Vad har Ivey i fickan?
Det börjar hetta till på Rio. I går ville två snubbar slåss mitt bland borden. De ställde sig upp och började vifta med nävarna efter att ha hamnat i en konflikt angående en hand. När den ena kallade den andra för "tjockis" slog det fullständigt slint och "tjockisen" tog upp sin stol som han försökte slå i huvudet på sin antagonist. Som tur är hann vakterna emellan...
Jag tror inte att det blir så mycket mer WSOP-poker för de herrarna.
För övrigt går jag mycket runt och myser på Rio när jag väntar mellan inspelningarna av Pokerstudion. Det är kul att gå runt bland borden och titta på alla legendarer och mindre kända spelare. Jag tycker det är kul att sitta på en vanlig parkbänk och glo på folk på stan i Göteborg. Gissa om jag då fascineras av de här människorna. Läs min senaste poker-krönika om Doyle Brunson så förstår ni. Det enda negativa är att spelsuget blir helt enormt. Ibland känner jag hur jag fullkomligt krackelerar innifrån av att inte få slå mig ned vid WSOP-borden.
Gus Hansen är en annan kille vi mött på i korridorerna.
Jag undrar hur mycket Enskede Squash Club betalade för att stå som sponsor för hans 50k Player Championship-turre.
- Vafalls!? skriker Henry som precis köpt ett nytt raket och får se skylten om att medlemsavgifterna för lunch-squashen stigit med 300 procent.
Att jag inte hunnit spela beror på min medverkan i Pokerstudion som spelas in varje dag. Det har gjort att jag inte kan spela långa turneringar utan får koncentrera mig på cashgames. Men det är kul att spela in. Lärorikt.
Här lite bakom kulisserna, där Patrik vill sätta en sen "fort som fan" då det är 46 grader i skuggan.
Jag gick nyligen förbi Phil Iveys bord i 10k PLO:n. Han hade en 10k dollars bunt i fickan som höll på att trilla ut. Ja, två tredjedelar av bunten hängde liksom utanför. Som om det var en skrynklig tjuga och ett kvitto från kemtvätten.
Samtidigt höll jag krampaktigt i min svarta lilla väska där jag hade exakt 10k själv. Pengar som gör det lättare att klara av dagar utan poker då jag har bestämt mig för att spela Main Event.
Jag kom i alla fall till insikt att Ivey och jag inte bär 10 000 dollar på samma sätt...
I morgon startar Main Event. Jag går nog in under dag 1B. Det blir ett litet steg för pokern i allmänhet. Men ett giant leap för mig. Mitt första WSOP Main Event. Jag har förberett mig i sju år. Och nu är det äntligen dags.
Det känns som en dröm.
Flyttar in hos "The Screaming Swede"
En tidig försommarkväll satt jag vid ett köksbord och letade tips på intressanta inflyttningar. Mitt emot satt Bjoelle. Han hytte med fingret och sa att han hade ett bra namn.
- The Screaming swede! sa Bjoelle.
- Det är klackrent, sa jag då jag alltid säger klackrent istället för klockrent efter att Zlatan klackade in 1-1 mot Italien i EM 2004.
När jag hörde det så föll bitarna i mitt huvudet på plats. Det var så självklart och jag bannade mig själv för att inte ha tänkt på Mattias "The Screaming Swede" Andersson tidigare. För jag hade ju ofta tänkt på honom.
Någon vecka senare satt jag i en bil med min fotograf Daniel mot Oslo. Där fick jag träffa en, på många sätt, unik människa.
Och jag fick reda på hur ofta han tänker på sitt finalbord i WSOP Main Event 2004? Varför han försvann från pokerscenen? Hur hans pokerplaner för framtiden ser ut? Och om han fortfarande skriker?
Följ medpå resan.
Event #53
Robin Ylitalo kom sexa igår i ett 1500-event och fick 92k dollar. Riktigt bra, men ändå tråkigt att det inte fick bära hela vägen till över 500k och ett armband så klart.
Själv lirade jag event #53 i går. 1500 NLT.
I första pausen kl 14 kom jag på att jag inte hade käkat något på hela dagen. Så köpte med mig en melon-tallrick till bordet som jag glufsade på med en gaffel. Folk som äter brukar ofta vara lite tightare och bara spela ok händer då det är jobbigt att spela och äta samtidigt.
Självklart fick jag en litet kortrusch just då och var tvungen att spela varenda hand samtidigt som jag tuggade melon och annanas. Jobbade upp mina 4,5k till 7k när jag synade en höjning från cut off på knappen med QJs. Big blind synade också.
Flopp KT7. Big Blind som spelat väldigt random donkar ut och cut off lägger. Jag synar. Turn 8. BB, som har ett fint litet bockskägg fortsätter bomba. Jag pallar inte att torska mot en dålig kung och slår om. Han synar snabbt. Turn 6. Check. Och jag stoppar in då vi har ungefär lika stora stackar.
Jag ångrar mig lite över tilltaget när snubben på allvar ser ut att vilja syna. Vet inte riktigt vad jag ska göra under tiden som han steker så börjar frenetiskt tugga melon. Bit efter bit. Jädrar vad jag tuggar. Plötsligt kan jag svälja utan att jag ser nervös ut. Så jag sväljer och sväljer. Annanas, tre sortsers melon. Vindruvor! Allt ska ner.
Vad annars ska jag göra? Det hinner slinka ner en banan också under de 4-5 minuter som bockskägget steker. Sen lägger han och visar K7 för floppat 2-par.
Jag älskar melon.
Var uppe på 12k efter 3 timmar och det kändes riktigt bra. Tyvärr fick jag byta bord typ åtta gånger på fyra timmar vilket alltid är tråkigt. Förlorade en del mot Sorel Mizzi efter en 4-bets bluff och var sedan totalt kortkall. Det är otroligt frustrerande att vara halvshort och kortkall mot ett mysigt fält.
Åkte till sist som 700-nånting av drygt 2800 spelare när jag pushade 13bb på cut off med J9s, fick syn av AQ som floppade två ess.
Fick i alla fall spela med några legender på väggen. Får se vad det blir för fler events. Tar dagarna som de kommer.
I dag är det för övrigt 50 grader varmt. Det är inte mänskligt. Jag har inte spenderat en enda minut vid poolen hittills...
För lite bilder och små uppdateringar kolla min twitter här vid sidan av bloggen.
Vegas-pod!
Dagarna springer på i ett ruskigt tempo. Och plötsligt märker man att det gått tre dagar sedan man bloggade. Men allt är packat. I Vegas finns inte begreppet tid på samma sätt.
Man går och lägger sig när man vill, går upp när man vill, äter när man vill.
De enda tider du måste ha koll på är när turneringarnas latereg slutar och hur långa pauserna är i turrarna. Några klockor finns som sagt inte inne på något kasino.
I går gjorde vi vår första Vegas-podcast. (Finns snart även på I-Tunes för allas trevnad.) Vår härliga gäst Stellan Andersson gjorde hela programmet som vi spelade in vid ett pokerbord, mitt i smeten, på Rio.
Vi hade egentligen mest tänkt prata om förbundet och de gamla ekonomiska problemen med Stellan, då han är revisor där, men det blev mer än så. Som att hans sambo hatar poker och hur han tacklar det...alltså, vilken hjälte!
I övrigt blev det mest Vegas-snack om poker och livet i övrigt. Och något Ove Sundberg-tips.
Annars spelar jag poker, leker med mitt lilla härliga gäng här nere och jobbar på med Pokerstudion. Tycker det har blivit helt ok hittills. Vi har lyckats få tag i bra intervju-objekt och Sjöberg, ja han är ju Sjöberg. Man vet aldrig riktigt var grejerna kommer att hamna, men det är väl det som är charmen.
Från glädjeyra till bad beat
Jag håller just nu på att spela in Pokerstudion inför imorgon. Årets dyraste WSOP-turre startade precis. Skrev en sväng om den här, för de som är intresserade. Om Phil Ivey när han står på tå, bland annat.
Annars spelade jag min första turre igår. 350 dollars på Caesars som uppvärmning inför WSOP-eventen. Det var 250 spelare med och jag låg riktigt bra till när vi var drygt 40 kvar. Då fick jag in det med AQ mot K5 pre flopp i en pott som hade tagit mig till topp 3 i chipcounten. Flopp 9TJ såg helt ok ut. River Q var inte lika kul. Jag blev blödande med några få big blinds och åkte innan pengarna.
I övrigt har ju lillbrorsan, världens bästa heads up-spelare, kommit hit. Så här glad blev han över att få komma till sina drömmars stad för första gången i sitt liv.
I kväll blir det nog bowling och Mudslide-drickande för hela gänget. Kanske hittar vi en Deal or No Deal-maskin att slösa vår tid på. De är fantastiskt roliga och man får mycket spel för pengarna. Hittills är vi till och med plus 75 dollars plus fri dricka, så det är ju över all EV som finns.
Norrländskan och Norrskan har satt sig i förarsätet för den stora klonken.
Tornet snurrar dessutom så man har utsikt över både strippen och Down Town beroende på läge.
Då och då kommer det bungyhoppare skrikandes förbi. De hoppar någon våning ovanför.
Goda vänner som vill följa lite mer av vår resa får gärna följa Mattias blogg för fler bilder och berättelser.
Jag har ännu inte bestämt vilka event jag ska lira. Kan bli allt från 1k till 2,5k texas NL event. Allt beror på hur arbetet med Pokerstudion fortlöper så jag måste anpassa mig en del efter det. En sak är dock säker. Man blir så grymt spelsugen av att gå runt på Rio och glo på alla som sitter vid borden.
Just det. Dagens bad beat. Norrländskan har låst in alla våra pengar i vår safetybox. Det är ju i grunden ett klokt beslut och borde vara en god nyhet. Om hon hade kommit ihåg koden...
Welcome to Vegas!
Jag satte mig vid ett 2/5 Texas NL på Bellagio. Det är för övrigt inte klokt hur mycket fixed limit det spelas här så det känns som att man måste skriva NL för att vara på den säkra sidan...
Trots nästan obefintigt med sömn i kroppen var jag extremt taggad och motiverad att lira. Hur skulle man inte kunna vara det när man sitter bara några meter från Bobbys Room. Inga storstjärnor på plats igårkväll dock.
Jag orkar inte vänta längre än till fjärde handen innan jag vill spela allan ballan. Med K2 i klöver slår jag om en knappraise till 60. Big blind äter en macka och kallsynar samtidigt. Och knappen synar. Jaha?
Flopp AJ2 med två klöver. Nötdraaag. Jag leder ut för 120. Syn av bb, fold av knappen.
Turn blank. Jag ställer för 320. Växlade bara in 500. Killen med en halv macka i ansiktet och solbrillor på sned synar igen.
River ruter 10. Jag suckar lite inombords när jag tänker lägga upp min k-hög, men hinner inte då Mackan dunkar ner KQo i bordet och säger:
- Nuuuttzz. I love nutz.
Han säger det vekligen med betoning på z.
Jag tror att jag tittar konstigt på honom en minut eller så. Förstår inte vad som hände. Sedan skrattar jag ohämmat för mig själv en stund och tänker "Welcome to Vegas, baby! Welcome to Vegas!"
Dagens schema ser ut som följer:
Äta lunch. Spela in lite Pokerstudio på Rio och kanske lira lite cashgame där. Och ikväll gå ut och käka en jädra god middag någonstans med min förtjusande Norrländska.
En del säger skämtsamt (?) att man inte ska ta med sig matsäck på restaurang. Men jag är av delad åsikt och älskar att ha med mig tjejen i Vegas. Då känns det ännu mer hemma och jag blir tryggare i mitt spel. Och så vet jag att jag inte bara kommer att sitta vid borden utan utforska andra områden av Vegas än pokern. +EV i livet helt klart.
Med på middagen kommer mitt favorit-Vegas-par: Mattias och Norrskan.
Jag gillar hur Norrländskan och Norrskan låter som ett troget radarpar.
Sen väntar vi även in lillebror som ska anlända under dagen. Den annars så lugna unga mannen skickade innan ett tok-tiltat mess där han förklarade att han glömt Visa-kortet i en bankomat i London och nu tvingats spärra det. Men vem behöver Visa-kort i Vegas? Cash is king!!
Hur som helst får han också hänga med på middagen. Man måste förbarma sig över de små. Welcome to Vegas lille man!
Vegas-vägg
Jag gick precis in i den berömda väggen. Den när man lämnar det trygga AC-fläktandet och möter öken-hetta. Väggen slår alltid till med full kraft. I kombination med en resa på 18-20 timmar kan det vara tillräckligt för att totalt däcka en människa.
Klockan är 22.15 lokal tid i Las Vegas. Och hemma har det precis blivit morgon. Jag borde gå och sova, men det känns bara så fundamentalt fel att dra täcket över sig när man precis kommit till staden som aldrig sover.
Jag bor på Vdara, ett riktigt bra lägenhetshotell precis vid Aria. Det är första gången jag har tvättmaskin, torktumlare och diskmaskin på ett hotellrum. Schysst att ha. Och nej. Jag lär inte använda någon av faciliteterna...
Världens största raveparty är tydligen i stan i natt, berättade Rickard Åberg precis. Avicii och alla Swedish House Maffia-gubbarna är här. Jag trodde det var maskerad. För folk såg konstiga ut, till och med med Vegasmått mätt. Men det förklarade saken...
De som just nu njuter av den svenska sommaren och trivs alldeles utmärkt med det, men ändå vill glimta in på hur en annorlunda vardag ser ut för ett par pokerspelare under WSOP, så kan ni hänga med på twitter. Vi har startat en helt ny pod-twitter som vi ska uppdatera så mkt vi bara kan under Vegas-resan. Den kommer väl uppdateras med mer än det vanliga poker-tjötet är jag rädd. Det kan bli vad som helst. Naket. Dans. Eller kanske inte naket. Men dans.
Pod_Dybbenbaum heter den på twitter. Sen har jag min gamla vanliga "dybban"-twitter med.
Moset i hjärnan gör ju att 140 tecken är rätt lagom många att få ihop...
Hur som helst. Jag stoppar på mig ett par dollars och drar mig mot Bellagio. Jag är här för att spela. Inte sova.
Vi hörs vidare om hur det gick!
Om återbetalningarna på SvS
Ibland är man inte så duktig som man tror och en text tolkas då inte som man trodde, eller ville, att den skulle tolkas. Det är oftast skribentens fel. Inte läsarens.
Lapproffe, tyckte att jag gjorde ett reklaminlägg på Superbloggen, angående Svenska Spels utbetalningar på 3,8 miljoner. Rosjon tyckte att samma inlägg var en "hyllning".
Då två personer, som har huvudet på skaft, tycker så ligger det säkerligen något i det. Det var dock inte riktigt min mening. Varken att det skulle framstå som en hyllning eller reklam. Även om jag förstås förstår att det inte är en text som Svenska Spel kommer att svartlista mig för...
Roffe, tror att hela återbetalnings-grejen är ett PR trick från Svenska Spels sida för att få tillbaka spelare som "kvistat". Jag tycker att det vore ett värdelöst PR-trick om Roffe har rätt.
För det första bevisade hela den här historien, för första gången offentligt, att det är/har varit möjligt att fuska på Svenska Spel. Det är något som Svenska Spel kommer att få leva med en lång tid fram över och som inte går att väga upp med utbetalningar till spelarna på ett par miljoner.
I rent PR-syfte tror jag inte att den här historien gynnar Svenska Spel totalt sätt. Det har redan börjat knorras om att folk inte litar på att storlekarna på utbetalningarna stämmer. SvS har till exempel valt att bunta ihop alla botarnas spel till "en händelse" vilket gör att man får tillbaka den totala summan som man är minus mot samtliga botar. Är man minus mot en bot, men mera plus mot en annan, så får man alltså inget tillbaka. Rejken i de aktuella potterna betalas inte heller tillbaka.
Då jag inte är insatt i de regelsystem som SvS är satta att följa har jag ingen åsikt om vad som är rätt eller fel angående hur utbetalningarna har räknats ut, det jag vill få fram är att det kommer att gnällas. Och gnäll är ingen bra reklam.
Jag är också rädd att den klassiska avundsjukan kommer att övervinna den positiva känslan som utbetalningarna ger.
Folk som får ett brev hem i lådan om att de ska få pengar tillbaka blir överförtjusta. De blir inte lika nöjda när 1,50 kr trillar in på kontot dagen efter. De kan också känna sig orättvist behandlade jämfört med dem som fick tusenlappar tillbaka. Varför fick han så mycket och inte jag? Jag har ju förlorat massor på pokern och hade räknat med mycket mer!
Det slutar med att de känner sig lurade i stället för rättvist behandlade. Ingen bra reklam.
"Att hylla Svenska Spel för att de ersätter sina spelare för de skador de åsamkats, är som att hylla den som betalar sina böter för fortkörning. Gör man fel bör man betala för det, utan att förvänta sig hyllningskörer, tvärtom bör man fortfarande skamset be om förlåtelse även efter att man gjort rätt för sig." skriver Rosjon.
Jag köper det resonemanget fullt ut. Man blir inte en hjälte för att man gör rätt för sig.
Det jag inte förstår är varför Rosjon då inte skriver något om de som inte ens försöker betala sina "fortkörningsböter"?
Varför skriver Rosjon inget om alla de bolag som inte betalat tillbaka en krona till sina spelare under alla år för de botar som huserat på sajterna?
Jag tycker absolut att Svenska Spel har ett större ansvar att göra rätt för sig än andra sajter, då det är statligt. Så Rosjon SKA självklart belysa ämnet och krititk leder ofta till förbättringar. Man måste kunna lita på att saker går rätt till. Men ibland vill jag ha en mer nyanserad bild också. Varför är det ingen som nämner de 5, 10, 100, 500 miljoner kronor som andra bolag aldrig kommer att betala tillbaka?
Som flugan skrev i en kommentar på Superbloggen:
"pokerstars har betalat tillbaka beslagtagna pengar till drabbade spelare i bot/collusion-härvor men oftast får spelarna då tillbaka en viss del av det som de förlorat då pengar kan ha tagits ut under tiden. väldigt knapphändig information ges till de drabbade som får pengar tillbaka.
microgaming/party/888/ipoker/ongame lät de ryska midstakes cashgamebotsen gå väldigt länge innan de blev avstängda och inga pengar betalades ut till de som förlorat mot botsen."
.
Svenska Spel ska vara bättre när det gäller säkerhet och pålitlighet. Men de summor som göms bakom den verksamhet "flugan" beskriver på andra sajter är gigantiska. De ska tillfalla spelarna och är därför väl värda att ta upp i just detta sammanhang då vi ändå är inne på ämnet .
Själv har jag vitt och brett proklamerat att jag säkerligen inte kommer att få några pengar tillbaka. "Äsch, jag förlorar ju inte mot bots på de där nivåerna."
Därför var det under en pinsam tystnad och med en känsla av ett stukat självförtroende i bröstet som jag loggade in idag och såg att mitt konto laddats på med 1857 kronor. Allt kan ju ha skett i en enda pott på ett 5/10-bord någongång. Men ändå.
Jag ska erkänna att jag kände mig smått våldtagen. Någon hade lurat mig! Och jag hade förlorat pengar mot en data-jävla-bot. Samma bot som jag hävdat att man kan slå om man bara har huvudet med sig...
Att kunderna känner sig våldtagna är inte heller bra reklam. Om det är ett PR-trick så är det ett väldigt dåligt sådant...
Att träffa en ny människa
Med två feta kubaner i bakfickan gick jag och Norrländskan igår för att beskåda underverket. Det är en märklig känsla att träffa en ny människa. Med betoning på ny.
Pappa Optikern beskriver eldigt hur det hela hade fortlöpt på sjukhuset.
- Fyra timmar tog det! Smidigt och lätt!
Hannanas suckar i soffan.
- Smidigt och lätt? Typiskt en man att kalla en förlossning smidig och lätt...
Hilma-Liv ligger snart som en söt liten dockvarelse i Norrländskans famn. Och jag ser det där skimrande, likt ett blött norrsken, i hennes ögon. Som en kvinna bara kan få av att hålla en nyfödd.
Återigen kommer namnvalet upp på tapeten. Jag har ju tidigare erkänt mig villig att investera i flickan. Likt ett mångmiljardföretag som köper in sig i en ny fotbollsarena. Mot en ansenlig summa pengar vill man givetvis ha något tillbaka. Som att få sitt namn ingraverat någonstans.
Hilma-Liv Dybban Fredriksson/Pettersson. Ett fullkomligt namn.
Mitt självförtroende angående val av "artistnamn" får sig dock en ansenlig törn när Hannanas berättar vad hennes mamma hade sagt när hon förklarade att det skulle kunna bli "Dybban" som andranamn.
- Dybban!?? Det låter ju som en könssjukdom!
Nu kan jag inte släppa tanken på den här könssjukdomen. Var den sitter och hur den ser ut? På vilket sätt den smittar? Om jag var en könssjukdom, skulle jag då vara dödlig eller bara lite irriterande? Skulle jag vara synlig eller dold i något innanmäte?
Optikern skingrar mina tankar med fin-whisky. Den där flaskan som han bara öppnar vid absoluta högtider. Och som alltid får samma introduktion när han högtidligt lyfter ur den från sin lilla låda, likt något antikt ovärderligt föremål som snart ska säljas för sjusiffrigt på Bukowskis.
Ändå är den snart slut, för Optikern har fortfarande inte kommit i fas sedan vi var unga och blandade 50/50-groggar. Han tror fortfarande att ett glas måste fyllas till minst hälften om man börjar hälla i sprit. Inte mig emot.
Vi går ut och tänder den avsnoppade kubanen. Vi har inte rökt cigarr på många år. Den är god. Tar munbloss, men lyckas få ner lite i halsen, hostar i kör och ger samma omdöme som vi gett alla cigarrer vi rökt under vår livstid. "Mild och fin, host, host!"
Och jag sitter där och tänker på hur våra liv har följts åt, men att de aldrig varit mer olika än nu. Om några veckor kommer jag vara vaken nätterna i ända vid pokerborden i Vegas. Han kommer ligga vaken i sin säng trollbunden av en liten tjej. Jag kommer kryssa mellan Bellagio, Venetian, Rio och de andra hotellkomplexen. Smutta på gratis-drinkar. Han kommer byta blöjor. Öva på att värma rumstempererad välling.
Vi går in igen och den ömma modern tvingar den nya farsan att tvätta händerna, ta bort lukten av rök.
- Inget kommer att bli sig likt igen, konstaterar Optikern.
Nej. Inget kommer att bli sig likt igen. Vad som än händer från och med nu så är det ändå något vi kan vara säkra på.
Jag har alltid varit en vanemänniska. Aldrig varit överdrivet förtjust i förändringar av olika slag. Jag har fortfarande inte kommit över att en Piggelin inte kostar fyra kronor längre. Eller att Sportspegeln inte startar 20.00 på söndagarna...
Men just där, när man kollar på den där lilla varelsen känns det som en väldigt bra sak: att inget blir sig likt igen.
Välkommen till världen lilla vän! Jag är farbror Dybban och det är mitt fel om du blir retad för att vara en könssjukdom i skolan.
Men jag ska försöka kompensera dig så gott det går längs vägen. Jag lovar.
Min del i SM-titeln...
Finaldagen i SM blev ju inte riktigt som jag hade tänkt mig. Helt det motsatta faktiskt. Blev utdragen när det gällde som mest. Igen.
Den som vill ha en längre redogörelse över mina dagar i SM hittar den i veckans pokerkrönika.
Jag hann tänka lite i alla fall. Glor stört på Ramzi Jelassi när han 3-betat mig igen...
Jag känner ändå att jag har en del i den mycket värdiga vinnaren Mats Jungstrand titel. I slutet av dag 2, när vi satt på samma bord, gav han mig den mycket oväntade komplimangen att han gillade mina inflyttningar.
Jag svarade då att han fick ta och vinna den här turren nu så jag kan flytta in hos honom nästa gång. Mats skrattade och svarade:
- Ja, ännu en motivation till att vinna.
Utan att verka kaxig vill jag nog påstå att det var det som fällde avgörandet. Det vill jag faktiskt verkligen påstå.
Den sympatiske och duktiga mästaren Mats Jungsand.
Finaldag i SM
Vissa dagar är lite roligare än andra som pokerspelare. I dag är en sådan dag.
Det är finaldag av SM på CC med 18 spelare kvar. Och jag är på något sätt kvar med hyfsad stack. Sanningen att säga så har jag bara stoppat in pengarna på en enda flipp preflopp i hela turren. Och då förlorade jag med 77 mot nät-ikonen Krigas AK.
Första pris är närmare 700k. Det vore först och främst kul att ta sig till ett finalbord. Har dock en halvtaskig lottning i dag då chipleadern Ramzi har position på mig. Han sitter med nästan 900k. Jag har drygt 300k och avg ligger på 360k, har jag för mig.
Det lär bli ett par intressanta potter. Ska göra allt för att få in det bra. Annars får jag väl en gång för alla damma av den klassiska Dybban-turen som har svikit mig vid ett par viktiga lägen den sista tiden.
Ni kan följa finaldagen på poker.se och deras live-uppdatering. Det börjar klockan 15.00. Prick!
Annars fick jag snällt sova över hos Valterego i natt. Jag hade ju inte räknat med någon finaldag så hade inte bokat något hotell. Men Valter fällde sin varma filt över mig och släppte in mig på sitt rum. Och jag flyttade tacksamt in i världshistoriens minsta hotell-rum. Men hjärterum gör plats för stjärterum...
Fick även äran att gäst-spela i Egon&Koivus podcast. Och samtidigt göra lite reklam för min och Mattias nya podd, som hade premiär i veckan. Den börjar kanske lite trevande, men vi hoppas att hitta vår grej fullt ut inom en snar framtid.
Nu ska jag äta banan och ladda.
Mot dag 2 i SM
Vaknar upp i en ny hotellsäng. Gick och lade mig tidigt igår, men är ändå trött. Det styrker min tes att det inte spelar någon roll vilken tid man somnar. Man är ju lika död ändå när man ska upp.
Kollar in chipcounten på poker.se från Main Event i SM. Och kan konstatera att den stora Korsbergasonen, Joakim von Anka själv, Magnus Petersson, sitter på den största högen med marker.
Jag är ändå fullt nöjd med min dag 1. Tror jag gjorde ett smart val som valde dag 1A. Det känns som startfältet var lite mindre stjärnspäckat då. Hur som helst har jag nästan 100k, med ett medel på 60-nånting. Det innebär en nuvarande 16 plats av de 108 spelare som är kvar i matchen.
Det var längesedan jag hade en så stabil dag 1 i en turnering. Inga stora flippar utan bara en fin graf riktad snett uppåt. Jag planerar att skriva lite mer grundligt om eventet när allt är klart.
I år blev det 260 spelare totalt vilket ger ett första-pris upp mot 700k.
I övrigt känns SM på CC lite som en firmafest. Alla är här. VD som städpojkar. Det är en familjär och skön atmosfär där man får träffa de man spelat mot på nätet och alla kompisar man har fått inom pokern genom åren. Jag älskar´t.
Ser fram emot dag 2, som startar om någon timma nu. Det är många mäktiga spelare kvar och det är alltid kul att möta riktigt bra pokerspelare, även om man blir uppfintad på läktaren med hela ansiktet fullt av senap ibland. Det får man ta. Det är värt att bli lite förnedrad för chansen att få lära sig något.
Vill man spela fotboll mot Zlatan så gör man ju inte det för att man tror att man är bättre...
Annars är det nog ett par stycken som tror att just han är bäst i dag? Vi har ju som sagt en förmåga att övervädera vår egen förmåga vid borden. Men vem är den bästa spelaren som är kvar?
Jag har ingen aning. Jag vet bara att det inte är jag. Men att bollen är rund...
Morgon med bubblor i tankarna
Jag vaknar upp på ett hotellrum någonstans i Stockholm. Gardinerna fördragna. Anar ljus där ute men orkar inte kolla vädret riktigt än. Och vad bryr jag mig om det egentligen? Hade tänkt sitta inne hela dagen ändå.
Det som borde vara någonslags upprymdhet över att i dag få spela SM Main Event i poker är i stället en något tom känsla. Anledningen är 5k shorthanded som jag spelade i går. Turneringen var tokfull, 121 spelare, och många på väntelistan.
Efter en dag och början på en natts spelande var vi 11 kvar, 9 priser, och jag hade precis börjat skrapa ihop lite stack när jag viker upp AK på bb och får in hela skiten i en chiplead-pott mot knappen som har AJ. Flopp visar både ess och knekt, och jag får inte dra tillbaka.
Samma kille slog även utan SvS-legenden Snusarn, som jag fick äran att sitta med några timmar, med AQ mot Snusarns AK. Jag antar att sådant springande har bra chans att ta en SM-titel. Och jo, Kristian Johansson vann till sist.
Nu måste jag hitta motivationen att börja om. Som när man byggt ett korthus och är uppe på toppen för att sätta dit de sista korten och hela skiten ramlar ihop.
Mattias kommer ut från duschen. Undrar om han ska ha svarta byxor eller vanliga blåjeans på sig idag? Han har en t-shirt med en Nordkoreansk flagga på bröstet. Jag frågar om det inte är mer befogat att fundera över valet av överdel?
Han är fåfäng den där. Med frisyr som en tysk gosse på väg till sin första skoldag. Han är en av få jag känner som använder en riktig kam för att fixa håret, vattenkammad bena, med två hekto gelé. Men visst, ska det spelas SM så vill man väl vara fin. Jag nöjer mig med att inte lukta svett.
Att busta på bubblan i en fin turneringen får mig att tänka på det meningslösa i livet. Varför lever vi ens? Vi gör så gott vi kan och sen dör vi. Pang boom! Ofta för tidigt. Orättvist. Och snart glömda.
Mattias klagar på att jag slängt mina smutsiga kalsonger på golvet. Han är värsta pedantiska hemmafrun, faktiskt. Jag svarar inte. Då börjar han sjunga i falsett.
Han är inte klok. Men han är min vän. Och han påminner mig om varför vi lever. För att leva livet fullt ut i blöt sidbena.
Vissa av oss åker ut på bubblan, andra drar ut på den samma. Om hundra år när allting kommer omkring och vi ligger i graven gör det varken från eller till. Det är det helt andra saker som gör.
Och där slog han upp gardinerna. Strålande sol!
Det här kan nog bli en fantastsk dag, trots allt. Även inomhus...
Edit: Ni kan följa den på min twitter.
Häst-festival
Jag besökte Hultsfredsfestivalen tio år på raken från 1999, typ. Antalet legendariska konserter som jag fått bevittna är fler än min tilltänkta del när jag sattes till liv på denna jord. Men jag ber inte om ursäkt för det.
Efter fyra dagar festival var vi alltid möra. På gränsen till apatiska satt vi på festivaltåget hem. Skitiga, rödögda och genuint trötta ända i själen. Trötta på varandra, trötta på regnet, på tält-livet och alla idiotiska fyllon.
Vi lovade varandra varje år. Aldrig mer Hultsfred. Det får vara nog nu...
Och varje år vid samma tid glömde vi bort våra löften till varandra. Mindes bara konserterna, alla suddiga, men underbara minnen, karaktärerna, tjötet. Så satt man där med en biljett i näven igen. På väg i en blå gammal audi genom de smålänska skogarna. Förbi Mariannelund. Astrid Lindgren-landskapen. Packade med två par kalsonger och lika många flak öl. Mot Hultsfred - med ett ton av förväntan i bröstet.
Jag sitter hemma i Göteborg och är helt slut i både kropp och själ. Känner igen känslan. Helgen har spenderats i Stockholm. Det har varit Elitloppet.
Jag kan ingenting om hästar. Men jag backar inte en vuxen-festival om jag blir inbjuden.
Dessutom sades det att värdet på CC skulle vara något i hästväg, om jag ska försöka anknyta till ämnet. Jag firade det med att backa tre inköp första kvällen. Ville reklamera kvällen rakt ut på grund av falsk marknadsföring och funderade allvarligt på att dra mig tillbaka och aldrig spela kort igen, efter det. Hävdar att värdet inte var så himla fantastiskt som det utlovades. Om alla duktiga regs tänker samma sak så borde det väl hamna en jädra massa duktiga regs på samma ställe tänker jag...
Plussade dock fyra inköp andra kvällen och kände mig bättre till mods. Plötsligt var det här med poker rätt kul igen. Och jag klagade inte på värdet...
Det skönaste med resan var dock att få känna sig som en riktig fisk. Att slippa allvaret. "A", "J" och "M" hade fixat bord på Valla. Ni vet inomhus, under tak. Lördagen var fantastisk. Vi fick sex rätt på V75 och vann 68 kronor som vi delade på fyra. Jag sprang och smygspelade en del i luckan, för att höja spänningen i loppen lite.
Spelade som Norrländskan spelar på Stryktipset, på de lag som har snyggast namn. Kikade i programmen och studerade lite siffror också. Mumma, va fint det är med statistik. Lögn, förbannade lögn och statistik.
Fick dock några sms-tips från våningen ovanför, där de riktigt hårda gubbarna Mange & Bengan (Petersson, Sonnert) satt. Det var riktiga proffsspel som faktiskt gick in, typ hela tiden. Räddade till viss del upp mina egna försök till avancerad "analys".
Under söndagen regnade det som om den sista dagen var kommen. Och jag tackade för uppfinningen tak och inomhus. Grabbarna grus och jag själv jobbade in en tvilling och dagen började plus! Vi lade alla vinstpengar i en hög på bordet och skålade åt vilka genier vi var.
Inför, the grande finale, så hade vi satt ytterligare en tvilling och vi hade pengar kvar. Vi valde att sätta allt på ett kort. Elitloppsfinalen var här. Och vi hade en vinnare: Nahar! Han var given. Tyvärr stod han bara i drygt fyra gånger pengarna, vilket vi tyckte var lite uselt. Vi skulle ju dela på fyra och ville ha något att bita i. Så vi gick för en tung tvilling, med Nahar som utgång i stället. Vi hittade fina odds. Men det hjälpte inte så mycket när vi valde bort sjuan för åttan. Sjuan kom tvåa när Nahar vann och vi fick inte hämta ut sexsiffrigt som det var tänkt...
Men vafarao. Jag hade en budget för hästkrakarna som jag tänkte offra på att ha skoj. Jag visste att chansen var stor att pengarna skulle försvinna in i ett svart hål. Om jag inte hade en jädra massa tur. För med tur kan vem som helst vinna. Jag hade inte tur. Men jädrar vad kul!
Alla borde testa på att va fisk ibland. I recommend it highly. Skratten får man på köpet.
Men när jag satt på tåget hem i går var jag riktigt sliten. Rödögd av sömnbristen. Och jag fick en flashback av Hultsfred. Skillnaden var att jag inte gav något löfte om "aldrig mer". För jag visste redan i går att jag kommer vara sugen på häst-festival, även nästa år. Tack grabbarna grus för att ni bjöd med mig!
Det är dock dyrt att leva som fisk så trots min urlakade kropp drog jag raka vägen till CC på kvällen för att försöka reparera skadorna. Norrländskan är i Norrland så jag har fria händer.
Efter 8-9 timmars spel hade jag klonkat 500 rebuy-turren och räddat veckan. En del av vinsten går raka vägen till SM på CC i helgen.
Så nu måste jag verkligen vila. Jag är över 30 år nu. Verkligheten börjar komma i kapp.
Men den där förväntan i bröstet när man sitter i ett fordon, på väg någonstans, hoppas jag aldrig försvinner...
Är Ken gul?
Eller är han bara en sanslöst skicklig entreprenör? För inte nog med att han får betalt för att blogga hos Pokerlistings. Nu tar han betalt för att föra konversationer med sina läsare i kommentarsfältet också.
Jag har mycket att lära. Hur kan jag ha missat denna utmärkta affärsidé?
Tyvärr verkar folk återigen ha missuppfattat Kens storhet. Mattias "Pokerstar" Andersson vägrar helt sonika gå med på att betala vad det är värt att diskutera med Ken i kommentarsfältet på Kens blogg. Ja, han vägrar betala någonting alls. Jag tycker det är oförskämt.
Mattias, skärp dig nu. Du fattar väl att det kostar att få fraternisera med storheter som Ken? Och hur kan du undgå att förstå att en diskussion med Ken är något så mycket mer än en vanlig debatt? Det är ju undervisning av den högre skolan. Du lär för livet, vilket för mig är obetalbart. Du borde betala mycket mer än de 1250 kronor som Ken begär. Det är rena rama REA-priset.
Jag hade dock förväntat mig att fler personer hade slutit upp till Kens försvar i hans blogg. Inte ens hans närmsta anhängare verkar stötta Ken i hans enträgna kamp att hävda sin självklara rätt att ta betalt för något som att ge undervisning i läsförståelse utan att eleven faktiskt förstått att ett avtal är slutet eller att eleven ens uppfattat att han har fått ta del av några lektioner.
Jag förstår inte varför inte folk backar upp Ken? HAAAALLLÅÅÅÅ!!!???? Era ynkryggar! JAG tänker i alla fall backa Ken till hundra procent.
Jag tror inte alls att Ken är gul . En så sanslöst skicklig entreprenör kan bara inte bli det...
Om media
Jag har haft hektiska veckor bakom mig. Bloggandet har helt enkelt fått stå tillbaka, trots att jag upplevt mycket som är värt att berättas. Men det kommer...
Förra veckan var jag inbjuden till min gamla journalist-utbildning för att föreläsa om nya medier och den nya tidens journalister. Ett väldigt intressant ämne, tycker jag själv, där det finns mycket att diskutera.
Var går till exempel gränsen för vad man kan kalla journalistik? Och kan man göra ett bra journalistiskt arbete även om man är arvoderad av ett företag? Det var några av frågorna som kom upp. Kul och lärorikt även för mig som var tvungen att tänka igenom ett par saker både en och två gånger för att komma fram till en personlig åsikt. Allt är inte svart och vitt, som sagt, och det finns mycket gråzoner.
Frågorna gällde inte bara frilansjournalister, som jag själv, utan även redaktioner. Ett exempel är dagens pokersidor, då menar jag allt från Aftonbladet, Expressen till Poker.se och Pokerlistings. De får alla pengar av företag som är aktiva i den bransch de är satta att bevaka. De får pengar av de företag som sponsrar event som de ska bevaka.
Vem som helst förstår att den kritiska granskningen inte når samma höjder som om pokersidorna var oberoende. Å andra sidan hade alternativet varit att inte ha några pokersidor alls, skulle jag tro.
Sen är jag av den uppfattningen att det går att göra bra journalistik ändå, även om man är subjektiv eller sponsrad. Men absolut inte alltid. Där får man dra gränser från fall till fall och ämne till ämne.
Kolla till exempel på Aftonbladets webb-tv "Bollklubben", sponsrad av Unibet, som jag tycker gör utmärkt fotbolls-tv med paneldebatter blandat med reportage. Liknande webb-tv och skriven journalistik går utmärkt att göra om poker. Det spelar i sanningens namn ingen större roll om man får reklam-pengar från ett spelbolag då. Det kan bli riktigt kul, intressant och trovärdigt ändå. Beroende på hur man lägger upp det, så klart.
I stort sett all media i dag, förutom public service, är beroende av reklamintäkter. I dag i mycket större grad än förr då det faktiskt gick att livnära sig på att, till exempel, sälja lösnummer. I dag är information så mycket lättare att få tag i. Och dessutom får man den gratis på nätet.
Så i stället krävs det, för ren överlevnad, att tidningar och annan media säljer reklam. Eller gör dealer med bolag som går ut på att om bolaget köper reklam, så skriver tidningen något som bolaget vill att tidningen ska skriva om. Typ förtäckt reklam i artikelform.
Ibland är det svårt att veta vilka artiklar som är köpta och vilka som är äkta. Och det påverkar givetvis trovärdigheten.
I dag krävs det en stor näve med kritiskt granskande i bakhuvudet för att man ska kunna läsa en tidning som den bör läsas. I vilket syfte skrivs den här artiklen? Vad vill artikeln förmedla och vilka riktar den sig emot? Och vem tjänar på texten?
I dagens skolor är det av yttersta vikt att man utökar antalet timmar med att prata om krititsk granskning på Samhällskunkapen.
Jag undrar hur bra pokerspelare är på kritiskt granskande?
Ibland känns det som om vi är förvånansvärt lättbluffade...
Flyttar in hos Bo Sehlstedt
Jag hade aldrig träffat Bo "Legato" Sehlstedt tidigare. Men förra veckan drog jag till söder i Stockholm och flyttade in. Jag tyckte det var dags att ta pulsen på den rutinerade pokerspelaren som käkade en jättestor macka i "Pokerlandet".
Det blev väldigt familjärt och trevligt.
Visste ni till exempel att Legato inte är namnet på någon läskig predator, som jag hade tänkt mig. Utan en musik-term. Kanske motsatsen till staccato? Bosse tog nicket från sin första CD-skiva där ordet fanns med.
Han tyckte själv det var lagom tufft.
Här har ni resultatet från Bosses takvåning!
Om spelmissbruk
Ken Lennáard kör en artikelserie om spelmissbruk och vem som bär ansvaret för det. I sitt senaste blogginlägg efterlyser han min syn på saken. Han frågar vilket ansvar jag tycker mig ha? Jag ska svara så gott jag kan.
Så fort ämnet kommer upp så är alla guds bästa barn. Alla bryr sig så mycket om sina medmänniskor att det värker i bröstet på dem. Ingen skulle någonsin drömma om att vinna pengar av någon som är onykter eller visar upp missbruksgener.
Så fort ämnet spelmissbruk kommer upp ska det tävlas om vem som är den finaste medmänniskan. Vem som tar mest ansvar.
Jag har skrivit många texter om spelmissbruk. Jag har också skrivit att det inte räcker att skriva en text då och då. Man tänker på dem några dagar, sedan fladdrar de förbi.
I stället tycker jag att mitt största ansvar ligger i att ständigt visa att livet som pokerspelare inte är någon dans på rosor.
Att inte sälja in drömmen om lätta pengar.
Att låta Bosse Sehlstedt, i "Dybban flyttar in", berätta vad han skulle svara om hans son på sin 18-årsdag skulle komma och säga att han ville satsa på en karriär som pokerproffs. Bosse skulle avråda honom. För det har blivit för tufft.
Det är ett medvetet val att minst lika ofta skriva om mina förluster som vinster i bloggar och krönikor. Jag skriver om hur jag spelar bort en tv. Inte hur jag vinner en. För jag vill inte att folk ska tro att det är enkelt.
Jag skrev ett mail till Pokermagazine för något halvår sedan och undrade om de var intresserade av ett reportage där jag gjorde ett personligt porträtt av en spelmissbrukare där jag blandade in mina egna reflektioner som pokerspelare.
Svaret var att de var intresserade av att belysa även denna sida av spelandet, men att det inte fanns ekonomiska resurser. Trots att jag skrev att jag inte drevs av pengar ( jag har aldrig drivits av pengar när det gäller mitt skrivande, en bra text betalar tillbaka tusenfalt ändå), så fanns det tydligen inte resurser ens till att förhandla, eller dra en rövare och fråga om jag skulle kunna tänka mig att skriva gratis mot en helårsprenumeration? De skulle tänka på reportaget och återkomma. De återkom aldrig.
Jag tror nog att de bara glömde bort mig, och jag är själv nästintill övernaturligt glömsk, så jag har förståelse för Pokermagazine. Och efter fyra år på en tidningsredaktion vet jag allt om hur en stram budget gör att man tvingas säga nej till frilansare, hur bra intentioner de än har. Men jag tycker det är synd att det inte fanns ett större intresse för ett sådant reportage som jag vet skulle ha blivit unikt i sitt slag. Ett porträtt om en småbarnspappa som spelat bort allt. En text om hur brutal och jävlig spelbranschen faktiskt kan vara. Och hur man som pokerspelare ändå försöker rättfärdiga sitt yrkesval på alla tänkbara sätt...
Det säger kanske något om branschen i sig. Klart att alla tycker det är viktigt att belysa spelmissbruket och dess konsekvenser. Men när det väl kommer till kritan finns det rätt mycket annat som måste komma före. Till exempel att överleva själv.
Visst, jag skulle ha kunnat skriva en bloggtext om det i stället. Men jag tyckte historien var så stark att jag inte ville slösa den på en bloggtext i mängden. Jag ville ha den tryckt. På papper. I en riktig tidning. Med trycksvärta lika mörk som historien själv. Där skulle den göra sig bäst och förhoppningsvis nå ut till flest. Och det var huvudpersonens önskan, att nå ut till så många som möjligt för att hjälpa så många som möjligt.
Jag när nu en dröm om att göra denna småbarnspappas berättelse rättvisa på annat sätt. Men det är en lång och trixig väg som måste vandras innan resultatet visar sig. Om det ens visar sig alls? Jag vill göra en dokumentär. Och har de senaste månaderna lagt grunden tillsammans med en producent och kameraman. Det är en avlägsen dröm att se projektet klart. Men en dröm är mer än ingenting. Även om ingen vet hur det kommer att sluta. För det är ju alltid något annat som måste göras klart innan...
Och det är symptomatistk för allt. Det är mycket vilja. Mycket snack. Inte alls lika mycket hockey.
Det är lätt att sitta i omklädningsrummet, spotta snus och skrika att "Nu tar vi dom gubbar! Nu ger vi aaallltt!!" Få ger allt när det väl gäller.
Det går an att tala om för missbrukaren att det "kanske är dags att sluta nu?" när han spelat bort sina pengar. Det skulle man väl ha talat om innan?
Och jag är den första att erkänna att jag inte är guds bästa barn. Med hundra procents säkerhet har jag vunnit pengar av människor som har spelproblem. Med hundra procents säkerhet hade jag kunnat göra mer i kampen mot spelberoendet. Som medmänniska. Som skribent. Jag kan verkligen se ner på mig själv för det då jag på nära håll sett hur det kan bryta ner människor. Nära vänner.
Samtidigt har jag inget ärligt svar, förutom att helt sluta spela poker, på hur jag ska komma från dilemmat att till viss del leva på blodspengar. Är det någon som har det svaret? I så fall vill jag veta allt om det.
Man intalar sig att man är så vettig och omtänksam som det går. Att man varnar dem som är på gränsen. Pratar förstånd med sina kompisar. Men man når ju aldrig hela vägen. Kanske inte ens halva...
Man gör aldrig tillräckligt.
Jag försöker dra mitt lilla strå till stacken genom att inte sälja in drömmen om det glassiga livet som pokerproffs. Och själv drömma om att någon gång göra ett riktigt reportage om spelberoende. Ett som kanske fastnar längre än några dagar.
Sen har jag redan skrivit ett svar i Kens kommentarsfält som jag vill trycka på igen:
"Ett ansvar har vi alla. Det kanske främsta ansvaret ligger i att inte skriva och prata om spelberoende människor som om de vore utomjordingar, låg-intelligenta eller fiskar. Det är ett ansvar vem som helst kan axla. Vi vet att vem som helst kan skapa ett beroende. Och jag har tidigare, precis som Ken, hävdat att även vinnande spelare kan vara spelberoende.
Vi måste fila bort skammen, som finns idag, i att erkänna sitt missbruk. På så sätt tror jag att fler vågar söka hjälp självmant och komma till botten med sina problem. För hur mycket hjälp spelbolag och staten än erbjuder så gör den inte så stor nytta som den skulle kunna göra om inte individen inser sitt missbruk och vill hjälpa sig själv, eller är mottaglig för hjälp från nära och kära."
Vi måste fila bort skammen, som finns idag, i att erkänna sitt missbruk. På så sätt tror jag att fler vågar söka hjälp självmant och komma till botten med sina problem. För hur mycket hjälp spelbolag och staten än erbjuder så gör den inte så stor nytta som den skulle kunna göra om inte individen inser sitt missbruk och vill hjälpa sig själv, eller är mottaglig för hjälp från nära och kära."
Jag tycker inte heller att våra politiker tar tillräckligt ansvar. Då hade en betydligt större del av de fem miljarder Svenska Spel drar in till staten varje år satsats på forskning och vård av spelberoende. Hur mycket satsas idag? 30 miljoner? Inte ens EN procent av vinsten. Det är skamligt och visar att man varken har förstått vad spelmissbruket kostar samhället eller hur hårt det slår mot enskilda individer och familjer som drabbas.
Enligt statistiken så är antalet spelberoende i Sverige konstant, de har alltså inte ökat trots alla nya möjligheter att spela bort pengar som uppfinns varje dag. För mig känns det konstigt, kan det verkligen vara så? Kanske är just den statistiken en bov i dramat? Tror sig våra politiker ha full koll på problemet just för att antalet spelberoende inte ökar?
I själva verket tror jag på stora mörkertal. Tror alltså, jag kan omöjligt säga att jag vet. Och jag tror inte att någon annan heller kan säga att de med säkerhet vet. För forskningen känns kraftigt eftersatt på området. Om jag inte missminner mig var det en bra bit över tio år sedan den senaste vetenskapliga undersökningen angående spelvanor och spelmissbruk gjordes i Sverige. Det har hänt en del på spelmarknaden sedan dess. Och de förändringarna har knappast skapat färre spelmissbrukare...
Men vissa saker är som de alltid varit. Svensken skäms över sina problem i ensamhet.
Samtidigt som vi tävlar om vem som är den finaste medmänniskan...
Att dela en hemlighet
Jag önskar att jag själv kunde få en lika tät mustasch. Då hade jag garanterat haft en.
Nu fick jag nöja mig med att spana in den. Och jag kunde inte låta bli att tänka på hur genetiskt tilltalande det är med riktigt täta mustascher. Hur de inte börjar fladdra iväg när man nyser, utan är starka som bamburör i fästet. Hur de är så gjutna i överläppen att de inte rör sig ur fläcken ens om ägaren till mustaschen sätter en hasselnöt i halsen och hostar för sitt liv.
Nu fick jag nöja mig med att titta, även om jag i min vildaste fantasi skulle vilja sträcka mig över pokerbordet och röra också. Men då skulle det bli ett himla liv förstås. Det förstår jag ju.
Mannen med mustaschen har blivit lite av en vän de senaste åren. Jag gillar hur vi alltid tar i hand och nickar lite som två män gör som inte känner varandra speciellt bra, men ändå delar en hemlighet.
Jag vet inte riktigt vad hemligheten är själv. Men jag tror det har något att göra med att vi visar respekt för varandra vid bordet. Att vi byter lite knep ibland. Diskuterar hur man på bästa sätt spelar 77 när fem personer har limpat framför.
Hur vi på samma sätt är skådespelare, men på tu man hand går utanför manus och pratar från hjärtat.
Och idag är inget undantag. Jag funderar på om en äkta mustasch verkligen kan vara så tät när han börjar röra på sig i stolen. Han börjar höja rösten som för att värma upp inför final-scenen i dramat. Jag foldar mina kort och lutar mig tillbaka för att njuta av skådespelet som jag visste skulle komma.
Mustaschen höjer pre flopp. En spelare synare. Floppen kommer JJ4. Mustaschen vräker aggressivt in en markerhög som om han gestaltade Gunwald Larsson och var på väg att, med knytnäven, möblera om tänderna på någon mästerskurk.
Motspelaren synar igen. Och innan turn hinner vikas upp kastar mustaschen hetsigt in 32 000 i marker, större delen av sitt samlade kapital. För att sedan se en kung vikas upp.
Mustaschen ställer sig då upp och lägger på en förvriden grimas som om han precis utsatt sin familj för livsfara. Sen kvider han.
- Vaaad har jag gjoort!!?? VAD HAR JAG GJOORT!!? Neeej, neeej!
Jag sitter fortfarande tillbakalutad. Njuter av ett utmärkt drama. Och reflekterar över att prydnanden på överläppen inte rör sig ur fläcken. En orkan hade inte rubbat den.
Motståndaren vet inte vad han ska ta sig till. Han är helt utlämnad åt sina egna tankar där han sitter och stirrar på en mustaschprydd man som ångestladdat vrålar:
- Vad har jag gjort?!! Neej, neeej!!
Efter några minuters betänktetid väljer motståndaren ändå att folda. Och mustaschen skiner upp som en triumferande sol. Kastar sin KJ på bordet som bildat topp-kåk. Håvar in markerna med båda armarna.
Sen är han tyst en stund. Innan vi tittar på varandra. Och han med en blinkning säger:
- Jag är en mycket bra skådespelare. Omöjlig att läsa. Eller hur?
Jag nickar bara. Blinkar tillbaka med ett lurigt leende. Som om jag är den enda vid bordet som förstått det där skådespelet. Som insett hans briljans.
Som om vi på något sätt delar en hemlighet...
Edit: På Spring Poker Week i Göteborg dyker alltid mina personliga favoriter upp. Detta år fick jag under Main Events första dag sitta bredvid Mustaschens bekant, Piraten. Veckans pokerkrönika handlar om varför man inte ska bluffa någon som kallas Piraten...
När ett hjärta stannar
Jag var på ett par Allsvenska matcher förra året. Den viktigaste utspelade sig mellan Häcken-AIK. Tre poäng för Häcken och vägen till guld låg utstakad.
Och Hisinge-laget låg på. De ägde matchen så kapitalt att det kändes som två olika divisioner på lagen. Jag vet inte om jag någonsin sett AIK så utspelat av ett svenskt lag. (Med undantag för cup-matchen mot Öis i år förstås.)
Det fanns egentligen bara en enda anledning till att Häcken förlorade guldet och att AIK fick en poäng med sig i den där nollnoll-matchen. Målvakten. Den 197 centimeter långa Ivan Turina. Vilken bjässe! Vilken gigant! Räddningarna han gjorde görs bara på tv-spel.
Efteråt sa Turina att "Häcken måste vara Allsvenskans bästa offensiva lag, någon." Och jag skrev för första gången i mitt liv en hyllning till en AIK:are. För vissa personer är helt enkelt värda att se upp till och hylla även om de spelar i ett lag som man hoppas ska förlora varenda match de spelar i, i dag och hundra år framåt. Vissa personer kan man liksom inte låta bli att tycka om vilket lag de än spelar för.
Det bor sorg i att det krävs något tragiskt för att man ska hinna stanna upp i livet en stund. Det krävs att ett hjärta plötsligt stannar. Det krävs att en 32:årig familjefar lämnar sin lilla familj bestående av två 1:åriga döttrar och en gravid hustru.
Det krävs att någon som man såg upp till dör.
Och här sitter jag på ett hotell i Jönköping och skriver. Här pratar man fortfarande om Stefan Liv. På samma sätt som jag tror AIK:are kommer att prata om Ivan Turina många år framåt. Två målvakter, två ikoner, två familjefäder med stora personligheter.
Ja, här sitter jag och skriver en hyllning till en AIK:are för andra gången i mitt liv. Det skulle ju inte bli av den här anledningen...
På måndag tar AIK emot IFK Göteborg hemma.
För första gången någonsin hoppas jag faktiskt att de vinner en match...
För i dag slutade ett hjärta slå. Men fick tusentals andra att slå lite hårdare. Och för varandra. Det är synd att det alltid krävs något tragiskt för det...
