dybban poker

2009 hände det sig att jag och Optikern åkte på en pokerresa till Tallinn. Som om gud fader själv hade lite långtråkigt och bestämde sig för att skoja till det lite så lät han en vulkan smälla av på Island. Röken spred sig snabbt öster ut. 

 

Vårt flyg ställdes in på grund av askmolnen så vi blev fast på ett lagom sunkigt kasino-hotell. Efter totalt fem dagar i Tallinn, två för mycket, så tittade glasögonormen allvarligt på mig. Och jag anade en sorgsenhet i ögonvrån när han suckade:

- Jag längtar hem. Jag saknar mitt jobb!

 

Vissa skulle ju prisa gud för hans practical joke av samma anledning, lite extra semester. Men inte Optikern. Alla människor borde få älska sitt jobb på samma sätt. Då skulle Sverige bli ett bättre land att bo i. 

 

Efter två veckor i Norrland så kan jag kanske ändå förstå känslan från Tallinn. Jag börjar sakna kasinot. Kan drömma om personligheterna och de märkliga spelen som man sällan stöter på på nätet längre. 

 

Det ska jag säga nästa gång någon kallar mig spelgalen. 

- Det är jag inte alls. Jag älskar bara mitt jobb. 

 

Edit: Veckans pokerkrönika handlar om att man faktiskt kan bli bokstavligt rik på kärlek också...