dybban poker

Jag hälsar på uppe i Norrland hos svärföräldrarna en sväng. Förutom trevligt sällskap och lugn och ro så brukar mina besök här inbringa gott klirr i kassan. Jag vinner alltid här uppe. Kan det vara luften? Något i svampen?

 

Det började med fina 13 rätt på Stryktipset. Och dagen efter 13 rätt på Europatipset. När vi hälsade på Norrländskans morfar i går berättade vi om bragden på Stryktipset. Jag klagade dock på att utdelningen inte var någon höjdare.

 

- Men du fick 13 rätt alltså?

- Jajjemän!

- Jag och min kompis började spela en stående åttaraders på Stryktipset 1955. Vi spelade varje vecka i 55 år. Sen dog han så vi sluta.

- Hur gick det då?

- Vi fick inte 13 rätt en enda gång. En gång fick vi 12 rätt. Då vann vi 2400 kronor.

 

Och här satt jag och gnällde över mina 7k i utdelning. Jag hade unnat morfar känslan av 13 rätt.

 

- Ibland kollar jag resultaten för att se om vår rad går in. Jag kan den i huvudet. Men den sitter aldrig, fortsatte morfar.

 

Vi skrattade ihop åt eländet. Men det lät lite sorgligt ändå. 55 år! Jag undrar hur raden ser ut? Bara kryss?

 

I natt fortsatte det norrländska guldregnet då även pokern gav resultat. Det blev vinst i Lilllördagen på Svenska Spel för drygt 23k. Mer om det kan ni läsa i veckans krönika där jag finner det lämpligt att plocka fram Hollywoodfrun i sig ibland. Om än för korta stunder...

 

Nu. En Norrlands guld. Jag kan leva med att vara mig själv för en stund med den här utdelningen...

Så var man mitt i veckan igen. Jag börjar så smått tappa alla tidsperspektiv då mitt liv endast består av fredagar just nu. Kan det vara nyttigt? 

 

I helgen utspelades den månatliga Superweekend på Casino Cosmopol i Göteborg. Den mest spelvärda turneringen  på CC, just nu, vågar jag säga. För ett pris av 3300 riksdaler erbjuds man ett 2-dagars event, 30k i startmarker och 45 minuters blindsperioder. 

 

Nästan 80 personer valde att delta. Bland annat ett par hedersknyfflar från Småland som var lika intresserade av umgänge och stora öl som kort. Hamnade bredvid Hultsfreds stora son, Matz Svensén, som spelade poker som om han snart skulle få en egen gata uppkallad efter sig. Självförtroendet var, med rätta, på topp och han sköt från höften som självaste Lucky Luke. Vann 100k-potter med k-hög och vevade mot allt och alla. Det var väl bara synstationen dybban som faktiskt lyckades ta någon pott mot kaptenen. Det lärde jag mig redan som 7-åring på fotbollsplan. Det är inte värt att försöka finta någon som inte fattar vad du håller på med...

 

I en paus lyckades vi även få en annan smålänning att gå med på en smått otrolig deal. Tatuera in en baconskiva på bröstet för 3k. För en femhunka extra kan man dessutom få sitt nickname inkastat i motivet. Som hittat på en loppis! Äntligen ska "dybban" bli odödlig. Och inte nog med odödlig. Odödlig tillsammans med bacon. Gött som en femstjärnig hotellfrukost. 

 

Nu ska vi bara boka en tatuerare. Om nu inte Lapproffe är sugen på att bloda ner sig för en rimlig peng? Han är ju en jäkel på att rita. 

 

Trots en rätt kall dag, utan några gratismarker, lyckades jag hanka mig vidare till dag 2 tillsammans med 22 andra spelare. Bland annat Andy, Måns, Matz och Hero. Min stack på 46k var dock inte i någon jättefin form då blindsen höjdes till 1500/3k + ante. 

 

Andra dagen började dock bättre. Nyduschad och fräsch fick jag ta hem ett par potter preflopp och byggde snabbt upp stacken till 80k. Då plockar jag upp min första hand för turren, QQ, och lyckas dubbla upp till 160k mot Matz som sitter på AQ. Efter det åker jag lite jojjo, men sitter någon timma senare på finalbordet med ungefär samma stack. Blindsen är då 5/10k och det gäller att grisa in det. 

 

Får Matz precis till vänster om mig vilket givetvis inte är någon höjdare. Men jag var bara en dubbling från chiptoppen, så de 90k som hägrade i förstapris fanns ändå inom räckhåll. Det var bra klass på finalbordet. 

Endast en medelålders norska tycktes vara av en lite annan pokerskola än oss andra. (Hon slutade givetvis tvåa.  Brukar det inte vara så?)

 

Restealade två potter genom trebets allin, annars var jag lugn och fin. Men så fick jag till sist 1010 på cut off. Foldat till mig. Jag höjer till 25k (blinds 6/12k + 1k ante) Matz, som stoppat in det fler gånger än någon annan, skickar in keramiken igen. Vi har nästan exakt lika mycket marker. Runt 200k var. Jag ångrar mig direkt att jag inte bara stoppar direkt så jag slipper flippa mot KJ eller något annat som för Matz är nöten. Hur som helst, syn av mig. Och jag blir glad när jag ser mig möta A9s i en pott som skulle ta någon av oss till topp två. 

 

A direkt på flopp dock och jag får lämna på en åttonde plats och en knapp tiondel av förstapriset. 

 

Ändå, inga konstigheter. En inspirerande helg var till ända. Och hur det än går för mig vid pokerbordet så är jag ju snart odödlig tillsammans med ett bacon. Vilka pokervinster kan vara större än det? 

 

Dagens fråga: Hur mycket skulle du ha för att tatuera in en baconskiva på framkroppen? 

 

A) 3k

B) 25k

C) 50k

D) Över 100k

E) Gör det inte för någon summa.

F) Tänker inte ens svara på en så urbota löjlig fråga. 

 

(Susanne med alla glasögonen skulle göra det för 50k...)

På tal om Bukowski. Om att det där fula kan vara det vackra. I helgen tog jag med mig farsgubben ut till Hisingen för att kolla på fotboll. Vi är båda hängivna Öis:are, men det kan väl inte skada någon att åka ut till Rambergsvallen en fredagkväll och kolla på BK Häcken? 

 

Jag har inte mycket till övers för våra andra stadslag som Gais och IFK, men Häcken är det svårt att tycka illa om. För det första spelar de fotboll i en orange plåtburk som påminner om något som byggdes i en öststat på 80-talet. Man liksom måste hysa sympati med ett lag som spelar fotboll på en så ohyggligt ful arena.

 

Och man måste hysa sympati med ett lag som, med näbbar och klor, får slåss om sponsorintäkterna mot anrika klubbar på nybygda arenor. En klubb som kämpar för att få publiken att strömma till trots att de nu blivit ett av landets bästa och mest sevärda fotbollslag. 

 

Och det går inte att hysa agg mot ett lag vars supportrar kallar sig getingar och kommer till match med vingar på ryggen...

 

Det var faktiskt en fröjd att åka till Rambergsvallen. Trots att Häcken gör flest mål i hela Allsvenskan och krigar om guldet så var det luftigt och fridfullt i bänkarna. Ingen trängsel. 

 

Sen var det korven. 

 

 

När man är van vid superfräscha, på gränsen till för perfekta, Gamla Ullevi ses den här korvmojjen på Rambergsvallen som genuin och vacker. Lite rost och så. Men 25 spänn för två korvar. 20 loppor för TVÅ påsar Ahlgrens bilar. Som att vara på Ikea. Så jädra vajjert. 

 

 

Så jag passade på att bjuda farsan på middag. Han älskar korv så vi högg två direkt. I pausen frågade han: 

- Ska vi inte ha en korv till? 

 

Hur ska man kunna säga nej til en gammal man. Mera korv. Och två påsar bilar. Vad mer kan man begära? 

 

 

Matchen var, som vanligt, målrik när Häcken spelar. Det gjorde inte ont att pricka in slutresultatet 5-2 till det högsta odds jag någonsin vunnit på. Även farsan klonkade sin trippel på Lången och tripplade sin 50-lapp. (Han är modest, men hängiven när det kommer till spel.) 

 

Efter matchen var kvalitetstiden med farsgubben inte över. Vi begav oss mot kasinot för lite cashgame. Cosmopol i Göteborg firade 10 år så stället var fullmatat. Fick plats på ett 20/20 bord till slut medan farsan slog sig ner på 10/10.

 

 

Jag hade då fått upp stacken från 4k till 5500 kronor på ett riktigt lattjolajbansbord. En kille i mittposition höjer till 120kr, får en syn och jag kikar ner på 97s. Jag tar en syn i position och hoppas på en brutal bräda. 

 

När det kommer till big blind, som har gått bra och har 8-9k i stacken så har han inga blå hundramarker kvar utan slänger i stället in en svart tusenmark över sin tjuga för att syna. När det ligger två marker så räknas det dock som en raise, vilket han snabbt blir varse om. Han ser inte något vidare nöjd ut med situationen. 

 

Det foldas fram till mig. Frågan är nu: vad göra???

A) Folda

B) Syna

C) Höja till 2300

D) Gå all in

 

Kom gärna med tankar och reflektioner. Finns det till exempel någon etik och moral i detta läge? 

 

Två timmar senare drog vi oss hemåt. Farsan glad som en nötskrika efter att ha plussat 1500 spänn. 

 

Men. Rambergsvallen i all ära. Det är i kväll det gäller. Örgryte spelar seriefinal i divsion 1 södra hemma mot Lund. Jag och Optikern kommer att finnas på plats. Det kommer att skrikas. Hoppas enfota. Drickas svart kaffe. Tjötas med de gamla gubbarna på ljugarbänken. Och hejas!

 

Jag gillar Häcken, men de kommer aldrig att få mitt hjärta. För det är rödblått. 

 

Vissa personer jag träffar tror att jag är intressant för att jag skriver och bloggar. Att jag ska vara en rolig jäkel. Men det är jag sällan. Däremot har jag alltid varit avundsjuk på såna som faktiskt är det. Själv kommer jag på rätt ord för sent. " Det där hade ju varit kul om jag sagt." I stället får jag skratta åt mina egna tankar i ensamhet...

 

Men det finns ett par saker jag ibland använder mig av för att verka lite mer belevad och intressant än vad jag egentligen är. Som att citera andra. Det är enkelt och genialt. Mitt i en konversation är det bara att låna något riktigt smart och stoppa in namnet på en känd historisk person bakom citatet. Åh, jädrar vad påläst och klurig man verkar!

 

Det finns en person vars ord jag älskar mer än andras. Hans namn: Charles Bukowski. Denna författare var ett geni. Ett snuskigt fyllo som lyckades förklara allt det svarta i världen på ett sätt som var vackert och lätt att ta till sig. Eller som han själv sa: “An intellectual says a simple thing in a hard way. An artist says a hard thing in a simple way.”

 

Som pokerspelare kan jag ofta känna igen mig i hans dagdrivande, stundtals planlösa, liv som författare.

 

Hans vardagliga syn på alkoholen.

 

 

Om att ägna sitt liv åt det man älskar...

 

 

...fast ibland inte nå riktigt ändå fram för att man är så förbannat bekväm.

 

 

Synen på människan.

 

 

Att man ibland bara vill vara ensam i lugn och ro med något att läsa...

 

 

...och hur ensamhet kan betyda flera saker.

 

 

Ibland vill jag bara låtsas att det är jag som har sagt något när det är Bukowski.

 

 

Vilka personer gillar ni bäst att citera? Eller är ni en av de där roliga snabbtänkta jäklarna som inte behöver någon hjälp att hitta orden när det behövs?

Telefonen är tillbaka. Tjuven valde att självmant lämna tillbaka den till kasinot med förklaringen: 

- Jag hittade den vid kassan...

 

Ett par frågor på den: 

- Varför ens orka ljuga om var du tog den då vi har på film när dina darrande fyllehänder snyltar den vid pokerbordet? 

- Om du nu hittade den vid kassan, varför lämnade du då inte in den till kassan? 

- Är du på riktigt? 

 

Nu till en annan fråga. När telefonen försvann så spärrade jag den av förklarliga skäl. De senaste dagarna har jag därför varit telefonlös. Jag har likt en grottmänniska levt i min egen bubbla utan ideliga samtal från försäljare och annat löst folk som velat prata hål i huvudet på mig. Jag har inte behövt svara på en massa mess, uppdatera twitter eller surfa planlöst för att döda tid. 

 

Jag har levt i ett parallellt universum som jag börjat fatta tycke och smal för. Telefonen, som för några dagar sedan var mitt viktigaste redskap i livet, har förlorat min kärlek.Till sist har jag förstått att jag klarar mig utmärkt utan den. Vill någon verkligen få tag på mig lyckas de tids nog. 

 

Därför: jag har ännu inte låst upp min i-phone trots att det var tre dagar sedan jag fick tillbaka den. En del har givetvis att göra med att det varit helg, farsan har fyllt 50 bast, och jag har inte orkat. Men om jag verkligen velat hade jag ju ändå fixat det. 

 

I dag sitter jag här med numret till min operatör och funderar på om jag verkligen vill gå tillbaka till mitt gamla liv. Ska jag låsa upp den eller leva ett par dagar till på min lilla ö av lugn och ro? 

 

Hur som helst känner jag mig speciell och viktig utan telefon. Som om jag var Magnus Uggla. Folk måste simma över små hav för att få tag på en presskontakt/Norrländskan som sedan kan föra vidare budskap om att jag eventuellt kan svara på mail om någon vill mig något. 

 

Men bara eventuellt. 

 

Snart återgår jag nog ändå till det normala. Jag saknar ett par appar...

 

Man måste ändå respektera brott som sker med finess. Brott som det ligger lite tid och tanke bakom. En snillrik plan. 

 

I natt beslutade århundradets mästerskurk att sätta just sin snillrika plan i verket då han stal min mobil vid ett pokerbord på Casino Cosmopol. Jag hade lagt den på barbordet precis bredvid mig då jag använde den titt som tätt. Vid halv fem-tiden då jag skulle dra mig hemåt var den dock borta. Spårlöst. 

 

Hade det inte varit för kasinots hundratusentals kameror så hade det varit det perfekta brottet...

 

Vår mästerskurk hade dock lite otur. Kamerorna finns ju. Nu har Cosmopol luskat fram både namn, personnummer och adress på snubben. Och jag som nästan unnade honom att komma undan. Försöker man stjäla något på CC är man värd det. För då kan man inte haft det lätt i livet...

 

I dag var jag så tvungen att gå till farbror polisen och göra en anmälan. Två meter poliskonstapel rynkade på näsan när jag sa att jag blivit bestulen vid pokerborden på CC. 

- Poker, det ska man hålla sig i från. Ställer bara till med elände, muttrade han. 

 

Sen tittade och pekade han på Norrländskan som satt bredvid. Och fortsatte: 

- Varför sitter du på kasinot hela nätterna när du kan vara hemma med en sån puma? 

 

Sexuella trakasserier tänkte jag, men Norrländskan såg nöjd ut över kommentaren och sträckte lite extra på sig i stolen, så jag höll käften med ett grin på läpparna. 

 

i 

 

Snart hade konstapeln, som körde pekfingervalsen över tangentbordet, skrivit klart anmälan som består av fler fel- än rättstavade ord. Så nu sitter jag bara här och väntar på att få tillbaka min mobil. Det ska förhoppningsvis gå vägen. Enligt vakterna på CC är den utpekade citat "kokt i bajs". 

 

Det kunde ha varit det perfekta brottet. I stället:kokt i bajs. Livet är så orättvist. 

Han slet upp dörrarna från Rio och stormade ut med ett glädjetjut.

- Thank you Goood! Thank you!!

 

Dag 5 i WSOP Main Event närmade sig sitt slut och den unga mannen såg ut att vara i en annan värld där han euforiskt hoppade runt med skivformade svettfläckar under armarna och visade upp sitt Colgate-leende. 

- There is a God. He lives! fortsatte han vråla. 

 

Vi stod där ute i den nattliga ökenhettan och kunde inte slita ögonen från skådespelet. Då jag är en nyfiken herre var jag tvungen att fråga vad som hade hänt, vad som låg bakom dessa scener som tagna ur en final i tv-pucken. Det visade sig att den unga mannen, som jag inte kände igen, precis dragit ut AA med sin AK all in preflopp och fortfarande hade chansen att vinna det finaste som går att vinna i pokersammanhang. WSOP Main Event. 

 

- And I'm normally not even a very happy person, sa han. 

Det lät lite sorgligt mitt i glädjeyran. Som om han blivit överraskad av sitt eget leende. Jag frågade om jag fick knäppa en bild. Om han gick och vann skulle det kunna bli en bra story att skriva om, tänkte min journalistiska hjärna. Bilden togs med mobilen, sen sågs vi inte mer. 

 

 

En påstådd pokerscam har blossat upp på pokerforumet 2+2. Postade mail/chat-konversationer mellan pokerspelarna Matt Marafioti och göteborgaren Samer Rahman där det ser ut som om de planerar en scam mot andra spelare genom att placera ut trojaner i deras datorer har fått folk att gå bananans i kommentatorsfälten. Tråden har blivit pokervärldens största snackis. Och det är tydligt att folk vill se blod. Att de två redan är skyldiga. 

 

Jag har aldrig hängt mycket på pokerforum. Så här med lite perspektiv är jag rätt glad för det. Det har sparat mig mycket tid. Dessa forum kan säkerligen vara bra och roliga. Med de är också lite läskiga. Särskilt när man ser hur trådar snabbt kan förvandlas till en mobb där folk som inte har en susning om saker tror sig vara allvetande. Indicier och påhitt kan plötsligt bli vedertagen sanning. 

 

Den påstådda konversationen mellan Samer och Marafioti kan även den ha sina brister. 

 

I slutet av chatten skriver Samer att han befinner sig på kasinot och vill att Marafioti ringer upp honom. Den 3 januari när denna påstådda konversationen ska ha ägt rum var Samer dock portad från kasinot och kan omöjligen ha varit där. Något stämmer inte. 

 

Matt Marafioti skriker sig inte hes över utdragningar i WSOP Main Event längre. Han slutade på 154:e plats. Och jag kan bara tänka på de där sorgliga orden mitt i allt det glada. 

 

Skönt att han fann Gud på vägen i alla fall. Det är inte så många som hittar honom vid pokerbordet...

 

Tidigt 90-tal i en värmländsk småstad. De gamla vackra trähusen är för längesen rivna till förmån för betonggrå Konsumbyggnader. Befolkningen minskar. Inte ens traktens storfabrikör Wasabröd går längre att lita på. Huspriserna sjunker snabbare än stulna cyklar i Daglösen. Nils Ferlin sitter på sin parkbänk vid Skillerälven. Skalden härdar ut trots att snorungar målat honom både blå och rosa de senaste åren.

På somrarna hyllas propellerns uppfinnare John Ericsson med ett gigantiskt sjöslag där hans krigsfartyg Monitor alltid avgår med segern. Staden håller hårt i sina hjältar och den historiska stolthet som fortfarande finns kvar. Som om den inte tror på att nya hjältar är att vänta i framtiden. Bara tennisstjärnan Magnus Norman håller i något som liknar en fana.

Du och jag är 11 år. Vi bor i en stad på väg ner i ett hål. Ett hål utan botten.

Det var ingen tvekan om att du var en störig jävel, med ett temperament som självantändande dynamit. En sån som lärarna drog lott om att slippa. Och vi var så olika man kunde vara. Du var i slagsmål på rasterna, fick mängder av tjejer och var fotbollslagets bästa spelare. Jag: smårädd, aldrig nära varken bråk eller tjejer. Ändå drogs vi till varandra. Som plus och minus.

Jag kan inte svara på varför, ibland finns det inga svar, men vi blev bästa kompisar. Jag följde med hem till din mamma efter skolan. En underbar mamma som bjöd på mjölkmakaroner med stekt falukorv och alltid följde med och ropade hejaramsor när vi spelade fotbollsmatcher. Vi spelade landbandy mot er husvägg. Åkte till din mormor i Lesjöfors, käkade småkakor och fiskade.

Trots att jag bodde i en dekadent småstad levde jag i en skyddad verkstad utan insyn i de samhällsproblem som fanns. När min farsa en dag frågade vad din pappa jobbade med svarade du.
- Han har varit med i länkarna.
- Ok, sa farsan som om det varit den mest naturliga sak i världen.

Jag fattade ingenting. Förstod inte vad det var, men efteråt fick jag det förklarat för mig. Det var första gången jag hörde talas om alkoholism.

Han hade en vaggande, smal, framåt gångstil. Den lockiga hockeyfrillan och mustaschen passade ihop som korv och senap. Han verkade snäll. Kanske var det den kraftiga värmländskan som låg bakom det? Det var alltid kul att hänga med din farsa. Ofta hade han godis i handskfacket som vi åt upp. Ibland fick vi tjugo kronor - en veckolön.

Och han såg mig under fotbollsmatcherna när ingen annan gjorde det. Minns att jag gjorde en rätt snygg överstegsfint hemma mot Degerfors. Efter matchen var han den enda som kom fram och berömde mig.
- Dä va jäkligt snyggt gjort Simon. Du ä jädra bra. Bättre än vad de som int' kan nåt förstår.
För en 11-åring är såna ord större än New York.  

Vi följde med honom i hans bil en morgon. Han bad dig gå in på macken och köpa folköl. "För att lätta på huvudvärken."  På den tiden räckte det att ha med en lapp från en förälder för att få köp cigg eller folkis.
- Är du sjuk? frågade jag.
- Njä, du vet det ä sånt som händ vuxna när de drick för myck.

Han var inte som andra vuxna. Han var ärlig. Rakryggad med sina svagheter. Behandlade oss pojkar som om vi förstod saker. Det gjorde att vi sällan märkte av det mörker som måste ha funnits där. Som att han inte fick bo med din mamma längre.

Några av de bästa stunderna under min uppväxt i Filipstsd skedde på övervåningen i pappas kyrka. Det handlade inte om några böner eller bibelstudier. Utan pingis. Du och jag. Och våra pappor. Vi spelade dubbel, singelturneringar, rundpingis. Jag var J-O, du Appelgren. Våra farsor nån kines eller belgare. Det pågick i timmar.

Jag förstod nog inte då hur stort det var. Hur vi fick olika världar att mötas.

Nu var det 16 år sedan vi sågs. Vi flydde, till sist, ett skepp som höll på att sjunka. Ni höll er kvar, som stolta kaptener. Men jag tänker ofta på er. Bär er med mig i hjärtat som personer som varit med och format mig till den jag är i dag.

Tack vare din pappa har jag aldrig varit rädd för missbrukare av något slag. Varken inom spel eller droger. Jag har däremot kunnat förstå vad missbruk kan göra med människor. Att det är en sjukdom som kan svärta ner den renaste och vänligaste själ.

För några år sedan ringde du. Du hade sett att jag spelade poker. Berättade att du också spelade i bland. Jag ville fråga om din pappa och veta om du hade kvar samma hetsiga temperament. Men jag vågade inte. Så vi pratade en stund utan att något egentligen blev sagt.

Men jag hoppas att vi ses längre fram. Säg bara till om du behöver en hand.

Min pappa var frälst och din alkoholist. Det räckte för att bli bästa vänner. Och jag kan inte låta bli att tänka på hur livet hade sett ut om jag stannat kvar i småstadsbetongen. Hade vi spelat pingis? Och vilka hade vi i så fall varit nu när våra gamla hjältar har pensionerat sig, och nya aldrig tagit vid?

Som om staden hade rätt ändå...

Den svenska sommaren visar sig just nu från sin bästa sida. Och jag försöker ta lite semester från bloggandet. I bland kan det vara skönt att koppla bort allt man brukar tänka på och bara traska runt som den lallare man egentligen är.

 

Just nu består mitt liv av en massa kaffepauser, korvgrillning i det gröna och filosoferande, frisbeegolf i Slottskogen, femkamp på Liseberg, luncher på Linnégatans uteserveringar och heta pokernätter på CC.

 

Har spelat en hel del sen jag kom hem från Vegas. Det kan låta som om speldjävulen till sist fått ett gastkramande tag om min nacke. Men sanningen att säga är värdet aldrig bättre på CC än under sommaren. Människor från värdens alla hörn hälsar på för att förgylla alla grinders halvgråa liv. Jag känner mig som en gammelgädda som bara ligger och väntar på rätt lägen. I går var det en estländare som stod för fiolerna. Att stoppa in 600bb med toppar mot mitt set är helt ok för mig.

 

Ligger 40k plus under denna vecka, vilket får ses som klart godkänd då jag endast huserar på 20/20 Texas. Iremark undrar om jag inte tröttnar på att aldrig ha några svingar. Jag måste ärligt talat säga: Nej. Jag kommer aldrig plussa 100k  per natt som herr highstakes-Mats, men är nöjd ändå. Min pokerkarriär fortsätter i samma stilla bussfil som den rullat på de senaste åren. Jag minskar hellre vinsterna för att riskera noll och intet. För att kunna sova gott om natten.

 

Annars är det är Bruce-feber i Göteborg. Alla pratar om Bossen och hans två konserter på Ullevi ikväll och i morgon. Två konserter: 140 000 åskådare. Det är mäktigt. Det är riktigt mäktigt.

 

Men Springsteen förtjänar det. Det räcker att lyssna på The River för att förstå det.

 

 

Och armarna knottrar sig bara genom att se hans liveframträdanden på Youtube. Hur är det då att vara där på riktigt?

 

 

Jag ger Bruce den här helgen. Så kan jag lalla vidare ett tag till...

Så plötsligt var man hemma i Göteborg igen. Jetlaggad till bristningsgränsen. Klockan är 11.08 och jag har inte sovit en blund i natt.

 

Under natten hann jag både med att grinda 20/20 på CC till stängning, skriva en sista Vegas-krönika samt en liten berättelse om Chico på Superbloggen.

 

Sen framåt tio var jag i tipptopp för att fixa frukost åt Norrländskan.

 

Tänk om man alltid kunde ha det så här. Slapp sova. Då kunde man kanske börja uträtta grejer på riktigt.

 

Jag har aldrig varit någon naturmänniska. Går inte särskilt ofta i skogen. Badar sällan i en sjö. Vet inte åt vilket väderstreck myrorna bygger sina stackar åt.

 

Men. Jag har ändå vett att uppskatta det vackra. För få saker är vackrare än det fullkomligt naturliga. Det som vi människor aldrig kan ta åt oss någon ära av. Jag är tacksam varje gång jag får uppleva det. Vare sig det är uppe i de Norrländska vinterskogarna eller den ugnstempererade Nevadaöknen.

 

För någon dag sedan tog jag, Jarne och Hogge en helikoptertur.

 

 

 

 

 

 

 

Vi får se. Någon gång i framtiden kanske jag spenderar mer tid ute i det fria, trots allt. Lär mig något på riktigt. Om jordmån och kottar. Något säger mig dock att jag får nöja mig med Slottskogen hemma i Göteborg ett par år till.

 

Kvällen som sedan blev den sista med dessa fenomenala herrar avslutades på stekhuset Cut på Palazzo. Det sägs (det sägs i för sig det samma om många) att det ska vara det bästa i Vegas.

- Och är det det bästa i Vegas, så är det det bästa i världen, förklarade Jarne.

Maten var i en nivå för sig. Och servicen. Bara att öppna vinflaskan och hälla upp vinet var en process invecklad som en doktorsavhandling.

 

Till råga på allt ville hedersknyfflarna bjuda mig och Norrländskan på matupplevelsen. Jag säger ännu en gång tack för en av mina bästa middagar i livet!

Dagsfärsk krönika skriven.

 

Klockan är snart halv fyra på natten här så jag orkar inte mer. I väntan på bilder från min, Jarne och Hogges helikopterfärd till mäktiga Grand Canyon kan man tjuvkika på de actionfyllda flygscenerna från senaste Pokerstudion.

 

 

I övrigt börjar Main Event verkligen dra ihop sig här. I morgon spelas det ner till pengarna och vi tar nog en sväng på Rio och railar lite.

 

God natt!

De flesta hotell här har sina specialiteter. Något som de är extra bra på, som gör dem unika. I den stenhårda konkurrensen här så är det en nödvändighet.

 

I går upptäckta jag för första gången Mandalay Bays specialitet. Skybaren Mix, på 64:e våningen, med utsikt till världens ände. Då det var Mattias och Norskans sista kväll här kändes det som en perfekt avslutning.

 

 

Mix är skönt för här finns det inte någon överfrän dj som spelar RnB på 5000 decibel. Här kan man föra ett samtal. Andas. Ha det gött.

 

 

Här, och ingen annanstans, ska man vara när solen går ner bakom ökenbergen. Solnedgångar är ju generellt vackra men den här blev något alldeles extra. Under en timma händer det något med staden. Hotell efter hotell börjar lysa upp. Lampa efter lampa tänds på strippen. Det är en häftig förvandling att skåda över.

 

 

 

 19.15.

 

 

 

Det var nästan så att känslorna började svalla när jag satt där uppe. Vad gjorde lilla jag här? Och inte blev jag mindre känslosam när Mattias tog fram en present till mig. Det är en av de finaste presenter jag fått.

 

 

Efter vistelsens godaste middag blev vi pokersugna. Då alla skulle kunna vara med och ha trevligt drog vi till låg-limit-kasinot Bills Gamblings Hall och lirade en 30-dollars turre. Jarne, Hogge och Andy slöt också upp efter att Hogge precis blivit hypnotiserad och lämnad gråtande på scen i en vad jag förstod fantastisk hypnosshow på Planet Hollywood. Hogge drog även upp på kareokiscenen under kvällen. Där gick han all in och körde klassiska souldiva-manér och bjöd även på en oväntat bra sångröst. Snacka om att ta vara på sin Vegas-vistelse. Inget sitta på rummet och dricka varm mjölk direkt. Toktrycker på gilla-knappen.

 

Med ett fält på 40-talet spelare gav min nya cardprotector en helt ny dimension till mitt spel. Jag sopade banan med allihop och vann. Jag vet inte riktigt hur jag ska tolka denna vinst? Kanske att jag borde hålla mig till 30-dollars turrar? Höga på livet hoppade vi på en till 30-dollars klockan 02.30 på natten. Är det inte fantastiskt att det anordnas liveturrar med den starttiden?!

 

Där fick jag se mitt set förnedras av Norrländskans runner, runner färg och jag åkte ut tidigt. Den blonda kom dock tvåa till slut, så vi fick vara nöjda ändå.

 

Behöver jag säga att jag sov större delen av nästa dag? Jag drömde om solnedgångar. Och ÖIS.

Det blir mycket taxi här i Vegas. Strippen är längre än man tror. Och den omänskliga värmen gör sitt. Sen envisas ju tjejerna med att gå i högklackat, skor ej gjorda att gå i...

 

Hur som helst. Vi är alla olika när vi åker taxi. Själv småtjötar jag gärna om vädret eller något annat banalt med föraren. Mattias kör omvänd stil och pumpar personliga frågor.

 

Vad heter du? Var kommer du ifrån? Hur många barn har du? Vad heter de? Hur länge har du bott i Vegas? Vilket är ditt favorithotell?

 

Sen slänger han in egna storys i det.

- Here at Gold Coast they have a really good drink called Mudslide. We went there a couple of days ago. They are really good! Dan Glimne drank two!

 

Vissa förare kan hantera pratstunden. Andra inte. En blev helt galen.

- What the fuck are u man?! From FBI?!

 

Han trodde väl att Mattias försöke luska fram hemligheter. Men han är ju bara väldigt intresserad av människor.
Inte bara i taxichaufförer...

 

I förrgår började Mattias tjata med en asiat som satt vid en spelmaskin. Till en början gick det bra. Innan Jävlar-i-böjen-pokerstar skulle skämta om att inte ta med sig flickvännerna till Vegas.

- It's like You don't bring rice to China!

 

Asiaten blev galen och tog det som en rasistisk förolämpning.

- Oh, sorry. I didn't mean it like that. It's a talesätt. Like don't bring sand to Sahara. I mean Vegas allready have nice girls....

Asiaten vägrade förstå och började vifta med armarna som om han ville gå till attack.

- I've lost all respect for swedish people!

- But, what have I said? I didn't mean anything bad. You know, Sahara, it's full of sand. That's why you shouldn't bring anymore.

 

Jag fick till sist se till så Mattias höll käften så vi kunde gå vidare. Även om tjejerna verkade någorlunda roade av skådespelet så var det inte värt att utmana ödet.

 

Nu är han förbjuden att prata talesätt. Inga "don't bring vodka to russia" eller andra dumheter. Och de sista dagarna är det nog bästa att jag sitter fram i taxin...

 

Och bilder ska man ju ha med också har jag hört. Härom kvällen var ett riktigt gott gäng på Diablo, en texmexrestaurang som Mattias helst vill äta på varje dag.

 

Djurtema: Mattias vill vara en älg, Andy är glad som en tupp och Valterego njuter av att kunna äta hur mycket som helst utan att bli tjock som en gris.

 

Vinnaren av Dybbans drömresa, Jarne, och hans (och allas) polare Hogge. Jarne har precs tryckt i sig en krukväxt stark som chili, men surar knappast för det. Hogge ger tummen upp i största allmänhet.

 

Antagligen har jag dragit ett fantastiskt kul skämt. Eller så var det bara en sån kväll. Norrländskan och Norskan visade sig från sina gladaste, och bästa, sidor

Vi åkte till Rio tidigt för att slippa stress. Det är alltid en speciell känsla inför ett WSOP-event. Man vet att det är det finaste. Pokerbolagen kan komma på hur många tävlingsserier som helst. Ingen kommer att kunna mäta sig med det här.

 

 

Vi åt lunch. Tog den vanliga nervös-pissen. Mattias peppade Norrländskan. Han är bra på sånt.

- Njut bara. Ha kul!

 

Och jag tror faktiskt att det gick fram. Det såg ut som det vid bordet sedan.

 

Jag hade själv bestämt mig för att spela hyfsat ABC i början. Men av någon anledning har jag nästan aldrig karaktär att följa en plan. Redan i andra handen viker jag fram JJ. Höjer till 75 (blinds 25/25, startstack 3k). Fold till knappen, en yngling, som trebetar till 250. Och vad gör man då?

 

Här tog jag den säkra vägen, synade, fick se en A-hög flopp och ett 600-bet emot mig. Foldade och kände mig genast missnöjd över att redan ha bränt ett högre pocket. Några händer senare försöker jag mig på att bluffa en kille med ett omslag på flopp. Han slår dock om igen och plötsligt var en tredjedel av stacken borta.

 

Lyckades dock samla mod. Floppar färgdrag med KQs och betar flopp och turn mot en spelare. Ger upp på river, men vinner med min K-hög. Tackar. Tillbaka på start.

 

Samlar sedan på mig marker med lite gammaldags grindande. Spela position. Trebeta lite. Allt kändes rätt lugnt. Som vanligt i dessa billigare events var motståndet av kraftigt varierande karaktär. Många håller extremt låg klass, medan andra så klart är vassa. Mitt bord var rätt blandat.

 

En hand jag tänkte en del på i efterhand var när jag höjde i tidig position med 99 till 125 (blinds 25/50, stack 3200). Det foldas till lilla blind som smackar upp det till kraftiga 600! Här har man ju inga odds att syna för set så antingen pushar man eller så synar man med en tanke om att han har AK, en hand han oftast har i detta läge, och får in det på alla floppar som inte visar just ett ess eller kung.

 

Det känns dock alltid som det slutar i någon förbannelse i sådana här lägen. Ställer man har motståndaren givetvis AA och snapsynar. Och foldar man visar han 87s med kommentaren:

- It's my favoritehand so I hade to play it...

 

Jag lade mig preflopp. Fick aldrig veta vad han hade, men det kändes som en korrekt fold i längden då det i såna lägen känns som noll procent bluff...

 

För att göra en lång historia kort. Efter några timmars spel höjs det från tidig position till 2,5BB. Knappen, en skäggig herre som spelat virrigt och konsitgt synar. Jag sitter på big blind och får se en billig flopp med 87 i klöver. Floppen kommer fina K87 med två ruter. Jag checkar. Ursprungshöjaren betar ut dryg halvpott. Knappen synar. Det ligger nu cirka 2k i potten. Jag har nästan 4k. Då det är en dragig bräda ser jag det som ett bra spel att överställa all in. Inte minst då det ser ut som om jag har ett drag.

 

Blixtfold av förstakillen. Skägget på knappen går in i tanken. Han har flytat till sig en 6-7k sedan tidigare. Till sist kliar han sig i huvudet och säger:

- You're on a draw, och skjuter in marker.

 

Jag blir rätt nöjd då jag ser hans 1010. Bra syn...

 

Turn 3. Skägget väser ut:

- King!

 

River kung. Får bara ur mig ett "sick!" och lämnar bordet.

 

Men inget ont som inte har något gott med sig. Då fick jag i alla fall möjlighet att följa Norrländskan på närmare håll.

 

 

 

Det är inte i närheten lika nervöst att spela själv som att följa någon som man hejar på. Träffade snart Mats som precis bustat eventet också så jag tog en behövlig öl med honom för att lugna nerverna. Norrländskan gick nämligen helt ok och hade upp mot 5k när jag tittade till henne första gången. Tyvärr kom det två damer på flopp när en herre synade hennes AA-trebet med QJ, så hon tappade en del innan hon lyckades monsterfolda på turn.

 

Jag var tvungen att ta en whisky också för att kunna fortsätta railen. Norrländskan jobbade åter upp sin stack. När hon fick in det med QQ mot A10 skrek jag som en uppjagad spelarfru. Två tior på flopp tystade mig dock. Ändå: hon var kvar.

 

Timmarna gick. Snart blev det middagspaus med Andy, som precis bustat, Mattias, Mats och ett gäng Göteborgskillar. Norrländskan är den enda i gänget som har överlevt. Lite pepp igen.

 

Tillbaka i Brasilia-rummet igen stod vi nu en hel manskör och hejade på en nu något shortstackad tjej. Plötsligt pushar hon 10-15bb med Q7 i hjärter. Syn av en rätt shortstackad engelsman som har AK. Floppen QJ7 får oss att hojta i falsett. På turn förbättras dessutom tvåparet med ett färgdrag. River visar dock en av motståndarens tre outs, en svart tia för nötstege. Inte ens när man drar ut får man dra ut...

 

Tråkigt, men Norrlänskan kändes inte allt för besviken. Hon hade haft roligt och kände att hon hängde med i spelet. Dessutom hade hon ju bara betalat 15 dollar för hela skiten, så det är klart hon ska vara nöjd.

 

Hon var ett WSOP-event rikare. Jag var ett fattigare.

Läste precis Lappgubbens blogg. Han eremtiten som bor under ett stenblock i skogen utanför Gnesta. Nu har han mage att antyda att vi, pokerproffsens proffs, skulle gå ekonomiskt minus här i Vegas. Vilket vidrigt påstående!

 

Det är ett slutgiltigt bevis på att skäggmumriken bara sitter för sig själv och hallucinerar. Tror han på sig själv på fullaste allvar? Jag? Back? I Vegas?

 

Mytomspunne iraniern Brahman från CC i Göteborg skulle för farao plussa rakt ut om han fick sätta sig vid ett pokerbord här i Vegas. Motståndet är så dåligt att man kan läsa en bok, se filmer på ipaden, skicka sms och lägga ut bilder på facebook samtidigt som man spelar. Man kan gå vinnande med ögonbindel! Har man oflyt kan mer än hälften vid bordet reglerna!

 

Ok. Visserligen kostar det en del pengar att leva här. Restaurangerna på strippen är dyra. Taxiresor hit, dit, kors och tvärs tickar dollar. Och shoppa märkeskläder som man sedan aldrig använder ska man göra. För att inte tala om all dricks man måste ge bort för att inte arbetsgivarna här har vett att betala riktiga löner. Så visst. Det är svårt att gå runt på en journalistlön.

 

Just därför är det ju så bra att jag är pokerspelare. Hittills är jag nog plus 3-4k dolls på cashgamet. Visserligen har de pengarna, eventuellt, möjligtvis gått till turneringsinköp. Ja, plus någon tusendollar till. Så om man räknar så är jag ju ekonomiskt minus.

 

Men så kan man ju faktiskt inte räkna. Det måste du förstå, lappgubbe. För hade jag inte haft en sådan förjordans OTUR hade jag varit hur mycket plus som helst! Vi snackar sexsiffriga dollarsiffror!

 

Kolla in min bad beat från mitt senaste WSOP event. En snubbe bluffsynar min dubbla pottbet all in med 1010 på brädan K87 med två ruter. Jag har givetvis lurat upp honom på läktaren med en 87:a. Turn 3. River K. Och han drar ut med högre tvåpar. Kolla bildbeviset!

 

 

Så ekonomiskt back my ass! Ok, visst, om man vill läsa ekonomiska kalkyler som Jens Jadbäck läser bibeln så ser det väl just nu ut som om jag ligger på ett minus. MEN! Hade jag inte haft sån otur så hade det varit ett jädra plus. Sånt måste man ta med i beräkningen! Det förstår du väl Rolf?!

 

Jag är plus! Plus! Plus! Plus! Den som säger något annat fattar ju absolut ingenting...

Tiden knapp. På väg mot Rio med Norrländskan. Vi ska båda spela Event #59. Om jag hinner anmäla mig vill säga...

 

Ska försöka uppdatera på twitter om det går bra. Kommer det ingen uppdatering brukar det betyda att man blivit utkastad. Och i stället står och kliar sig i huvudet, undrar vad som hände? 

 

Vill ni läsa något matigare kan ni kolla in min senaste krönika. Filosoferande på hög nivå - eller 46:e våningen.

 

 

Här om dagen fick jag följa Chris Björin på nära håll när han satt på sitt WSOP-finalbord. Tror inte det går att finna en mer ödmjuk människa.

- Jag är jämndålig i alla spel, använde han som förklaring till varför han lyckats ta sig till ännu ett finalbord i mixed games.

 

Jag älskar att se Björin spela poker. När alla andra rifflar sina marker, pillar med sina i-phones, lyssnar på musik och läser en bok samtidigt - så sitter han bara där. Tillbakalutad. Utan en min. Med händer på magen. Och ser allmänt cool ut.

 

Finalbord 2500 dollar 10-Game Mix 6-handed. Vannessa Selbst vann till sist.

 

På kvällen fixade vi ett eget "finalbord" på Mirage. En enkel sit&go för de närmast sörjande. Mattias, jag, Norrländskan, Norskan, Glimne, Stellan och nyanlända rosjon och Andy.

 

 

Då det gått riktigt kallt i turrarna här (bustade den senaste i går på brädan Q 10 10 6 8 med 66 mot Q10) så kändes det varmt i hjärtat att få komma i pengarna som tvåa. Glimne på en hedervärd tredjeplats, men föll i alla fall servitriserna i smaken då han dricksade med egenvikta endollars-ringar. Jag lät Mattias vinna av bara farten. Då är man godhjärtad...

 

I övrigt har vi precis bytt hotell från Planet Hollywood till Palazzo. Jag är omåttligt förtjust i bytet. Jag älskar stället. 

 

 

Rummen är härligt stora och i sann jänkaranda överdrivet med tre tv-apparater, vid sängen, vardagsrummet och på toan. Man vill ju inte missa nåt...

 

 

Utsikten över bergen, en golfbana och närliggande Wynn är också ok från 46:e våningen. Skulle kunna tänka mig att flytta in här för gott faktiskt. Får tacka Norrländskan för att hon lyckades kvala in till WSOP och fixa det här rummet. Själv hade jag nog varit för snål...

 

I dag var vi och besökte världens största spelboksaffär - Gamblings Bookstore här i Vegas. Läs gärna Glimnes inlägg om besöket. Han köpte böcker för 10 kilo, hur han nu ska klara vikten hem undgår mitt förstånd? Själv köpte jag fyra böcker. Framför allt klassiska "Big Deal" som jag blivit rekomenderad. Skriven av Anthony Holden. Ska vara en av de bästa pokerbetraktelser som gjorts. Jag vill sluka den. Träffade även Ed Miller på plats i affären som nyligen skrivit "Playing the player". En bok som framförallt inriktar sig till live cashgame. Ska slukas!

 

Om några timmar kommer vinnaren av "Dybbans drömtävling". Mycket trevlig herre - herr Jarnebring. Och han har med sig en annan sympatisk räkfrossare - Hogge! Ska bli en ära att få följa dessa gossar. 

 

Andy sa att jag var blek i går. Och visst, han hade lyckats få mörkare hud hemma i småland än vad jag fått här.

Mitt svar:

- Tror du jag åkt hit för att sola?!

Mattias farsa Stellan är en av de skönaste personer jag träffat. Han är både smart och lite virrig på samma gång. I kombination med att han är väldigt social och gillar att ta kontakt med nya människor blir det rätt kul.

 

Häromdagen satt han spelade en turnerng på Caesars. Plötsligt ringde telefonen. Snäll som han är svarade han trots att han inte kände igen numret. Det var en telefonförsäljare. Givetvis försökte Stellan avbryta samtalet så snabbt det gick, samtidigt som han i ögonvrån såg floormanagerna komma åt hans håll. Då det är förbjudet att prata i telefon vid borden blev Stellan lite stressad och lade på.

 

Ändå kom floormanagern åt hans håll.

- Hey you, come here, sa han med barsk ton och pekade på Stellan.

 

Nu blev farsan hispig på riktigt.

- But I haven't done anything!

Floormanagern envisades dock.

- Come here, you have to leave the table.

 

Stellan blev nu nästan rädd. Hade han blivit diskad? Vad orättvist!

- Why, I haven't done anything!? skriker han nästan panikartat mot floormanagern.

- I haven't done anything, säger Stellan ännu en gång och slår uppgivet ut med armarna.

- Oh, cool down. You are the big blind and are changing table...

 

Då fattade Stellan. Han hade inte blivit diskad. Lättad och aningen rödlätt i ansiktet följde han floormanagern till sin nya plats...

 

Dagarna rullar på. Och de går fort. Hinner knappt blogga då det känns som om timmarna på dygnet inte räcker till. Som någon känd dansk sa i en reklamfilm. "Det är inte dagarna på dagarna som räknas, utan dagarna på dagarna som du minns på dagarna." Eller hur det nu var...

 

Vakna, frukost, sola, spela poker, äta middag, aktivitet, spela poker, sova. Mönstret är det samma varje dag. Men vissa mönster är det omöjligt att tröttna på.

 

För någon dag sedan var vi och spelade bowling på Cold Coast mitt emot Rio. Hallen var stor som rymden. Tog aldrig slut. Det var bara bana, på bana, kägla, efter kägla.

 

 

Med motståndare som Glimne, Mattias och Stellan (tjejerna behöver jag väl inte ens nämna, ingen tror väl att jag får spö av en tjej?) var jag övertygad om att mina vinstchanser var näst intill 100-procentiga. Efter första omgången hade jag kopplat greppet, som väntat. Men. Sen hände något. Mattias farsa vaknade till liv efter ett par öl och presterade bowling  av världsklass. Han är en uppenbar naturbegåvning, men herre min skapare, han är ju pensionär! Ändå: hade ingen chans. Blev tvåa bakom Stellan "ställ-han i cykelstället i stället". Bittert.

 

 Mördar-Stellan, Norrländskan, Glimne, Mattias norska Linda. Stellan med ett bländande vinnarleende.

 

 

I morgon flyttar vi från Planet Hollywood till Palazzo Det ska bli skönt att testa ett nytt hotell och jag har bara hört gott om det nya stället. Mattias och Linda flyttade till samma ställe i dag Och mina drömresanvinnare kommer flytta in i intilliggande Venetian. Så det blir perfekt.

 

Så här blir nya utsikten från Venetian/Palazzo. Måste åka en gondoljäkel innan vi drar hem.

 

Men ofta blir min utsikt inte mycket vackrare än så här.

 

Sen kväll på Caesars.

 

Det finns som sagt fantastiskt utbud med poker just nu. Det gäller dock att orka byta bord om man finner värdet halvdant. Det finns ingen anledning att nöja sig med halvduktiga regulars när man har chansen att spela poker mot fan och hans förmögna moster samtidigt. Som i går på Mirage där jag hittade en stenfull jänkare som höjde till 100-300 dollar blint i nästan varje hand på ett 2/5 bord Texas. Då snackar vi inte poker längre, utan om att vänta in kort och hålla tummarna för att de står.

 

Nu: Rio. Kan inte låta bli att kolla in spektaklet till miljondollarturnering som precis satt i gång.