Från Visby till Vegas
De som vet säger att Visby är som bäst i maj innan turisterna kommer. Jag tror dem. I går var jag fri från möten och kunde ensam spatsera runt i staden jag drömt om att få besöka sen jag såg Pippi Långstrump för första gången.
Det kan ha varit en av världens vackraste platser denna maj-dag. Jag tror i alla fall aldrig att jag varit mer nöjd med en arbetsplats än den där jag skrev klart veckans pokerkrönika.
Och när jag gick vilse i gränderna, beundrade de äldsta ringmuren-tornen från 1100-talet och drog på mig solglasögonen som skydd för pollenchocken så tänkte jag samtidigt på Visbys totala motsats - Las Vegas. Jag kommer att vara där rekordlänge denna sommar. Cirka en månad. Mestadels för att jag som "krönikör" ska medverka en del i Pokerstudion som kommer att sändas direkt från syndens stad för andra året på raken.
Allt ska göras, testas, vändas, ätas, petas på, pratas med. Bara Mattias "Pokerstars" Anderssons fantasi sätter gränserna. Och då vet vi att det antagligen slutar med ett sommarjobb hos mexikanarna på strippen. Som förra gången.
Det kommer sannolikt bli ännu ett minne för livet. Precis som den här dagen i Visby. Två ytterligheter. Men som alltid är det ytterligheterna som brännmärker oss. Som ristas kvar i minnet. På gott och ont.
Det kan ha varit en av världens vackraste platser denna maj-dag. Jag tror i alla fall aldrig att jag varit mer nöjd med en arbetsplats än den där jag skrev klart veckans pokerkrönika.
Och när jag gick vilse i gränderna, beundrade de äldsta ringmuren-tornen från 1100-talet och drog på mig solglasögonen som skydd för pollenchocken så tänkte jag samtidigt på Visbys totala motsats - Las Vegas. Jag kommer att vara där rekordlänge denna sommar. Cirka en månad. Mestadels för att jag som "krönikör" ska medverka en del i Pokerstudion som kommer att sändas direkt från syndens stad för andra året på raken.
Allt ska göras, testas, vändas, ätas, petas på, pratas med. Bara Mattias "Pokerstars" Anderssons fantasi sätter gränserna. Och då vet vi att det antagligen slutar med ett sommarjobb hos mexikanarna på strippen. Som förra gången.
Det kommer sannolikt bli ännu ett minne för livet. Precis som den här dagen i Visby. Två ytterligheter. Men som alltid är det ytterligheterna som brännmärker oss. Som ristas kvar i minnet. På gott och ont.
SPW från ett hotellrum
Det finns nog ingenstans man kan känna sig mer ensam än på hotellrum. Ligger i ett just nu. I Stockholm. Tänker på pokerhänder som utspelade sig under Spring Poker Week hemma i Götlaborg. Det blev ett par stycken. Cashgamet var fantastiskt. Även om jag förlorade de största potterna. Den sista 1100 big blinds-potten hade jag mer än gärna rakat in mot en kavajklädd gråsten. "Där ligger ett par Vegasresor i potten" hann jag tänka innan ett ess gav gamgubben stege på rivern...
Main Event var mycket trevligt. En gammal EMOP-bekant vid namn Oliver kom efter sju-åtta timmar till mitt bord och körde över det totalt. Fembettade all in med K9s som fick "stå" mot synande knektar, trots att AKs lyckats folda. Det är banne mig så man vinner turrar. Ungtuppen lyckades även med bedriften att gissa att bordets enda tjej var sex år äldre än hon var. Om blickar kunde smiska upp någon...
Själv började jag bra och jobbade upp en ok stack för att sedan bluffa bort en stor del av den efter att ha trebetat med A5s, fått kallsyn bakom, och fortsatt mitt betande på en damhög flopp. Killen synar. Och synar. Och pushar mig. Lite småtiltande då jag kände mig toksäker på att han hade typ 77-1010 och skulle vika. My read was askass...
Kämpade sedan på med mina 25-30 bb. Pushade Oliver ett par gånger då han höjde varannan hand och plockade upp ett par potter på det. Sen, efter 10 timmars spel får jag en av mina första kvalitetshänder. En JJ. Höjer i tidig position och en shortstackad norrman ställer in. Jag snappar och han skakar på huvudet och säger "Good game". Känns ju rätt bra innan han slänger upp KK. Norrmän...
Får några händer senare JJ igen på big blind. Cut off höjer, tjejen på lilla blind synar och jag pushar så klart med mina 20-25bb. Cut off viker blixt och lilla synar blixt. En något oväntad utveckling och jag förstår direkt att hon slowspelat något stort. Typ AA. Härligt att få in det med knektar ftvå gånger samma varv och inte ens få en flipp. Så var den sagan all. Hade i alla fall mycket trevligt vid bordet. Av de 137 startande hamnade jag väl runt 50-strecket. Och topp 60 var allt jag kunde önska mig...Oliver - hör av dig om du vann de 250k som var i förstapris. Jag har för mig att vi bytte procent...
Anledningen till att jag sitter ensam på ett hotellrum i Stockholm är att jag i morgonbitti ska med flyget till Visby för att för första gången hälsa på Svenska Spels huvudkontor. Jag har drömt om att få besöka denna stad i decennier så det ska bli riktigt kul.
Hade egentligen tänkt smita iväg någon timma till CC här, men inser att jag ska stiga upp om fem timmar. Klockan ställd på 05.35. Alla som känner mig får gärna ringa och väcka mig som en liten säkerhet. 05.35 är nämligen tiden då jag gått och lagt mig den senaste veckan.
Nä, nu är det dags att släppa pokerhänderna och vuxet gå och knyta sig utan att vara sömnig. Förmodligen drömmer jag om Ayrton Senna. Det var idag 16 år sedan han körde ihjäl sig på Imola. Många onlinegrinders var knappt födda. Och det känns som det hände igår. Tiden rinner. Trycker sig framåt. Inget gör det mer påtagligt än tanken på döden i ett ensamt hotellrum...
God natt!
Main Event var mycket trevligt. En gammal EMOP-bekant vid namn Oliver kom efter sju-åtta timmar till mitt bord och körde över det totalt. Fembettade all in med K9s som fick "stå" mot synande knektar, trots att AKs lyckats folda. Det är banne mig så man vinner turrar. Ungtuppen lyckades även med bedriften att gissa att bordets enda tjej var sex år äldre än hon var. Om blickar kunde smiska upp någon...
Själv började jag bra och jobbade upp en ok stack för att sedan bluffa bort en stor del av den efter att ha trebetat med A5s, fått kallsyn bakom, och fortsatt mitt betande på en damhög flopp. Killen synar. Och synar. Och pushar mig. Lite småtiltande då jag kände mig toksäker på att han hade typ 77-1010 och skulle vika. My read was askass...
Kämpade sedan på med mina 25-30 bb. Pushade Oliver ett par gånger då han höjde varannan hand och plockade upp ett par potter på det. Sen, efter 10 timmars spel får jag en av mina första kvalitetshänder. En JJ. Höjer i tidig position och en shortstackad norrman ställer in. Jag snappar och han skakar på huvudet och säger "Good game". Känns ju rätt bra innan han slänger upp KK. Norrmän...
Får några händer senare JJ igen på big blind. Cut off höjer, tjejen på lilla blind synar och jag pushar så klart med mina 20-25bb. Cut off viker blixt och lilla synar blixt. En något oväntad utveckling och jag förstår direkt att hon slowspelat något stort. Typ AA. Härligt att få in det med knektar ftvå gånger samma varv och inte ens få en flipp. Så var den sagan all. Hade i alla fall mycket trevligt vid bordet. Av de 137 startande hamnade jag väl runt 50-strecket. Och topp 60 var allt jag kunde önska mig...Oliver - hör av dig om du vann de 250k som var i förstapris. Jag har för mig att vi bytte procent...
Anledningen till att jag sitter ensam på ett hotellrum i Stockholm är att jag i morgonbitti ska med flyget till Visby för att för första gången hälsa på Svenska Spels huvudkontor. Jag har drömt om att få besöka denna stad i decennier så det ska bli riktigt kul.
Hade egentligen tänkt smita iväg någon timma till CC här, men inser att jag ska stiga upp om fem timmar. Klockan ställd på 05.35. Alla som känner mig får gärna ringa och väcka mig som en liten säkerhet. 05.35 är nämligen tiden då jag gått och lagt mig den senaste veckan.
Nä, nu är det dags att släppa pokerhänderna och vuxet gå och knyta sig utan att vara sömnig. Förmodligen drömmer jag om Ayrton Senna. Det var idag 16 år sedan han körde ihjäl sig på Imola. Många onlinegrinders var knappt födda. Och det känns som det hände igår. Tiden rinner. Trycker sig framåt. Inget gör det mer påtagligt än tanken på döden i ett ensamt hotellrum...
God natt!
Jag är kär i Ola Brandborn
Eller åtminstone hans kvinnliga motsvarighet. Min Norrländska.
Norrländskan började tjata om att hon skulle kvala in till något WSOP-event i Vegas nu i veckan och kollade runt var man kunde hitta ok kval. För 15 dollar fixade hon sig vidare till ett större kval värt 320 dollar. Hela dagen har hon tjatat om det där kvalet, och jag har försökt inta en något pessimistisk inställning då jag vet hur svårt det kan vara.
Men tro farao att hon segade sig ända fram och vann ett paket för 4000 jänkarpengar. Det är så jädra nervöst att följa någon annan spela poker. Och när det stod klart att paketet var i hamn så överröstade vi grabbarna som vrålade fram Chelsea mot Barcelona i lägenheten bredvid.
Det sjuka är att hon aldrig brukar kvala, utan bara spelat två större kval någonsin, och då kvalat in till dem båda. Nu har hon fått resa till GSOP i Salzburg och WSOP i Vegas för den totala summan av 25 dollar. Ett facit till och med satellit-kungen Brandborn skulle avundas.
I sommar bor vi på Venetian. Just det hotell jag hade valt om jag fick välja fritt!
Venetian med sina gondoler.
Norrländskan började tjata om att hon skulle kvala in till något WSOP-event i Vegas nu i veckan och kollade runt var man kunde hitta ok kval. För 15 dollar fixade hon sig vidare till ett större kval värt 320 dollar. Hela dagen har hon tjatat om det där kvalet, och jag har försökt inta en något pessimistisk inställning då jag vet hur svårt det kan vara.
Men tro farao att hon segade sig ända fram och vann ett paket för 4000 jänkarpengar. Det är så jädra nervöst att följa någon annan spela poker. Och när det stod klart att paketet var i hamn så överröstade vi grabbarna som vrålade fram Chelsea mot Barcelona i lägenheten bredvid.
Det sjuka är att hon aldrig brukar kvala, utan bara spelat två större kval någonsin, och då kvalat in till dem båda. Nu har hon fått resa till GSOP i Salzburg och WSOP i Vegas för den totala summan av 25 dollar. Ett facit till och med satellit-kungen Brandborn skulle avundas.
I sommar bor vi på Venetian. Just det hotell jag hade valt om jag fick välja fritt!
Venetian med sina gondoler.
Överskattat och mörbultat
Endast de ytliga känner sig själv. / Oscar Wilde
Att "vara sig själv" måste vara ett av våra mest överskattade uttryck. Det betyder ingenting. Det är något odefinierbart. Ändå har det blivit ett positivt uttryck. En komplimang. Trots att det knappast betyder att man är godhjärtad eller duktig. Snarare mänsklig. Och vi är ju alla smärtsamt medvetna om att mänskligheten har ett par brister.
Vad jag ville komma till är att jag har skrivit en text i ämnet i min alldeles egna krönikesamling på Svenska Spel.
I övrigt har jag inte hunnit spela så mycket poker, eller skriva tänkvärda alster, senaste veckan. Bara den obligatoriska söndags-grinden och en snabbvisit på Casino Cosmopol har hunnits med mellan fotbolls-tittande och filmredigering. Blev regelrätt mörbultad på CC. Torskade 12-13k (20/20) på ett par timmar. AA mot 67o (stege på river), KK mot K9o (K9 floppade triss i nior i en tvåvägspott), AJ mot J3 på en j-hög bräda (3:a på river i en 8-9k pott) och till sist fick jag äntligen in det dåligt med AKs mot AA där jag floppade färgdrag.
Jag beslöt mig därefter för att INTE vara mig själv och ta det mogna beslutet att gå hem redan två timmar innan stängning. Jag fortsatte på inledd bana och tog det hur soft som helst, skrattade åt förlusten och tänkte på att variansen ska ha sitt - det är ju en självklarhet. Väl hemma tog jag mig ingen tröst-macka utan hoppade rätt i säng för att orka upp i tid dagen efter.
Jag förstår inte varför jag är mig själv överhuvudtaget. Det är helt uppenbart att jag är en mycket bättre människa om jag inte är det...
Att "vara sig själv" måste vara ett av våra mest överskattade uttryck. Det betyder ingenting. Det är något odefinierbart. Ändå har det blivit ett positivt uttryck. En komplimang. Trots att det knappast betyder att man är godhjärtad eller duktig. Snarare mänsklig. Och vi är ju alla smärtsamt medvetna om att mänskligheten har ett par brister.
Vad jag ville komma till är att jag har skrivit en text i ämnet i min alldeles egna krönikesamling på Svenska Spel.
I övrigt har jag inte hunnit spela så mycket poker, eller skriva tänkvärda alster, senaste veckan. Bara den obligatoriska söndags-grinden och en snabbvisit på Casino Cosmopol har hunnits med mellan fotbolls-tittande och filmredigering. Blev regelrätt mörbultad på CC. Torskade 12-13k (20/20) på ett par timmar. AA mot 67o (stege på river), KK mot K9o (K9 floppade triss i nior i en tvåvägspott), AJ mot J3 på en j-hög bräda (3:a på river i en 8-9k pott) och till sist fick jag äntligen in det dåligt med AKs mot AA där jag floppade färgdrag.
Jag beslöt mig därefter för att INTE vara mig själv och ta det mogna beslutet att gå hem redan två timmar innan stängning. Jag fortsatte på inledd bana och tog det hur soft som helst, skrattade åt förlusten och tänkte på att variansen ska ha sitt - det är ju en självklarhet. Väl hemma tog jag mig ingen tröst-macka utan hoppade rätt i säng för att orka upp i tid dagen efter.
Jag förstår inte varför jag är mig själv överhuvudtaget. Det är helt uppenbart att jag är en mycket bättre människa om jag inte är det...
Med kärlek mot gräset
Det är svårt att förklara varför man håller på ett fotbollslag. Hur man kan blanda in genuina känslor i något, till synes, så banalt som fotboll?
Själv föddes jag i Örgryte. I en liten vaktmästarbostad på ett slott. Sedan dess har det liksom aldrig funnits några alternativ. Jag är Öisare.
I dag harvar laget i divsion 1 södra, långt bort från forna SM-guld. Men likt ett kärleksförhållanden. Det är när man inte riktigt förtjänar att höra det, som orden "jag älskar dig" känns som mest. Det är när allt känns tungt som man behöver stöttning, inte när det är nedförsbacke.
I kväll rotar jag fram min match-tröja med texten "Till dybban" signerad Marcus Allbäck. Sen tar jag med mig mina två bästa vänner för att bevittna Örgryte IS - Skövde AIK på Gamla (nya) Ullevi. Premiär i division 1 södra.
För i år, likt alla andra år, så hoppas jag på serieseger. I år, likt alla andra år, tror jag att min kärlek räcker till. Och träffar jag på honom, Byling, ska jag skaka hans hand och högt ropa ett "Ave Allbäck!" i kör. I stunden av den lyckan får jag också svaret på varför man kan blanda in känslor i något så banalt som fotboll...
.......................................
Själv föddes jag i Örgryte. I en liten vaktmästarbostad på ett slott. Sedan dess har det liksom aldrig funnits några alternativ. Jag är Öisare.
I dag harvar laget i divsion 1 södra, långt bort från forna SM-guld. Men likt ett kärleksförhållanden. Det är när man inte riktigt förtjänar att höra det, som orden "jag älskar dig" känns som mest. Det är när allt känns tungt som man behöver stöttning, inte när det är nedförsbacke.
I kväll rotar jag fram min match-tröja med texten "Till dybban" signerad Marcus Allbäck. Sen tar jag med mig mina två bästa vänner för att bevittna Örgryte IS - Skövde AIK på Gamla (nya) Ullevi. Premiär i division 1 södra.
För i år, likt alla andra år, så hoppas jag på serieseger. I år, likt alla andra år, tror jag att min kärlek räcker till. Och träffar jag på honom, Byling, ska jag skaka hans hand och högt ropa ett "Ave Allbäck!" i kör. I stunden av den lyckan får jag också svaret på varför man kan blanda in känslor i något så banalt som fotboll...
.......................................
Avgrundens labyrint
Man tycker ju att man är rätt smart. Att man som pokerspelare ofta kommer fram till logiska, streetsmarta lösningar som det krävs både matematiskt kunnande som sunt förnuft att klura ut. Men vissa situationer är mer som en labyrint vars alla utgångar leder till en avgrund.
Hur löser ni sånt här?
Norrländskan ska prova kläder inför helgens utgång/middag. Hon mannekängar tre, fyra olika outfits. Och frågar:
- Vilken tyckte du var finast?
- Det är ju skitsvårt att svara på. Alla var finast, fast på olika sätt liksom.
- Mäh, du måste väl ha gillat någon mer?
- Näe, alla var fina...
- Men om du var tvungen att välja ut en då?
- Det går inte. En omöjlighet.
- Men om du veeeerkligen måste välja en!!
Ibland kan man inte bara mucka en hand preflopp längre, utan måste spela den till showdown.
- Ok, den första gillade jag. Den var nog finast...
- Vad var det för fel på de andra?!!
Hur löser ni sånt här?
Norrländskan ska prova kläder inför helgens utgång/middag. Hon mannekängar tre, fyra olika outfits. Och frågar:
- Vilken tyckte du var finast?
- Det är ju skitsvårt att svara på. Alla var finast, fast på olika sätt liksom.
- Mäh, du måste väl ha gillat någon mer?
- Näe, alla var fina...
- Men om du var tvungen att välja ut en då?
- Det går inte. En omöjlighet.
- Men om du veeeerkligen måste välja en!!
Ibland kan man inte bara mucka en hand preflopp längre, utan måste spela den till showdown.
- Ok, den första gillade jag. Den var nog finast...
- Vad var det för fel på de andra?!!
Jag är Simson
Jag håller på med en ny pokergrej. Med anledning av denna såg jag mig själv på film i dag. Och jädrar vilken frilla jag hade. Långt och tjockt. Såg ut som en hårsvamp. Jag som gått runt och trott att den varit rätt ok...
Det fick mig på något sätt att inse att jag har dålig självinsikt och noll koll. Och att jag måste klippa mig då jag ska på bröllop imorgon. Sagt och gjort. Begav mig ner på stan för att leta efter en salong. Boka tid har aldrig varit min grej så det var bara att hitta något drop in.
Gick klockrent. Tio minuter senare satt jag i en frisörstol och fick håret tvättat av en mörk donna. Man är aldrig fulare än när man sitter och glor in i sin blekfeta spegelbild hos frisören. Det är ett av få tillfällen då jag faktiskt kan känna mig genuint deprimerad.
- Åh, vad tjockt hår du har här bak! utropar frisören.
- Jo, ja, tack...
- Det betyder att du inte kommer att bli skallig så fort.
"Hehe. Vilken smickrare", tänker jag genast på bättre humör.
Mitt mål när jag klipper mig är att ingen ska tänka på att jag klippt mig, men att jag ändå ska känna mig fräschare.
- Hur mycket ska jag ta? 2 centimeter?
- Ja, det blir lagom.
- Men du, här framme är det inte lika tjockt, skrattar hon fram.
"Kunde hon inte bara stannat vid smickret", suckar jag i tanken.
De där flikarna kryper sakta uppåt. Det gör mig nervös. Bara tanken på skallighet uppmanar till dödsångest. Tur att jag har en frisyr som döljer det mesta. Lagom långt för att ingen ska ha en aning om vilka nakenheter som gömmer sig där under. Mitt hår. Min livlina! Min ungdomens källa! Jag känner mig som Simson vars styrka satt i lockarna.
Nöjd, nickar jag till lite i den bekväma frisörstolen. Försvinner in i dagdrömmeri. Om soldränkta stränder, palmer, den perfekta frisyren, ett framtida finalbord i WSOP i sommar, Norrländskan naken i en snödriva...
- Så nu är det klart!!
Jag vaknar till. Ser mig i spegeln. Men vad i?! Vad har människan gjort med mitt hår? Vi sa ju att hon skulle klippa av två centimeter, inte spara två centimeter! Så här kort frisyr har jag inte haft sen jag var sju år och hade igelkottfrisyr. Det ser ju för jävligt ut! Vem gav den här galningen en sax? Den här frillan måste man ju sköta om som en nyfödd om den ska överleva. Jag har gråten i halsen. Funderar på hur jag ska gå vidare med mitt liv. Hur ska jag nu kunna vara med i någon filmproduktion? Ingen kommer känna igen mig...
- Vad säger du, är du nöjd? ler hon.
- Ja, ja. Jättefint. Vad kostar det?
Klaga har aldrig varit min kopp te. Vad ska hon göra åt saken? Borsta ihop håret och limma tillbaka det? Raka av hela skiten och virka ihop en peruk av resterna? Det finns ingen återvändo. Bara tiden kan läka dessa sår.
På väg hem tittar jag på klockan. Det är fredag. Fredagen den 13:e. Det ante mig...
En köttbit i Vinslöv?
Jag har levt ett liv där jag alltid dragits åt de där människorna som inte är som alla andra. Som yngre ville jag själv vara en sådan. En person som vågade gå sin egen väg och vara lite speciell.
Det tog sig främst uttryck i att jag och mina närmsta kompisar lyssnade på musik som ingen annan lyssnade på, tryckte upp konstiga t-shirtar och satt hemma och spelade Monopol under fredagkvällarna när klasskamraterna drack sig fulla på folköl på ungdomsdiscot i Nässjö. Inte så förbaskat coolt och när vi märkte att inga brudar nappade på vårt koncept så gav vi snart upp våra liv i periferin och klev in i mttfåran.
Under åren har jag gett upp mina försök med att vara annorlunda. Jag har helt enkelt insett att jag är en helt vanlig Svensson-karaktär som livar upp sitt liv med att skriva om dem som inte är det.
För jag dras fortfarande till personer som inte är mainstream. Kanske försöker jag på något sätt leva mitt liv genom dem. Eller tror att de ska smitta av sig med sina stora personligheter på mig.
Inget annat har gett mig äran att träffa fler av dessa människor än pokern. (Påskens pokerspelande på CC i Sundsvall var inget undantag.) Möjligen är det just chansen att få möta ännu en livskraft som strålar i färger jag aldrig tidigare sett som gör att jag alltid ser fram emot en pokerkväll i mängden? Jag tror det.
Jag satt nyss i soffan och slog av misstag på min favorit-dokumentär "Plötsligt i Vinslöv", som gick på ettan. Det var där tankarna i denna text började gro. Ni som inte har sett den - gör det!
Och så här i efterhand kan jag ändå inte låta bli att jämföra mig själv lite med den här killen. Han är så förälskad i sin minigolf att han lyckas dra paralleller från spelet till vad som helst annat. Typ grillning. Det är närmare mina pokerbord än man kan tro. Alla bär vi på historier eller egenskaper som gör oss unika. Vissa är dock bättre på att visa och berätta dem...
Men hur smakade de där köttbitarna egentligen?
Det tog sig främst uttryck i att jag och mina närmsta kompisar lyssnade på musik som ingen annan lyssnade på, tryckte upp konstiga t-shirtar och satt hemma och spelade Monopol under fredagkvällarna när klasskamraterna drack sig fulla på folköl på ungdomsdiscot i Nässjö. Inte så förbaskat coolt och när vi märkte att inga brudar nappade på vårt koncept så gav vi snart upp våra liv i periferin och klev in i mttfåran.
Under åren har jag gett upp mina försök med att vara annorlunda. Jag har helt enkelt insett att jag är en helt vanlig Svensson-karaktär som livar upp sitt liv med att skriva om dem som inte är det.
För jag dras fortfarande till personer som inte är mainstream. Kanske försöker jag på något sätt leva mitt liv genom dem. Eller tror att de ska smitta av sig med sina stora personligheter på mig.
Inget annat har gett mig äran att träffa fler av dessa människor än pokern. (Påskens pokerspelande på CC i Sundsvall var inget undantag.) Möjligen är det just chansen att få möta ännu en livskraft som strålar i färger jag aldrig tidigare sett som gör att jag alltid ser fram emot en pokerkväll i mängden? Jag tror det.
Jag satt nyss i soffan och slog av misstag på min favorit-dokumentär "Plötsligt i Vinslöv", som gick på ettan. Det var där tankarna i denna text började gro. Ni som inte har sett den - gör det!
Och så här i efterhand kan jag ändå inte låta bli att jämföra mig själv lite med den här killen. Han är så förälskad i sin minigolf att han lyckas dra paralleller från spelet till vad som helst annat. Typ grillning. Det är närmare mina pokerbord än man kan tro. Alla bär vi på historier eller egenskaper som gör oss unika. Vissa är dock bättre på att visa och berätta dem...
Men hur smakade de där köttbitarna egentligen?
13 rätt
13 rätt på Europatipset. En speciell känsla det där. Man blir liksom lite mallig. Och tycker att man varit genuint duktig, på gränsen till unik. Trots att jag delade känslan med över 400 andra. And luck had everything to do with it...
Även om vinsten (drygt 7k med alla 12:or) i pokersammanhang inte var något speciellt, så är glädjen så mycket större då jag som sportsbettingamatör alltid räknar med att förlora. Till skillnad från pokern då jag med övermod likt Ikaros tycks tro att jag varje månad ska räkna in fina gröna siffror.
Tillråga på allt drar vi imorgon till Sundsvall och Europas bästa kasino för att fira helgen. Ska bli mycket spännande att se om det är så gästingivande som det sägs. Rapport kommer.
Och nu är det långfredag. Julen är ju egentligen ingenting emot påsken. Här har vi en högtid med en historia som heter duga. Svek, smärta, död, återuppståndelse. Hela paketet. Skrev en påskkrönika. Heads up med Jesus. Kanske kan den ta död på någon fördom. Eller så skapar den några nya...
Hur som helst. Glad påsk!
/ Mr "13 rätt"
Även om vinsten (drygt 7k med alla 12:or) i pokersammanhang inte var något speciellt, så är glädjen så mycket större då jag som sportsbettingamatör alltid räknar med att förlora. Till skillnad från pokern då jag med övermod likt Ikaros tycks tro att jag varje månad ska räkna in fina gröna siffror.
Tillråga på allt drar vi imorgon till Sundsvall och Europas bästa kasino för att fira helgen. Ska bli mycket spännande att se om det är så gästingivande som det sägs. Rapport kommer.
Och nu är det långfredag. Julen är ju egentligen ingenting emot påsken. Här har vi en högtid med en historia som heter duga. Svek, smärta, död, återuppståndelse. Hela paketet. Skrev en påskkrönika. Heads up med Jesus. Kanske kan den ta död på någon fördom. Eller så skapar den några nya...
Hur som helst. Glad påsk!
/ Mr "13 rätt"
Hund & Katt
Det här huset är fullt av djur. Det känns lite som ett hemmakärt zoo. Två hundar och 4-7 katter. Jag har svårt att hålla räkningen. Hemma hos svärföräldrarna är det alltid liv.
Jag har suttit i deras stora soffa och spelat en del nätpoker i veckan. Och spanat in djuren. Roliga krabater. En av katterna är schizofren. Ena stunden ligger hon på min mage och kelar som en nalle. För att i andra anfalla svägerskans 100-kilos vovve i en vansinnesattack med målet att peta ut dennes ögon.
De två små hundarna gillar jag bäst. Albin och Spike. De är glada precis hela tiden. Förutom när jag lyckades sätta mig på den ena häromdagen. Det kan vara lite jobbigt att spela nätpoker när Spike står på tangentbordet bara. Men samtidigt är det ju kul att han intresserar sig för vad jag gör...
Hittade den här dagboken på nätet. Jädra sköj. Den är ungefär på pricken av vad jag kommer fram till när jag, under lugg, inspekterar djuren.
Klicka här för större bild och läsbar text.
Det är ju inget snack om att katten skulle utklassa hunden i en heads up. Ändå lär jag alltid förbli en hundmänniska. Vem vill leva med en analyserande, paranoid, självgod pokerspelare liksom?
Jag har suttit i deras stora soffa och spelat en del nätpoker i veckan. Och spanat in djuren. Roliga krabater. En av katterna är schizofren. Ena stunden ligger hon på min mage och kelar som en nalle. För att i andra anfalla svägerskans 100-kilos vovve i en vansinnesattack med målet att peta ut dennes ögon.
De två små hundarna gillar jag bäst. Albin och Spike. De är glada precis hela tiden. Förutom när jag lyckades sätta mig på den ena häromdagen. Det kan vara lite jobbigt att spela nätpoker när Spike står på tangentbordet bara. Men samtidigt är det ju kul att han intresserar sig för vad jag gör...
Hittade den här dagboken på nätet. Jädra sköj. Den är ungefär på pricken av vad jag kommer fram till när jag, under lugg, inspekterar djuren.
Klicka här för större bild och läsbar text.
Det är ju inget snack om att katten skulle utklassa hunden i en heads up. Ändå lär jag alltid förbli en hundmänniska. Vem vill leva med en analyserande, paranoid, självgod pokerspelare liksom?
Var det frihet?
- Skulle du säga att du är fri?
En enastående inledning av en briljant Göran Zachrisson. Ännu en intervju med Zlatan, men den första med Zachrisson. Då blir det också lite bättre.
Och vem är fri? Egentligen. De flesta av oss känner krav från omgivningen. Från oss själva. Vi måste hela tiden utvecklas, prestera. Göra något vettigt. Ju fler år som går ju mer vill jag ge långfingret åt allt det där.
- Är det en sak jag har lärt mig i livet är det att göra det man vill, sa norrlänningen till mig.
- Så nu ska jag köpa den där grävmaskinen...
I helgen åkte vi skoter på Blaikfjället. För några sekunder förstod jag Lappens kärlek till motorcykeln. Att forsa fram i 100 kilometer i timmen över naturens underverk ger ett pirr i magen som inte går att förklara. Utsikten är så brutal att det är svårt att tro att något så storslaget kan ha kommit till av en slump. Nog kände jag ett par gudomliga vindpustar bita tag i kinderna.
Eller var det den där friheten jag kände? På en plats där prestationsångest och stress aldrig existerat. Där inget spelade någon roll. Annat än om korven blev bränd eller inte.
Zlatan har införskaffat en stuga vid en sjö. Han vill kunna fiska när han vill. Kanske är det den där frihetskänslan han söker? Den som man aldrig kan köpa för pengar. Om det nu inte är i form av en grävmaskin...
- Jag är herre över världen! skrek jag. Sen åkte jag hem och drog ut rosjon under söndagsgrinden. Det var nog ändå något gudomligt i vinden...
En enastående inledning av en briljant Göran Zachrisson. Ännu en intervju med Zlatan, men den första med Zachrisson. Då blir det också lite bättre.
Och vem är fri? Egentligen. De flesta av oss känner krav från omgivningen. Från oss själva. Vi måste hela tiden utvecklas, prestera. Göra något vettigt. Ju fler år som går ju mer vill jag ge långfingret åt allt det där.
- Är det en sak jag har lärt mig i livet är det att göra det man vill, sa norrlänningen till mig.
- Så nu ska jag köpa den där grävmaskinen...
I helgen åkte vi skoter på Blaikfjället. För några sekunder förstod jag Lappens kärlek till motorcykeln. Att forsa fram i 100 kilometer i timmen över naturens underverk ger ett pirr i magen som inte går att förklara. Utsikten är så brutal att det är svårt att tro att något så storslaget kan ha kommit till av en slump. Nog kände jag ett par gudomliga vindpustar bita tag i kinderna.
Eller var det den där friheten jag kände? På en plats där prestationsångest och stress aldrig existerat. Där inget spelade någon roll. Annat än om korven blev bränd eller inte.
Zlatan har införskaffat en stuga vid en sjö. Han vill kunna fiska när han vill. Kanske är det den där frihetskänslan han söker? Den som man aldrig kan köpa för pengar. Om det nu inte är i form av en grävmaskin...
- Jag är herre över världen! skrek jag. Sen åkte jag hem och drog ut rosjon under söndagsgrinden. Det var nog ändå något gudomligt i vinden...
Det finns inget vackrare än...
Jag har inte spelat fotboll på flera månader vilket gjort att mina stortånaglar inte är blå för första gången på år och dar. På något sätt vill jag uppmuntra dem lite - säga till dem att de är vackra.
Tog flyget upp i landet. De här norrländska skogarna, djupa som ögon, är skrämmande vackra. Snön börjar smälta även här nu. Dripp dropp. Som i vackert.
Landskapet får mig att tänka på Sigur Ros. Ett isländskt band jag lyssnade mycket på under mina studier i Chicago. Brukade med slutna ögon ligga med hörlurar om natten i mitt karga studentrum och nynna med i låten nedan. Ingen bra idé. Musiken fick mig att längta hem och känna mig ensam. Mest för att det var så utommänskligt vackert en natt på andra sidan havet.
Det finns mycket vackert i världen. Och det vackra gör olika saker med oss. Men ingenting slår väl ändå en straight flush i ett live-cashgame? Fick denna handen när jag lirade på CC förra veckan. Till råga på allt klonkade motståndaren in nötfärg på river och skickade i eufori in hela stapeln mot mitten. Lättare pengar är svåra att tjäna.
Flopp från vänster. Min hand 54 i klöver, motståndaren AJ med A i klöver. Vackert som mina stortånaglar, de norrländska skogarna och Sigur Ros på samma gång, kan jag i min enfaldhet tycka...
Edit: Och här en krönika om slumpen.
Tog flyget upp i landet. De här norrländska skogarna, djupa som ögon, är skrämmande vackra. Snön börjar smälta även här nu. Dripp dropp. Som i vackert.
Landskapet får mig att tänka på Sigur Ros. Ett isländskt band jag lyssnade mycket på under mina studier i Chicago. Brukade med slutna ögon ligga med hörlurar om natten i mitt karga studentrum och nynna med i låten nedan. Ingen bra idé. Musiken fick mig att längta hem och känna mig ensam. Mest för att det var så utommänskligt vackert en natt på andra sidan havet.
Det finns mycket vackert i världen. Och det vackra gör olika saker med oss. Men ingenting slår väl ändå en straight flush i ett live-cashgame? Fick denna handen när jag lirade på CC förra veckan. Till råga på allt klonkade motståndaren in nötfärg på river och skickade i eufori in hela stapeln mot mitten. Lättare pengar är svåra att tjäna.
Flopp från vänster. Min hand 54 i klöver, motståndaren AJ med A i klöver. Vackert som mina stortånaglar, de norrländska skogarna och Sigur Ros på samma gång, kan jag i min enfaldhet tycka...
Edit: Och här en krönika om slumpen.
Nostalgi
Jo, Roffe. Jag har vaknat nu. Med lite ont i ryggen. När jag ramlade hem från kasinot i natt låg Norrländskan och slumrade i en bäddad soffa. Hon hade tagit död på ett kryp i sängen och predikade övertygande om att hela sovrummet nu var hemsökt av farsotsdrabbade insekter. Så jag gjorde henne sällskap i soffan. Därav lite sveda och värk. Men vad gör man inte för sin överlevnad...
I dag tog vi en titt på den mosade varulven. Aldrig sett något liknande. Ett vidrigt litet kryp. Har ingen aning om vad det är. Och kommer antagligen få leva i ovetskap.
Lappgubben fick mig som vanligt att tänka till lite med sin senaste blogg. Då jag är kroniskt nostalgisk kommer det av sig själv. Det där med att tänka tillbaka. Till det som var.
"Kommer ni ihåg vad vi drömde om? Inte drömde vi om dyra slicka liv." sjunger Tomas Andersson Wij.
Nä, det gjorde vi inte. Det var tider av skulder. Tider där det gick lika bra att leva utan pengar som med. Tider där, om man ville tjäna cash, kämpade med reklamutdelning och snöskottning om man ville. Och ville man inte så var man helt enkelt utan stålar. Vi delade lika. Bjöd. Och bjöd tillbaka.
"Vi var av kött och blod, innan kriget kom, och sköt på allt det vackra inom oss."
Ju mer pengar man tjänar, ju mer vill man ha. Det ska läggas på hög. Användas till ingenting. Som försvar - jag är vuxen nu. Måste ta ansvar. Kanske får barn någon gång...
Just nu är vi ekonomiskt rikare än vi någonsin varit. Ändå återkommer vi alltid till de där dagarna när vi var utan pengar. De där kvällarna när vi plankade in på Stadshotellet i Eksjö för att vi inte hade råd med inträdet. Då vi snodde dricksen på bardisken för att kunna köpa en stor stark.
Och vi kallar den tiden "den bästa". Vad beror det på?
"Kommer ni ihåg hur det kändes då? När tonen var så ren och intensiv i kärlek och musik i fest och politik och hur allt det där förändra våra liv."
Veckans krönika handlade också om min kroniska nostalgi. Hur det kanske ändå är naturligt att vi byter ut gamla drömmar mot nya. Och hur pokern hjälper mig lite i min åldersnoja.
Nu. Dusch. Sedan After Work på Linnéterassen med Optikern och Hannanas. Jag kan nästan lova att om tre-fyra öl kommer vi att börja prata om hur jäkla kul vi hade för tio år sedan...
Ibland måste jag ge mig själv en bitchslap och sätta på den där låten som farfar alltid gick och nynnade på. Den med Jan Malmsjö. "Vår bästa tid är nu." Mitt i patetisk nostalgi är det faktiskt sant.
I natt ska jag dissekera vår insekt. Kanske har vi hittat en ny art.
I dag tog vi en titt på den mosade varulven. Aldrig sett något liknande. Ett vidrigt litet kryp. Har ingen aning om vad det är. Och kommer antagligen få leva i ovetskap.
Lappgubben fick mig som vanligt att tänka till lite med sin senaste blogg. Då jag är kroniskt nostalgisk kommer det av sig själv. Det där med att tänka tillbaka. Till det som var.
"Kommer ni ihåg vad vi drömde om? Inte drömde vi om dyra slicka liv." sjunger Tomas Andersson Wij.
Nä, det gjorde vi inte. Det var tider av skulder. Tider där det gick lika bra att leva utan pengar som med. Tider där, om man ville tjäna cash, kämpade med reklamutdelning och snöskottning om man ville. Och ville man inte så var man helt enkelt utan stålar. Vi delade lika. Bjöd. Och bjöd tillbaka.
"Vi var av kött och blod, innan kriget kom, och sköt på allt det vackra inom oss."
Ju mer pengar man tjänar, ju mer vill man ha. Det ska läggas på hög. Användas till ingenting. Som försvar - jag är vuxen nu. Måste ta ansvar. Kanske får barn någon gång...
Just nu är vi ekonomiskt rikare än vi någonsin varit. Ändå återkommer vi alltid till de där dagarna när vi var utan pengar. De där kvällarna när vi plankade in på Stadshotellet i Eksjö för att vi inte hade råd med inträdet. Då vi snodde dricksen på bardisken för att kunna köpa en stor stark.
Och vi kallar den tiden "den bästa". Vad beror det på?
"Kommer ni ihåg hur det kändes då? När tonen var så ren och intensiv i kärlek och musik i fest och politik och hur allt det där förändra våra liv."
Veckans krönika handlade också om min kroniska nostalgi. Hur det kanske ändå är naturligt att vi byter ut gamla drömmar mot nya. Och hur pokern hjälper mig lite i min åldersnoja.
Nu. Dusch. Sedan After Work på Linnéterassen med Optikern och Hannanas. Jag kan nästan lova att om tre-fyra öl kommer vi att börja prata om hur jäkla kul vi hade för tio år sedan...
Ibland måste jag ge mig själv en bitchslap och sätta på den där låten som farfar alltid gick och nynnade på. Den med Jan Malmsjö. "Vår bästa tid är nu." Mitt i patetisk nostalgi är det faktiskt sant.
I natt ska jag dissekera vår insekt. Kanske har vi hittat en ny art.
Grisar vidare
Jag grisar vidare som live-spelare på CC. Det har blivit tre turneringar på tre dagar. Resulatet 4:a, 3:a, 4:a får anses som godkänd, men ack så grå.
I gårdagens deepstack med ett förstapris på 43k låg jag tvåa med fyra spelare kvar. Får mitt första höga par för kvällen, KK. Macho-Stefan sitter på big blind och är chipleader. Han brukar försvara sin big blind som sitt eget Jerusalem och synar för farao med vilka två kort som helst. Därför höjer jag lite mer än vanligt. Slår upp till 30k, i stället för standard på 24k med blinds 6/12k.
- Nä, jag tänker bara titta på ett kort, säger Macho-Stefan.
Han tittar på ett kort och deklarerar en självsäker syn. Jag kan inte annat än att gilla läget. I min värld borde han ha glott ner på en 10-Q. Hade han sett ett ess eller en kung borde han automastiskt ha kikat även på nästa kort för att inte slösa bort en bra hand att trebeta med. Och med ett sämre kort än tio borde han inte heller ha nöjt sig med att kolla på endast ett kort.
Flopp 2 4 4 med två hjärter. Stefan tittar även på sitt andra kort och betar ut 25k ur pos. Ok? Jag gillar läget. Har jag flyt har han lyckats få ett överpar. Jag slår om till svaga 60k, med typ 180k bakom. På detta vis kommer han med all säkerhet ställa med alla överpar och kanske även försöka bluffa mig med gud vet vad. Han hinner inte ens ta en klunk öl innan han går all in. Jag synar blixt.
- Det här kortet kollade jag inte på, säger Stefan och slänger upp en fyra tillsammans med en tia.
Ouch. Och så gick man miste om en saftig månadslön ännu en gång. Knappt 10k i tröstpris. Jag har börjat fundera på om min dybbantur börjat svika mig. Om det i själva verket är så att jag i stället har mer otur än andra? Så är självklart inte fallet, även om jag gärna skulle vilja förklara naturens gång just så. Skrev en krönika om otur och dålig självinsikt här. Kan vara nyttig läsning för en del...
......................................................................................................
Kan för övrigt meddela att jag fick in många bra förslag på var vi ska skicka Mats Iremark om han inte vinner årets ranking. Är överväldigad av er fantasi. Även om jag skulle vilja dela ut flera förstapris så blir det då en tråkig tävling. Därför väljer jag rakryggat ut "Ludde" som segrare. Hans motivering var matig och stämmer bra in i den humorkanal vi uppskattar på bygget. Här är den:
Ja du det var lite av en "tricky question" då det egentligen inte går... men ok jag ska ge dig anledningarna och svaren här nedan.
1. Mats borde vinna rankingen med den turen han har! Han har ännu inte missat ett finalbord som han vill spela. Givetvis åkt ut ett par ggr men det beror ju på bra cashgame-action...!!!
2. Om han mot förmodan inte vinner så har han tappat sitt flyt (läs utdragningskapacitet) och då behöver han flytta till ett lätt land = Lettland. Därifrån har han också nära till (T)allin då det finns många kasinon.
3. Och med tanke på hans utseende (läs smal/mager) och klädstil (läs obefintlig) så kommer han ju smälta in bra i östländerna. Lägg därtill att han vunnit (läs turat) massa pengar och fått en vacker fru (läs gold digger) så smälter ju även hon in då alla tjejer är vackra därborta!
4. Det som dock är det bästa med Lettland är att han snart är åter i stan. Detta då frugan är på honom hela tiden så han inte kan fokusera på pokern. Varför? Jo, för att t.o.m. Mats blir ett sexobjekt i jämförelse med de Lettiska männen.
5. Så var snäll mot alla genom att skicka honom till Lettland. Mats blir lycklig för ett tag då han får både mer sex och känner sig vacker när han handlar mat. Hans fru blir lycklig och kär. Och som sagt han är snart åter på CC och säger att man ska vara glad när man fått in det med bäst hand...
Lettland!
Grattis Ludde till en god räkmacka på CC! Lämna din mail i kommentatorsfältet, eller knacka mig på ryggen om du ser mig.
I gårdagens deepstack med ett förstapris på 43k låg jag tvåa med fyra spelare kvar. Får mitt första höga par för kvällen, KK. Macho-Stefan sitter på big blind och är chipleader. Han brukar försvara sin big blind som sitt eget Jerusalem och synar för farao med vilka två kort som helst. Därför höjer jag lite mer än vanligt. Slår upp till 30k, i stället för standard på 24k med blinds 6/12k.
- Nä, jag tänker bara titta på ett kort, säger Macho-Stefan.
Han tittar på ett kort och deklarerar en självsäker syn. Jag kan inte annat än att gilla läget. I min värld borde han ha glott ner på en 10-Q. Hade han sett ett ess eller en kung borde han automastiskt ha kikat även på nästa kort för att inte slösa bort en bra hand att trebeta med. Och med ett sämre kort än tio borde han inte heller ha nöjt sig med att kolla på endast ett kort.
Flopp 2 4 4 med två hjärter. Stefan tittar även på sitt andra kort och betar ut 25k ur pos. Ok? Jag gillar läget. Har jag flyt har han lyckats få ett överpar. Jag slår om till svaga 60k, med typ 180k bakom. På detta vis kommer han med all säkerhet ställa med alla överpar och kanske även försöka bluffa mig med gud vet vad. Han hinner inte ens ta en klunk öl innan han går all in. Jag synar blixt.
- Det här kortet kollade jag inte på, säger Stefan och slänger upp en fyra tillsammans med en tia.
Ouch. Och så gick man miste om en saftig månadslön ännu en gång. Knappt 10k i tröstpris. Jag har börjat fundera på om min dybbantur börjat svika mig. Om det i själva verket är så att jag i stället har mer otur än andra? Så är självklart inte fallet, även om jag gärna skulle vilja förklara naturens gång just så. Skrev en krönika om otur och dålig självinsikt här. Kan vara nyttig läsning för en del...
......................................................................................................
Kan för övrigt meddela att jag fick in många bra förslag på var vi ska skicka Mats Iremark om han inte vinner årets ranking. Är överväldigad av er fantasi. Även om jag skulle vilja dela ut flera förstapris så blir det då en tråkig tävling. Därför väljer jag rakryggat ut "Ludde" som segrare. Hans motivering var matig och stämmer bra in i den humorkanal vi uppskattar på bygget. Här är den:
Ja du det var lite av en "tricky question" då det egentligen inte går... men ok jag ska ge dig anledningarna och svaren här nedan.
1. Mats borde vinna rankingen med den turen han har! Han har ännu inte missat ett finalbord som han vill spela. Givetvis åkt ut ett par ggr men det beror ju på bra cashgame-action...!!!
2. Om han mot förmodan inte vinner så har han tappat sitt flyt (läs utdragningskapacitet) och då behöver han flytta till ett lätt land = Lettland. Därifrån har han också nära till (T)allin då det finns många kasinon.
3. Och med tanke på hans utseende (läs smal/mager) och klädstil (läs obefintlig) så kommer han ju smälta in bra i östländerna. Lägg därtill att han vunnit (läs turat) massa pengar och fått en vacker fru (läs gold digger) så smälter ju även hon in då alla tjejer är vackra därborta!
4. Det som dock är det bästa med Lettland är att han snart är åter i stan. Detta då frugan är på honom hela tiden så han inte kan fokusera på pokern. Varför? Jo, för att t.o.m. Mats blir ett sexobjekt i jämförelse med de Lettiska männen.
5. Så var snäll mot alla genom att skicka honom till Lettland. Mats blir lycklig för ett tag då han får både mer sex och känner sig vacker när han handlar mat. Hans fru blir lycklig och kär. Och som sagt han är snart åter på CC och säger att man ska vara glad när man fått in det med bäst hand...
Lettland!
Grattis Ludde till en god räkmacka på CC! Lämna din mail i kommentatorsfältet, eller knacka mig på ryggen om du ser mig.
Vad fick du?
"So much I know, that things just don't grow
if you don't bless them with you're patience."
Ibland känns det som om någon har satt ett hemligt pris på mitt huvud. Det måste ju vara så, för varför vill folk mig annars så illa?
Sen jag började skriva krönikor hos Svenska Spel har mina turneringsresultat varit en besvikelse på sidan. 2011 var jag vinstmässigt topp 15 av alla turneringsspelare på SvS. (Topp 5 om man räknar bort finalbordsdeltagarna i SM Main Event.) I år har jag inte en cash över 20k. Och så har en del mage att säga att riggen är på min sida?
I går fick jag äntligen min chans till revansch när jag kom in på Söndagsstekens finalbord med bra stack. Med nio spelare kvar ligger jag trea med en stack på runt 200k (blinds 3/6k). Chipleadern (270k) gör en stor raise till 24k i tidig position. Med värme i bröstet inser jag att jag har två stolta kungar i min hand på big blind. Alla lägger sig till mig.
Då chippie höjt så mycket ser jag det som ett bra spel att ställa rakt ut. Även om han foldar plockar jag upp en bra pott (då anten är rätt hög) och gratismarker i detta skede är alltid välkommet. Jag pushar. Chipleadern går i tank. Och synar till sist. Jag förväntar mig se en 99-JJ, AK eller i sämsta fall en AQs. Men nej. En A10o synar av mig. Och jag vet redan vad som ska hända.
Ess direkt på brädan. I stället för en monstruös chiplead (typ dubbla mot tvåan) och närmare 50k väntande i förstapris så får jag lämna med några ynka tusen i tröstpris. Och den varma känslan i bröstet blev granitkall.
Och visst måste det ha varit en fin bounty på mig. Hur hittar annars någon syn med A10o i detta läge? Ok om jag hade haft 100k mindre eller om det varit åtminstone 5-handat, då förstår jag. Men nu hittar jag ingen annan förklaring än det där osynliga hemliga priset på mitt huvud. Säg mig - vad fick du? En resa, dator, biljetter till fotbolls-VM? En mini-gris, Lindas matkasse i ett halvår, en date med prinsessan Madeleine?
Finns det något mer osympatiskt än bitterhet?
I dag tröstar jag mig med First Aid Kit och deras undersköna låt "Emmylou". "So much I know, that things just don't grow if you don't bless them with you're patience." Låten handlar inte bara om kärlek. Om man lyssnar riktigt noga får man även höra storslagna sanningar om poker...
Så jag väntar väl lite till på att saker och ting ska vända. Tålamod är en dygd, säger de som vet.
if you don't bless them with you're patience."
Ibland känns det som om någon har satt ett hemligt pris på mitt huvud. Det måste ju vara så, för varför vill folk mig annars så illa?
Sen jag började skriva krönikor hos Svenska Spel har mina turneringsresultat varit en besvikelse på sidan. 2011 var jag vinstmässigt topp 15 av alla turneringsspelare på SvS. (Topp 5 om man räknar bort finalbordsdeltagarna i SM Main Event.) I år har jag inte en cash över 20k. Och så har en del mage att säga att riggen är på min sida?
I går fick jag äntligen min chans till revansch när jag kom in på Söndagsstekens finalbord med bra stack. Med nio spelare kvar ligger jag trea med en stack på runt 200k (blinds 3/6k). Chipleadern (270k) gör en stor raise till 24k i tidig position. Med värme i bröstet inser jag att jag har två stolta kungar i min hand på big blind. Alla lägger sig till mig.
Då chippie höjt så mycket ser jag det som ett bra spel att ställa rakt ut. Även om han foldar plockar jag upp en bra pott (då anten är rätt hög) och gratismarker i detta skede är alltid välkommet. Jag pushar. Chipleadern går i tank. Och synar till sist. Jag förväntar mig se en 99-JJ, AK eller i sämsta fall en AQs. Men nej. En A10o synar av mig. Och jag vet redan vad som ska hända.
Ess direkt på brädan. I stället för en monstruös chiplead (typ dubbla mot tvåan) och närmare 50k väntande i förstapris så får jag lämna med några ynka tusen i tröstpris. Och den varma känslan i bröstet blev granitkall.
Och visst måste det ha varit en fin bounty på mig. Hur hittar annars någon syn med A10o i detta läge? Ok om jag hade haft 100k mindre eller om det varit åtminstone 5-handat, då förstår jag. Men nu hittar jag ingen annan förklaring än det där osynliga hemliga priset på mitt huvud. Säg mig - vad fick du? En resa, dator, biljetter till fotbolls-VM? En mini-gris, Lindas matkasse i ett halvår, en date med prinsessan Madeleine?
Finns det något mer osympatiskt än bitterhet?
I dag tröstar jag mig med First Aid Kit och deras undersköna låt "Emmylou". "So much I know, that things just don't grow if you don't bless them with you're patience." Låten handlar inte bara om kärlek. Om man lyssnar riktigt noga får man även höra storslagna sanningar om poker...
Så jag väntar väl lite till på att saker och ting ska vända. Tålamod är en dygd, säger de som vet.
Med farsan - i tiden
När han gick ensam fram till kassan och fixade käk till hela familjen stod han på toppen av sin faderliga karriär. Vi åkte bil på Autobahn genom Tyskland. Det var första gången hela familjen lämnade Sveriges gränser. Och jag var omåttligt imponerad över hur han lyckades beställa mat på tyska. Min pappa kunde allt.
Med tiden kanske man vänjer sig vid tiden. Hur man ständigt flyter med och förändras. Och framför allt hur synen på omgivningen blir en annan. Hur synen på sin far blir en annan.
Jag kan inte ange något exakt datum. Eller peka på någon specifik situation. Farsan har fortfarande koll på mycket, men har genom åren tappat sin absoluta trovärdighet. Även om han fortfarande är en relativt pålitlig person så är allt han gör och säger inte facit eller orubblig fakta längre.
Kanske var det när han för 10-12 år sedan brusade upp under ett parti Risk och kastade en tärning i huvudet på Optikern som jag förstod att han var en människa med fel och brister precis som oss andra? Kanske beror det på hans grundläggande brister i pokerstrategi? Att han tar sönder saker? Glömmer saker? Att han smyger in på sitt kontor med orden "måste jobba lite" när han i själva verket spelar dataspel på Facebook?
Eller var det när jag fick reda på att han inte alls hade beställt maten åt familjen på tyska, utan pekat som en 3-åring på de rätter vi ville ha?
Det är skitsamma egentligen. För jag trivs bra med farsan som han är i dag. Jag kan inte tänka mig ett liv utan honom. Han har på senare år lärt mig att man inte behöver vara en övermänniska. Man behöver inte ha rätt hela tiden. Man behöver inte kunna allt. Med gott samvete får man ha fel och brister utan att skämmas för dem.
Vad mer kan en farsa lära ut?
Gamgubben får en stor roll även i dagens pokerkrönika. Den behandlar mitt arv och hur det ligger till grund för ett kluvet pokerspelande psyke.
Med tiden kanske man vänjer sig vid tiden. Hur man ständigt flyter med och förändras. Och framför allt hur synen på omgivningen blir en annan. Hur synen på sin far blir en annan.
Jag kan inte ange något exakt datum. Eller peka på någon specifik situation. Farsan har fortfarande koll på mycket, men har genom åren tappat sin absoluta trovärdighet. Även om han fortfarande är en relativt pålitlig person så är allt han gör och säger inte facit eller orubblig fakta längre.
Kanske var det när han för 10-12 år sedan brusade upp under ett parti Risk och kastade en tärning i huvudet på Optikern som jag förstod att han var en människa med fel och brister precis som oss andra? Kanske beror det på hans grundläggande brister i pokerstrategi? Att han tar sönder saker? Glömmer saker? Att han smyger in på sitt kontor med orden "måste jobba lite" när han i själva verket spelar dataspel på Facebook?
Eller var det när jag fick reda på att han inte alls hade beställt maten åt familjen på tyska, utan pekat som en 3-åring på de rätter vi ville ha?
Det är skitsamma egentligen. För jag trivs bra med farsan som han är i dag. Jag kan inte tänka mig ett liv utan honom. Han har på senare år lärt mig att man inte behöver vara en övermänniska. Man behöver inte ha rätt hela tiden. Man behöver inte kunna allt. Med gott samvete får man ha fel och brister utan att skämmas för dem.
Vad mer kan en farsa lära ut?
Gamgubben får en stor roll även i dagens pokerkrönika. Den behandlar mitt arv och hur det ligger till grund för ett kluvet pokerspelande psyke.
Vart ska pokerproffset deporteras?
Mats Iremark deklarerade i dag att han kommer att - citat - "flytta från landet om jag inte vinner rankingen i år".
Rankingen han syftar på är CC:s turneringsranking i Göteborg. Jag frågade om jag fick bestämma vilket land han ska ta sitt pick, pack, prisskåp och alla kilo löjrom till. Det verkade vara ok.
Det känns dock tungt att ha en mans öde på sina axlar. Så ni kan väl hjälpa mig? Tänkte att vi alla kunde ta och bestämma detta tillsammans. Vilket land i världen ska vi skicka Iremark till?
Bästa förslag och motivering belönas, som vanligt, med en räkmacka...
Rankingen han syftar på är CC:s turneringsranking i Göteborg. Jag frågade om jag fick bestämma vilket land han ska ta sitt pick, pack, prisskåp och alla kilo löjrom till. Det verkade vara ok.
Det känns dock tungt att ha en mans öde på sina axlar. Så ni kan väl hjälpa mig? Tänkte att vi alla kunde ta och bestämma detta tillsammans. Vilket land i världen ska vi skicka Iremark till?
Bästa förslag och motivering belönas, som vanligt, med en räkmacka...
Mördarkatt, navelludd och ansikts-tics
Jag avslutade ett par händelserika dagar i Stockholm med en klassisk cashgame-session med de gamla bekanta John H och Pokerskulls-Björn. När jag gick till kasinot i går kväll hade jag inställningen att bara köra ner huvudet och nöta ner värdet. När jag träffade dessa herrar så var den planen bara att glömma.
Det blev inte en klassisk pokersession för att det gick bra. Tvärtom. De tre-fyra första timmarna vann jag inte enda hand. Det var rätt sjukt faktiskt, vet inte om jag varit med om något liknande. Men sällskapet gjorda att jag kunde uthärda korttorkan och utdragningarna. Vilka lirare det finns alltså. Jag, John H och Linda Godhe diskuterade allt från navelludd på burk, till bröstmjölk och jägerspyor. Efter det mindes Björn och jag tidningen "En ding ding värld" och utsåg deras bästa rep.
Mina personliga favoriter var killen med världens längsta naglar, de gick ner till marken och tillbaka. Snubben som hade världsrekordet i ansiktspiercing, typ tusen stycken, och mördarkatten, han mördade folk på öppen gata, som gjorde mig livrädd för kattskrällen i flera år. Galenskaperna kom nästan alltid från Indien. Även han som blev född med sin bror i magen. Vilken grej alltså. Gå runt med sin bror i magen i 30 år. "Vad ska vi käka i dag brorsan? Biff? Okidoki. Jag tuggar väl i dag igen då..."
Tack alla som förgyllde kvällen! Inklusive stekar-jocke som gick all in blint sista två händerna och tog mig på två raka potter. Svinigt, men ok...
I övrigt träffade jag Svenska Spels delikata representanter där vi pratade framtid. Just nu ser det ut som jag kan komma att få basa över ett intressant projekt med stark pokeranknytning. Det kan bli bra. Riktigt bra. Eller i alla fall roligt. Om alla bitar faller på plats vill säga. Jag hoppas innerligt att de gör det. Mer om det kommer, var så säkra...
Blev intervjuad av Pokerstudion också. En rätt komisk upplevelse att se sig själv så där. Insåg att jag har sjukt mycket ansikts-tics för mig. Det ska primadonnabitas i läppen och så vidare. Inte smickrande. Inte smickrande alls.
Jag hade det också lite jobbigt med att fröken Halvarsson kom innanför min "trivselzone". Det gjorde att jag automatiskt tog ett steg bakåt, vilket i sin tur ledde till att hon följde efter. Vissa stunder av intervjun står jag därför lutad å vänster, bort från henne, som lutande tornet i Pisa. Jaja, ska gå i skola hos Valterego som verkade väldigt trygg framför kameran. Han verkade till och med veta vad han skulle säga.
.
Hela avsnittet. Med finns även Johan Storåkers som jag skrev en liten hyllningskrönika om i Superbloggen. Jag är grymt imponerad över gamla rävar som håller än. Särskilt när de är så trevliga, ödmjuka och prestigelösa som Storåkers. Men det är väl just därför som han fortfarande håller.
Frukostångest i Stockholm
- En slatt är alltid en slatt och ingenting ska förfaras som vår herre sa...
Det händer att jag måste dricka upp det sista i mjölkpaket, trots att den är på gränsen mellan sur och möglig. Jag klarar inte av att slänga mat och dryck. Varför vet bara vår skapare, men ångesten smyger sig på som ett lodjur. Till och med gammal tacosås vill jag använda. Det fanns en anledning till varför mitt kylskåp såg ut som en matkyrkogård när jag var utan sambo. Värdig förrutnelse.
Då förstår ni hur dåligt jag mår när jag gång på gång missar min hotellfrukost. Livet som pokerspelare är det värsta som finns - när det gäller just hotellfrukost. Bor nu på Scandic Grand mitt emot Casino Cosmopol i Stockholm. Nordic Masters veckan är grym med mycket bra spel. Men den är lika slitsam. Sängen gapar tom fram till 05.30. Som stupad krigare faller jag i koma tills lunchtid. Då tvingas jag avstå mina löskokta frukostägg. Jag kan aldrig tröttna på ägg...
Spelade 5500 kr shorthanded eventet i går. 96 spelare kom till start med en prispott på kalla 480 000. Startfältet var det mest meriterade 5k-event som någonsin spelats, skulle jag tro. Storåkers, Wigg, Tureniec, Jocke Garp, Per Linde, Tomas Alenius, Stefan Matsson var där för att nämna några. Önskar det kunde arrangeras fler shorthandedturrar. De är riktigt roliga. Här kan ni läsa en längre redogörelse om min turneringsresa om ni är intresserade av det.
I dag skippade jag 5k omaha eventet. Ångrade mig en kvart efter att registreringen stängde. Blev fruktansvärt sugen. Men förmodligen sparade omaha-torsken dybban pengar på att stå över och i stället ägna sig åt klassiskt texas cash game. Det blir nog en lång natt även detta.
Lodjuret river redan djupa sår i min ryggrad. Det lär inte bli någon äggröra i morgonbitti heller...
Det händer att jag måste dricka upp det sista i mjölkpaket, trots att den är på gränsen mellan sur och möglig. Jag klarar inte av att slänga mat och dryck. Varför vet bara vår skapare, men ångesten smyger sig på som ett lodjur. Till och med gammal tacosås vill jag använda. Det fanns en anledning till varför mitt kylskåp såg ut som en matkyrkogård när jag var utan sambo. Värdig förrutnelse.
Då förstår ni hur dåligt jag mår när jag gång på gång missar min hotellfrukost. Livet som pokerspelare är det värsta som finns - när det gäller just hotellfrukost. Bor nu på Scandic Grand mitt emot Casino Cosmopol i Stockholm. Nordic Masters veckan är grym med mycket bra spel. Men den är lika slitsam. Sängen gapar tom fram till 05.30. Som stupad krigare faller jag i koma tills lunchtid. Då tvingas jag avstå mina löskokta frukostägg. Jag kan aldrig tröttna på ägg...
Spelade 5500 kr shorthanded eventet i går. 96 spelare kom till start med en prispott på kalla 480 000. Startfältet var det mest meriterade 5k-event som någonsin spelats, skulle jag tro. Storåkers, Wigg, Tureniec, Jocke Garp, Per Linde, Tomas Alenius, Stefan Matsson var där för att nämna några. Önskar det kunde arrangeras fler shorthandedturrar. De är riktigt roliga. Här kan ni läsa en längre redogörelse om min turneringsresa om ni är intresserade av det.
I dag skippade jag 5k omaha eventet. Ångrade mig en kvart efter att registreringen stängde. Blev fruktansvärt sugen. Men förmodligen sparade omaha-torsken dybban pengar på att stå över och i stället ägna sig åt klassiskt texas cash game. Det blir nog en lång natt även detta.
Lodjuret river redan djupa sår i min ryggrad. Det lär inte bli någon äggröra i morgonbitti heller...
Från Mello till Nordic Masters
Tillbaka till verkligheten. Det där med Melodifestival är inte riktigt jag. Men ibland kan det ju vara spännande att vara någon annan också.
Perrelli åkte ut, precis som jag tippade. Tyvärr följde "min" Axel med henne som sexa. Men det var kul så länge det varade. I lördags satt vi på Melodifestvalens efterfest, drack öl och kollade på fulla kändisar. Jag har nog aldrig känt mig mer malplacerad i hela mitt liv. ( Det skulle vara när jag första dagen i skolan råkade fisa så högt att fröken började skratta - då var jag inte heller helt "inne".) Det slog mig att alla dessa skitnödiga människor är precis som vi vanliga dödliga. Små. Rädda. Felaktiga. Och. Roliga. Varma. Inget är svart och vit, som vanligt.
Vore jag Blondinbella skulle jag bombat er med bilder. Men vem vill se Danny spruta champagne, Helena Bergström dricka sig redlös på whiskey eller Marie Serneholt dansa rumba? Hade vi bytt ut de där namnen mot Jadbäck, Lina Olofsson och Lapproffe. Då kan ni dock ge er på att jag hade lagt ut bildbevis.
- Men Rroffe. Dae däer äer ente rrrumba...
Jag hade långtgångna planer på att bege mig direkt från Malmö till Stockholm för Pokerförbundets årsmöte. Men då mötet startade redan klockan ett hade jag varit tvungen att ge mig av klockan sex på söndagsmorgonen. Det funkade helt enkelt inte med mitt journalistiska uppdrag.
I efterhand känner jag lite dåligt samvete för det. Det hade räckt med mig och någon till för att få in Mattias i styrelsen. Att han bara förlorade med två röster mot Krukan-chefen, trots att omröstningen skedde i Stockholm, tycker jag bevisar att han var värdig en styrelseplats. Hade man fått poströsta, eller på något sätt rösta elektronisk hade Mattias troligtvis fått flest röster av alla. Men sådana var nu reglerna. Mattias kommer säkerligen göra nytta ändå, om jag känner honom rätt.
Jag ringde Jens och gratulerade. Jens hade faktiskt röstat på Mattias själv, vilket hedrar honom. Den brutala skåningen har nog växt i mångas ögon den senaste tiden, även i mina. Både han, Rickard och Hogge är stabila killar som jag verkligen litar på. Övriga i styrelsen känner jag inte. Nu kan vi bara önska gänget lycka till. Även om jag nu står på "andra sidan"...
I morgon bär det av till Stockholm. Ska på lite goa möten på dagen och spela ett roligt, 5k Nordic Masters shorthanded sidoevent, på Cosmopol under kvällen. Så om någon trevlig människa vill ta en öl och snacka skit på CC imorgon är det bara att knacka mig på axeln.
En bortkommen smålänning säger aldrig nej till sällskap.
Perrelli åkte ut, precis som jag tippade. Tyvärr följde "min" Axel med henne som sexa. Men det var kul så länge det varade. I lördags satt vi på Melodifestvalens efterfest, drack öl och kollade på fulla kändisar. Jag har nog aldrig känt mig mer malplacerad i hela mitt liv. ( Det skulle vara när jag första dagen i skolan råkade fisa så högt att fröken började skratta - då var jag inte heller helt "inne".) Det slog mig att alla dessa skitnödiga människor är precis som vi vanliga dödliga. Små. Rädda. Felaktiga. Och. Roliga. Varma. Inget är svart och vit, som vanligt.
Vore jag Blondinbella skulle jag bombat er med bilder. Men vem vill se Danny spruta champagne, Helena Bergström dricka sig redlös på whiskey eller Marie Serneholt dansa rumba? Hade vi bytt ut de där namnen mot Jadbäck, Lina Olofsson och Lapproffe. Då kan ni dock ge er på att jag hade lagt ut bildbevis.
- Men Rroffe. Dae däer äer ente rrrumba...
Jag hade långtgångna planer på att bege mig direkt från Malmö till Stockholm för Pokerförbundets årsmöte. Men då mötet startade redan klockan ett hade jag varit tvungen att ge mig av klockan sex på söndagsmorgonen. Det funkade helt enkelt inte med mitt journalistiska uppdrag.
I efterhand känner jag lite dåligt samvete för det. Det hade räckt med mig och någon till för att få in Mattias i styrelsen. Att han bara förlorade med två röster mot Krukan-chefen, trots att omröstningen skedde i Stockholm, tycker jag bevisar att han var värdig en styrelseplats. Hade man fått poströsta, eller på något sätt rösta elektronisk hade Mattias troligtvis fått flest röster av alla. Men sådana var nu reglerna. Mattias kommer säkerligen göra nytta ändå, om jag känner honom rätt.
Jag ringde Jens och gratulerade. Jens hade faktiskt röstat på Mattias själv, vilket hedrar honom. Den brutala skåningen har nog växt i mångas ögon den senaste tiden, även i mina. Både han, Rickard och Hogge är stabila killar som jag verkligen litar på. Övriga i styrelsen känner jag inte. Nu kan vi bara önska gänget lycka till. Även om jag nu står på "andra sidan"...
I morgon bär det av till Stockholm. Ska på lite goa möten på dagen och spela ett roligt, 5k Nordic Masters shorthanded sidoevent, på Cosmopol under kvällen. Så om någon trevlig människa vill ta en öl och snacka skit på CC imorgon är det bara att knacka mig på axeln.
En bortkommen smålänning säger aldrig nej till sällskap.
