Gör lite mer schlager av det

För en gångs skull hade jag planerat lite i förväg. Biljetten var bokad. Tåget skulle avgå 09.42 från Göteborgs centralsstation. 10.10 blev jag väckt av Norrländskan med orden.
- Hörru, när går ditt tåg?

Flög upp som en kuttaperkaboll, sparkade i väggen och svor över min telefon som inte väckt mig. Tydligen hade jag glömt stänga av ljudlösknappen. En till vardags ypperlig knapp, eftersom jag slipper höra när det ringer. Det är ju oftast bara lismande telefonförsäljare eller galna pokerspelare som vill kuppa in sig i pokerförbundet som hör av sig ändå...

Hur som helst. Packa väskan, det gick tydligen lite för snabbt då jag glömde både kalsonger och strumpor, på med ett par byxor, ring en taxi, pussa kärleken adjö och iväg! Fick tag i ett annat tåg till Malmö, men var framme tre timmar senare än beräknat. Dagen har därför fått stressas igenom.

Så, vad gör jag i Malmö då? Trots att jag har tjänstledigt från min kära blaska blev jag tillfrågad om jag ville bevaka Melodifestivalen här, då Tranåssonen Axel Algmark ska uppträda. Det kunde jag självklart inte säga nej till. Det är faktiskt ett riktigt kul evenemang att bevaka, vad man än tycker om musiken och spektaklet i sig.

Så i dag har jag och min fotograf Janne kollat på repetitioner. Samt intervjuat Axel, en ung charmig kille som jag följt flera år genom jobbet. Jag funderar på om jag kan ge er några speltips. Och det kan jag. Danny kommer att gå vidare. Inget snack om sakern, han står typ i noll gånger pengarna. Charlotte Perrelli lär stå för kvällens fiasko. Låten suger helt enkelt. Sen kan hon visa naglar som kostar mer än min bil, det räcker inte.

Själv hoppas jag så klart på Axel. Han framför en riktig popdänga. Refrängen sätter sig direkt. Framförandet är avskalat, men energirikt som en duracellkanin. Gillar man Håkan Hellström, gillar man det här. Jag hoppas många gillar Håkan Hellström. Själv har jag dragit en rövare och satsat en liten slant på att Danny & Axel går vidare till 60 gånger pengarna. Önsketänkande så klart. Men chansen finns alltid.

I morgon, efter avklarat dagsverke, ska jag förhoppnigsvis hinna träffa Mattias Jävlar-i-böjen-Pokerstar som bor i Lund. Kanske blir det en tripp till Kasinot, eller bara en matbit och skvaller om det kommande förbundsmötet. Folk har verkligen tagit detta på allvar. Kul. Men kanske skulle debatten må bra om alla bara tog ett djupt andetag och slutade se sig själva som guds gåva till en styrelse.

Och seriöst, hur svårt kan det vara att sitta i en styrelse? Vissa verkar tro at man ska ha doktorsavhandlingar och 17 svåra år inom pappersvändning för att bli aktuell som ledamot. Det där är ju kvalificerat skitsnack. Vilken normalt begåvd människa som helst klarar av att sitta i en styrelse. Till och med min egen farsgubbe har suttit i ett par hundra, tror jag. Så hur svårt kan det va? Engagemang och vilja är alltid det viktigaste.

Gör mer schlager utav det. Här får man vara lite som man vill. Debutanter blandas med gamla proffs. Musik- och klädstilar går om vartannat och man vet aldrig vem som kommer att gå vinnande ut striden förräns det är slut. Till och med Jan Banan kan få röster.

Melodifestivalen har i alla fall förstått att det är viktigt med variation, att alla inte är stöpta i samma form.

Nu ska jag dra ner i lobbyn och köpa nya kalsonger. Och stänga av den där ljudlösa knappen på telefonen. I mrogon måste jag upp i tid...

Edit: Dagens scoop. Visste ni att Lotta Engberg snusar? I dag såg jag henne med en prilla innanför läppen som skulle få självaste Glenn Strömberg att likna en simpel hobbysnusare. Ja, när det väl kommer på löpsedlarna så vet ni var ni läste det först...

Dyrt att bli bjuden...

Det är inte ofta man blir utbjuden på middag. Mats Iremark har dock lovat att ta ut mig på stans finaste köttrestaurang när han vunnit årets rankingserie på CC här i Göteborg. Han leder just nu överlägset, så det ser ljust ut. Men det är ju ändå över nio månader kvar, så vi ska väl inte ropa hej riktigt än. Den gode Mats är dock säker på sin sak - han kommer att vinna.

Det kommer bli en middag för två. Datum är redan satt till 14 december. Jag har aldrig ätit kobebiff, men det ska jag äta nu. Finsmakare håller detta japanska kött som det saftigaste och smakrikaste av de alla. Det sägs att dessa kossor lyssnar på opera, dricker öl och får massage. Jag trodde aldrig att jag skulle kunna tänka mig att leva som ko...

Men det är klart att det kostar lite extra att föda upp kossor på något slags lyxspa. Den där köttbiten kommer bli den dyraste i mitt liv. Vilket känns mycket bra. Är det någon som gärna får vara sugardaddy åt mig så är det Mats Iremark. Han är väl en av de få pokerspelare i Göteborg som skulle kunna köpa ett eget fotbollslag. Köp Öis, vettja!! 

I ett svagt ögonblick av mänsklighet upplevde jag dock ett uns av dåligt samvete för att bara bli bjuden så där. Under tillfällig sinnesrubbning fläskade jag då till med kommentaren:
- Men då kan jag bjuda på drickat.

Jag har nämligen aldrig sett Iremark smutta alkohol i några former och tänkte att han skulle dricka cola,  ramlösa eller lättöl. I efterhand förstår jag förstås att det var naivt tänkt. Dricka cola till opera-uppfödd kobebiff går ju bara inte.

Iremark sken upp som om han hade gjort fjorton utdragningar på raken och svarade:
- Jag dricker inte mycket, men det jag dricker är dyyrt.
Själv känner jag ingen skillnad på dyra och billiga viner och beställer därför alltid "husets röda". Iremark verkar dock vara en finsmakare av den högre skolan när det gäller rödtjut...

Så nu har jag börjat spara för att ha råd med vinet till den 14 december.

Vi hamnade på samma bord under gårdagens 500kr rebuy. Båda gick ok. Med blinds på 500/1000, ante 100, var jag lilla och Iremark stora blind. Alla foldade till mig och jag frågade glasögonormen om han checkade mörkt om jag synade mörkt.
- Visst, svarade han.

Jag tittar inte på korten och slänger in en 500-hundring. Till min stora förvåning checkar inte Iremark, utan tar med ett Sir Väs-leende och tittar på korten ändå. Snabbt deklarerar han "All in". Men tilta mig! Den förljugna småbarnsfarsan har cirka 35k i stacken, jag har typ 50k. I något slags änglaljus viker jag då upp ett ess och en dam, samtidigt som jag småtjuter:
- Syyyn!

Han har AJ och min AQ får stå. För första gången någonsin slår jag ut highrollern ur en turnering. Mitt hjärta klappar händerna. Jag svävar på moln. Somliga straffar gud direkt...

Och andra lite senare. Jag bubblade givetvis prisplats. Och Mats fick inte heller några rankingpoäng. Vi kanske inte ska vara så säkra på att den där middagen blir av ändå? För egen del kanske det är lika bra. Det kommer nog aldrig bli så dyrt att bli bjuden på middag igen...


Vingummi in. Tankar ut.

Jag tuggar trött på ett vingummi. Ett svart, de är godast. Sömnen under veckan har varit för dålig. Syrrans bröllopsfest gjorde sitt till. Sen har det blivit sena pokernätter.

Får börja kalla mig själv för bubbel-dybban. Har aldrig bubblat så många turrar under en vecka. Flipparna och de fina starthänderna har inte varit på min sida. I går rök jag först av alla i onsdagens deepstack på CC. Torskade först KK all in mot AA. Och fick sedan mina 22 bb synade av 44. Mitt ess och min kung vek ner sig och gick i graven tillsammans med sin ägare. Det efterföljande cashgamet ska vi inte ens prata om. Längtar efter min dybbantur. "För om du inte fanns, vad skulle jag göra då?"

När andra diskuterar pokern och dess framtid, så nöjer jag mig för tillfället att spela spelet. Så här ser dagarna ut. Jag har redan innan årsmötet börjat tröttna på allt vad pokerförbund heter, ändå är jag tacksam och imponerad över dem som fortsätter diskutera. Om någon lyckas knyta ihop alla dessa trådar och åsikter till ett enda välordnat nystan är jag den första att gå ner på knä och buga. Just nu skulle det kännas som ett av världens kommande underverk.

När Ola Brandborn på allvar föreslår Anna D som ordförande får det vara nog. Jag vill inte vara med längre. Allt är en parodi på ett amerikanskt presidentval.

Alla som har en blogg verkar automatiskt bli påtänkta för ordförandeposten. Rosjon, Koivu, Anna D, Lina, Mattias, Jens...

Några av dem är vettiga namn som jag skulle stötta, men vad är det som säger att man har en aning om vad som ska göras bara för att man bloggar? Själv skulle jag sitta som ett fån och slå ordförandeklubban i bordet så att det ekade i väggarna. Jag skulle vara ett skämt ingen skrattade åt. Och det beror inte på att jag skriver krönikor för Svenska Spel, utan för att jag saknar kompetens.

Jag ångrar nästan att jag skrev om hur jag skulle vilja se SM på svensk mark. Det var en framtidsversion som sannolikt, om den ens någonsin kryper ur sin vagga, inte kommer se dagens ljus på många år. Och Lina var direkt framme och anklagade mig för att inte ha rent mjöl i påsen. Att jag skulle vara SvS nickedocka. Att en eventuell kommande ordförande inte har något vettigare att komma med än att jag skulle vara köpt gjorde mig lite konfunderad. Vad skulle göra henne, som representant för Pokerstars, mer trovärdig än någon annan? Vad gör hennes åsikter finare än mina? Varför skulle hon kunna framföra personliga åsikter om "pokerspelarnas bästa" och inte jag?

Får jag någonsin diskutera något utan att ses som köpt? Om inte, låter jag hellre bli att diskutera. Som sagt, ibland är det skönt att bara dra sig tillbaka, glömma tjöt och 700 åsikter, och göra det som jag faktiskt, fortfarande, tycker är det roligaste som finns - spela poker. Ingen kommer åt mig vid pokerborden. De kommer åt mina pengar. Men inte mig. 

Ikväll kommer min svärfar och svåger ner från Norrland och hälsar på. Det ska bli fantastiskt trevligt. I helgen ska jag ta med mig både farsgubben, svärfar, svåger, lillebror och, sist men inte minst, Norrländskan på kasinot för en riktig pokerfest. Det kan bli ett spektakel, men det kommer bli ett roligt spektakel.

Ett vingummi till tack! Ett svart.


När jag slog en tjej på käften

Jag hittade en bortglömd godisbit när jag var nio år. Detta var en dag mitt i veckan, och då vi endast fick godis på lördagar var det mycket ovanligt att vi vid denna tidpunkt hade något godis kvar. Med mallig belåtenhet tog jag med mig min nyfunna läckerbit, det kan ha varit en hallonbåt, och visade upp den för min äldsta lillasyster, sju år gammal.
- Titta vad jag hitta! skrek jag i triumf för att gnida in mitt sockriga överläge så gott det gick.
Det tog bråkdelen av en sekund för henne att sträcka ut armen, greppa godisen och stoppa den i munnen. Mitt raseri visste inga gränser och jag drog på henne en regelrätt smäll rakt över käften. Hon föll bakåt utan att yppa ett ord. Visst, det gjorde säkert ont. Men det var det värt. Hon visste att hon hade vunnit.

Vi har egentligen ingenting gemensamt. Förutom att vi har samma föräldrar. Men det är enbart till hennes fördel.

Som små var vi i princip alltid osams. Genom åren har jag på alla sätt försökt att tvinga henne till lydnad. Men det har helt enkelt varit en omöjlighet. Hennes psyke är starkt som kevlar. Vilka hot och problem jag än ställt henne inför så har de bara runnit av henne. Som det klaraste vatten nerför en gammal klippa.

Det gick bara inte att komma åt henne. Hon har alltid gått sin egen väg, hur mycket jag än motat henne mot min. Hon har varit en nagel i ögat.

När jag började gråta och skrika då jag blev orättvist behandlad knöt hon i stället näven i fickan och filade på hämnd. En hämnd som kunde komma månader senare. Hon glömde aldrig en oförätt.

Och hon var smart. Om hon och lillsyrran hade ställt till med rackartyg, som att klippa sönder farsans kalsonger, så sa hon åt lillen att ta på sig skulden. Då visste hon att föräldrarna inte kunde bli arga. För lillen var ju bara några år gammal.

När jag gav upp och krävde hjälp hade hon stolthet nog att fixa saker och ting själv. Hon visste ju att hon kunde, att hon skulle klara av det.

När jag älskade att synas i massorna, drog hon sig undan. När jag minglade på fester, observerade hon. När jag gjorde saker på känsla, tänkte hon efter en extra gång innan. När jag åker runt i världen och spelar poker, lever hon tryggt familjeliv i en småländsk liten idyll.

Vi är väl i princip så olika man kan vara, min äldsta syster Hanna och jag. Men det är enbart till hennes fördel. När jag gifte mig vind för våg för några år sedan brakade det loss med en sjujäkla fest. Fint skulle det vara. Dyrt skulle det vara.

I morgon har syrran sin bröllopsfest. Och hon har så klart löst det hela tvärtemot mig. Hon har hittat en stabil, grym gubbe. En hantverkare med hjärtat på rätt ställe. De har två underbara döttrar, en hund och ett hus. Bröllopet i sig är inte det viktigaste i deras liv. De skiter i porslinet, dukarna och onödigt dyra förrätter. De har redan allt de vill ha. Men vi är ändå knappt 20 personer som ska fira de två. Och jädrar vad jag ska fira.

När jag själv byggde mitt giftermål på det ytliga, har Hanna och Anders byggt sitt från grunden. Mitt höll inte speciellt länge. Och med facit i hand var ju det en väldans tur, då jag nu fått något som passar mig bättre. Min Norrländska.

Vi är så olika man kan vara, jag och syrran. Men jag hoppas att jag kan bli mer och mer lik henne med åren. Det skulle enbart vara till min fördel.

Och jag lovar att aldrig slå dig på käften igen, Hanna. Trots att du vann.


Det kan verka tryggt det där Nora & Elise. Men passa er. Bakom den kärleksfulla mamma-fasaden bor en godis-tjuv.

Drömmar och en 20:e plats...

Som vanligt hamnade jag i någon slags koma efter att ha kommit hem efter en pokerresa. Jag slutade till sist på en 20:e plats i GSOP Salzburg. När jag dubblade med AK mot AQ under dag 3:s första hand kändes det dock som min dag. När jag några varv senare fick in det med J10 mot A7 och turnar en knekt var jag helt säker på att jag skulle nå en topplacering. Men lika snabbt som fru fortuna ger kan hon ta. Rivrade stege som big blind mot lilla blind. Han hade dock högre stege och jag tappade nästan allt och var snart all in med A2 mot QQ för resten av stapeln. Där tog dybbanturen slut och jag fick se mig besegrad för denna gång. Tråkigt att vara så nära, och ändå så långt borta. Men det är livet i ett nötskal som pokerspelare.

Liverullen plussade i alla fall så nu har jag massa euro som jag inte vet vad jag ska göra av. Gammal smålänning som jag är vägrar jag växla in dem. Förlorar ju tusenlappar på det. Jädrar vad Forex gör bra affärer alltså.

I dag skiner solen i Göteborg. För första dagen på länge känns världen vacker. Det nästan spritter i kroppen. Ska ge mig ut på stan med Norrländskan och göra sånt där par gör. Köpa toapapper och värmeljus. Skitig och romantisk vardag på samma gång. Livet på en pinne.

Ringde William Thorson i går för att göra en liten intervju med honom. Han är bra på att snacka den gubben. Behandlade väl allt från religion till världspolitik och hur han håller Tony G tyst. Till sist kom vi även in på Pokerförbundet och SM. Det visade sig att vi hade samma syn på det mesta. Och på något sätt eldade vi upp varandra.

På olika håll skrev William och jag varsin blogg och vi fick förvånansvärt bra respons. Nu vet jag att det är så mycket svårare än jag ger sken av att lyckas få i hop det. Även om SvS och CC själva skulle nappa på idén och arrangerar SM ihop med Pokerförbundet så finns det lagar och regler som de måste rätta sig efter och som antagligen kommer att sätta käppar i hjulet för allt. Men man kan väl ändå få drömma lite? Även om det inte blir av så är jag helt övertygad om att ett gemensamt SM på CC skulle vara det bästa för både förbundet och pokern i Sverige.

Resultatet skulle bli rekord i antalet deltagare. Rekord i prissumma. Rekord i antalet medlemmar för Pokerförbundet. Rekord i mediabevakning. Rekord i folkfest. En jädra massa rekord helt enkelt.

Om det lockar så många spelare som jag tror att det skulle locka ser jag till exempel inte varför det inte skulle kunna bli en tv-produktion av det hela. Tänk er poker på svensk tv igen? Mumma. Ok. Nu drömmer jag igen. Men der var ju tillåtet, tror jag...

Dybbanturen...

När turen sviker är det skönt att dybbanturen är med mig. Dag 2 blev en lång och grå process. Hade inget flyt alls. Inga kort, inga lägen. Efter två timmar satt jag på samma stack som jag startade med och fick flytta till ett nytt bord med nästan bara bra, unga, spelare. Där small det från alla håll. De första fem händerna jag satt där var det tre- eller fyrbetat i alla.

Började fundera på om det inte var dags för mig att plocka upp mitt första stora par i turneringen. Och gud hör bön. AA som på beställning. Jag sitter på cut off och väntar på att få trebeta. Nähe. Alla lägger sig. Jag klickar till 3200k (blinds 800/1600k). Det foldas till big blind som steker i 30 sekunder, men foldar. What!

Småtiltad kikar jag handen efter ner på AA igen! Haha. Gud har humor ändå. Han bara retades lite mig. Nu jädrar ska det smälla. Det foldas åter till mig. Jag klickar igen. Och alla foldar. WTF!!

Det var mina AA för den turren. Satt och kämpade mig fram med en hyfsat medioker stack. När det är 37 spelare kvar, 32 får pengar, hamnar jag all in med AQ (ett monster när man kikat ner på 94o i tre timmar) mot AK. En cooler. Rättvist förlorar jag och är på väg från bordet. Blir dock återropad då det visar sig att jag har 1,5 bb kvar. Ok. Med mina 4600 foldas det till mig på knappen och jag stoppar in med 10 9. Bara big blind synar 1600 till och visar 2 4. Jag dubblar, eller tripplar då anten är 300 eller 400.

Kostar till och med på mig att vika två händer innan jag åter ställer 13k med A4o. Isolering bakom av KK. Känner mig inte ens orolig. A redan på flopp och plötsligt har jag 10bb igen med 32k. Jag foldar till att jag är big blind då jag viker upp AK i ruter. Cut off höjer till 7k. Jag ställer. Han kvidsynar med 10J i ruter. Och min hand står. Från 4600 till 70k på tio minuter. Dybbanturen har återigen lett sitt vackraste leende åt mig.

Sedan gick det dock tungt. Återigen kortkall och storstackarna våldtog oss mindre runt bubblan. Inte mycket att göra än att vänta ut alltå. Blindade bort en del, men till sist sprack bubblan, 3000 euro klara i alla fall. Och nu är det bara att köra. Om jag kommer 12:a eller 31:a spelar inte stå stor roll, det är inte så stor skillnad i pris förrän det vankas finalbord.

Det känns dock tråkigt att jag inte kunde låna ut lite av min dybbantur till Annelie. Hon ställer 20bb med AQs och en gamgubbe synade glatt av med KJ, som givet vissar floppen både en kung och en knekt...

Pokerlivet är inte rättvist. Och jag hoppas att det fortsätter så just nu. Då har jag större chans att komma till finalbord. Nu börjar dag 3. Ska kila i väg och nervöskissa. Sen kör vi!

Lycka till mig!

Inför dag 2 GSOP Salzburg

Tiden är knapp. Om en liten stund drar dag 2 av GSOP Salzburg i gång. Och dra på trissor. Både jag och Norrländskan är vidare. Min käreste gjorde en heroisk insats då hon med feber och någons slags maginfluensa genomled tio timmars spel i går. Hon såg helt likblek ut stundtals, men vad gör man inte för konsten. I dag mår hon dock betydligt bättre.
.
Norrländskan har medelstack på 33k och jag besitter 53k. Jag tror det är cirka 130 spelare kvar och 32 får pengar. Så det känns helt ok.
.
Skrev om gårdagens sämsta/bästa spel på Superbloggen. Jag vet inte om det var bra eller dåligt helt enkelt. Antagligen var det rätt onödigt då det gick emot min gameplan. Men är man pokerspelare så är man.
.
I övrigt umgås jag friskt över blockgränserna här. Magdalena in de Betou visade sig vara en roligt människa. En blandning av kärleksfull mamma och excentrisk skådespelare med tourettes. En kul kombination.
.
Hon frågade var jag skulle köpa om jag vann turneringen.
- En gul liten segelbåt, som jag kan köra genom Göta Kanal i sommar.
- Fy fan vad tråkigt. Hoppas inte du vinner.
- Nä, nä. Vad ska du köpa själv då?
- Ska lägga pengarna på ett nytt avlopp.
- Åh, skitkul. Mycket roligare än en båt Magda. Mycket roligare...´


Magda och Norrländskan på nattsudd på en Österrikisk Mexikansk pub. Jag försökte göra mig förstådd på skoltyska när jag skulle specialbeställa drinkar. Jag hade lika gärna kunnat prata svenska. De fattade nada.


Chips-påsarna ligger uppe, inte med dillchips utan med våra marker. Jag ligger tvåa på mitt bord, vilket känns bra.

Ok, nu kör vi. Heja oss!

Och glöm inte min krönika på Svenska Spel idag. Länk finns till höger i spalten. Den handlar om kvinnor...


Mot Salzburg

Så var det dags att dra ut i världen för att spela poker igen. Om några timmar går vi upp i ottan och flyger till Salzburg och GSOP.

Nätpokern har gått ok på sistone, inga storcashar men många bäckar små. Vann "500kr Texas" på SvS i söndags bland annat. Det kan vara den turnering på SvS med absolut bäst värde. Det är helt onödigt att spela "korrekt" poker i den turren. Och vad jag menar med det får ni lista ut själva. Jag tomtar mig själv riktigt rejält ibland, så kanske är jag en del av värdet...

När jag till och med drar ut "tur-rosjon" på ett finalbord vet jag att jag springer bra. (Förstår om han börjar tröttna på de där tur-kommentarerna nu, jag är på din sida gamle man. Och jag har nog mest tur i världen själv, så jag kommer aldrig anklaga någon för att vinna på tur.) Tycker dock att jag oftast får in det bra mot min goda grind-kollega, då han verkar ha en förkärlek att syna ner mig med en rätt bred range. Något jag ibland bannar och ibland tacksamt tar emot.

Har inte köpt in mig till GSOP Main Event än (1650$). Om jag orkar spelar jag nog ett live-kval på plats imorgon-kväll. Skulle kroppen strejka köper jag in mig på onsdag då spelet drar i gång.

I övrigt ska jag och Norrländskan åka lite skidor och ha det allmänt gott i de vackra bergen. Om pokern dessutom skulle gå bra så är det bara ett stort plus. Nu har vi i alla fall dubbelt så många chanser att vinna...

Auf wiedersehen! Tror jag i alla fall att det heter. Aldrig har väl någon pluggat tyska så länge och fattat så lite. Någon språkbegåvning har jag aldrig varit. Men ska ändå damma av ett par skolfraser om chans finnes.

- Pass auf!


Bon Iver några hundra meter bort

Han torkade morgongruset ur ögonen, tog en alvedon och bannade sig själv för sitt yppiga leverne kvällen innan. Men på väg till jobbet fick Optikern upp livsgnistan igen då han kände efter i fickan. Där låg ett par nyvikta nyvunna tusenlappar.

Vi börjar bli gamla. Men det ska inte få oss att sluta leva, eller dricka öl på en torsdag. I går kväll startade jag och Optikern en ny tradition. En barrunda från Vasaplatsen vidare över Linné och bort mot Casino Cosmopol. I bland är det befriande att sitta ensam med sin bäste vän, dricka en bägare, följa något halvtaskigt livespel på mobilen och bara snacka rappakalja. Det blev en öl per bar, sen vandrade vi vidare. Vissa ställen höll lite högre klass än andra. Det var det charmiga.

Det blev bara någon timma på Cosmo. Vad som startade i misär, förlorade ett inköp redan i första handen med AA mot floppat färgdrag, ordnade dock upp sig efterhand och slutade på lillplus. Sen blev det hemgång med en festmåltid i form av kycklingwraps, ostfrallor, semlor och en påse ahlgrens bilar nedpackat i en bärkasse till Norrländskan som satt hemma och försörjde familjen med nätpoker.

Såna där kvällar i gamla goda vänners lag gör mig alltid lite sentimental och gråtmild. Jag mindes bland annat alla våra vackra festivalkvällar genom åren. De där kvällarna som aldrig kommer att komma tillbaka eller bli likadana. Åren har helt enkelt runnit i från oss.

I år blir det, troligtvis, bara en festival för vår del. Jag kan dock med glädje konstatera att det är landets bästa, Way Out West, och att den utspelar sig bara några hundra meter från där vi bor. I Slottskogen i Göteborg.

Redan nu står det klart att startfältet blir fenomenalt. En av mina absoluta favoriter Bon Iver är klar, liksom den levande legendaren Billy Bragg.

Ikväll väntar fredagsmys med den blonda. Lite god mat, kanske en film. Och kanske till tonerna av Bon Ivers Holocane. Som faktiskt får mig att drömma om andra världar än Las Vegas. När jag ser landskapet i denna film får jag verkligen en genuin känsla i kroppen av att jag skulle trivas lika bra på den neonupplysta spelstadens motsats - det karga och undersköna Island.



Men även om jag drömmer om andra delar av världen är jag mycket förtjust i soffan här hemma. Den är underskön den med. I alla fall sällskapet som sitter i den...

Edit: Den som vill läsa om mer poker och tiltproblem kan göra det i min senaste torsdagskrönika.

Poker & Religion

Religionen har alltid varit en del av mitt liv. Vare sig jag velat det eller ej. När jag som 9-åring blev påtvingad de stickiga finbyxorna för att på söndagsmorgonen gå till kyrkan jublade jag väl inte direkt. Det fanns en del saker jag hellre hade ägnat mig åt. Som att spela fotboll och leka med lego.

Hade jag fått välja själv som barn så hade jag knappast valt kyrkansbarntimma före Nintendo 8-bitars. Å andra sidan hade jag inte heller valt att äta något annat än godis till lunch. Det går inte komma i från att barn färgas av sina föräldrars åsikter och leverna vad det än handlar om. Vare sig det är politik, spel, religion eller kostlära. Det behöver väl dock inte vara något dåligt? Tvärtom är det väl just föräldrars uppgift att uppfostra sina barn efter vad de tror är rätt och riktigt?  

Jag kan nämligen bli rätt trött på herrarna Jadbäck och Rosjon när de tror sig veta att religion enbart är skadligt och borde förbjudas. Eller att religiösa människor är idioter som lika gärna kunde tro på tomten eller ett spaghettimonster. Den inställningen ger sken av ett frånovanperspektiv där man ser ner på liv som man faktiskt inte vet något om. I min värld är det ett trångsynt och osympatiskt ställningstagande.

Jag ger blanka den i om Gud finns eller ej. Folk får tro på vad de vill, om de mår bra av det. Liksom de får leva hur de vill inom rimliga gränser.

Det finns många idioter i världen. En del av dem är religiösa. En del inte. Det är inte religionen i sig som startar krig och bedrövelse. Det är de radikala krafter som inte klarar av att tolka den med en sund människosyn. Som Rosjon själv skrev "galna fanatiker är alltid farliga, oavsett vilket område de verkar inom.". Precis. Skulle religionen förbjudas skulle människorna definitivt hitta andra svepskäl att kriga om. Var så säkra. Religionskrig handlar nästan aldrig om religion. De handlar om makt och rikedom. Om ära och girighet.  

Man är inte en idiot om man tror på Gud, men man kan tro på Gud och vara en idiot.

Här är ett fint exempel på det.


F.d ärkebiskopen KG Hammar levlar chefredaktörskan Sandlund på alla plan som finns.

Visst, jag blev medtvingad till kyrkan som liten. Men det berodde nog lika mycket på att jag inte skulle behöva vara ensam hemma. Det ska väl inga småbarn vara? Jag har dock aldrig blivit påtvingad någon tro eller politisk åskådning. Jag har aldrig blivit hjärntvättad som Jadbäck tycks tro att alla blir i kyrkan. Däremot har jag fått lära mig en hel del om rätt och fel. Om mänskliga värden. Om att förlåta. Om att våga gå sin egen väg vad än andra säger.

Och av det jag lärde mig blev jag inte pastor, inte fanatiker eller tungotalare. Jag blev inte ens kyrkobesökare. Utan pokerspelare. Jag gick min egen väg, precis som jag lärde mig.

Pokerspelare och religiösa har mycket gemensamt. Det finns en del rötägg inom pokerbranschen precis som inom alla branscher. Men i själva verket är den stora majoriteten av alla pokerspelare fina människor. Ändå har de som inte vet något om oss förutfattade meningar om vad vi håller på med, och hänvisar ofta till just dessa rötägg. En del tycker till och med att vi borde förbjudas. Att det vi sysslar med är skadligt. Och visst, en del fastnar i pokerspelet på ett sätt som inte alls är bra. Det kan sluta i beroende, kriminalitet, självmord. Men är det pokerns fel? 


Är pappa din pappa?

"Precis som förut sorterar himlen moln. Precis som förut blir natt till dag. Först A sen B precis som förut." Man måste tänka så efter att regelrätt ha blivit avrättad på kasinot. Livet kommer att fortsätta precis som vanligt, bara lite fattigare. Att vara pokerspelare är verkligen en dans med svåra steg.

I rebuy-turren förlorade jag sex, sju flippar all in. Och avslutade med ett set under set. Så klagar folk på att nätet är riggat? Fortsatte sedan med lite Pot Limit Omaha cash game. Djävulens spel. Det gick inte bättre där. Det gick så illa att jag drömde mardrömmar om enoutare i natt.

Det sjuka i kråksången var att jag, trots misären, skrattade mig harmynt flera gånger under kvällen. Omaha-bordet bestod av idel sköna profiler. 

Någon berättade bland annat hur han under det glada 70-talet hade sex med 150 kvinnor på ett år (1976). Hans bästa raggningstips var att berätta för damen att han hade fel skor på sig och fråga om hon ville följa med hem och byta. Med tanke på hur ofta denna replik funkade kan det inte ha varit allt för svårt att "få napp" under denna mytomspunna tidsepok.

Stefan Odelberg räknade genast ut hur många liter kroppsvätska denna man gjorde av med detta år. Jag vet inte hur magikerns beräkningar såg ut, men efter noggrant dividerande kom han fram till resultatet 4,5 liter. Om nu någon var intresserad av det...

På tal om sex inflikade Eldiga damen något som verkligen fick det att slå slint i huvudet på mig.
- Det är ju väldigt många barn som inte har den pappa de tror att de har.

Eldiga damen, som jobbar som sjuksköterska, verkade ha fakta på fötterna. Hon skakade inte på manschetten när hon hävdade att hela 40 procent av alla barn inte har den pappa de tror. Odelberg gick i gång igen.
- Så du menar att nästan hälften av oss här vid bordet inte har sin farsa som farsa?
- Det kan vara mer? svarade Eldiga damen.
- Kan det vara mer?!

Av någon anledning fick konversationen mig att tänka på den gamla klassiska Hassan-busringningen 10 000 tyska bögar!

Eldiga damen hävdade att den kvinnliga parten är minst nästan lika goda kålsupare som männen när det gäller otrohet. Sjuka scener spelades upp i mitt inre. Är pappa din pappa? Vem är vem? Hela världen kan ju vara upp och ner?!

Jag fick snart min färdiga stege och öppna straight flush-drag utdraget av Odelbergs enkla färgdrag, all in på flopp, och gick hem framåt morgonkvisten. I huvudet. "Precis som förut sorterar himlen moln. Precis som förut blir natt till dag. Först A sen B precis som förut. Allt kommer att fortsätta precis som vanligt. Även om min farsa inte är min farsa..."


Hjälte eller fegis?

Tillfället gör hjälten. Vissa är födda hjältar. De vet bara inte om det. Man vet nämligen inte om man är hjälte eller fegis förrän man har chansen att visa det. Som 65-åriga Lisbeth som ensam ingrepp och stoppade ett blodigt knivslagsmål på en spårvagn i Göteborg. Ingen annan vågade göra något. Men hon räddade säkerligen minst ett liv.

Jag funderar ibland på hur jag själv skulle ingripa i en riktig krissituation. Man vill ju gärna intala sig att man är hjälten. Inte fegisen. Dessa tankar snurrar dock runt som en ren förvarsmekanism. Jag vet redan vad jag är.

Det var en natt i Jönköping för 8-9 år sedan. Jag och mina bästa vänner gjorde Jönköpings klubbliv osäkert. Trots att både jag, Koggen, och Optikern kunde vara riktiga retstickor hamnade vi nästan aldrig i bråk. Men den här kvällen retade Optikern fel truckerkeps. Bokstavligen alltså.
- Alltså är inte truckerkeps så 2001, vräkte glasögonormen ur sig i garderobskön mycket medveten om att killen framför bar just denna huvudbonad.
Killen framför tog förolämplingen rätt dåligt. När vi lite senare kom ut från klubben väntade han där med sina fyra polare.
- Där är han! skrek truckerkepsen.

De fem stadiga killarna omringade snabbt Optikern. Som modig kamrat ställde jag mig självklart framför det smått paralyserade popsnöret och sa med stadig röst "Rör inte min kompis, då får ni med mig att göra!". Sen tog jag dem med min fruktade höger. En efter en...

Ok. Det där var väl en sanning med modifikation. Jag spöade ingen. Ok, jag ställde mig inte i vägen heller. Nä, inte ens "Rör inte min polare", lyckades jag hosta upp. Ok, allt var en lögn. Jag lade benen på ryggen och lät mina fotbollslår pinna iväg som de snabbaste trumpinnar ni kan tänka er. Det där är inget jag är stolt över i dag. Men det var så jag reagerade. Som en riktig jävla fegis.

I dag kan vi skratta åt det. Optikern hann bara få ett par tjuvsmällar innan en riktigt stor vakt kom och räddade honom från att bli nitad på riktigt.

Just nu skrattar hela världen åt en italiensk sjökapten. En kapten som lyckades med det omöjliga och sänka en lyxkryssare. Och dessutom gick i land (lägg märke till min fantastiska ordvits, och detta efter bara ett par månader i Göteborg) med bedriften att, enligt egen utsago, trilla ner i en livbåt, utan möjlighet att ta sig tillbaka till evakueringsarbetet på båten. I stället för att följa sina pliktar som kapten, så förvandlades han till en fegis. En feg (gr)is.

Världen inte bara skrattar åt kaptenen. Den hatar honom också. Folk dog på grund av hans misstag. Och han smet i land bland de första av alla. Personligen satt jag och spottade på hans porträtt framför datorn. Jag hatar fegisar.

Eller. Eh. Jaja. Jag är i för sig en fegis jag också. Men jag skulle ju aldrig gjort som kaptenen. Inte ni heller. Visst?

Eller så är det så illa att vi inte har en aning. Vi vet ingenting förrän tillfället visar det...


...............................................................................................................

En gubbe som definitivt inte är någon fegis är pokerprofilen Fakiren. Det är i alla fall vad han själv hävdar varje gång jag höjer honom och han blixtsnabbt synar.
- Jag är ingen fegis, jag ska visa dig!

Här kan ni läsa min senaste krönika till hans ära.

Highstakes möter low-limit

Mats Iremark må vara ett av våra mest hyllade pokerproffs här i Göteborg. Men trots ett liv i sus och dus tycker han om att testa på nya, mindre glamorösa ting. Nyligen fick han en dags praktik här på bloggen. Han valde att spendera den i en värld han sällan besöker - Maskens värld.

En dag i low-limit-träsket

Av: Mats Iremark

Efter lite parmakskinka och morotsjuice till frukost är det idag dags att jobba lite. Jobba, vad är det?

Då Masken, så populärt, beskrev en dag i mitt liv kände jag att vi även måste lyfta fram Masken i strålkastarljuset, där jag själv håller hus för det mesta. Sagt och gjort, jag ska följa Masken en dag och se vad som utspelas i low-limit-träsket.

Jag tar en tur i min nyinköpta Lexus till ett av Göteborgs mindre fina områden. Där ligger Maskens hus. Uppenbarligen inte ett eget hus likt det palats jag själv besitter utan en sliten hyreslägenhetskåk som passerat bäst före datum ett antal gånger.

Ringer på och Masken släpper in mig. I en etta ett par våningar upp bor Masken. Förutom en handfull uteliggare i trappuppgången luktar det inte så illa som jag hade trott. Masken ska precis äta frukost. Det blir fil och flingor av ett billigare märke idag, som varje dag. Tur man fick i sig lite rejäl kost innan man åkte iväg!

Sen ska Masken jobba. Så jag får skjutsa honom ut till Landvetter där det ska slängas väskor. Jag sätter mig vid en av serveringarna och tar en räk-macka under tiden. Man blir ju alldelles trött av att se allt folk som ränner omkring.

Innan Masken har avslutat sitt jobbpass hinner jag även plussa 20k dolls och införskaffa lite godsaker och onödigheter i Tax-Free-butiken. Varför ska man jobba liksom?

När jag börjar tröttna på att sitta och vänta går jag och snackar med Maskens chef. Chefen vet såklart vem jag är och när jag undrar om Masken kan få sluta lite tidigare idag säger han självklart inte nej.

Jag meddelar Masken att han bara behöver bära mina shopping-kassar till bilen så slutar han för dagen sen. Masken blir helnöjd! Jag är så generös.

Tillbaka hos Masken, klockan börjar närma sig halv sex. Snart turnering på Casinot. Masken tar fram sin telefon-lista och börjar ringa runt efter stake. På trettonde försöket får han napp. En kille som vi kan kalla Mäklar-Stefan sålde en kåk igår och kände att Masken kunde få en liten del av kakan.

Jag säger till Masken att han inte behöver cykla till casinot idag, jag skjutsar. Vi anländer några minuter sent och tar våra platser. Ber om bordsbyte eftersom jag hamnade brevid 10/10 NL bordet. Självklart fixar personalen det. Masken får den platsen istället.

I första pausen diskuterar vi händer. Masken fick AA men motståndaren floppade set och i sann meta-game-anda kan han ju inte vika. Själv hittade man en stabil trippling när både SB och BB hittade KK när jag fick AA. Masken har ändå ett par big blinds kvar och tänker kämpa vidare.

När oljemiljardärer och fastighetsägare glider in för lite cashgame känner jag att jag har gjort mitt i turneringen. Jag frågar personalen om jag kan ge markerna till Masken. Normalt tillåter de inte det men idag jobbar Ögonstenen och hon brukar göra det jag ber om. Masken går under ett bordsbyte från att vara sist till att ha hälften av markerna med 14 man kvar. 

Inte ens Maskens otur kan slarva bort så mycket marker som jag givit honom. Han kommer itm på tredjeplats till slut. En rejäl kosing! Inte riktigt de 80k man fick i cashgamet men alltid något för en knegare.

Mot 50% sätter jag in $215 på Stars åt Masken. Kanske vänder det denna söndag Masken!

Smeknamn

Jag var på barnkalas i förra veckan. Min systerdotter Elise fyllde ett år. Hennes storasyster Nora har precis lärt sig prata, kalla folk vid namn. Mig kallar hon "mobo di ban". Ja, de som förstår bebisspråk förstår ju att det är synonymt med morbror dybban.
.
Jag har aldrig i mitt liv varit killen med smeknamn. Och har varit lite avundsjuk på dem som haft det. De har alltid verkat lite mer omtyckta och roliga. På sin höjda fick jag heta "Simpa" ibland. Inte så orginellt.
.
Det var inte förrän några år sedan jag fick ett eget personligt smeknamn. Allt på grund av pokern, och rena tillfälligheter. Svenska spel bad mig berätta varför jag egentligen kallas för dybban i dagens text.

När knoppar brister

Det gör ont när knoppar brister. Varför skulle annars våren tveka? frågar Karin Boye. Hon har ingen koll alls.
Här i Göteborg är det en snölös vinter och det brister redan knoppar. Lillbrorsan brast så det small om det i natt. Han gick från en liten videunge till en stor ek, tror jag.

Först till min egen insats i gårdagens dag 2 i Superweekend. (Cencur). Så enkelt går det att sammanfatta. Förlorade en flipp, min första i turren, för chiplead med AQ mot 10 10 och efter det var det raka vägen ner i avgrunden. Fick i stället raila lillbrorsan som halkade in på finalbordet på ett bananskal.

Denna 20-åriga snorvalp bor fortfarande hemma. Han har nyligen hoppat av plugget, och sitter om dagarna hemma och pillar sig i naveln och grindar nätpoker. Försöker komma på meningen med livet, kanske. Ibland lägger han tvätt i tvättkorgen också. Pengar har han inga, förutom på diverse pokersiter. Som student drog han väl in en 7-8k i månaden på bidrag och lån.

Ändå sitter lillskiten, som aldrig haft en sparad krona på kontot, och spelar ett finalbord i Superweekend, mot rutinerade rävar som Olof Thorson, som om det vore vilken 20 dollars sit&go som helst.
- Jag bryr mig aldrig om pengarna när jag spelar poker. Försöker bara spela så bra jag kan, säger han.

Det är med den inställningen man vinner turneringar. Och i går vann lillen sin första lite större prispott då han kammade hem hela Superweekend. Och det, om jag får säga det själv, mycket välförtjänt. Lillen spelade bäst helt enkelt och behövde inga brutala utdragningar på sin sida. Efter diverse dealer slutade priset på drygt 80k. En årslön för en student.

Ändå såg jag honom inte brusa upp i vare sig glädjefnatt eller bitterhet under med och motgångar på finalbordet. "Det går som det går och man kan bara spela så bra man kan." Du spelar ju om en årslön unge. Svettas!! Själv var jag rätt skakig. Det är mycket mer nervöst att heja på någon än att spela själv.

En storebror vill alltid vara bättre än sin yngre kopia. Därför känns det lite generande att inse att lillen kanske har gått om mig i pokerskills. Den förtreten var dock inga problem att svälja i går då jag stejkade den unga mannen och, mycket välförtjänt, fick ta del av femtio procent av vinsten. Vissa knoppar kan gärna få brista varje dag.


Grattis Lillen! För första gången någonsin fick han smutta på den bevingade känslan att ha över en miljon i marker i en liveturre. Det slutade med en bra bit över två miljonas.

Med 80k på näven kom jag med det mycket osmakliga förslaget att vi skulle testa ett snurr på rouletten, då lillen aldrig testat detta spel. "Tusen spänn på svart och så dricker vi öl för pengarna om vi vinner".
- Tusen spänn, är du inte klok?
- Bara ett snurr, sen är det bra.
- Ok då.

När kulan satte fart såg lillskiten ut som om han hade satsat allt han äger och har. Och när den runda stannade på svart 11 brast han ut i ett avgrundsvrål utan dess like, något han inte var i närheten av under finalbordet. Det känns skönt att veta att han inte är gjord för turspel. Poker är en helt annan femma.

Som vi lovade blev det bara ett snurr, och vi kunde lyckliga fira med öl och räkmacka. Och skåla för knoppar som brister mitt i en snölös vinter.

Edit: Prislistan hittar ni här.

Allt kan floppa nöt

Bananskalar-vad, löjromsköp och små finnar som hänger ut genom fönster. Denna vecka har varit en av de roligaste på CC på länge.

I veckan fick jag äran att sitta på Miljardär-Peters bord under en cashgame-session. Såna gubbar har någonting vi andra inte har. Överjäkligt med stålar. Ändå verkar det som om han hatar pengar. I alla fall när han spelar poker. Men jag är inte den som är den. Jag hjälper honom gärna att bära en del av den börda som i finare sammanhang kallas rikedom.

En gång i livet tittar jag ner på AA. Miljardär-Peter viftar lite med några av sina 5k-oddslappar och tycker att det är en utmärkt idé att stoppa in 300 big blinds pre flopp med KQo. Jag tvingas till en Phil Hellmuth-syn och gudarna är denna kväll så givmilda att de ger mig en bräda jag inte ens behöver svettas över.

Och det fortsätter. Miljardär-Peter anser att alla två kort kan floppa nöt, vilket är en alldeles rikitg analys som jag stöder. Att han då synar drygt 100 big blinds me 92o är inga konstigheter egentligen. Man måste tro på sina kalkyler och magkänsla. Denna gång brast det dock för den trevliga Boråsaren. Och jag gick hem med betydligt fylligare fickor. Samtidigt kände mig mig som en mycket god människa som hjälpte Miljardär-Peter att bli av med lite av pengarna, detta djävulens påfund som ligger bakom så mycket olycka i världen.

En del av dessa olyckslaxar investerades i helgens Superweekend. En 3.3k, 2-dagars, deepstack-turre på CC. Lyckades även dela med mig av livets överflöd till lillbrorsas och stakade honom. Något som knappast är en allmosa, utan en välinriktad investering som kan betala av sig i dag.

Med 26 spelare kvar är vi båda vidare till dag 2. Jag har 165k, Lillen 140k. Medel är 90k, så det får anses som godkänt. (Utförligare beskrivningar kommer förhoppningsvis).

Löjromen, bananskalningen och de små finnarna då? Ja, de får ni läsa om tids nog. Nu måste jag dra i väg till flygplatsen och hämta min Norrländska, så det kan bli lite ordning på torpet här hemma.

Ske guds vilja. Låt de stackarna, ägare till djävulska påfund, bli av med dessa förbannade ting. Låt mig och lillebror bistå dig i denna välgärning. Amen.

Ingen naturtalang

Ursäkta bloggsemestern. Kände att jag var tvungen att ta några dagars ledigt från allt. Skrivandet, pokern. Och det var skönt. Men nu är jag sugen på det mesta igen. Ska försöka få upp bloggtempot nästa vecka.

Fick ut en ny krönika på svenskaspel i dag. Till viss del handlar den om förnedringen i att få veta att man är kass. Som när jag för första gången på tio år drog på mig skidor och slängde mig ut i backarna uppe i Hemavan. Barnbackarna alltså. Jag är ingen naturtalang när det gäller skidåkning alltså. Så det var rätt skönt att ha en nybörjare att gömma sig bakom när det kändes lite vingligt. Stackars Hannapanna kravlade sig till en början nerför backarna i en rätt så speciell och publikvänlig stil. Jag och Optikern har lovat att inte lägga ut filmen på skådespelet, och kavalkaden i svordomar, till allmänheten.

Efter hand blev hon dock riktigt duktig. Optikerns idé att hon till sist skulle testa svarta backen var dock dum, till och med för att komma från honom. Om jag höftar så trillade nog Hannapanna ungefär 370 gånger på väg ner. Jag tror fortfarande hon har känningar i bakdelen.


Dybban i kön till liften uppför barnbacken. Ackompanjerad av sina jämlikar. Ett gäng 3- till 7-åringar.

Hur som helst hade vi ett grymt trevligt nyår, det bästa på länge. Jag borde avge ett nyårslöfte till - att publicera mer bilder. Jag har hört att det ska vara bra för en blogg. Och så slipper jag ju skriva tusen ord för varje bild. Dock har jag inte tillgång till alla galna ögonblickskildringar uppe i Lappskogarna för tillfället. Någon kanske kan maila mig dom?

En period kvar nu mellan Sverige-Ryssland i finalen i junior-VM. Renberg är hög på livet och avgrundsvrålar varje gång Sverige har en målchans. Jag gillar det. Fler borde vara höga på livet.

Snart. Lite info om min vecka på CC. Den har gett lite klirr i kassan, men främst goa skratt. Vilka galningar det finns alltså. Men jag gillar det. Fler borde vara galningar.

Tills dess. Ta hand om er.

"Den ligger uppe nu"

"Den ligger uppe nu", skrev Marc i ett mess.

 

Var tvungen att gå in på svenskaspel.se för att kolla läget. Höll bokstavligen på att skita i brallan när jag såg min fejja "pryda" hela startsidan. Trodde inte de skulle dra så stort. Men jag får bjuda på det.

 

Jag fick ett mail för ett tag sedan. Sen några telefonsamtal. Efter det drog jag på möte till Stockholm. Så följde ytterligare mail. Och telefonsamtal. 

Men det mesta kändes som formalia. They had me at hello. Nu är allt klart. I dag publiceras min första pokerkrönika på Svenska Spels hemsida. Där kommer jag under 2012 lämna en ny betraktelse av pokerlivet varje torsdag.

Allt känns genuint bra. När den gamle smålänningen och EPT-vinnaren Magnus Petersson hörde av sig för ett tag sedan och undrade om jag var intresserad av att jobba med Svenska Spel så kändes det rätt direkt. Det var som om någon hade skräddarsytt ett jobb för lilla mig.

Exakt hur mitt arbete kommer att se ut på Svenska Spel är inte hugget i sten. Framför allt ska jag skriva. Men förutom pokerkrönikan hoppas jag även få vara med i arbetet att göra pokern ännu bättre och mer attraktiv för spelarna. Då jag själv spelat på SvS i många herrans år känns det väldigt inspirerande.

Befinner mig i dagarna i Umeå. Har blivit bortskämd av svärföräldrarna som en liten inne-gris hela julen vilket gjort att kärlekshandtagen växt i takt med pokerrullen. Har inte haft en enda backdag och skrapat ihop en fin julpeng. Därför känns det inte särskilt bittert att missa Christmas Poker Week hemma i Göteborg, där min vän Andy lyckades vinna Omaha-eventet där förstapriset gav 112 laxar för övrigt. Grattis!

Imorgon väntas finbesök av Optikern och Hannapanna. Då drar vi iväg med Norrländskan, hennes syster med gubbe och ännu ett inhemskt par, till natursköna Hemavan för att fira nyår i hyrd stuga. Förutom förtäring av bubbliga drycker så ska jag försöka att inte bryta några ben i skidbacken.

Om vi inte ses innan klockan slår över, så ses vi på andra sidan. Gott Nytt År på Er!


Luciadagen 1993

Jag lever i stormens öga. I det där sista djupa andetaget skidskytten tar innan han slänger sig ut i spåren. Och jag gör det i Norrland, Storuman.

När man kör in i det lilla samhället hälsar Björn Ferry med ett leende. Traktens stora son hänger på ett gigantiskt foto längs vägen. När Björn går på byn står klockorna i Storuman stilla. "Vi är stolt sponsor av Björn Ferrys mamma", står det på någon skylt i en butik. Namnet på mamman är oväsentligt. Det räcker att nämna att det är Björn Ferrys... 

Kärleken till sin alldeles egna världstjärna började dock gro långt innan guldmedaljerna, troligtvis någon gång runt julen 1993. 16-åriga Björn hade då fått den ärosamma uppgiften att inför hela skolan läsa den klassiska juldikten "Tomten" på julavslutningen. Röbroskolans gymnastikhall i Storuman var full till bristningsgränsen. Till och med biskopen var där. Och Björn började, som alltid, självsäkert. 
- Midvinternattens köld är hård, stjärnorna gnista och glimma...

Far- och morföräldrar satt som förtrollade i bänkarna. Vad vackert det var. Nästan som på gamla tider. När det var som det skulle. Och Björn fortsatte, med samma lugna norrländska stämma, ta sig an den långa dikten.
Magnus, Norrländskans storebror, jämnårig med Ferry, lyssnade mer spännt än han någonsin lyssnat i skolan. Aldrig förr hade han varit så uppslukad av en juldikt. Endast för att han visste att Björn var Björn. Och att han inte alls var som han skulle.

Den långa dikten började lida mot sitt slut. 
- Månen sänker sin tysta ban, snön lyser vit på fur och gran. Snön lyser vit på taken. 
Björn Ferry tog det sista andetaget innan han slängde sig ut mot sista raden: 
- Endast KUKEN är vaken!    

Magnus och övriga skolkamrater låg vikta av skratt i bänkarna när Björn Ferry leddes ut i örat av skolans rektor. Skidskytten fick ett extra långt jullov det året. Två veckors avstängning. 

Björn Ferry är inte som andra idrottare. Han är en journalists dröm. Han säger vad han tänker. Skiter i om det blir lite fel ibland. Så jag kan verkligen förstå varför Björn Ferry hänger på ett stort foto och hälsar välkommen. Jag kan även förstå varför man är stolt över denna man i Storuman. Han är deras. Och han är framför allt sin egen.

Själv gillar jag honom ännu mer då jag vet att han, när tid finns, gärna tar chansen att möta de lokala förmågorna i ett parti Texas. Här har vi en framtida ambassadör för Sveriges pokerspelare som skulle slå de flesta på fingarna. Han skulle inte bara skapa rubriker, utan även goodwill åt spelet.  

Men jag undrar ändå. När Magnus och Björn ligger där på hemmet. Gamla och trötta. Vad kommer de prata om då? Björns OS-guld? Alla världscup-segrar?

Knappast. De kommer än en gång ligga dubbelvikta av skratt åt minnet av julavslutningen 1993. Ibland kan ett yppat könsord vara lika minnesvärt som alla idrottsprestationer i världen. Det finns många sätt att bli folkkär på.


Här, en annan vinkel av historien. Plus lite bilder på hur det ser ut här uppe i Lappskogarna.
......................................................................................

Dagen före doppardagen. Julafton hägrar. Snart väntar ett nytt år. Ett år då jag kliver ur stormens öga, går in i en ny tid, med ny arbetsgivare. Det ska bli oerhört spännande. Och jag är bara ett djupt andetag ifrån.

Iremarks dag med praktikant Masken

Sorry. Ni vet hur det är med praktikanter. De tar mycket energi. Masken, en välkänd slugger och pratkvarn på Casino Cosmopol i Göteborg, har sprungit runt på mitt kontor hela veckan och inte lämnat mig en ledig stund. Nu har jag använt två arbetsdagar till att korrekturläsa och justera hans text. Var bland annat tvungen att, med respekt för Iremarks fru, ta bort de delar som bestod av för privat karaktär. Iremark har verkligen låtit Masken komma honom inpå livet. Här har ni resultatet.

Här är en vanlig måndag i Mats Iremarks liv. Sanningen är vacker men inte Mats.

Av: Masken.

Dagen börjar med att vår hero vaknar och ser sin fru och barn och tänker att "jisses är dom fortfarande kvar" och så börjar även denna dag med ett leende. Efter en nypa luft i sin herrgård i en förort strax utanför Göteborg går han in och sätter på sin dator, medans datorn laddas sjunker Mats sakta ner i sin 25k stol och pillar sig i naveln för att hitta svaren till sitt perfekta liv. Datorn är nu up and running och det är dags att påbörja veckans kontrollräkning av samtlig cashflow på hans nätkonton. Även denna gång går det upp för honom att "ta mig fan, 200k upp denna vecka oxå". Efter frukosten som består av specialimporterad parmaskinka från Italien, soltorkade tomater och ett glas Brämhults morotsjuice så har klockan blivit 13.00.
 
- Nä, nu är det dags för jobb, säger Mats för sig själv och drar på lite grind.
Efter att ha vunnit sin nionde 500bb-pot med AAxx mot AAxx så tänker han att nu är det dags att pilla sig lite mer i naveln. Efter lite kvalitetstid med frugan där dom diskuterar huruvida hon skall vara med i Förortsfruar eller inte så börjar klockan närma sig middag. Men han orkar inte vänta på maten hemma utan säger att han käkar på casinot. Sagt och gjort, han hoppar in i sin Lexus och drar ner mot sin privata parkeringsficka bakom casinot. Vänligt hälsar han på vakterna som blir helt lyriska över det faktum att Göteborgs mest kända och levnadsglada pokerprofil hälsar på just dem.
 
Väl inne på casinot har han tid över och väljer att vaska en röding på ett glas vatten. Vattnet är ju gratis men det bryr sig inte Mats om som lägger 5-hunken vid kranarna och tänker att det snart kommer nån nit som slickar i sig den. Klockan är 17.00 när Mats beställer sin sedvanliga räkceasarsallad utan körsbärstomater och med extra stora romansalladsblad. De extra stora salladsbladen beställer han endast för syns skull, självklart lämnar han sedan kvar dem på tallriken för att visa att det är han som bestämmer.
 
Efter middagen är det dags för måndagsrebuy, men oj...Mats ser att det bara finns 20k i plånboken så han beger sig till cashieren för att plocka ut en bråkdel av sina gröna siffror. Mats tar nästan aldrig ut pengar från Casino Cosmopol, så när han visar den nya kassörskan sin id och säger att "jag skulle vilja ta ut lite smet" så blir hon smått chockad. Efter ett tags letande efter hans kvitto i pärmen, utbrister hon "det finns inte dä..." hon hinner inte säga klart meningen innan hon ser att Mats har en alldeles egen pärm. Hon tappar den i golvet och ut flygger runt hundra A4 med påtaggade depplappar. Mats ler förnöjt för andra gången idag och säger:
- De kallar mig Iremark, Mats Iremark.
Kassörskan fnissar generat, ber om ursäkt och hävdar att hon är ny. Noble som han är svarar Mats:
- Det är inga konstigheter, kunde hänt vemsomhelst. Inte mig, men vemsomhelst annars.
 
Han reggar sig för turren och ser några grindbekanta sitta i baren. Mats går fram och säger att "det är 500 i bounty på mig idag". Alla skrattar och tycker han är så rolig som bara Mats kan vara.

Efter lite tjöt så startar turren och hjälten skuttar till sin plats. Idag går dock inte turren Mats väg men vad gör det när PLO-bordet är fullt med fisk. Han smyger sig ner och tar sin plats, frågar vad folk sitter med. Runt 5-10k, svaras det. Ok, säger Mats och lägger upp två stycken 50k placks. Det blir lite skratt och redan i första potten blir det en 5-vägs all in som Mats vinner. Och så fortsätter kvällen.

Men nu börjar problematiken. Mats har vunnit för mycket pengar och racksen räcker inte till för att bära allt.
- Ni hade väl anställt mer folk för att göra mig tillfreds! gormar han på floor.
- Jodå det har vi, men just idag satte du rekord i att busta folk så din extrapersonal har
inte hunnit börja kvällen än, svarar den stackaren.
Mats som vanligtvis är en väldigt lugn och förståndig ung man blir nu rasande. Mitt i all turbulens kommer han dock ihåg att han har ju fan en trisslott i fickan. Det finns inget annat som lugnar ner honom som triss-skrapande. Han skrapar fram x2 först, och blir genast förvånad över sitt motflyt "hm va e detta för skit". Men snart kommer den underbara verkligheten ikapp honom när han ser att det är tre likadana summor på lotten. 75 kronor.
- Yes, utropar Mats, som inte bryr sig om pengarna utan endast känslan att vinna.
För dessa 150 spänn slår han på stort och ber om en flaska bubbel. Nej, nej, inte champagne, bubbelvatten, Loka naturell närmare bestämt.

Klockan har blivit 01.15 och Mats pallar inte att vänta på fisken utan beger sig till kassan och gör ytterligare en depp, som fyller upp hans pärm till bristningsgränsen. På utvägen skriver han en autograf till floormanagern som smiter upp till sitt kontor och ramar in mästerverket.
 
Väl hemma lägger han sig i sin Hästens säng, pillar sig återigen i naveln och viskar till sin fru:
- Du har det bra du...


Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0