dybban poker

Puh, det är svettigt nu. Som liten privat bloggare är jag inte van vid att stå i strålkastarljuset på detta sätt. Nu har jag tvingats tycka till i Aftonbladets pokerjury (har jag rätt eller rätt?) angående Krukandebacklet, samt blivit dissad på Pokerlistings innelista.

Herregud, var ska det här sluta? Jag som varken brukar tycka till eller få kritik måste nu samla mina intryck med ett par öl. Vi har nämligen grabbhelg hemma hos en gammal polare i Linköping. Självklart har jag tagit med mig pokermarker. Jag måste ju på något sätt gå plus på resan och eftersom Optikern är med så är ett parti poker det enklaste sättet att lösa det.

I morgon natt drar Stanley Cup-finalen mellan Chicago Blackhawks och Philadelphia Flyers i gång. Det var längesen jag höll så mycket på ett NHL-lag som jag håller på Chicago nu. Om de vinner kommer jag nämligen att få hålla i bucklan snart...

För sex år sedan bodde jag i Chicago under ett halvårs studier. Då var Blackhawks det sämste laget i ligan och hade inte en enda svensk i laget. Men jag gick och kollade fyra, fem matcher ändå. Jag fick bland annat se foppa under hans storhetstid vilket var rätt coolt. Han var riktigt stor där borta även bland jänkarna.

Nu är Chicago det bästa (?) laget och har dessutom en svensk i uppställningen som får väldigt mycket istid. Det är inte vilken svensk som helst, utan 22-åriga Niklas Hjalmarsson som är född och uppvuxen precis utanför min hemstad Eksjö. Han och hans storebror har bland annat spelat fotboll i min klubb Höreda. När Niklas åker hem på somrarna brukar han alltid komma förbi och kolla på några matcher när vi lirar i division 6.

Det är en rätt schysst deal tycker jag, han kollar på mig när jag spelar fotboll och jag kollar på honom när han spelar hockey. Jag tror underhållingsvärdet är ungefär det samma för oss båda, fast på olika sätt.

Hur som helst, eftersom Niklas har många av sina bästa kompisar i klubben så kommer han garanterat att ta med sig Stanley Cup-bucklan ut till Höredavallen under sin "Eriksgata" i Eksjö. Ända sen mellanstadiet och "hockeybildstiden" har det varit en liten dröm för mig att få vidröra denna legendariska pryl.

Så håll alla tummar du kan för de svarta hökarna och Hjalmarsson. Dybban vill kyssa bucklan!


Niklas Hjalmarsson, mannen på allas läppar i Eksjö

Det där med efterfrågan och utbud är en rätt viktig grej. Det styr det mesta. Enkelt skildrat betyder det att om många vill ha något riktigt mycket så stiger priset på just den varan eller tjänsten. Men ibland räcker det med att en enda person vill ha något för att priset ska stiga.

Jag och min vän Dylan gick denna helg och käkade pizza. Vi bestämde att vi skulle beställa någon variant vi aldrig testat förut. Jag tog nåt hittepå med köttfärssås, salami och paprika.
- Vill du ha någon sås till? frågade pizzabagarn.
Pizzan lät tillräckligt flötig i sig så jag ville först inte ha någon sås,  men tog ändå det säkra före det osäkra och beställde en burk kebabsås vid sidan av. Jag gillar sås.

Dylan tog en ännu flötigare pizza med oxfilé, tre kilo ost och ett par liter bearnaisesås. Vi försökte, men det gick inte att slutföra dessa kaloribomber. Båda mådde illa bara av att se på eländet som var kvar på tallriken.

Det såg dock inte bra ut att min specialbeställda sås var orörd. Smålänning som jag är mår jag dåligt av att se mat slängas. Särskilt sås. Dylan såg nästan grön ut i ansiktet efter all bearnaisesås. Därför föreslog jag ett vad:
- Du får 500 spänn om du dricker upp kebabsåsen.
Dylan tittade snabbt på burken, höll tillbaka en kväljning, och svarade:
- Ok!
Tio sekunder senare var skålen tom och Dylan likblek i fejjan.

Jag har dock känt mig rejält dum sen den där pizzan. Det beror inte på att jag har dåligt samvete för att jag, likt William Thorson, erbjuder folk som har det sämre ställt pengar för att dricka äckliga drinkar. Dylan är ingen fattiglapp. Nej, anledningen är att jag tror mig ha betalat för mycket. Efterfrågan fanns där, men utbudet kanske var större än vad jag då anade med tanke på att Dylan, trots sitt tillstånd, inte tvekade många sekunder på uppdraget.

Därför ringde jag optikern för att kolla vad han hade tagit.
- Inte mer än 300 spänn, svarade han.
Han är gör dock vad som helst för pengar, så jag var tvungen att få en andra åsikt och frågade min vän Museipedagogen.
- Ja, jag hade lätt gjort det för ett par hundralappar.

Så jag kanske betalade för mycket, men efterfrågan just då trissade upp priset. För att inte göra bort mig igen tänkte jag fråga er vad ni tycker är ett lagom pris? Tänk dock på att du är proppmätt när du ska utföra uppdraget.

Nu är ett nytt bloggprojekt i hamn. I dag lade Aftonbladet upp en ny pokerblogg. Tre av Sveriges mer kända pokerprofiler, Ola Brandborn, Erik Rosenberg och Jens Jadbäck, ska ha den ihop med en liten privat pokerbloggare som kallas dybban. Vi får se hur det går.

Tanken är att bloggen, till skillnad från många andra pokerbloggar, ska uppdateras minst en gång varje dag. Därför är det skönt att vi är fyra som kan dela på ansvaret. Det kommer nog spreta en hel del då vi är helt olika personligheter, som förhoppningsvis inte kommer hålla varandra om ryggen, som skriver. Jag tror att det kommer bli bra.

Här hittar ni den nya bloggen.

Är det någon som har lust att lära känna mig lite bättre? Då kan ni läsa "Pokerstars" senaste blogg om "Hertigen i Småland". Skrattade rätt gott åt det inlägget, och citat likt detta:

"Problemet" med "Dybban"- som han kallas för - är att han är så jävla snäll och diplomatisk. Det är en sån där person som man inte kan bli arg på. Tom sur gubben "Lapp-Roffe" tycker om Dybban.

Det verkar som att jag måste tuffa till mig. Eller åtminstone göra något som får Lapproffe att svära åt mig (förutom när det gäller snickeri, där jag med rätta redan fått en avhyvling).

Det vore ju rätt kul att få åka till Vegas ändå. Så ikväll ger jag det i alla fall chansen genom att spela ett 510$ kval med två garanterade paket till WSOP Main Event värda 14k $ styck. 69 startande är nu 15 och jag ligger med på medelstack så allt kan hända. Trean får dessutom ett tröstpris på 6,5k $. Jag börjar bli lite trött så jag håller mig aktiv med att blogga i gång huvudet.

Största nyheten för helgen är att pokerklubben Krukan i Stockholm fått stänga igen på grund av en polisrazzia. Tråkigt så klart, men det är knappast någon överraskning. Frågan var inte om, utan när det skulle hända. Detta har dock en del pokerbloggare (Lina & Dilba) svårt att acceptera. Enligt dessa tjejer är det kommunisternas fel, eller åtminstone sossarnas, att razzian blev till. Vad jag vet har vi haft en blå regeringen de senaste åren och jag tror inte att det har blivit några förbättringar på pokerfronten på grund av det. Så det känns riktigt löjligt att börja skylla på politiska färger för att det inte är fritt fram att driva pokerklubbar i Sverige.

Lina verkar ha en väldig stor tilltro till det politiskt liberala. Om alla fick göra som de ville, utan att skada andra, så skulle allt bli till det bästa. Speciellt i pokersvängen. Jag tror knappast att det är så enkelt. Kolla bara på USA, som ska vara föregångare när det gäller såna grejer. Vad har de flesta stater för regler angående poker där? No further questions.

Nej, jag tror inte det är den politiska färgen som avgör hur det kommer gå för pokern, utan vilka personer ur respektive partier som får vara med och forma de framtida lagarna.

Jag kommer aldrig förstå mig på pokernördar som röstar på ett parti endast beroende på var det står i ämnet poker och spelmonopol. I mitt tycke finns det ett par (hundra) frågor som faktiskt är viktigare.

Det var ett stycke seg satellit. 12 kvar nu. Ligger fortfarande medel. I'm still in the run...så nu måste jag koncentrera mig på en klonk. Heja!

Edit: Usch, usch, usch. Det var den värsta bubblan jag någonsin åkt ut för. Vi är fyra kvar när minsta stacken hamnar all in mot chipleaden med 1010 mot AA. 10-hög flopp. Lite senare trebetar jag knappens raise all in med 1010. Blixtsyn av AA. Sinnes att han ska plocka upp den handen där. Ingen hjälp och jag åker som fyra, en plats från fina 6,5k $ och två platser från ett helt sjukt WSOP-paket till Main Event. Nära har aldrig skjutit så lite hare som nu.

I somras började farsan att bygga på sitt nya hus. Han är väl inte den händigaste man jag känner, men han ville absolut bygga det själv. Troligtvis på grund av ren stolthet. Han vill kunna säga till barnbarnen om 25 år att "Det här huset har jag snickrat ihop med mina bara händer, det ni ungar, sånt hantverk görs inte i dag".

Men lite hjälp förväntade han sig ju ändå på vägen. Bland annat av sin äldsta son. Jag ville så klart stå till tjänst, men problemet är att jag är totalt förlamad när det gäller praktiska ting. Milt uttryck har jag tummen mitt i handen. Visserligen spikade jag upp några gipsväggar under en eftermiddag, men mycket mer blev det inte. Jag kom snabbt underfund med att jag skulle förstöra mer än jag tillförde.

Det fick mig att grubbla en hel del. Vad fararo kan jag egentligen? Vad kommer jag ha för nytta av poker om tio år? Om jag fick byta ut mina pokerskills mot att kunna snickra, skulle jag göra det då? Såna handlag har man ju kvar hela livet, åtminstone till kroppen lämnar in. Om tio år kanske ingen spelar poker längre. Har jag då slösat bort min ungdom på ett omodernt spel? Dessa tankar for genom huvudet när jag skrev den senaste krönikan för Svenska Spel. 

Och min insats i husbygget då? Jorå, än så länge har jag nytta av mitt pokerspel. Det slutade med att jag hostade upp ett par tusen till Hulken Hannu, min stora starka finska svåger. Så han hjälpte farsan ett par dagar. Jag kan garantera att alla parter blev nöjda med den dealen.

För oss som gillar musik är vissa låtar mer än bara låtar. Den här brukar jag lyssna på när jag tappar bort mig själv bland floppar, stegdrag, vinster och förluster. En av mina personliga svagheter är att jag lätt blir uppslukad av saker. De senaste åren har det varit av poker. Tyvärr glömmer jag i min lilla bubbla vad som verkligen betyder något när jag är så där uppslukad.

Vissa fredagskvällar kanske det inte är värt att spela, trots att jag "vet" att jag kommer gå minst 10k plus på grund av alla fyllskallar. Det låter som en klyscha, men vissa klyschor bör upprepas: pengar betyder ingenting om man inte har någon att dela dem med. Ingen i världen orkar stanna kvar hos någon som spelar poker all vaken tid.

Den här låten med underbara "Beirut" påminner mig om det. Först tyckte jag bara det var en sjujädra bra låt, men när jag analyserade texten blev den mer än det.


Well it's been a long time, long time now
Since I've seen you smile
And I'll gamble away my fright
And I'll gamble away my time
And in a year, a year or so
This will slip into the sea
Well it's been a long time, long time now
Since I've seen you smile

Nobody raise their voices
Just another night in Nantes
Nobody raise their voices
Just another night in Nantes

Jag ser på dig, och du ser på mig. Och jag säger, ja ja jag vill...

Finskjortan är på. Frisyren tillrättalagd. Snart är det min tur, våra blickar möts. Jag ser på dig och säger:
- Ja, jag skulle sätta in pengar.

Det som borde kännas som en kärleksgåva vill du knappt ta i med tång.
- Var har du fått de här pengerna i från?
- Eh, spelat poker.

Din avsmak känns i luften. Din rynkade uppnäsa, veckade panna och nonchalanta blick säger allt. Du tror mig inte, trots finskjortan. Helvete. Min sanning är en lögn i dina ögon. Hur ska jag vinna över dig?

Det är samma visa varenda gång. Kontanta pengar är smutsiga. Antingen kommer de från ett regelrätt rån, eller så är de svarta från Thairestaurangen. Jag slår vad om att bankkärringen tror att jag tvättar pengar från frugans café när jag sätter in kontanter. Det känns inget vidare. Inte för att jag bryr mig för min egen skull, utan för att frugan är helylle. Och helvit när det gäller såna grejer.

Det blir lätt att man drar en vals, en massa tomt snack om ingenting alls.

Om banken inte tror på mig när jag talar sanning. Gör de det när jag ljuger då? Jag undrar om det finns någon klockren lögn, så man slipper de där blickarna? Och förnedringen när man måste skriva på en massa papper om var man fått pengarna ifrån. Den som kommer på den bästa vita lögnen bjuder jag på bärs när vi ses.

För övrigt är Gyllene tider inget vidare.

För första gången på länge höll jag på att sätta en fin tennistrippel. Jag följde den avgörande matchen Safarova-Rezai live där jag hade tippat på Rezai. Allt gick enligt planerna och Rezai lekte hem första set med 6-1.

- Åh, jag är kung över alla här, började jag nynna för mig själv i soffan.

Då bryter plötsligt Safarova matchen i början av andra set. Ho ho. Ska det gå så enkelt. När jag ska gå in och kolla till min fina sportsbettingrulle på Nordicbet får jag dock en chock. Matchen Safarova-Rezai är annulerad.

På andra alla siter jag spelar sportsbetting på skulle det här räknas som en vinst till Rezai, men inte på Nordicbet. Nu tappar jag halva vinsten av min "klara" trippel. Jag blir helt galen och sätter mig och livechattar med sitens support.

Supporten hänvisar mig till några paragrafer och att han inte kan ansvara för hur andra spelbolag gör. Men jag blir inte så mycket gladare av det och ställer frågan:

- Så om Rezai hade varit i ledning med 6-1 5-0 och motståndaren bryter, blir matchen annulerad då?

 

Svaret är:

- Matchen måste spelas helt färdigt för att det ska gälla, om en motståndare skadar sig eller ger upp, så är inte matchen färdigspelad och då är det inte något vi kan göra tyvärr.

 

Jag blir så förbannad att jag inte orkar ställa några följdfrågor. De här reglerna är ju helt absurda. Det händer, om inte ofta så i alla fall ibland, att tennisspelare som känner sig chanslösa bryter matchen. Jag gillar Nordicbet skarpt i vanliga fall, men det här var lågt. Jag kräver bot och bättring. Och pengar.

 

Huh, vad jag känner mig girig. Men ärligt talat. Med dessa regler kan man tjäna hur mycket pengar som helst om man känner en spelare på touren. Vinner han inte är det ju bara att bryta matchen i slutet.

Flytet höll inte i sig på Club Svea under gårdagens 600kr rebuy. Det slutade med att jag fick min KK utdragen av AK all in pre flop tidigt på finalbordet. Jag blev inte besviken. Jag kommer aldrig mer kunna klaga på en bad beat i hela mitt liv efter min suckout i onsdags.

Men jag gillar verkligen Club Svea. Det känns som en fritidsgård för pokernördar. Och jag förstår knappt hur de kan gå med ekonomisk vinst. För 100 kronor i rake fick jag i går gratis käk, gratis kaffe och öl till självkostnadspris. Dessuotm kunde man roa sig med att se på hockey, spela backgammon eller grinda på någon dator om man åkte ur turren.

Att det är en skön stämning med högt till tak är inget som drar ner betyget heller. Det lär bli fler besök.

Kunde inte hålla mig ifrån Cosmopols 2k deepstack i går. Jag och Andy börnade upp med bilen på någon timma till Götlaborg. Glad i hågen fick jag se att de utökat stackarna till 20k, utrymme för spel med andra ord. 45 spelare betydde nästan 40k till ettan.

Första två timmarna gick inget vidare. Med 22k på blinds 200/400 och 25 i ante höjer jag upp i sen position med J2 i spader till 1100. Bordet var synvilligt men släppte det mesta på floppen så jag blir inte så orolig när en metrosexuell medelålders man med för mycket pengar synar på big. Floppen är nio-hög med två spader. Jag betar 1500. Syn. Turn en fin knekt. Jag fortsätter att beta 3400. Syn. Nu checkar tomten blint innan river som blir ännu en nia. Jädra skitkort. Jag måste checka bakom. Snubben med blommig skjorta visar ett hånleende och en nia på samma gång. Sen har han mage att säga: 
- Tack tack!
- Ja, det är väl jag som får tacka eftersom du checkar med triss, svarar jag och visar knekten.

Lite senare är jag nere på 13k, blinds ännu 200/400. Efter några limpar och en minihöjning från knappen synar jag till 800 på big blind med 78 spader. Fyra spelare ser floppen 4 5 10 med en spader. Alla checkar till knappen som betar ynkliga 1200. Syn av lilla och den stora fisken i mig vill fram och plaska lite. Även fjärde personen synar. Turn är en vacker sexa. Med nötnöten betar jag ut 2500. Får en syn och sedan omslag av knappen. Jag ställer då jag inte har mer än 9k kvar. Syn av båda två som visar set i fyror, respektiva sexor. Dybbanturen har visat sig från sin bästa sida. Drar en tvåoutare för jackpot. River är blank och jag tripplar.

Sen vände jag mig aldrig om.

Med blinds 600/1200 ante 50 höjer jag upp AJ till 4400 med drygt 60k i stacken. Big blind synar. Flopp 5 6 Q med två hjärter. Jag har inget hjärter, men betar 5600. Snabb syn. Turn ännu en Q. Check. Check. River spader tre. Nu betar han ut 7500 i potten på över 20k. Jag tror inte att han betar ut någon annan hand än en dam här. Känns ofta som en bluff och både färgdraget  och 78 för stege missade. Jag tar synen och han visar upp 78. Skönt. Nu var jag chiplead vid bordet.

Allt går som tåget och folk slänger marker på mig. Jag börjar känna ett visst mått av övermod.
Alla lägger sig till mig på lilla blind. Jag ser ner på ett ess. Killen på big är duktig och aggressiv. Jag har tidigare limpat in från lilla och han höjde då. Nu ska jag sätta dit honom. Jag limpar med intentionen att raisa all in om han höjer. Jag täcker honom ordentligt och riskerar inte mer än halva stacken ändå. Mycket riktigt höjer han direkt när jag limpat. Jag kör en Phil Hellmuth och går all in så snabbt att det ser löjligt ut. Till min förvåning får jag en:
-Syyyyn! uppkört i fejjan ännu snabbare.
Jag kollar på andra kortet som är en tvåa. Doh.

Jag hoppas på ett levande kort, men icke. Får glo in i två ess. Kul. På floppen A 10 4 börjar jag räkna upp mina marker då jag i princip drar dött. Turn 5 ger mig dock hålstegdrag. Och visst, "en gång i livet" kom denna kväll. Dumt att offra i en 2k-turre kanske? Jag tyckte det var rejält pinsamt när trean satt och drar ut med en stege. Nu var jag massiv chipleader.

Sen är det inga konstigheter alls. Vinner jag inte en turre med sådana klonkar så kommer jag aldrig mer vinna. Med tre spelare kvar har jag 500k av totalt 900k i spel. Klockan är fyra på morgonen och jag ser dubbelt. Blindsen är dessutom så höga att det börjar likna lotto. Jag föreslår en deal där jag får 35k av de 39k som egentligen är förstapriset. De andra får dela på resten. Båda tackar direkt ja till dealen.

Skönt att få en liveseger igen. Det var ett tag sen sist. Och det kommer dröja ett tag innan jag kommer klaga på otur igen. På Comsopol går jag numera under titeln "0,8 procentarn".

Nu ska jag bjuda Optikern på lunch. Och ikväll blir det ett besök på Club Svea. Håller dybbanturen i sig blir jag farlig.

Det slår aldrig fel. Nu har jag nött hål mellan benen på ännu ett par jeans. Jag orkar aldrig laga dessa hål och tycker dessutom att det är vedervärdigt tråkigt att köpa byxor. Så hur länge kan jag gå med hål i brallan? Hålet blir dessutom hela tiden större. Jag har tio par jeans med hål mellan benen i garderoben nu.

Hur stort tycker ni hålet kan bli innan man måste slänga byxorna?

Det är som med poker. Hur mycket kan man förlora på en nivå eller ett bord innan man måste inse att hålet är för stort och gå vidare? Den frågan är viktig att ha ett svar på.

Jag kom faktiskt trea i poker-DM för Jönköpings län förra helgen. En liten redogörelse om det finns i min nya krönika på Svenska Spel. Nässjö pokerklubb visade sin klass som länets bästa då Måns lyckades vinna och Jimmie komma sexa.

Annars har det varit rätt lugnt med pokern under veckan. Vann i för sig en 300kr turre på nätet nyss för 5-6k men mycket mer har det inte blivit. Däremot börjar det röra sig på andra håll. För första gången har jag fått ett erbjudande angående pokerbloggandet som jag faktiskt nappar på. Inget är klart än, men det kommer nog klarna under nästa vecka. Om saker och ting går i lås innebär det att ni kommer få mer än nog av mig fram över.

Ja, sen har det ju hänt en del i pokersverige också. Jag har skrivit åtskilliga inlägg om Kengate, men raderat alla. Det känns inte som min tepåse. Jag blir helt vilsen av alla efterhandskonstruktioner som blir till sanningar.

Jag bryr mig faktiskt inte om vem som har rätt och fel av Ken, Kniven och Westis. Jag kände inte till något om poker eller dessa personer när Kengate utspelade sig, och jag följde aldrig debatterna under "drevet" på PS. Det där med forum har aldrig varit min grej.

Det som är mer intressant än denna uttjatade historia är fenomenet "svansar". Ken och även Norinder har en. Svansarna består av personer som verkar sakna all form av verklighetsuppfattning och egen tankeförmåga. De håller bara med och hyllar allt som deras idoler skriver. Och om någon är av en annan uppfattning så uppbringar svansen all kraft för att slå tillbaka. Oftast är dessa personer så efterblivna att de varken kan uttrycka sig i skrift eller har vettiga argument om någonting.

En gång har jag faktiskt försökt föra en diskussion med en av dessa anhängare på Norinders blogg. När "motståndarens" få (noll) argument tog slut svarade han med denna lysande kommentar. "Bra där mitt lilla helvete, men inte behöver du oroa dig för mig, försök klonka lite på pokern så du kan göra en skönhetsoperation eller nåt, borde vara olagligt att se ut som du.."

Jag hade kul i flera dagar åt den pärlan.

Jag har väldigt svårt att slita mig från Lyxfällan när det går på tv. Programmet handlar som alla vet om människor med ekonomiska problem. I de flesta fall framställs huvudpersonerna som rena rama idioter när de väljer att inte ens öppna räkningarna och tar nya lån till ockerränta bara för att kunna betala räntorna på de gamla lånen.

Anledningen till att många tycker att det är bra tv är nog för att man själv känner sig rätt duktig när man ser eländet. Ja, jag har ju i alla fall aldrig hamnat hos kronofogden. Man får känna sig lite förmer när man kan snacka skit om stackarna som lägger ännu en elräkning på högen, köper en ny platt-tv och låtsas som ingenting.
- Hur i hela friden kan de hålla på så där?!

Men jag har märkt att jag är likadan. Grekland håller på att förpesta hela Europa och börserna sjunker som stenar. Senast jag kollade in min aktieportfölj så hade den gått back två månadslöner på en vecka. Det är mycket pengar. Därför har jag inte vågat gå in och kolla hur det går längre. Jag stoppar huvudet i sanden. Skiter i allt. De där pengarna är ju bara något som finns i cyberspace. De berör ju inte mig. Så länge jag inte ser att de försvinner, så länge jag slipper tänka på eländet kan jag leva som vanligt. När jag däremot följer dagens industri och börsutvecklingen får jag ont i magen och svettningar.

Visserligen slängde jag mig på luren och ringde min bankman i går.
- Vad ska jag göra? Jag blöder! Vi måste sälja!
- Äh, ta det lugnt. Det måste komma lite downswings ibland.

Så jag sitter säkert. Men jag väljer att blunda. Därför ska jag sluta snacka skit om stackarna i Lyxfällan. Hade jag haft skulder över öronen hade jag gjort samma sak. Ner med huvudet i sanden bara. Där finns inga problem. Jag tror tyvärr att många pokerspelare är precis som jag.

De stora helgmiddagarna är inte längre som de brukar. En berättelse om påsken, bebisar och ett liv i bakvattnet:

Den årliga påskmiddagen är över. Men jag tror inte att någon i familjen hörde min röst, eller såg att jag var där. De hade ögonen på annat. Bebisen.

Bebisar är små. Ändå finns det ingenting som tar större plats. När lillsyrran gav morsan och farsan sitt första barnbarn för nio månader sen förändrades allt. Från att ha varit äldsta sonen och given mittpunkt i familjen blev jag degraderad till en plats i ytterkanten. Ingen i familjen bryr sig om ämnen som politik, musik eller ens vad som går på tv. Och de vill absolut inte höra mina briljanta utläggningar i dessa spörsmål. Av någon anledning finner de ljudet av salivdroppande gurgel mer spännande.

Varenda läte, min och rörelse analyseras in i minsta detalj.
- Kolla hon log, såg ni att hon skrattade?
- Vilka gulliga skrattgropar hon har.
- Åh, vad hon gapar duktigt.

Kan inte någon spela in ungen på film så behöver vi aldrig gå och hyra en dvd eller gå på bio igen. När Nora kastar gaffeln i marken för sjunde gången är det lika roligt som första. Mormor och morfar tröttnar aldrig. Aldrig.

Inte ens mina klassiska göra-narr-av-farsan-skämt går hem. Ingen lyssnar. Bebisen har precis lärt sig att göra prutt-ljud med munnen. Hur ska man kunna konkurrera med det? Det finns tydligen inget roligare. Robert Gustavsson och Henrik Schyffert försöker vara roliga helt i onödan. Det räcker ju med att sätta ut en "mun-pruttande" bebis på scen för att lyckas.

Och sen får jag blicken. Och frågan. Samma fråga, om och om igen.
- När ska du ha bebis då?
Som äldsta syskon borde jag väl ha varit först. Men jag vet inte. I mitt eget hem vill jag vara kung. En bebis skulle skuffa ner mig från tronen. I mitt hem ska vi diskutera poker och vem som var förband till the Smiths 1988.

- Vill du hålla henne?
- Ja, jo det kan jag väl.

Sen är det förstås en speciell känsla att hålla en bebis. Speciellt Nora. De små händerna, nyfikna ögonen och den lena huden. Tiden liksom försvinner, som under en riktigt bra film.

Lillbrorsan hävdade att han var och åt påskmiddag med mig hos päronen i påskas. Konstigt, jag har då inget minne av att han var där...

"Då Martin de Knijffs historia om Kengate visade sig vara väldigt uppskattad av er läsare har vi på redaktionen i samråd med Martin tagit beslutet att del 2 av Kengate kommer att presenteras i vår tryckta tidning istället för här på hemsidan.

Tidningen kommer ut i butik om tre veckor, den 25:e maj."

Det var rätt många som väntade med spänning på Knivens del 2 av Kengate. Men tji fick vi! Samma tid som storyn skulle komma ut publicerades i stället meddelandet ovan. Det är det största magplasket jag sett en tidning göra på länge.

Hade man från början gått ut med att första delen kommer på hemsidan, men resten i tidingen hade det varit helt ok. Men det här tolkar läsarna bara som sniket och gör att tidningen tappar väldigt mycket goodwill och trovärdighet. Chefredaktör Turken får bakläxa.

Jag fick spela ett Spring Poker Event till sist, 200kr Crazy rebuy. 70 spelare gjorde cirka 500 rebuys vilket gav nästan 45k till ettan. Två potter sabbade dock turren rätt rejält för mig. Den värsta var när jag förlorade en all in pre med QQ mot A6. Ess direkt på flopp, jag tappade större delen av min stack och åkte senare ut som 25:a.

Sen borde jag nog ha gått hem, eller åtminstone bara satt mig med Valterego och slaskat 5/5. För min klonkform live är under all kritik. Men jag struntade i dålig form och körde som vanligt 20/20. Drog snabbt upp mitt inköp på 4k till 6,5k . Det fanns både kompletta galningar och norska synfiskar på bordet, så det såg ut att bli en trevlig kväll.

Nyckelpotten för kvällen var denna:
Den stora mongomangotomten höjer 300kr mörkt med totalt 2,5k i stacken. Alla foldar till mig i lilla blind som viker upp 10 10. Men innan jag hinner göra något så synar normannen i big blind med 10k i stacken. Denna norrman lade inte ett pocket för all fisk i Göteborg och hade fått bra betalt för ett par sjuka syner preflopp. Eftersom jag var säker på att jag hade en bättre hand än norrmannen slog jag upp till 1,4k då han inte kunde ta tillbaka sina pengar. Till min stora förvåning synar dock lusekoftan min höjning. Och det gör även the great mongo som väljer att donera över halva markerstapeln.

Floppen är så perfekt den kan bli, 4 4 6. Jag betar bara 2k. Norrmannen går all in och så gör även den tiltande fisken som är comittad. Jag är nästan säker på att jag leder och synar norrmannen med mina sista 3,5k. Potten är på totalt nästan 16k. Normannen visar 88 och åsnan bakom säger:
- Jag har bara en sexa.
Mumma tänker jag och slickar mig om munnen. Jag är grym.

Efter en blank turn fortsätter dock megatomten.
- Ojdå, jag hade visst en fyra också.

Han lyckas alltså syna bort över halva stacken med 64o, floppa kåk och har dessutom mage att slowrolla mig. Jaja, jag håller god min, får bara handen stå mot norrbaggen så går jag ändå plus i handen. River 8. Då hade jag baske mig behövt en snuttefilt och en grogg för lipen var inte långt borta. I stället för 16k så blev det nada. Kvällen slutade back.

Min andra badbeat var när jag vid 03.00 snåret upptäckte att det bjöds på både kaffe och frukt till alla pokerspelare under Springveckan. Då hade jag redan betalat för fyra koppar kaffe och två bananer. Det kan tyckas som en bagatell i sammanhanget, men som smålänning är det en dödssynd att betala för något som är gratis. Sånt fick man redan på dagis lära sig att få rejält dåligt samvete för. Vi frågar ju som bekant aldrig:
- Vad kostar det?
utan i stället.
- Kostar det nåt?