat mig en trött, slagen människa. Nästa dag skulle intervjun ske.
Det blev den enklaste intervju jag någonsin gjort. Jag behövde knappt ställa frågor, Kikki öppnade sig ändå. Hon berättade om sin första skiva på 17 år, sitt fullspäckade schema, sina framtidsdrömmar, hur hon längtade efter en egen show i Stockholm. Med skrattgropar djupa som oceaner förklarade Kikki att om hon inte varit sångerska så skulle hon nog jobba i kassan på Ica.
– Jag är ju en rätt glad prick så folk hade nog tyckt att det skulle vara trevligt.
Jag var eld och lågor. Här skulle skvallerpressen få så de teg. Kikki är på topp! Nu slår hon tillbaka.
Men intervjun gick vidare. Vi pratade om hennes dåliga ork, reumatismen som gjorde att folk trodde att hon var full på scen. Vi kom in på musik. Kikki ville skriva en låt om de ensamma, precis som Mauro Scocco. Hon blev lite mörkare. Lite nedstämd. Verkade med ens tröttare.
– Det finns så många ensamma människor runt om i landet, sa hon.
Visst är det så, tänkte jag. Är du en av dem? Jag ville ställa frågan, men vågade inte. Ville inte bli skvallerpress, snylta på sorgsna citat, eller utnyttja att Kikki ofta pratar direkt från hjärtat innan hjärnan hunnit med att censurera.
Det här skulle ju bli ett glatt portätt, passande nöjessidorna på en landsortstidning. Vid tangentbordet gjorde jag en gestaltning precis som jag först hade tänkt. Kikki var på topp, hetare än någonsin! Efteråt funderade jag på om det var det hon ville att folk skulle tro?
Dagen innan reportaget skulle vara med i tidningen och Kikki skulle uppträda fick jag ännu ett telefonsamtal. Kikki var sjuk, hennes spelning på Eksjö Stadshotell var inställd. Enligt skvallerpressen led hon av en svår depression. Jag kunde bara tänka på Kikki i kassan på Ica. Orden. "Jag är ju en rätt glad prick."
Min text om Kikki Danielsson kom aldrig i tryck efter det. Men jag tänker ofta på henne. Hon som ringde upp mig och lät glad. Och sen ensam. Aldrig förr har jag pratat med en artist som varit så mycket människa, så mycket kött och blod, så naken. Varje gång jag går in på systemet väntar jag på att hon ska ringa igen. Och tala om för mig att allt är bra nu. Med skrattgropar djupa som oceaner.
..................................................................................................................................
Snart hoppas jag få göra mina första intervjuer med pokeranknytning. Visst är det kul med artister, men jag brinner just nu, om möjligt, ännu mer för poker än musik. Så det känns som ett naturligt steg att ta, även om jag kanske måste göra det gratis på min fritid. Jag har ingen aning om vad jag ska göra med det eventuella materialet. Som det känns nu skiter jag i vilket, bara det blir bra. Snart får vi se om några sköna profiler vill ställa upp. Vilka skulle ni vilja att jag träffade tro?
För övrigt verkar det som storyn om herr "Dobselius" var intressant. I går hade jag dubbelt så många unika besökare än vanligt. Tack än en gång för alla kommentarer! Jag återkommer så klart om det dyker upp något nytt i denna, minst sagt, speciella historia.
Dybban i klammeri
Ja, mycket ska man vara med om innan öron och ögon har fått nog. När till och med "snälla" dybban kan få advokater efter sig så har det gått långt. Det vill jag lova.
Namnen i texten är påhittade.
Min gamla högskolelärare, "Dobselius", i historia har ett väldigt fint namn, så fint att han vill vara ensam om det i hela världen. När jag för fem år sedan valde mitt första nick på en pokersite kom jag inte på något annat än just det, jag tyckte även "Dobselius" var trevlig så jag såg det som en direkt hyllning till honom att jag valde hans namn som mitt första pokernick. För snart två år sedan ringde läraren i fråga dock upp mig och bad mig byta nick på Svenska Spel, där jag spelade mest. Han hade fått utstå diverse utfrågningar där folk trodde att han var "pokerhaj". Det tyckte "Dobselius" var obehagligt då pokerspelare är djävulens avkomma. Självklart gick jag hans vilja till mötes. Jag är antagligen den första någonsin som fått byta nick på SvS. Den dagen föddes dybban.
Allt var frid och fröjd efter det, trodde jag. För några veckor sedan dök det dock ner ett brev i lådan. Från en advokat. "Dobselius" kände nu stort obehag inför situationen att jag använde hans efternamn för pokerspel. Han hade fått problem på jobbet och hans 15-åriga syskonbarn blev mobbade i skolan på grund av att namnet "Dobselius" på några ställen runt om på internet kunde förknippas med poker. Jag hade under de senaste två åren använt "Dobselius" väldigt sparsmakat och den knapphändiga information som fanns på nätet var i de flesta fall flera år gammal. Detta hävdade advokaten ändå var ett brott mot namnlagen. Det kunde bli tal om ersättning.
Återigen ville jag hjälpa till så mycket som det bara gick. Jag raderade namnet "Dobselius" överallt som jag kunde. För mig, som privatperson, är det dock omöjligt att rensa internet på egen hand. Vissa saker tar tid.
Tid verkade dock inte herr "Dobeslius" ha tillräckligt av. Förra veckan ringde han därför min VD och beklagade sig. Han hävdade att vi har processat om detta namn i fem år och att jag vägrar sluta använda det. Vidare ställde han frågan hur tidningen kunde ha en så oansvarig journalist anställd och hotade med stämningar och en "advokat på krigsstigen". Till sist skickade han även ett mail till min VD.
Hej Biljana!
Vet inte om du hann uppfatta blogg namnet. Men det kan ju vara bra att veta om den som ansvarig. Bloggen är ganska välkänd och här kan tidningens läsekrets se bakom Smålandstidningen kulisser i form av den egna redaktionen, reportage som görs och lite smått o gott om vad som tycks rent privat om folk i bygden. Kan Du hjälpa oss skulle en 15-årig tjej sova bättre och slippa bli mobbar i skolan som pokerspelare. För att inte säga vad glada vi andra skulle bli.
http://dybban.blogg.se/
Med vänliga hälsningar
//"Dobselius"
Tills denna stund hade jag tagit allt med ro. Jag hade velat hjälpa min gamla lärare. Men nu började det brinna i huvudet på mig. Vad i helvete! "Dobselius" hade börjat förtala mig och ljuga om min blogg. Om någon läsare känner sig uthängd här på bloggen (Optikern räknas inte med) så ska jag ögonblickligen rätta till det. Jag tror inte heller att ni fått reda på vad som händer bakom Smålands-Tidningens kulisser. Eller?
Det värsta var så klart att han dessutom förtalade mig inför min högsta chef. Ville han få mig sparkad, eller bara tvinga mig att stänga bloggen? Jag vet inte, men jag har sällan varit så rosenrasande. Det kändes som att ögonen skulle ploppa ut ur skallen på mig på grund av ångan som bildades där inne. Som tur var har jag en mycket sympatisk VD som verkligen stod upp för mig och förstod situationen. Det hjälpte mycket.
Alla jag pratat med tycker så klart att det här låter som ett skämt, inklusive de pokerbolag jag har kontakt för namnbyte. De tror inte på mig. Jag tror knappt på det heller. Men så här är det, därför har jag inte skrivit så mycket här på bloggen den senaste tiden. Jag har haft fullt upp med advokater. Och att skicka brev där jag berättat att jag inte vill ha något mer med "Dobselius" att göra efter detta övertramp.
Vi får väl se vad som händer framöver. Om bloggen bara helt plötsligt går upp i rök så vet ni vad som har hänt. Då har dybban hamnat riktigt i klistret...
Namnen i texten är påhittade.
Min gamla högskolelärare, "Dobselius", i historia har ett väldigt fint namn, så fint att han vill vara ensam om det i hela världen. När jag för fem år sedan valde mitt första nick på en pokersite kom jag inte på något annat än just det, jag tyckte även "Dobselius" var trevlig så jag såg det som en direkt hyllning till honom att jag valde hans namn som mitt första pokernick. För snart två år sedan ringde läraren i fråga dock upp mig och bad mig byta nick på Svenska Spel, där jag spelade mest. Han hade fått utstå diverse utfrågningar där folk trodde att han var "pokerhaj". Det tyckte "Dobselius" var obehagligt då pokerspelare är djävulens avkomma. Självklart gick jag hans vilja till mötes. Jag är antagligen den första någonsin som fått byta nick på SvS. Den dagen föddes dybban.
Allt var frid och fröjd efter det, trodde jag. För några veckor sedan dök det dock ner ett brev i lådan. Från en advokat. "Dobselius" kände nu stort obehag inför situationen att jag använde hans efternamn för pokerspel. Han hade fått problem på jobbet och hans 15-åriga syskonbarn blev mobbade i skolan på grund av att namnet "Dobselius" på några ställen runt om på internet kunde förknippas med poker. Jag hade under de senaste två åren använt "Dobselius" väldigt sparsmakat och den knapphändiga information som fanns på nätet var i de flesta fall flera år gammal. Detta hävdade advokaten ändå var ett brott mot namnlagen. Det kunde bli tal om ersättning.
Återigen ville jag hjälpa till så mycket som det bara gick. Jag raderade namnet "Dobselius" överallt som jag kunde. För mig, som privatperson, är det dock omöjligt att rensa internet på egen hand. Vissa saker tar tid.
Tid verkade dock inte herr "Dobeslius" ha tillräckligt av. Förra veckan ringde han därför min VD och beklagade sig. Han hävdade att vi har processat om detta namn i fem år och att jag vägrar sluta använda det. Vidare ställde han frågan hur tidningen kunde ha en så oansvarig journalist anställd och hotade med stämningar och en "advokat på krigsstigen". Till sist skickade han även ett mail till min VD.
Hej Biljana!
Vet inte om du hann uppfatta blogg namnet. Men det kan ju vara bra att veta om den som ansvarig. Bloggen är ganska välkänd och här kan tidningens läsekrets se bakom Smålandstidningen kulisser i form av den egna redaktionen, reportage som görs och lite smått o gott om vad som tycks rent privat om folk i bygden. Kan Du hjälpa oss skulle en 15-årig tjej sova bättre och slippa bli mobbar i skolan som pokerspelare. För att inte säga vad glada vi andra skulle bli.
http://dybban.blogg.se/
Med vänliga hälsningar
//"Dobselius"
Tills denna stund hade jag tagit allt med ro. Jag hade velat hjälpa min gamla lärare. Men nu började det brinna i huvudet på mig. Vad i helvete! "Dobselius" hade börjat förtala mig och ljuga om min blogg. Om någon läsare känner sig uthängd här på bloggen (Optikern räknas inte med) så ska jag ögonblickligen rätta till det. Jag tror inte heller att ni fått reda på vad som händer bakom Smålands-Tidningens kulisser. Eller?
Det värsta var så klart att han dessutom förtalade mig inför min högsta chef. Ville han få mig sparkad, eller bara tvinga mig att stänga bloggen? Jag vet inte, men jag har sällan varit så rosenrasande. Det kändes som att ögonen skulle ploppa ut ur skallen på mig på grund av ångan som bildades där inne. Som tur var har jag en mycket sympatisk VD som verkligen stod upp för mig och förstod situationen. Det hjälpte mycket.
Alla jag pratat med tycker så klart att det här låter som ett skämt, inklusive de pokerbolag jag har kontakt för namnbyte. De tror inte på mig. Jag tror knappt på det heller. Men så här är det, därför har jag inte skrivit så mycket här på bloggen den senaste tiden. Jag har haft fullt upp med advokater. Och att skicka brev där jag berättat att jag inte vill ha något mer med "Dobselius" att göra efter detta övertramp.
Vi får väl se vad som händer framöver. Om bloggen bara helt plötsligt går upp i rök så vet ni vad som har hänt. Då har dybban hamnat riktigt i klistret...
Socialt experiment i Värnamo
Tänk er att någon kör dig 100 mil rakt ut i skogen. Där står ett hus med en skylt, "Harry´s". Ni går in, betalar en oskälig summa i entré och börjar utforska stället. Ni förstår rätt snabbt att allt inte står rätt till. För det måste väl vara något fel när till synes friska människor, år 2010, går upp i emotionell extas av att Linda Bengtzing spelas i högtalarna? Eller när de dansar hjärtat ur sig till ännu ett Greasemedly? Jag är inte kräsen på något sätt när det gäller uteställen. Men Harry´s i Värnamo kan inte klassas som ett uteställe. Det är ett socialt experiment.
I helgen var jag på kräftskiva i Jonas Therns hemstad tillsammans med delar av min gamla journalistklass. Jag älskar den klassen. Den består av galna, humoristiska, intelligenta, varma människor. Sprit tål vi dock inte. Det konstaterade jag åter igen, när jag under kvällen gick med på ännu ett vad med två meter Nils. Det var ett så kallat "Chicken race". Två heterosexuella personer av samma kön ska då sakta, sakta möta varandra ansikte mot ansikte. Den som först vänder bort huvudet förlorar ära, och en ansenlig summa pengar.
Problemet med detta vad är att Nils inte är skapt som alla andra. Han har, som han själv uttrycker det, "ett helt charkuteri i ansiktet". Hans läppar är stora som två falukorvar. Så helt plötsligt satt hela församlingen och storögt följde vår kamp, man mot man, ansikte mot ansikte. Skräcken jag kände när "charkuteriet" närmade sig, centimeter för centimeter, hade inte ens Stephen King kunnat förklara med ord. Jag hamnade i ett stort dilemma när jag alldeles för sent förstod att Nils inte skulle vika av, att han skulle svälja mig levande. Hur viktigt var det att vinna en dagslön egentligen? Utan att gå in på hur mycket jag förnedrade mig innan nederlaget kan jag konstatera att pengar inte är allt. Jag lade mig platt, knäböjde, gav upp.
Efter kräftor, grillad Halloumiost, oräkneliga skratt och rablandet av några pokerhänder (Nils är fortfarande i chock över att Donny synade hans all in med Q3o och drog ut hans AK för tre år sen) så var det så dags att beöka stans "uteställe". Och ja, är ni sugna på att göra sociala experiment? Åk 100 mil rakt ut i skogen till Harry´s i Värnamo. Betala hundratjugo spänn för chansen att se Bengan, 40, med ring i örat och tondöva danssteg, flörta upp stadens 20-åriga prinsessa med en paraplydrink. Och faktiskt lyckas. Ibland är sociala experiment äckliga och fascinerande på samma gång.
Men så, när jag stod där vid baren och kisade ut över dansgolvet med nattens sista öl i handen, såg jag mig själv med ett nonchalant, nedvärderande leende i fejjan. Jag tvingade mig själv att sudda ut mitt dumma flin. Vem var jag att skratta åt dem? Vem var den socialt missanpasade egentligen? När jag tänkte efter kom jag fram till att det i dagens Sverige säkerligen är mer socialt accepterat att dansa sig svettig till Greasemedlyn än att betala för att hångla med två falukorvar...
I helgen var jag på kräftskiva i Jonas Therns hemstad tillsammans med delar av min gamla journalistklass. Jag älskar den klassen. Den består av galna, humoristiska, intelligenta, varma människor. Sprit tål vi dock inte. Det konstaterade jag åter igen, när jag under kvällen gick med på ännu ett vad med två meter Nils. Det var ett så kallat "Chicken race". Två heterosexuella personer av samma kön ska då sakta, sakta möta varandra ansikte mot ansikte. Den som först vänder bort huvudet förlorar ära, och en ansenlig summa pengar.
Problemet med detta vad är att Nils inte är skapt som alla andra. Han har, som han själv uttrycker det, "ett helt charkuteri i ansiktet". Hans läppar är stora som två falukorvar. Så helt plötsligt satt hela församlingen och storögt följde vår kamp, man mot man, ansikte mot ansikte. Skräcken jag kände när "charkuteriet" närmade sig, centimeter för centimeter, hade inte ens Stephen King kunnat förklara med ord. Jag hamnade i ett stort dilemma när jag alldeles för sent förstod att Nils inte skulle vika av, att han skulle svälja mig levande. Hur viktigt var det att vinna en dagslön egentligen? Utan att gå in på hur mycket jag förnedrade mig innan nederlaget kan jag konstatera att pengar inte är allt. Jag lade mig platt, knäböjde, gav upp.
Efter kräftor, grillad Halloumiost, oräkneliga skratt och rablandet av några pokerhänder (Nils är fortfarande i chock över att Donny synade hans all in med Q3o och drog ut hans AK för tre år sen) så var det så dags att beöka stans "uteställe". Och ja, är ni sugna på att göra sociala experiment? Åk 100 mil rakt ut i skogen till Harry´s i Värnamo. Betala hundratjugo spänn för chansen att se Bengan, 40, med ring i örat och tondöva danssteg, flörta upp stadens 20-åriga prinsessa med en paraplydrink. Och faktiskt lyckas. Ibland är sociala experiment äckliga och fascinerande på samma gång.
Men så, när jag stod där vid baren och kisade ut över dansgolvet med nattens sista öl i handen, såg jag mig själv med ett nonchalant, nedvärderande leende i fejjan. Jag tvingade mig själv att sudda ut mitt dumma flin. Vem var jag att skratta åt dem? Vem var den socialt missanpasade egentligen? När jag tänkte efter kom jag fram till att det i dagens Sverige säkerligen är mer socialt accepterat att dansa sig svettig till Greasemedlyn än att betala för att hångla med två falukorvar...
Ser fram mot trevlig september
Optikern klagar på dålig uppdatering här. Jag håller med. Men glasögonormen ska hålla käften för han har precis lagt Sveriges bästa glasögonblogg på is. Tänker inte ens länka till den nu, i ren protest.
Jag får skylla på att jag skriver på den där jädrans Aftonbladetbloggen också. Läser ni den? Är den nåt att ha? Det är lite jobbigt att ha två bloggar, och välja vad som passar var. Jag skulle i min lathet kunna ha samma inlägg på båda bloggarna. Men det känns så himla tråkigt.
I veckan blev det klart att jag ska åka till Pokerakademien i Göteborg den 18 september. Sen min vinst i Sverigerankingen 2009 är jag förärad både det ena och det andra. Känner mig nästan viktig. Glimne och Storåkers ska hålla seminarier, sen blir det finmiddag, prisutdelningar och pokerturnering på det. Ska bli görsköj!
Vidare har Andy gjort en storstilad insats när han bokat både flyg och hotell åt oss ner till Barcelona för spel i EMOP den 23-26 september. Det känns tryggt att ha en stadig klippa med sig ner. Han har dessutom lovat att jag ska få inköp och resa betald om han vinner över 100k. Jag har i för sig lovat det samma, men han är nog lite bättre än jag så det känns som en stabil deal för undertecknad. Genom att underminera sig själv och minska förväntningarna har man alltid större chans att lyckas, har ni tänkt på det? Så är det i alla fall för mig...
Och veckans spel då? Jorå, vann en 25 euro rebuy för 2,5 k euro. Annars har det varit rätt lugnt. Bara spelat någon enstaka kväll och har i stället varit lite vuxen och gått och lagt mig i mänsklig tid på grund av jobb. Av någon anledning har det inte blivit en enda hand cashgame, vilket det ska bli ändring på nu. Fredagkvällar är som gjorda för att slaska på Svenska Spel. Så se upp nu fisk. Dybban är på ingång!
Trevlig helg alla!
Jag får skylla på att jag skriver på den där jädrans Aftonbladetbloggen också. Läser ni den? Är den nåt att ha? Det är lite jobbigt att ha två bloggar, och välja vad som passar var. Jag skulle i min lathet kunna ha samma inlägg på båda bloggarna. Men det känns så himla tråkigt.
I veckan blev det klart att jag ska åka till Pokerakademien i Göteborg den 18 september. Sen min vinst i Sverigerankingen 2009 är jag förärad både det ena och det andra. Känner mig nästan viktig. Glimne och Storåkers ska hålla seminarier, sen blir det finmiddag, prisutdelningar och pokerturnering på det. Ska bli görsköj!
Vidare har Andy gjort en storstilad insats när han bokat både flyg och hotell åt oss ner till Barcelona för spel i EMOP den 23-26 september. Det känns tryggt att ha en stadig klippa med sig ner. Han har dessutom lovat att jag ska få inköp och resa betald om han vinner över 100k. Jag har i för sig lovat det samma, men han är nog lite bättre än jag så det känns som en stabil deal för undertecknad. Genom att underminera sig själv och minska förväntningarna har man alltid större chans att lyckas, har ni tänkt på det? Så är det i alla fall för mig...
Och veckans spel då? Jorå, vann en 25 euro rebuy för 2,5 k euro. Annars har det varit rätt lugnt. Bara spelat någon enstaka kväll och har i stället varit lite vuxen och gått och lagt mig i mänsklig tid på grund av jobb. Av någon anledning har det inte blivit en enda hand cashgame, vilket det ska bli ändring på nu. Fredagkvällar är som gjorda för att slaska på Svenska Spel. Så se upp nu fisk. Dybban är på ingång!
Trevlig helg alla!
