dybban poker

Det känns som klientelet som spelar poker här i Stockholm är bredare än i Göteborg. I går satt jag vid ett cashgame-bord med 5-6 personer som var över ett halvt sekel gamla. 

 

Jag vill på intet sätt säga att äldre är sämre pokerspelare än yngre. Men utan att veta något om motståndet så sätter jag mig gärna vid ett bord med hög medelålder. Det bord jag satt vid igår kan jag tänka mig att räffla marker vid livet ut. 

 

Det pratas ju om att man måste vara en bra pokerspelare för att överleva på poker. Men ibland, som i går, räcker det att vara minst dålig.

 

Det var ett sånt där bord där man kan sitta och folda i fyra timmar. Helt plötsligt vaknar du upp från de döda trebetar 32bb och får fyra syn! Det spelar liksom ingen roll vad de tror att du har för hand eller om du så har suttit och foldat i tre år. De tittar ner på en QJ och tänker "Åh, en damknekt. Den ska spelas!" 

 

Egentligen gäller det bara att träffa någorlunda och sedan våga värdebetta härifrån och ända in i evigheten. Värdebetta så hårt du vågar med halvdana toppträffar och andrapar. Beta hela vägen för du kan få syner du bara trodde skedde i pokerhimlen. 

 

Och jag förälskar mig lätt i de där gubbarna som sitter och klagar en hel kväll över att de inte får några kort. Så när de äntligen får något de vill höja med så slänger de in en 24bb-raise i en limpad pott. Någon frågar:

- Varför gör du så, vill du inte ha syn? 

- Jag har kungkung, ska jag ge dig en gratis flopp så du kan träffa och dra ut mig, blir det engagerade svaret tillbaka. 

 

Dessutom tycker jag det är intressant att prata med äldre människor, särskilt från andra kulturer. Det berikar mig. Och i dag får jag inte den chansen så ofta, vilket är synd. Pokerbordet ger en chanser att bli rik på så många fler sätt än i pengar. 

 

Jag spelade ett sidoevent också: 5500kr Texas. Hur det gick i det går att läsa i dagens Pokerkrönika. Man kan väl kortfattat sammanfatta det med att jag fick lära av en världsstjärna... 

 

I övrigt träffade jag otroligt många trevliga människor. Snusarn, rosjon, Nisse, riverjack, en ny bekantskap vid namn Carl och många andra. Många "Linneor" fanns det. Det tackar jag för. 

 

Snart blir det CC igen. Nu lär jag väl backa ikväll bara för att jag beskrev det som så enkelt i går. Men det är också en av tjusningarna. Man är sin egen största fiende och ska alltid vara ödmjuk inför uppgiften. Snart kommer det alltid någon som är mindre dålig än du själv...

Jag var sju år och hade precis flyttat till en ny stad. Det var dags för första dagen i skolan. Jag kände ingen. 

 

Det var en byggnad i rödorange tegel. Den var stor som en medeltida borg. Som gjord för att springa vilse i korridorer och gömmor. Det kändes jobbigt i magen. Den där ensamma känslan. Utanförskapet. Att göra sig osynlig och smyga längs väggarna för att slippa prata med någon. Möta någons blick. 

 

Jag hittade ett gömställe i ett par buskar. Det var ett stort undanskymt hål. Ett eget litet universum. Där kunde jag sitta under rasterna. Mest för att få tiden att gå. 

 

Per, Ronny, Henke. De verkade ha så mycket gemensamt. De hade bott i samma stad hela sina liv. Kanske hade deras föräldrar dansat tryckare i samma lokal i högstadiet? 

 

Själv kände jag mig som en utböling med konstig dialekt. De använde till och med ord som jag inte förstod. Värmländska kallades det. Utländska för mig. 

 

I morgon åker jag till Stockholm för några dagars Nordic Masters-grind. Varje gång jag kliver in på CC i huvudstaden dyker den där känslan upp igen. Den som kom krypande i magtrakten samma sekund pappa öppnade dörren in till mitt nya klassrum. 

 

Jag hatar att jag inte blivit tillräckligt vuxen för att bli av med den. Men det kanske inte är något man kan växa i från?  

 

Ändå kan det inte hjälpas. När jag lämnar hemmets trygga vrå på CC i Göteborg och kommer till huvudstaden känner jag mig lite utanför. Det är jobbigt att inte servitör Toni kommer fram och skakar hand. Berättar om den där 5-dollars turneringen på nätet som han nästan vann. Och frågar om han gjorde rätt när han gick all in med KQ på Q-hög bräda. 

 

Det är jobbigt när man inte får kasta upp näven och hälsa på tjugo personer när man kliver in i pokerrummet. Jag är förälskad i energin det ger. 

 

Efter några veckor så träffade jag Linnea. Hon blev min bästa kompis. Vi brukade ta sällskap efter skolan, prata om livet och spela brädspelet "Solvalla". Det var det roligaste jag någonsin gjort. Snart gömde jag mig inte i buskarna på rasterna längre. Jag behövde inget parallellt universum för att överleva. Den rödorange tegelstensbyggnaden kändes hemma. 

 

Jag är helt säker på att det finns ett par "Linneor" på CC i Stockholm också. Kom gärna fram och hälsa om ni ser någon liten kille smyga längs väggarna. 

 

I morgon startar en 5k Texas. Jag kommer att vara på plats om jag hittar till pokerrummet. 

 

Är inte CC:s katakomber i Stockholm som gjorda att gå vilse i? 

 

Väl mött! 

/ Anna Dabrowski

 

Jo, men jag håller med Anna. Det är tydligt att staten försöker sopa det här under mattan. Det första steget i denna stora mörkläggning är att skriva pressmeddelanden och banka på stora trumman så att landets alla tidningar lägger nyheten på förstasidan. 

 

Och så slänger vi in en polisanmälan på det.

 

Det är en så jädra briljant mörkläggning att ingen förstår storheten. Det är en levling hård som granit. 

 

På kontoret: 

- Men hörrni. Vi måste sopa den här skandalen under mattan. 

- Ok, men hur? 

- Ett pressmeddelande kanske? 

- Genialt Henry. Genialt!

 

Och jag håller med Anna igen. Hade poker-botar upptäckts på någon annan sajt så hade staten säkerligen yrkat på straff och fängelse. För poker-botar har väl aldrig upptäckts tidigare? Detta är ju första gången. 

 

Andra sajter har väl varit kliniskt befriade från botar? 

 

För inte kan det väl vara så att andra sajter inte polisanmält utan bara stängt av botarna i tysthet? 

 

Nä. Det vore ju skandal. Och skandaler vet vi ju hur de ska tystas på bästa sätt - med ett pressmeddelande. Och jag har inte sett några pressmeddelanden från andra sajter angående poker-botar så jag tar bara för givet att de aldrig har förekommit...

 

 

 

Dybban var nära att krocka med en spårvagn idag. Seriöst. Han var sjukt nära. Och bilen var lånad också så han vill absolut inte att det ska komma ut, för då skulle ägaren gå bananas och hävda att han varit oaktsam bakom ratten. Vilket självklart inte var fallet. Spårvagnen liksom anföll bakifrån, från ingenstans. 

 

Seriöst så har nog aldrid spårvagnar åkt där innan dybban åkte där vid Vasaplatsen med bilen. När planterades de spåren? 

 

I och med detta pressmeddelande vill dybban sopa allt under mattan. Det må vara skandalöst, men allt är precis som vanligt...

 

Extra meddelande till Optikern: 

 

Din bil är ok. Förutom någon liten skråma där bak. Knappt synbar från 100 meters håll. Spårvagnen hann bromsa i tid. Tur för den. För det var inte mitt fel. Och det här pressmeddelandet har du aldrig läst. Det är endast en levling. Något skadestånd borde inte komma på fråga. Ok, fattar du?!

Jo, jag tänkte att tidens tand inte kan nagga på mig. Skava på min stamina. Det var vad jag tänkte. 

 

Jag trodde att min kropp var ungefär den samma nu som för 18 månader sedan när jag lade ner min fotbollskarriär. 

 

Så jag tänkte att jag, utan andra förberedelser än att ha letat fram något av mina fem par Adidas Copa Mundial i förrådet, kunde gå in och dominera en minusgradig fotbollsträning på division 6-nivå. Efteråt skulle tränaren antagligen komma fram och be på sina bara knän om att jag skulle ta upp karriären igen och i en fri roll på mittfältet leda deras lag till en så efterlängtad serieseger. Jag skulle svara:

 - Schemat är tight nu. Men jag ska fundera på saken...

 

Det var ungefär så jag tänkte, faktiskt. 

  

Jag har nog aldrig tänkt så fel, faktiskt. 

 

Veckans pokerkrönika handlar om hur varje pokersession kan bära i väg dig på vägar du aldrig kan förutse. Som till en fotbollsplan i februari. 

 

Vi hade fått in ett Pokerlandet-citat i varje samtal under årets alla tourstopp. Minst ett. Helst skulle ju hela samtalet bestå endast av Pokerlandet-citat. Det fanns och finns någon slags klassisk humor i det som aldrig kan dö. Sällskapsresan-klass.

 

Det blev inte mindre roligt då en av huvudkaraktärerna, Niclas Lundqvist, var med på våra resor. Man kunde alla ordväxlingar utantill. Ändå vek man sig dubbel så fort någon citerade Pokerlandet för 512:e gången. Jag kan inte förklara humorn riktigt. Det är något odödligt över den bara. Något legendariskt. 

 

En man citerades dock oftare än andra. Han var citatens okrönte konung. Det var något speciellt med honom som inte gick att sätta fingret på. Han var bra på poker. Av det lilla man visste om honom så verkade han smart. Men vissa saker han sa i den där dokumentären. Det fick den där hårda, all-vetande ytan, att krackelera. Man såg den lilla tjuriga grabben i honom. Och det var man tvungen att älska på något sätt. För man kunde känna igen sig. Alla har vi väl någonstans ett barn som bor kvar inom oss. Jag tycker synd om dem som inte har det. 

 

Jag har för mig att Eric Hugo gjorde det bäst. Höll Hellman-nivå. Ni har väl alla era personliga favorit-citat från tidernas bästa (och enda?) svenska pokerdokumentär. Mitt är onekligen det när personen i fråga precis har förlorat en stor pott under WSOP Main Event. Och i vredesmod ställer upp på en intervju. 

 

 

/ Ken Lennáard 

 

 Och. 

 

/ Ken Lennáard

 

Jag tycker det är fantastiska citat. Ken säger det alla pokerspelare känner ibland. Men med tanke på att han är ett av den tidens, i alla fall enligt honom själv, bästa pokerproffs så borde han liksom ha så pass mycket stolthet och kunskap att inte skylla tio års WSOP-olycka på otur. Proffs känner nämligen till pokerns självaste hjärta, dess essens. Turfaktorn. Och de låter inte nedslås av att den går emot för de vet att det förr eller senare jämnar ut sig. Och det är väl det som gör citaten så härliga. Barnet i Ken kan ändå inte låta bli att känna sig orättvist behandlad. 

 

Med den bakgrunden sker det som sker på en toalett i Barcelona. Jag vet i stort sett ingenting om Ken, förutom att jag kan alla hans citat i Pokerlandet utantill. Och att han varit en förgrundsfigur under pokerboomen i Sverige. Det kan finnas någon slags sensmoral i att vårt första, och enda, möte skedde på en toalett, men jag lägger ingen värdering i det nu. 

 

Hur som helst. Efter en lång dags poker var jag vidare till dag 2 i en pokerturnering. Jag belönade mig med ett par öl och var nu tvungen att ta mig till kasinots toalett. Efter avklarat ändamål tvättar jag händerna, jo jag tvättar händerna till skillnad mot allt för många pokerspelande män! 

 

Då hör jag från höger: 

- Tjena Dybban!

Jag vänder mig om. Och där står han med sitt klassiska tandläkar-leende. Ken. 

 

Jag blir lite paff. Den där låten med Galenskaparna "Under en filt i Madrid" börjar rulla i huvudet på mig. Fast bara melodin. Texten gick mer åt "På en toalett i Baaarcelonaaa. Mötte jag en gambler från Solnaaa." Jag visste inte om Ken var från Solna, men en bra text är en bra text och ska inte få stå tillbaka för såna petitesser. 

 

Kanske blev jag lite starstruck. Här hade vi gått och citerat samma människa i månader och år. Och nu stod han där.

- Jag gillar din blogg, sa Ken. 

Men så höjde han snabbt ett ögonbryn i en smått faderligt dömmande uppsyn. 

- Fast inte när du skriver skit om mig.

 

Jag kunde inte minnas att jag skrivit någon skit. Möjligtvis författat något ironiskt inlägg om fru Dabrowski, men det tyckte jag sannerligen att paret kunde tåla med anledning av deras framtoning. Vi lämnade ämnet. Började prata turneringen i stället. Ken var också vidare till dag 2. Vi var båda rätt shortstackade dock. 

- Men dag 1 är en transportsträcka. Det gäller bara att ta sig vidare, sa Ken. 

Det lät bra tyckte jag. Men kommer inte ihåg att jag kom på något smart att säga tillbaka. Alla Pokerlandet-citat  åkte runt som i en torktumlare i huvudet. Skulle Ken kunna ta skämtet om jag citerade honom? Eller skulle jag bara bli den tusende tönten på rad att göra samma sak? Jag gick på det sistnämnda antagandet och höll käft. 

 

Ville ändå ge Ken en liten hyllning för att artigt avsluta i god stil innan våra vägar skiljdes åt. Funderade på hur mitt i vårt vardagliga pokersnack? Kom på att han själv ser sig som en slags grundare till pokern i Sverige så det kändes ju självklart att spinna vidare på det. Jag hörde orden jag skulle få fram i huvudet. "Jag vet nog vad du gjort för pokern i Sverige, Ken. Bra jobb!" Samtidigt som jag mös åt den 2,5 procent låga rejken (som Ken anser sig ligga bakom) på Svenska Spels cashgame som jag sparat så mycket pengar på i min dagar. 

 

Jag tog sats. Försökte att inte snubbla på orden. 

- Jag vet nog vad du gjort...

Då vände allt på bråkdelen av en sekund. Ken såg på mig med röda ögon, vände ryggen och försvann. Jag stannade förvånat upp. Med avslutningen av min mening kvar på läpparna. Ken fick aldrig höra de sista orden. I efterhand fick jag i stället veta att han hade tagit det jag sagt som en förolämpning. 

- Jag vet nog vad du gjort...

 

Om jag hade vetat det jag vet i dag om Ken så kanske det hade varit menat som det. Om jag hade läst de förundersökningar om Ken som jag läst i dag så kanske jag till och med hade blivit lite rädd, i stället för starstruck, på den där toaletten i Barcelona. Men då visst jag inget om det. Då var Ken mest roliga citat för mig. En sköj pokerkändis. 

 

Men nu valde Ken att göra en påbörjad hyllning till en förolämpning. Det kändes lite tråkigt. Kanske är han så van att bli förolämpad att han tar för givet att bli det. Man kan också undra vad Ken anser sig ha gjort om han nu säger sig bli förolämpad när någon säger "jag vet nog vad du har gjort...". 

 

Varför kunde han inte lika gärna ta det som en komplimang? Det har jag faktiskt undrat över. Känner Ken själv att han har anledning att skämmas över "vad han gjort"? Om inte så fanns det väl ingen anledning att känna sig förolämpad? 

 

Kanske drog han bara en förhastad slutsats. Bränt barn vill in i elden sägs det.  Och det är ju det där barnet i Ken, som gillar att skriva om bajs och brakare, som gör att man på något sätt har svårt att bli upprörd över saker han gör och skriver. 

 

För man känner igen sig. Alla har vi mer eller mindre stora barn inom oss. Det är som med Pokerlandet. Det går inte att förklara humorn riktigt. Men man skrattar ändå. 

  

Snart kommer natten. Eller är den redan här? 

 

Det är sex år sedan han dog i dag. Och ikväll har jag höjt glaset i en tyst skål endast för honom. Sen tog jag en klunk till för att hans son snart ska bli pappa. Min bästa kompis ska bli pappa. 

 

Så lever vi vidare. Genom minnen om träskor, verktyg och golfsvingar. Genom att vi sätter avtryck i varandra. Som min pappa gjort i mig. Som din pappa gjort i dig. Som du kommer att göra med dina barn. 

 

Egentligen räcker det att göra avtryck i en enda människa. Genom en enda handling, text, kyss eller utdragning. 

 

Det räcker för att alltid få leva. Aldrig dö. Så länge vi minns lever de. 

 

Det är en rätt hisnande tanke efter en kväll i soffan med Melodifestivalen. Efter något så banalt gör det nästan ont att tänka så stort. Och så går det till när man tänker bort ett par timmar av sitt liv. 

 

När man ser den där ringen på pappas långfinger, farmors vigselring, för sitt inre. Och jag kan tänka på den där ringen en hel dag. Så lever farmor nu. På ett långfinger. Ett långfinger som bär ett helt bibliotek av minnen. 

 

Så en dag kommer jag kanske också att ha en vigselring på mitt långfinger. Kanske två. Och lika många bibliotek. 

 

Det var kväll nyss. Men här kommer natten. Och kasinot är öppet några timmar till...

 

Dags att sätta avtryck någonstans. Få tusen intryck själv. 

Jag såg att Leo "ISILDRooN, Fishhater" Nordin har börjat skriva dagbok på PF. Om hur det är att komma ur en downswing. De senaste 50 dagarna är han back runt 200 000 dollar.  

 

För några veckor sedan var jag och besökte Leo i hans hem i Åhus. Då beskrev han hur det gnagde att vara i just en sån här downswing. Han berättade mycket annat också. Som att hans mamma inte skulle bry sig om han vann en miljon, men skulle ljubla om han kom hem och sa att han skulle börja plugga. Om hur legendaren Phil Galfond kontaktade honom för samarbete. 

 

Sen visade han lite prylar. Han gillar prylar. 

 

Synd att vi fick klippa bort rundturen med bilen. När vi "gjorde" Åhus by winter. Men man kan inte få allt. 

 

För er som kommer att följa en intressant och lärorik dagbok kan det kanske vara kul att se hur Leo har det hemma och höra ytterligare några tankar kring pokern och livet runt det. 

 

Här får ni Dybban flyttar in hos Leo Nordin. 

 

Den store Ken Lennaárd har börjat blogga igen. Mr Poker den allsmäktiga är tillbaka. 

 

Han fortsätter på den inslagna väg som han alltid haft när han bloggar. Han svingar åt allt och alla för att reta upp det som går att reta upp. Som den lilla killen i skolan som var ett huvud kortare än alla andra och var tvungen att väga upp det med att ha en dubbelt så rapp käft. 

 

Det är rätt underhållande. Särskilt när han ger sig på mig i sitt senaste inlägg. 

 

Jag inser givetvis att han skriver om mig för att jag ska svara och länka till hans blogg för att öka hans besökssiffror ytterligare. Inte mig emot. Jag får bjuda den allsmäktige på det. Vi är ju ändå i underhållningsbranschen.

 

Likt Hatten skriver även Ken saker om mig som inte stämmer. Som att jag livnär mig på 10/10 på CC. Jag har aldrig grindat 10/10 och kommer aldrig att göra. Den nivån har nämligen mycket högre rake än 20/20 och dessutom bara 100bb i maxinköp. 

 

Oftast blir det alltså 20/20, ibland 50/50 när det finns game, för lille dybban. Har för mig att Ken själv spelade 20/20 när han var här och hälsade på i Göteborg senast. The mighty king of poker borde väl kunna hitta högre spel än så? Nästan så att han borde skämmas över att gå ner på våra modesta nivåer och rensa arma low-stakes grinders på sina surt förvärvade bankrullar? Som att stjäla godis från små barn på väg till bion. Skämmes Ken! 

 

Jag tar gärna ett snack med den som kan bevisa att det inte går att livnära sig på 20/20kr på CC. Någon? Ken? 

 

Sen spelar jag ju minst lika mycket på nätet som live. Men det är en annan historia...

 

Jag skriver ju väldigt sällan ut handanalsyer så det skulle även vara intressant att veta vilka sådana som Ken Mr Poker-almighty-of-hevaen-and-water har sett som tydligen brister? Sen är jag ju smärtsamt medveten om att jag så klart inte kan komma upp i Kens nästan omänskligt precisa analyser som ingen i pokersverige någonsin kommer att vara i närheten av. Ingen. Någonsin. Men ändå. 

 

Nu vet jag inte om jag vågar skriva något komiskt retsamt tillbaka, för att ge igen liksom. Ken är ju känd för att ta illa vid sig om man skriver något elakt om honom. Och man vill ju inte att någon ska bli ledsen. Småbarnsfäder ska inte vara ledsna. Det vill jag inte bära som ett svart litet hål i hjärtat. 

 

Likt Alex Schulman som sänkte den ena personen efter den andra i sin blogg för några år sedan försöker Ken nu göra samma sak i underhållningssyfte. Även Schulman visade sig vara en rätt skör människa som blev sargad ända in i själen om någon nu vågade behandla honom på samma sätt. 

 

Schulman fick dåligt samvete till slut. Stängde bloggen. Jag vet inte om Ken ens har något samvete så chansen finns väl att han fortsätter blogga ett tag till. 

 

Personligen ser jag bara fram emot den underhållningen. Det är ju kul när det händer NÅGOT i en annars rätt stillsam pokerdamm. För min del får Ken gärna fortsätta kasta sten. Om det får honom att må bra. 

 

Och vi ses väl vid 20/20 borden nästa gång du hälsar på i Göteborg Ken? Om jag nu vågar stanna kvar vid bordet när Mr Poker-almighty-of-hevaen-and-water sätter sig ner med sin kvackande hand-anka och är allmänt lattjo? 

 

Det vettefarao. 

 

Det blev CC i går och deras 6-max igen. Många goa gubbar var där så det blev en kul kväll.

 

Kollade på Sverige-Argentina samtidigt. Jag tror jag har förstått nu. Hur bra det än går, så borde det alltid ha gått lite bättre. Det finns alltid något att klaga på. 

 

Är det inte en sorglig inställning till livet? Det är så jädra osexigt med lyckligt lottade människor som beklagar sig över skitsaker. 

 

Du kan läsa om kvällens osexighet i veckans pokerkrönika. 

Bara den irländska folkmusiken från de två skivor vi köpte hem för €10 talar om att vi varit i Dublin nu. Jag vaknade i dag och visste inte vilken dag det var. Tydligen tisdag. Jag var helt säker på onsdag. 

 

Det blev till sist en 24:e plats av 450 i turren i Dublin. Med de lägen jag fick var det inte mycket att göra. Lyckades till och med tur-dubbla med A8 mot A10 på tv-bordet. Då började jag tro på mirakel. Men nä. Var död på både lägen och kort. Till sist pushade jag med 12bb på knappen med A4. Syn av big blind med JJ och det kändes inte som något räddande ess var i närheten. 

 

En irländare tyckte att jag gjorde "en big push" med en så "dålig" hand. Han var inne på att jag skulle raisefolda eller bara folda. Jo, det låter som en bra idé med 300k i stacken med 12/24k i blinds och 3k ante. Jag sa "good point" och halshögg honom med blicken. 

 

Jag blev tredje bästa svensk. Bäst blev Nallebjörns-Rolle som kom fyra och tog hem €17k. Vi hade lika mycket marker när vi var 25 kvar så mycket bra jobbat. 

 

Norrländskan åkte ut på en 105:e plats sent dag 2 efter en förlorad flipp. Hon spelar inte live så ofta, men när hon väl gör det kämpar hon banne mig ända in i kaklet. 

 

Jag orkade mentalt inte spela några av sidoeventen utan höll mig helt till cashgames resten av resan. Det gick bra. Bättre gick det dock för Olof Thorson. Sista kvällen körde vi ett riktigt slaskigt 1/2 omaha med obligatorisk straddle på €5. Oftast blev det dubbelstraddlat och så vidare. Tror Olof startade med ett par hundra och träffade sedan allt som gick att träffa i takt med att promille-halten ökade i samma fart som stacken. Ett tag kändes det som om vi hade ett 50-tal i publik runt vårt bord. Jädrar vad vi skrattade. 

 

Först fick Olof in det i en trevägs-all in preflopp med skithanden 2478ds. De körde floppen en gång, och turn, river tre gånger. En belgare träffade toppset på floppen. Men Olof vinner ändå ALLA tre potter! Chansen för det är banne mig lika stor som om Jens Jadbäck skulle bli vänsterpartist, Ken Lennaard skulle erkänna underlägsenhet,  eller att Dan Glimne och Lapproffe åker på husvagnssemester till Falkenberg i sommar. 

 

Snart var det dags igen. Olof får inte det med AK9x mot Jimbos KK9x på brädan AK6. Jimbo har dessutom färgdrag. De bestämmer sig för att köra den dryga €4k-potten två gånger. Turn blank. River ess! Olof träffar en av sina två outs på första brädan. Nu skriker vuxna män i falsett! Andra turn blank. River: ESS! 

 

Jimbo satt bara som förstenad, rörde inte en min och trodde likt övriga bordet inte att det var sant. Olof hade träffat båda sina outs på båda brädorna. Hela bordet och publiken var i extas som om de kollade på tjurfäktning. Det sprutade vätska ur folks munnar ut på bordet så att dealern var tvungen att byta kortlek. Olof växlade sedan ut efter att ha 20-dubblat stacken, eller nåt. Sådan far, sådana söner...

 

Stackars Jimbo som väl var den enda vid bordet som var helt seriös, med luva över huvudet och musik i hörlurar. Det här med Omaha alltså. Jag är rätt nöjd med att jag oftast håller mig till texas. Mitt hjärta klarar inte sånt här. 

 

Jag tackar Toggan Poker Travel för en otrolig resa. Jag kände de flesta som åkte med redan innan. Men nu känner jag dem ytterligare lite bättre. Och de flesta har bara vuxit ännu några snäpp i mina ögon. 

 

Nästa stopp kan bli Paris i slutet av februari. Men den irländska folkmusiken får stå på ett tag till. Jag gillar den. 

Jag befinner mig i Dublin. Läs gärna min pokerkrönika om varför det här är ett underbart ställe för alla som älskar poker. Man kan skriva en liten novellsamling om varje sittning, varje spelare. 

 

I dag startar dag 3 av Main Event av Europeans Deepstack Poker Championschips. Det är 47 av cirka 450 spelare kvar. Jag har haft en sjuk turnering där jag aldrig varit över medelstack. Efter bara några timmar hade min gigantiska startstack på 50k försvunnit ner till 10k. 

 

Efter det har jag haft lite tur, men framför allt besuttit en riktig sittröv och tålamod. I en turnering med så otrolig struktur behöver man inte stirra sig blind på medelstack. Jag tänker enbart på hur många big blinds som finns i stacken och är man van vid att spela CC:s vardagliga turneringar så känner man sig också trygg med en stack på 20-40bb, vilket jag haft i stort sett hela tiden. 

 

Fick även sitta på ett livestreamat tv-bord någon timma. Det behöver nödvändigtvis inte vara någon vacker syn att se sig själv spela poker på tv. Du tror att du är felfri, ett levande live-monster utan tells. Du har fel. Alla kan nog lära sig en del av att studera sig själv ibland...

 

Vi är bara två platser från pengarna. Det är viktigt att jag får mig en slant, främst på grund av ett kläd-vad jag har med pokerprofilen Linkan. Den av oss som drar in mest pengar på högst tre live-turrar utomlands får bestämma vad den andra ska bära för kläder under CC-SM  senare i år. (Kom gärna med förslag på utstyrsel. Själv är jag inne på något rosa, gärna i velour...)

 

I övrigt vill jag bara varmt rekomendera denna turneringsserie som är ett bra komplement till EPT-cirkusen som är alldeles för dyr för den vanliga poker-älskaren. Här får du ett välordnat 4-dagars event för en tiondel (€550) av vad en EPT kostar. Med det följer otroliga cashgames, fina sidoevent, som ett higroller 2k-event i dag för dem som känner för det. Att vi dessutom är 45 Göteborgare som dragit hit tillsammans gör ju det hela ännu mysigare. 

 

Nu ska jag dra i mig någon vit jädra trekants-macka igen antar jag. Det här med LCHF är ju ett totalt mörker att försöka följa på en ö där 99 procent av all föda tycks bestå av vitt bröd. Sen: dag 3. Jag har 330k och blindsen börjar på 6/12k. Ingen fara på taket alltså. Nu ska sittröven få göra sitt. 

 

På återseende. Förhoppningsvis lite rikare nästa gång...