Spring Poker Week dag 2
I dag börjar dag 2 av Spring Poker Week Main Event. Det är 38 spelare kvar av 125.
Dag 1 var en jädra resa. Främst för att jag hade Piraten till vänster om mig hela vägen (mer om honom fram över). Piraten fick bland annat 100 spänn för att hålla käften en kvart. Han klarade två minuter innan han kläckte.
- Nä, jag hade inte klarat det för tusen heller.
Ja, det kommer en krönika i veckan om hur han, bland annat, chockägde WSOP-experten Jonatan Hellman så denne om han suttit i ett slutet rum hade börjat suga på tummen som tröst.
Själv ligger jag inget vidare. Har 65k med ett medel på 95k. Men bollen är rund som vanligt. Även om den alltid verkar få pyspunka när det väl gäller för mig i roliga live-events.
Om jag åker ut ska jag be Koivulaninen spökskriva min nästa blogg då jag vill att den ska innehålla en massa whine. Men då jag inte har samma whine-ordförråd som mäster-whinaren är det lika bra att han får plita ner allt då ni läsare enbart är värda det bästa. Fraser som att "Pokern kan suga mina håriga pung och självdö" är Bukowski-klass enligt mig.
På återseende.
I det gastronomiska strålkastarljuset
- Ta in vin-listan! ropade vi där vi satt vid ett väldukat ekbord redo att inmundiga en måltid från den högre skolan.
Lammytterfilé till huvudrätt. Vad kan passa till det då? frågade någon retoriskt som om vi faktiskt redan visste svaret. Fyra unga herrar vid ett väldukat ekbord vill gärna ge sken om att kunna sitt vin.
Min bäste vän Optikern som själv jobbat på systemet i unga dagar, och fortfarande hävdar sig kunna alla artikelnumren på bolagets sortimentet utantill, var inte med. Han brukar slänga sig fram, som Sunes farsa i Sunes sommar när de ska provskjuta pilbågen, och säga:
- Det här är inga leksaker. Nu provsmakar JAG vinet, innan han börjar rulla det i glaset, sniffa som en blodhund och gurgla det i gommen som om han satt i en tandläkarstol.
Så denna gång kanske man hade chansen att själv få det ärofyllda uppdraget, tänkte jag. Jag vet inte om de andra bara ville vara snälla. Eller om det var för att jag var åldermannen i sällskapet, men visst var det mig kyparen stegade fram till med flaskan som han introducerade med stolthet och korkade upp med elegans. Snart hade jag en munfull vin i glaset redo att bedömma.
Gossarna runt om tittade på mig då jag sofistikerat och världsvant rullade innehållet, för att locka fram alla aromer, precis som Optikern lärt mig. Jag sniffade som en blodhund. Rullade lite till. Jag satt i det gastronomiska strålkastarljuset. Och jag njöt av ögonblicket som kanske aldrig mer skulle komma tillbaka.
Sen tog jag en smutt av det röda elixiret. Lät tungan suga åt sig alla smaker och nyanser. Vaniljen, chokladen, druvorna från någon solig gård långt borta.
Så svalde jag långsamt. Lät det röda vinet bli ett med min kropp.
Och där och då peakar det hela. Alla sitter tysta och stirrar på mig. Kyparen väntar på ett utlåtande. Jag känner mig som en Idol-domare för några sekunder. Drar ut några tiondelar på ögonblicket, suger in strålkastarna. Här och nu kan jag avgöra någons öde. Min expertis kommer att stå till grund för sällskapets samlade njutning. Jag känner ingen tvekan.
- Magnifikt! utbrast jag och gjorde ett tecken med högerhandens fingrar för att förstärka min redan positiva reaktion.
Sällskapet sken upp, som om de funderade på en stående ovation. Allt var grönt. Dybban hade tagit sitt ansvar på allvar. Dags att klunka.
Kyparen såg nöjd ut. Ville säga något extra om kvaliteten på vinkorken. Bad mig lukta på den.
- Mmm, gott! sa jag .
Kyparen luktade också på korken för att konfirmera dess kvalitet. Han såg oväntat missnöjd ut och gick snabbt i väg. Snart kom han tillbaka.
- Ursäkta mig, men jag provsmakade vinet och det är tydligt korkskadat. Så vi byter givetvis ut flaskan.
Blickarna riktades frågande åt mitt håll, de var tydligt ute efter en förklaring. Men ibland är det bästa försvaret att hålla käften. Hörde bara någons ord inne i skallen.
- Det här är inga leksaker...
Sen tackade jag gud för att Optikern inte var på plats. Och att ingen jäkel kan något om vin. Egentligen.
Världens bästa HU-spelare
Halv fyra på eftermiddagen kan han sömndrucket dra ner handtaget och kliva fram ur dimmorna från pojkrummet. Ett rum som består av en säng, ett hundratal tomma snusburkar och en förjädra stor dataskärm.
Utan ett ord hasar han sig fram i köket. Med kisande ögon häller han upp en slät kopp kaffe. För snus och kaffe är livets elixir och allt går att övervinna med koffein och nikotin i blodet. Sen händer det att han ser oss andra. Då mumlar han något ohörbart. Och då frågar jag:
- Va?
Och då svarar han:
- Din mamma!
Då svarar jag aggressivt:
- Din mamma är min mamma!
Och då flinar han så att snusen sticker fram innan han väser:
- Jag är världens bästa headsup-spelare.
Då tycker jag det är dags att skaka på huvudet. För då får det vara lite nog för vad en lillebror som knappt hunnit över 20 vårar häver ur sig till en storebror.
Men då drar han in mig i sitt pojkrum och visar statistik på den stora skärmen som visar att han är rankad som världens bästa headsup-spelare på 30 dollars HU SNG. Och att han nu tagit steget upp och faktiskt är nära att vara bäst i världen på 60-dollars också. Han tjänar mest i världen på de nivåerna.
Och då blir en storebror aningen förstummad och måste ta en snus, trots att jag mår illa av snus, för ibland finns det en nytta med allt.
Någon hade, på sitt alldeles egna sätt, erövrat världen i det där instängda pojkrummet.
Så nu går han runt och kallar sig världens bästa heads up-spelare. Och jag kan faktiskt inte säga emot. Och man vet inte om man ska känna sig hotad eller stolt.
Men det är klart att det är aningen obekvämt när han slänger sig med epitetet som om det vore en doktors-titel i medicin som ska få morsan att låta honom komma undan att städa pojkrummet och diska efter sig för att han har så fasligt mycket viktigt för sig på jobbet.
I sommar ska han till Vegas också. Spela VM i poker har han fått för sig.
Jag ska dit med. Så i veckan var jag ute i riktigt god tid och fixade en massa dollar till resan. Som erfaren storebror tog jag givetvis mitt ansvar och frågade lillebror, som aldrig planerat något längre än ett toabesök fram, om han också ville ha dollars?
- Ja, kan du lägga ut för 5k eller nåt? frågade han.
- Vadå har du inga pengar, du som är världens bästa headsup-spelare? frågade jag tillbaka.
- Jo, men de är ju i rullen på pokerkontot?
- Du har alltså inga pengar?
- Jo, på pokerkontot?
- Har du allt du äger på pokerkontot?
- Ja?
Och det är då jag känner att jag helt plötsligt får ett litet överläge igen.
- Då kan man ju säga att du är pank för pengar på ett pokerkonto är ju bara playmoney innan du fått ut dem, hävdar jag.
Det tycker en lillebror var väldigt dumt sagt. Då säger jag, att har man inte ens råd att ta tåget till Lund utan att låna pengar av farsan så spelar det ju ingen roll om man så har flera hundratusen på ett pokerkonto någonstans på Malta.
Till sist ballar en lillebror ur och börjar citera Ken Lennaard att min skit stinker och att jag är en humla som tror att jag kan flyga. Sen frågar han om jag har överdosat på hybris-pulver?
Då skrattar jag. Och så skrattar han och mumlar något.
- Va? frågar jag.
Då svarar han:
- Din mamma!
Då svarar jag aggressivt:
- Din mamma är min mamma!
Då flinar han så att snusen sticker fram och väser:
- Jag är världens bästa headsup spelare.
Och då blir en storebror tyst en stund. Vet inte om han ska känna sig hotad eller stolt. Men till sist bestämmer han sig för att vara stolt. Lillebror kan få känna sig stor ett tag. Jag kan lära honom hur livet fungerar efter hand...
Vi börjar i sommar. Då ska jag visa hur man erövrar världen i Vegas. Med resväskor laddade med för lite snus. Långt bort från ett pojkrum.
Hejar på avstånd!
Han frågade mig om jag inte skulle med till Marbella och spela GSOP. Jag var sugen. Riktigt sugen. Så nära som dagen innan var jag nära att packa väskan.
Men jag blev kvar.
Och tur var väl det. För om jag nu hade åkt hade ju saker och ting inte alls blivit som de blev. Då kanske Andy inte hade gått in på finalbordet i dag som megachiplead!
Nästan 2,3 miljoner har han. Lika mycket som tvåan och trean tillsammans.
Enligt uppgifter har minst hälften av de markerna vunnits med hjälp av J2o, Andy "J-low" Johanssons favorithand.
€75k i förstapris. Inget annat räknas idag. GO GO GO!
Även om jag inte åkte med hade jag ju inte tackat nej till de där 10 procenten vi brukar byta...
Andy på resa med mig och Mattias i Barcelona. Legendarisk resa av flera anledningar.
Sluta diskriminera!
Det har blivit lugna dagar här uppe i Norrland. Korvgrillning och skoteråkning har varit det mest ansträngande på schemat. Och igår fick jag uppleva vårens första dag.
Varför man gillar Norrland...
Sen har jag hittat en ny kompis som vill lära sig spela nätpoker. Så jag tog på mig att instruera. Jag tycker det är aningen diskriminerande att vi bara efterlyser fiskar och åsnor vid pokerbordet. Alla djur borde få chansen.
Särskilt människans bästa vän.
Gömma nyckeln?
Norrlands inland igen. Tryggt och vackert. En meter snö, eller två.
Anders ber mig låsa dörren till huset i Ruskträsk. Jag frågar vad jag ska göra med nyckeln?
- Äh, låt den sitta kvar i dörrn!
- I dörren?!
- Ja, om någon vill komma in så kan de lika gärna gå genom dörrn...
12 timmar senare kom vi hem från hockeymatchen Skellefteå - Linköping. Det blev vinst för norrlänningarna. Och inga inbrott.
Det är något med att lämna nyckeln i dörren som jag gillar.
"Jag är MR_JIMMY!"
Jag har flyttat in igen. Denna gång hälsade jag på en av Sveriges bästa cashgame-spelare: Jimmy Jönsson. Eller MR_JIMMY om man så vill.
Han har en egen bastu, ett bio-rum och ett riktgt VD-kontor. Han väger dock upp detta med att äga Sveriges sämsta parkeringsplats. Allt för att saker och ting inte ska vara för perfekta. Det mår ingen bra av.
Jimmy är en otroligt ödmjuk, sympatisk och trevlig människa. Samtidigt vill han inte dölja att han har lagt ner ett extremt arbete på att komma dit han har kommit genom pokern. Tjänat de summor han har gjort.
Han verkar nöjd med sitt liv. Men ändå inte när det gäller pokern. Han har mer att uppnå. Lite som i veckans pokerkrönika.
Jag lärde mig också att man inte ska tro att man är bra på squash bara för att man vann DM i pingis som 11-åring...
Välkommen hem...
Jag stannade länge. Jag till och med återvände.
Att göra karriär. Flytta till storstaden. Det var vad de flesta ville i tonåren i Eksjö. Jag var aldrig en av dem. I min själ kommer jag alltid att vara en småstadsmänniska för det är där jag känner mig hemma. Nära till allt. Hälsa på snabbköpskassörskan vid namn. Kunna träna fotboll utan att behöva åka en timma enkel resa med pendeln. Gå på "Hotellet", traktens enda uteställe. Känna varenda en. Även idioterna. Det spelar ingen roll. Jag hälsar på alla. Har aldrig varit långsint.
Så när de närmsta polarna spreds vind för våg över landet stannade jag kvar. Jobbade på Intersport och sålde skor. Jag var aldrig någon bra säljare. Men det var kul att prata med folk. Man blev en del av samhället, en pusselbit som gjorde nytta.
Bengans ungar skulle ha fotbollsskor. Helene walkingskor. Hon den snygga i kassa på Konsum köpte det senaste av det coolaste. 09.00 till 18.00 fem dagar i veckan så sålde jag skor.
På storhelgerna kom alla polarna hem från Stockholm, Göteborg och Linköping. Berättade historier om storstan. Jag lyssnade storögt, men blev aldrig intresserad av att följa efter. Just då hade jag nog kunnat stanna för evigt som den där pusselbiten.
Men så träffade man kompisarnas föräldrar på stan. Och de berättade om hur lyckade deras barn var för de bodde ju i Stockholm. Som om man automatiskt blev något speciellt för att man bodde i en stor stad.
En dag ville jag se om det stämde. Så jag flyttade jag också.
Fem år senare kom jag tillbaka. För jag hade saknat hemma. Och insett att det inte stämde...
Men ibland rider livet sig själv och det blev snart en flytt igen. Nu till födelsestaden Göteborg som jag lämnade redan som liten. Jag spelade poker och kunde bo var jag ville. Världen var min arbetsplats.
De senaste åren i väg från Eksjö har varit lite speciella. Det känns som om staden har glidit i från mig. Och det gör lite ont. För min sentimentala personlighet gör att jag har svårt att släppa saker. Främst minnen. Men även städer och döda ting som påminner om livet.
Under påsken åkte Norrländskan hem till Storuman. Och jag till föräldrarna i Eksjö för att fira helgen med hela familjen.
Och kul att träffa polarna, tänkte jag.
Men inte en enda var hemma.
Det slutade med att jag satt inne i ett rött trähus, drack påskmust och spelade sällskapsspel tre dagar i streck. Inget besök på Hotellet. Inte en gång fick jag sträcka upp handen till någon bekant. Inte en gång fick jag ställa frågan:
- Vad gör du nu för tiden?
Inte en gång fick jag prata gamla fotbolls-minnen från division 4. De där som man måste ha druckit minst tre öl för att verkligen uppskatta.
I stället blev jag chaufför åt småsyskonen. Beskåda den där fyllemat-korvkön som man alltid gick till. Ögonblicken då människor visar sina mest tragiska sidor. De då de förvandlas till hormonstinna gorillor för att någon spiller senap på dennes jacka. De då folk bjuder ut sig till högstbjudande för kvällens sista chans att få ligg. De desperata blickarna. De tomma kommentarerna. Lukten av spya. Vissa säljer sig ruggigt billigt i den där korvkön för att slippa gå hem ensamma...
Allt klarnade betänkligt när man såg det ur ett nyktert tillstånd. Saker och ting kändes inte lika hemma längre.
Jag stannade länge. Jag till och med återvände. På något sätt trodde jag nog att jag skulle bli en av de där som jag själv ser upp till. De som blir kvar och bär de döda till sin grav.
Men jag släpper min stad nu, låter den gå.
Det är dags att bli en del av ett annat pussel...
April...
En av grabbarna på kasinot kom fram till mig ikväll med något lyriskt i blicken.
- Ska du flytta in hos Ken!!?
Det gjorde nästan lite ont att berätta att det bara var ett aprilskämt. Han liknade en ledsen hundvalp. En jädra stor hundvalp.
Men det är lika troligt att Svenska Spel lägger stålar på en Spanien-resa för att filma någon som halsar en vinare på 12 sekunder som att jag lyfter 200 kilo i bänkpress innan året är slut.
I övrigt verkar Mr Poker nu lämna bloggosfären igen. En får tacka för alla 300 inlägg om min person. Kändes ett tag som att jag hade fått en stalker av sällan skådat slag. Tror Ken hade posters av mig hemma på väggarna. Såna där som han kastade pil på. Mitt ansikte var helt igenmurat av små hål. Smått creepy. Som en tvångströja.
Men när ingen tittade klappade Ken mig ömt på kinden, för egentligen ville han bara ha en kompis.
Med en osannolik värdighet lämnar Mr Poker med orden att han inte slutar skriva på grund av pengar. Det är inte på grund av pengar han slutar skriva.
För att i nästa andetag förklara att Pokerlistings inte ser hans riktiga värde. De betalar för dåligt, så nu drar han...
En oväntat ihålig och paradoxal sorti. Eller var det bara ännu ett aprilskämt?
Bomben!
Det sägs att man måste lida för konsten. Snart ska jag dra mitt strå till stacken på den fronten.
"Dybban flyttar in" ska visas en gång i månaden är det tänkt. Jag har tidigare frågat er läsare om tips på intressanta personligheter som jag kan flytta in hos. Ni kom med en hel del intressanta namn.
Den senaste månaden har jag dock blivit totalt mail-bombad med tips. I alla mail har det stått samma namn. Ken Lennáard.
Trots att han tror att jag inte tror att "min skit stinker" (vilket så klart är fel då jag är smärtsamt medveten om att jag är långt i från en perfekt människa och aldrig hävdat motsatsen) och verkar allmänt trött på mig så har jag jobbat hårt för att tillfredställa massans krav.
Jag vet inte vad som var svårast att övertala: Ken eller Svenska Spel? Men efter en fin deal för alla parter står det nu klart.
Jag flyttar in hos Ken Lennaárd i Spanien nästan vecka. Det kommer bli poker-tv som aldrig tidigare varit i närheten av att se dagens ljus. Det kommer bli unikt.
För konsten.
För det rekordhöga arvodet har Ken lovat att svepa en flaska vin på ny rekord-tid. Och berätta sanningar som kommer att chocka Poker-Sverige.
Jag försökte även få med mig Andreas Bergman ner till Spanien så "Bergman Challenge" kunde bli av. Men där drog Ken gränsen.
Kanske en annan gång.
En dag med Pokerstar
I går kom Mr-jävlar-i-böjen-Pokerstar och hälsade på i Göteborg. Han äger ju typ 300 gym runt om i Sverige och var tvungen att kolla till så allt fortlöpte till belåtenhet. Så det fanns tillräckligt med galgar i klädskåpen och så.
Han ville givetvis visa upp sina konster och bjöd mig på ett gym-pass. Mattias blev min personliga tränare och jag kände mig rik och framgångsrik, som prinsessan Viktoria, ett tag med egen PT. Hade Mattias berättat att han förvandlas till en spottande, frustande Mussolini som älskar att se människor plågas så hade jag givetvis nöjt mig med en sväng i bastun.
Men nu blev det som det blev. Jag har träningsverk i hela kroppen idag. Jag menar. Det där ansiktet. I mitt ansikte. De galna ögonen. Den lilla mustaschen som fladdrade rakt ut av vinden från munhålan.
- EEENNNN TIIILLLL!!! EEEEEEENNNN TIIIIIIIIIIILLLLLLL!!! FÖÖÖRRRHELVETE DYYYBBAANNN EN TIIIILLLL!!! KÖÖÖÖÖÖÖÖRRRR!!!!
Så jag gjorde en till. Och en till. Fast att mina hängiga, outnyttjade pokermuskler skrek åt mig att sluta dra dem genom skärselden. Det var rädsla rakt igenom.
Efter träningen mötte vi upp Optikern på Puta Madre. Min personliga favorit-restaurang i Göteborg. Jag tar alltid det där lamm-lägget. Man får in ett helt ben som legat i långkok flera dagar så köttet bara faller av och varje tugga blir som en gudomlig upplevelse i mat-riket.
Europas största Tequila-bar har de också. Ja, riktig tequila blir djupt förnedrad om den inmundigas tillsammans med salt och citron. Tequila kan vara lika utsökt som den finaste whiskey. Vi provade några sorter. De var mums.
Optikern sålde samtidigt ut sitt framtida barn till högstbjudande. Jag tror att vi tog i hand på att Dybban kommer bli ett andranamn vare sig det blir en tjej eller kille. Mattias ville givetvis köpa in sig på att göra ungen till AIK:are. Men någonstans måste ju även Optikern dra gränsen. Äta snor går bra, men han gör inte VAD som helst för pengar...
Sen blev det en tripp till kasinot. Tittade på landskampen med Sverige och jag lärde Mattias att sportbetta. Jag gav honom ett spel och han plussade 3k direkt. Nu är jag orolig för att han kommer att fastna i sportsbetting-träsket. Sverige-matchen var ju...ja, jag minns faktiskt inte en enda händelse i matchen...
Och Optikern gick hem till sina gravida sambo för att berätta hur mycket pengar han tjänat under kvällen. Fast att han faktiskt inte gick med på vad skit som helst för att finansiera Lill-Dybbans körkort...
Jag och Mattias drog mot pokerborden. Tydligen har norrmännen påsk-lov. Det var lördag fast det var tisdag! Jag hamnade på ett underbart bord med fyra (!) norrmänn. En av dem var ett hockeyproffs som precis blivit utslagen i semi-final i Norges svar på Elitserie-slutspelet. Han spelade som det inte fanns någon morgondag och spred olje-miljoner till höger och vänster. Jag gick från 4k till 17k på några timmar genom att värdebetta toppar så hårt att hockeyspelaren började blöda näsblod.
Med sitt fjärde inköp lyckades han dock trippla sin stack i en enda hand mot två landsmän. Plötsligt var han uppe på 14k och jag väntade bara på ett läge att rafsa åt mig hela högen då han överbettade allt han hade.
Det dröjde inte länge innan chansen kom.
Men 89s synar jag ett uppslag till 120 på knappen efter att hela bordet synat före. Floppen blir den magiska 567 med två ruter. Big blind betar ut 220 i potten på 800-900. Och får fem syn! Jag känner i kroppen hur grisigt det här kan bli. Jag slår om till 1200. Det foldas till en go göteborgare vid namn Glenn (vad annars?) som synar. Hockeyspelaren tänker någon sekund och går all in för 15k!
Fint och balanserat bet, tänker jag, och snappar av som sig bör, men vill egentigen bara lägga mig ner i fosterställningen då jag vet att norrmannen har set eller nåt jädra kombodrag med färgdrag och kommer dra ut mig. Glenn väljer dessutom att syna in sina sista 5k så nu snackar vi 35-40k i potten på ett 20/20-bord.
Både jag och norrmannen vill köra turn och river två gånger, men det får vi inte. Man får gärna köra fyra gånger i en omaha-pott på 2k. Eller en 10k-pott på Texas 50/50. Men en 40k-pott på 20/20 är big no no. Och regler är till för att följas på Casino Cosmopol. Hur omotiverade de än är...
Turn ruter 6 och jag fattar att döden tog min hand. Blank river och norrmannen slänger upp 55.
I efterhand funderar jag på om det kan vara rätt att bara syna flopp där för att hålla nere potten mot såna här galningar? Nu fick jag in 15k i stället för 220kr på floppen med nöt. Vilket i för sig får ses som +EV...
Samtidigt blir det alltid lite avigt att få in det i 2000-bb potter mot jättefiskar som man "vet" att man kommer kunna plocka ner bit för bit i stället för att riskera hela stacken som 65 procentig favorit.
Mattias hade sedan länge gått hem. Vuxen och redo att köpa ett gym eller två dagen efter hade han krupit till kojs.
Men det är alltid ett sant nöje att umgås med denna människa. Vissa säger att han är en tomte. Då önskar jag att hela världen var befolkad av tomtar. Att mina egna barn blev små tomte-nissar.
Nä, jag orkade inte sitta kvar och se på hur norrbaggen började bjuda laget runt med "min" monster-stack. Med en begynnande träningsverk i lårmusklerna gick jag hem i natten som luktade lite vår.
Jag älskar våren. Mot nya årstider. Nya möjligheter. Nya potter.
Nya möten.
Kanske till och med fler träningspass med Mussolini. Man kan vänja sig vid det mesta...
Bilhandlar-leenden.
Det är med stolthet en del pokerspelare berättar om hur de med hjälp av social kompetens, bilhandlar-leenden och trevligt sätt blir kompis med fisken och på så sätt tjänar mer pengar av dem.
Och så fungerar väl de flesta när det gäller affärer? Man förställer sig lite. Inför en försäljning, eller en arbetsintervju. Man ler bredare. Försöker visa sin mest charmanta sida. Ge köparen vad köparen vill ha.
För business is business. Då är det ok att spela över. Den som inte fattar det är naiv och utan ambitioner...
Läste en artikel i Café i dag där jag fastnade för ett citat.
Du har gått från ganska hatad till ganska älskad. Kan du känna förakt för mänskligheten när du ser hur "lätt" pendeln svänger?
- Det finns något filosofiskt i det där. Man lägger ett filter på sin person för att bli gillad, men i samma sekund som man blir gillad fylls man av förakt mot alla som gillar en. För man har ju lurat dem. Och de har gått på det.
/ Alex Schulman
Det finns något i de där orden som säger en del om det sjuka i mänskligheten, tänker jag, med en tandborste i käften redo för helgens cashgame-sittningar...
Äntligen lunch
Jag har saknat de där luncherna. Förr i tiden kunde man sätta klockan efter Patrik Sjöberg när han klev in på Sandberg & Månsson. 14.15.
Men nu har vi inte sett honom på ett tag. Det kan ju bero på att vi inte har varit där heller. På Sandberg & Månsson. För det är dit jag och Optikern går när jag har vunnit en poker-turnering. Det står liksom inskrivet i vår vänskaps-lagbok att jag ska bjuda på lunch då.
Så i natt när jag vann Söndagssteken så skickade jag ett mess. "Lunch. Imorgon. Kl 14." Jag minns dagarna när jag fick bjuda på lunch flera gånger i månaden. Vilka tider. Livet är hårdare nu...
På finalbordet fick jag bland annat sällskap av Jonatan "Samvetet" Hellman. Han skrev en blogg om bragden. Den gode Hellman verkade lite butter över att jag inte 3-beta honom (som sig bör) med 25-30bb utan bara pushade rakt ut så han inte fick chansen att gå bananas med en fyrbets-allin som han älskar att göra.
Men jag har lärt mig av WPT-vinnaren Emil Ohlsson att får man 44 med 25bb på ett finalbord och någon har höjt så är det bara att trycka in skiten. Gick ju bra för honom...
Du får ta det som en komplimang att jag inte vågar spela spelet mot dig Jonatan. Vill inte låta dig dansa call-dansen och få mig att göra en dålig syn. För jag vet att jag kommer syna när du väl gör dansen. Den är för farao lika legendarisk som gangnamstyle-dansen. Den sätter sig på hjärnan som en elakartad tumör.
I övrigt hade jag bra kortsnitt och flyt hela turren så jag skyller inte vinsten på skicklighet. I bland vill det sig bara.
Nu känns investering av ny tv rättfärdigad.
Och nu väntar jag bara på att lillbrorsan ska skicka ett sms med texten. "Ok, du vann 46k. Meeen, hur mycket förlora du då?" Som i min senaste pokerkrönika.
Patrik Sjöberg kom inte förbi i dag. Det hade i för sig inte fått husmanskosten att smaka bättre. Det hade inte fått något att bli bättre överhuvudtaget. Men människan är tyvärr bygd så att man gillar rutiner. Och att de följs.
För övrigt är det bara 10 veckor kvar tills Optikern blir farsa. Jag är inne på att ungen ska heta dybban. Optikern vill ha 25k för det.
Jag tänker typ: sämre investeringar har man ju gjort...
Ska fundera på det till nästa lunch...
"Pokerproffset" showar vidare
Sitter i soffan och har tv:n på i bakgrunden av söndagsgrinden.
Mina öron sätts plötsligt på spänn när jag hör ordet "pokerproffs". Jag tittar upp och ser att femmans show "Min man kan" har startat. Jag håller på att sätta kaffet i vrångstrupen när mannen som kallar sig för pokerproffs är 50/50 Pokers "starke man" Mattias Ericsson.
Han flinar rakt in i kameran iklädd någon slags märkes-piké.
Jag funderar på när programmet spelades in? För ingen har väl sett Mattias sen det visade sig att 50/50 var ett av de största fiaskon och scam-företag i svensk pokerhistoria?
Men det känns ju bra att veta att det är vad man kan kalla sig när man har brännt sina kunders pengar och förlorat all trovärdighet utan att ens orka kommentera saken. Eller be sina kunder om ursäkt.
Pokerproffs.
Mattias orkade inte ta något ansvar när det kom till 50/50. Men när han fick chansen att visa upp sig i tv så kunde egot inte stå emot längre. Tänk att få flanera med Pontus Gårdinger. Vinna 50k på att leka.
Mattias och hans sambo kom sist. Åkte ut först. Det blev inga pengar. Men väl 15 minuter i rampljuset.
Som pokerproffs.
Jag tror aldrig ett yrke har devalverats så snabbt. Av någon. Någonsin.
Mello & damfotboll
Så var det dags att torka gruset ur ögonvrån och vakna upp till ännu en söndag.
I går var en bra lördag. Mello-fest och hela köret. Jag ser mig själv som lite av en expert på området faktiskt. Inte bara för att jag har jobbat runt spektaklet i två år som journalist utan för att jag har grymt bra koll på musik.
Eller nä. Det är inte alls därför.
Det handlar om att jag har en kompis som heter Opiktern som gör allt för att tjäna stålar. Och under Melodifestivalen överträffar han sig själv och lägger all vaken tid på att hitta de rätta oddsen. Jag brukar bara följa honom helt enkelt.
Men. Det finns alltid undantag som bekräftar regler. Som i går. Optikern tippade tidigt Robin (efter hans första framträdande som ledde till andra chansen) som vinnare till hela 40 gånger pengarna. Problemet var att jag var ännu tidigare ute. Jag trodde att han skulle gå direkt till final och fick 15 gånger porslinet på vinst i hela skiten innan Robins första framträdande.
Sen ångrade sig Optikern när det närmade sig final. Då började han följa pöblen och stoppa in på storfavoriten Yohio (1,85). Och storfavorit-dubbeln Yohio-Ralf (1,95-3). Jag såg inte värdet i att spela på en så stor favorit i en så jämn tävling och vägrade sätta en enda krona på Yohio. Fortsatte med Robin i stället.
Så gick han och vann i går. Tänk vad lite pengar kan göra med en. Jag tror jag skulle kunna stå och skrika mig hes till backhoppning också om jag bara hade satsat lite stålar.
Det hela ledde till att jag tog med mig lill-syrran och Norrländskan på en barrunda. Som pokerspelare är lördagar den sämsta dagen att ta såna rundor på. Det är helt värdelöst att vara trött under söndags-grinden. Men i dag får det vara värt det.
På tal om pokerspelare och barrundor funderade jag precis på vilken spelare jag helst skulle ta en runda med för tillfället. Rundor bör tas med personer som man kan utbyta någon slags intressant konversation med. Folk med intressant kunnande och/eller en massa åsikter. Åsikter som helst går emot mina egna.
Det är ljummet att ha kompisar som håller med om allt man säger. Så det har jag aldrig haft. I stället har det varit hetska diskussioner om allt och alla. Det är så man lär sig saker och kommer till nya insikter.
När samma hetska diskussioner görs i skrift blir folk dock livrädda för att råka trampa folk på fötter och tår. När ironi görs i skrift tar folk illa åt sig.
Jag tycker det är olyckligt med människor som känner sig personligt kränkta när man inte håller med dem i sakfrågor. Jag håller inte med min närmsta vänner i sakfrågor. Så varför bli kränkt?
Just nu skulle jag nog vilja ta en runda med Ken och prata om hans förlegade syn på damfotboll. Han tycker det är stor humor att damlandslaget i fotboll förlorade mot ett pojklag med 16-17 åringar. Att det bevisar att damfotbollen håller ännu lägre nivå än han trodde.
Som om damtennisen i världen skulle hålla en låg nivå bara för att en kvinnlig världsspelare förlorade mot en medelmåttig 17-årig kille?
I poker kan tjejer och killar tävla på samma villkor. I fotboll och tennis gör vi det inte. Det skjuts, springs och servas olika hårt och snabbt. Av naturliga orsaker.
När jag spelade fotboll i Eksjö för många år sedan fanns det alltid ett gäng gubbslem på läktaren som skrattade åt damerna. De förstod inte varför de ens skulle få några träningstider så dåliga som de var. När jag var 15 år mötte mitt pojklag damlaget. Efter 30 minuter stod det 7-0. Gubbslemmen stod vid sidan och skrattade åt tjejerna. Hånade dem rakt ut precis som en portugis som satt en 2-outare på rivern.
Jag ville spy på gubbjävlarna.
Jag hade dubbelt så mycket muskler som tjejen jag mötte på innermittfältet. Jag sprang dubbelt så snabbt och sköt tvådubbelt så hårt. Som 15-åring gjorde jag mina första matcher i A-laget. Var det en rättvis värdemätare för damlaget att möta oss? Absolut inte. De gjorde det för att utvecklas. Och blev hånade för det.
Så varför vill så många män jämföra dam- och herrfotboll när det knappt är samma sport? För att de ska få känna sig lite bättre förstås. Mysa lite. Skrocka lite över sin överlägsenhet.
Att håna damlag som förlorar mot pojklag är inget annat än riktigt gubbigt. Eller bara okunskap om vår mänskliga anatomi. Gubbarna klagar på att tjejerna är kassa. Och när tjejerna då söker nya vägar och vill bli bättre genom att möta killar - då blir de hånade. Logik?
Ja, det finns försås annat man kan prata om under en barrunda. Men man måste ju börja någonstans. Logik är en bra start...
Vilken pokerspelare skulle ni ta en runda med?
Flyttar in och grindar tv
Jag fortsätter min resa runt Sverige för att hälsa pokerspelare. I februari blev det en tripp till Lund och den färska WPT-vinnaren Emil Ohlsson.
Han har löpsedlar om sig själv på väggarna och köpte en gång i tiden en bil av Marcus Allbäck. Bara det.
Planen är att fortsätta flytta in hos folk under hela året. Så alla ni som har tips på intressanta flytta in-personer är hjärtligt välkomna att dela med er av dem. Kanske kan vi då få tag i någon som vi inte hade tänkt på i vanliga fall. Maila mig på fejjan eller [email protected].
Annars gnuggar jag på med mitt arma pokerspel. I veckan gav jag mig på ett inspirerande uppdrag. Att på en kväll grinda ihop en ny tv. I veckans pokerkrönika kan ni läsa hur det gick...
Iremarks ande
Jag skyller det mesta på Mats Iremark.
Inte bara en, utan flera timmar, spenderade jag i hans berömda flippskola innan avresan till Stockholm. Han sa citat: "Nu är du redo pojk. Inget kan gå fel. Min ande kommer att vila över dig. Flipparna kommer att vara på din sida. Mot Nordic Masters. Jag köper 10 procent."
Full av självförtroende fick jag dag 2 in stacken med QQ mot Simon Perssons AK. Iremarks skugga fladdrade över bordet. Jag var inte ens orolig. Det kändes inte ens jobbigt när floppen kom KKJ. Två outs har aldrig varit för lite för Iremark.
När turn blankade började jag tycka synd om Persson. Alltid jobbigt att bli tvåoutad på rivern, tänkte jag.
River. En vissen femma. Jag förstod först inte vad som hänt. Kollar på dealern med menande ögonen. Som när man var liten och fått alla julklapparna, men det där man verkligen önskade sig inte hade blottat sig under något inslagspapper. Alltså måste farsan ha gömt det bästa paketet någonstans. Som en överraskning.
Men det hade han aldrig...
Funderar på om jag skulle fråga dealen om han verkligen inte hade glömt att bränna något kort? Hade det hela gått rätt till? Det var ju för farao min första flipp för hela stacken i hela turren! Minst tre avgörande flippar hade Iremark garanterat.
Hans ande sågs inte till längre. Den hade fladdrat ner för kasinots trappor och bort i natten. Jag tvingades följa efter.
Men det finns alltid de som har det värre. Min vän Långben var och kollade på sitt favoritlag HV71 i veckan. 6999 personer satt alla med ögonen på den spännande matchen. En person hade dock precis köpt en påse Ahlgrens bilar och gav nu all sin energi åt att få upp den. Långben har svårt för knepiga förpackningar...
Plötsligt viner pucken ut över plexiglaset. Det går ett sus genom publiken samtidigt som Långben stirrar idogt på innehållet i påsen han just lyckats få upp.
Pucken träffar honom rakt på det heligaste. Rakt på klockspelet.
Långben ger ifrån sig ett råmande läte och fladdrar i ren reflex i väg med godispåsen så att bilarna bildar en fontän ut över läktaren. Han vill sjunka under jorden. Men smärtan är för påtaglig för att låtsas som om det aldrig hänt.
I pausen fick han dock TVÅ nya bilpåsar som kompensation.
Det ryktas om att det var till Jönköping som Iremarks ande hade tagit sin tillflykt. Det kan ju förklara varför Långben ändå gick plus på affären. Förutom pungsmärtan då som är svår att värdera i antal godispåsar...
Jag gissar att ingen är fullkomlig. Och någon måste vare regeln som bekräftar undantaget. Det hjälper ju dock inte mig. Jag skyller fortfarande det mesta på Mats Iremark....
Snart dag 2 i Nordic Masters
Snön faller i tunga flingor över Stockholm i dag. Och jag ligger i en elektronisk hotellsäng och petar lite filtmatta ur naglarna.
I går spelade jag dag 1 i Nordic Masters Main Event. Jag gick in utan förväntningar då motståndet var förväntat tufft. På mitt bord hade jag bland annat Dennis Bejedal, Johannes Korsar, Stefan "Matadoren" Mattsson och rutinerade glädjespridaren Brane Stupar.
Det var lite kul med Dennis som satte sig till vänster om mig. Jag har aldrig träffat killen, men han hälsade direkt. Det visade sig att han är bästa kompis med min systers sambo Mackan. Världen är liten.
Utan att få några starthänder av yppersta klass lyckades jag dock ta mig ner genom hela slalombacken med livet i behåll. Det är riktigt kul att möta bra motstånd då man tvingas stänga av autopiloten och spela utanför bekvämlighetszonen. Och det är så man blir bättre.
64 spelare betalade vardera 26k för att deltaga. Nu återstår 37 stycken. Jag ligger på en godkänd 12:e plats med drygt 90k i stacken. Average 77k. Förstapriset landar på cirka 420k. Nio priser.
Om några timmar går jag in i elden igen. Målet är att flippa som Mats Iremark. Och i Pokerstudion visade jag att dybbanturen är aktiverad då jag krossade meriterat motstånd i en heads up-turnering. Så allt kan väl hända antar jag. Ni kan följa rapporteringen direkt på poker.se.
Måste bara klippa naglarna. Sen är jag redo.
"Åh, en damknekt!"
Det känns som klientelet som spelar poker här i Stockholm är bredare än i Göteborg. I går satt jag vid ett cashgame-bord med 5-6 personer som var över ett halvt sekel gamla.
Jag vill på intet sätt säga att äldre är sämre pokerspelare än yngre. Men utan att veta något om motståndet så sätter jag mig gärna vid ett bord med hög medelålder. Det bord jag satt vid igår kan jag tänka mig att räffla marker vid livet ut.
Det pratas ju om att man måste vara en bra pokerspelare för att överleva på poker. Men ibland, som i går, räcker det att vara minst dålig.
Det var ett sånt där bord där man kan sitta och folda i fyra timmar. Helt plötsligt vaknar du upp från de döda trebetar 32bb och får fyra syn! Det spelar liksom ingen roll vad de tror att du har för hand eller om du så har suttit och foldat i tre år. De tittar ner på en QJ och tänker "Åh, en damknekt. Den ska spelas!"
Egentligen gäller det bara att träffa någorlunda och sedan våga värdebetta härifrån och ända in i evigheten. Värdebetta så hårt du vågar med halvdana toppträffar och andrapar. Beta hela vägen för du kan få syner du bara trodde skedde i pokerhimlen.
Och jag förälskar mig lätt i de där gubbarna som sitter och klagar en hel kväll över att de inte får några kort. Så när de äntligen får något de vill höja med så slänger de in en 24bb-raise i en limpad pott. Någon frågar:
- Varför gör du så, vill du inte ha syn?
- Jag har kungkung, ska jag ge dig en gratis flopp så du kan träffa och dra ut mig, blir det engagerade svaret tillbaka.
Dessutom tycker jag det är intressant att prata med äldre människor, särskilt från andra kulturer. Det berikar mig. Och i dag får jag inte den chansen så ofta, vilket är synd. Pokerbordet ger en chanser att bli rik på så många fler sätt än i pengar.
Jag spelade ett sidoevent också: 5500kr Texas. Hur det gick i det går att läsa i dagens Pokerkrönika. Man kan väl kortfattat sammanfatta det med att jag fick lära av en världsstjärna...
I övrigt träffade jag otroligt många trevliga människor. Snusarn, rosjon, Nisse, riverjack, en ny bekantskap vid namn Carl och många andra. Många "Linneor" fanns det. Det tackar jag för.
Snart blir det CC igen. Nu lär jag väl backa ikväll bara för att jag beskrev det som så enkelt i går. Men det är också en av tjusningarna. Man är sin egen största fiende och ska alltid vara ödmjuk inför uppgiften. Snart kommer det alltid någon som är mindre dålig än du själv...
7-åring på CC
Jag var sju år och hade precis flyttat till en ny stad. Det var dags för första dagen i skolan. Jag kände ingen.
Det var en byggnad i rödorange tegel. Den var stor som en medeltida borg. Som gjord för att springa vilse i korridorer och gömmor. Det kändes jobbigt i magen. Den där ensamma känslan. Utanförskapet. Att göra sig osynlig och smyga längs väggarna för att slippa prata med någon. Möta någons blick.
Jag hittade ett gömställe i ett par buskar. Det var ett stort undanskymt hål. Ett eget litet universum. Där kunde jag sitta under rasterna. Mest för att få tiden att gå.
Per, Ronny, Henke. De verkade ha så mycket gemensamt. De hade bott i samma stad hela sina liv. Kanske hade deras föräldrar dansat tryckare i samma lokal i högstadiet?
Själv kände jag mig som en utböling med konstig dialekt. De använde till och med ord som jag inte förstod. Värmländska kallades det. Utländska för mig.
I morgon åker jag till Stockholm för några dagars Nordic Masters-grind. Varje gång jag kliver in på CC i huvudstaden dyker den där känslan upp igen. Den som kom krypande i magtrakten samma sekund pappa öppnade dörren in till mitt nya klassrum.
Jag hatar att jag inte blivit tillräckligt vuxen för att bli av med den. Men det kanske inte är något man kan växa i från?
Ändå kan det inte hjälpas. När jag lämnar hemmets trygga vrå på CC i Göteborg och kommer till huvudstaden känner jag mig lite utanför. Det är jobbigt att inte servitör Toni kommer fram och skakar hand. Berättar om den där 5-dollars turneringen på nätet som han nästan vann. Och frågar om han gjorde rätt när han gick all in med KQ på Q-hög bräda.
Det är jobbigt när man inte får kasta upp näven och hälsa på tjugo personer när man kliver in i pokerrummet. Jag är förälskad i energin det ger.
Efter några veckor så träffade jag Linnea. Hon blev min bästa kompis. Vi brukade ta sällskap efter skolan, prata om livet och spela brädspelet "Solvalla". Det var det roligaste jag någonsin gjort. Snart gömde jag mig inte i buskarna på rasterna längre. Jag behövde inget parallellt universum för att överleva. Den rödorange tegelstensbyggnaden kändes hemma.
Jag är helt säker på att det finns ett par "Linneor" på CC i Stockholm också. Kom gärna fram och hälsa om ni ser någon liten kille smyga längs väggarna.
I morgon startar en 5k Texas. Jag kommer att vara på plats om jag hittar till pokerrummet.
Är inte CC:s katakomber i Stockholm som gjorda att gå vilse i?
Väl mött!
