Svanhopp från 10:an

Ibland kan man känna sig pinsam, förnedrad och oerhört liten. Det finns ett ställe i Jönköping där flera människor i min närhet har blivit just förnedrade och förminskade. Det har slutat med gråt i halsen, brustna drömmar och inbundenhet. Stället är hopptornet vid äventyrsbadet i Jönköping. Och jag älskar det.

Det började för många år sedan när jag som tioåring var med familjen och farfar för att möta vågmaskinen, vattenruschkanan och hopptornet. Farsan var redan innan kaxig och berättade att han som liten hoppade från 10:an utan att bekommas det minsta. Han kunde göra det med ögonbindel, baklänges, upp och ner, med armarna i kors ätandes en banan, allt utan att röra en min. Jag ville självklart med egna ögon se farsan hoppa. 10:an var magiskt hög.

Efter några provhopp från fem meter var det så dags för farsan att bevisa sin storhet. Farfar följde också med upp för att kolla hur högt det verkade, medans familj och vänner stannade på marken för att bevittna spektaklet. Väl där uppe hände något med farsan. Plötsligt såg han inte så kaxig ut längre. Plötsligt kunde han inte göra det med ögonbindel upp och ner. Plötsligt blev han rädd.

Farfar visade dock ingen sympati för sin räddhågsne son och sa:
- Om jag hoppar, hoppar du då?
Sen tog han sats och gjorde ett vackert svanhopp ner i bassängen. Det var ett under att alla ben höll. Farsan stod som förstenad kvar. Det fanns ingen stolthet kvar i hans kropp. Han var förminskad. Till sist blev han, under spridda burop, tvungen att gå ner för trappan och hoppa från en lägre höjd. Han var förnedrad. Jag tror aldrig han återhämtade sig riktigt. Och jag älskade det.

15 år senare är jag tillbaka. Nu med optikern, Hanna och frugan. Optikern har sedan vaggan hävdat sin manlighet och våghalsiga attityd. I dag skulle vi se om han kunde stå upp för sin uttalade styrka, med ett hopp från 10:an. Det är fortfarande magiskt högt.

Några hopp från 5:an och 7,5:an senare är det så dags för det stora mandomsprovet. Det är en lång väg upp. Varje steg får benen att skaka och när vi väl står där uppe känns det inte lika självklart att hoppa längre. Vi håller oss i räcket en stund medans smågrabbarna springer upp och ner för att hoppa utan att blinka.

Minnet från hur farsan förnedrades 15 år tidigare går genom mitt huvud om och om igen. Något sådant skulle jag aldrig utsätta mig för. Då får hellre magen spräckas genom ett magplask mot vattenytan där nere. Optikern är dock likblek och klagar på svindel. Han verkar inte ha någon stolthet kvar i kroppen. Han är förminskad. Hans rädsla gör mig ännu starkare och jag flyger ut från avsatsen ner i vattnet. Känslan är magnifik.

Väl där nere väntar jag på optikern. Han står och stirrar ner i djupet ett tag till, men tvingas till sist ta de tunga trappstegen ner till en lägre nivå. Han är förnedrad. Och jag älskar det.

Jag har nu lovat mig själv att mina barn aldrig ska behöva se sin far bli förnedrad på ett sådant vis. Aldrig. Däremot är det ju praktiskt att ha med sig farsan och optikern, när det vankas bad, så ungarna kan se vilken modig far de har. Det är vad jag kallar en "win win situation".

Kommentarer
Postat av: Eva

Detta minns jag - din farfar berättade att han hade gjort detta spektakulära hopp. Kram från gammelfaster

2009-01-12 @ 18:11:09
URL: http://eva-lundblad.blogspot.com
Postat av: Annika pigg som en mört...eeeh.

tittar in

Har Silbersky och du arbetat fram någon schampo/balsam-strategi ännu??

2009-01-13 @ 11:03:11
URL: http://acka.bloggagratis.se
Postat av: hanna

ojoj.. fram tills i helgen trodde jag att min man var den modigaste i hela eksjö,hela jönköping rentav, så många historier som berättats om den räddhågsna dybban jämfört med den store modige Don (som för övrigt varken är svartsjuk eller rädd..)Nu undrar jag.. drog jag kortaste strået? är det rentav Minna som fått tag på den mesta mannen av dem alla medans jag blev kvar med musen..?

2009-01-13 @ 11:43:46
URL: http://optikern.blogg.se/
Postat av: Optikern

Det konstigaste är att jag faktiskt inte ens skäms. Min höjdrädsla är ett handikapp som jag tyvärr måste leva med. Vissa lider av spindelfobi, torgskräck eller rent utav klaustrofobi. Det är inget att skämta om då det är svårt att leva ett normalt liv med ett sådant handikapp. Minsta lilla trottoarkant får mig att kallsvettas. Då ska vi inte tala om hur det är att flyga.

Nej, jag är inte bitter och jag skäms inte heller. Jag har bara accepterat min handikapp och det är märkligt att inte samhället gör detsamma.

2009-01-13 @ 12:08:29
Postat av: Minna

hahaha.. vilken underbar helg!

2009-01-13 @ 12:10:58
URL: http://unbellodia.blogg.se/
Postat av: Optikern

För övrigt blev jag kallad både det ena och det andra av en kille på svs igår. Fisk och turunge m.m!

Det va hur roligt som helst. Det började med att jag reraisar en höjning mot honom pre med AK off. Träffar inget på flopp men synar ändå hans höjning (han talade först). Träffar A på turn. Synar även då hans höjning. På rivern kommer K och han höjer igen. Jag ställer honom all in. Han skriver AK? och foldar tillslut och förlorar halva sin stack. Några händer efter synar jag åter hans höjning pre med 53h. Floppen kommer 5 3 A. Han höjer och jag reraisar honom. Då skriver han nåt i stil med AK igen din turunge. Syna o kolla sa jag. Nej inte mot dig sa han o la sig. Jag inser ju att han ändå har lite respekt för mig och gör en note på honom. Jag fortsätter några gånger till o reraisa honom och han foldar varenda gång.

Sen kommer den sköna avslutningen. Han har då ca 350:- i sin stack. Jag synar hans höjning pre med A7s och floppar A 7 och nåt mer. Han raisar och jag reraisar som vanligt. Då ställer gossen ganska raskt. Äsch klart jag måste syna med mitt två par. Han visar upp AQ och jag vinner potten. Sen lipar han nåt fruktansvärt om turunge och fisk innan han sticker. Haha jag höll på att skratta ihjäl mig. Lite flax hade jag iof lite tidigare mot en kille innan när jag synar en höjning på 10bb med 55. Träffar set, fortsätter höja o jag synar bara. Sen ställer han på rivern och jag synar och han visar upp AA.

Skön pokerkväll igår med 2inköp upp på en timme ungefär.

2009-01-13 @ 12:37:13
Postat av: Fassan

Dybban som man.... hmmm. Han som skrikande hoppade ur båten när buren med kräftorna kom upp. Eller.... listan kan bli lång.



Men dagen i badhuset minns jag alltför väl. Även om jag hoppat från 10-an senare. Dock inte med samma självklarhet som jag hade som 12-åring.... suck.

2009-01-13 @ 12:51:00
Postat av: dybban

Hanna: Din analys är helt korrekt. Du har en mycket bra slutledningsförmåga.



Annika: Vi jobbar på det i detta nu...

2009-01-13 @ 14:00:47
URL: http://dybban.blogg.se/
Postat av: dybban

Fassan: Att du hoppat från tian senare tror jag inte på förrän jag sett det med egna ögon. Upp till bevis!



Optikern: Det är ett under att du inte skäms. Det är lätt att hitta på sjukdomar hit och dit och sedan skylla på dem när det skiter sig. Men en jäkla flytkväll hade du i alla fall med pokern =)

2009-01-13 @ 14:20:04
URL: http://dybban.blogg.se/
Postat av: hanna

jag har förlikat mig med mitt öde. Jag är trots allt ganska nöjd med optikern. idag gav han mig massor av kärlek och sushi på lunchen. :)

2009-01-13 @ 14:52:30
URL: http://optikern.blogg.se/
Postat av: dybban

Ja, om man ska se det ur en sushivinkel så har du tagit den bästa av oss. Dybban skulle aldrig bjuda på sushi.

2009-01-13 @ 15:08:42
URL: http://dybban.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0