dybban poker

Jag bråkar aldrig med folk. Men jag tycker det kan vara lite kul att retas, det gör jag. Som med farsgubben för att han fortfarande i vuxen ålder inte kan äta ägg, eller filmjölk. För då "vänder det sig i magen, det måste vara allergi". Eller att han inte kan ta tag i den där träningen på grund av "ett knä som krånglar". Jädrar vad det där knät har krånglat...

 

Det är roligt att reta farsgubben för han blir lite sur på riktigt. Sitter och muttrar något ohörbart vid middagsbordet när resten av familjen småfnissar. Ok, nu låter det som vuxenmobbing. Men han retas allt tillbaka. Brukar antyda att vi snart har samma frisyr (han är helrakad) och annat elakt. 

 

Vad vore livet om man inte fick kivas och kärleksfullt gnabbas lite? Min bästa kompis Optikern vet. Han är den största retsticka jag träffat i hela mitt liv. Så har han ju fått en del stryk i sina dagar också när han skojat om fel truckerkeps som satt på fel kille var omodern...

 

I dagarna kanske jag råkade skoja med "fel truckerkeps" på twitter. Hatten Helander. 

 

Det började med att han skrev att han slutat med poker för att han inte vinner längre. Och fortsatte skriva att han inte orkar spela poker nykter. Det tyckte jag var lite roligt och skrev en skämtsam tweet till honom att "jag har ett tips som kan göra dig till vinnande i poker igen". (Syftade på att han skulle sluta spela onykter) 

 

Då gick han i gång lite och skrev: "Jag får Adrian Bussman DYRT som rådgivare om jag skulle vilja återuppta pokern,vad tror du är bäst?"

Blodet började nu rusa en aning på Hatten för han tyckte att det började bli dags för att utmana mig på duell, kasta handskarna! På något sätt fick han för sig att en highstakes-HU mellan oss skulle bringa ett medialt intresse som inte skådats sen Pokermiljonen. Han skrev: "Spela 100-200 med 50k på varje bord. Nätsänding och kommer ge mycket media.Vinst till Läkare utan gränser."

 

Jag var givetvis inte sen att haka på då jag tycker mig se ett hyfsat värde i att möta Hatten Heads up...

 

För att göra en lång historia kort kommer nu legenden Bengt Sonnert och eldar på diskussionen med glada tillrop, hävdar att han redan köpt chips och dipp och att nu får vi banne mig spela. Av någon anledning börjar dock Hatten tro att jag ska banga ur på grund av det höga inköpet och skriver att SvS kan gå in och sponsra mig. 

 

Jag gör då det stora misstaget att blanda in ironi i text. "Jag skulle bli förvånad om inte Svenska Spel såg värdet i att sponsra #hattenvsdybban. Vilket marknadsvärde!" 

 

Eftersom jag vet att Hatten är totalt oförmögen att förstå text så lägger jag dock till denna tweet direkt efter så att det inte ska bli något missförstånd: "Och speciell förklaring till Hatten ang. förra tweetet. Så vi undviker onödiga missförstånd.http://sv.wikipedia.org/wiki/Ironi"

Men Hatten läser bara den första tweeten och svarar på den då han tror att jag menar allvar. Han inser dock sitt misstag och går nu till hårt angrepp mot hela begreppet ironi i text: "Endast journalister som aldrig blir lästa,vägrar inse att Ironi i skrift är fullständigt iskallt!Kallas också harvärja."

Den som vill läsa hela den uttrycksfulla diskussionen kan ju gå in här och trycka sig fram. 

 

Ok, det var fredagkväll. Jag satt och grindade. Jag måste säga att Hatten har förmågan att göra en fredagskväll intressant. Det ska man ge honom. 

 

Men jag undrar. Den här snubben, vem är det? Det verkar som att han känner mig? Han har tydligen livnärt sig på spel i hela sitt liv. Det verkar som att det livet har gått hårt åt Hatten. 

 

Han får gärna kalla mig vad han vill. Elaka ord från personer man inte känner är oftast bara uppfriskande. Men jag trodde inte Hatten, som ofta talar om etik och moral, skulle försöka få mig att framstå på ett visst sätt genom lögner. Jag har nämligen inte besökt en "svartklubb" på många år. Och när jag frågade honom om han hade träffat mig på någon, så gled han undan, precis som han brukar göra den goda Hatten när han inte har på fötterna. 

 

Men hey! Det var fredagkväll och jag ska väl inte försöka framstå som guds bästa barn då jag säkerligen eldade på den gamle mannen något mer än nödvändigt. Jag ber om ursäkt för det, men ibland går det ju bara inte att låta bli. 

 

Han är trots allt underhållande. Att följa hans twitterkonto är ju som att ha en liten cirkus boende i mobilen. Med clowner, dvärgar, svärdslukare och allt! 

 

Och jag som bara vill ge Hatten ett litet pokerråd om att sluta dricka vid pokerborden. Kanske borde ge honom rådet att köra något slags alko-lås på twitter också...

 

Sen har jag fortfarande inte fått svar på frågan vad Adrian Bussman skulle ta för att göra Hatten vinnande i poker? 

 

Jag undrar när vi ska köra heads-upen? 

De sa att han var bättre än Dylan. Skivbolaget var säkra på att de hade hittat en ny världsartist. Men av någon anledning sålde inte skivorna i USA. Men han blev en hjälte ändå. Någon helt annanstans i världen. Utan att veta om det själv. 

 

Dokumentären "Searching for Sugar Man" (2012) om den bortglömda musikern Sixto Rodriguez, är banne mig det bästa jag sett på länge. En fullkomligt lysande story. Och jag vet inte om han är bättre än Dylan eller inte. Men en sak är säker: Sixto Rodriguez personlighet och historia berör som den sötaste Dylanlåt. 

 

 

Här kan ni se filmen gratis likt jag gjorde i torsdagskväll. Glodde på film och smårailade Norrländskan när hon spelade poker. När storyn var slut så var jag tvungen att lyssna igenom Rodriguez låtar. Och det gick bara bättre och bättre för Norrländskan och vi blev helt säkra på att det berodde på musiken och kunde därför inte byta artist. Så lyssnade in mig ett par timmar och har nu kärat ner mig rätt hårt. Norrländskan kom dessutom riktigt långt (4 av 1072) i sin turre och klonkade 75k! 

 

Pokern för mig har inte gått smärtfritt hittills i år. 2012 var bubblans år och det tycks fortsätta på samma linje i år. Bubblade 500kr Texas på CC i måndags på finalbord mot Olof Thorson, Fisk-Mackan och andra legendarer. Så 2013 är jag akterseglad av Norrländskan som ligger drygt 100 kalla laxar upp för månaden. Snart får man väl krypa till korset och be om lektioner...

 

Eller så tar jag tag i det i kväll och börjar visa upp lite resultat. Ännu en klassisk söndag. Precis vad veckans pokerkrönika handlar om: söndagar. 

 

Jag vet i alla fall vilken artist som står för soundtracket till kvällens grind...

2009 hände det sig att jag och Optikern åkte på en pokerresa till Tallinn. Som om gud fader själv hade lite långtråkigt och bestämde sig för att skoja till det lite så lät han en vulkan smälla av på Island. Röken spred sig snabbt öster ut. 

 

Vårt flyg ställdes in på grund av askmolnen så vi blev fast på ett lagom sunkigt kasino-hotell. Efter totalt fem dagar i Tallinn, två för mycket, så tittade glasögonormen allvarligt på mig. Och jag anade en sorgsenhet i ögonvrån när han suckade:

- Jag längtar hem. Jag saknar mitt jobb!

 

Vissa skulle ju prisa gud för hans practical joke av samma anledning, lite extra semester. Men inte Optikern. Alla människor borde få älska sitt jobb på samma sätt. Då skulle Sverige bli ett bättre land att bo i. 

 

Efter två veckor i Norrland så kan jag kanske ändå förstå känslan från Tallinn. Jag börjar sakna kasinot. Kan drömma om personligheterna och de märkliga spelen som man sällan stöter på på nätet längre. 

 

Det ska jag säga nästa gång någon kallar mig spelgalen. 

- Det är jag inte alls. Jag älskar bara mitt jobb. 

 

Edit: Veckans pokerkrönika handlar om att man faktiskt kan bli bokstavligt rik på kärlek också...

 

De där spelkvittona. Jag brukade ha dem i i ett speciellt fack i plånboken. Jag hade kunnat kalla det för spelkvittofacket. Men nä, det var bara ett speciellt fack. För spelkvitton. 

 

Fast spelade man på hästar så kallades det ju för bong. När jag var 11-12 år hade jag faktiskt hyfsad koll på de där fyrfotingarna. Spelade dagens dubbel för 10 spänn varje vecka. Sa att jag spelade åt farsan i spelbutiken.

- Men är inte du pastorns pöjk? 

- Jo, men pastorn gillar guds alla skapelser. Särskilt hästar...

 

Jag fick följa med mormors fantastiska gubbe Sture, det närmsta jag någonsin kommit en morfar, på Åby travet en gång. Det var bättre än Liseberg. Känner än i dag pirret i magen av att stå och skrika sig hes på en häst man aldrig hört talas om. Och vara helt lyrisk över att just den kusen som jag valde ut faktiskt vann. Lyrisk ända till Sture förklarade att han hade spelat plats, inte vinnare, på den hästen så att vi bara fick pengarna tillbaka, typ. 

 

Han var en feg spelare Sture. Och den fegheten har, tack och lov, kommit över även mig. Men han var en jädra mycket coolare gubbe än jag någonsin kommer bli annars. Han rökte pipa ibland. Och var trots en senig kroppshydda stark som en oxe. Sture brukade hjälpa till att bära pianot när vi flyttade. När han dog, dog också mitt intresse för trav. 

 

I högstadiet spelade vi på hockey och fotboll. 10 eller 20 spänn spelkvittot. Ja, herregud vad vi spelade. Alla gjorde det, varje dag. Trots att ingen hade åldern inne. Jag är helt säker på att en del av mina tonåriga kompisar snodde pengar hemifrån för att ha råd att spela vidare. Och jag tror personligen att jag var mer torsk på spel då än jag någonsin varit senare. Varena krona gick åt till att spela på oddset. 

 

Det där speciella facket i plånboken var helt överfullt. Jämt. Mestadels med förluster. 

 

I dag kan jag undra hur farao alla kunde få lämna in sina spel? Vi var ju minderåriga hela bunten? I dag är kontrollerna hårdare, straffen tuffare för spelbutikerna. Tror inte att vi hade lyckats lämna in så många spel live längre. I dag går de unga inte runt med en massa spelkvitton i fickan. För samhället har gått framåt, eller? 

 

Nä. För tillfället är det lättare än någonsin att spela för minderåriga. Öppna ett spelkonto i farsans namn och vips så ligger hela spelvärlden för dina fötter. Nu finns det dessutom fler spelalternativ än det någonsin gjort tidigare. 

 

Jag undrar hur stort mörkertal av minderåriga spelmissbrukare det finns där ute? Jag undrar hur spelbolagen tacklar dessa problem? Går det? 

 

Jag minns ju själv hur sjukt spännande jag tyckte att spel var när jag var tonåring, och den världen har ju inte blivit mindre intressant i dag...

 

Förutom travvärlden då. Men det beror ju mest på att Sture inte finns längre. Och att jag aldrig besökt Åby efter den där sommarkvällen då Lennart Forsgren segrade med hästen jag valde ut. Och vi vann pengarna tillbaka. 

 

Han var ingen riktig gambler Sture. För när han vann pengarna tillbaka tog han ingen ny lott. Vi gick hem till mormor och drack Loranga istället...

Jag funderar på om det inte är dags nu. Att göra det här till en blogg igen.  

 

Det senaste året har varit ett enda långt seriemord. I bland massmord. Av blogginlägg. Vet inte varför det blivit så. Men jag har mina aningar. Typ. Jag har blivit lite lat. Jag har blivit lite skitnödig. Jag har fått för mig att ingen bryr sig om mitt vardagsraljerande. 

 

Men. Jag tycker om att skriva. Jag saknar att publicera texter om den fantastiskt monotona vardagen. När jag började skriva den här bloggen, 2008, skrev jag den mer som en dagbok. Och i dag kan jag gå tillbaka och minnas händelser, situationer, från bloggen. Jag saknar det. 

 

Så jag ska ge det ett försök nu. Inte vara så skitnödig. Bara skriva det jag har i huvudet. Skriva lite oftare. Vardagslunk kan ju vara vackert i sig. Framför allt tragikomiskt. 

 

Just nu befinner jag mig i Umeå. Har blivit kvar efter nyårsfirande. Fick åka fyrhjuling i Ruskträsk. Hade inte en chans mot de norrländska grabbarna. Inte mot tjejerna heller. Fyrhjulings-skytte hette grenen. Ja, så firar jag nyår nu för tiden...

 

I dag träffade jag och Norrländskan hennes bästa kompis som precis blivit mamma. Vi fikade på Umeås dyraste café där en mazarinjävel kostar 26 spänn. (Nej, jag är inte snål. Det är PRINICIPEN om att en så liten kaka inte borde kosta mer än en Egyptisk dagslön. Då har jag inte ens nämnt kaffet som drog i väg på 27 spänn. Och då fick man servera sig själv!) Jag var på väg att spänna blicken i kvinnan bakom disken, men jag har ju så förtvivlat svårt att se arg ut så hon trodde väl snarare att jag flörtade med henne, och fick ett leende tillbaka...

 

Då Norrländskan, efter två fina pokerkvällar, bjöd mig så fick mazarin-priserna inte adrenalinet att tillta så som jag vill ge sken av. Vilken underbar känsla det är att bli bjuden! Som att frirulla sig igenom en timma av sitt liv. Många vill vara svenskt finkänsliga och hosta upp den där hundringen själva. Men om någon vill bjuda mig på något så är jag då inte den som är den. Sen att det är en lika fin känsla att få bjuda tillbaka är en annan sak. Jag älskar att bjuda också. Delade notor däremot - lika sexigt som Lapproffe i leopardmönstrad string. Inte för att jag har sett honom iförd just det klädesplagget. Eller fantiserat om det...

 

Hur som helst. Sidospår. 

 

När vi skulle sätta oss var Norrländskan på toa en sväng och jag blev ensam med den nyfödda och dess ömma moder. Vi väntade på att tre pensionärstanter skulle packa i väg från bordet vi ville ha. Plötsligt verkade de titta på mig på ett sätt jag aldrig hade blivit tittad på förut. De såg ömsinta ut. En på gränsen till respektingivande blick gav de tre damerna mig. 

 

Så det var så det kändes? Att bli betraktad som fader. 

 

Det var bara ett ögonblick. Sen försvann känslan. Men jag sög åt mig den och för några sekunder sträckte jag på mig lite extra. 

 

Jag behövde det. Som pokerspelare får man ta varje tillfälle det bjuds på att känna sig respekterad...

2012 är över och jag tänker på alla pokertexter som jag aldrig skrev. De har varit många. 

 

Jag är inne på mitt femte år som pokerbloggare. I bland tröttnar man på sig själv. På ältandet. Då är det bättre att  ta en paus än att mala på med texter som man själv finner ointressanta. I stället har jag skrivit en del för privat bruk, ett par texter kanske kommer fram till ytan i framtiden. Om inte annat så är det alltid bra för minnet att skriva ner händelser och personer som skiner upp världen lite. 

 

Däremot är jag stolt över att ha producerat 52 pokerkrönikor för Svenska Spel i år. Jag minns hur diskussionen gick i början av året då jag valde att hoppa på båten SvS. Personer som jag inte ens känner verkade arga på mig. Men jag har aldrig haft ont i magen över det. När jag ser tillbaka på de senaste 12 månaderna kan jag konstatera att samarbetet varit det bästa som kunde hända mig rent yrkesmässigt. Det har varit otroligt kul och inspirerande. 

 

Jag har bland annat fått spela in nio avsnitt av Dybban flyttar in och träffat nio unika personligheter. Utan att avslöja för mycket kommer det nog bli fler nästa år. För nu står det klart att jag kommer fortsätta arbetet med SvS även under 2013. 

 

Men alla pokertexterna då? Jo, även detta år kommer en del aldrig att skrivas. Som de flesta så vill jag inte upprepa mig själv i all oändlighet. Jag kanske inte är den som försöker flyga högst rent pokermässigt. Men när det gäller journalistiken runt pokern får vaxvingarna gärna smälta när jag närmar mig solen. 

 

Poker spelar jag för pengarna, alla möten, skratten. Journalistiken ger mig något annat. Någon slags inre tillfredställelse. Ett hål som pengar aldrig kan fylla. Den ger mig en verklig mening. 

 

Det är inte skandalerna eller de stora vinstsummorna som får det att kittlas i magen på mig. Mitt sidospår i år är att på något sätt gestalta människan. Och gamblingvärldens olika sidor. De ljusa. De mörka. De som fallit i skugga. Något som kan stå i kontrast till de lite mer humoristiska flyttar in-avsnitten. Drömmen är en dokumentärfilm. En film där jag och min medprodcuent får bestämma allt själva. Kanske stannar allt vid drömmande. Men om några veckor börjar vi filma. 

 

Vad som än händer så får jag chansen att utmana mig själv. Och när man gör det så utvecklas man. Vare sig det gäller poker eller något annat. 

 

Men först ska jag slappa klart i den oförstörda världen uppe i norrländska Ruskträsk...

 

Jag önskar er alla ett riktigt gott 2013!