För dem som missat. Jag har flyttat in hos Oscar Kroon. De som håller till på pokerforum och poker.se vet säkert redan det mesta om DENNA GIGANT! Men något nytt kan ni säkert lära er.
Vissa människor känner man sig hemma med direkt. Fasaderna faller efter en hälsningsfras och man behöver inte tänka så mycket på hur man kanske framstår eller väga sina ord på någon guldvåg för att vara rädd för att säga något opassande. Man kan bara vara som man är, utan pålagda filter. Och det är underbart.
Oscar är en sådan person.
Människor som vågar vara sig själva är alltid de mest intressanta.
I avsnittet pratar vi om hur viktigt det är att faktiskt träna poker. Som i vilken sport som helst så räcker det ju oftast inte med att bara spela matcher. Vi lagar pesto och MR_JIMMYS frukost-smoothie på Morbergskt vis. Ler hjärtligt åt världens bästa railare - Oscars mamma. Och sjunger Iron Maiden. Det sista var lika läskigt som att hoppa bungyjump i Macao. Fast jag tror jag var bättre på att hoppa bungyjump. Och det var ändå ingen vacker syn...
Här kan ni se avsnittet direkt från metropolen Värnamo.
Om det finns någon gata i världen som känns som hemma så är det väl den. Där har jag vimmelkantig vandrat nätterna hem med en kebabtallrik i näven. Där har jag skrattat, där har jag spytt, där har jag fikat tusen koppar kaffe. Där fick jag oväntat min livs första kyss. Där har jag klätt ut mig i linne-kostym och jobbat som guide. Där har jag bott och där har jag grindat fler timmar poker än någon annanstans i världen.
I gamla stan i Eksjö finns hus som stått där i 500 år och när jag gått och fingrat på de svala plankorna har jag vetat att de kommer att stå där i minst 500 år till. För de är skyddade av alla kommungubbar, stadsarkitekter och lagar som finns.
Som om jag var en man som heter Ove har jag svurit åt cyklisterna som trotsat skylten om att det är en gågata. Vissa tyckte att jag överdrev min tjurighet. Men den där gatan är världens vackraste plats på jorden och om man inte lyder reglerna där så finns det ingen anledning att lyda dem någon annanstans heller. Och utan regler blir det ju kaos. Det vet alla som spelar poker. Plötsligt tömmer Bengan fickorna och lägger upp hela semesterkassan på bordet när han grejat fyrtal på river. Och Janne puttar in Lindas marker mot mitten, när hon är på toa och vattnar porslinet, bara för att han tycker att det blivit lite långtråkigt. Ni förstår.
Men det var långt mellan Eksjö och Vegas. Så jag flyttade till slut. Inte till Vegas, även om det var några mil åt rätt håll. Men hemma är ju alltid hemma för det.
I helgen fyllde farsan år och jag tog tåget hem. Efter lördagens kalas väcktes jag ur min skönhetssömn på söndagsmorgon. Farsan kollade på mig allvarligt som han egentligen bara gjort en gång någonsin tidigare. När farfars hjärta plötsligt hade stannat en natt i Chicago för många år sedan. Vissa saker behöver man inte vara pokerspelare för att läsa i en människa. - Det brinner i gamla stan.
I Eksjö har man lärt sig sedan barnsben att eld är det farligaste som finns. Vi har brunnit upp tidigare. Någon gång på grund av dansken och någon gång på grund av olyckor. Det är därför vi bara har hälften av våra trähus kvar. Och de står packade som sillar så börjar ett brinna så brinner ett till för allt är hundraårigt virke och damm.
Vi åkte ner till stan och såg hur brandmännen kämpade med sina vattenslangar för att få stopp på de brinnande taken. Jag såg för mitt inre hur elden höll på att äta upp allt. Allt som var min ungdom. Som att se sitt eget hem försvinna. Två framtänder i käken.
Syrrans kompis hade sovit i ett av de brinnande husen och väcktes av att en ruta spräcktes klockan sex på morgonen. Då upptäckte hon branden och sprang för att väcka övriga i huset. En sprucken ruta kan betyda bannor från morsan när man är liten. Och den kan betyda livet en söndagsmorgon.
Någon rafsade med sig sin gitarr. En annan passet och datorn. Jag funderade på vad jag själv skulle ta med mig ur hemmet om jag fick 30 sekunder att lämna? Men kom inte på något vettigt.
För en ung kvinna vaknade aldrig. Lillbrorsans gamla klasskamrat. Han är bara 24 år. 24-åringar ska inte dö. De ska leva för evigt.
Några timmar senare var elden under kontroll. Brandmännen stod för en heroisk insats och lyckades kapa en arm för att blodförgiftningen inte skulle hinna nå hjärtat. Men Forsellska gården var borta. Kastanjeträdet på innergården. Loftgångarna som knarrade när man gick. Aska nu.
Ja, va fan. Jag skulle med ett tåg för att hinna med söndagsgrinden. Där sköt jag ut mig ur samtliga turrar på det ena sättet mer horribelt än det andra. Ledsnade på allt som en man som heter Ove ledsnar på grannens oklippta gräsmatta.
Tog en whisky och funderade på hemma. Att det kanske var onödigt att svära åt cyklisterna. För döden kan bo på världens vackraste plats och inga lagar och regler kan ändra på sånt. Och att man aldrig ska ta något för givet.
Det var på den tiden morsan fortfarande åt kött. Hon körde in kassler i ugn. Med annanas och ost på. Otroligt modernt, då, i slutet på 80-talet. Annanas på burk var coolt. Kassler var kassler. Och ost hade man precis lärt sig att smälta på allt möjligt.
Men det där har ju merparten av unga pokerspelare aldrig upplevt. Den där rätten finns ju inte längre. Den är död. Som dinosaurier. Ingen vet riktigt vad som gick fel? Men jag saknar varken annanaskassler eller T-Rex. Men jag känner mig gammal ibland...
Däremot kan jag sakna min gamla magväska som jag fick av farmor när jag var nio. Den var fantastisk, med lönnfack och allt. Jag bar allt jag ägde i den där magväskan och kände mig häftig som MacGyvver när jag promenerade runt på stan. Men vad hände med magväskorna? 90-talisterna har väl inte ens ägt en? Ni vet inte vad ni gått miste om. Det händer ibland att jag känner mig gammal...
Och varför går det inga repriser av när MacGyver gör bomber av potatis, brevlåda och en elvisp längre?
Det blir inte bättre av att ungtupparna kallar mig för gubbe för att jag har tvättid en lördag. Samma dag som Premier League har säsongspremiär. och det ska drickas bärs på Oleary´s. Eller att jag inte orkar tjata på skype under söndagsgrinden. Vem vill ha invecklade pokertermer och bad beats i örat när man kan salongslyssna på Pontus & Amerikanarna?
I lördags stoppade jag ner tre 10k-marker i jeansfickan och gick till CC. Det var dags för Superpokerweekend. Det månatliga 2-dagarseventet. 30k i startmarker. Inköp 3,3k. Det här är en av de roligaste turneringar jag vet. För det är alltid så jädra gott snack vid borden. Det är ett rent nöje att sätta sig med alla kufar och gaisare.
Men jag vet att det kan bli lite vilt och antingen går man långt eller så bustar man efter två timmar. Så det är alltid bra att ha med sig ett par inköp för cashgame. Därav godiset i fickan.
Bustade mycket "oväntat", men såg ju fint värde vid de övriga borden. Ska köpa in för en tia på 25/25 deep när jag märker att jag nu bara har två lila 10k-marker i fickan. Tilt! Jag går bort till turneringsbordet och kollar runt på golvet. Ingenting. Säger till personalen att jag har tappat en tia så om de hittar någon sådan så är det antagligen min. De är snälla och ber "kameramännen" att kolla materialet. Det blir ett jädra pådrag och letas friskt.
Jag sätter mig igen och försöker andas lite. Ett inköp back innan jag ens börjat spela. Medspelarna frågar vad som har hänt. Jag gräver i fickan för att visa vad jag tappat och märker nu att det bara är en 10-laxmark kvar! Kukars skymning. Vad händer!? 20k borta på 10 minuter. Och jag har inte ens blivit utdragen! Nu börjar det koka i skallen. Så säger dock min bordsgranne.
- Det ligger något på golvet där.
Och mycket riktigt. Min tia ligger där någon meter bort som en tappad femkrona.
Jag drar en harang om idiotin med de små 10k-markerna. Förut var det röda härliga plack som var "omöjliga" att tappa. Nu är det samma storlek på tiorna som på en tjugofemma. Vilket jädra hittepå!
Hyfsat nöjd med att jag inte var två inköp back tog jag en "Tokyo" för att fira.
En magisk hand utspelar sig mot en äldre herre där jag rivrar nötfärg mot stege i en 3-vägspott och jag bara donkskyfflar in 2,5 gånger pott på river då jag vet att sådana herrar inte viker stege efter midnatt en lördag på väg mot söndag.
Blixtsyn och kvällen var räddad. Sen fick man bara sitta och ha mysigt med en salongsberusad Bosse, som berättade tusen historier om kvinnor och sång, och en alltid lika trevlig Elias. Poker är världens bästa nöje.
Rumlade hem efter stängning glad i hågen. Öppnar dörren, går in mot köket. Och där ligger det något på bordet bredvid tvättstugenycklarna. En lila mark. 10k.
Det händer ibland att jag känner mig gammal. Men just då fanns det inget dåligt med det...
Imorgon köper jag mig en ny magväska med minst fyra dragkedjor. De slår alla dyra mode-jeansfickor i världen.
"Hata vita, rika, straigta män" stod det på ett plakat som ett gäng feminister skrivit under Pridefestivalen. Och jag vet inte riktigt hur jag ska ta det? Dags att börja med självhat för att stödja alla förtryckta kvinnor i världen? Ska jag lägga in mig själv på en klinik för självspäkning? Smiska mig röd på kvällarna och gå barfota på krossat glas? Viska elakheter om alla mina tillkortakommanden i mitt eget öra?
Jag har svårt för alla personer som vill dela upp världen i ett "vi och dom". Jag tror på gemenskap och inkluderande. Inte att skapa fiender. Jag är för ett jämlikt samhälle, men tror aldrig att hat kan föra oss dit.
Det är en del pokerturneringar på gång ute i världen. Snart stundar EPT Barcelona. Men just nu vill jag bara sitta här i soffan med ett glas soyamjölk och ha det lugnt och skönt. Och Barcelona är inte lugnt och skönt. Det är 2000 människor inne i ett kasino och fyra timmars köande till cashgameborden. Man behöver inte resa runt hela världen för att hitta det man söker. Så jag vet inte om det blir något mer resande på ett tag. Jag trivs helt enkelt under min korkek med vardagliga rutiner.
Efter mina oväntat positiva resultat i pokerväg detta år så är ju den stora frågan - vad ska jag göra för pengarna? Hade en trevlig middag, i pausen från cashgamet på CC igår, med en kille som berättade att han vann 2,5 miljoner på V75 för ett tag sedan.
- Jädrar, då måste du väl ha blivit glad? sa jag.
Men fick ett svar jag inte väntade mig.
- Nja, det kändes mest som luften gick ur mig.
Och jag kände igen mig. Man strävar efter något och när målet är uppnått känns det mest tomt. Upptäckten om att det var själva resan som var målet, som när Tommy Svensson läste Karin Boye för bronspojkarna -94.
"Den mätta dagen är aldrig störst.
Den bästa dagen är en dag av törst.
Nog finns det mål och mening i vår färd -
men det är vägen, som är mödan värd."
Som att man spelar poker och drömmer om storvinster. Men sen då? Man vet ju inte ens vad man ska göra med pengarna?
Jag kan förstå att pengar verkligen kan vara livsavgörande och viktiga för folk som lever på gränsen. Men för mig känns extra pengar på kontot...ingenting. Man lever exakt samma liv som innan.
Men jag tänkte ge mig in i aktiebranschen igen. Flåsa Jimmy Jönsson i nacken. Det gick ju åt pipan förra gången så nu tar jag det lite lugnare. Jag kommer aldrig glömma när jag första månaden plussade 50k när jag köpte aktier för första gången. Jag var i himlen. Sen backade jag 100k månaden efter. Jag blev så stressad av att ständigt kolla kurser och index att jag var tvungen att ringa min bankman.
- Sääääälj! Säääälj allt!!
Sen dess har jag inte brytt mig om aktievärlden. Och det har sparat mig mycket huvudvärk även om jag inser att jag hade tjänat miljoner om jag haft tålamod och låtit pengarna ligga kvar fram till idag. Men nu är jag några år äldre och kan nog hantera pressen bättre. Jag har börjat med några intressanta frimärksaktier. Bland annat i dataspelsföretaget Star Vault som har ett par spännande månader framför sig.
Ja, se det inte som något tips. Jag har noll koll och följer bara personer jag tror har mer koll. Men det är en högrisk.
Star Vault står i dryga kronan idag. Tänk om de stiger till sju kronor? Då jädrar. Vad händer då? Ja, inte mycket alls.
I slutändan måste du ändå hitta något i livet som du verkligen bryr dig om för att bli lycklig. Vare sig du har 27:50 eller sjusiffrigt på kontot. För livet är en resa. Och resan är målet.
Undvik det krossade glaset bara. Det finns bättre underlag att gå på...
Vi älskar att hitta fel. Vi älskar att påtala andras brister. Vid pokerborden är det bara sinnessvaga och barnrumpor som påpekar när någon spelar fel. De som är smarta håller käften. Låter fisken hållas. Även när man själv råkar bli uttdragen av den spelteoretiska idiotin så finns det bara en sak att göra. Le som en clown, höj näven i en skål och säg grattis och bra spelat. Det sistnämnade utan att verka ironisk, vilket är en konst i sig.
Jag önskar att fler bara höll käften i verkliga livet också. Har man inget vettigt att säga kan det ju räcka med att tänka. Och försöka se söt ut.
När vi var i tonåren var det vårt ledord när det skulle raggas tjejer. Håll bara käften, så gör du sällan bort dig. Hade vi bara varit snyggare så hade det funkat perfekt...
Men på facebook och twitter ska varje stolle ha en åsikt. Det spelar ingen roll om de har någon koll i sakfrågan. Det ska tyckas något ändå. Om allt. Men framför allt ska det letas fel. Hos andra. Det är det bästa som finns.
Finns det någon där ute som man kan hata lite så kanske man hatar sig själv lite mindre?
Senast i raden att hatas offentligt är Timbuktu. Efter sitt tal under prideveckan där han gick ut och anklagade svenska företag för att smita skatten så skulle givetvis någon högerbloggare kontrollera om Jason verkligen betalar sin skatt själv.
Bloggaren Uvell kom fram till att Timbuktu undvek att betala "tillräckligt" med skatt för att få yppa de åsikter han yppat om de svenska företagen.
Timbuktu använde sig av vanlig svensk skatteplanering som rekommenderas av varenda självutnämnd revisor i hela landet. Medan han själv kritiserade storföretag som flyttar utomlands och inte betalar skatt i landet alls. För mig olika saker.
Tjuren från Lund, den stora liberalen Jens Jadbäck, tyckte givetvis att Timbuktu var en hycklare. Tillsammans med dubbelmoral är det hans favoritord, för övrigt. Högermänniskor har slagit kulletbytta på sig själva för att få skrika ut sina förbannelser över artisten.
Men kom igen. Gå till dig själv först. Det får finnas någon reson i all hets. Hur mycket skulle Timbuktu ha tagit ut i lön för att inte kallas hycklare? Allt han drar in i bolaget? Hälften? Det går att hitta hyckleri överallt och hos alla. Om man vill.
Äh. Det är en lång diskussion det här. Och man kan vända och vrida på en del grejer. Kanske kan man få det till att Timbuktu borde ta ut mer lön och få högre skatt för att få kalla sig socialist. Kanske borde han avstå helt från alla fördelar man med statens godkännande kan använda sig av som företagare. Kanske borde han inte syssla med en skatteplanering som är lika simpel som att använda sig av ROT-avdraget för att få tycka att storföretag borde stanna kvar och skatta i Sverige.
Kanske borde han bara för evigt hålla käften. Han är trots allt tillräckligt snygg för att det skulle kunna funka perfekt...
