dybban poker

/ Anna Dabrowski

 

Jo, men jag håller med Anna. Det är tydligt att staten försöker sopa det här under mattan. Det första steget i denna stora mörkläggning är att skriva pressmeddelanden och banka på stora trumman så att landets alla tidningar lägger nyheten på förstasidan. 

 

Och så slänger vi in en polisanmälan på det.

 

Det är en så jädra briljant mörkläggning att ingen förstår storheten. Det är en levling hård som granit. 

 

På kontoret: 

- Men hörrni. Vi måste sopa den här skandalen under mattan. 

- Ok, men hur? 

- Ett pressmeddelande kanske? 

- Genialt Henry. Genialt!

 

Och jag håller med Anna igen. Hade poker-botar upptäckts på någon annan sajt så hade staten säkerligen yrkat på straff och fängelse. För poker-botar har väl aldrig upptäckts tidigare? Detta är ju första gången. 

 

Andra sajter har väl varit kliniskt befriade från botar? 

 

För inte kan det väl vara så att andra sajter inte polisanmält utan bara stängt av botarna i tysthet? 

 

Nä. Det vore ju skandal. Och skandaler vet vi ju hur de ska tystas på bästa sätt - med ett pressmeddelande. Och jag har inte sett några pressmeddelanden från andra sajter angående poker-botar så jag tar bara för givet att de aldrig har förekommit...

 

 

 

Dybban var nära att krocka med en spårvagn idag. Seriöst. Han var sjukt nära. Och bilen var lånad också så han vill absolut inte att det ska komma ut, för då skulle ägaren gå bananas och hävda att han varit oaktsam bakom ratten. Vilket självklart inte var fallet. Spårvagnen liksom anföll bakifrån, från ingenstans. 

 

Seriöst så har nog aldrid spårvagnar åkt där innan dybban åkte där vid Vasaplatsen med bilen. När planterades de spåren? 

 

I och med detta pressmeddelande vill dybban sopa allt under mattan. Det må vara skandalöst, men allt är precis som vanligt...

 

Extra meddelande till Optikern: 

 

Din bil är ok. Förutom någon liten skråma där bak. Knappt synbar från 100 meters håll. Spårvagnen hann bromsa i tid. Tur för den. För det var inte mitt fel. Och det här pressmeddelandet har du aldrig läst. Det är endast en levling. Något skadestånd borde inte komma på fråga. Ok, fattar du?!

Jo, jag tänkte att tidens tand inte kan nagga på mig. Skava på min stamina. Det var vad jag tänkte. 

 

Jag trodde att min kropp var ungefär den samma nu som för 18 månader sedan när jag lade ner min fotbollskarriär. 

 

Så jag tänkte att jag, utan andra förberedelser än att ha letat fram något av mina fem par Adidas Copa Mundial i förrådet, kunde gå in och dominera en minusgradig fotbollsträning på division 6-nivå. Efteråt skulle tränaren antagligen komma fram och be på sina bara knän om att jag skulle ta upp karriären igen och i en fri roll på mittfältet leda deras lag till en så efterlängtad serieseger. Jag skulle svara:

 - Schemat är tight nu. Men jag ska fundera på saken...

 

Det var ungefär så jag tänkte, faktiskt. 

  

Jag har nog aldrig tänkt så fel, faktiskt. 

 

Veckans pokerkrönika handlar om hur varje pokersession kan bära i väg dig på vägar du aldrig kan förutse. Som till en fotbollsplan i februari. 

 

Vi hade fått in ett Pokerlandet-citat i varje samtal under årets alla tourstopp. Minst ett. Helst skulle ju hela samtalet bestå endast av Pokerlandet-citat. Det fanns och finns någon slags klassisk humor i det som aldrig kan dö. Sällskapsresan-klass.

 

Det blev inte mindre roligt då en av huvudkaraktärerna, Niclas Lundqvist, var med på våra resor. Man kunde alla ordväxlingar utantill. Ändå vek man sig dubbel så fort någon citerade Pokerlandet för 512:e gången. Jag kan inte förklara humorn riktigt. Det är något odödligt över den bara. Något legendariskt. 

 

En man citerades dock oftare än andra. Han var citatens okrönte konung. Det var något speciellt med honom som inte gick att sätta fingret på. Han var bra på poker. Av det lilla man visste om honom så verkade han smart. Men vissa saker han sa i den där dokumentären. Det fick den där hårda, all-vetande ytan, att krackelera. Man såg den lilla tjuriga grabben i honom. Och det var man tvungen att älska på något sätt. För man kunde känna igen sig. Alla har vi väl någonstans ett barn som bor kvar inom oss. Jag tycker synd om dem som inte har det. 

 

Jag har för mig att Eric Hugo gjorde det bäst. Höll Hellman-nivå. Ni har väl alla era personliga favorit-citat från tidernas bästa (och enda?) svenska pokerdokumentär. Mitt är onekligen det när personen i fråga precis har förlorat en stor pott under WSOP Main Event. Och i vredesmod ställer upp på en intervju. 

 

 

/ Ken Lennáard 

 

 Och. 

 

/ Ken Lennáard

 

Jag tycker det är fantastiska citat. Ken säger det alla pokerspelare känner ibland. Men med tanke på att han är ett av den tidens, i alla fall enligt honom själv, bästa pokerproffs så borde han liksom ha så pass mycket stolthet och kunskap att inte skylla tio års WSOP-olycka på otur. Proffs känner nämligen till pokerns självaste hjärta, dess essens. Turfaktorn. Och de låter inte nedslås av att den går emot för de vet att det förr eller senare jämnar ut sig. Och det är väl det som gör citaten så härliga. Barnet i Ken kan ändå inte låta bli att känna sig orättvist behandlad. 

 

Med den bakgrunden sker det som sker på en toalett i Barcelona. Jag vet i stort sett ingenting om Ken, förutom att jag kan alla hans citat i Pokerlandet utantill. Och att han varit en förgrundsfigur under pokerboomen i Sverige. Det kan finnas någon slags sensmoral i att vårt första, och enda, möte skedde på en toalett, men jag lägger ingen värdering i det nu. 

 

Hur som helst. Efter en lång dags poker var jag vidare till dag 2 i en pokerturnering. Jag belönade mig med ett par öl och var nu tvungen att ta mig till kasinots toalett. Efter avklarat ändamål tvättar jag händerna, jo jag tvättar händerna till skillnad mot allt för många pokerspelande män! 

 

Då hör jag från höger: 

- Tjena Dybban!

Jag vänder mig om. Och där står han med sitt klassiska tandläkar-leende. Ken. 

 

Jag blir lite paff. Den där låten med Galenskaparna "Under en filt i Madrid" börjar rulla i huvudet på mig. Fast bara melodin. Texten gick mer åt "På en toalett i Baaarcelonaaa. Mötte jag en gambler från Solnaaa." Jag visste inte om Ken var från Solna, men en bra text är en bra text och ska inte få stå tillbaka för såna petitesser. 

 

Kanske blev jag lite starstruck. Här hade vi gått och citerat samma människa i månader och år. Och nu stod han där.

- Jag gillar din blogg, sa Ken. 

Men så höjde han snabbt ett ögonbryn i en smått faderligt dömmande uppsyn. 

- Fast inte när du skriver skit om mig.

 

Jag kunde inte minnas att jag skrivit någon skit. Möjligtvis författat något ironiskt inlägg om fru Dabrowski, men det tyckte jag sannerligen att paret kunde tåla med anledning av deras framtoning. Vi lämnade ämnet. Började prata turneringen i stället. Ken var också vidare till dag 2. Vi var båda rätt shortstackade dock. 

- Men dag 1 är en transportsträcka. Det gäller bara att ta sig vidare, sa Ken. 

Det lät bra tyckte jag. Men kommer inte ihåg att jag kom på något smart att säga tillbaka. Alla Pokerlandet-citat  åkte runt som i en torktumlare i huvudet. Skulle Ken kunna ta skämtet om jag citerade honom? Eller skulle jag bara bli den tusende tönten på rad att göra samma sak? Jag gick på det sistnämnda antagandet och höll käft. 

 

Ville ändå ge Ken en liten hyllning för att artigt avsluta i god stil innan våra vägar skiljdes åt. Funderade på hur mitt i vårt vardagliga pokersnack? Kom på att han själv ser sig som en slags grundare till pokern i Sverige så det kändes ju självklart att spinna vidare på det. Jag hörde orden jag skulle få fram i huvudet. "Jag vet nog vad du gjort för pokern i Sverige, Ken. Bra jobb!" Samtidigt som jag mös åt den 2,5 procent låga rejken (som Ken anser sig ligga bakom) på Svenska Spels cashgame som jag sparat så mycket pengar på i min dagar. 

 

Jag tog sats. Försökte att inte snubbla på orden. 

- Jag vet nog vad du gjort...

Då vände allt på bråkdelen av en sekund. Ken såg på mig med röda ögon, vände ryggen och försvann. Jag stannade förvånat upp. Med avslutningen av min mening kvar på läpparna. Ken fick aldrig höra de sista orden. I efterhand fick jag i stället veta att han hade tagit det jag sagt som en förolämpning. 

- Jag vet nog vad du gjort...

 

Om jag hade vetat det jag vet i dag om Ken så kanske det hade varit menat som det. Om jag hade läst de förundersökningar om Ken som jag läst i dag så kanske jag till och med hade blivit lite rädd, i stället för starstruck, på den där toaletten i Barcelona. Men då visst jag inget om det. Då var Ken mest roliga citat för mig. En sköj pokerkändis. 

 

Men nu valde Ken att göra en påbörjad hyllning till en förolämpning. Det kändes lite tråkigt. Kanske är han så van att bli förolämpad att han tar för givet att bli det. Man kan också undra vad Ken anser sig ha gjort om han nu säger sig bli förolämpad när någon säger "jag vet nog vad du har gjort...". 

 

Varför kunde han inte lika gärna ta det som en komplimang? Det har jag faktiskt undrat över. Känner Ken själv att han har anledning att skämmas över "vad han gjort"? Om inte så fanns det väl ingen anledning att känna sig förolämpad? 

 

Kanske drog han bara en förhastad slutsats. Bränt barn vill in i elden sägs det.  Och det är ju det där barnet i Ken, som gillar att skriva om bajs och brakare, som gör att man på något sätt har svårt att bli upprörd över saker han gör och skriver. 

 

För man känner igen sig. Alla har vi mer eller mindre stora barn inom oss. Det är som med Pokerlandet. Det går inte att förklara humorn riktigt. Men man skrattar ändå. 

  

Snart kommer natten. Eller är den redan här? 

 

Det är sex år sedan han dog i dag. Och ikväll har jag höjt glaset i en tyst skål endast för honom. Sen tog jag en klunk till för att hans son snart ska bli pappa. Min bästa kompis ska bli pappa. 

 

Så lever vi vidare. Genom minnen om träskor, verktyg och golfsvingar. Genom att vi sätter avtryck i varandra. Som min pappa gjort i mig. Som din pappa gjort i dig. Som du kommer att göra med dina barn. 

 

Egentligen räcker det att göra avtryck i en enda människa. Genom en enda handling, text, kyss eller utdragning. 

 

Det räcker för att alltid få leva. Aldrig dö. Så länge vi minns lever de. 

 

Det är en rätt hisnande tanke efter en kväll i soffan med Melodifestivalen. Efter något så banalt gör det nästan ont att tänka så stort. Och så går det till när man tänker bort ett par timmar av sitt liv. 

 

När man ser den där ringen på pappas långfinger, farmors vigselring, för sitt inre. Och jag kan tänka på den där ringen en hel dag. Så lever farmor nu. På ett långfinger. Ett långfinger som bär ett helt bibliotek av minnen. 

 

Så en dag kommer jag kanske också att ha en vigselring på mitt långfinger. Kanske två. Och lika många bibliotek. 

 

Det var kväll nyss. Men här kommer natten. Och kasinot är öppet några timmar till...

 

Dags att sätta avtryck någonstans. Få tusen intryck själv. 

Jag såg att Leo "ISILDRooN, Fishhater" Nordin har börjat skriva dagbok på PF. Om hur det är att komma ur en downswing. De senaste 50 dagarna är han back runt 200 000 dollar.  

 

För några veckor sedan var jag och besökte Leo i hans hem i Åhus. Då beskrev han hur det gnagde att vara i just en sån här downswing. Han berättade mycket annat också. Som att hans mamma inte skulle bry sig om han vann en miljon, men skulle ljubla om han kom hem och sa att han skulle börja plugga. Om hur legendaren Phil Galfond kontaktade honom för samarbete. 

 

Sen visade han lite prylar. Han gillar prylar. 

 

Synd att vi fick klippa bort rundturen med bilen. När vi "gjorde" Åhus by winter. Men man kan inte få allt. 

 

För er som kommer att följa en intressant och lärorik dagbok kan det kanske vara kul att se hur Leo har det hemma och höra ytterligare några tankar kring pokern och livet runt det. 

 

Här får ni Dybban flyttar in hos Leo Nordin. 

 

Den store Ken Lennaárd har börjat blogga igen. Mr Poker den allsmäktiga är tillbaka. 

 

Han fortsätter på den inslagna väg som han alltid haft när han bloggar. Han svingar åt allt och alla för att reta upp det som går att reta upp. Som den lilla killen i skolan som var ett huvud kortare än alla andra och var tvungen att väga upp det med att ha en dubbelt så rapp käft. 

 

Det är rätt underhållande. Särskilt när han ger sig på mig i sitt senaste inlägg. 

 

Jag inser givetvis att han skriver om mig för att jag ska svara och länka till hans blogg för att öka hans besökssiffror ytterligare. Inte mig emot. Jag får bjuda den allsmäktige på det. Vi är ju ändå i underhållningsbranschen.

 

Likt Hatten skriver även Ken saker om mig som inte stämmer. Som att jag livnär mig på 10/10 på CC. Jag har aldrig grindat 10/10 och kommer aldrig att göra. Den nivån har nämligen mycket högre rake än 20/20 och dessutom bara 100bb i maxinköp. 

 

Oftast blir det alltså 20/20, ibland 50/50 när det finns game, för lille dybban. Har för mig att Ken själv spelade 20/20 när han var här och hälsade på i Göteborg senast. The mighty king of poker borde väl kunna hitta högre spel än så? Nästan så att han borde skämmas över att gå ner på våra modesta nivåer och rensa arma low-stakes grinders på sina surt förvärvade bankrullar? Som att stjäla godis från små barn på väg till bion. Skämmes Ken! 

 

Jag tar gärna ett snack med den som kan bevisa att det inte går att livnära sig på 20/20kr på CC. Någon? Ken? 

 

Sen spelar jag ju minst lika mycket på nätet som live. Men det är en annan historia...

 

Jag skriver ju väldigt sällan ut handanalsyer så det skulle även vara intressant att veta vilka sådana som Ken Mr Poker-almighty-of-hevaen-and-water har sett som tydligen brister? Sen är jag ju smärtsamt medveten om att jag så klart inte kan komma upp i Kens nästan omänskligt precisa analyser som ingen i pokersverige någonsin kommer att vara i närheten av. Ingen. Någonsin. Men ändå. 

 

Nu vet jag inte om jag vågar skriva något komiskt retsamt tillbaka, för att ge igen liksom. Ken är ju känd för att ta illa vid sig om man skriver något elakt om honom. Och man vill ju inte att någon ska bli ledsen. Småbarnsfäder ska inte vara ledsna. Det vill jag inte bära som ett svart litet hål i hjärtat. 

 

Likt Alex Schulman som sänkte den ena personen efter den andra i sin blogg för några år sedan försöker Ken nu göra samma sak i underhållningssyfte. Även Schulman visade sig vara en rätt skör människa som blev sargad ända in i själen om någon nu vågade behandla honom på samma sätt. 

 

Schulman fick dåligt samvete till slut. Stängde bloggen. Jag vet inte om Ken ens har något samvete så chansen finns väl att han fortsätter blogga ett tag till. 

 

Personligen ser jag bara fram emot den underhållningen. Det är ju kul när det händer NÅGOT i en annars rätt stillsam pokerdamm. För min del får Ken gärna fortsätta kasta sten. Om det får honom att må bra. 

 

Och vi ses väl vid 20/20 borden nästa gång du hälsar på i Göteborg Ken? Om jag nu vågar stanna kvar vid bordet när Mr Poker-almighty-of-hevaen-and-water sätter sig ner med sin kvackande hand-anka och är allmänt lattjo? 

 

Det vettefarao. 

 

Det blev CC i går och deras 6-max igen. Många goa gubbar var där så det blev en kul kväll.

 

Kollade på Sverige-Argentina samtidigt. Jag tror jag har förstått nu. Hur bra det än går, så borde det alltid ha gått lite bättre. Det finns alltid något att klaga på. 

 

Är det inte en sorglig inställning till livet? Det är så jädra osexigt med lyckligt lottade människor som beklagar sig över skitsaker. 

 

Du kan läsa om kvällens osexighet i veckans pokerkrönika. 

Bara den irländska folkmusiken från de två skivor vi köpte hem för €10 talar om att vi varit i Dublin nu. Jag vaknade i dag och visste inte vilken dag det var. Tydligen tisdag. Jag var helt säker på onsdag. 

 

Det blev till sist en 24:e plats av 450 i turren i Dublin. Med de lägen jag fick var det inte mycket att göra. Lyckades till och med tur-dubbla med A8 mot A10 på tv-bordet. Då började jag tro på mirakel. Men nä. Var död på både lägen och kort. Till sist pushade jag med 12bb på knappen med A4. Syn av big blind med JJ och det kändes inte som något räddande ess var i närheten. 

 

En irländare tyckte att jag gjorde "en big push" med en så "dålig" hand. Han var inne på att jag skulle raisefolda eller bara folda. Jo, det låter som en bra idé med 300k i stacken med 12/24k i blinds och 3k ante. Jag sa "good point" och halshögg honom med blicken. 

 

Jag blev tredje bästa svensk. Bäst blev Nallebjörns-Rolle som kom fyra och tog hem €17k. Vi hade lika mycket marker när vi var 25 kvar så mycket bra jobbat. 

 

Norrländskan åkte ut på en 105:e plats sent dag 2 efter en förlorad flipp. Hon spelar inte live så ofta, men när hon väl gör det kämpar hon banne mig ända in i kaklet. 

 

Jag orkade mentalt inte spela några av sidoeventen utan höll mig helt till cashgames resten av resan. Det gick bra. Bättre gick det dock för Olof Thorson. Sista kvällen körde vi ett riktigt slaskigt 1/2 omaha med obligatorisk straddle på €5. Oftast blev det dubbelstraddlat och så vidare. Tror Olof startade med ett par hundra och träffade sedan allt som gick att träffa i takt med att promille-halten ökade i samma fart som stacken. Ett tag kändes det som om vi hade ett 50-tal i publik runt vårt bord. Jädrar vad vi skrattade. 

 

Först fick Olof in det i en trevägs-all in preflopp med skithanden 2478ds. De körde floppen en gång, och turn, river tre gånger. En belgare träffade toppset på floppen. Men Olof vinner ändå ALLA tre potter! Chansen för det är banne mig lika stor som om Jens Jadbäck skulle bli vänsterpartist, Ken Lennaard skulle erkänna underlägsenhet,  eller att Dan Glimne och Lapproffe åker på husvagnssemester till Falkenberg i sommar. 

 

Snart var det dags igen. Olof får inte det med AK9x mot Jimbos KK9x på brädan AK6. Jimbo har dessutom färgdrag. De bestämmer sig för att köra den dryga €4k-potten två gånger. Turn blank. River ess! Olof träffar en av sina två outs på första brädan. Nu skriker vuxna män i falsett! Andra turn blank. River: ESS! 

 

Jimbo satt bara som förstenad, rörde inte en min och trodde likt övriga bordet inte att det var sant. Olof hade träffat båda sina outs på båda brädorna. Hela bordet och publiken var i extas som om de kollade på tjurfäktning. Det sprutade vätska ur folks munnar ut på bordet så att dealern var tvungen att byta kortlek. Olof växlade sedan ut efter att ha 20-dubblat stacken, eller nåt. Sådan far, sådana söner...

 

Stackars Jimbo som väl var den enda vid bordet som var helt seriös, med luva över huvudet och musik i hörlurar. Det här med Omaha alltså. Jag är rätt nöjd med att jag oftast håller mig till texas. Mitt hjärta klarar inte sånt här. 

 

Jag tackar Toggan Poker Travel för en otrolig resa. Jag kände de flesta som åkte med redan innan. Men nu känner jag dem ytterligare lite bättre. Och de flesta har bara vuxit ännu några snäpp i mina ögon. 

 

Nästa stopp kan bli Paris i slutet av februari. Men den irländska folkmusiken får stå på ett tag till. Jag gillar den. 

Jag befinner mig i Dublin. Läs gärna min pokerkrönika om varför det här är ett underbart ställe för alla som älskar poker. Man kan skriva en liten novellsamling om varje sittning, varje spelare. 

 

I dag startar dag 3 av Main Event av Europeans Deepstack Poker Championschips. Det är 47 av cirka 450 spelare kvar. Jag har haft en sjuk turnering där jag aldrig varit över medelstack. Efter bara några timmar hade min gigantiska startstack på 50k försvunnit ner till 10k. 

 

Efter det har jag haft lite tur, men framför allt besuttit en riktig sittröv och tålamod. I en turnering med så otrolig struktur behöver man inte stirra sig blind på medelstack. Jag tänker enbart på hur många big blinds som finns i stacken och är man van vid att spela CC:s vardagliga turneringar så känner man sig också trygg med en stack på 20-40bb, vilket jag haft i stort sett hela tiden. 

 

Fick även sitta på ett livestreamat tv-bord någon timma. Det behöver nödvändigtvis inte vara någon vacker syn att se sig själv spela poker på tv. Du tror att du är felfri, ett levande live-monster utan tells. Du har fel. Alla kan nog lära sig en del av att studera sig själv ibland...

 

Vi är bara två platser från pengarna. Det är viktigt att jag får mig en slant, främst på grund av ett kläd-vad jag har med pokerprofilen Linkan. Den av oss som drar in mest pengar på högst tre live-turrar utomlands får bestämma vad den andra ska bära för kläder under CC-SM  senare i år. (Kom gärna med förslag på utstyrsel. Själv är jag inne på något rosa, gärna i velour...)

 

I övrigt vill jag bara varmt rekomendera denna turneringsserie som är ett bra komplement till EPT-cirkusen som är alldeles för dyr för den vanliga poker-älskaren. Här får du ett välordnat 4-dagars event för en tiondel (€550) av vad en EPT kostar. Med det följer otroliga cashgames, fina sidoevent, som ett higroller 2k-event i dag för dem som känner för det. Att vi dessutom är 45 Göteborgare som dragit hit tillsammans gör ju det hela ännu mysigare. 

 

Nu ska jag dra i mig någon vit jädra trekants-macka igen antar jag. Det här med LCHF är ju ett totalt mörker att försöka följa på en ö där 99 procent av all föda tycks bestå av vitt bröd. Sen: dag 3. Jag har 330k och blindsen börjar på 6/12k. Ingen fara på taket alltså. Nu ska sittröven få göra sitt. 

 

På återseende. Förhoppningsvis lite rikare nästa gång...

Jag bråkar aldrig med folk. Men jag tycker det kan vara lite kul att retas, det gör jag. Som med farsgubben för att han fortfarande i vuxen ålder inte kan äta ägg, eller filmjölk. För då "vänder det sig i magen, det måste vara allergi". Eller att han inte kan ta tag i den där träningen på grund av "ett knä som krånglar". Jädrar vad det där knät har krånglat...

 

Det är roligt att reta farsgubben för han blir lite sur på riktigt. Sitter och muttrar något ohörbart vid middagsbordet när resten av familjen småfnissar. Ok, nu låter det som vuxenmobbing. Men han retas allt tillbaka. Brukar antyda att vi snart har samma frisyr (han är helrakad) och annat elakt. 

 

Vad vore livet om man inte fick kivas och kärleksfullt gnabbas lite? Min bästa kompis Optikern vet. Han är den största retsticka jag träffat i hela mitt liv. Så har han ju fått en del stryk i sina dagar också när han skojat om fel truckerkeps som satt på fel kille var omodern...

 

I dagarna kanske jag råkade skoja med "fel truckerkeps" på twitter. Hatten Helander. 

 

Det började med att han skrev att han slutat med poker för att han inte vinner längre. Och fortsatte skriva att han inte orkar spela poker nykter. Det tyckte jag var lite roligt och skrev en skämtsam tweet till honom att "jag har ett tips som kan göra dig till vinnande i poker igen". (Syftade på att han skulle sluta spela onykter) 

 

Då gick han i gång lite och skrev: "Jag får Adrian Bussman DYRT som rådgivare om jag skulle vilja återuppta pokern,vad tror du är bäst?"

Blodet började nu rusa en aning på Hatten för han tyckte att det började bli dags för att utmana mig på duell, kasta handskarna! På något sätt fick han för sig att en highstakes-HU mellan oss skulle bringa ett medialt intresse som inte skådats sen Pokermiljonen. Han skrev: "Spela 100-200 med 50k på varje bord. Nätsänding och kommer ge mycket media.Vinst till Läkare utan gränser."

 

Jag var givetvis inte sen att haka på då jag tycker mig se ett hyfsat värde i att möta Hatten Heads up...

 

För att göra en lång historia kort kommer nu legenden Bengt Sonnert och eldar på diskussionen med glada tillrop, hävdar att han redan köpt chips och dipp och att nu får vi banne mig spela. Av någon anledning börjar dock Hatten tro att jag ska banga ur på grund av det höga inköpet och skriver att SvS kan gå in och sponsra mig. 

 

Jag gör då det stora misstaget att blanda in ironi i text. "Jag skulle bli förvånad om inte Svenska Spel såg värdet i att sponsra #hattenvsdybban. Vilket marknadsvärde!" 

 

Eftersom jag vet att Hatten är totalt oförmögen att förstå text så lägger jag dock till denna tweet direkt efter så att det inte ska bli något missförstånd: "Och speciell förklaring till Hatten ang. förra tweetet. Så vi undviker onödiga missförstånd.http://sv.wikipedia.org/wiki/Ironi"

Men Hatten läser bara den första tweeten och svarar på den då han tror att jag menar allvar. Han inser dock sitt misstag och går nu till hårt angrepp mot hela begreppet ironi i text: "Endast journalister som aldrig blir lästa,vägrar inse att Ironi i skrift är fullständigt iskallt!Kallas också harvärja."

Den som vill läsa hela den uttrycksfulla diskussionen kan ju gå in här och trycka sig fram. 

 

Ok, det var fredagkväll. Jag satt och grindade. Jag måste säga att Hatten har förmågan att göra en fredagskväll intressant. Det ska man ge honom. 

 

Men jag undrar. Den här snubben, vem är det? Det verkar som att han känner mig? Han har tydligen livnärt sig på spel i hela sitt liv. Det verkar som att det livet har gått hårt åt Hatten. 

 

Han får gärna kalla mig vad han vill. Elaka ord från personer man inte känner är oftast bara uppfriskande. Men jag trodde inte Hatten, som ofta talar om etik och moral, skulle försöka få mig att framstå på ett visst sätt genom lögner. Jag har nämligen inte besökt en "svartklubb" på många år. Och när jag frågade honom om han hade träffat mig på någon, så gled han undan, precis som han brukar göra den goda Hatten när han inte har på fötterna. 

 

Men hey! Det var fredagkväll och jag ska väl inte försöka framstå som guds bästa barn då jag säkerligen eldade på den gamle mannen något mer än nödvändigt. Jag ber om ursäkt för det, men ibland går det ju bara inte att låta bli. 

 

Han är trots allt underhållande. Att följa hans twitterkonto är ju som att ha en liten cirkus boende i mobilen. Med clowner, dvärgar, svärdslukare och allt! 

 

Och jag som bara vill ge Hatten ett litet pokerråd om att sluta dricka vid pokerborden. Kanske borde ge honom rådet att köra något slags alko-lås på twitter också...

 

Sen har jag fortfarande inte fått svar på frågan vad Adrian Bussman skulle ta för att göra Hatten vinnande i poker? 

 

Jag undrar när vi ska köra heads-upen? 

De sa att han var bättre än Dylan. Skivbolaget var säkra på att de hade hittat en ny världsartist. Men av någon anledning sålde inte skivorna i USA. Men han blev en hjälte ändå. Någon helt annanstans i världen. Utan att veta om det själv. 

 

Dokumentären "Searching for Sugar Man" (2012) om den bortglömda musikern Sixto Rodriguez, är banne mig det bästa jag sett på länge. En fullkomligt lysande story. Och jag vet inte om han är bättre än Dylan eller inte. Men en sak är säker: Sixto Rodriguez personlighet och historia berör som den sötaste Dylanlåt. 

 

 

Här kan ni se filmen gratis likt jag gjorde i torsdagskväll. Glodde på film och smårailade Norrländskan när hon spelade poker. När storyn var slut så var jag tvungen att lyssna igenom Rodriguez låtar. Och det gick bara bättre och bättre för Norrländskan och vi blev helt säkra på att det berodde på musiken och kunde därför inte byta artist. Så lyssnade in mig ett par timmar och har nu kärat ner mig rätt hårt. Norrländskan kom dessutom riktigt långt (4 av 1072) i sin turre och klonkade 75k! 

 

Pokern för mig har inte gått smärtfritt hittills i år. 2012 var bubblans år och det tycks fortsätta på samma linje i år. Bubblade 500kr Texas på CC i måndags på finalbord mot Olof Thorson, Fisk-Mackan och andra legendarer. Så 2013 är jag akterseglad av Norrländskan som ligger drygt 100 kalla laxar upp för månaden. Snart får man väl krypa till korset och be om lektioner...

 

Eller så tar jag tag i det i kväll och börjar visa upp lite resultat. Ännu en klassisk söndag. Precis vad veckans pokerkrönika handlar om: söndagar. 

 

Jag vet i alla fall vilken artist som står för soundtracket till kvällens grind...

2009 hände det sig att jag och Optikern åkte på en pokerresa till Tallinn. Som om gud fader själv hade lite långtråkigt och bestämde sig för att skoja till det lite så lät han en vulkan smälla av på Island. Röken spred sig snabbt öster ut. 

 

Vårt flyg ställdes in på grund av askmolnen så vi blev fast på ett lagom sunkigt kasino-hotell. Efter totalt fem dagar i Tallinn, två för mycket, så tittade glasögonormen allvarligt på mig. Och jag anade en sorgsenhet i ögonvrån när han suckade:

- Jag längtar hem. Jag saknar mitt jobb!

 

Vissa skulle ju prisa gud för hans practical joke av samma anledning, lite extra semester. Men inte Optikern. Alla människor borde få älska sitt jobb på samma sätt. Då skulle Sverige bli ett bättre land att bo i. 

 

Efter två veckor i Norrland så kan jag kanske ändå förstå känslan från Tallinn. Jag börjar sakna kasinot. Kan drömma om personligheterna och de märkliga spelen som man sällan stöter på på nätet längre. 

 

Det ska jag säga nästa gång någon kallar mig spelgalen. 

- Det är jag inte alls. Jag älskar bara mitt jobb. 

 

Edit: Veckans pokerkrönika handlar om att man faktiskt kan bli bokstavligt rik på kärlek också...

 

De där spelkvittona. Jag brukade ha dem i i ett speciellt fack i plånboken. Jag hade kunnat kalla det för spelkvittofacket. Men nä, det var bara ett speciellt fack. För spelkvitton. 

 

Fast spelade man på hästar så kallades det ju för bong. När jag var 11-12 år hade jag faktiskt hyfsad koll på de där fyrfotingarna. Spelade dagens dubbel för 10 spänn varje vecka. Sa att jag spelade åt farsan i spelbutiken.

- Men är inte du pastorns pöjk? 

- Jo, men pastorn gillar guds alla skapelser. Särskilt hästar...

 

Jag fick följa med mormors fantastiska gubbe Sture, det närmsta jag någonsin kommit en morfar, på Åby travet en gång. Det var bättre än Liseberg. Känner än i dag pirret i magen av att stå och skrika sig hes på en häst man aldrig hört talas om. Och vara helt lyrisk över att just den kusen som jag valde ut faktiskt vann. Lyrisk ända till Sture förklarade att han hade spelat plats, inte vinnare, på den hästen så att vi bara fick pengarna tillbaka, typ. 

 

Han var en feg spelare Sture. Och den fegheten har, tack och lov, kommit över även mig. Men han var en jädra mycket coolare gubbe än jag någonsin kommer bli annars. Han rökte pipa ibland. Och var trots en senig kroppshydda stark som en oxe. Sture brukade hjälpa till att bära pianot när vi flyttade. När han dog, dog också mitt intresse för trav. 

 

I högstadiet spelade vi på hockey och fotboll. 10 eller 20 spänn spelkvittot. Ja, herregud vad vi spelade. Alla gjorde det, varje dag. Trots att ingen hade åldern inne. Jag är helt säker på att en del av mina tonåriga kompisar snodde pengar hemifrån för att ha råd att spela vidare. Och jag tror personligen att jag var mer torsk på spel då än jag någonsin varit senare. Varena krona gick åt till att spela på oddset. 

 

Det där speciella facket i plånboken var helt överfullt. Jämt. Mestadels med förluster. 

 

I dag kan jag undra hur farao alla kunde få lämna in sina spel? Vi var ju minderåriga hela bunten? I dag är kontrollerna hårdare, straffen tuffare för spelbutikerna. Tror inte att vi hade lyckats lämna in så många spel live längre. I dag går de unga inte runt med en massa spelkvitton i fickan. För samhället har gått framåt, eller? 

 

Nä. För tillfället är det lättare än någonsin att spela för minderåriga. Öppna ett spelkonto i farsans namn och vips så ligger hela spelvärlden för dina fötter. Nu finns det dessutom fler spelalternativ än det någonsin gjort tidigare. 

 

Jag undrar hur stort mörkertal av minderåriga spelmissbrukare det finns där ute? Jag undrar hur spelbolagen tacklar dessa problem? Går det? 

 

Jag minns ju själv hur sjukt spännande jag tyckte att spel var när jag var tonåring, och den världen har ju inte blivit mindre intressant i dag...

 

Förutom travvärlden då. Men det beror ju mest på att Sture inte finns längre. Och att jag aldrig besökt Åby efter den där sommarkvällen då Lennart Forsgren segrade med hästen jag valde ut. Och vi vann pengarna tillbaka. 

 

Han var ingen riktig gambler Sture. För när han vann pengarna tillbaka tog han ingen ny lott. Vi gick hem till mormor och drack Loranga istället...

Jag funderar på om det inte är dags nu. Att göra det här till en blogg igen.  

 

Det senaste året har varit ett enda långt seriemord. I bland massmord. Av blogginlägg. Vet inte varför det blivit så. Men jag har mina aningar. Typ. Jag har blivit lite lat. Jag har blivit lite skitnödig. Jag har fått för mig att ingen bryr sig om mitt vardagsraljerande. 

 

Men. Jag tycker om att skriva. Jag saknar att publicera texter om den fantastiskt monotona vardagen. När jag började skriva den här bloggen, 2008, skrev jag den mer som en dagbok. Och i dag kan jag gå tillbaka och minnas händelser, situationer, från bloggen. Jag saknar det. 

 

Så jag ska ge det ett försök nu. Inte vara så skitnödig. Bara skriva det jag har i huvudet. Skriva lite oftare. Vardagslunk kan ju vara vackert i sig. Framför allt tragikomiskt. 

 

Just nu befinner jag mig i Umeå. Har blivit kvar efter nyårsfirande. Fick åka fyrhjuling i Ruskträsk. Hade inte en chans mot de norrländska grabbarna. Inte mot tjejerna heller. Fyrhjulings-skytte hette grenen. Ja, så firar jag nyår nu för tiden...

 

I dag träffade jag och Norrländskan hennes bästa kompis som precis blivit mamma. Vi fikade på Umeås dyraste café där en mazarinjävel kostar 26 spänn. (Nej, jag är inte snål. Det är PRINICIPEN om att en så liten kaka inte borde kosta mer än en Egyptisk dagslön. Då har jag inte ens nämnt kaffet som drog i väg på 27 spänn. Och då fick man servera sig själv!) Jag var på väg att spänna blicken i kvinnan bakom disken, men jag har ju så förtvivlat svårt att se arg ut så hon trodde väl snarare att jag flörtade med henne, och fick ett leende tillbaka...

 

Då Norrländskan, efter två fina pokerkvällar, bjöd mig så fick mazarin-priserna inte adrenalinet att tillta så som jag vill ge sken av. Vilken underbar känsla det är att bli bjuden! Som att frirulla sig igenom en timma av sitt liv. Många vill vara svenskt finkänsliga och hosta upp den där hundringen själva. Men om någon vill bjuda mig på något så är jag då inte den som är den. Sen att det är en lika fin känsla att få bjuda tillbaka är en annan sak. Jag älskar att bjuda också. Delade notor däremot - lika sexigt som Lapproffe i leopardmönstrad string. Inte för att jag har sett honom iförd just det klädesplagget. Eller fantiserat om det...

 

Hur som helst. Sidospår. 

 

När vi skulle sätta oss var Norrländskan på toa en sväng och jag blev ensam med den nyfödda och dess ömma moder. Vi väntade på att tre pensionärstanter skulle packa i väg från bordet vi ville ha. Plötsligt verkade de titta på mig på ett sätt jag aldrig hade blivit tittad på förut. De såg ömsinta ut. En på gränsen till respektingivande blick gav de tre damerna mig. 

 

Så det var så det kändes? Att bli betraktad som fader. 

 

Det var bara ett ögonblick. Sen försvann känslan. Men jag sög åt mig den och för några sekunder sträckte jag på mig lite extra. 

 

Jag behövde det. Som pokerspelare får man ta varje tillfälle det bjuds på att känna sig respekterad...

2012 är över och jag tänker på alla pokertexter som jag aldrig skrev. De har varit många. 

 

Jag är inne på mitt femte år som pokerbloggare. I bland tröttnar man på sig själv. På ältandet. Då är det bättre att  ta en paus än att mala på med texter som man själv finner ointressanta. I stället har jag skrivit en del för privat bruk, ett par texter kanske kommer fram till ytan i framtiden. Om inte annat så är det alltid bra för minnet att skriva ner händelser och personer som skiner upp världen lite. 

 

Däremot är jag stolt över att ha producerat 52 pokerkrönikor för Svenska Spel i år. Jag minns hur diskussionen gick i början av året då jag valde att hoppa på båten SvS. Personer som jag inte ens känner verkade arga på mig. Men jag har aldrig haft ont i magen över det. När jag ser tillbaka på de senaste 12 månaderna kan jag konstatera att samarbetet varit det bästa som kunde hända mig rent yrkesmässigt. Det har varit otroligt kul och inspirerande. 

 

Jag har bland annat fått spela in nio avsnitt av Dybban flyttar in och träffat nio unika personligheter. Utan att avslöja för mycket kommer det nog bli fler nästa år. För nu står det klart att jag kommer fortsätta arbetet med SvS även under 2013. 

 

Men alla pokertexterna då? Jo, även detta år kommer en del aldrig att skrivas. Som de flesta så vill jag inte upprepa mig själv i all oändlighet. Jag kanske inte är den som försöker flyga högst rent pokermässigt. Men när det gäller journalistiken runt pokern får vaxvingarna gärna smälta när jag närmar mig solen. 

 

Poker spelar jag för pengarna, alla möten, skratten. Journalistiken ger mig något annat. Någon slags inre tillfredställelse. Ett hål som pengar aldrig kan fylla. Den ger mig en verklig mening. 

 

Det är inte skandalerna eller de stora vinstsummorna som får det att kittlas i magen på mig. Mitt sidospår i år är att på något sätt gestalta människan. Och gamblingvärldens olika sidor. De ljusa. De mörka. De som fallit i skugga. Något som kan stå i kontrast till de lite mer humoristiska flyttar in-avsnitten. Drömmen är en dokumentärfilm. En film där jag och min medprodcuent får bestämma allt själva. Kanske stannar allt vid drömmande. Men om några veckor börjar vi filma. 

 

Vad som än händer så får jag chansen att utmana mig själv. Och när man gör det så utvecklas man. Vare sig det gäller poker eller något annat. 

 

Men först ska jag slappa klart i den oförstörda världen uppe i norrländska Ruskträsk...

 

Jag önskar er alla ett riktigt gott 2013!

Sen har jag väldigt svårt att skriva om poker när huvudet fylls upp av andra händelser i världen. Som att små 6-åringar skjuts med maskingevär. 

 

Jag ligger i soffan och debatterar amerikas vapenlagar med mig själv.  

 

Å ena sidan kan jag tänka att det aldrig är vapnen som dödar utan människorna som trycker på avtryckaren. Vill man få tag i ett vapen och skjuta någon så kommer man antagligen lyckas oavsett lagar. 

 

Det är som att skylla på skeden för att man äter sig fet på Princess-tårta. 

- Utan dig hade jag varit smal idag, ditt svin...

 

Men. Självklart är det så att om det finns vapen hemma så är chansen större att de kommer att brukas än om det inte finns. Chansen till olyckor ökar och en psykopat i ett tillstånd av vredesmod tar det han hittar. Det som är närmast. Och där i byrålådan låg morsans Colt...

 

Och i garderoben ett maskingevär. Ännu coolare än Colt. 

 

Jag är övertygad om att striktare vapenlagar skulle rädda många liv där borta i frihetens land. Kan man rädda en 6-åring per år borde det vara värt det. 

 

Men att diskutera vapen och dödsstraff med en del jänkare är som att försöka lära Glasögat på kasinot att det inte alls är större chans för en låg flopp om det kommit fyra höga på raken. Vi lever i olika världar. Ser saker med olika ögon. 

 

Mina borde dock se bättre än de av porslin...

Ramzi Jelassi vann EPT Prag. Satt och railade honom tills batteriet på mobilen dog på CC i natt. 835 000 euro i förstapris. Efter Knivens WPT-vinst på 2,7 miljoner dollar 2004 är det här en av de största svenska turneringsvinsterna genom tiderna. 

 

Men uj vad jag unnar Ramzi denna vinst. En helt skattefri dessutom vilket måste kännas extra trevligt i dessa dagar...

 

Så. GRATTIS!

 

För er som inte sett programmet och vill veta mer om denna yngling så kan ni kolla in när jag flyttade in hos Ramzi i våras. Jag undrar om han fortfarande kommer att använda Medmera-kortet nu? Och vad hade hänt om jag inte tackat nej till hans invit? Jag vågar inte tänka tanken...

 

 

Om rankingfinal och andra nyss spelade finalbord så blir det mer i veckan. Skyller mitt slappa uppdaterande med: det är mycket nu...

Klockan 16.00 drar årets rankingfinal i gång på CC i Göteborg. En trevlig händelse. 18 spelare får slåss om totalt 200k eller nåt sånt. Känns som en fin gratisturre. 

 

Mina insatser under årets turneringar på CC har varit en besvikelse. Jag har inte spelat så mycket under hösten men borde ändå ha lyckats komma betydligt högre upp än en total 13:e plats. I dag får man nämligen marker efter hur många poäng som skrapats ihop. Mats "BLINDSHÖJNING!!!" Iremark kommer alltså få mer än det dubbla i marker mot mig själv "Jag Gulade Ted". Tror han landar på drygt 50k och jag på typ 24k. Vi är ju dock hyfsat djupa så det är med gott självförtroende jag ger mig in i leken. 

 

Leken som för övrigt är en enda stor hyllning till Ted. Alla som någon gång har träffat Ted vid ett pokerbord vet vem det är. För man glömmer honom aldrig. Whiskeyrösten tränger längst in i minnesbalken och stannar där. 

 

I år har ett gäng av oss därför valt att döpa oss till olika Ted-inspirerade nick. 

 

Mats Iremark- BLINDSHÖJNING!!!

- Ted brukar inför varje blindshöjning vråla just så över lokalen för att personalen ska ha koll på vad som händer...

 

Förutom det har vi "Dinner for two" på 16:e plats. Ted brukar alltid dra det skämtet när han får handen 69. 

 

Till sist: 

 

Vem Gulade Ted - Martin Emanuelsson

Jag Gulade Ted - dybban

Vemfanärted - Jens Thorson

 

Kanske uppdaterar jag händelserna här på twitter i eftermiddag. Må bästa Ted vinna!

 

Det är samma visa varje år vid den här tiden. Jag kan inte slita mig från den här Musikhjälpen. Tv:n står på dygnet runt. 

 

Jag vet inte hur mycket rent vatten pengarna de samlar in räcker till, det spelar ingen roll. Jag tycker att själva grejen är fantastisk. Mest för att jag får tillbaka tron på människan. På svenskarna. 

 

Förutom alla lysande artister och intressanta människor som kommer och hälsar på i studion så är min favorit när de intervjuar vanligt folk i telefon. Det finns så himla många fina människor där ute. Det är lätt att glömma det ibland, tyvärr. 

 

Men Musikhjälpen påminner mig. Den har fungerat lite som Julkalendern jag skriver där jag just nu intervjuar 24 olika pokernick på Svenska Spel. Ni hittar dem här. Folk är så himla trevliga! Man vill krama om varenda en och fråga om man får bli deras vän. 

 

Till och med DonRollo gjorde ett positivt intryck. Blev smått chockad över hans sammetslena röst och trevliga sätt. Det är nästan lite irriterande att man inte får gå och vara lite irriterad på någon längre... 

 

Nä, idag känns det som att man vill ligga med hela världen. Till och med en man som heter Lasse, som dagens pokerkrönika handlar om. 

 

Fick dessutom en sida länkad till mig av en pokerkille. Gå in här. Där kan du skänka en 50-lapp till Musikhjälpen och samtidigt visa att vi pokerspelare inte bara är en egocentrisk cancersvults på samhällskroppen som pastor Gren skulle uttryckt det. Pengarna går till arbetet att ge barn i slummen rent vatten. 

 

750 spänn har vi samlat ihop hittills. Det borde gå att få upp den summan med några kronor. Med tanke på hur fina alla människor är idag! 

Man läser. Tar till sig. Vaknar upp. Och några dagar senare är man tillbaka i slummern. Samma lunk. Tills någon skriver något några månader senare. Då vaknar man igen. För några dagar...

 

Därför kan skrifterna om spelberoende aldrig bli för många. Aldrig komma med för korta intervall. 

 

Jag ska erkänna att det är lätt att bli avtrubbad. Genom åren har jag träffat så många människor som uppvisar samma symptom. De är slavar under spelet. Något i deras puls gör att de inte kommer att stänga av datorn eller lämna kasinot innan alla pengarna brunnit. 

 

Och det kanske är sant det de säger? Alla som lever på spel har någon slags missbruksgen inom sig. Jag har en; det måste jag ha. Kanske klarar jag bara av att hålla tillbaka den lite oftare än andra? 

 

Men jag har också haft de där kvällarna. Vilken pokerspelare har inte haft det? Då hjärnan säger en sak: "Sluta nu, du spelar inte bra. Du är inte i balans. Fortsätter du spela så kommer du bara förlora ännu mer." Och pulsen, reptilblodet svarar något annat: "JAG SKA VINNA TILLBAKA.HÅLL KÄFTEN!" 

 

Lugn som en nattvard utanpå. Eldig som helvetet där inne. De där kvällarna slutar nästan aldrig bra...

 

Även om summorna det spelas om inom pokern generellt har stangerat de senaste åren, främst på cashgame på nätet, så är det fortfarande mycket pengar det spelas för. 

 

För en pokerspelare som jag själv är det som att svära i kyrkan. Pokerbolagen och kasinon vill inte ta i det med tång. Men jag vet att jag är nära sanningen när jag säger: 

 

- För en hobbyspelare utan bankrulle är det nästintill en omöjlighet att "överleva", behålla plusset, under en längre tid inom pokern. 

 

I dag krävs det förutom ett stort pokerkunnande även en hel del pengar i ryggen för att kunna slå variansen och leva på poker. Få har det. Och i dag är det givetvis allt svårare att skrapa ihop den där grunden. 

 

Som när jag grindat turneringar på CC. Under en period i år spelade jag varje måndag (500kr rebuy) och onsdag (2200 kr Second Chance där man kan använda sin second chance till att göra en addon). Priset per vecka för dessa turrar landade i snitt på 2600+4200= 7800kr. På en månad hamnar vi på hisnande 31 200kr. Jag sprang ruggigt kallt under några månader. Det kändes inte som att jag vann en flipp och blev utdragen på de mest löjeväckande sätt. På två månader hade jag knappt en cash och hade ett minus på typ 50k. Springer man samtidigt lite kallt på cashgame, 10k back på en kväll är ju standard i denna sjuka värld, då kan det bli läskigt. 

 

Ett sådant minus är ju helt omöjligt att klara av som vanlig hobbyspelare, om man nu inte har en VD-lön att falla tillbaka på eller ärvt sin excentriska mångmiljonär till mormor.  

 

Alla förstår nog värdet i att ha en stadig bankrulle då. Och då pratar jag inte om 100k. Det är pengar som, med lite oflyt, kan vara borta på några månader om man spelar på normala live-nivåer. Har man inte tillräckligt med deg bakom kommer man förr eller senare hamna i en tillräckligt djup svacka för att gula. Även som en "vinnande" pokerspelare kommer du till sist att knäckas av variansen. Variansen är så dödlig...

 

Ändå har jag sett så många spelare som jag vet är just hobbyspelare komma tillbaka vecka efter vecka utan att vinna. Jag funderar på hur de har råd. Och det enda jag kommer fram till är: de har nog inte råd...

 

Bland pokerspelare i dag är respekten för pengar inte stor. I alla fall vill man gärna att andra ska tro att man är pojken med guldbyxorna som aldrig behöver bry sig om några tusenlappar hit eller dit. Det är fortfarande coolt att spela högt på nätet, även om man kanske egentligen skulle tjäna mer pengar på lägre, enklare nivåer. 

 

Min senaste pokerkrönika handlar om den ständiga kukmätartävlingen som pågår bland oss. Det finns inga ord för vad jag tycker om pokerspelare som ska utmana varandra på highstakes heads-up i chatten trots att det är uppenbart att rullen inte finns där. Min senaste pokerkrönika handlar om Ikaros. Om att flyga för nära solen. 

 

Så vad ska man göra åt problemet? För det första tror jag det är viktigt att inte skämmas för att erkänna att man kanske är på gränsen själv. Att inte lura sig själv att tro att man har alltid har koll. För det finns knappt någon inom denna bransch som alltid har den där brinnande pulsen under kontroll.  

 

Spelmissbruket är så mycket mer utbrett än vad det någonsin talas om. Det finns bland oss alla: highstakes, lowstakes, hobbyspelare, yrkesspelare. 

 

Låt oss ta hand om varandra lite. Låt oss se varandra. För vi kan inte lita på att något spelbolag elle stat gör det åt oss. 

 

Låt oss fila bort skammen som ligger som en blöt järnfilt över att kallas beroende eller missbrukare. Det kommer sannolikt göra att allt fler vågar prata om det - vågar söka hjälp. 

 

För vi är alla människor som faller i olika fällor i livet. Det är det människor gör. Vi faller. Om och om igen faller vi. Skillnaden är att vissa får hjälp att ta sig upp igen. Andra inte...

 

Jag hoppas att jag aldrig blir tillräckligt avtrubbad för att glömma det.