dybban poker

Var har de där roliga figurerna tagit vägen som fanns i cornflakespaketen när man var liten? Det var ju världens roligaste grej. Slagsmål varenda gång med syrrorna när man skulle öppnat ett nytt paket. Det kanske var därför de sluta? För hemfridens skull.

Jag börjar detta inlägg med ett sidospår för det var sidospåret som ledde till själva historien. I dag var det nämligen blixthalka på väg till jobbet. På vägen såg jag fyra bilar, som till synes omotiverat kört ner i diket. Det var då farsans ständiga fras "Han måste fått sitt körkort i ett cornflakespaket" dök upp i huvudet. Jädra amatörer att inte se att det är halt tänker jag.

Samtidigt drar jag mig till minnes den bästa av alla gånger som farsan dragit sin ramsa för att någon idiot kört som att han "fått sitt körkort i ett cornflakespaket". Det var rätt många år sedan nu och farsan hade av ekonomiska skäl köpt sig en röd Volvo 240. Den var väl en 15-20 år gammal men farsan var lyrisk.
- Den har bara haft en ägare och hon var pensionär och körde bara bilen på söndagar. Den är i skick som ny! brölade han när han kom hem med sin nya bil.
Vi barn tyckte ju att det var rätt pinsamt att behöva åka runt i en 240 i slutet på 90-talet. Det blev inte bättre av att det stod LUX på registreringsskylten vilket gjorde att alla började kalla bilen för "deluxen".

Några månader senare, när deluxen inte var som ny längre, körde farsan hem mig och en ung optiker från Jönköping. På vägen blir han brutalt omkörd av en BMW som nästan prejjar honom av vägen. Farsan blir helvild. Denna gång nöjer han sig dock inte med att dra sin ramsa om cornflakespaket. Nej, denna gång är han ursinnig och vill läxa upp den framförvarande racerföraren. Problemet är att BMW:n kör i typ 140 km/h och att vi åker med en röd Volvo 240. Då tänkte jag och optikern dock inte på att det var en deluxe.

Farsan tar sats och kränger efter BMW:n. I flera mil vobblar deluxen fram i BMW:ns bakhasor. Vi fruktar för våra liv samtidigt som det inte går att undgå tjusningen med att vobbla fram i en 240.
-Kör om så mooonar vi! skriker jag och optikern.
Farsan är lika röd i ansiktet som deluxen när han försöker krama ur den 20-åriga motorns sista krafter.
BMW:n märker ju dock att han är förföljd och har inga stora bekymmer med att hålla undan. Till sist får vi ge upp. Farsan sitter tyst ett slag tydligt besviken. Sen utbrister han med myndig stämma:
- Vi säger inget till mamma om det här.