Tiltens ansikte
Tilten fick ett eget ansikte häromdagen. Mitt.
Blev utdragen i Binions Classic så det svartnade för ögonen. Tog mina saker och drog från bordet, sur som om någon hade tvångsrakat min skalle och tatuerat in ett AIK-emblem i hårbotten. Efter att transliknande vandrat runt på Freemont Street i en kvart, och mumlat svordomar och förbannelser, började jag för en stund tro att jag fått någon psykisk åkomma och behövde söka hjälp.
Det räckte med en dubbel whiskey.
Självklart blev jag snål efter att ha lagt i väg en liten rostig bil på en turnering och skulle bestämt spara in på taxin hem från Downtown. Tog 5-dollarsbussen som var så överfull att jag fick stå upp i 40 minuter. Svetten dröp längs kinderna och bredvid mig hamnade en överfriskad gammal gubbe. Eller snarare hans blöta armhåla. Det luktade inte jordgubb direkt.
Väl hemma på rummet duschade jag bort vilddjuret inom mig. För att under hela kvällen tråka ut Norrländskan med mina historier om hur förträfflig, otursförföljd och missförstådd jag är vid pokerbordet. Att jag ligger flera hundra tusen under EV detta år och egentligen förtjänar att vara mångmiljonär vid det här laget.
Hon tittar på mig med sina rådjursögon och säger med ett skratt:
- Men du har ju mig i alla fall...
Vilket får en att le tillbaka, hålla käften en stund och sluta tycka synd om sig själv likt en patetisk omvärldsfrämmande snoris.
Tilt är för amatörer. Det har jag alltid tyckt. Som pokerspelare får man alltid leva i med- och motgång. Och det är knappast i medgång det avgörs om du är född med det rätta vinnarspsyket eller inte.
Edit: Vill ni läsa om hur jag åkte ur Binions Classic och mitt gryende förakt mot fiskekrokarna så kan ni läsa det i min senaste krönika.
...........................................................................................................
I övrigt har det börjat komma hit flera bekanta svenskar. Jag har tyvärr inte hunnit umgås med så många, än. Men i går fick vi i alla fall äran att stifta bekantskap med Mattias legendariska farsa Stellan. En härlig gubbe i kubik. Sådan far sådan son. Sushi, tjöt och poker på Caesars blev det. Njutbart.
En resa till början
Det ligger en 24-dollars taxiresa bort. För den smarta en betydligt billigare bussfärd.
Då jag är född nostalgisk och älskar att drömma mig tillbaka till vad som en gång varit är Downtown min favorit. Strippen i all ära. Men det är här jag får den absolut skönaste Vegaskänslan.
För det var här allt började. Och det känns.
Här ligger Binions - där den första WSOP-turneringen en gång shuffled up and dealt 1970. Och Golden Nugget - vars hela existens får mig att tänka på vilda västern och guldruschen.
Inne på Nugget förvarar dem världens största guldklimp. Vikt 27,6 kilo.
På kvällarna är det ljusshower i taket över freemont street.
Här står också den klassiska cowboyskylten. Bakom en något mer oklassisk kille.
2005 flyttades WSOP till Rio och Binions pokerrum lever nu på sin historia. Väggarna är fyllda av fotografier på alla gamla mästare och legender. De där som Glimne kan vakna upp i sömnen och rabbla sköna anekdoter om. För några år sedan stängdes hotellet så de hundratals rummen står tomma . Som ett skelett som skulle passa in i vilken skräckfilm som helst.
När jag för några dagar sedan tog glashissen upp till Binions Steakhouse i toppen av byggnaden kunde jag kika in i rummen med de blekta gardinerna. Trots att de bara stått tomma några år fick det att krypa på armarna.
Många tänker enbart på strippen när de besöker Vegas. De besöker inte ens downtown. Big mistake. Inte främst för att maten är billigare. Men lite.
Norrländskan träffade på Cupid på gatan. Mattias blev förälskad i karaktären och värvade honom ögonblickligen till sin egen tv-show...
...som dock fick lite problem med polisen. Skulle va kul att se farbror konstapeln använda sig av liknande transportfordon hemma. Det är svårt att ta en sådan övermakt på allvar. Detta är ju snäppet mer löjligt än en EU-moppe.
För dem som spelar lite lägre cashgame är värdet inne på dessa klassiska kasinon underbart. Inte bara ekonomiskt utan även personligt. Medelåldern stiger genast med 15-20 år och personligheterna man möter skulle passa in i vilken Filip & Fredrik show som helst. Som de fyra filippinska kvinnor jag mötte häromdagen. De spelade aggressivt som om de var Viktor Bloms adopterade mostrar. I början blev jag totalt överkörd. Jag älskade det. För det var något annorlunda.
Och det är väl därför man reser runt och ser världen? För att uppleva sånt som inte finns hemma. Se ställen som på något sätt känns i hjärtat. Precis som Las Vegas Downtown. 24 dollar bort.
Genombrottet?
Blev grinig i går när jag åkte ur kvalet till Main Event på Rio. Torskade med 1010 mot 55 all in pre flopp. Är kall som en isbjörn i turrarna just nu. Och isbjörnar gör sig inte så bra i Vegas. Borde hålla mig till cashgame, men jag älskar ju turneringar!
Det är svårt att släppa sånt man älskar så jag får helt enkelt hoppas att kärleken blir besvarad på något vis.
Har filmat en del med min handkamera till Pokerstudion. Det är riktigt svårt för man får inte filma inne på något kasino. Allt som oftast har jag bra grejer på gång men blir tokhaffad av en 200-kilos vakt. Och resten av tiden spenderar jag med Mattias som lyckas få in orden bög, röv eller något annat som inte riktigt passar in i sammanhanget. Men kul har vi.
Höll på att garva läppen av mig när Mattias visade att highstakesproffset Doc Sands hade tagit en bild på honom under Event 43 och lagt upp på twitter. (Har retweetat den bredvid i bloggen om ni vill kika på den.) Jag tror den här resan kan bli den rosa mannens stora genombrott i den stora pokervärlden. Snart kommer han att bli förstådd på riktigt. Sverige och pokerförbundet är alldeles för litet för detta scarfprydda unikum.
I kväll viker jag och Norrländskan av från strippen igen och drar ner downtown. Det är en speciell, genuin känsla där nere som får mig att må bra.
Vegas i mat
Norrländskan passade på att fylla år i dagarna. Det firades inte med en massa själlösa prylar eller smycken. Utan med något som verkligen betyder något. Något vi varken vill eller kan leva utan - mat. Och om man gillar mat är Vegas det bästa stället att vara på.
Amerikansk frukost på sängen. Pannkakor, frukt, yoghurt, bacon, ägg, kaffe.
Kvällen spenderades på lyxiga Eiffel Tower Restaurant. Där fick vi ett bord precis vid fönstret med utsikt över strippen och Bellagios fontänshow. En av de vackraste vyer jag sett kompanerat av utmärkt kött (det skulle också ha varit en perfekt beskrivning av Norrländskan själv). Stället kan varmt rekommenderas för dem som vill ha en romantisk afton utöver det vanliga.
Vädret är som vanligt i Vegas vid den här tiden på året. Inte ett moln och 45 grader i skuggan. Jag har solat sparsamt men ändå försökt testa med en kvart då och då. I bakgrunden Eiffeltornet. Restaurangen vi åt på ligger i mitten av byggnaden, precis innan det börjar smalna av.
Vid poolen kan man ta ett litet mellanmål i form av nachos-tallrik...
Cashgamet har gått bra hittills. Ligger ett par tusen dollar upp för tillfället. Peppar, peppar! Någon hundring av dem var en ren donation av Mattias som fick för sig att reraisa mig all in pre med 56s då jag vaknat upp med kungar. Han får väl skylla på jetlaggen och att jag grisat en del timmarna innan.
Men det är inte bara för att han är generös med stålarna som det är kul att Mattias kommit hit. I går drog vi ner och hälsade på honom på Golden Nugget där han spelade en turnering. Jag hade själv bustat en 350 dollars turre på Caesars under dagen efter sex timmars spel på en 112:e plats av 322 spelare. Hittade inga bra lägen alls sista timmarna och fick till slut in degen när jag trebetade en knapphöjning all in med k8s. Syn av AJ och ingen hjälp.
Hur som helst en bra turre. Med nästan 100 000 dollar i prispotten. Man måste alltså inte spela dyra WSOP-turrar för att kunna vinna bra med deg.
På Golden Nugget testade vi även en grymt god sushi. Den blonda har inte riktigt kommit underfund med hur man äter med pinnar och gnällde lite till en början, men blev desto gladare när hon väl fick till det. Som ett barn som precis lärt sig cykla.
Ikväll blir det midsommarfirande med Pokerstudion-gänget och Mattias. Hur vi firar? Med mat så klart. En av få saker som verkligen betyder något här i livet. Bord är bokat på BOA på Caesars. Det bästa steakhouset i stan enligt demonproducenten Petson. Och man får ju lita på de äldre.
När jag kommer hem kommer jag nog inte äta ute på ett tag. Då blir det spaghetti och köttfärssås för hela slanten. Det rår inte ens världens bästa restauranger på...
Framme och lite laggad
Efter 21 timmars resande är vi äntligen framme i Vegas. Jetlaggen börjar så sakta att försvinna. Det känns ändå rätt bra att vakna 07.30, vara klarvaken OCH sugen på frukost. I vanliga fall har jag svårt att vakna innan tolv och äter aldrig något lunch. Ingen ont som inte har något gott med sig, alltså.
I går blev det en sväng till Bellagio och lite 2/5 med demonproducenten Petson. Det är en lite lustig känsla att ha en highstakesspelande Viktor Blom tio meter i från sig i Bobbys Room. Rivrade för övrigt ett fyrtal mot en floppad nötfärg. Dybbanturen verkar ha följt med på resan. Värt mer än alla verktyg i Lapproffes garage.
Har fått en egen kamera av Pokerstudion som jag ska försöka förvalta på bästa sätt. Filma mitt eget Vegas. I kväll kommer Mattias mitt sitt Fagbet-TV så vi kanske kan klura på något ihop. Man ska alltid ha sina fiender/konkurrenter närmast. Ska bli grymt kul att träffa honom igen. Det var nu två år sedan vi senast gjorde stan ihop...
Sommarens första avsnitt...
Scam?
Fick nyligen detta mail från Swedbank. Vet inte varför det känns som en scam? Har swedbank en mail som [email protected]?
Känner mig inte alls sugen på att verifiera något kontot och bli rånad på hela Vegaskassan. Eller är det bara jag som blivit skadad efter att ha lyssnat på storys om allt lurendrejeri som sker i pokerbranschen och i Vegas?
Bäste kund,
Vi märkte ogiltiga inloggningsförsök till ditt konto online från
en okänd IP-adress.
På grund av detta har vi tillfälligt ditt konto.
Vi behöver dig att uppdatera din kontoinformation för din din
Internetbank ska återaktiveras vänligen uppdatera dina faktureringsuppgifter idag genom
Vi märkte ogiltiga inloggningsförsök till ditt konto online från
en okänd IP-adress.
På grund av detta har vi tillfälligt ditt konto.
Vi behöver dig att uppdatera din kontoinformation för din din
Internetbank ska återaktiveras vänligen uppdatera dina faktureringsuppgifter idag genom
verifiera ditt konto
Sist - men inte tråkigast
Det har en ny erfarenhet. Jag vet att jag hade kunnat göra en hel del bättre. Men man lär sig alltid något på vägen. Framför allt har jag haft det väldigt roligt - och jag hoppas att någon har haft lite kul, med eller åt mig, på resans gång.
Det mesta har dock ett slut. Här kommer sista avsnittet av "Dybban flyttar in" för den här gången. Sist - men inte tråkigast.
Mats Iremark ska ju som bekant flytta till Tallinn om han inte vinner rankingen på CC i år. Jag träffar mannen som, just nu, har störst chans att se till att det faktiskt bli sanning. Stefan Odelberg har haft en sanslöst flyt turneringarna i år och är just nu i nästintill delad ledning med Iremats.
Dessutom är han en person som gör alla pokersessioner en aning mer färgstarka...
Det mesta har dock ett slut. Här kommer sista avsnittet av "Dybban flyttar in" för den här gången. Sist - men inte tråkigast.
Mats Iremark ska ju som bekant flytta till Tallinn om han inte vinner rankingen på CC i år. Jag träffar mannen som, just nu, har störst chans att se till att det faktiskt bli sanning. Stefan Odelberg har haft en sanslöst flyt turneringarna i år och är just nu i nästintill delad ledning med Iremats.
Dessutom är han en person som gör alla pokersessioner en aning mer färgstarka...
Buksvåger med Maradona
Satt och försökte spela in lite semesterkassa på CC i går. Började med en 200kr crazy rebuy där jag hamnade på samma bord som den legendariska Leo. Samtidigt som vi lirade följde vi Spanien-Irland på den nyuppsatta storbildsskärmen i pokerrummet.
Efter en fin räddning av den irländska målvakten Shay Given kläckte en trevlig gaisare, som satt emellan mig och Leo, att han minsann hade provat Givens målvaktshandkar en gång i tiden. Det tyckte jag var rätt coolt. Tills Leo fick luft.
- Ja, men jag har faktiskt klappat Péle på huvudet!
- Att du alltid ska bräcka mig Leo, skakade Gaisaren på huvudet.
Då tog Leo ny sats och berättade om en resa till Brasilien där han träffat på ett ex till en av de bästa fotbollsspelarna genom tiderna.
- Så jag är faktiskt buksvåger med Maradona.
Jag kunde inte annat än tycka lite synd om gaisaren och hans historia om Givens målvaktshandskar. Visst är det en ok målvakt, men i sammanhanget kändes det en aning fjuttigt. Ska man vara buksvåger med någon så är det väl Maradona?
Bustade i början på finalbordet. Cashgamet gick dock bra med ett par inköp plus på 20/20. Det är skitsamma, något som kommer vara glömt inom en veckan.
Jag spelar poker för att vinna pengar. Men det är alla personligheter och historier som verkligen betyder något om hundra år när allt kommer omkring...
Och i natt drömde jag om en naken Maradona. Jag vet inte varför, men scenen utspelade sig i snövit och de sju dvärgarna. Leo var prinsen. Snövit en exflickvän.
För Leos skull så kan vi väl tänka på Maradona som den vänstra bilden, en ung gudabenådad fotbollstekniker?
Efter en fin räddning av den irländska målvakten Shay Given kläckte en trevlig gaisare, som satt emellan mig och Leo, att han minsann hade provat Givens målvaktshandkar en gång i tiden. Det tyckte jag var rätt coolt. Tills Leo fick luft.
- Ja, men jag har faktiskt klappat Péle på huvudet!
- Att du alltid ska bräcka mig Leo, skakade Gaisaren på huvudet.
Då tog Leo ny sats och berättade om en resa till Brasilien där han träffat på ett ex till en av de bästa fotbollsspelarna genom tiderna.
- Så jag är faktiskt buksvåger med Maradona.
Jag kunde inte annat än tycka lite synd om gaisaren och hans historia om Givens målvaktshandskar. Visst är det en ok målvakt, men i sammanhanget kändes det en aning fjuttigt. Ska man vara buksvåger med någon så är det väl Maradona?
Bustade i början på finalbordet. Cashgamet gick dock bra med ett par inköp plus på 20/20. Det är skitsamma, något som kommer vara glömt inom en veckan.
Jag spelar poker för att vinna pengar. Men det är alla personligheter och historier som verkligen betyder något om hundra år när allt kommer omkring...
Och i natt drömde jag om en naken Maradona. Jag vet inte varför, men scenen utspelade sig i snövit och de sju dvärgarna. Leo var prinsen. Snövit en exflickvän.
För Leos skull så kan vi väl tänka på Maradona som den vänstra bilden, en ung gudabenådad fotbollstekniker?
Önskar jag var packad!
Jag brukar inte vara så noga med packningen. För det mesta fixar jag det på morgonen, någon timma innan jag drar. T-shirts, en skjorta, kalsonger, tandborste, deo och finskor om det känns rätt och nöden kräver.
.
Men den här gången är det annorlunda. Jag vet inte hur jag ska gå tillväga då jag ska vara borta i en månad. Vafarao, har jag ens 30 par kalsonger utan hål? Ska jag ta med mig två skjortor nu, eller sju? Hur funkar det med tvätten på hotellet?
.Och även om det är 45 grader utomhus så är det alltid minusgrader inne på alla kasinon( förutom O´Sheas som faktiskt inte har några väggar ut mot gatan). Så det krävs lite varmare kläder också, även om man känner sig som en idiot när man traskar runt med en hoodie i näven på väg till nåt kasino på strippen. Just då känns det lika troligt att man kommer ha någon användning för tröjskapet som att helvetet fryser till is och återföds som jultomtens trädgård. Tio minuter senare sitter man och hackar tänder på grund av alla miljoner AC:s och bannar sig själv för att man inte tog med sig en fleecefilt in till turneringen också...
.
Det är en mycket lustig värld.
,
Till råga på allt så ska man ju lämna plats i väskan för shopping också. I bland gör man fynd, ibland hittar man inget alls. Så hur ska man veta hur mycket rum som är lagom att lämna?
.
Till syvende och sist vet man ju att man alltid packar för mycket. Men om jag nu lyckas hålla nere antal kilo och faktiskt lämna ordentligt med plats i väskan för eventuella investeringar så kan man ju ge sig på att Norrländskan får nys om detta. (Hon som börjat packa en vecka innan avfärd...)
.
- Åh, har du plats över i din väska?
- Mmm, men det SKA va plats över...
- Ja, men jag kan väl bara få stoppa ner en grej.
- Nej!
- Meh, bara en, annars kan jag inte åka!
- Ok. En då...
.
Redan då vet man att den där väskan kommer se ut som en övergödd Belgian Blue inom en snar framtid och att man kommer få använda hela sin praktfulla kropp för att trycka ner den i rätt tjocklek för att få igen dragkedjan.
.
Men. Man ska inte klaga. På söndag drar vi till Vegas. I en månad! Det kommer bli fantastiskt. Även om jag varit där ett par gånger tidigare känns det surrealistiskt att veta att man kommer att vara där så länge. Kanske till och med jag har fått färg när vi kommer hem...
Benskydd & Pungkulor
Mina små benskydd. Jag fick ärva dem 2001 av den då urgamla vänsterbacken Tälth. Han var 34 år och hade spelat fotboll i division 1. Eksjö storsatsade och gav Tälth 40 000 spänn för att hjälpa vårt division 4-lag upp i trean. Det hjälpte inte.
Men skitsamma. Tälth var en kul prick. Han hade till exempel bara en pungkula, lärde mig dricka gin och utbrast alltid "Nu ska vi ha kul!" innan vi gick ut till match. Och jag tyckte att det var förjädra skoj. Fotboll var det bästa jag visste, jag levde för den.
En dag slutade Tälth i laget. Men innan dess hade han gett mig sina gamla benskydd. De var så små att de vägde som två pappbitar. Och de hjälpte ungefär lika mycket mot en spark på smalbenet. Ändå bar jag dem varje match tio år framåt. Som en liten hyllning till Tälth som var så glad trots att han bara hade en pungkula.
Jag har fortfarande kvar ärren efter dobbarna som godkända benskydd hade skyddat mig emot. Men det var ändå värt det, jag fick för mig att de gamla relikerna gjorde mig lite snabbare.
I år är första sommaren på 23 år som jag inte har några blå naglar. Fötterna är visserligen snyggare, men det känns ändå konstigt utan de där naglarna. Jag saknar att spela fotboll. Särskilt när man glor på fotbolls-EM kvällarna i ända.
Då minns jag alla gamla lagkamrater. Lustiga tränare. Mål. Tjyvnyp. Glidtacklingar. Domartabbar. Skottfinter. Nervös väntan i omklädningsrummet innan match. Röda kort. Timmar med skitsnack i bussen. Förolämpningar på planen. Och underbara segervrål.
Om jag ska vara ärlig började nog min fotbollskarriär att dala redan när jag förälskade mig i pokern. Plötsligt fanns där något som jag faktiskt tyckte var ännu roligare. Något som kunde konkurrera med känslan av att gå ut på årets första grästräning.
Jag lider av kronisk nostalgi. Att nu följa fotbolls-EM är underbart, men samtidigt lite sorgligt. För jag kan inte längre kalla mig fotbollsspelare. Just nu är jag endast en fem kilo för tung pokerspelare. Med två gamla benskydd i garderoben .
Och två pungkulor mellan benen. Det är inte alla som tänker på hur många pungkulor man faktiskt har. Men på grund av Tälth och fotbollen har jag lärt mig att uppskatta just den tvåsamheten. Bara det.
Som de skulle ha sagt i Bullen. Det är inte benskydden på bilden som är med i texten...
Sen skickar jag med en Bullen-fråga också. Varför har man egentligen två pungkulor när det verkar gå lika bra med en? Funkar det typ som med njurarna eller, bra att ha en i reserv?
Men skitsamma. Tälth var en kul prick. Han hade till exempel bara en pungkula, lärde mig dricka gin och utbrast alltid "Nu ska vi ha kul!" innan vi gick ut till match. Och jag tyckte att det var förjädra skoj. Fotboll var det bästa jag visste, jag levde för den.
En dag slutade Tälth i laget. Men innan dess hade han gett mig sina gamla benskydd. De var så små att de vägde som två pappbitar. Och de hjälpte ungefär lika mycket mot en spark på smalbenet. Ändå bar jag dem varje match tio år framåt. Som en liten hyllning till Tälth som var så glad trots att han bara hade en pungkula.
Jag har fortfarande kvar ärren efter dobbarna som godkända benskydd hade skyddat mig emot. Men det var ändå värt det, jag fick för mig att de gamla relikerna gjorde mig lite snabbare.
I år är första sommaren på 23 år som jag inte har några blå naglar. Fötterna är visserligen snyggare, men det känns ändå konstigt utan de där naglarna. Jag saknar att spela fotboll. Särskilt när man glor på fotbolls-EM kvällarna i ända.
Då minns jag alla gamla lagkamrater. Lustiga tränare. Mål. Tjyvnyp. Glidtacklingar. Domartabbar. Skottfinter. Nervös väntan i omklädningsrummet innan match. Röda kort. Timmar med skitsnack i bussen. Förolämpningar på planen. Och underbara segervrål.
Om jag ska vara ärlig började nog min fotbollskarriär att dala redan när jag förälskade mig i pokern. Plötsligt fanns där något som jag faktiskt tyckte var ännu roligare. Något som kunde konkurrera med känslan av att gå ut på årets första grästräning.
Jag lider av kronisk nostalgi. Att nu följa fotbolls-EM är underbart, men samtidigt lite sorgligt. För jag kan inte längre kalla mig fotbollsspelare. Just nu är jag endast en fem kilo för tung pokerspelare. Med två gamla benskydd i garderoben .
Och två pungkulor mellan benen. Det är inte alla som tänker på hur många pungkulor man faktiskt har. Men på grund av Tälth och fotbollen har jag lärt mig att uppskatta just den tvåsamheten. Bara det.
Som de skulle ha sagt i Bullen. Det är inte benskydden på bilden som är med i texten...
Sen skickar jag med en Bullen-fråga också. Varför har man egentligen två pungkulor när det verkar gå lika bra med en? Funkar det typ som med njurarna eller, bra att ha en i reserv?
Häng med Wille
Ända sen jag började med detta spel så har William Thorson varit en av förgrundsfigurerna inom svensk poker. Vissa kvällar, runt 2006-2007, stod jag och andra 20/20 killar och railade William när han satt och spelade 100/100 Omaha på CC i Göteborg. Storögd som bambi förfasades jag över de summor som bytte ägare, hand efter hand. Och hur Thorson, lika gammal som jag själv, tycktes ta allt som en lek.
Det har hänt en del sen dess. Mest i huvudet på herr Thorson tror jag. Ett par kilo senare har han lagt festandet på hyllan. Och företräder nu en helt annan livsstil - spela lagom, lev nyttigt och carpe diem.
Ett hotellrum med en vattenklunkande William. Här har ni fjärde, och näst sista, avsnittet av Dybban flyttar in.
Och ja. Jag hatar att sola. Det är det värsta jag vet. Hellre vit som en krita än att plågas som en gallärslav under en stekande ugnslampa timma efter timma. Snacka om att kasta bort sitt liv.
Svenska grejer...
Jag snörvlade mig till Stockholm i måndags och spelade dag 1b i SM. Hostade fram 10 600 kronor och fick för det nöjet att mäta mig med 295 av Sveriges bästa pokerspelare. De som säger att CC:s SM inte är det moraliskt riktiga får gärna tycka det. Ingen annan turnering har väl lyckats locka hela Sverige-eliten så jag tycker nog att man kan känna sig som en värdig SM-vinnare vid vinst ändå. Maken till startfält vet jag inte om jag någonsin upplevt.
Det satt minst 3-4 nötproffs vid varje bord kändes det som. Så värdet var föga. Men som Nisse sa:
- Förhoppningsvis har de bästa mindre edge på oss än vad vi har på dom som är dåliga på riktigt...
Dessutom är det både kul och lärorikt att spela mot riktigt bra spelare.
Ska skriva en krönika om SM nu tänkte jag så mer info om mitt spel kommer säkerligen. Tills dess kan de som vill kolla in de två intervjuer jag hann göra innan jag hoppade på tåget hem igen.
En med Pokerstudion där jag fortfarande har hoppet kvar...
Och en med Valterego för poker.se där jag precis fått lämna min plats till förfogande...
.....................................................................................................................
Och nu fick jag reda på att det är Sveriges nationaldag i dag. Firar ni den eller?
Jag vet inte hur ska jag ska ställa mig till denna dag nu när den blivit röd och helig? Har tidigare aldrig firat den speciellt. Borde man ha dåligt samvete för att man inte bryr sig?
Jag tror nog att många är stolta över att vara svensk. Men jag tror aldrig att vi kommer att få känna den euforin över vår nationaldag som norrmän, amerikanare eller nordkoreaner gör. Det krävs nog ett krig där vi råkar i skiten, eller andra radikala omvälvnigar i vårt samhälle, för det...
Och om det är vad som krävs så är jag rätt nöjd med att nicka leende åt våra hissade flaggor och inte göra något annat än att ta vara på ledigheten...
Det satt minst 3-4 nötproffs vid varje bord kändes det som. Så värdet var föga. Men som Nisse sa:
- Förhoppningsvis har de bästa mindre edge på oss än vad vi har på dom som är dåliga på riktigt...
Dessutom är det både kul och lärorikt att spela mot riktigt bra spelare.
Ska skriva en krönika om SM nu tänkte jag så mer info om mitt spel kommer säkerligen. Tills dess kan de som vill kolla in de två intervjuer jag hann göra innan jag hoppade på tåget hem igen.
En med Pokerstudion där jag fortfarande har hoppet kvar...
Och en med Valterego för poker.se där jag precis fått lämna min plats till förfogande...
.....................................................................................................................
Och nu fick jag reda på att det är Sveriges nationaldag i dag. Firar ni den eller?
Jag vet inte hur ska jag ska ställa mig till denna dag nu när den blivit röd och helig? Har tidigare aldrig firat den speciellt. Borde man ha dåligt samvete för att man inte bryr sig?
Jag tror nog att många är stolta över att vara svensk. Men jag tror aldrig att vi kommer att få känna den euforin över vår nationaldag som norrmän, amerikanare eller nordkoreaner gör. Det krävs nog ett krig där vi råkar i skiten, eller andra radikala omvälvnigar i vårt samhälle, för det...
Och om det är vad som krävs så är jag rätt nöjd med att nicka leende åt våra hissade flaggor och inte göra något annat än att ta vara på ledigheten...
SM får vänta lite...
Jag hade planerat att dra till Stockholm i morgon för att spela SM på CC. Men. Blev under veckan smittad av ett virus.
.
Det känns som om det skulle kunna vara dödligt. Just nu äter det mig innifrån. Det täpper till mina luftvägar. Stoppar upp mina tankar genom att fylla huvudet med en molande värk. Skär som rakblad i halsen. Tvingar fram pärlor av svett från min hud. Och översköljer mig med hostattacker.
.
Kort sagt, jag är förkyld. Viilket innebär att det är synd om mig. Mycket synd. Mycket synd.
.
Ligger och kollar på nyheterna. De handlar bland annat om terrormördade barn i Syrien och att en 17-årig flicka hittades hängd i ett träd i går bakom en skolan i Stockholm. I den lilla del av världen som kallas Sverige, i min oas som kallas soffan, lyckas jag ändå få det till att det är synd om mig. En blekfet, snart medelålders man, med en dunkudde bakom huvudet och fötterna vilande på soffbordet bredvid en färsk paradisask och nyköpta blomster i en kristallvas.
.
Mina problem är så mycket större än en täppt näsa och ond hals...
.
Om jag blir bättre åker jag nu och spelar dag 1b på måndag i stället. Några fler som ska dit? Jag hoppas på att det blir en något bättre struktur på turneringen än vad det var förra året, då man började med 10k i marker. 1-timmes blindsperioder förvisso. Men 20k är vi väl ändå värda?
.
Förutom denna oerhört ädla önskan om mer marker så hoppas jag att världen kan få tillfriskna vid min sida. Att fredsplaner och polisutredningar går i rätt riktning. Att vi tänker på dem som verkligen behöver styrka. Och nej, jag ingår inte där...
Motherlover
Vi brukar säga att hon har levt större delen av sitt liv som ensamstående fembarnsmor. Ett tufft liv.
Och vi barn har inte gjort mycket för att lätta upp det. Jädrar vad vi har stökat. Bortskämd har jag varit. Och är. Inte när det gäller materiella ting utan när det gäller allt annat. Som att städa undan efter sig.
Jag ser aldrig dammråttorna i hörnen. Jag fattar aldrig att det behöver dammsugas. Eller att disken inte diskar sig själv.
- Vadå? Ska jag?
Morsan har aldrig brytt sig om att göra karriär. Vi har varit hennes karriär. Hon har offrat det mesta på oss. Och det lustiga är att jag tror hon är rätt nöjd med det valet. Hon har aldrig brytt sig om pengar, titlar eller något slags erkännande från omgivningen. Om familjen har haft det bra, har hon haft det bra.
Eller som jag läste på en skylt. "If mum ain't happy. Ain't nobody happy." Allt går in i varandra på något sätt.
I dag har hon det betydligt skönare. Bara lillebror bor hemma. Och farsan fyller ju 50 i år så vi har slutat räkna med honom bland barnen. Jag har bara tre syskon...
Jag hoppas du sitter med en kaffekopp på en solstol ute på altanen och kollar ut över ett spegelblankt Hunsnäsen i dag. Jag hoppas du hör fågelkvittret och känner en svag doft av härlig nyskiten koskit från grannens hage. Sen hoppas jag att du känner frid i ditt sinne. Och tänker att "det blev ju bra det här till slut".
För det är du värd, mamma.
..........................................................................................................................................
I dag är det morsdag. För att vi inte ska bli allt för sentimentala skickar jag med denna låt från en humorgrupp som jag blev påprackad för någon vecka sen. Humor på gränsen. Men det gillar jag.
Och vi barn har inte gjort mycket för att lätta upp det. Jädrar vad vi har stökat. Bortskämd har jag varit. Och är. Inte när det gäller materiella ting utan när det gäller allt annat. Som att städa undan efter sig.
Jag ser aldrig dammråttorna i hörnen. Jag fattar aldrig att det behöver dammsugas. Eller att disken inte diskar sig själv.
- Vadå? Ska jag?
Morsan har aldrig brytt sig om att göra karriär. Vi har varit hennes karriär. Hon har offrat det mesta på oss. Och det lustiga är att jag tror hon är rätt nöjd med det valet. Hon har aldrig brytt sig om pengar, titlar eller något slags erkännande från omgivningen. Om familjen har haft det bra, har hon haft det bra.
Eller som jag läste på en skylt. "If mum ain't happy. Ain't nobody happy." Allt går in i varandra på något sätt.
I dag har hon det betydligt skönare. Bara lillebror bor hemma. Och farsan fyller ju 50 i år så vi har slutat räkna med honom bland barnen. Jag har bara tre syskon...
Jag hoppas du sitter med en kaffekopp på en solstol ute på altanen och kollar ut över ett spegelblankt Hunsnäsen i dag. Jag hoppas du hör fågelkvittret och känner en svag doft av härlig nyskiten koskit från grannens hage. Sen hoppas jag att du känner frid i ditt sinne. Och tänker att "det blev ju bra det här till slut".
För det är du värd, mamma.
..........................................................................................................................................
I dag är det morsdag. För att vi inte ska bli allt för sentimentala skickar jag med denna låt från en humorgrupp som jag blev påprackad för någon vecka sen. Humor på gränsen. Men det gillar jag.
Lev - för farao!
Någonstans i ett lummigt Göteborg sitter jag och får sprutorgasmer av vädret. Vissa dagar är så enkla att leva. Som sommarens första kortbyx-dagar.
.
Ibland blickar man framåt så mycket att man glömmer att leva nu. Men såna här dagar är det omöjligt att inte ta vara på nuet - vilket är bra. Mycket bra.
.
Och sällan är man så glad åt att vara pokerspelare som under dessa dagar. Då är det lätt att glömma press, bad beats och sinande bankrulle. Hur mycket man än förlorar så äger man i alla fall sin egen tid. Det finaste av allt.
.
Så. Ta vara på tiden. Och varandra.
.
Inte nog med det. I dag är det den 25:e. Dagen bankkonton fylls med nya löneutbetalningar. Dagen som vi alla älskar.
.
Efter mörkrets inbrott lär jag därför smyga mig ner mot kasinot för att försöka fylla på spargrisen. Om jag har tur finner jag ett par trevliga norrmän på plats. Norrmän gör sig aldrig bättre än vid pokerborden. Jag älskar dem som denna kortbyx-dag.
.
Och jag tänker ta tillvara på dem. Deras tid. Deras härliga dialekter. Deras skratt. Deras historier. Deras pengar.
.
Lev nu allihop. Lev - för farao!
Inte bara pokerspelare - utan pappa också
Visst blir det svårare och svårare att försörja sig som pokerspelare. Men av dem som fortfarande klarar det är jag lite mer imponerad av en del. De som har familj.
I bland kan det vara svårt nog att ta hand om sig själv. Hålla bankrullekraven. Inte tilta. Ha fötterna på jorden när det går bra. Undvika att gräva ner sig i en grop om det går dåligt. Men jag har fortfarande bara mig själv att ta ansvar för. Skulle det gå åt pipan så får jag väl flytta hem till pojkrummet och börja knega på ett "riktigt" jobb igen. Ingen annan drabbas - förutom morsan och farsan som precis möblerat om pojkrummet till hemmagym...
Att få barn förändrar allt. Plötsligt kommer dina behov i andra, eller tredje hand. För pokerspelare, som i grunden måste vara egoistiska för att lyckas, är detta inte enkelt. Nu betyder någon annan mer än du själv.
Och du MÅSTE dra in pengar till räkningar, blöjor, mat på bordet. Det är en press som jag tror kan vara svår att beskriva för den som inte känt den.
En av dem som har min odelade respekt som pokerspelare är Mats Iremark. Sen 2006 har han spelat poker på heltid. Han är väl en av de få på lite högre nivå som aldrig gulat. Antagligen för att han har mest tur i världen...
Sen fyra år tillbaka har Iremark dock inte bara varit pokerspelare - utan pappa också. Här kommer ett litet personporträtt från ett radhus...
I bland kan det vara svårt nog att ta hand om sig själv. Hålla bankrullekraven. Inte tilta. Ha fötterna på jorden när det går bra. Undvika att gräva ner sig i en grop om det går dåligt. Men jag har fortfarande bara mig själv att ta ansvar för. Skulle det gå åt pipan så får jag väl flytta hem till pojkrummet och börja knega på ett "riktigt" jobb igen. Ingen annan drabbas - förutom morsan och farsan som precis möblerat om pojkrummet till hemmagym...
Att få barn förändrar allt. Plötsligt kommer dina behov i andra, eller tredje hand. För pokerspelare, som i grunden måste vara egoistiska för att lyckas, är detta inte enkelt. Nu betyder någon annan mer än du själv.
Och du MÅSTE dra in pengar till räkningar, blöjor, mat på bordet. Det är en press som jag tror kan vara svår att beskriva för den som inte känt den.
En av dem som har min odelade respekt som pokerspelare är Mats Iremark. Sen 2006 har han spelat poker på heltid. Han är väl en av de få på lite högre nivå som aldrig gulat. Antagligen för att han har mest tur i världen...
Sen fyra år tillbaka har Iremark dock inte bara varit pokerspelare - utan pappa också. Här kommer ett litet personporträtt från ett radhus...
Ett grattis och dagar på CC...
Vi har känt varandra i 17 år nu. I över halva våra liv. Vi har gått på hundratals konserter ihop. Druckit tusentals öl. Spelat oräkneliga antal parti Risk.
Jag lånar ut min mormor ibland. Så att han får ha en också.
- Hej mormor, säger han.
- Hej du, svarar hon.
Mormor har gått med på adoptionen.
I dag, den 18 maj, fyller Optikern 30 år. Det känns underligt. Att vi skulle bli så gamla - närmare 60 än födseln. Men det är fint. Det känns helt ok att åldras med en god vän vid sin sida. Någon som hjälper mig att sätta upp lampor i taket. Någon som man aldrig behöver skämmas inför. Någon som vet om alla ens hemligheter. Någon som man alltid kan lita på. Någon som säger sjukt konstiga saker på fyllan. Det är min Optiker det. Han som jag älskar att åldras med.
Så grattis, min vän!
I övrigt har jag inte hunnit blogga så mycket. Har fått lägga några dagar i veckan på "Dybban flyttar in" och min krönika. Resterande tid har jag spenderat vid pokerborden. Har spelat extra mycket live senaste tiden och koncentrerat mig på cash game. Skulle kunna lägga upp händer hit och dit, men det skulle kosta mer än det skulle smaka för mig då jag ofta möter samma motståndare varje kväll. Som om Omar runt hörnet skulle avslöja receptet på sin kebabsås...
Sitter man och nöter cashgame på CC så lär man sig dock rätt snabbt en hyfsat vinnande strategi. Sluta slaska med draghänder i tidig position och spela stenhårt positionspel. Koncentrera dig på de sämsta spelarna vid bordet och försök spela så många händer som möjligt mot dem. Och våga ta betalt när du träffar! Motståndarna i live cashgame har nästan alltid sämre träffar än vad du tror. Och de älskar att syna ner.
Har i alla fall plussat helt ok. Har som mål att spela in ett fint Vegas-kapital så att jag kan frirulla en massa turneringar.
Men i skit i det nu. På CC får man mer än pengar.
Förra veckan satt jag bredvid en grymt trevlig kille som sa att jag var mycket längre än vad han trodde. Yippiee! Och i går kväll kom det fram en gladlynt prick, som jag aldrig träffat innan, och gav mig en stor kram för att han gillade "Dybban flyttar in". Sånt blir man glad av på riktigt. Mer kramar bland pokerborden!
I kväll blir det go-middag med Norrländskan och kanske en födelsedagswhiskey med Optikern. Om han nu orkar, gamlingen...
Jag lånar ut min mormor ibland. Så att han får ha en också.
- Hej mormor, säger han.
- Hej du, svarar hon.
Mormor har gått med på adoptionen.
I dag, den 18 maj, fyller Optikern 30 år. Det känns underligt. Att vi skulle bli så gamla - närmare 60 än födseln. Men det är fint. Det känns helt ok att åldras med en god vän vid sin sida. Någon som hjälper mig att sätta upp lampor i taket. Någon som man aldrig behöver skämmas inför. Någon som vet om alla ens hemligheter. Någon som man alltid kan lita på. Någon som säger sjukt konstiga saker på fyllan. Det är min Optiker det. Han som jag älskar att åldras med.
Så grattis, min vän!
I övrigt har jag inte hunnit blogga så mycket. Har fått lägga några dagar i veckan på "Dybban flyttar in" och min krönika. Resterande tid har jag spenderat vid pokerborden. Har spelat extra mycket live senaste tiden och koncentrerat mig på cash game. Skulle kunna lägga upp händer hit och dit, men det skulle kosta mer än det skulle smaka för mig då jag ofta möter samma motståndare varje kväll. Som om Omar runt hörnet skulle avslöja receptet på sin kebabsås...
Sitter man och nöter cashgame på CC så lär man sig dock rätt snabbt en hyfsat vinnande strategi. Sluta slaska med draghänder i tidig position och spela stenhårt positionspel. Koncentrera dig på de sämsta spelarna vid bordet och försök spela så många händer som möjligt mot dem. Och våga ta betalt när du träffar! Motståndarna i live cashgame har nästan alltid sämre träffar än vad du tror. Och de älskar att syna ner.
Har i alla fall plussat helt ok. Har som mål att spela in ett fint Vegas-kapital så att jag kan frirulla en massa turneringar.
Men i skit i det nu. På CC får man mer än pengar.
Förra veckan satt jag bredvid en grymt trevlig kille som sa att jag var mycket längre än vad han trodde. Yippiee! Och i går kväll kom det fram en gladlynt prick, som jag aldrig träffat innan, och gav mig en stor kram för att han gillade "Dybban flyttar in". Sånt blir man glad av på riktigt. Mer kramar bland pokerborden!
I kväll blir det go-middag med Norrländskan och kanske en födelsedagswhiskey med Optikern. Om han nu orkar, gamlingen...
Avsnitt 1
Mina bästa frågor måste vara:
- Har du eldat upp nåt nångång?
Och.
- Du gillar rödbetor?
Ramzi dominerar lite mer med oneliners som:
- Om jag ska folda J9 off i lilla kan jag lika gärna lämna in den här också.
Och syftar på en 50-kronors rabattkupong.
- Har du eldat upp nåt nångång?
Och.
- Du gillar rödbetor?
Ramzi dominerar lite mer med oneliners som:
- Om jag ska folda J9 off i lilla kan jag lika gärna lämna in den här också.
Och syftar på en 50-kronors rabattkupong.
Bloggtips!
Äntligen har det dykt upp en ny pokerblogg värd att följa! Den är spännande, välskriven och grafiskt underskön. I bloggen får vi följa vår hjälte i jakten på storfiskens pengar...
När man hänger på kasinot flera kvällar i veckan börjar man så smått att lära känna sina motspelare på ett lite djupare plan. Ibland får man ta del av livsöden. Men framför allt så skojas det friskt. Jag älskar när nivån på skämten är hög som upp till stjärnorna utan att någon tar illa upp. Vi är alla lika goda kålsupare. Men herr Iremark är kanske ett snäpp värre ändå...
Mäklar-Stefan lyckades ta hem förstapriset på 217 000 kronor i SpringPokerWeek för någon vecka sedan. Den eleganta silverräven är en flitig pokerspelare och lyckas allt som oftast klonka in en peng. Hans specialitet är att övertala sig själv till att hjältesyna. När han väl går in i tanken slutar det alltid på samma sätt - med en syn. Ibland har han rätt...
I bloggen får vi följa Iremarks kamp med att vinna över hela den stora turneringsvinsten. Dag för dag redovisar han hur han ligger till mot Mäklar-Stefan pengamässigt. Humor på hög nivå...
Om ni någon gång hamnar på samma bord som den trevliga silverräven så måste ni utbyta några ord med honom. Be honom berätta historier från det glada 70-talet till exempel. Prislöst.
Vissa dagar älskar jag att vara pokerspelare. Detta är en sådan.
Edit: Och missa för bövelen inte Mattias Nordkorea-följetong. Fascinerande och läskigt på samma gång. Känns som en Alfred Hitchcock-thriller. Bara bilderna gör bloggen värd ett besök.
När man hänger på kasinot flera kvällar i veckan börjar man så smått att lära känna sina motspelare på ett lite djupare plan. Ibland får man ta del av livsöden. Men framför allt så skojas det friskt. Jag älskar när nivån på skämten är hög som upp till stjärnorna utan att någon tar illa upp. Vi är alla lika goda kålsupare. Men herr Iremark är kanske ett snäpp värre ändå...
Mäklar-Stefan lyckades ta hem förstapriset på 217 000 kronor i SpringPokerWeek för någon vecka sedan. Den eleganta silverräven är en flitig pokerspelare och lyckas allt som oftast klonka in en peng. Hans specialitet är att övertala sig själv till att hjältesyna. När han väl går in i tanken slutar det alltid på samma sätt - med en syn. Ibland har han rätt...
I bloggen får vi följa Iremarks kamp med att vinna över hela den stora turneringsvinsten. Dag för dag redovisar han hur han ligger till mot Mäklar-Stefan pengamässigt. Humor på hög nivå...
Om ni någon gång hamnar på samma bord som den trevliga silverräven så måste ni utbyta några ord med honom. Be honom berätta historier från det glada 70-talet till exempel. Prislöst.
Vissa dagar älskar jag att vara pokerspelare. Detta är en sådan.
Edit: Och missa för bövelen inte Mattias Nordkorea-följetong. Fascinerande och läskigt på samma gång. Känns som en Alfred Hitchcock-thriller. Bara bilderna gör bloggen värd ett besök.
Premiär av "Dybban flyttar in"
Det är så extremt enkelt att gömma sig bakom en text. En text kan man låta mogna och fila på i timmar, dagar. I en text kan man verka extra klok för att man hinner tänka till flera gånger om och använda finurliga ord.
I en text kan man låta myten om sig själv frodas. Man låter läsarna själva läsa in saker mellan raderna och tänka att författaren läser upp orden med exakt rätt betoning.
Vissa skulle nog hävda att jag borde hålla mig till texten...
Men. Jag har faktiskt aldrig varit rädd för att bli utskrattad. Eller hånad. När jag som knatte bodde i värmländska Filipstad höll jag till exempel på ubertöntiga HV71 när hela staden hejade på vargarna i Färjestad. Det kändes som att jag levde lite mer om jag klev utanför ramen alla andra stannade inom. Höll på ett lag alla andra avskydde. Även om jag i stort sett varje dag blev idiotförklarad. De fick äta upp sin egen skit 1995 när nederlagstippade HV71 vann SM-guld. En stoltare dybban har aldrig gått till skolan. Sen dess har jag inte brytt mig så mycket om hockey. Upplevelsen var omöjlig att överglänsa...
Hur som helst. I eftermiddag (fredag) har "Dybban flyttar in" premiär. Under fem program kommer jag flytta in hos fem pokerpersonligheter för att lära känna dem lite bättre. Först ut är Ramzi Jelassi.
Jag har aldrig gjort något sånt här förut. Och jag blev snabbt medveten om att tv-mediet är så mycket svårare att bemästra än skrivna ord. I alla fall för mig. Plötsligt ser man sin bleka nuna säga saker utan att tänka eller reflektera. Men, för att utvecklas som människa måste man ibland ställa sig själv utanför bekvämlighetszonen. Göra saker som man egentligen inte kan för att kanske lära sig något. Eller bara få någon att skratta.
I och med Berg-parodin "Dybban flyttar in" kommer jag helt enkelt ut från mitt gömställe bakom de skrivna orden...
I en text kan man låta myten om sig själv frodas. Man låter läsarna själva läsa in saker mellan raderna och tänka att författaren läser upp orden med exakt rätt betoning.
Vissa skulle nog hävda att jag borde hålla mig till texten...
Men. Jag har faktiskt aldrig varit rädd för att bli utskrattad. Eller hånad. När jag som knatte bodde i värmländska Filipstad höll jag till exempel på ubertöntiga HV71 när hela staden hejade på vargarna i Färjestad. Det kändes som att jag levde lite mer om jag klev utanför ramen alla andra stannade inom. Höll på ett lag alla andra avskydde. Även om jag i stort sett varje dag blev idiotförklarad. De fick äta upp sin egen skit 1995 när nederlagstippade HV71 vann SM-guld. En stoltare dybban har aldrig gått till skolan. Sen dess har jag inte brytt mig så mycket om hockey. Upplevelsen var omöjlig att överglänsa...
Hur som helst. I eftermiddag (fredag) har "Dybban flyttar in" premiär. Under fem program kommer jag flytta in hos fem pokerpersonligheter för att lära känna dem lite bättre. Först ut är Ramzi Jelassi.
Jag har aldrig gjort något sånt här förut. Och jag blev snabbt medveten om att tv-mediet är så mycket svårare att bemästra än skrivna ord. I alla fall för mig. Plötsligt ser man sin bleka nuna säga saker utan att tänka eller reflektera. Men, för att utvecklas som människa måste man ibland ställa sig själv utanför bekvämlighetszonen. Göra saker som man egentligen inte kan för att kanske lära sig något. Eller bara få någon att skratta.
I och med Berg-parodin "Dybban flyttar in" kommer jag helt enkelt ut från mitt gömställe bakom de skrivna orden...
