Tack för leran. För lördagarna.
Jag var åtta år när jag såg min första Premier League-match på tv. Ett lag var blått, ett rött. Jag tyckte han den långa med mustasch såg fräck ut. Mål gjorde han också. Så jag började hålla på honom och de röda. Ian Rush och Liverpool.
Det var på den tiden engelsk fotboll var engelsk fotboll. Då det var fult att filma. Då mittbackarna var två meter långa och gjorda av sten. Då skotten gick rakt och hårt utan löjliga skruvar. Då planerna var leriga. Och domarna inte blåste frispark för annat än rena överfall och brutna ben.
Jag har väl haft Liverpool som favoritlag i Premier League sen dess. Men i ärlighetens namn har jag inte kunnat ta något annat fotbollslag än Öis till mitt hjärta på riktigt. Och i dag är Steven Gerrard långt i från lika fräck som Ian Rush. Som en moppemusch kontra en pälsmössa på överläppen. Det går inte att jämföra.
Det är svårt att minnas vilka fler som spelade i den där matchen för 22 år sedan mot Everton. Minns bara Rush.
Och den där rösten. Den som dog i dag. 75 år gammal.
Men om jag sluter ögonen kan jag fortfarande höra den. Kommer nog att kunna resten av mitt liv. Lars-Gunnar Björklund. Vilken hjälte. Tack för alla lördagar framför Tipsextra. Alla ord. Minnen.
Vila i frid.
Lars-Gunnar Björklund.
Edit: Och ni som suktar efter lite pokerläsning så hittar ni den i veckans pokerkrönika som beskriver en kväll på kasinot.
Ännu en krossad dröm
Det började lite för bra. När jag dubblade efter bara några händer med nötstege mot toppset så visste man ju att kvällens tur-kvot redan var förbrukad.
Efter det kunde det bara gå nedåt. Och det gjorde det. Fick inte en kul näve till och när jag väl försökte veva var det alltid någon annan som vevade bättre.
Efter fyra timmar, när knappen höjde, blev jag därför helt lyrisk av att hitta en ögonbrynshöjare som KQ i lilla blinden. Skickade in 20 bb utan att tveka. Blixtsyn av AK. Ingen hjälp. Och några hån senare satt man och tröstkäkade princesstårta i stället...
Det finns dock ett gäng sköna lirare kvar. Jag håller personligen mina tummar för en pokervän och familjefar som jag lärt känna efter många gemensamma kvällar på CC i Göteborg. Han är på alla sätt ett föredömme för alla professionella pokerspelare och jag önskar honom all lycka. I kväll fortsätter SM Main Event på Svenska Fisk.
Jag kommer dock inte att raila utan drar, i vanlig ordning, ner och spelare 500kr rebuy på CC. Har tre raka finalbord utan lycka och tycker mig vara värd en liten klonkelibonk.
För varje förlorad turnering krossas en dröm.
De där drömmarna blir som en drog. Du älskar att leva i dem. Hatar när de tar slut. Så nästa dag söker du en ny dröm att leva i. För det finns alltid nya moln att sväva på. Nya chanser.
Förr eller senare måste man dock ta sig en titt i spegeln och kontrollera vad som är vad: drömmar och mardrömmar. Dikt. Verklighet. Det är en av de saker som man måste lära sig för att överleva som pokerspelare. Att stanna upp ibland. Inte bara köra på och drömma drömmar som troligtvis aldrig kommer bli något annat än just det.
Dikter är vackra. Det är inte alltid verkligheten...
Och poker är i allra högsta grad verklighet. Det kan inga drömmar ändra på.
Men i kväll. Då svävar nya moln över Packhusplatsen i Göteborg...
Att vakna till en fantastisk dag
Jag gav mormor några tips inför Dybbans invitational som spelades i går med 18 tappra spelare.
- Till en början mormor, innan du kommit in i spelet så ta det lite lugnt. Om du får två kort som är höga och likadana så gå all in. Och gör likadant om du får ett ess och en kung på handen. Alla andra händer kan du kasta.
I andra handen, i sin första pokerturnering någonsin, gick mormor all in. Och blev synad av morsan!
Vafarao, tänkte jag. Två monster uppe mot varandra. Jodå. Morsan hade KK. Mormor: J4 off!
Mormor åkte ut. Men jag måste ändå gilla att hon tog egna initiativ. Aggressivitet är alltid attraktivt vid ett pokerbord. Och säger det inte något om vad poker kan göra med en människa? Jag tror den kan driva fram saker som du inte trodde du hade inom dig, på gott och ont.
I dag, söndag, är en fantastiskt dag. Trots en riktigt fin festnatt på Puta Madre i Göteborg kommer jag vakna klarvaken och i fysisk form som om jag ska dra tre mil på längdskidor under eftermiddagen.
I kväll, klockan 18.00, är det SM Main Event på Svenska Spel. För mig är det årets roligaste nätturre. Främst för att det är den med flest svenska spelare i. Och den med störst medial uppmärksamhet. Jag ser det inte som någon omöjlighet att målet på 3000 spelare nås.
Dagen laddas med Vinterstudion. Slattar från gårdagens ostbricka. Lufsebyxor i soffan.
Jag lyckas sällan i stora fält. Men vem vet. Pokern kanske kan driva fram saker som jag inte trodde jag hade i mig i kväll. För en gångs skulle tänker jag inte sätta upp några mål eller någon plan. Planerna brukar bara utmynna som tvångstankar i huvudet. Och så slutar det med att man gör tvärtom bara för att överraska sig själv.
Mormor vet.
Heja mig i kväll. Heja er!
Skulle dött vid 27
Jag trodde aldrig denna dagen skulle komma. Tänkt att jag ska dö vid 27. Men jag är väl helt enkelt inte tillräckligt mycket rock för det.
Det är ju inte så att jag har någon dödslängtan precis. Tvärtom. Jag har bara inte brytt mig om att tänka framåt.
De ambitioner man hade som yngre, om att göra karriär och bli något, har jag borstat bort som ökendamm från axlarna. Vad ska jag med en karriär till?
"Jag jobbar för att kunna leva, jag lever inte för att jobba" som det så fint heter.
Pokern har gått lite upp och ner den senaste tiden. Live är jag orättvist behandlad. Har till exempel tre raka finalbord i 500 rebuy-turren på CC. Och tre bubblor! Helt sjukt.
Men jag har i alla fall plockat en del rankingpoäng och är i princip klar för årsfinalen den 14 december. 18 spelare kommer tävla om ett förstapris på 100-150k. Känns som en ok frirulle.
Under SM på Svenska Spel har jag gått kall som snöblaskig asfalt. Trots fem spelade event är jag utan en enda cash. Men det är planerat. Jag har sparat all dybban-tur för att koncentrera den till Main Event på Söndag. Jag tror det kan bli över 3000 spelare och ett förstapris som närmar sig 1,5 miljon.
Jag hoppas att jag inte är för bakis bara. På lördag blir det en liten fest med de närmast sörjande för att fira den där dagen jag aldrig trodde skulle komma. Min 30-års dag.
Jag har lyckats få till en privat pokerturre på CC. Kanske inte till allas glädje. Och kanske lite sjukt att välja pokerspel, har jag inte fått nog liksom, på sin 30-årsfest. Men det ska bli grymt kul att se mormor lira poker för första gången i sitt liv. Bara det gör att det känns värt det.
Sen blir det middag på Puta Madre.
Och sen fortsätter jag med att inte tänka på framtiden. Dumt att offra tid på något som kanske aldrig ens inträffar. Jag har liksom aldrig brytt mig om en karriär men har ändå det bästa jobb jag kan tänka mig. Lever i en liten dröm. Det tar jag som ett bevis på att planen att inte ha någon plan är en rätt bra plan ändå.
Om horn i pannan
Jag saknar mitt jobb som journalist bortom pokerborden i bland. Här är en text som jag skrev för över 2,5 år sedan. En text om när jag fick en pratstund med Jimmie Åkesson. I dag känns den mer aktuell än någonsin.
Jag sitter inknödd i en minibuss på torget i Eksjö tillsammans med Jimmie Åkesson, partiledare för Sverigedemokraterna. Ute faller regnet som spön och hans inbjudan till tak över huvudet var för svår att motstå. Känslan är dock lite bisarr där jag sitter tätt ihop med en av Sveriges mest omtalade politiker och hans två närmsta män.
Jag sitter där för att göra en intervju om deras valturné inför EU-valet. De flesta vet att SD är ett rätt kontroversiellt parti. Vissa säger att de är främlingsfientliga, andra att de värnar om Sveriges bästa. Som journalist är min uppgift att vara neutral. Jag skulle ljuga om jag sa att det alltid är en lätt och självklar uppgift. Vi lider alla av att ha förutfattade meningar om andra. Det skulle vara smidigt om alla Sverigedemokrater var dryga och tröga. Men så är ju inte fallet.
Jimmie Åkesson har inga horn i pannan. Han skämtar om att de tyvärr inte har någon kaffeautomat i den lilla bussen. Killen är smart, trevlig och vältalig. Han rättar till sina glasögon, ler mot mig och pratar som om vi känt varandra i tio år. Det hela gör allt så mycket svårare. Man vill så gärna se saker i svart och vitt. Men det är inte alltid som det går. Sverigedemokraterna har inte fel i allt. Och Åkesson är för smart för att gå i några fällor.
- Vi säger bara det som alla tycker, men ingen vågar stå för, säger han.
Kanske det tänker jag. Det är lätt att dras med i snacket.
Lite senare på storgatan i ett kallt och ruggigt Eksjö pratar jag med en annan Sverigedemokrat. Han berättar att SD på Höglandet går framåt.
- Framför allt har många ungdomar blivit medlemmar, förklarar han stolt.
Varför lockas så många unga av ert parti? frågar jag.
Han svarar att ”Det kan ha att göra med att det finns många invandrare i skolan som har svårt att lära sig språket och kräver mycket resurser. Det går ut över utbildningen och drabbar de övriga eleverna.”
Svaret gör mig lite chockad. Det får mig på något sätt att vakna upp från Åkessons hypnos inne i värmen från minibussen. Kan det verkligen vara så att skolungdomar tröttnat på sina invandrande klasskamrater för att de har svårt att lära sig språket? För att de kostar för mycket? Jag har mycket svårt att tro det. För om det vore sant är allt det Sverige står för förlorat. Allas lika värde, allas lika rättigheter finns inte längre. För om vi kan tröttna på invandrarbarn som kostar för mycket för att de inte lär sig lika snabbt, då kan vi väl lika gärna tröttna på handikappade barn eller bokstavsbarn eller varför inte varje barn som inte har det lätt för sig i skolan? De kostar ju också tid och pengar.
”Sverigedemokraterna säger bara det som alla tycker, men ingen vågar stå för.” Det är inte bara Åkesson själv som säger så. Jag hör det uttrycket varje dag. På jobbet, i skolan, bland vänner. Men är det sant?
Saker är inte alltid svart och vitt. Det är inte Sverigedemokraterna heller. Hur gärna man än vill så har Jimmie Åkesson inga horn i pannan. Han kan till och med uppfattas som trevlig och sympatisk. Men om man går lite ut mot sidan och ställer sig där och lyssnar. Då finns det alltid någon som försäger sig till slut. ”De har tröttnat på invandrarna”. Eller var det de handikappade och boksstavsbarnen? Är det de alla tycker, men ingen vågar stå för? Att vi inte tror på ett Sverige där vissa får kosta lite mer för att de behöver det. Jag tror Sveriges unga är mer godhjärtade än så. Sverigedemokrater eller inte.
..............................
I dag behövde man inte ens gå lite åt sidan. Erik Almqvist var en av de personerna som satt i minibussen med mig och Åkesson. Expressens avslöjande visar att nedsättande tankar om andra människor finns mitt i partiets kärna.
Inte heller Almqvist har horn. Men i den där filmen där han kallar tjejer för hora och, tre mot en, attackerar en försvarslös människa med okvädersord för att "det är roligt att jävlas" - då undrar man ju...
Vad är det vi har röstat in i Sveriges riksdag?
Hemma hos Jonatan Hellman
Intressant gårdag. Men den får avhandlas när jag hunnit hämta andan. Bildbevis på en sjuk tatuering florerar redan på Facebook. Enligt Lapproffe är det den "fulaste gaddning jag sett i hela mitt liv, och tromig, jag har sett många..."
I dag blir det Superweekend på Casino Cosmpol. Som vanligt 3300 kronor i inköp och 2-dagars spel. Lillbrorsan kommer också och spelar så det ska bli kul att se om han klarar av att fortsätta med sina fina turneringsresultat.
Veckans avsnitt av "Dybban flyttar in" kommer från Växjö där jag hälsat på sommarens svenska WSOP-kung, Jonatan Hellman. Det bjuds bland annat på call-dans, handanalys och imitationer. Det var ett riktigt kul besök!
Friday I'm in love
I dag är det fredag. Varför skriva en sån självklarhet som ni själva kan räkna ut, tänker ni. Och det är enbart för att poängtera att det verkligen är fredag.
Som pokerspelarna spelar dagarna i vanliga fall ingen roll. De går in i - och om - varandra. En tisdag kan det vara fest och en lördag jobb.
Men i dag känns det verkligen som fredag. Det kan ha att göra med att Hogge med fru kommer till Göteborg för att dricka drinkar med oss. Samt att den berömda bacon-tatueringen inom några timmar ska bli ingraverad för evighet. Detta kommer så klart att dokumenteras. Snart får ni se hur den blev och vilket inskickat bidrag som vann.
Förutom fredagskänslan har Svenska Spels SM nyligen avlöst Pokerstars. En del klagar på två SM, men för mig som spelare är det klockrent med två. Bara fler roliga turnerigar med bra värde, tänker jag. Det roliga med just SM i poker är ju att vem som helst kan vinna ett SM-guld. Typ mormor. Mer om det i veckans pokerkrönika.
I går blev jag inför-dybban-flyttar-in-skype-intervjuad av Pokermagazines Rickard Åberg. Resultater ser ni här:
I övrigt kommer jag och Hellman ha ett eget kval till SM-Main Event på Söndag kl. 20.00. Det heter "Samvetet&Dybban" och kostar 200 spänn, men har lite mer startstack än övriga kvalen har haft. Som extra krydda kan man vinna biljetter till fotbollslandskampen Sverige-England på nya Friends Arena den 14 november.
Nu: tatueringar och tango. Det är freeedag!
Sveriges bästa tjej!
Då Svenska Spel inte har något ladies event under sitt SM så känner jag mig i min fulla rätt att erkänna min Norrländska som Sveriges bästa pokerspelerska då hon vann tjejernas SM-deltävling på Stars i förrgår.
Det är nog bara att börja lära sig att leva i bakvattnet. Trots att hon kvalat in till stora live-event och vunnit större summor tidigare så är det så klart roligt för henne att vinna en titel.
Själv har jag ingen. Sverigerankingen 2009 var ju mer som en lång serielunk i jämförelse. Inte riktigt samma sak.
Jag undrar dock varför pokerstars blogg skriver att norrländskan heter Annelie Lundqvist, när hon heter Lindqvist? Jag undrar också varför de har letat reda på en vinnarbild där JAG är med på bilden?
Tror inte de stavat fel till någon av killarnas namn. Tror inte att någon av killarna har med sin tjej på vinnarbilden. Personligen tycker jag det är det samma som att förminska henne, flytta fokus på mig. Vad har jag med hennes titel att göra?
Om man nu tycker det är viktigt med ett ladies event där man citat: "Vill sätta fokus på de kvinnliga spelarna" så tycker jag det kan vara lämpligt att faktiskt lyfta fram tjejen som vann, låta henne vara ensam på bilden.
Särskilt när jag tycker att hon är en väldigt duktig pokerspelerska som förtjänar titeln utan skuggan från någon kille.
Men nu är det glädje. Och det vackra under allahelgona. I kväll blir det en tripp till tusen ljus på kyrkogården, rödvin hos Optikern och Hannanas och glutt på Så mycket bättre. Jag kan aldrig begära mer av en lördag.
Jarne
I går var jag och lunchade med Jarne. Jarne håller på Elfsborg, men är annars hur trevlig som helst. Vi lärde känna varandra i somras under Vegasvistelsen.
Det är sånt där man får gratis av att spela poker. Att träffa de där människorna som man annars aldrig hade träffat. Hur troligt är det att jag skulle luncha med en medelålders Jarne som jobbar på Försäkringskassan annars?
Som sagt, han gillar fotboll och brukar åka på diverse fotbollsresor. Tyvärr tar han en del felbeslut när det gäller fotbollen ibland, Elfborg är inte det enda.
Nyligen var han till exempel i Berlin för att kolla bragdmatchen Tyskland-Sverige i VM-kvalet. När det stod 3-0 och tyskarna ägde upp de blågula som Greg Merson skulle äga upp mig vid ett pokerbord, så sa Jarne:
- Blir det 4-0 så går jag hem.
Det blev 4-0.
Jarne gick hem.
Och missade den största svenska upphämtningen av ett svenskt landslag någonsin. Matchen slutade som ni alla vet: 4-4.
Jarne vill inte verka bitter. Men han är bitter. Jag tyckte så jädra synd om honom när han berättade, men kunde inte hålla mig för skratt heller för berättar så gött. Han får vara glad över att han drog livets vinstlott och får vara Jarne i stället. Man kan inte ha tur jämt.
Plötsligt hade vi lunchat i två timmar. Det kändes som en kvart. Så fungerar tiden med vissa människor. Såna människor ska man hålla fast vid.
Edit: I övrigt ny pokerkrönika ute om vår nya världsmästare Greg Merson. Om ännu ett film-manus.
Några tankar om förbundet
Mattias skrev nyss en blogg om förbundet. Och som vanligt svallar känslorna. Det kanske är just det som är problemet med pokerförbundet. Det är FÖR mycket känslor.
Gode Link skrev i en kommentar på i Mattias blogg:
"Att du tror att SvS-CC någonsin skulle gå med som samarbetspartner till Svepof är lite Tomtar-på-loftet-varning på dig faktiskt, iallafall så länge lagstiftningen ser ut som den gör."
Jag svarade så här:
"Menar du att SvS inte skulle vara intresserat av att samarbeta med Svepof? Eller att Svepof inte skulle vara intresserat av ett samarbete med SvS?
För mig är det uppenbart att frågeställning två ligger närmast sanningen. Det är inte säkert att det skulle kunna gå att lösa på ett för alla parter godtagbart sätt ändå, men om man ser till förbundets nät-SM så skulle det ju inte bli någon skillnad rent monopolmässigt att ha det på SvS eller Pokerstars. Jo, lägger man det på SvS så skulle antalet spelare bli fler förstås...
SvS var väl typ det enda pokerbolag som inte blev tillfrågade om något samarbete kring SM. Och hade de blivit tillfrågade så hade de säkerligen kommit med ett erbjudande.
Jag säger inte att det hade blivit bättre med SvS som samarbetspartner utan vill bara väcka frågan kring varför de inte blev tillfrågade.
Jag undrar VARFÖR de inte blev tillfrågade? För att medlemmarna i pokerförbundet inte vill ha med SvS att göra, eller för att utvalda delar i styrelsen inte vill det?
Även där är det uppenbart att styrelsen styr efter egna värderingar och inte efter vad pokersverige i stort vill eller skulle ha störst nytta av.
Återigen: jag säger inte att det skulle bli bättre med SvS än Pokerstars, förmodligen var Pokerstars erbjudande det bästa. Men att ha ytterligare ett alternativ att välja mellan kan knappast vara ett handikapp. Nu tog man inte ens reda på hur det alternativet såg ut...
Det ligger alldeles för mycket prestige i det här. Och prestige gagnar aldrig Sveriges pokerspelare, vilket är det egentliga målet med förbundet.
Allt gott kompis!"
Lina Olofsson skriver om och om igen hur SvS styr LI som i sin tur ägnar tid åt att skicka polisen på våra pokerklubbar. Det är mycket känslor. Lina tycks ofta skriva i vredesmod och fara i väg med en något onyanserad sanning.
Våra pokerklubbar lever inte farligt. De kan driva sina verksamheter nästan helt riskfritt. På ett par villkor: att de inte säljer alkohol eller sysslar med andra uppenbart brottsliga handlingar.
Hur ofta har polisen knackat på hos en pokerklubb som inte sålt alkohol utan tillstånd eller haft skägget i brevlådan på annat sätt? Att vi träffas och spelar poker är inte tillräckligt för att polisen ska bry sig. Det krävs något mer. Så var det i det senaste tillslaget mot klubben i Sundsvall. Alkoholförsäljning. Det spelar ingen roll vilken aktivitet som avhandlas på en lokal, om det så är knyppling som poker, säljer man alkohol utan tillstånd så finns det en chans att polisen hälsar på.
Men enligt Lina Olofsson är det SvS som skickar polisen på klubbarna på grund av att de spelar poker. LI är dumma. Svenska Spel är dumma. Polisen är dum. De förstår inte att poker inte är något farligt. JO! De förstår. De förstår alldeles utmärkt. Så låt bara bli att sälja sprit utan tillstånd och andra ofog. Spela poker. Ha kul. Slåss inte. Så kommer ingenting att hända.
I bland blir man förblindad av starka känslor. Kanske var det därför som SvS aldrig blev tillfrågade om SM. Frågan igen: var det det bästa för styrelsen, eller för landets pokerspelare?
Vi på trappan
På den tiden fanns det inga problem. Berlinmuren hade fallit och vi spelade fotboll på rasterna. Vi var bara 8-9 år, men höll ihop som om vi känt varandra en livstid.
Jag sitter längst ner till vänster. Skor med kardborrband. Jag ville alltid köpa med snören. Men farsan lyckades ständigt övertala mig. "Du vet ju att du kommer snabbare ut på rasten om du inte behöver knyta."
Det var vi: 82:orna. Jag trivdes alltid som en 82:a. Och det där gänget på trappan kommer alltid finnas där i en egen liten grop i hjärtat. Även om jag knappast kan påstå att jag känner någon av dem i dag. Jag flyttade från Filipstad några år senare, de blev kvar. Det är skitsamma nu.
Jag minns er alla som om vi träffades i går vid den instängslade asfaltsplanen. Var och en av er har jag en speciell historia med.
Han till höger om mig heter Per. Han: lärarns pöjk. Jag: pastorns pöjk. Fina pojkar.Vi snattade en porrtidning på macken när vi var nio. Såg ett par jättestora bröst på ett omslag. Aldrig sett något liknande. Världen stannade. Per stoppade hela vidundret under tröjan och jag sprang. Sprang för mitt liv medan Per blev tagen på bar gärning. Efter ett par hundra meter fick jag dåligt samvete för att ha lämnat min polare i sticket och gick skamset tillbaka till macken.
Våra föräldrar fick reda på allt sen. Men den officiella versionen var att vi snodde en Kalle Anka-tidning. Jag förstår än idag inte vad vi skulle med porr till? Vi var nio år! Och hur kunde någon gå på det där med Kalle Anka. Jag prenumererade ju på den...
Efter det trodde jag mitt liv var över. Jag var en tjuv och skulle aldrig kunna tvätta bort den stämpeln från mitt unga samvete. Hur skulle jag kunna få jobb med en sådan bakgrund?
Men livet var ändå lyckligt. Både farmor och farfar levde. Vi seglade på somrarna. Ankrade vid små öar i skärgården. Spelade yatzy i solnedgången. De somrarna finns det inget Las Vegas i världen som kan knäcka.
Pengar hade jag gott om också. Jag sålde jultidningar på vintern och fröpåsar på våren. Det var mest syföreningstanterna i kyrkan som köpte efter att farsan hetsat dem lite. All förtjänst sparade jag i en stor hästhandlarplånbok som jag ärvt från morfar. Jag var rikast i familjen, med råge.
Sen kom hockeybilderna. Då blev jag besatt och investerade varenda krona.
Lintotten med fotbollen i knät heter Sammy. Han var bäst i stan på hockey. En sommar fick han vara med på ett träningsläger med självaste Wayne Gretzky. Det fanns inget som kunde slå det då. Hade han varit några år äldre skulle han fått ligga med vem han ville. Killarna inkluderat. Sammy var vår fixstjärna.
Sen var det Johan, Gary, Ekan, Rehn, Wessner, Putte, Daniel, Jonas och Henke.
Ibland kommer de smygande en eftermiddag. Ibland golvar de mig som ett knytnävsslag om natten. Alla minnen. Alla ansikten på trappan.
Vi var födda 82. Fortfarande barn. Ändå kände jag mig så mogen. Så levande. Har jag någonsin varit så levande?
Farmor och farfar finns inte längre. Inga segel hissas. Men man får försöka se det positivt. Trots fadäsen med porrtidningen så löste det sig ju ändå med jobb till sist. I pokerbranschen är det inte så noga med bakgrunden...
Hälsar på hos Adrian Bussman
Ibland är det som med stjärnorna. Man ser dem där uppe, men förstår inte riktigt. En stjärnhimmel kan vara lika svår att ta in som att några av Sveriges bästa pokerspelare bor i en liten stad som heter Ludvika.
.
Ludvika ligger långt bort från allt som stör. Kanske är det just därför som de tre herrarna från samma trappuppgång lyckas hålla fokus?
.
Och jag kan inte låta bli att älska det där med att man inte lämnar allt bakom sig. Inte flyttar i väg för sakens skull. Att man stannar kvar där man trivs. Och bara blir bättre och bättre på poker.
.
Det är det som är så fascinerande med spelet. Det är ingen materialsport. Visst är det enklare om man börjar med pappas rulle. Men en mångmiljonär till farsa kan inte göra dig till en bra pokerspelare. Det är troligare att det stjälper dig.
.
Inför pokern är vi alla lika. Vi har lika stora chanser att bli bra vare sig vi sitter framför datorn i Stockholm, Göteborg eller Ludvika. En dator och uppkoppling mot världen är allt som behövs. Som fotbollsskor och benskydd.
.
Nyligen var jag och besökte en av landets största pokersnillen - Adrian Bussman. En av medlemmarna i Team 3000.
.
När han visade mig sin gamla dator på skrivbordet i hallen var det rätt sjukt att tänka att en av landets mest framgångsrika spelare satt just där när han spelade poker. Inga lyxiga skärmar, inga konstigheter. Bara ett exeptionellt pokertänk.
.
Bara Ludvika mot världen.
.
- Det var jättekul!
- Ja, jag vet...
Edit: De som vill slippa spela 25/50 euro cashgame för att möta Adrian vid pokerbordet kan göra det på söndag i Svenska Spels "Superkvalet" till SM Main Event. Där ställer han upp för en tvåhunka tillsammans med några av landets sportstjärnor.
.
Och missa inte min senaste krönika om besöket i Rom.
En helt vanlig lunch...
I veckan käkade jag lunch med mina pokerspelarkollegor Morgan och Nisse. Vi intog Leif Mannerströms finfina Kometen där luncherna liknar någonslags husmangormé. Eller jag och Morgan intog vårt fönsterbord. Nisse ringde och var förvirrat stressad. Han hade kommit lite längre i en turre än vad som var planerat.
- Men beställ ni, jag ringer en taxi och tar med datorn!
Tio minuter senare kommer Nisse in med datorn under armen. Vi har precis beställt in rödspätta och lax. Nisse deklarerar att det är finalbord.
Medelåldern på Kometen är närmare döden. Och där satt vi, den unga arbetande generation.Finrestauranger får inte stå i vägen för grinden. Pengana måste in!
Tjugo minuter senare stod han som segrare. Vi grattade med en golfapplåd och Nisse firade med ett extra stort glas mjölk.
En helt vanlig lunch helt enkelt...
Vad vore livet utan medrigg?
Rosjon hävdar i "The rosjon files" att jag har medrigg på SvS. Kanske med tanke på att jag sprungit hyfsat på senaste. Först hade jag tänkt tysta ner det hela med "inga kommentarer", men jag kan inte hålla käften om denna underbara kväll.
Jag och Optikern var på Gamla Ullevi under eftermiddagen för att kolla in när Öis bärgade seriesegern. Och visst, nästa år är vi tillbaka i Superettan. Så, tack SvS! För det är väl ni som sponsrar hela fotbolls-Sverige och bestämmer vilka som ska vinna serier?
Som vanligt när vi kollar på live-fotboll måste våra ADHD-hjärnor sysselsättas med live-spel och Stryktipsgrind. Stryktipset såg rätt kallt ut. Tills de sista tio minutrarna då Svenska Spel gick in och styrde upp det hela med tre, fyra magiska pling i rätt riktning.
Med bara minuter kvar satt vi med 13 rätt för en utdelning på typ 120 000 riksdaler. SvS såg nog att jag höll på att kvävas av all medrigg och fixade till så City fick göra 1-2, i 92:a minuten med en man mindre, borta mot West Bromwich. En rejäl utdelningssänkare. Men man har ju inte mycket nytta av stålar om man förvandlas till en jordgubbe på kuppen...
Till sist fick vi ut drygt 60k på raden. Min fjärde 13 rätt i år, men den största cashen. Jag känner mig så älskad!
I morgon drar vi till Rom ett par dagar. Det ska bli grymt kul, för jag har aldrig varit där men är helt frälst vad det gäller metropolens historia och arkitektur.
Om någon har tips på pokerställen i Rom får ni gärna maila mig ([email protected]). Så får vi se om Svenska Spels medrigg funkar även utomlands? Det skulle inte förvåna...
Dybban flyttar in hos Anton Wigg
Jag kan inte så mycket om Poker Global Index. Men jag är rätt säker på att ju högre upp man är på listan, ju bättre är det.
Anton Wigg rankas just nu som världens 50:e bästa pokerspelare enligt detta index. Och stämplar in som bästa svensk. Därför känns det extra kul att Wiggen är höstens första gäst i "Dybban flyttar in". Eller att jag får vara gäst rättare sagt...
Som vanligt är de människor jag får äran att besöka så mycket mer än pokerspelare. Inte minst Anton.
Lapproffe & Digestivekex
Jag har alltid haft en förkärlek för goda debattörer och förhandlare. Som min överlägsna favoritkaraktär i Game of Thrones, dvärgen med den knivskarpa tungan, Tyrion Lannister. Half the man, twice the brain.
Ibland räcker det dock inte med ett intellektuellt överläge för att avgå med segern. När fienden spelar smutsigt kan vem som helst stryka med. En del slag går helt enkelt inte att vinna. Kanske för att man måste ge upp vissa saker för att vinna något som är viktigare...
Jag vill inte jämföra Lapproffe med Tyron Lannister. Men jag måste ändå göra det. Inte på grund av kroppshyddan. Utan intellektet. Aldrig har jag stött på en större stilist inom pokervärlden. Aldrig har jag stött på mer hjärna blandat med humor.
Visst. Han kan vara smutsig i mun. Men hade han fått samma plats i våra hjärtan om han använt sig av skolsvenska? Hade han orsakat samma oreda om han inte var en störig jävel?
Ingen kan säga att Lapproffe är en galning i skogen längre. Det har han bevisat med sina profetior om och om igen. Han har mer koll på pokervärlden än vad vi har en aning om. Betydligt större insikter än jag själv. Med det menar jag inte att ALLT han skrivit varit rätt. För det är jag inte kapabel att yttra mig om.
En del av dem som fått smaka stora slevar av hans skit ser jag som mina vänner. Men efter ett tag har man förstått att gubbjäveln bara levlar oss. Skojar. Driver med etablissemanget.
Och är det någon värld som mått bra av att tas ner på jorden ibland så är det väl pokervärlden?
Mig får Roffe kalla kotlettfrilla resten av sitt liv. Det känns som en hederssak att få ett personligt smeknamn av lappgubben.
Kan det vara ett sista bevis på att Lapproffe varit rätt ute i sina svador mot pokersverige när folk lagt ner tid på att hacka hans blogg, dator och mail? För vem skulle orka lägga ner arbetstimmar på sånt om allt han skrev var rappakalja och rena lögner?
Det är med ett sorgset hjärta jag tar del av nyheten att gubben inte tänker blogga om poker mer. Inte för att jag tror att han alltid haft rätt. Utan för att det kommer att saknas något. Något viktigt. En störig jävel. En störig jävel som skrivit de mest underhållande texterna pokersverige någonsin har sett och kommer att se.
I morgon drar andra säsongen av Dybban flyttar in i gång. Min drömgäst, även under de första fem avsnitten, var Lapproffe. Mannen. Myten. Han har dock vänligt men bestämt tackat nej. Och jag förstår honom. Han vill inte vara en del av pokersverige längre. Att få skit själv för att man har obekväma åsikter är inga problem för lappen. Men när fienden ger sig på dem han bryr sig om. Då får det vara. Då spelar det ingen roll om man har rätt eller fel. Vissa slag är helt enkelt inte värda att vinna.
Som när jag och Norrländskan var och handlade i dag. Vi stod vid kakorna. Norrländskan ville ha Digestivekex. Jag tog fram Eldorados Digestive för 7:95. Hon nöp de brutalt övervärderade original-Digestive för 18:95. En sekund senare var förhandlingen igång och jag visste att mina argument var svårövertalade.
- Dina är ju mer än dubbelt så dyra. Och de smakar ändå likadant! hävde jag ur mig.
Jag gick på knock direkt med mina tyngsta slag och förväntade mig omedelbar underkastelse.
Norrländskan stod tyst en sekund. Tittade ner på sitt Digestive-paket. Det såg ut som om hon vägde sina ord i skallen innan hon tänkte presentera dem. Till sist: hon formade munnen. Men inga ord. Bara en tunga som, med hjälp av läpparna, formade ett pruttljudd så högt att kakavdelningen stannade upp.
Jag sa inget mer. Jag visste att allt var förlorat. Vi gick hem med de dyra kexen. I bland vinner helt enkelt inte rätt sida...
Jag har dyra Digestive i skafferiet. Men ingen har dött. I fortsättningen njuter jag av Lapproffes texter här i stället. De handlar bara inte om poker. Men en dag kanske om dvärgar?
För i dag tror jag Roffe bryr sig lika lite om pokersverige som jag om Digestivekex. Vi förlorade var sitt slag. Men vann förhoppningsvis något viktigare.
Är du bra på att rita bacon?
Så börjar det närma sig verklighet. Den som läste mitt gamla inlägg om Superweekend och bacon vet vad jag menar. Mr Bacon ska tatuera sig.
Jag tänkte därför ta tillfället i akt att utlysa en tävling. Priset:odödlighet.
Uppgift: Vi behöver alltså en skiss på ett bacon med pokertema. Baconet ska vara i fokus. Ni får välja själva om det ska vara i färg eller inte. Bara det är en schysst tatuering.
De som känner sig manade och är säkra på handen kan maila sitt bidrag till mig ([email protected]).
Vinnaren kommer att få sin skiss för evigt inristad, i kött och blod, på Mr Bacon. Det är vad jag kallar pris!
Det har varit mycket resande senaste tiden. Storuman-Umeå-Stockholm-Visby-Göteborg. Men nu är jag hemma. I kväll ska jag hälsa på en av mina bästa kompisar och hans nyfödda lilla pojk för första gången. Givetvis har vi inhandlat en full Öis-mundering till lill-grabben! Jag hoppas han blir glad.
Sen skrev jag ihop den där krönikan som kom till mig genom träningsvärken. Det blev något om en hund. Och att pokern bli utvecklingens största fiende.
Nu: laga middag. Nåt med bacon kanske?
Barbapappa har ont
Dagen efter. Dagen efter är sällan bra. Min överkropp känns som en mörbultad nersparkad barbapappa. Det enda positiva med denna värk är att det bevisar att jag faktiskt har muskler. Någonstans.
I går följde jag med Anton Wigg på gym. Jag hade inte lyft en hantel på tre år. Inget annat heller. Så här i efterhand kan jag plocka ut ett par tre, fyra (tusen) pokerspelare som jag kanske borde gått på gym med i stället. Lirare som hade fått mig att se vältränad ut. Men jag valde Mr Hunk i stället. Gick bredvid och kände mig som Gavin Smith, typ.
Gjorde även misstaget att väga mig. Har gått upp fem kilo under året. Och jag som intalat mig att det inte är jag - utan spegeln. Det kanske inte var så smart att ta ett sabbatsår från all träning i samma veva som man närmar sig 30?
Men nu orkar jag inte ens bekymra mig över min feta buk. Har så jädra ont. Kan inte lyfta armen. Inte röra axeln. Och jag intalar mig att tuttarna har svullnat upp till en b-kupa. Minst. Ändå lyfte jag bara hälften mot hulken. Eller var det en tredjedel? Minns inte. Det svartnade för ögonen där ett tag. Hörde bara:
- En till! EN TILL!
Jag orkade inte en till.
Senast jag hade träningsverk var under en GSOP i Salzburg då jag nästan inte kunde röra högertummen efter att ha räfflat marker tolv timmar i streck...
Nu ska jag läka. Sen ska jag köpa ett gymkort. Jag har köpt många gymkort i mina dagar. Inget har ju gått varmt direkt. Men nu. Har jag kanske hittat motivation? Vill inte känna mig som Gavin Smith. Vill inte vara byggd som barbapappa. Och jag är övertygad om att både vardagen och pokern tjänar på lite movement.
Tror jag måste skriva en krönika om det här pokerlivet. Vad det har gjort med mig. Och hur ont det gör att inse det.
Mer att älska säger vissa. Behöver man fler än en haka att älska så visst...
dybban.
"Jag är sååå imponerad av era telefoner"
Det finns en hel del saker med mänskligheten som jag har svårt att förstå. Som hur något kan vara helt ok ena dagen och helt ute andra.
Jag förstår inte varför polare skickar MMS till mig på sina nya mobiler? Varför bekanta lägger upp ännu fler bilder på facebook, twitter och bloggar? Bilder på en vit låda men en mobil i. Det hade väl gått an om det nu varit något unikt med den där mobilen de tar bild på. Men alla ser ju likadana ut! Det finns miljoner av dem!
Jag kan godta att småungar tycker det är rätt fräckt att ha "det senaste". Men vuxna människor!
Eller har jag missuppfattat saken? Det är väl en mobil vi pratar om? Ingen hjärtpump? Iphone 5 är väl en telefon? Hur kul kan man ha med en telefon? Hur imponerad kan man bli av en telefon?
I morgon ska jag köpa nya byxor. Fler avsnitt av "Dybban flyttar in" ska spelas in och man vill ju inte gå runt med hål i skrevet.
Eventuellt lägger jag upp en bild på twitter på mitt inköp. Det kommer vara "det senaste". Kanske ett par Acne. Med fickor och hela faderullan.
Ni kommer antagligen bli så imponerade som man kan bli av ett par byxor. Ungefär lika imponerade som jag blir av era nya mobiler...
Vad är så fantastiskt att vuxna människor kan tänka sig att köa i timmar för att få det? Iphone 5 så klart.
Balls of a tiger
Det enda jag egentligen begär av livet är att få lägga ut ett sånt här skryt-klipp på mig själv. Där jag är sjukt djupt i WSOP Main Event och bluffar all in på river. Med 10-hög.
Men nu är det tydligen för mycket begärt. (Hur kan det vara för mycket begärt?) Så jag får nöja mig med att lägga upp ett klipp på en kille jag lärde känna i Vegas i stället. Jonatan Hellman. Balls of a tiger. Eller vilket djur som nu har hårdast nötter?
