dybban poker

Efter ett inlägg på optikerns blogg angående Linda Rosings nya program (där hon på något sätt ska hitta "den rätta) fick jag reda på att det faktiskt fanns en kille från Eksjö som valde att förnedra sig och vara med i programmet.

Som den journalist jag är såg jag en stor nyhet i detta och luskade snabbt fram ett scoop åt Eksjöredaktionen. Roger Blom kunde därefter uppsökas för en intervju. I en mycket öppenhjärtlig artikel säger han sig i dag ha släppt tankarna på Linda Rosing. Nu är han singel och öppen för förslag. Någon intresserad?

Det känns alltid bra att få vara med och skapa riktigt bra journalistik.

Blev precis uppringd av Lars Alkner, Värnamo Nyheter, som har hand om skivrecensioner för Hallpressens alla tidningar. Han undrade om jag ville recensera det nya stjärnskottet Simon Norrsvedens debutskiva.

- Du vet alla här i Värnamo känner ju honom. Men det gör väl inte du?
(På bråkdelen av en sekund genomgick jag här en mindre kris. Ljuga och få recensera skivan, eller direkt yppa sanningen. Det blev ett mellanting.)
- Nja, vi har ju gått på samma skola. Men inte i samma klass.
- Jaha, men du umgås inte med honom?
- Nääej, han bor ju i Stockholm. (Detta kändes som en sanning med stor modifikation, så jag var tvungen att tillägga)
- Men om vi träffas så pratar vi förstås.

Om vi träffas så pratar vi förstås. Det tror fasen det. Han sjöng på mitt bröllop och frugan har designat hela omslaget till skivan. Trots att jag bara är en sketen landsortsreporter och inte har särskilt många skrupler i kroppen, lyckades jag till slut vara rakryggad och förklara att det kanske är bäst om någon annan recenserar skivan ändå. Det är skönt att veta att man har lite heder i behåll...

I dag var det brutalt svårt att krafsa morgongruset ur ögonen och komma upp ur sängen (som i dagarna har varit en ytterst obekväm skinnsoffa hos päronen). Frugan har varit hemma och hälsat på hos sina föräldrar, så då var det smidigast att göra det samma. Mat och tvätt sköter sig ju inte självt visar det sig.

Anledningen till den brutala tröttheten är självklart att jag inte sover om nätterna. Varenda gång jag är gräsänkling så känner jag mig som 10 år igen och vill vara uppe så länge det går innan jag stupar. Det går ju inte annars då frugan har en mat & sov klocka som vi följer slaviskt.

Dessutom har det ju varit löneutbetalningar vilket gör det extra lukrativt att spela poker på nätterna. Jag hittade återigen ett finalbord i en turre, men blev brutalt utdragen med KQ mot KQ (all in på flopp. Han hade K i ruter och de två sista korten visar ruter). Chansen för det är 2 procent. Så det blev en femteplats och inga stora summor, trots att jag låg väldigt bra till.

Nu måste jag ta mig i kragen, dricka ett par koppar svart och skriva artiklar också. Livet är hårt för en 10-åring.

Det kom ännu en liten pokerframgång i gårkväll. Det blev vinst i en 100kr rebuy på SvS. Drygt 4 k blev lönen. Även om det bara var ett 50-tal med så är det alltid kul att vinna turrar. Tyvärr har cashgamet gått knackigt på slutet så pluset för månaden är långt i från optimalt.

Men nu har ju alla fiskar fått nymatade plånböcker igen, så jag hinner kanske bättra på statistiken under månadens sista dagar.

I dag kom årets största nyhet - Viktoria har förlovat sig. Tanterna på jobbet har gråtit glädjetårar och köpt tårta. Att en gympalärare från Ockelbo ska bli vår näste kronprins är väl dock inte så mycket att fira? Visserligen blir väl optikern överlycklig då han är en riktig glasögonorm.

Själv har vi förtvivlat försökt hitta en lokal vinkel på nyheten. Men det närmsta vi kom var att om man vänder Ockelbo bak och fram så blir det nästan Bodafors. Eh, och vid närmare eftertanke blir det ju faktiskt inte ens det...

Nej, jag tycker inte att vem som helst ska kunna bli kronprins. De borde lägga ut jobbet på platsbanken så kan den mest lämpliga söka. Jag tror personligen att jag själv skulle bli en ypperlig kronprins. Jag gillar att resa, äta snittar och fraternisera med alla möjliga sorters människor. Dessutom har jag på North Park University i Chicago blivit utbildad i Public Speaking och konsten att klippa röda band.

Men har jag haft någon chans att söka? Nej. Tydligen har en skrotlyftare mer hum om hur riket på bästa sätt ska marknadsföras. Det skulle inte förvåna mig om han har gått sängvägen för att få det där jobbet...

Mina arbetskamrater tycker att jag ska städa mitt skrivbord. Jag hävdar dock att jag jobbar bäst under lite röriga former. Det kan se ostrukturerat ut, men jag vet exakt var alla papper finns. Hävdar jag i allafall. I själva verket har jag ofta ingen aning. Självklart har jag inte vett att föra något ordentligt schema heller så det kräver att jag har någorlunda koll på saker i huvudet.

Jag tror det är därför jag ofta ser tankspridd ut, och gör min klassiska "min" när jag biter mig i kinden. Den används både när jag tänker på mitt jobb, samt under pokerspel. "Bit-i-kinden-minen" har jag fått mycket skit av frugan för det senaste året. Hon säger att jag ser ut som en efterbliven och tror jag ska bita av mig kinden. I själva verket är det min tänkarpose som jag är mycket beroende av. Antagligen skulle jag inte klara mig utan den. Men det skiter ju hon i. Hon är mer intresserad av det estetiska och vill att man ska se bra ut på bild. Att jag måste komma ihåg saker på mitt skrivbord och spela bra poker är sekundärt.


Här sitter alltså dybban på dagarna. Nu är det relativt nystädat för städerskan har precis varit här. Värt att notera är min burksamling till höger. (Ett tag var jag gravt beroende av Red bull men är nu efter lång kamp relativt ren, med enstaka återfall). Jag är även stolt över min bokhylla. Den innehåller bland annat klassiker som "Utterliv", "Supersex" och "Vems Islam". Folk skickar in alla möjliga nippriga böcker som man förväntas kasta sig över med outömlig entusiasm. Värt att notera är även alla papper som var och ett innehåller värdefull information, som kommunalrådet Lennart Bogrens senaste debattinlägg eller detaljerade planer för Pingstkyrkans nyöppnade ungdomscafé.

Usch. Jag spelar långt i från bra poker för tillfället. Det känns som om jag bara går på rutin utan att tänka alls. Gårdagens söndagsgrind blev en katastrof. Spelade faktiskt bort hela månadens plus. Nu var det inga gastronomiska summor, men det är alltid tungt att behöva jobba sig upp till något man redan varit på. Det sura är att jag verkligen inte hade behövt förlora så mycket om jag bara spelat hyfsad poker. Man ska inte gråta över spilld mjölk, men det är lättare sagt än gjort.

Trots att det hänt hundratals gånger nu kan jag fortfarande få den där hemska känslan i magen när jag förlorar mycket pengar. Jag tror alla har känt den någon gång och den är vidrig. Det är en såndär gnagande oro som biter sig fast i magen. Den påminner lite om när man gjort något riktigt dumt och vet att man kommer bli påkommen.

Jag kommer ihåg första gången jag kände den känslan. Då var jag 8-9 år och farsan och jag singlade slant om 1 krona. Jag vann och vi körde kvitt eller dubbelt. Jag vann igen, och igen. Till sist hade jag dubblat upp mig till 32 kronor vilket på den tiden var en förmögenhet. (Hade 15 kronor i veckopeng). För pengarna hade jag kunna köpa en hel drickaback eller tre stora glassar. Pappa sa att vi nog ska sluta nu, men jag fick storhetsvansinne och ville köra en "kvitt eller dubbelt" till. 64 kronor lockade. Men jag förlorade så klart och farsan höll sitt tal om att man alltid ska sluta på topp.

I dag är det lite andra summor det handlar om, men det är exakt samma gnagande kusliga känsla i magen när man förlorar för mycket. Fast även om den där känslan kan vara jobbig och hemsk på många vis är jag rätt glad att jag får den. Den gör nämligen att jag tänker till och stannar upp. Antagligen har den sparat mig en rejäl slant genom åren. Den är på något sätt min försäkring på att jag aldrig kommer att gå under isen och förlora allt, som många andra gjort och gör.

Även om den där förlorade drickabacken gjorde ont ända in i hjärtat lär man sig något varje gång.


  Förlorad- för alltid

Sitter här hemma som vilken Svensson som helst. Smuttar på rödvin och slökollar på melodifestivalen med frugan. Då kommer telefonsamtalet som får kvällen att omvandlas till ren eufori.
- Vill du veta en hemlis, frågar lillsyrran.
- Ja.
- Gissa vad det är.
- Är du gravid, frågar jag på skämt.
- Ja.
- Va? Du skämtar?
- Nej.
- Om du skämtar får jag slå dig.
- Ja.
- Du skämtar!!?
- Neej.
- Fräääckt!

Ja, det  var essensen av samtalet. Dybban ska bli morbror. I augusti smäller det. Jag ska lära honom/henne allt jag kan.

I veckan kom det in en klassisk "muta" till tidningen, adresserad dybban. Den var från min palestinske bekant Abbe och hans "papa", som jag skrev ett reportage om. Ett helt fat med arabiska delikatesser. Jum jum. De ser kanske inte så mycket ut för världen, men jädrar vad de ligger rätt i gommen. Som brukligt när folk ger oss saker så delar redaktionen på det broderligt. Fatet var slut på ett kick.

Jag kom dock på att lappen jag skrev till kakorna (så att alla skulle veta att det var fritt fram att ta) kanske var lite klantig och kunde misstolkas.
"Vassego! Här har ni lite sötsaker från våra palestinska vänner."

Inte undra på att folk ringer in och klagar på att alla nyheter från Gaza är så Israelfientliga.

Så till en helt annan historia från gårdagens kasinobesök. Norrlänningen Börje. Cashgamet efter turren blev inget vidare resultatmässigt, men jag tror aldrig att jag har skrattat så mycket vid ett pokerbord i hela mitt liv. Det var Börjes förtjänst.

Han dök upp runt 22-snåret, och såg ut ungefär som en gammal norrländsk volvo-raggare. (Självklart bar han svart skinnväst, mitt favoritplagg i mellanstadiet.) De första två timmarna spelade han i princip inte en hand. Tightare människa får man leta efter tänkte jag. Men Börje var en baddare på att dricka öl och ju längre tiden gick så blev han vildare och vildare. Efter tre timmar hade han fortfarande inte sagt så mycket, men vi märkte att han började bli rejält på lyset där han satt och sjöng för sig själv och gjorde konstiga grimaser. Bordsgrannen klagade dessutom på att det luktade fis (det var Börje, han erkände med ett leende).

Plötsligt börjar han också från att ha varit ubertight höja och bluffa till höger och vänster. En total omvändning. Hur skulle vi tackla det här? Han fortsätter att beställa in öl samtidigt som han reraisar kraftigt varannan pott och spelar trumpet i händerna när alla lägger sig.
- Men vad höjde du med nu då, frågar den uppretade bordsgrannen after att återigen tvingats folda en bra hand innan flopp.
- Färgdrag, svarar norrlänningen.
Det är Börje-show!

Så till den sjukaste handen jag sett i hela mitt liv. Blindsen är 20/20 och som vanligt höjer en full norrman upp till 100 och får en syn innan Börje, återigen, reraisar till 600. Men så. I extas, till synes helt omotiverat, höjer han sin kort och slänger dem i mucken!
Hela bordet sitter bara och stirrar på honom. Och börjar snart garva.
-Varför gjorde du så?
Börje börjar inse sitt misstag och beställer in ytterligare en öl. Hans hand är död och nu blir det upp till de andra två i potten att slåss om de 600 kr Börje visst ville bjuda på. Den ursprungliga höjaren går all in för 2k och den andra synar. 66 får stå på J10s. Vad Börje hade får vi väl aldrig veta. Jag skrattade i alla fall så jag grät. Ni vet så där mycket man kunde skratta ibland när man var liten? Alla runt bordet var ense om att det var den sjukaste hand de sett.

Till sist runt 04.00 snåret var jag tvungen att bege mig hemåt. Då satt Börje fortfarande och trumpetade i händerna. Antagligen sitter han väl kvar än, under sin korkek och dricker Mariestad...

Turneringen igår gick inte som jag hade hoppats trots en bra start. Här en kort sammanfattning:

Inköp 2k. Startstack 10k. Runt 60 startande. Allt såg mycket bra ut och jag hamnade på ett rätt lugnt bord från början. Plockade dock inte upp en hand första timma utan fick nöja mig med att "sno" lite i position. Så helt plötsligt får jag AA två händer på raken och får dessutom betalt både gångerna. Efter första pausen har jag över 17k.
Sen får jag byta bord. Har position på chipleadern. För att göra en lång historia kort så blir jag lite tiltad efter att ha spelat ett par i åttor upp mot väggarna fel mot chipleadern och loosat en hyfsad pott. Handen efter får jag AK på lilla blind. En tjej som gått all in 3 gånger senaste varvet går all in igen. Blinds 300/600. Vad kan hon ha med 7k bakom? Sätter henne på halvhögt par eller ett hyfsat Ess. Jag har ungefär 14k. Då synar chipleadern innan mig efter lite betänketid. Jag ser honom inte som speciellt stark, utan tror mig leda och drar en rövare.
-All in.
Chipleadern gör en "crying call" då han redan är inne med 7k och bara behöver lägga 7k till för att vinna 28k och visar 88. Tjejen har QQ. Bättre än jag trodde, men jag var ändå nöjd med vad jag såg. A eller K och jag är uppe på 35k och är chiplead i hela turren. Kände mig faktiskt rätt säker på att träffa, men icke. Sorti. Men jag var inte så arg för det. Hade gjort samma spel igen och går ju för att vinna.

Sen blev det cashgame. Bara 20/20 bord öppna så jag hoppade på. Det blev en helt annan historia.

Eftersom vissa i min bekantskapskrets helt plötsligt har börjat spinna och tycker att Beyonce är det bästa som finns känns det som min plikt att hylla lite riktig musik.

Var och köpte the Killers alla album för några dagar sedan. Förstår inte varför jag inte haft dem innan? De är verkligen magnifika och det är bara att gratulera Hultsfredsfestivalen som har lyckats boka in bandet i sommar. Den nya skivan day & age är så mycket mer än radiodängan Human. Vissa spår, som nummer sju I can't stay, får mig nästan att dansa trots all tydlig brist på rytm i kroppen.

Var har de där roliga figurerna tagit vägen som fanns i cornflakespaketen när man var liten? Det var ju världens roligaste grej. Slagsmål varenda gång med syrrorna när man skulle öppnat ett nytt paket. Det kanske var därför de sluta? För hemfridens skull.

Jag börjar detta inlägg med ett sidospår för det var sidospåret som ledde till själva historien. I dag var det nämligen blixthalka på väg till jobbet. På vägen såg jag fyra bilar, som till synes omotiverat kört ner i diket. Det var då farsans ständiga fras "Han måste fått sitt körkort i ett cornflakespaket" dök upp i huvudet. Jädra amatörer att inte se att det är halt tänker jag.

Samtidigt drar jag mig till minnes den bästa av alla gånger som farsan dragit sin ramsa för att någon idiot kört som att han "fått sitt körkort i ett cornflakespaket". Det var rätt många år sedan nu och farsan hade av ekonomiska skäl köpt sig en röd Volvo 240. Den var väl en 15-20 år gammal men farsan var lyrisk.
- Den har bara haft en ägare och hon var pensionär och körde bara bilen på söndagar. Den är i skick som ny! brölade han när han kom hem med sin nya bil.
Vi barn tyckte ju att det var rätt pinsamt att behöva åka runt i en 240 i slutet på 90-talet. Det blev inte bättre av att det stod LUX på registreringsskylten vilket gjorde att alla började kalla bilen för "deluxen".

Några månader senare, när deluxen inte var som ny längre, körde farsan hem mig och en ung optiker från Jönköping. På vägen blir han brutalt omkörd av en BMW som nästan prejjar honom av vägen. Farsan blir helvild. Denna gång nöjer han sig dock inte med att dra sin ramsa om cornflakespaket. Nej, denna gång är han ursinnig och vill läxa upp den framförvarande racerföraren. Problemet är att BMW:n kör i typ 140 km/h och att vi åker med en röd Volvo 240. Då tänkte jag och optikern dock inte på att det var en deluxe.

Farsan tar sats och kränger efter BMW:n. I flera mil vobblar deluxen fram i BMW:ns bakhasor. Vi fruktar för våra liv samtidigt som det inte går att undgå tjusningen med att vobbla fram i en 240.
-Kör om så mooonar vi! skriker jag och optikern.
Farsan är lika röd i ansiktet som deluxen när han försöker krama ur den 20-åriga motorns sista krafter.
BMW:n märker ju dock att han är förföljd och har inga stora bekymmer med att hålla undan. Till sist får vi ge upp. Farsan sitter tyst ett slag tydligt besviken. Sen utbrister han med myndig stämma:
- Vi säger inget till mamma om det här.

I helgen blir det nog rätt mycket poker. Frugan jobbar nämligen på söndag. I dag började dagen med en väldigt tiltande pott.

5.00/10.00 Texas Hold'em (No Limit ) - den 7 februari 2009 12:09:04
Eva 18 (Vanlig /Cash Game )
Plats 1: cliffb (1056.52)
Plats 3: Dybelius (1975.00)
Plats 4: Trezeguet (539.48)
Plats 5: Faxy (3629.05)
Plats 2: DaVVo- (1975.00)
DaVVo- lägg LM 5.00
Dybelius lägg SM 10.00
** Giv **
Dybelius [9r, Kr]
*** Bet Runda 1 ***
Trezeguet Syna 10.00
Faxy Höj till 45.00
cliffb Lägg
DaVVo- Lägg
Dybelius Syna 45.00
Trezeguet Syna 45.00
*** Flop(Board): *** : [9h, 7k, Ks]
*** Bet Runda 2 ***
Dybelius Passa
Trezeguet Passa
Faxy Satsa 140.00
Dybelius Höj till 330.00
Trezeguet Lägg
Faxy Syna 330.00
*** Turn(Board): *** : [9h, 7k, Ks, 10r]
*** Bet Runda 3 ***
Dybelius Satsa 500.00
Faxy All-in 3254.05
Dybelius All-in 1600.00
*** River(Board): *** : [9h, 7k, Ks, 10r, 7r]
*** Showdown *** : Rake: 15.00 Totalpott: 3985.00
Dybelius Lägger mig Vinst: 0.00
Faxy [Eh, Er] Två par, ess och sjuor Vinst: 3985.00

Hans all in förstår jag inte. Han lär ju bara få syn av en bättre hand, 10 skrämmer knappast bort mig då de enda möjliga händer den kan ha hjälpt är 86, J8, QJ eller K10. Och det hade väl varit lite väl långsökt att sätta honom på nån av dessa händer då han sällan höjer med dem under the gun eller synar en reraise på floppen. Jag autosynar faktiskt då han övervärderat sina händer tidigare. Sätter honom på AK. Nu hade han AA och självklart parar sig bordet på river och han får bättre två par. Ingen bra start på pokerhelgen. Hoppas tilten försvinner efter lite pizza och bio.

I dag snöar det. Stora tunga flingor. Som gammal längdskidåkare brukar jag bli sugen på att ge mig ut i spåren när det blir tillräckligt vitt.

För några år sedan drog jag faktiskt iväg till bröderna Leiner på Intersport för att köpa ett par nya skidor. Eftersom jag tidigare haft tjänst som legitimerad idrottsskadetekniker i affären slapp jag köpa ett par utan fick i stället låna skidansvarige Pelles privata proffsskidor. Det var en nedrans tur att jag inte lade ut några pengar, för efter en halv kilometer i spåren kom jag ihåg varför jag aldrig blev någon ny Gunde Svan.

Ärligt talat är min längdskidkarriär som liten uppe i de värmländska skogarna ett svart kapitel. Och när jag stod där ute i skogen, med Pelles proffsskidor på fötterna och hjärtat bultande utanför bröstet, kom jag ihåg hur jag verkligen hatade längdskidåkning. Jag vet, hata är ett starkt ord men i detta fall var det ett lämpligt ordval.

Egentligen åkte jag bara längdskidor för att vara i form till fotbollssäsongen. Farsan hade i allafall lurat mig att tro att det var så. Det var väl ända sättet att motivera mig till att fortsätta. Varje söndag var det samma visa. Tävling. Ångest. Morgonen började alltid med att jag tyckte mig ha ont någonstans eller var förkyld. Men pappa genomskådade mig och mamma lagade havregrynsgröt.
- Det gör att du orkar mer.
Men inte orkade jag något mer. Inte ens det där druvsockret tränaren hävdade skulle få mig skjuten ur en kanon gav mig någon fart.

Startsträckan var jag ofta rätt pigg på, men när jag väl lämnat folksamlingarna och försvann in i skogen, in i ensamheten, så tog orken slut. Jag lufsade mest runt, åt snö, ramlade i nedförsbackarna. Sen kom det lite publik och jag tog extra fart. Och sen upploppet. Då gällde det. Jag föll död ner efter mållinjen. Varje liten cell i kroppen blödde av utmattning och snoret låg som en grumlig liten sjö under näsan. Också en titt på resultattavlan. Sist som vanligt. Och inte bara sist. Det var minuter till närmsta gubbe.

Sen kom det värsta. Prisutdelningen. Ett bord fyllt av roliga vinster. Den som vann fick välja först. När det var min tur var det inte så mycket att välja på. Eller rättare sagt, det var inget att välja på. Jag fick det som blev över. Oftast en grön ryggsäck det stod föreningsbanken på eller en reflex. En gång kom jag näst sist. Han som kom efter måste ha varit förlamad på höger sida eller något. Men det struntade väl jag i. Det kändes som en vinst och jag slapp reflexen och fick en jojjo istället.

Hur som helst var nog anledningen till att jag inte blev någon ny Gunde Svan att jag inte har så hög smärttröskel. Jag tror det finns en anledning till att kroppen bara vill lägga sig ner, och det är att den behöver ligga. Varför utsätta sig för något onaturligt jobbigt? Och det var det jag kom på där ute i skogen. Det är inte roligt att bli trött.

Så när jag nu ser dessa mjuka flingor dansa ner från himlen var min första tanke att åka och köpa ett par skidor hos bröderna Leiner. Men efter en stund kom jag att tänka på mitt svarta kapitel och att det faktiskt bara är roligt att åka skidor i några hundra meter. Sen blir man trött.

Och när jag blir gammal ska jag aldrig utsätta mina barn för längdskidor. Om de inte föds med bättre lungor än farsan förstås. Då ska jag grilla dem så att de slipper ha en stor samling reflexer i prishylllan.

Årets första månad blev inget vidare till slut. Efter fem dagar var jag 25k plus. Och när månaden var slut stod det på 20k. Det innebär i praktiken 5k minus de sista 25 dagarna. Hur som helst en plusmånad att räkna in i statistiken.

2009: Totalt 20 k

Slutresultatet för 2008 hamnade en bit över 400k. Det beror dock mycket på en fantastisk januarimånad då jag vann två större turrar och drog in över 1/4 av hela årsvinsten. Målet för 2009 är att komma upp i samma nivåer som 2008, men om jag inte skärper mig i turrarna kan det bli svårt.

När jag precis hade börjat spela poker för cirka 3 år sedan kunde jag sitta och vänta på bra händer i timmar. Det var lite av mitt signum. Vänta, vänta, vänta, få KK, dubbla, vänta, vänta, vänta, få AK, all in, vinna blinds, vänta vänta vänta, AA, dubbla.

Jag var verkligen ingen vidare pokerspelare med hade en sjuhelsikkes karaktär. Jag spelade bara nöthänder och slängde alla små guldklimpar som 78s, 910s QJ, ja till och med AJ fick ofta stryka på foten. Eftersom jag bara spelade turneringar och Sit & Goes blev resultatet faktiskt väldigt bra. Att ha tålamod räcker långt i de flesta nätturneringar med hyfsat låga insatser.

Sen dess har det givetvis runnit mycket vatten under broarna. I dag spelar jag mer kreativt. Jag skulle nog till och med se mig själv som fiskig i vissa sammanhang. På cashgames är detta givetvis en fördel, men när det kommer till turrar undrar jag om jag inte borde ta ett steg tillbaka till de gamla goda tiderna när man kunde sitta i timmar och bara vänta.

Nästan som när farsan jagar bäver i de värmländska skogarna. Vänta, vänta, äta smörgås, vänta, vänta, vänta, en bäver! skjut!

De senaste veckorna har jag nämligen tappat all karaktär. Helt plötsligt känns KJs som en nöthand att gå hela vägen med och jag göra alldeles för många riktigt dåliga hjältesyner. Resultatet har blivit ett katastrofalt turneringsfacit. Sanningen att säga var jag nog en bättre turneringsspelare för ett år sedan. Dock är jag nog bättre live nu.

Men jag vet att jag är i gott sällskap. Fick tips om William Thorssons statistik på pokerstars. (Nick: William) På 885 Sit & Goes är han 51 000 dollar back. När man har börjat vinna, vill man väl bara ha mer och mer snabbare och snabbare och tappar tålamodet. Pengarna ska komma nu!

Så nu får jag så snällt ta mig i kragen och skapa lite karaktär igen. Det kan man ju ha nytta av i andra sammanhang också...

I dessa kristider är det viktigt att dra ett extra strå till stacken för att ha större chans att få behålla jobbet. Jag gör allt för att göra mig oumbärlig på tidningen.

Just nu har jag det stående inslaget "dagen fräckis" under morgonfikat. I början var det lite pinsamt att yppa könsord och svordomar framför finare damer och chefer, men efterhand har det blivit mer och mer naturligt. Det är faktiskt så, precis som jag hade förutspått, att folk skriker efter min fräckis på morgonen. Då börjar ju självklart rävspelet att låtsat som om jag inte vill längre, och tvinga dem böna, be och propsa på att jag ska dra ännu en fräckis. Det är ju på så vis jag blir oumbärlig.

Bakgrunden till min stora arsenal av fräckisar är boken Berts fräckisar som morsan köpte i julklapp till syrran. (Morsan fattade inte att fräckis inte var Bellmanhistorier och Norgevitsar) Jag tyckte den var så rolig att jag köpte ett exemplar jag med. Och det verkar som om det var väl investerade pengar då jag redan avancerat till 20 % nyhetschef. Plus EV med andra ord.