dybban poker

Jo, Roffe. Jag har vaknat nu. Med lite ont i ryggen. När jag ramlade hem från kasinot i natt låg Norrländskan och slumrade i en bäddad soffa. Hon hade tagit död på ett kryp i sängen och predikade övertygande om att hela sovrummet nu var hemsökt av farsotsdrabbade insekter. Så jag gjorde henne sällskap i soffan. Därav lite sveda och värk. Men vad gör man inte för sin överlevnad...

I dag tog vi en titt på den mosade varulven. Aldrig sett något liknande. Ett vidrigt litet kryp. Har ingen aning om vad det är. Och kommer antagligen få leva i ovetskap.

Lappgubben fick mig som vanligt att tänka till lite med sin senaste blogg. Då jag är kroniskt nostalgisk kommer det av sig själv. Det där med att tänka tillbaka. Till det som var.

"Kommer ni ihåg vad vi drömde om? Inte drömde vi om dyra slicka liv." sjunger Tomas Andersson Wij.

Nä, det gjorde vi inte. Det var tider av skulder. Tider där det gick lika bra att leva utan pengar som med. Tider där, om man ville tjäna cash, kämpade med reklamutdelning och snöskottning om man ville. Och ville man inte så var man helt enkelt utan stålar. Vi delade lika. Bjöd. Och bjöd tillbaka.

"Vi var av kött och blod, innan kriget kom, och sköt på allt det vackra inom oss."

Ju mer pengar man tjänar, ju mer vill man ha. Det ska läggas på hög. Användas till ingenting. Som försvar - jag är vuxen nu. Måste ta ansvar. Kanske får barn någon gång...

Just nu är vi ekonomiskt rikare än vi någonsin varit. Ändå återkommer vi alltid till de där dagarna när vi var utan pengar. De där kvällarna när vi plankade in på Stadshotellet i Eksjö för att vi inte hade råd med inträdet. Då vi snodde dricksen på bardisken för att kunna köpa en stor stark.

Och vi kallar den tiden "den bästa". Vad beror det på?

"Kommer ni ihåg hur det kändes då? När tonen var så ren och intensiv i kärlek och musik i fest och politik och hur allt det där förändra våra liv."

Veckans krönika handlade också om min kroniska nostalgi. Hur det kanske ändå är naturligt att vi byter ut gamla drömmar mot nya. Och hur pokern hjälper mig lite i min åldersnoja.

Nu. Dusch. Sedan After Work på Linnéterassen med Optikern och Hannanas. Jag kan nästan lova att om tre-fyra öl kommer vi att börja prata om hur jäkla kul vi hade för tio år sedan...

Ibland måste jag ge mig själv en bitchslap och sätta på den där låten som farfar alltid gick och nynnade på. Den med Jan Malmsjö. "Vår bästa tid är nu." Mitt i patetisk nostalgi är det faktiskt sant.

I natt ska jag dissekera vår insekt. Kanske har vi hittat en ny art.