Så piffar man upp en schlagerkväll

Ingen ska säga att jag inte tänker på de utsatta. Just nu tänker jag tid och tanke åt alla stackars män som tvingas sitta hemma imorgonkväll och kolla på Eurovision Song Contest. Det kallas myskväll och innebär att man tvingas offra värdefulla timmar med att lyssna på musik som man inte ens skulle tvinga på sin i-pod under ett kraftfullt punggrepp. I i-podarnas värld måste schlagermusik klassas som ett tortyrredskap. Som att dricka lava.

Men ibland måste kvinnorna få sitt också. I slutändan tjänar man säkert på det.

Hur som helst. För dem som ska sitta hemma imorgon, utan egentligt intresse för "underhållningen" kommer här några tips som kan pigga upp kvällen. Allt går att liva upp med lite betting, inte sant? Jag hittade ett par intressanta spel på 24h, som kan ge lite klirr i kassan utan allt för mycket svettningar.

Mina två favoriter i tävlingen är Irland och Danmark. Danmark har en klassisk feelgood-arenarocklåt som jag tror kan gå riktigt bra. Sångaren ser fräck ut, melodin sätter sig. Irland å sin sida bjuder på en helt galen popdänga med två tvillingbröder, som mer liknar sagofigurer i "Alice från underlandet" än musiker.  Framträdandet är helt omöjligt att slita sig ifrån. Det är energi rakt igenom. Mina tips grundar sig enbart på dessa två bidrag.

1. Danmark topp 10. Odds: 1.70
- Ett strålande odds. Om jag var en spelgalning hade jag tryckt in hela rullen, sålt bilen och satsat det med. Men nu är jag ju inte det, så jag tar det lite lugnare. Det här är dock rena bjudoddset enligt mig. Av 25 bidrag måste danskarna komma topp 10. Annars ska jag aldrig mer tippa på musik.

2. Danmark topp 4. Odds: 4.00
- Jag tror och hoppas att danskarna även klarar sig till en topp 4-placeringen. Motståndet är inte särskilt skrämmande.

3. Irland som vinnare. Odds: 6.00
- Det finns ingen låt som sticker ut mer än detta, minst sagt unika, bidrag. Jag tror det räcker till vinst.

4. Irland topp 4. Odds: 2.70
- Det lite fegare alternativet ger ändå ett skapligt odds...

5. Danmark som vinnare. Odds: 22
- Ja, oddssättarna tror inte på danskarna. Jag litar dock på mitt "tränade" öra och drar i väg en liten chanspeng på pölsegrabbarna.

Alla odds är tagna från 24h. De hade bland de bästa "totaloddsen" när när jag kikade runt. De som orkar sprida ut spelen kan kanske hitta något enstaka spel till bättre odds.

Så vad tror ni? Kan det vara något att liva upp lördagsmyset med?


Det danska bidraget från de inhemska tävlingarna. I Eurovision har de "hottat" upp framträdandet rejält.


De irländska duracellkaninerna...

Själv tänker jag inte följa spektaklet på tv, utan beger mig till pokerklubben i stan istället. Och tjejen följer med. Är rätt nöjd med det...

Öronblod

Jag fick ett pressmeddelande idag från Warner Music. Där stod det att årets sommarplåga blir "Fest i hela huset" från Big Brother Studios. Jag blödde lite i öronen när jag lyssnade igenom skiten. Jag kräktes lite i munnen när jag läste texten. Låten är banne mig ännu sämre än bilolyckan till program.   

Om jag inte hade haft ett jobb där jag faktiskt måste lyssna och bedöma ny musik, så hade jag nöjt mig med min gamla skivsamling och stängt butiken för nya låtar. Jag hade gjort som Lapproffe och låst in mig med Bob Dylans samlade verk för att aldrig komma ut igen. Om man redan lyssnar på det bästa, varför ta till sig något nytt?

Det finns ett bra svar på den frågan: "Fest i hela huset" från Big Brother Studios. Mitt jobb är att täppa till öronblodet som rinner nerför Partille-Johnnys bilstereo. Och tända ett ljus för sånt som är bättre. Som Armand Mirpour, årets fräschaste tussilago i den svenska musikvåren.

Det här hade nog fått mig golvad i tonåren. Nu får det mig åtminstone att röra på smilbanden. Men någon Dylan är det givetvis inte. Inte ens nära. Så Lapproffe behöver inte göra sig besvär. Han hör förmodligen inte ens skillnaden på de två låtarna. Men jag förstår honom. Varför lyssna på något nytt, när man redan lyssnar på det bästa?

Här har ni i alla fall, vad jag hoppas, årets sommarplåga. Gladpop, passande till sköna vårdagar, i form av "I Am A Vulcano" med svenske Armand Mirpour.



Edit: Hade så sjukt svårt att sova i natt, så jag skrev en riktigt snuskig text istället. Har ni gjort något liknande?

"And I'll gamble away my time"

För oss som gillar musik är vissa låtar mer än bara låtar. Den här brukar jag lyssna på när jag tappar bort mig själv bland floppar, stegdrag, vinster och förluster. En av mina personliga svagheter är att jag lätt blir uppslukad av saker. De senaste åren har det varit av poker. Tyvärr glömmer jag i min lilla bubbla vad som verkligen betyder något när jag är så där uppslukad.

Vissa fredagskvällar kanske det inte är värt att spela, trots att jag "vet" att jag kommer gå minst 10k plus på grund av alla fyllskallar. Det låter som en klyscha, men vissa klyschor bör upprepas: pengar betyder ingenting om man inte har någon att dela dem med. Ingen i världen orkar stanna kvar hos någon som spelar poker all vaken tid.

Den här låten med underbara "Beirut" påminner mig om det. Först tyckte jag bara det var en sjujädra bra låt, men när jag analyserade texten blev den mer än det.


Well it's been a long time, long time now
Since I've seen you smile
And I'll gamble away my fright
And I'll gamble away my time
And in a year, a year or so
This will slip into the sea
Well it's been a long time, long time now
Since I've seen you smile

Nobody raise their voices
Just another night in Nantes
Nobody raise their voices
Just another night in Nantes

Mot Club Svea

Som svampar ploppar det upp nya fina, välskötta pokerklubbar runt om i landet. I helgen ska jag besöka en ny bekantskap, Club Svea i Göteborg. Jag har hört mycket gott om stället så i morgon ska Andy och Måns från klubben i Nässjö ackompanjera mig och spela deras djupstackade månadsfinal för 2200 kronor. Men redan ikväll drar vi till storstan för att slaska cashgame på Cosmopol. Jag räknar med fint värde en sån här lönehelg. Det är dock inget som garanterar att jag ska gå plus, då det ibland är jag som är "värdet".

Det blir en långhelg i götet för på söndag ska jag med frugan, Optikern och Hanna lyssna till en av mina gamla favoriter, Tomas Andersson Wij, som spelar i stan. Utan att överdriva är han en av Sveriges bästa textförfattare för närvarande. Jag gillar artister som är geniala i sin enkelhet.


Dylan eller Lasse Kongo?

Det är nu inte ens två veckor kvar till Bob Dylan ska spela i Kinnarpsaréna i Jönköping. Jag har fortfarande inte helt förstått att en sådan legend bemödar sig med att komma hit till snåla Småland. Att han ändå gör sig besväret får mig i alla fall osökt att tänka på första och enda gången jag hittills har sett denna man live. Det var nu för snart två år sedan tillsammans med Optikern i Göteborg.  Jag tycker det är en historia värd att återberättas.

När Dylan körde buss till Tallinn


Min första tanke var att jag skulle få se Gud. Gud i en cowboyhatt. I julklappen låg den dyraste konsertbiljett jag ägt. Nästan 600 kronor för att se Bob Dylan. Mannen som kanske inte gav liv åt världen, men i sanning förändrade den.

- Det är parkettplatser, harklade pappa stolt.

Jag sa att det var den bästa julklappen någonsin. Dylan har följt mig sen jag var 16 år och den då betydligt äldre, starkare och allmänt belevade lagkaptenen i mitt fotbollslag sa:

- Att lyssna på Dylan är som att ligga på en riktigt skön soffa och suga på en sockerbit. Eller som att älska med en kvinna.

Jag hade sugit på en sockerbit, och det var ju gott. Det andra ville jag veta mer om, så jag köpte en skiva Highway 61 revisited och sedan en till Slow train coming. Det var inte kärlek vid första ögonkastet. Inte vid andra heller. Men någonstans på vägen fram i jakten på min musikidentitet fann vi varandra till slut, jag och Bob.


Snart ringde min bästa kompis, Optikern, och sa att han skulle följa med mig på Dylan. Pappa hade planerat alltihop. Vi var euforiska och pratade i mun på varandra. Jag satte upp biljetten på kylskåpet. Bob Dylan. Scandinavium Göteborg. Söndag 1 april 2007. kl. 19.30. PARKETT rad 22 plats 6. Där satt den, bredvid en lapp om tandläkaren, biljetten till himmelrikets parkett.


Månader blev till veckor, veckor till dagar och dagar till timmar. Så var stunden inne. Där sitter vi på rad 22 och väntar på att Gud med cowboyhatt ska äntra scenen. Bredvid oss sitter äldre medelålders män, medelåldersmän och en fru till en medelålders man. När jag hör snacket runt om känner jag mig plötsligt som en novis på Bob Dylan. Här finns människor som har sett honom på den mytomspunna 1966-turnén 25 år innan jag ens var påtänkt. Människor, d.v.s. medelålders män, som har diat Dylans låtskatt sen bröstmjölken tog slut. I tanken går en rad från Like a rolling stone runt, "How does it feel...to be on your own?". Kanske så här.


Så kommer han ut. Publiken reser sig och applåderna dånar. Jag får gåshud. Den vita cowboyhatten kombinerat med den läckra mustaschprydda överläppen får oss att ta ett extra andetag. Nu är det på riktigt. Ikväll är Bob Dylan in the building, med oss.


Allt är magiskt till Bob Dylan, Gud, mannen som förändrade världen, öppnar munnen och börjar sjunga. Plötsligt får jag svårt att förstå det stora. Plötsligt känns det inte som vi sitter på himmelrikets parkett längre. Snarare på en buss till Tallinn. För mannen på scen låter precis som Lasse Kongo. Den ständigt berusade busschauffören som bokstavligen pratar i skägget så det blir omöjligt att höra ett enda ord, förutom en och annan svordom. Ok, Bob Dylan svär inte, men det gör Optikern. Jag försöker hålla humöret uppe ett tag, men får till slut kapitulera för tanken att Bob Dylan inte längre är Gud. Han är Lasse Kongo. Han sluddrar fram orden i väsande omgångar. Rösten är grumlig, klorinhes och frånvarande. Som om han verkligen pratade i en bussmikrofon. Det är inte i närheten av vad man kan kalla sång. Under fjärde låten somnar Johan. Jag har aldrig hört den förut, men enligt expertpanelen på rad 5 är det visst Under the red sky, från någon platta på 90-talet. Lasse, förlåt, Bob låter bräkigare än någonsin. Men publiken verkar inte höra hur det låter. Medelålders män ställer sig upp och klappar takten. Vissa har enmansshower där de dansar, eller rättare sagt vickar på höfterna i halvrytmiska sejourer. Surmulna blickar gör att jag måste knuffa till Optikern med de tunga ögonlocken. Sen går jag och köper en öl. Eller två. För på något sätt måste det här bli bättre.


Efter 1,5 timma är det slut. Slut. Inte bara på konserten, utan på en hel dynasti. Dynastin Bob Dylan. Han må vara bra på skiva, men att se honom live kan då rakt inte jämföras med den sötaste sockerbit i den skönaste soffan. Och att älska med en kvinna? Nja, det skulle vara en kvinnlig Lasse Kongo då.


Vi går till en pub för att möta upp några kompisar.

- Var konserten bra?, frågar Koggen med nyfikenhet i rösten.

Jag och Optikern ser på varandra och ler försiktigt i samförstånd innan jag utbrister.

- Ja, vad tror du?! Det var ju Gud vi såg. Bob Dylan. Mannen som förändrade världen.

Avslutningen med All along watchtower var fulländad!

Koggen ser på mig med något drömskt i blicken. Bussresan till Tallinn nämner vi aldrig.

Veckans skiva

Eftersom vissa i min bekantskapskrets helt plötsligt har börjat spinna och tycker att Beyonce är det bästa som finns känns det som min plikt att hylla lite riktig musik.

Var och köpte the Killers alla album för några dagar sedan. Förstår inte varför jag inte haft dem innan? De är verkligen magnifika och det är bara att gratulera Hultsfredsfestivalen som har lyckats boka in bandet i sommar. Den nya skivan day & age är så mycket mer än radiodängan Human. Vissa spår, som nummer sju I can't stay, får mig nästan att dansa trots all tydlig brist på rytm i kroppen.

Day & Age

Veckans skiva

Lille Napoleon


Veckans skiva är Kristian Anttilas "Lille Napoleon". Av tio låtar sätter sig minst sju som en fläskläpp. Melodierna är fräcka och texterna så där charmigt grova som:

Men du skulle döda mig om du visste
vad jag gör med dig i min fantasi
Jag skulle döda dig om jag visste
vartenda tanke var slöseri
Så vi är väl kvitt?
Vi börjar om.

På lördag spelar han i Borås och den 20/12 på Storan i Göteborg. Det kan mycket väl bli ett besök...

Kastrerad körgosse

Fångade i tiden som går

Jag lägger blommor på din grav
försöker minnas orden ord du sa
Men allting har försvunnit
minnena har brunnit
Det är ingen stor sak, ingenting att göra åt
Vi är fångade i tiden som går

Du höll mig säkert hårt i handen
och gav mig snäckor ifrån stranden
Jag önskar att vinden
kunde tala med din röst

Jag ser dig på ditt rum
dina skivor, dina böcker
våra läppar rör sig, men jag hö ringa röster
De läste dikter vid din grav
och jag var ännu ett barn
Nu står jag här i fönstret
och jag skriker över hela stan:
”Vi är fångade i tiden som går”

Jag lägger blommor på din grav
för den tid som aldrig blev av
Vad kan jag göra mer
än att önska att du var här
Det är ingen stor sak, ingenting att göra åt
Vi är fångade i tiden som går

/ Plura

Jag kan inte sluta lyssna på Eldkvarns nya skiva "Hunger Hotell". Kör den i bilen till jobbet och kan alla låtar utantill nu. Sjunger med som en dåre och det måste se rätt löjligt ut för dem som kollar in. Jag har tyvärr inte alls någon sångröst som passar till att kompa Plura. Hans är manlig, djup och raspig. Min liknar en såndär kastrerad körgosse i jämförelse. Så det är tur att ingen hör mig i bilen när jag ändå låtsas att jag står på scen bakom Plura och är ett med bandet. På scen går nämligen den långtråkiga resan till jobbet på ett litet kick.

Eldkvarn



Jag recenserade nyligen den här boken för min blaska. Eftersom jag är väldigt svag för Plura och Eldkvarn delar jag med mig av recensionen.

Värt att veta om kvällen (som beskrivs i recensionen) när Eldkvarn spelade, i min gamla hemstad, på Eksjö stadshotell är att jag och min gode vän optikern var konsertens två största groupies. Jag hade t.o.m. med mig en skiva (Limbo) som jag ville ha signad.

Gubbarna i bandet verkade tycka att det  var rätt kul att två unga män som egentligen borde lyssna på Red hot chili peppers eller Metallica tyckte att de var coola, så vi fick hänka på efterfest! Vem som helst av någorlunda mänsklig natur kan ju förstå storheten i att som 21-åring sitta och sippa öl med Plura, som vid det laget hade ett antal hundra jack i sängkarmen, samt tusentals buteljer och några av världens bästa låtar på sitt samvete.

När Plura dessutom började diskutera de svenska kungar som hängde på väggarna slog det slint i huvudet på mig. Eftersom jag är mycket fascinerad av historia skulle jag styla med att säga vilken kung som var på vilken tavla. Trots att jag i den något onyktra upphetsningen och min ungdomliga entusiasm var hundra procent säker så gick jag bet redan på först tavlan. Plura rättade mig vänligt men bestämt.
- Nej, det där är inte Sigismund, det är Erik XIV.
Ridå.
Sen höll jag tyst när de vuxna samtalade. Det är som jag och optikern alltid brukar säga. Har man inget intressant eller roligt att säga så är det lika bra att hålla käften. Särskilt om Plura finns i rummet...


Plura Jonsson & Eldkvarn

"Den stora landsvägen"
Norstedts

Säga vad man vill, men lata är de då inte. Frågan är om något svenskt band hunnit med mer än Eldkvarn genom åren? "Den stora landsvägen" är en stor vacker klippbok med texter från människor som kantat grusvägarna och unika bilder från när det begav sig. Få människor med ett sådant levnadsöde kan uttrycka sig så pricksäkert som Per Malte Lennart Jonsson, eller Plura om man så vill.

Med mina 25 år är jag egentligen för ung för att ha koll på Eldkvarn. Men efter att ha lyssnat på min farbror Pelles historier, om hur han i dimman mellan 1970- och 1980-talen plankade in på Eldkvarns spelningar på klubb Palace i Norrköping, kunde jag inte undgå att få upp öronen för deras musik. Numera ingår alla bandets skivor i samlingen. Vissa mer slitna än andra.

Efter sin andra bok på kort tid kan Plura Jonsson numera även titulera sig författare. "Den stora landsvägen" kan ses som ett komplement till Pluras självbiografi "Resan genom ensamheten". För ett Eldkvarnfan är det inte bara ett komplement, utan ett måste. De vackra och sorgsna berättelserna om bandets historia och livet på vägarna finns med i båda böckerna. Men detta är en betydligt luftigare version, lite som en klippbok i storformat, med mycket bilder tagna genom åren. Allt från tidigt 70-tal och de första ackorden i bandet med det masochistiskt klingande namnet "Piska mig hårt", vilket senare skulle bli Eldkvarn, till dagens datum och de tusentals spelningar som hamnat där emellan.

Den största skillnaden från självbiografin är att det mestadels inte är Plura ,eller brodern Carla, själva som berättar om resan genom knarkdimmor och småstäder, utan de som har kantat de ensamma vägarna eller bara blivit frälsta av deras musik. Håkan Hellström skriver om hur han som finnig tonåring blev insläppt i en ny värld, och saga, av Eldkvarns låtar. Sophie Zelmani berättar om hur hon omedelbart slogs till marken av Pluras första ord och andra branschmedlemmar som Kajsa Grytt (exkärlek) och Mauro Scocco (före detta sambo och producent) förklarar sina unika relationer till Plura och bandet.

Det som tar mest plats i boken är, med rätta, alla låttexter. Plura och Carla har valt ut bandets 100 bästa låtar och skriver personliga kommentarer till dem alla. Var, när och varför skrevs låten och vad har den betytt genom åren?
Eller som Plura själv skriver: "...det var vi som levde det här livet, vi som ville så mycket, vi som ibland trodde att vi skulle gå under, men vi överlevde och våra liv och minnen finns kvar i dessa sånger". Även om man skulle vara totalt ointresserad av Eldkvarn eller kommentararerna till texterna så kan man med fördel bara sätta sig ner och njuta av boken som en diktsamling. Pluras språk är både vackert, rakt, ärligt och självutlämnande på ett sätt som är unikt i Sverige i dag. Det är något med Pluras texter som gör att man tror på allt han skriver. Och det är kanske inte så konstigt det? Om ordspråket "man lär av sina misstag" stämmer är Plura en mycket lärd man. Och har man gift sig så fyra (eller fem, vem håller ordningen?) gånger finns det nog ett och annat ord om kärlek att dela med sig av.   
   Kärleken är faktiskt en annan del som genomsyrar hela boken och Pluras liv. Boken är tillägnad Pluras exfruar och nuvarande kärlek. Och man märker, både i hans texter och i boken att även om han genom åren varit med om att lämna och att bli lämnad så finns tron på kärleken alltid där.

Det finns inte många band som har gjort så många spelningar genom åren och det finns inte många hak runt om i Sverige där Eldkvarn inte har varit. De har till och med varit på Stadshotellet i Eksjö. Spelningen där för några år sedan är höjdpunkten i min egen Eldkvarnskarriär. Trots att jag bara var något år över 20 kände jag någon slags samhörighet med dessa män över 50-strecket. Eller som Håkan Hellström skriver "Jag hade inte upplevt någonting av det som Plura sjöng om, ändå läste jag in mig själv i varje låt. Hela livet låg framför men Eldkvarn hade redan gjort mig nostalgisk". För alla som varit med och sett Eldkvarn live är det här en bok som kommer att beröra. För även om Plura nyligen fick kulturpris från Norrköpings tidningar för sina skildringar av Norrköping i sina texter så kan man i låtarna känna igen sig var man än befinner sig i landet. Det var nämligen på vägarna emellan städer, landsorter och hålor som denna bok blev till.
"Vägarna blev min värld, min arbetsplats och mitt universitet. Det är sånger från landsvägar och grusvägar denna bok innehåller..."

RSS 2.0