Nostalgi
I dag tog vi en titt på den mosade varulven. Aldrig sett något liknande. Ett vidrigt litet kryp. Har ingen aning om vad det är. Och kommer antagligen få leva i ovetskap.
Lappgubben fick mig som vanligt att tänka till lite med sin senaste blogg. Då jag är kroniskt nostalgisk kommer det av sig själv. Det där med att tänka tillbaka. Till det som var.
"Kommer ni ihåg vad vi drömde om? Inte drömde vi om dyra slicka liv." sjunger Tomas Andersson Wij.
Nä, det gjorde vi inte. Det var tider av skulder. Tider där det gick lika bra att leva utan pengar som med. Tider där, om man ville tjäna cash, kämpade med reklamutdelning och snöskottning om man ville. Och ville man inte så var man helt enkelt utan stålar. Vi delade lika. Bjöd. Och bjöd tillbaka.
"Vi var av kött och blod, innan kriget kom, och sköt på allt det vackra inom oss."
Ju mer pengar man tjänar, ju mer vill man ha. Det ska läggas på hög. Användas till ingenting. Som försvar - jag är vuxen nu. Måste ta ansvar. Kanske får barn någon gång...
Just nu är vi ekonomiskt rikare än vi någonsin varit. Ändå återkommer vi alltid till de där dagarna när vi var utan pengar. De där kvällarna när vi plankade in på Stadshotellet i Eksjö för att vi inte hade råd med inträdet. Då vi snodde dricksen på bardisken för att kunna köpa en stor stark.
Och vi kallar den tiden "den bästa". Vad beror det på?
"Kommer ni ihåg hur det kändes då? När tonen var så ren och intensiv i kärlek och musik i fest och politik och hur allt det där förändra våra liv."
Veckans krönika handlade också om min kroniska nostalgi. Hur det kanske ändå är naturligt att vi byter ut gamla drömmar mot nya. Och hur pokern hjälper mig lite i min åldersnoja.
Nu. Dusch. Sedan After Work på Linnéterassen med Optikern och Hannanas. Jag kan nästan lova att om tre-fyra öl kommer vi att börja prata om hur jäkla kul vi hade för tio år sedan...
Ibland måste jag ge mig själv en bitchslap och sätta på den där låten som farfar alltid gick och nynnade på. Den med Jan Malmsjö. "Vår bästa tid är nu." Mitt i patetisk nostalgi är det faktiskt sant.
I natt ska jag dissekera vår insekt. Kanske har vi hittat en ny art.
Jag bara älskar när våra Fagbetbloggar går in i varandra liksom...
Faktum kvarstår ändå. Vi hade skitroligt när vi inte hade ett öre. Eller så har man glömt allt det tråkiga. Förmodligen är det så.
Jag längtar ändå tillbaka.
Det kommer du att göra om tjugo år också. Tro mig.
Nu vill jag veta hur insekten såg ut. Jag hatar såna där konstiga djur som man aldrig sett förut.
Jag har sett den berömda monsterinsekten och kan säga så här...
Trumvirvel.......
......En silverfisk
Men.. den hade ju vingar. Det har väl ändå inte silverfiskar..
Här ligger uppenbart en gravad kackerlacka i sjön...
Mäh...allvarligt? En silverfisk med vingar. Störtlöjligt. Jag förväntade mig en sån självlysande grön spindel som jag hittade i Haggans blomkruka förra året, eller en sån konstig spyfluga med getingrandig bakkropp. Eller världens största skalbagge...silverfisk...besvikelse...
Det var förmodligen en helt vanlig flygmyra.
Såna hade vi i miljoner på taket för några år sedan.
Ganska spejsigt asså...
Röven var ju helt bepansrad. Jag känner att det lutar mer åt utomjording än insekt. Riktigt läskig jäkel. Så nu har vi flytt till Norrland någon vecka i väntan på invasion...
Å Roffe: Vi får köra en längre följetong någon gång, så skriver vi var annat kapitel...
Bepansrad röv...vingar...utomjording...
Det är Jadbäck!
Fulltankad på vodka Red Bull.
Jag skulle också ha valt soffan...