Att googla sitt alterego
Vad ska man göra när man har tråkigt? Jag prövade en gammal klassiker- att googla sig själv. Mitt "name-by-birth" har jag redan testat med lagom pinsamt resultat så nu var det dags för mitt alterego Dybelius att bli googlad. Är det höjden av storhetsvansinne?
Dybelius fanns faktiskt med på ett par ställen i andra pokerbloggar. Tyvärr fanns jag väl mest med på bord där andra gjorde bort sig, men hittade i alla fall en hand där jag troligtvis lägger floppat toppar mot en triss. Det var dock flera år sedan, på låga $-nivåer så jag hade nog inte lagt den i dag då det ligger färgdrag ute. =)
Annars fanns dybban också på diverse resultatbaser. Sharkscope kände jag redan till men det är alltid kul att se att Dybelius ligger på plus och rankas som en haj bland fiskarna. På 282 Sit & Goes och små turrar har det blivit 2205 $ (Typ 17 k Sek) plus på SvS.Tyvärr är just Sit & Gos det jag spelar minst. Det hade ju varit kul att se statistik på Cash games och större turrar.
Jag tog mig även friheten att googla optikerns alterego Don Lennon och fick mig ett gott skratt när jag även hittade honom ute i cyperspace. Här lyckas han dra ut motståndarens AA med en floppad triss i Q och tar hela hans stack. Typiskt fisk-Don. =)
Hittade sedan även en hand när dybban fiskar med på färgdrag och stängt stegdrag. Givetvis sitter färgen på river och pengarna åker åt rätt håll.
Dybelius fanns faktiskt med på ett par ställen i andra pokerbloggar. Tyvärr fanns jag väl mest med på bord där andra gjorde bort sig, men hittade i alla fall en hand där jag troligtvis lägger floppat toppar mot en triss. Det var dock flera år sedan, på låga $-nivåer så jag hade nog inte lagt den i dag då det ligger färgdrag ute. =)
Annars fanns dybban också på diverse resultatbaser. Sharkscope kände jag redan till men det är alltid kul att se att Dybelius ligger på plus och rankas som en haj bland fiskarna. På 282 Sit & Goes och små turrar har det blivit 2205 $ (Typ 17 k Sek) plus på SvS.Tyvärr är just Sit & Gos det jag spelar minst. Det hade ju varit kul att se statistik på Cash games och större turrar.
Jag tog mig även friheten att googla optikerns alterego Don Lennon och fick mig ett gott skratt när jag även hittade honom ute i cyperspace. Här lyckas han dra ut motståndarens AA med en floppad triss i Q och tar hela hans stack. Typiskt fisk-Don. =)
Hittade sedan även en hand när dybban fiskar med på färgdrag och stängt stegdrag. Givetvis sitter färgen på river och pengarna åker åt rätt håll.
Dybban- 14,6 kg chef
I dag deklarerad vår nytillträdda nyhetschef att hon har fått ett välbetalt journalistjobb i den Kungliga Hufvudstaden och slutar inom en månad. Tråkigt för hon är en av de yngre och trevligaste på tidningen.
Det innbär att kulturredaktören kommer att få hoppa in som nyhetschef fram till sommaren, tillsammans med dybban!
Dybban ska visserligen bara sitta en dag i veckan, men att vara 20 % chef räcker gott och väl. Jag väger i dag 73 kilo. Det betyder att 14,6 kg av mig är chef. Tänk er gå och konka på 14 mjölkpaket så känner ni tyngden i mitt ledarskap.
Dessutom har jag börjat lyfta vikter så jag räknar med att gå upp några pannor inom snar framtid. Det betyder att jag blir ännu mer chef.
Jag ska direkt börja fila på några nya idéer som kommer få vår nervösa nattchef att gå i taket.
Det innbär att kulturredaktören kommer att få hoppa in som nyhetschef fram till sommaren, tillsammans med dybban!
Dybban ska visserligen bara sitta en dag i veckan, men att vara 20 % chef räcker gott och väl. Jag väger i dag 73 kilo. Det betyder att 14,6 kg av mig är chef. Tänk er gå och konka på 14 mjölkpaket så känner ni tyngden i mitt ledarskap.
Dessutom har jag börjat lyfta vikter så jag räknar med att gå upp några pannor inom snar framtid. Det betyder att jag blir ännu mer chef.
Jag ska direkt börja fila på några nya idéer som kommer få vår nervösa nattchef att gå i taket.
Trashtalk och segerdans
Kvällen gick till historien som den bästa någonsin för dybban och hans lag, Lindells, i korpenpingisen. Efter att ha blivit totalt förnedrade i nio omgångar av pensionärer, försupna diversearbetare och handikappade kom revanschen.
Lindells - Clitor IS 4-1 i matcher
Lindells - SJ 5-0 i matcher.
Två segrar av två möjliga och Lindells första värdefulla poäng bärgades. Nu ligger vi inte längre sist i tabellen och dybban som tidigare bara lyckats vinna ett enda set på typ 10 matcher fick vinna 4 singelmatcher på raken. Världsklass!
Hans största bedrift var att slå en av traktens mest lovande juniorer i en rafflande kamp. Dybban hade lite svårt med den rappa och viga fjunisen till en början men lyckades efterhand, med rävens list och en stor portion trashtalk få junioren att bli nervös och stappla.
- Missa inte den här serven nu junis för då förlorar du setet, kunde dybban vräka ur sig utan någon skam i kroppen.
Eller.
- Gillar du att förlora? Det verkar så med tanke på dina värdelösa stoppbollar mot min forhand.
Eller.
-Haha. Den där underskruven läste jag om i aftonbladet i går. Du vet väl att jag är journalist och läser allt? Skärp dig nu junis!
Efter en kvarts trashtalk verkade junioren bli allt mer frustrerad och missade de mest enkla bollar. Dybban är en av världens bästa i sin genre, tänker dybban. Jag kan snacka omkull vem som helst.
Dybban vann till slut i tre raka set och kunde inte låta bli att dra den redan klassiska repliken:
-In your face! till den innan så kaxiga fjunisen när denne skulle tacka för matchen.
För bragden förväntade sig dybban stående ovationer från publiken. Men istället, mitt under segerdansen, väntade en smärre utskällning från junisen farsa.
-Nu får du väl ge dig?!!! Flickan är ju ändå bara 12 år!
Palestinska bakelser i mellanmjölkens land
Ikväll fick jag en påminnelse om varför jag från början valde att bli journalist. Efter några upphetsande dagar innehållande landsbygdsstöd, polisstyrelsemöten och snorkiga kommungubbar hade jag nästan glömt.
Ikväll fick jag äntligen träffa "riktiga" människor med en intressant historia att berätta. Jag blev nämligen hembjuden till den 19-åriga palestiniern Abdullah och hans korpulenta papa (med ett p) för att prata om kriget i Gaza och livet som flykting i Sverige.
Det är nu fyra år sedan Abdullah, som kallas för Abbe, kom till Sverige från Västbanken i Palestina. Kriget mot Israel hade då pågått så länge familjen kunde minnas och de förstod att det aldrig skulle bli bättre.
- Allt det hemska som visas på tv har jag sett med egna ögon, förklarade Abbe.
- Jag har sett barn skjutas och gamla begravas under bombade hus, fortsatte han och jag, född och uppvuxen i mellanmjölkens land, kände hur jag besvärat skruvade på mig.
Det var alldeles för farligt att bo kvar och papa blev bland annat skjuten i benet av Israelisk militär. Papa tvingades stänga igen sitt stora bageri och flydde med sin familj till Sverige och Nässjö.
Och där satt jag, i en fyra i Nässjö, och drack ur orientaliska kaffekoppar och blev bjuden på Papas fantastiska bakverk. Jag förundrades direkt över deras gästvänlighet och enormt positiva attityd till Sverige.
- Att få komma till Sverige är det bästa som hänt oss. Här behandlas vi som människor. Alla har samma möjligheter, berättar Abbe.
Jag undrar om vi pratar om samma land? Sverige. Kan det vara det bästa som hänt någon? Detta kalla, gråa, land. Med människor som bara vill vara i fred på bussen, se på tipsextra och supa bort sina bekymmer på midsommarafton.
Abbe visste redan som 10-åring hur hans liv skulle sluta- som en simpel handlare på gatan. Det var det enda sättet att överleva. Och tjänade man inga pengar fick man ingen mat på bordet. Så brutalt enkelt var det. Ingen a-kassa där inte.
- Sverige har gett mig en ny chans, och jag tänker ta den, säger han med något glimmande, drömskt i blicken.
På fyra år har Abbe lärt sig språket flytande och har toppbetyg i sin klass på gymnasiet. Efter studenten ska han plugga till civilekonom och vill i framtiden starta något eget. Tänk om alla svenska ungdomar hade den viljan och attityden. Då skulle Sverige gå långt.
Papa stakar sig fram på svenska och skäms över att han inte lärt sig språket bättre. Men han jobbar hellre än pluggar. Nu har han två jobb och hinner inte med språkundervisning, men snart ska han börja på en kvällskurs och Abbe ska hjälpa honom. När han slipper det enstaviga svenska språket och får tala på hebreiska blir han talför och eldig.
-Jag vill inte ha något gratis. Jag vill försörja familjen med pengar jag jobbat ihop själv, översätter Abbe.
Hur många svenskar vill inte ha något gratis funderar jag? Jag vill.
Vi pratar om krigets fasor, lyckan över att leva i säkerhet, socialismens förträfflighet, om att stå upp för varandra och människor som krigar på grund av religion.
- En del blir så hjärntvättade av sin tro att de glömmer vad den egentligen står för. Alla större religioner handlar om att ha respekt för sin nästa. Oavsett religion eller hudfärg, säger papa.
En plötslig titt på klockan ger mig en smärre chock. Över två timmar har gått och det var en och en halv timma sedan fotografen drog. Detta var två av de bäst spenderade timmarna på länge. Vissa människor gör att man börjar leva lite mer, att man börjat uppskatta lite mer. De smittar av sig med livsglädje.
Jag tar en ännu en bit av de hembakta palestinska deliktasserna. De smälter i munnen och papa kliar sig på sin stora mage och skrockar över mina komplimanger.
- Det är därför papa är så tjock, för att han inte kan hålla sig ifrån bakverken, ler Abbe.
Ja, det där med attraktionen för sötsaker är i alla fall något som skrider över gränserna.
Jag önskar bara att Abbe och papa kunde skrida lite mer, och lära oss svenskar ett och annat om livet.
Dybban- proffs på landsbygdsstöd
Ring ring!
- Smålands-Tidningen Lindell.
- Hej är det Lindell?
- Ja...
- Hej, jag läste din artikel om landsbygdsstöd och undrar om man kan få ett sådant?
- Ja, nu har du ringt till en tidning här. Det är inte jag som delar ut stöd.
- Jo, men jag tänkte att du visste hur man får ett eftersom du skrev om det.
- Nja, jo. Men jag kan ju inte svara på om du kan få stöd eller inte.
- Nähe...varför?
- För att jag inte jobbar på jordbruksverket eller länsstyrelsen. Jag är journalist.
- Men du skrev ju om det?
- Jo, men jag vet ju inte i detalj hur du ska gå till väga för att få stöd.
- Nähe...
- Nej, tyvärr...
- Ok, vad ska jag göra då?
- Ring till jordbruksverket eller länsstyrelsen, det är ju dom som delar ut stöden.
- Men jag har inte numret.
- Ok?
- Har inte du det?
- Eh, du kan ju hitta det på nätet.
- Jo, men det där är ju så krångligt. Det blir bara fel.
- Mmm. Vänta lite då.
En stunds stönande och knappande senare...
- Ok, här är det. 036- 17 09 56.
- Vem ska jag prata med då?
- Ja, du. Någon som har hand om landsbygdsstöd kanske?
- Vem har det då?
- Eh, ja. Du får väl ringa och fråga.
- Ok. Tack då.
- Vassego! Hej...
Klick!
Jag tycker att jag själv är hjälplös, men ibland stöter man på människor som är totalt brutalt mentalt efterblivna. Detta är också ett exempel på hur mångfaciterad man måste vara som journalist.
Det räcker inte med att skriva, man ska vara jourhavande idiotpratare, nummerupplysare och ha goda kunskaper i landsbygdsstöd också.
- Smålands-Tidningen Lindell.
- Hej är det Lindell?
- Ja...
- Hej, jag läste din artikel om landsbygdsstöd och undrar om man kan få ett sådant?
- Ja, nu har du ringt till en tidning här. Det är inte jag som delar ut stöd.
- Jo, men jag tänkte att du visste hur man får ett eftersom du skrev om det.
- Nja, jo. Men jag kan ju inte svara på om du kan få stöd eller inte.
- Nähe...varför?
- För att jag inte jobbar på jordbruksverket eller länsstyrelsen. Jag är journalist.
- Men du skrev ju om det?
- Jo, men jag vet ju inte i detalj hur du ska gå till väga för att få stöd.
- Nähe...
- Nej, tyvärr...
- Ok, vad ska jag göra då?
- Ring till jordbruksverket eller länsstyrelsen, det är ju dom som delar ut stöden.
- Men jag har inte numret.
- Ok?
- Har inte du det?
- Eh, du kan ju hitta det på nätet.
- Jo, men det där är ju så krångligt. Det blir bara fel.
- Mmm. Vänta lite då.
En stunds stönande och knappande senare...
- Ok, här är det. 036- 17 09 56.
- Vem ska jag prata med då?
- Ja, du. Någon som har hand om landsbygdsstöd kanske?
- Vem har det då?
- Eh, ja. Du får väl ringa och fråga.
- Ok. Tack då.
- Vassego! Hej...
Klick!
Jag tycker att jag själv är hjälplös, men ibland stöter man på människor som är totalt brutalt mentalt efterblivna. Detta är också ett exempel på hur mångfaciterad man måste vara som journalist.
Det räcker inte med att skriva, man ska vara jourhavande idiotpratare, nummerupplysare och ha goda kunskaper i landsbygdsstöd också.
Så tjänar man pengar på poker
I bland är det sannerligen ingen dans på rosor att spela poker. I helgen har det blivit ogudaktigt många speltimmar. I lördags natt satt jag till exempel uppe till 05.30 på morgonen. Och resultatet? Mäktiga 137 kronor plus. Det ger en timlön på runt 9,50. Var det värt det? Nej.
Jag stör mig väldigt på människor som tror att poker handlar om tur eller att folk slänger pengar på en. En del verkar tro att det är något slags lotto. Det är långt ifrån sant. Visst, i vissa fall är det lättare att vinna men ofta, som i helgen, får man faktiskt lägga väldigt mycket tid och energi på att skrapa ihop slantarna. Ibland får man till och med vara nöjd med att gå plus minus noll. Här ska jag visa på några viktiga kunskaper hos en vinnande pokerspelare som amatörer inte tänker på.
Under min tid som "halvtids pokerproffs" har jag lärt mig att man faktiskt inte behöver vara den bästa pokerspelaren för att vinna pengar. De bästa pokerspelarna är nämligen inte alltid de smartaste.
Under de 17 månader som jag hittills fört statistik på mitt spelande har jag bara gått minus en månad, och det var en obetydlig summa. Jag har hela tiden ökat på mitt pokerkonto.
Samtidigt vet jag att många av de bästa spelarna i världen "gular", d.v.s spelar bort allt de har, titt som tätt. Det beror självklart inte på att jag är bättre än dem, utan att de hela tiden går upp i nivå och spelar för mer och mer pengar. Jag skulle aldrig kunna "gula", eftersom jag spelar på en nivå jag vet att jag klarar av. Rent sportligt kanske det inte är så kul att aldrig pröva vingarna, men jag tycker det är dumt att riskera något när man ändå tjänar hyfsat.
- Vanlig enkel money management är alltså väldigt viktigt för att bli en vinnande pokerspelare.
En smart pokerspelare väljer också vilka bord han vill spela på. Jag spelar sällan mot de jag vet är duktiga, utan sätter mig på de bord där fisken finns. Det är kanske den viktigaste egenskapen hos en vinnande pokerspelare- att hitta de svaga spelare. Det tar mig ungefär fem minuter vid ett bord för att veta vem/vilka som jag ska rikta in mig på. D.v.s. vem som kommer att ge mig sina pengar.
- Att utnyttja de svaga är alltså viktigare än att bli bättre än de bästa.
Det jag fortfarande har svårt med och som skulle kunna göra mig till en betydligt bättre spelare är att lära sig sluta spela när det går dåligt. Jag har väldigt svårt att inse när jag spelar som en åsna. Det handlar nog om stolthet, att inte sluta förrän jag vunnit tillbaka. Allt som ofta slutar det dock i ett "jagande" vilket resulterar i ännu större minussiffror.
- Att ta en paus när man åker på en riktig oturshand eller förlorat många potter i rad kan vara guld värt .
Så alla mina vänner. Nu är det bara att börja spela och vinna. Eller jag kanske ska lära er reglerna först?
Jag stör mig väldigt på människor som tror att poker handlar om tur eller att folk slänger pengar på en. En del verkar tro att det är något slags lotto. Det är långt ifrån sant. Visst, i vissa fall är det lättare att vinna men ofta, som i helgen, får man faktiskt lägga väldigt mycket tid och energi på att skrapa ihop slantarna. Ibland får man till och med vara nöjd med att gå plus minus noll. Här ska jag visa på några viktiga kunskaper hos en vinnande pokerspelare som amatörer inte tänker på.
Under min tid som "halvtids pokerproffs" har jag lärt mig att man faktiskt inte behöver vara den bästa pokerspelaren för att vinna pengar. De bästa pokerspelarna är nämligen inte alltid de smartaste.
Under de 17 månader som jag hittills fört statistik på mitt spelande har jag bara gått minus en månad, och det var en obetydlig summa. Jag har hela tiden ökat på mitt pokerkonto.
Samtidigt vet jag att många av de bästa spelarna i världen "gular", d.v.s spelar bort allt de har, titt som tätt. Det beror självklart inte på att jag är bättre än dem, utan att de hela tiden går upp i nivå och spelar för mer och mer pengar. Jag skulle aldrig kunna "gula", eftersom jag spelar på en nivå jag vet att jag klarar av. Rent sportligt kanske det inte är så kul att aldrig pröva vingarna, men jag tycker det är dumt att riskera något när man ändå tjänar hyfsat.
- Vanlig enkel money management är alltså väldigt viktigt för att bli en vinnande pokerspelare.
En smart pokerspelare väljer också vilka bord han vill spela på. Jag spelar sällan mot de jag vet är duktiga, utan sätter mig på de bord där fisken finns. Det är kanske den viktigaste egenskapen hos en vinnande pokerspelare- att hitta de svaga spelare. Det tar mig ungefär fem minuter vid ett bord för att veta vem/vilka som jag ska rikta in mig på. D.v.s. vem som kommer att ge mig sina pengar.
- Att utnyttja de svaga är alltså viktigare än att bli bättre än de bästa.
Det jag fortfarande har svårt med och som skulle kunna göra mig till en betydligt bättre spelare är att lära sig sluta spela när det går dåligt. Jag har väldigt svårt att inse när jag spelar som en åsna. Det handlar nog om stolthet, att inte sluta förrän jag vunnit tillbaka. Allt som ofta slutar det dock i ett "jagande" vilket resulterar i ännu större minussiffror.
- Att ta en paus när man åker på en riktig oturshand eller förlorat många potter i rad kan vara guld värt .
Så alla mina vänner. Nu är det bara att börja spela och vinna. Eller jag kanske ska lära er reglerna först?
Att förneka en fis
Hur gammal man än blir är fisar alltid lika roliga. Hörde ett intressant inslag på P3 i dag om hur det var när man var liten och skrattade så mycket att man fes. Det fick självklart alla kompisar att skratta ännu mer.
-Du feees! Muhahaha! och så vidare.
Diskussionen gav mig kalla kårar för den fick mig att minnas en mycket pinsam händelse i ettan på lågstadiet. Jag var helt nyinflyttad och kände ingen i min nya klass. En dag satt vi alla i ring och höll på med olika lekar. Så, helt omotiverat, hände det. Efter en plötslig skrattattack fes jag en mycket ljudlig fis. Grejen var att ingen riktigt med hundra procents säkerhet kunde säga att det var jag. Vi var ju många som satt på liten yta.
Snabbt var jag tvungen att ta ett beslut- förneka eller skratta bort det. På tiondelen av en sekund tog jag ett livsviktigt ställningstagande. Förnekelse. Jag kände att det var allt eller inget, leva eller dö. Trots ihärdiga påstående att det var jag stod jag på mig och hävdade motsatsen. Detta är en väldigt viktig händelse i mitt liv. Hade jag inte haft karraktär nog att ljuga och skylla på någon annan hade jag förmodligen blivit mobbad för fisen under hela min skolgång. Troligen hade något smeknamn med en blandning av Simon och fis, likt "Fismon", blivit mitt inofficiella tilltalsnamn och nidsånger om "Fismon" i skolmatsalen skulle antagligen höra till vardagligheterna.
Sammanfattningsvis hade jag nog blivit mobbad resten av min uppväxt och formats till en helt annan person mot vad jag är i dag. Så, alla barn där ute som läser detta. Ta ett råd från dybban. Stå på er och förneka era offentliga fisar.
-Du feees! Muhahaha! och så vidare.
Diskussionen gav mig kalla kårar för den fick mig att minnas en mycket pinsam händelse i ettan på lågstadiet. Jag var helt nyinflyttad och kände ingen i min nya klass. En dag satt vi alla i ring och höll på med olika lekar. Så, helt omotiverat, hände det. Efter en plötslig skrattattack fes jag en mycket ljudlig fis. Grejen var att ingen riktigt med hundra procents säkerhet kunde säga att det var jag. Vi var ju många som satt på liten yta.
Snabbt var jag tvungen att ta ett beslut- förneka eller skratta bort det. På tiondelen av en sekund tog jag ett livsviktigt ställningstagande. Förnekelse. Jag kände att det var allt eller inget, leva eller dö. Trots ihärdiga påstående att det var jag stod jag på mig och hävdade motsatsen. Detta är en väldigt viktig händelse i mitt liv. Hade jag inte haft karraktär nog att ljuga och skylla på någon annan hade jag förmodligen blivit mobbad för fisen under hela min skolgång. Troligen hade något smeknamn med en blandning av Simon och fis, likt "Fismon", blivit mitt inofficiella tilltalsnamn och nidsånger om "Fismon" i skolmatsalen skulle antagligen höra till vardagligheterna.
Sammanfattningsvis hade jag nog blivit mobbad resten av min uppväxt och formats till en helt annan person mot vad jag är i dag. Så, alla barn där ute som läser detta. Ta ett råd från dybban. Stå på er och förneka era offentliga fisar.
Dåligt turneringsfacit
Tidigare har jag nästan varje månad klonkat något finalbord i någon hyfsad turnering. De senaste två månaderna har dock allt gått emot. Tror jag har åkt ut på plats 10-25 över 20 gånger. Antingen har jag blivit helt kortdöd, förlorat viktiga flippsituationer eller blivit short och åkt ut i någon blindsfight.
Samma sak hände i går då jag åkte ut som 11 på en unibetturnering. Det är så sjukt tråkigt att sitta flera timmar och ändå bara trippla insatsen. Och det finns ingen gång jag blir så arg på poker. Jag kan till och med bli skogstokig, eller oxtokig. Hoppas det vänder snart. Positivt är ändå att jag gått bättre i cashgame än tidigare. Men även om pengarna är lika mycket värda ger det en större inre tillfredställelse att vinna turneringar än att gå bra på cashgame.
Samma sak hände i går då jag åkte ut som 11 på en unibetturnering. Det är så sjukt tråkigt att sitta flera timmar och ändå bara trippla insatsen. Och det finns ingen gång jag blir så arg på poker. Jag kan till och med bli skogstokig, eller oxtokig. Hoppas det vänder snart. Positivt är ändå att jag gått bättre i cashgame än tidigare. Men även om pengarna är lika mycket värda ger det en större inre tillfredställelse att vinna turneringar än att gå bra på cashgame.
Det går inget bra nu...
Jag lider av en fruktansvärd åkomma. Morgontrötthet. De första två timmarna på jobbet kan jag i stort sett bara läsa dagens tidning, kolla mailen och dricka kaffe. Därför är det extra vikigt att saker och ting går som jag vill på morgonen för att det inte ska slå över. Så blev inte fallet i dag.
Först vägrar insändarredaktören att stänga av P4:s morgonprogrogam. En av tjejerna som leder programmet läspar något så fruktansvärt att jag inte klarar av att lyssna på någonting hon säger. Ändå kan jag inte koppla bort henne. Jag kan bara tänka på de där s:en som låter som nån slags Kalle Anka parodi.
Man får inte ha slöja eller turban i tv. Man får inte ens ha uppknäppt skjorta när man läser upp nyheterna för att det kan störa och ta fokus av det viktiga. Men läspa i radio går tydligen bra. Hur svårt kan det vara att säga att s?! Vuxna kvinna!
(Visst, nu kan jag tyckas tämligen osympatisk mot alla stackars läspare där ute i landet. Till mitt försvar kan jag säga att både min fru och själsfrände optikern har haft talfel i sin ungdom. Så jag har ingenting emot dessa människor, så länge de håller sig borta från radion. För har man tvingats lyssna på samma läspningar varje morgon i flera månader så går det en på nerverna. Särskilt när man är morgontrött.)
Det som sedan tog knäcken av mig helt var att chefen berättade att det ska varslas 16 personer på tidningen, varav 10 journalister. Sist in, först ut blir den klassiska parollen. Det betyder att det lilla friska blod som rinner genom den här blaskan troligtvis kommer att få gå. Själv kommer jag nog inte drabbas då jag har ett finstilt kontrakt och dessutom tituleras redaktör. Men det är ändå bittert.
Dessutom förlorade jag alla stora potter på pokern i går. Nöt på turn blev kaffeved på river. Många tusen blåsta och självförtroendet lite sargat igen. Som tur är är det lönehelg i helgen, vilket betyder nya färska fiskar och en massa pengar in på pokersajterna.
Tomas Andersson Wijs låttext ”Det går inget bra nu, inga pengar rullar in.” snurrar ändå i huvudet. Morgontrötthet, läspande radiopratare, varsel och förlorade pokerpotter i bakhuvudet är nämligen ingen bra kombination.
Först vägrar insändarredaktören att stänga av P4:s morgonprogrogam. En av tjejerna som leder programmet läspar något så fruktansvärt att jag inte klarar av att lyssna på någonting hon säger. Ändå kan jag inte koppla bort henne. Jag kan bara tänka på de där s:en som låter som nån slags Kalle Anka parodi.
Man får inte ha slöja eller turban i tv. Man får inte ens ha uppknäppt skjorta när man läser upp nyheterna för att det kan störa och ta fokus av det viktiga. Men läspa i radio går tydligen bra. Hur svårt kan det vara att säga att s?! Vuxna kvinna!
(Visst, nu kan jag tyckas tämligen osympatisk mot alla stackars läspare där ute i landet. Till mitt försvar kan jag säga att både min fru och själsfrände optikern har haft talfel i sin ungdom. Så jag har ingenting emot dessa människor, så länge de håller sig borta från radion. För har man tvingats lyssna på samma läspningar varje morgon i flera månader så går det en på nerverna. Särskilt när man är morgontrött.)
Det som sedan tog knäcken av mig helt var att chefen berättade att det ska varslas 16 personer på tidningen, varav 10 journalister. Sist in, först ut blir den klassiska parollen. Det betyder att det lilla friska blod som rinner genom den här blaskan troligtvis kommer att få gå. Själv kommer jag nog inte drabbas då jag har ett finstilt kontrakt och dessutom tituleras redaktör. Men det är ändå bittert.
Dessutom förlorade jag alla stora potter på pokern i går. Nöt på turn blev kaffeved på river. Många tusen blåsta och självförtroendet lite sargat igen. Som tur är är det lönehelg i helgen, vilket betyder nya färska fiskar och en massa pengar in på pokersajterna.
Tomas Andersson Wijs låttext ”Det går inget bra nu, inga pengar rullar in.” snurrar ändå i huvudet. Morgontrötthet, läspande radiopratare, varsel och förlorade pokerpotter i bakhuvudet är nämligen ingen bra kombination.
En samlare av rang
Jag spelade ett sällskapsspel hemma hos optikern i helgen som tankarna inte kan släppa. Det gick ut på att man skulle numrera olika personers personlighetsdrag från 1-4. Till exempel snål. Är man riktigt snål får man en 4:a, och är man givmild blir det en 1:a. Alla sätter betyg och om majoriteten stämmer överens med den poäng du satt på dig själv vinner man.
Hur som helst lärde man sig väldigt mycket om både sig själv och andra genom spelet. Det var speciellt ett personlighetsord som jag verkligen fann att jag är. Samlare. Jag är en solklar fyra. Det var inte många andra som satte en fyra på mig, men efter att ha argumenterat väl fick jag faktiskt optikern att byta sin 3:a mot en 4:a. Jag har nämligen svårt att slänga ens ett par gamla håliga kalsonger eller en urtvättade t-shirt.
- Man kan ju faktiskt ha dem att träna i!
Dessutom äger jag en av Sveriges största samlingar av Mike Modano-hockeybilder (cirka 250 st). Bara det är ju en bedrift.
Min samlarskalle har jag definitivt fått av min far. Jag glömmer aldrig när jag samlade på fotbollsbilder i mellanstadiet. Det var sådana där klisterbilder man satte in i album. Mitt första fullsmackade album är från VM -90 (då var jag bara 8 år). Anledningen till att jag ofta kunde stoltsera med att ha klassens mest välfyllda fotbollsalbum är farsan. Han tyckte nämligen det var lika kul att samla på bilder som jag. Jag minns speciellt en gång när han 1994 ( Innan "gräva guld i USA -VM") helt oanonserat dök upp under en av mina gymnastikletioner och frågade läraren om jag fick gå undan från lektionen ett tag.
-Jag har något viktigt att berätta...
Jag såg direkt att det var något stort då han hade något vilt i blicken. Vi går undan och jag ser hur farsan nästan spricker av upphetsning innan han får ur sig.
-Kolla! Jag har fixat Van Basten! och sträcker fram fotbollsbilden.
Holländaren Marco Van Basten var dåtidens fixsstjärna och var en av få som fattades i mitt klisteralbum. Jag blev givetvis eld och lågor och mycket tacksam (tror till och med jag slängde mig i hans famn och gav honom en kram). Då var han världens bästa pappa. I efterhand kan man ju däremot fråga sig om samlandet inte gick lite över gränsen för farsan. Jag menar rusa in med glasartad blick under sonens gympalektion för en klistetbild är väl att ta i?
Efter det har farsan dessutom, i smyg för morsan, samlat på hockeybilder. En jul fick jag och syrran en hel serie var med flera hundra bilder i varje. Det var rätt roligt. Jag hoppas faktiskt att jag blir lika galen när jag blir gammal.
Marco Van Basten
Hur som helst lärde man sig väldigt mycket om både sig själv och andra genom spelet. Det var speciellt ett personlighetsord som jag verkligen fann att jag är. Samlare. Jag är en solklar fyra. Det var inte många andra som satte en fyra på mig, men efter att ha argumenterat väl fick jag faktiskt optikern att byta sin 3:a mot en 4:a. Jag har nämligen svårt att slänga ens ett par gamla håliga kalsonger eller en urtvättade t-shirt.
- Man kan ju faktiskt ha dem att träna i!
Dessutom äger jag en av Sveriges största samlingar av Mike Modano-hockeybilder (cirka 250 st). Bara det är ju en bedrift.
Min samlarskalle har jag definitivt fått av min far. Jag glömmer aldrig när jag samlade på fotbollsbilder i mellanstadiet. Det var sådana där klisterbilder man satte in i album. Mitt första fullsmackade album är från VM -90 (då var jag bara 8 år). Anledningen till att jag ofta kunde stoltsera med att ha klassens mest välfyllda fotbollsalbum är farsan. Han tyckte nämligen det var lika kul att samla på bilder som jag. Jag minns speciellt en gång när han 1994 ( Innan "gräva guld i USA -VM") helt oanonserat dök upp under en av mina gymnastikletioner och frågade läraren om jag fick gå undan från lektionen ett tag.
-Jag har något viktigt att berätta...
Jag såg direkt att det var något stort då han hade något vilt i blicken. Vi går undan och jag ser hur farsan nästan spricker av upphetsning innan han får ur sig.
-Kolla! Jag har fixat Van Basten! och sträcker fram fotbollsbilden.
Holländaren Marco Van Basten var dåtidens fixsstjärna och var en av få som fattades i mitt klisteralbum. Jag blev givetvis eld och lågor och mycket tacksam (tror till och med jag slängde mig i hans famn och gav honom en kram). Då var han världens bästa pappa. I efterhand kan man ju däremot fråga sig om samlandet inte gick lite över gränsen för farsan. Jag menar rusa in med glasartad blick under sonens gympalektion för en klistetbild är väl att ta i?
Efter det har farsan dessutom, i smyg för morsan, samlat på hockeybilder. En jul fick jag och syrran en hel serie var med flera hundra bilder i varje. Det var rätt roligt. Jag hoppas faktiskt att jag blir lika galen när jag blir gammal.
Marco Van Basten
Kärlek går att köpa
En av Sveriges mest kända pokerspelare och profiler, Micke Norinder, gav mig 50 € att spela för på Unibet efter att jag frågat honom om några pokerråd. Det passade bra eftersom jag var pank på det kontot. För er som inte är pokerfrälsta kan jag beskriva Micke som en av de där människorna som inte ryggar för en konflikt och har skapat sig många ovänner på vägen. Jag har aldrig vetat vilken sida jag skulle ta då hans "ovänner" är personer som jag tycker är trevliga och har bra bloggar.
Nu kommer jag dock ha svårt att inte ta Mickes parti. Vem har sagt att kärlek inte kan köpas? Satt igår kväll för att fiska bort 500-hundringen. Spelade två turneringar med runt 300 pers och kom i pengarna (13, resp 18) i båda så nu har jag snart en rulle på unibet.
I övrigt är pokern på rätt spår igen, vilket är skönt för självförtroendet. Denna månad är jag 20k plus, men var som mest upp 25k (innan jag började fiska enligt frugan) så målet är att komma upp till samma toppnotering innan månaden är slut.
Nu kommer jag dock ha svårt att inte ta Mickes parti. Vem har sagt att kärlek inte kan köpas? Satt igår kväll för att fiska bort 500-hundringen. Spelade två turneringar med runt 300 pers och kom i pengarna (13, resp 18) i båda så nu har jag snart en rulle på unibet.
I övrigt är pokern på rätt spår igen, vilket är skönt för självförtroendet. Denna månad är jag 20k plus, men var som mest upp 25k (innan jag började fiska enligt frugan) så målet är att komma upp till samma toppnotering innan månaden är slut.
Konsten att diskutera
Jag älskar att diskutera. Det kan handla om nästan vad som helst. Fotboll, politik, Let's dance, det kvittar - bara jag har en åsikt så kan jag diskutera i timmar. Jag ser det även som en stor bragd att lyckas "vinna över" min antagonist till min sida eller helt enkelt bara komma fram till att jag har "den rätta" inställningen i denna fråga.
Då etik och moral spelar stor roll i mitt liv (förutom i sällskapsspel, där jag fuskar maniskt) så finns det dock vissa regler jag alltid försöker följa när jag ska vinna en duell i munvädrets tecken.
1. Gå aldrig till personangrepp - Att helt plötsligt säga att någon är tjock eller har stor näsa, även om så kan vara fallet, har ju inget med diskussionen att göra.
2. Förminska aldrig din motståndare - Det värsta jag vet är när en äldre människa börjar en diskussion med - Lilla vännen, du förstår väl att...Som ung journalist har jag stött på många människor (oftast äldre politiker) som tror att ålder per automatik innebär att man är kunnig och har rätt. Att därför syfta på en persons ålder, kön, hårfärg eller något annat yttre attribut är därför helt fel taktik. Man ska koncentrera sig på att smula sönder personens argument.
3. Bli inte arg - Även om det kokar inombords så är det viktigt att behålla lugnet. Det inger förtroende och skapar osäkerhet hos motståndaren.
4. Svär inte - En person som blandar in fula ord i en allvarlig debatt visar på ett dåligt ordförråd och förlorar i anseende.
5. Lyssna - Även om du vet att du själv har rätt så är det viktigt att även låta sin antagonist få tala till punkt då och då.
Jag försöker att i både mitt arbete och privat följa dessa regler så gott det går, och jag tycker att jag ofta lyckas. Jag ser mig själv som humanist med stor förståelse för omvärlden, men en människa får mig att ständigt vandra på gränsen till vad jag klarar av. Hans namn är Erik "Koggen" Sjöberg.
Som ung satt han alltid längst bak i klassrummet, lutade på stolen, käkade Bassett's vingummin (trots förbud) och slängde käft med allt och alla. Han drog alla diskussioner in absurdum och gav sig inte förrän någon börjat gråta, fått en käftsmäll eller erkänt Koggen som vinnare i frågan. Under bara vår tid på Högstadiet fick han minst tre lärare att gå i pension, gråta offentligt eller sparka omkull stolen han satt och gungade på.
I lördags var jag och frugan hemma hos optikern (och Hanna) och spelade ett mycket intressant sällskapsspel. Koggen och hans bättre hälft var också på plats. Vi hade det ytterst trevligt tills en debatt angående den svenska arbetsmarknaden blossade upp.
Efter fem minuter har jag tappat fattningen helt. Jag är högröd i fejjan, stampar i golvet, har tunnelseende och står upp och skriker:
- Men är du helt dum i huvvet?!! Du lyssnar ju inte! Du är ju efterbliven din jäkla pajas! Du är ju så dum att klockorna stannar!
Vem som till sist "vann" vet jag inte. Men jag har lärt mig att vissa människor inte är gjorda för att diskutera med, hur mycket man än vill. Och i bland är regler till för att brytas.
Då etik och moral spelar stor roll i mitt liv (förutom i sällskapsspel, där jag fuskar maniskt) så finns det dock vissa regler jag alltid försöker följa när jag ska vinna en duell i munvädrets tecken.
1. Gå aldrig till personangrepp - Att helt plötsligt säga att någon är tjock eller har stor näsa, även om så kan vara fallet, har ju inget med diskussionen att göra.
2. Förminska aldrig din motståndare - Det värsta jag vet är när en äldre människa börjar en diskussion med - Lilla vännen, du förstår väl att...Som ung journalist har jag stött på många människor (oftast äldre politiker) som tror att ålder per automatik innebär att man är kunnig och har rätt. Att därför syfta på en persons ålder, kön, hårfärg eller något annat yttre attribut är därför helt fel taktik. Man ska koncentrera sig på att smula sönder personens argument.
3. Bli inte arg - Även om det kokar inombords så är det viktigt att behålla lugnet. Det inger förtroende och skapar osäkerhet hos motståndaren.
4. Svär inte - En person som blandar in fula ord i en allvarlig debatt visar på ett dåligt ordförråd och förlorar i anseende.
5. Lyssna - Även om du vet att du själv har rätt så är det viktigt att även låta sin antagonist få tala till punkt då och då.
Jag försöker att i både mitt arbete och privat följa dessa regler så gott det går, och jag tycker att jag ofta lyckas. Jag ser mig själv som humanist med stor förståelse för omvärlden, men en människa får mig att ständigt vandra på gränsen till vad jag klarar av. Hans namn är Erik "Koggen" Sjöberg.
Som ung satt han alltid längst bak i klassrummet, lutade på stolen, käkade Bassett's vingummin (trots förbud) och slängde käft med allt och alla. Han drog alla diskussioner in absurdum och gav sig inte förrän någon börjat gråta, fått en käftsmäll eller erkänt Koggen som vinnare i frågan. Under bara vår tid på Högstadiet fick han minst tre lärare att gå i pension, gråta offentligt eller sparka omkull stolen han satt och gungade på.
I lördags var jag och frugan hemma hos optikern (och Hanna) och spelade ett mycket intressant sällskapsspel. Koggen och hans bättre hälft var också på plats. Vi hade det ytterst trevligt tills en debatt angående den svenska arbetsmarknaden blossade upp.
Efter fem minuter har jag tappat fattningen helt. Jag är högröd i fejjan, stampar i golvet, har tunnelseende och står upp och skriker:
- Men är du helt dum i huvvet?!! Du lyssnar ju inte! Du är ju efterbliven din jäkla pajas! Du är ju så dum att klockorna stannar!
Vem som till sist "vann" vet jag inte. Men jag har lärt mig att vissa människor inte är gjorda för att diskutera med, hur mycket man än vill. Och i bland är regler till för att brytas.
Inbillningssjuke dybban
Ikväll är det fotbollsturnering i Bodafors med mitt nya fotbollslag Höreda. Som nyförvarv och gammal poängkung förväntas jag spela i förstauppställningen och producera mål. Men jag känner mig lite krasslig. Som tonåring hade jag inte missat en fotbollsmatch om jag så hade fått bägge fotknölarna kapade av en bandsåg. Nu är jag nära att tacka nej för att jag fryser, huttrar, känner mig "febrig" och har ett obehagligt "kli" i halsen.
Det värsta är att jag inte själv vet om jag är sjuk eller inte. Är det inbillning för att jag inte orkar hänga i Bodafors gympahall en hel fredagkväll, eller är jag verkligen sjuk? Jag känner mig som en gammal hypokondriker.
Jag måste känna efter lite till. Jo, men det trycker ju i bröstet. Host. Och jag är ju faktiskt hes. Ge mig en diagnos då!
Dessutom har jag förnedrat mig med att gå in på massa fjortisbloggar den senaste tiden. Var inne på en blogg där en ung tjej skrev om sverigedemokraterna. Hennes tolkning att detta parti inte hade några rasistiska åsiker tog eld i huset. Det värsta var att hon fick medhåll från många. Jag blev skogstokig och började skriva en massa propaganda till personer som inte hade "alla bestick i lådan" som optikern hade sagt. Det var den arbetsdagen. Men vad gör man inte för demokratin....
Det värsta är att jag inte själv vet om jag är sjuk eller inte. Är det inbillning för att jag inte orkar hänga i Bodafors gympahall en hel fredagkväll, eller är jag verkligen sjuk? Jag känner mig som en gammal hypokondriker.
Jag måste känna efter lite till. Jo, men det trycker ju i bröstet. Host. Och jag är ju faktiskt hes. Ge mig en diagnos då!
Dessutom har jag förnedrat mig med att gå in på massa fjortisbloggar den senaste tiden. Var inne på en blogg där en ung tjej skrev om sverigedemokraterna. Hennes tolkning att detta parti inte hade några rasistiska åsiker tog eld i huset. Det värsta var att hon fick medhåll från många. Jag blev skogstokig och började skriva en massa propaganda till personer som inte hade "alla bestick i lådan" som optikern hade sagt. Det var den arbetsdagen. Men vad gör man inte för demokratin....
Att bita sig i foten
I går skrev min blaska en intressant artikel om en medelålders man från Forserum som var fly förbannad på svt. Anledning var att han ringt in och röstat på dansbandskampen. Inte en gång, inte två gånger, utan 200 gånger på en enda kväll.
Efter en timmes röstande nollställde svt räkenskaperna och det var dags att rösta igen. Då blev gubben tokig. Nu var han tvungen att ringa in och rösta på sitt favotitdansband igen. Det tyckte gubben var vilseledande.
Visst jag kan köpa hans resonemang men i vissa fall kan det nog vara klokast att hålla käften, även om man blivit orättvist behandlad. Man kan dra till med en massa gamla fina ordspråk i detta läge. Jag skulle vilja säga att han biter sig själv, rätt rejält, i foten. För det är ju knappast svt som framstår som efterblivna av denna artikel...
Eller ni kanske också hör till de maniska röstarna? Min fru gör det i alla fall. Hon tycker inte ens att man ska få se programmet om man inte röstar. Och jag som trodde att tv-avgiften var nog...
Efter en timmes röstande nollställde svt räkenskaperna och det var dags att rösta igen. Då blev gubben tokig. Nu var han tvungen att ringa in och rösta på sitt favotitdansband igen. Det tyckte gubben var vilseledande.
Visst jag kan köpa hans resonemang men i vissa fall kan det nog vara klokast att hålla käften, även om man blivit orättvist behandlad. Man kan dra till med en massa gamla fina ordspråk i detta läge. Jag skulle vilja säga att han biter sig själv, rätt rejält, i foten. För det är ju knappast svt som framstår som efterblivna av denna artikel...
Eller ni kanske också hör till de maniska röstarna? Min fru gör det i alla fall. Hon tycker inte ens att man ska få se programmet om man inte röstar. Och jag som trodde att tv-avgiften var nog...
Svanhopp från 10:an
Ibland kan man känna sig pinsam, förnedrad och oerhört liten. Det finns ett ställe i Jönköping där flera människor i min närhet har blivit just förnedrade och förminskade. Det har slutat med gråt i halsen, brustna drömmar och inbundenhet. Stället är hopptornet vid äventyrsbadet i Jönköping. Och jag älskar det.
Det började för många år sedan när jag som tioåring var med familjen och farfar för att möta vågmaskinen, vattenruschkanan och hopptornet. Farsan var redan innan kaxig och berättade att han som liten hoppade från 10:an utan att bekommas det minsta. Han kunde göra det med ögonbindel, baklänges, upp och ner, med armarna i kors ätandes en banan, allt utan att röra en min. Jag ville självklart med egna ögon se farsan hoppa. 10:an var magiskt hög.
Efter några provhopp från fem meter var det så dags för farsan att bevisa sin storhet. Farfar följde också med upp för att kolla hur högt det verkade, medans familj och vänner stannade på marken för att bevittna spektaklet. Väl där uppe hände något med farsan. Plötsligt såg han inte så kaxig ut längre. Plötsligt kunde han inte göra det med ögonbindel upp och ner. Plötsligt blev han rädd.
Farfar visade dock ingen sympati för sin räddhågsne son och sa:
- Om jag hoppar, hoppar du då?
Sen tog han sats och gjorde ett vackert svanhopp ner i bassängen. Det var ett under att alla ben höll. Farsan stod som förstenad kvar. Det fanns ingen stolthet kvar i hans kropp. Han var förminskad. Till sist blev han, under spridda burop, tvungen att gå ner för trappan och hoppa från en lägre höjd. Han var förnedrad. Jag tror aldrig han återhämtade sig riktigt. Och jag älskade det.
15 år senare är jag tillbaka. Nu med optikern, Hanna och frugan. Optikern har sedan vaggan hävdat sin manlighet och våghalsiga attityd. I dag skulle vi se om han kunde stå upp för sin uttalade styrka, med ett hopp från 10:an. Det är fortfarande magiskt högt.
Några hopp från 5:an och 7,5:an senare är det så dags för det stora mandomsprovet. Det är en lång väg upp. Varje steg får benen att skaka och när vi väl står där uppe känns det inte lika självklart att hoppa längre. Vi håller oss i räcket en stund medans smågrabbarna springer upp och ner för att hoppa utan att blinka.
Minnet från hur farsan förnedrades 15 år tidigare går genom mitt huvud om och om igen. Något sådant skulle jag aldrig utsätta mig för. Då får hellre magen spräckas genom ett magplask mot vattenytan där nere. Optikern är dock likblek och klagar på svindel. Han verkar inte ha någon stolthet kvar i kroppen. Han är förminskad. Hans rädsla gör mig ännu starkare och jag flyger ut från avsatsen ner i vattnet. Känslan är magnifik.
Väl där nere väntar jag på optikern. Han står och stirrar ner i djupet ett tag till, men tvingas till sist ta de tunga trappstegen ner till en lägre nivå. Han är förnedrad. Och jag älskar det.
Jag har nu lovat mig själv att mina barn aldrig ska behöva se sin far bli förnedrad på ett sådant vis. Aldrig. Däremot är det ju praktiskt att ha med sig farsan och optikern, när det vankas bad, så ungarna kan se vilken modig far de har. Det är vad jag kallar en "win win situation".
Det började för många år sedan när jag som tioåring var med familjen och farfar för att möta vågmaskinen, vattenruschkanan och hopptornet. Farsan var redan innan kaxig och berättade att han som liten hoppade från 10:an utan att bekommas det minsta. Han kunde göra det med ögonbindel, baklänges, upp och ner, med armarna i kors ätandes en banan, allt utan att röra en min. Jag ville självklart med egna ögon se farsan hoppa. 10:an var magiskt hög.
Efter några provhopp från fem meter var det så dags för farsan att bevisa sin storhet. Farfar följde också med upp för att kolla hur högt det verkade, medans familj och vänner stannade på marken för att bevittna spektaklet. Väl där uppe hände något med farsan. Plötsligt såg han inte så kaxig ut längre. Plötsligt kunde han inte göra det med ögonbindel upp och ner. Plötsligt blev han rädd.
Farfar visade dock ingen sympati för sin räddhågsne son och sa:
- Om jag hoppar, hoppar du då?
Sen tog han sats och gjorde ett vackert svanhopp ner i bassängen. Det var ett under att alla ben höll. Farsan stod som förstenad kvar. Det fanns ingen stolthet kvar i hans kropp. Han var förminskad. Till sist blev han, under spridda burop, tvungen att gå ner för trappan och hoppa från en lägre höjd. Han var förnedrad. Jag tror aldrig han återhämtade sig riktigt. Och jag älskade det.
15 år senare är jag tillbaka. Nu med optikern, Hanna och frugan. Optikern har sedan vaggan hävdat sin manlighet och våghalsiga attityd. I dag skulle vi se om han kunde stå upp för sin uttalade styrka, med ett hopp från 10:an. Det är fortfarande magiskt högt.
Några hopp från 5:an och 7,5:an senare är det så dags för det stora mandomsprovet. Det är en lång väg upp. Varje steg får benen att skaka och när vi väl står där uppe känns det inte lika självklart att hoppa längre. Vi håller oss i räcket en stund medans smågrabbarna springer upp och ner för att hoppa utan att blinka.
Minnet från hur farsan förnedrades 15 år tidigare går genom mitt huvud om och om igen. Något sådant skulle jag aldrig utsätta mig för. Då får hellre magen spräckas genom ett magplask mot vattenytan där nere. Optikern är dock likblek och klagar på svindel. Han verkar inte ha någon stolthet kvar i kroppen. Han är förminskad. Hans rädsla gör mig ännu starkare och jag flyger ut från avsatsen ner i vattnet. Känslan är magnifik.
Väl där nere väntar jag på optikern. Han står och stirrar ner i djupet ett tag till, men tvingas till sist ta de tunga trappstegen ner till en lägre nivå. Han är förnedrad. Och jag älskar det.
Jag har nu lovat mig själv att mina barn aldrig ska behöva se sin far bli förnedrad på ett sådant vis. Aldrig. Däremot är det ju praktiskt att ha med sig farsan och optikern, när det vankas bad, så ungarna kan se vilken modig far de har. Det är vad jag kallar en "win win situation".
Våga skjut!
Huh, vad allt kan svänga snabbt. Efter att ha krossat allt motstånd på nätpokern månadens första dagar är jag nu nere på botten. Motståndarna nöjer sig inte med att skita mig i ansiktet, de måste stanna och kleta ut det också. Visserligen är jag fortfarande bra plus för månaden, men på något sätt blir jag mer arg över de pengar jag förlorar än glad för de jag vinner. Hur kan det komma sig?
När det går dåligt brukar jag tänka på vad den gamla legendaren Wayne Gretzky sa en gång.
- Du missar 100 % av alla de skott du inte skjuter.
Även om jag förlorar 10k på en dag så hade jag ju inte vunnit 20 k dagarna innan om jag aldrig hade vågat satsa några pengar. Det gäller ju för övrigt resten av livet också. Om du aldrig vågar ta några risker så kommer det inte hända speciellt mycket. Ett skott du aldrig skjuter är det samma som ett missat skott.
När det går dåligt brukar jag tänka på vad den gamla legendaren Wayne Gretzky sa en gång.
- Du missar 100 % av alla de skott du inte skjuter.
Även om jag förlorar 10k på en dag så hade jag ju inte vunnit 20 k dagarna innan om jag aldrig hade vågat satsa några pengar. Det gäller ju för övrigt resten av livet också. Om du aldrig vågar ta några risker så kommer det inte hända speciellt mycket. Ett skott du aldrig skjuter är det samma som ett missat skott.
En riktig nöt
I natt kom årets skönaste pokerhand. Det var en sån där hand som inte ens hade kunnat göras bättre i en James Bondrulle. En sån där hand som för en pokerspelare kan jämföras med sex när det är som bäst. ( Då borde väl alla vuxna förstå?)
5.00/10.00 Texas Hold'em (No Limit ) - den 9 januari 2009 01:01:34
Eva 43 (Vanlig /Cash Game )
Plats 1: Dybelius (2240.08)
Plats 2: Spanaren (408.09)
Plats 3: imaaan (736.82)
Plats 4: bettan30 (53.70)
Plats 5: suxelp (2948.57)
Spanaren lägg LM 5.00
imaaan lägg SM 10.00
** Giv **
Dybelius [3k, 4k]
*** Bet Runda 1 ***
bettan30 Lägg
suxelp Syna 10.00
Dybelius Höj till 50.00 ------ Bestämmer mig för att raisa upp 3 4 klöver på knappen.
Spanaren Lägg
imaaan Lägg
suxelp Syna 50.00 ------ Storstacken synar!
*** Flop(Board): *** : [5k, 2h, 2k] ------- Floppar straight flushdrag. Nöt !!
*** Bet Runda 2 ***
suxelp Passa
Dybelius Satsa 86.25
suxelp Höj till 172.50 ------ Motståndaren raisar min bet. Jag tror han bluffar, syn.
Dybelius Syna 172.50
*** Turn(Board): *** : [5k, 2h, 2k, 3h] -------Turn ger mig även en liten träff.
*** Bet Runda 3 ***
suxelp Satsa 250.00
Dybelius Höj till 550.00 ------- Jag släpper aldrig handen och raisar hans bet på turn.
suxelp Syna 550.00 -------- Han synar. Trodde nog han bluffade och skulle lägga sig.
*** River(Board): *** : [5k, 2h, 2k, 3h, Ek] ------- Klöver Ess ger mig straight flush!!!
*** Bet Runda 4 ***
suxelp Passa
Dybelius All-in 1467.58 ------- Här ska tas betalt. Han kan ha både färg och kåk.
suxelp Syna 1467.58 -------- Blixtsyn! Såja, kom till pappa.
*** Showdown *** : Rake: 15.00 Totalpott: 4480.16
Dybelius [3k, 4k] Färgstege Vinst: 4480.16
Han skrev sen att han hade A2 och fick kåk på river. Jag undrar varför han inte ställde på turn. Då hade jag i allafall fått något att tänka på. Men det skiter väl jag i nu, cashen är ju mina! Och jag har något att drömma våta drömmar om när frugan är bortrest...
5.00/10.00 Texas Hold'em (No Limit ) - den 9 januari 2009 01:01:34
Eva 43 (Vanlig /Cash Game )
Plats 1: Dybelius (2240.08)
Plats 2: Spanaren (408.09)
Plats 3: imaaan (736.82)
Plats 4: bettan30 (53.70)
Plats 5: suxelp (2948.57)
Spanaren lägg LM 5.00
imaaan lägg SM 10.00
** Giv **
Dybelius [3k, 4k]
*** Bet Runda 1 ***
bettan30 Lägg
suxelp Syna 10.00
Dybelius Höj till 50.00 ------ Bestämmer mig för att raisa upp 3 4 klöver på knappen.
Spanaren Lägg
imaaan Lägg
suxelp Syna 50.00 ------ Storstacken synar!
*** Flop(Board): *** : [5k, 2h, 2k] ------- Floppar straight flushdrag. Nöt !!
*** Bet Runda 2 ***
suxelp Passa
Dybelius Satsa 86.25
suxelp Höj till 172.50 ------ Motståndaren raisar min bet. Jag tror han bluffar, syn.
Dybelius Syna 172.50
*** Turn(Board): *** : [5k, 2h, 2k, 3h] -------Turn ger mig även en liten träff.
*** Bet Runda 3 ***
suxelp Satsa 250.00
Dybelius Höj till 550.00 ------- Jag släpper aldrig handen och raisar hans bet på turn.
suxelp Syna 550.00 -------- Han synar. Trodde nog han bluffade och skulle lägga sig.
*** River(Board): *** : [5k, 2h, 2k, 3h, Ek] ------- Klöver Ess ger mig straight flush!!!
*** Bet Runda 4 ***
suxelp Passa
Dybelius All-in 1467.58 ------- Här ska tas betalt. Han kan ha både färg och kåk.
suxelp Syna 1467.58 -------- Blixtsyn! Såja, kom till pappa.
*** Showdown *** : Rake: 15.00 Totalpott: 4480.16
Dybelius [3k, 4k] Färgstege Vinst: 4480.16
Han skrev sen att han hade A2 och fick kåk på river. Jag undrar varför han inte ställde på turn. Då hade jag i allafall fått något att tänka på. Men det skiter väl jag i nu, cashen är ju mina! Och jag har något att drömma våta drömmar om när frugan är bortrest...
Balsam för själen
Vissa minnen från barndomen vill man bara förtränga. De är så starka att det gör ont i bröstet när man blir påmind.
I går blossade några av dessa tragiska minnen upp till ytan. När jag var liten förstod jag inte riktigt skillnaden mellan schampo och balsam. Jag märkte dock att håret blev skönt mjukt och glansigt av balsam. Därför var valet av hårprodukt lätt. Balsam var härligt.
En dag var balsamet slut och jag sa till mamma att jag inte kunde duscha utan.
- Du behöver ju inte balsam varje gång du duschar, sa mamma.
- Men håret blir ju så lent och schampo svider i ögonen, stod jag på mig.
- Men du använder väl schampo när du tvättar håret?
- Nej.
- Men lilla gubben...(här började mamma skratta och jag förstod inte varför.)
Efteråt blev jag införstådd med att balsam inte har någon renande effekt på vare sig kropp eller hår. Men mitt hår var i alla fall ovanligt mjukt för en åttaårings.
I går skulle jag spela innebandy med jobbet. Vi har två flaskor hemma i duschen. En grön och en rosa av samma märke. Vilken idiot som helst förstår ju att grönt är manligare än rosa. Och shampo är manligare än balsam. Därför tog jag av självklarhet med den gröna flaskan till träningen.
När jag kom hem på kvällen klagade frugan på att mitt hår såg fettigt ut. Jag fattade ingenting och tyckte tvärtom att det kändes mjukt och låg rätt.
- Och varför tog du med dig balsamet imorse?
- Gjorde jag?
Jag hade självklart tvättat mig med balsam utan att tänka på det och alla gamla skuld- och äckelkänslor svallade över mig och jag blev återigen åtta år gammal. Nu tänker jag skriva in till företagat som häller schampo i rosa flaskor och balsam i gröna. Vilken efterbliven produktanalytiker som helst måste väl fatta att schampo hör hemma i den mer manliga flaskan?! Det är banne mig vilseledande för konsumenten. Jag har blivit förödmjukad och vill ha upprättelse. Ingenting kan helt tvätta bort den skam och smärta de gamla minnena innebär. Men ett litet skadestånd räcker en bit på vägen. En schampoflaska (ej rosa) är det minsta de kan bjuda på.
I går blossade några av dessa tragiska minnen upp till ytan. När jag var liten förstod jag inte riktigt skillnaden mellan schampo och balsam. Jag märkte dock att håret blev skönt mjukt och glansigt av balsam. Därför var valet av hårprodukt lätt. Balsam var härligt.
En dag var balsamet slut och jag sa till mamma att jag inte kunde duscha utan.
- Du behöver ju inte balsam varje gång du duschar, sa mamma.
- Men håret blir ju så lent och schampo svider i ögonen, stod jag på mig.
- Men du använder väl schampo när du tvättar håret?
- Nej.
- Men lilla gubben...(här började mamma skratta och jag förstod inte varför.)
Efteråt blev jag införstådd med att balsam inte har någon renande effekt på vare sig kropp eller hår. Men mitt hår var i alla fall ovanligt mjukt för en åttaårings.
I går skulle jag spela innebandy med jobbet. Vi har två flaskor hemma i duschen. En grön och en rosa av samma märke. Vilken idiot som helst förstår ju att grönt är manligare än rosa. Och shampo är manligare än balsam. Därför tog jag av självklarhet med den gröna flaskan till träningen.
När jag kom hem på kvällen klagade frugan på att mitt hår såg fettigt ut. Jag fattade ingenting och tyckte tvärtom att det kändes mjukt och låg rätt.
- Och varför tog du med dig balsamet imorse?
- Gjorde jag?
Jag hade självklart tvättat mig med balsam utan att tänka på det och alla gamla skuld- och äckelkänslor svallade över mig och jag blev återigen åtta år gammal. Nu tänker jag skriva in till företagat som häller schampo i rosa flaskor och balsam i gröna. Vilken efterbliven produktanalytiker som helst måste väl fatta att schampo hör hemma i den mer manliga flaskan?! Det är banne mig vilseledande för konsumenten. Jag har blivit förödmjukad och vill ha upprättelse. Ingenting kan helt tvätta bort den skam och smärta de gamla minnena innebär. Men ett litet skadestånd räcker en bit på vägen. En schampoflaska (ej rosa) är det minsta de kan bjuda på.
Nattligt besök
Det hände en rätt dråplig sak i måndagsnatt som efteråt fick mig att tänka till. Jag satt uppe på natten och spelade poker i väntan på att hockeyfinalen i junior-VM skulle börja 01.15. Precis när domaren släppte ner pucken så ringde det på dörren. Jag höll på att skita ner mig och vägrade gå och öppna, men frugan kravlade sig upp ur sängen och kikade ut genom titthålet.
Där stod vår alkoliserade granne (vi kan kalle honom Göran). Göran är en väldigt timid och lugn människa, men med grava alkoholproblem vilket bland annat medfört att han bara har ett par tänder kvar i käften. Gammalmodiga och räddhågsna som vi är öppnade vi inte dörren, trots att Göran är ofarlig. Men frågan är vad i helskotta han ville mitt i svarta natten? Svaret fick vi dagen efter, då vi mötte honom i trappuppgången.
- Jag såg att du såg på hockey häromnatten?! sade Göran sömndrucken och bakfull.
- Ja, just det. Precis, harklar jag fram och vill få ett snabbt slut på konversationen.
- Det var synd att de förlora.
- Ja, verkligen. Men så är det ibland.
- Jag satt uppe helt själv fram till klockan fem på morgonen. Såg du hela? frågar Göran och skramlar påsen med tomburkar i handen.
- Nej, jag gick och lade mig efter en stund, ljög jag honom rakt upp i ansiktet. (Jag såg faktiskt hela matchen, men kom till en plötslig insikt.)
- Jaja, jag är rätt trött nu. Ska bara gå till Willys, handla lite och panta mina burkar, fortsätter Göran.
- Det låter bra det. Ha det så gott! (Säger jag onödigt trevligt för att få ett avslut på samtalet som inte är särskilt givande.)
- Hej hej! replikerar Göran och lufsar i väg med sina tre tänder.
Hela denna historia handlar så klart om min plötsliga insikt. Göran ringde på dörren klockan 01.15 på natten för att han ville se hockeymatchen tillsammans med mig. Jag undrar vad jag hade gjort om jag öppnat dörren och fått frågan.
- Tjena, jag såg att du kolla på hockey. Ska vi se den ihop?
Hade det blivit:
- Eh, ja visst kom in du.
Eller:
- Eh, näej jag ska faktistk gå och lägga mig nu. En annan gång kanske.
Svaret hade troligtvis varit det sista alternativet. Men det hade varit en rätt rolig tanke att sitta hemma i soffan med husets alkis och smutta folkis. Det hade definitivt varit en god gärning. Jag undrar vad vi hade pratat om? Fredrik Reinfeldt, rattmuffar, beska droppar, Mats Sundin, religion eller hade vi bara varit tysta och kollat matchen? Det lär jag aldrig få reda på, för tyvärr är svenskar otrevliga och bekväma. Hemska tanke att bjuda in en främmande man med tre tänder till sitt hem. Göran hade nog öppnat för mig. På ett sätt hade världen varit lite bättre med fler Göran och färre dybban.
Där stod vår alkoliserade granne (vi kan kalle honom Göran). Göran är en väldigt timid och lugn människa, men med grava alkoholproblem vilket bland annat medfört att han bara har ett par tänder kvar i käften. Gammalmodiga och räddhågsna som vi är öppnade vi inte dörren, trots att Göran är ofarlig. Men frågan är vad i helskotta han ville mitt i svarta natten? Svaret fick vi dagen efter, då vi mötte honom i trappuppgången.
- Jag såg att du såg på hockey häromnatten?! sade Göran sömndrucken och bakfull.
- Ja, just det. Precis, harklar jag fram och vill få ett snabbt slut på konversationen.
- Det var synd att de förlora.
- Ja, verkligen. Men så är det ibland.
- Jag satt uppe helt själv fram till klockan fem på morgonen. Såg du hela? frågar Göran och skramlar påsen med tomburkar i handen.
- Nej, jag gick och lade mig efter en stund, ljög jag honom rakt upp i ansiktet. (Jag såg faktiskt hela matchen, men kom till en plötslig insikt.)
- Jaja, jag är rätt trött nu. Ska bara gå till Willys, handla lite och panta mina burkar, fortsätter Göran.
- Det låter bra det. Ha det så gott! (Säger jag onödigt trevligt för att få ett avslut på samtalet som inte är särskilt givande.)
- Hej hej! replikerar Göran och lufsar i väg med sina tre tänder.
Hela denna historia handlar så klart om min plötsliga insikt. Göran ringde på dörren klockan 01.15 på natten för att han ville se hockeymatchen tillsammans med mig. Jag undrar vad jag hade gjort om jag öppnat dörren och fått frågan.
- Tjena, jag såg att du kolla på hockey. Ska vi se den ihop?
Hade det blivit:
- Eh, ja visst kom in du.
Eller:
- Eh, näej jag ska faktistk gå och lägga mig nu. En annan gång kanske.
Svaret hade troligtvis varit det sista alternativet. Men det hade varit en rätt rolig tanke att sitta hemma i soffan med husets alkis och smutta folkis. Det hade definitivt varit en god gärning. Jag undrar vad vi hade pratat om? Fredrik Reinfeldt, rattmuffar, beska droppar, Mats Sundin, religion eller hade vi bara varit tysta och kollat matchen? Det lär jag aldrig få reda på, för tyvärr är svenskar otrevliga och bekväma. Hemska tanke att bjuda in en främmande man med tre tänder till sitt hem. Göran hade nog öppnat för mig. På ett sätt hade världen varit lite bättre med fler Göran och färre dybban.
Forrest rocks
Låg och slözappade i soffan i dag och fastnade vid Forrest Gump på fyran. Jag hade nästan glömt bort vilken underbar film det är. Jag tror det är en av de bästa som gjorts. Kunde inte slita mig från alla de där citaten, och denna älskvärda människa Forrest. Han visar att man faktiskt inte behöver vara så klyftig för att lyckas. De är inte många, men i vissa filmer berör nästan varje scen.
Forrest: I'm not a smart man...but I know what love is.
Forrest: Stupid is as stupid does.
Jenny: Do you ever dream, Forrest, about who you're gonna be?
Forrest: Who I'm gonna be?
Jenny: Yeah.
Forrest: Aren't-aren't I going to be me?
