dybban poker

Det finns en hel del saker med mänskligheten som jag har svårt att förstå. Som hur något kan vara helt ok ena dagen och helt ute andra.

 

Jag förstår inte varför polare skickar MMS till mig på sina nya mobiler? Varför bekanta lägger upp ännu fler bilder på facebook, twitter och bloggar? Bilder på en vit låda men en mobil i. Det hade väl gått an om det nu varit något unikt med den där mobilen de tar bild på. Men alla ser ju likadana ut! Det finns miljoner av dem!

 

Jag kan godta att småungar tycker det är rätt fräckt att ha "det senaste". Men vuxna människor!

 

Eller har jag missuppfattat saken? Det är väl en mobil vi pratar om? Ingen hjärtpump? Iphone 5 är väl en telefon? Hur kul kan man ha med en telefon? Hur imponerad kan man bli av en telefon?

 

I morgon ska jag köpa nya byxor. Fler avsnitt av "Dybban flyttar in" ska spelas in och man vill ju inte gå runt med hål i skrevet.

 

Eventuellt lägger jag upp en bild på twitter på mitt inköp. Det kommer vara "det senaste". Kanske ett par Acne. Med fickor och hela faderullan.

 

Ni kommer antagligen bli så imponerade som man kan bli av ett par byxor. Ungefär lika imponerade som jag blir av era nya mobiler...

 

Det enda jag egentligen begär av livet är att få lägga ut ett sånt här skryt-klipp på mig själv. Där jag är sjukt djupt i WSOP Main Event och bluffar all in på river. Med 10-hög.

 

Men nu är det tydligen för mycket begärt. (Hur kan det vara för mycket begärt?) Så jag får nöja mig med att lägga upp ett klipp på en kille jag lärde känna i Vegas i stället. Jonatan Hellman. Balls of a tiger. Eller vilket djur som nu har hårdast nötter?

 

Jag hälsar på uppe i Norrland hos svärföräldrarna en sväng. Förutom trevligt sällskap och lugn och ro så brukar mina besök här inbringa gott klirr i kassan. Jag vinner alltid här uppe. Kan det vara luften? Något i svampen?

 

Det började med fina 13 rätt på Stryktipset. Och dagen efter 13 rätt på Europatipset. När vi hälsade på Norrländskans morfar i går berättade vi om bragden på Stryktipset. Jag klagade dock på att utdelningen inte var någon höjdare.

 

- Men du fick 13 rätt alltså?

- Jajjemän!

- Jag och min kompis började spela en stående åttaraders på Stryktipset 1955. Vi spelade varje vecka i 55 år. Sen dog han så vi sluta.

- Hur gick det då?

- Vi fick inte 13 rätt en enda gång. En gång fick vi 12 rätt. Då vann vi 2400 kronor.

 

Och här satt jag och gnällde över mina 7k i utdelning. Jag hade unnat morfar känslan av 13 rätt.

 

- Ibland kollar jag resultaten för att se om vår rad går in. Jag kan den i huvudet. Men den sitter aldrig, fortsatte morfar.

 

Vi skrattade ihop åt eländet. Men det lät lite sorgligt ändå. 55 år! Jag undrar hur raden ser ut? Bara kryss?

 

I natt fortsatte det norrländska guldregnet då även pokern gav resultat. Det blev vinst i Lilllördagen på Svenska Spel för drygt 23k. Mer om det kan ni läsa i veckans krönika där jag finner det lämpligt att plocka fram Hollywoodfrun i sig ibland. Om än för korta stunder...

 

Nu. En Norrlands guld. Jag kan leva med att vara mig själv för en stund med den här utdelningen...

Så var man mitt i veckan igen. Jag börjar så smått tappa alla tidsperspektiv då mitt liv endast består av fredagar just nu. Kan det vara nyttigt? 

 

I helgen utspelades den månatliga Superweekend på Casino Cosmopol i Göteborg. Den mest spelvärda turneringen  på CC, just nu, vågar jag säga. För ett pris av 3300 riksdaler erbjuds man ett 2-dagars event, 30k i startmarker och 45 minuters blindsperioder. 

 

Nästan 80 personer valde att delta. Bland annat ett par hedersknyfflar från Småland som var lika intresserade av umgänge och stora öl som kort. Hamnade bredvid Hultsfreds stora son, Matz Svensén, som spelade poker som om han snart skulle få en egen gata uppkallad efter sig. Självförtroendet var, med rätta, på topp och han sköt från höften som självaste Lucky Luke. Vann 100k-potter med k-hög och vevade mot allt och alla. Det var väl bara synstationen dybban som faktiskt lyckades ta någon pott mot kaptenen. Det lärde jag mig redan som 7-åring på fotbollsplan. Det är inte värt att försöka finta någon som inte fattar vad du håller på med...

 

I en paus lyckades vi även få en annan smålänning att gå med på en smått otrolig deal. Tatuera in en baconskiva på bröstet för 3k. För en femhunka extra kan man dessutom få sitt nickname inkastat i motivet. Som hittat på en loppis! Äntligen ska "dybban" bli odödlig. Och inte nog med odödlig. Odödlig tillsammans med bacon. Gött som en femstjärnig hotellfrukost. 

 

Nu ska vi bara boka en tatuerare. Om nu inte Lapproffe är sugen på att bloda ner sig för en rimlig peng? Han är ju en jäkel på att rita. 

 

Trots en rätt kall dag, utan några gratismarker, lyckades jag hanka mig vidare till dag 2 tillsammans med 22 andra spelare. Bland annat Andy, Måns, Matz och Hero. Min stack på 46k var dock inte i någon jättefin form då blindsen höjdes till 1500/3k + ante. 

 

Andra dagen började dock bättre. Nyduschad och fräsch fick jag ta hem ett par potter preflopp och byggde snabbt upp stacken till 80k. Då plockar jag upp min första hand för turren, QQ, och lyckas dubbla upp till 160k mot Matz som sitter på AQ. Efter det åker jag lite jojjo, men sitter någon timma senare på finalbordet med ungefär samma stack. Blindsen är då 5/10k och det gäller att grisa in det. 

 

Får Matz precis till vänster om mig vilket givetvis inte är någon höjdare. Men jag var bara en dubbling från chiptoppen, så de 90k som hägrade i förstapris fanns ändå inom räckhåll. Det var bra klass på finalbordet. 

Endast en medelålders norska tycktes vara av en lite annan pokerskola än oss andra. (Hon slutade givetvis tvåa.  Brukar det inte vara så?)

 

Restealade två potter genom trebets allin, annars var jag lugn och fin. Men så fick jag till sist 1010 på cut off. Foldat till mig. Jag höjer till 25k (blinds 6/12k + 1k ante) Matz, som stoppat in det fler gånger än någon annan, skickar in keramiken igen. Vi har nästan exakt lika mycket marker. Runt 200k var. Jag ångrar mig direkt att jag inte bara stoppar direkt så jag slipper flippa mot KJ eller något annat som för Matz är nöten. Hur som helst, syn av mig. Och jag blir glad när jag ser mig möta A9s i en pott som skulle ta någon av oss till topp två. 

 

A direkt på flopp dock och jag får lämna på en åttonde plats och en knapp tiondel av förstapriset. 

 

Ändå, inga konstigheter. En inspirerande helg var till ända. Och hur det än går för mig vid pokerbordet så är jag ju snart odödlig tillsammans med ett bacon. Vilka pokervinster kan vara större än det? 

 

Dagens fråga: Hur mycket skulle du ha för att tatuera in en baconskiva på framkroppen? 

 

A) 3k

B) 25k

C) 50k

D) Över 100k

E) Gör det inte för någon summa.

F) Tänker inte ens svara på en så urbota löjlig fråga. 

 

(Susanne med alla glasögonen skulle göra det för 50k...)

På tal om Bukowski. Om att det där fula kan vara det vackra. I helgen tog jag med mig farsgubben ut till Hisingen för att kolla på fotboll. Vi är båda hängivna Öis:are, men det kan väl inte skada någon att åka ut till Rambergsvallen en fredagkväll och kolla på BK Häcken? 

 

Jag har inte mycket till övers för våra andra stadslag som Gais och IFK, men Häcken är det svårt att tycka illa om. För det första spelar de fotboll i en orange plåtburk som påminner om något som byggdes i en öststat på 80-talet. Man liksom måste hysa sympati med ett lag som spelar fotboll på en så ohyggligt ful arena.

 

Och man måste hysa sympati med ett lag som, med näbbar och klor, får slåss om sponsorintäkterna mot anrika klubbar på nybygda arenor. En klubb som kämpar för att få publiken att strömma till trots att de nu blivit ett av landets bästa och mest sevärda fotbollslag. 

 

Och det går inte att hysa agg mot ett lag vars supportrar kallar sig getingar och kommer till match med vingar på ryggen...

 

Det var faktiskt en fröjd att åka till Rambergsvallen. Trots att Häcken gör flest mål i hela Allsvenskan och krigar om guldet så var det luftigt och fridfullt i bänkarna. Ingen trängsel. 

 

Sen var det korven. 

 

 

När man är van vid superfräscha, på gränsen till för perfekta, Gamla Ullevi ses den här korvmojjen på Rambergsvallen som genuin och vacker. Lite rost och så. Men 25 spänn för två korvar. 20 loppor för TVÅ påsar Ahlgrens bilar. Som att vara på Ikea. Så jädra vajjert. 

 

 

Så jag passade på att bjuda farsan på middag. Han älskar korv så vi högg två direkt. I pausen frågade han: 

- Ska vi inte ha en korv till? 

 

Hur ska man kunna säga nej til en gammal man. Mera korv. Och två påsar bilar. Vad mer kan man begära? 

 

 

Matchen var, som vanligt, målrik när Häcken spelar. Det gjorde inte ont att pricka in slutresultatet 5-2 till det högsta odds jag någonsin vunnit på. Även farsan klonkade sin trippel på Lången och tripplade sin 50-lapp. (Han är modest, men hängiven när det kommer till spel.) 

 

Efter matchen var kvalitetstiden med farsgubben inte över. Vi begav oss mot kasinot för lite cashgame. Cosmopol i Göteborg firade 10 år så stället var fullmatat. Fick plats på ett 20/20 bord till slut medan farsan slog sig ner på 10/10.

 

 

Jag hade då fått upp stacken från 4k till 5500 kronor på ett riktigt lattjolajbansbord. En kille i mittposition höjer till 120kr, får en syn och jag kikar ner på 97s. Jag tar en syn i position och hoppas på en brutal bräda. 

 

När det kommer till big blind, som har gått bra och har 8-9k i stacken så har han inga blå hundramarker kvar utan slänger i stället in en svart tusenmark över sin tjuga för att syna. När det ligger två marker så räknas det dock som en raise, vilket han snabbt blir varse om. Han ser inte något vidare nöjd ut med situationen. 

 

Det foldas fram till mig. Frågan är nu: vad göra???

A) Folda

B) Syna

C) Höja till 2300

D) Gå all in

 

Kom gärna med tankar och reflektioner. Finns det till exempel någon etik och moral i detta läge? 

 

Två timmar senare drog vi oss hemåt. Farsan glad som en nötskrika efter att ha plussat 1500 spänn. 

 

Men. Rambergsvallen i all ära. Det är i kväll det gäller. Örgryte spelar seriefinal i divsion 1 södra hemma mot Lund. Jag och Optikern kommer att finnas på plats. Det kommer att skrikas. Hoppas enfota. Drickas svart kaffe. Tjötas med de gamla gubbarna på ljugarbänken. Och hejas!

 

Jag gillar Häcken, men de kommer aldrig att få mitt hjärta. För det är rödblått.