dybban poker

Mattias skrev nyss en blogg om förbundet. Och som vanligt svallar känslorna. Det kanske är just det som är problemet med pokerförbundet. Det är FÖR mycket känslor.

 

Gode Link skrev i en kommentar på i Mattias blogg:

"Att du tror att SvS-CC någonsin skulle gå med som samarbetspartner till Svepof är lite Tomtar-på-loftet-varning på dig faktiskt, iallafall så länge lagstiftningen ser ut som den gör."

 

Jag svarade så här:

"Menar du att SvS inte skulle vara intresserat av att samarbeta med Svepof? Eller att Svepof inte skulle vara intresserat av ett samarbete med SvS?

För mig är det uppenbart att frågeställning två ligger närmast sanningen. Det är inte säkert att det skulle kunna gå att lösa på ett för alla parter godtagbart sätt ändå, men om man ser till förbundets nät-SM så skulle det ju inte bli någon skillnad rent monopolmässigt att ha det på SvS eller Pokerstars. Jo, lägger man det på SvS så skulle antalet spelare bli fler förstås...

SvS var väl typ det enda pokerbolag som inte blev tillfrågade om något samarbete kring SM. Och hade de blivit tillfrågade så hade de säkerligen kommit med ett erbjudande.

Jag säger inte att det hade blivit bättre med SvS som samarbetspartner utan vill bara väcka frågan kring varför de inte blev tillfrågade.

Jag undrar VARFÖR de inte blev tillfrågade? För att medlemmarna i pokerförbundet inte vill ha med SvS att göra, eller för att utvalda delar i styrelsen inte vill det?

Även där är det uppenbart att styrelsen styr efter egna värderingar och inte efter vad pokersverige i stort vill eller skulle ha störst nytta av.

Återigen: jag säger inte att det skulle bli bättre med SvS än Pokerstars, förmodligen var Pokerstars erbjudande det bästa. Men att ha ytterligare ett alternativ att välja mellan kan knappast vara ett handikapp. Nu tog man inte ens reda på hur det alternativet såg ut...

Det ligger alldeles för mycket prestige i det här. Och prestige gagnar aldrig Sveriges pokerspelare, vilket är det egentliga målet med förbundet.

Allt gott kompis!"

 

Lina Olofsson skriver om och om igen hur SvS styr LI som i sin tur ägnar tid åt att skicka polisen på våra pokerklubbar. Det är mycket känslor. Lina tycks ofta skriva i vredesmod och fara i väg med en något onyanserad sanning.

 

Våra pokerklubbar lever inte farligt. De kan driva sina verksamheter nästan helt riskfritt. På ett par villkor: att de inte säljer alkohol eller sysslar med andra uppenbart brottsliga handlingar.

 

Hur ofta har polisen knackat på hos en pokerklubb som inte sålt alkohol utan tillstånd eller haft skägget i brevlådan på annat sätt? Att vi träffas och spelar poker är inte tillräckligt för att polisen ska bry sig. Det krävs något mer. Så var det i det senaste tillslaget mot klubben i Sundsvall. Alkoholförsäljning. Det spelar ingen roll vilken aktivitet som avhandlas på en lokal, om det så är knyppling som poker, säljer man alkohol utan tillstånd så finns det en chans att polisen hälsar på.

 

Men enligt Lina Olofsson är det SvS som skickar polisen på klubbarna på grund av att de spelar poker. LI är dumma. Svenska Spel är dumma. Polisen är dum. De förstår inte att poker inte är något farligt. JO! De förstår. De förstår alldeles utmärkt. Så låt bara bli att sälja sprit utan tillstånd och andra ofog. Spela poker. Ha kul. Slåss inte. Så kommer ingenting att hända.

 

I bland blir man förblindad av starka känslor. Kanske var det därför som SvS aldrig blev tillfrågade om SM. Frågan igen: var det det bästa för styrelsen, eller för landets pokerspelare?

 

På den tiden fanns det inga problem. Berlinmuren hade fallit och vi spelade fotboll på rasterna. Vi var bara 8-9 år, men höll ihop som om vi känt varandra en livstid. 

 

Jag sitter längst ner till vänster. Skor med kardborrband. Jag ville alltid köpa med snören. Men farsan lyckades ständigt övertala mig. "Du vet ju att du kommer snabbare ut på rasten om du inte behöver knyta."  

 

Det var vi: 82:orna. Jag trivdes alltid som en 82:a. Och det där gänget på trappan kommer alltid finnas där i en egen liten grop i hjärtat. Även om jag knappast kan påstå att jag känner någon av dem i dag. Jag flyttade från Filipstad några år senare, de blev kvar. Det är skitsamma nu. 

 

Jag minns er alla som om vi träffades i går vid den instängslade asfaltsplanen. Var och en av er har jag en speciell historia med. 

 

Han till höger om mig heter Per. Han: lärarns pöjk. Jag: pastorns pöjk. Fina pojkar.Vi snattade en porrtidning på macken när vi var nio. Såg ett par jättestora bröst på ett omslag. Aldrig sett något liknande. Världen stannade. Per stoppade hela vidundret under tröjan och jag sprang. Sprang för mitt liv medan Per blev tagen på bar gärning. Efter ett par hundra meter fick jag dåligt samvete för att ha lämnat min polare i sticket och gick skamset tillbaka till macken. 

 

Våra föräldrar fick reda på allt sen. Men den officiella versionen var att vi snodde en Kalle Anka-tidning. Jag förstår än idag inte vad vi skulle med porr till? Vi var nio år! Och hur kunde någon gå på det där med Kalle Anka. Jag prenumererade ju på den...

 

Efter det trodde jag mitt liv var över. Jag var en tjuv och skulle aldrig kunna tvätta bort den stämpeln från mitt unga samvete. Hur skulle jag kunna få jobb med en sådan bakgrund? 

 

Men livet var ändå lyckligt. Både farmor och farfar levde. Vi seglade på somrarna. Ankrade vid små öar i skärgården. Spelade yatzy i solnedgången. De somrarna finns det inget Las Vegas i världen som kan knäcka. 

 

Pengar hade jag gott om också. Jag sålde jultidningar på vintern och fröpåsar på våren. Det var mest syföreningstanterna i kyrkan som köpte efter att farsan hetsat dem lite. All förtjänst sparade jag i en stor hästhandlarplånbok som jag ärvt från morfar. Jag var rikast i familjen, med råge. 

 

Sen kom hockeybilderna. Då blev jag besatt och investerade varenda krona. 

 

Lintotten med fotbollen i knät heter Sammy. Han var bäst i stan på hockey. En sommar fick han vara med på ett träningsläger med självaste Wayne Gretzky. Det fanns inget som kunde slå det då. Hade han varit några år äldre skulle han fått ligga med vem han ville. Killarna inkluderat. Sammy var vår fixstjärna. 

 

Sen var det Johan, Gary, Ekan, Rehn, Wessner, Putte, Daniel, Jonas och Henke.   

 

Ibland kommer de smygande en eftermiddag. Ibland golvar de mig som ett knytnävsslag om natten. Alla minnen. Alla ansikten på trappan. 

 

Ibland är det som med stjärnorna. Man ser dem där uppe, men förstår inte riktigt. En stjärnhimmel kan vara lika svår att ta in som att några av Sveriges bästa pokerspelare bor i en liten stad som heter Ludvika. 

.

Ludvika ligger långt bort från allt som stör. Kanske är det just därför som de tre herrarna från samma trappuppgång lyckas hålla fokus? 

.

Och jag kan inte låta bli att älska det där med att man inte lämnar allt bakom sig. Inte flyttar i väg för sakens skull. Att man stannar kvar där man trivs. Och bara blir bättre och bättre på poker. 

.

Det är det som är så fascinerande med spelet. Det är ingen materialsport. Visst är det enklare om man börjar med pappas rulle. Men en mångmiljonär till farsa kan inte göra dig till en bra pokerspelare. Det är troligare att det stjälper dig. 

.

Inför pokern är vi alla lika. Vi har lika stora chanser att bli bra vare sig vi sitter framför datorn i Stockholm, Göteborg eller Ludvika. En dator och uppkoppling mot världen är allt som behövs. Som fotbollsskor och benskydd. 

.

Nyligen var jag och besökte en av landets största pokersnillen - Adrian Bussman. En av medlemmarna i Team 3000. 

.

När han visade mig sin gamla dator på skrivbordet i hallen var det rätt sjukt att tänka att en av landets mest framgångsrika spelare satt just där när han spelade poker. Inga lyxiga skärmar, inga konstigheter. Bara ett exeptionellt pokertänk. 

.

Bara Ludvika mot världen. 

.

 

- Det var jättekul!

- Ja, jag vet...

 

Edit: De som vill slippa spela 25/50 euro cashgame för att möta Adrian vid pokerbordet kan göra det på söndag i Svenska Spels "Superkvalet" till SM Main Event. Där ställer han upp för en tvåhunka tillsammans med några av landets sportstjärnor. 

.

Och missa inte min senaste krönika om besöket i Rom. 

I veckan käkade jag lunch med mina pokerspelarkollegor Morgan och Nisse. Vi intog Leif Mannerströms finfina Kometen där luncherna liknar någonslags husmangormé. Eller jag och Morgan intog vårt fönsterbord. Nisse ringde och var förvirrat stressad. Han hade kommit lite längre i en turre än vad som var planerat. 

 

- Men beställ ni, jag ringer en taxi och tar med datorn! 

 

Tio minuter senare kommer Nisse in med datorn under armen. Vi har precis beställt in rödspätta och lax. Nisse deklarerar att det är finalbord. 

 

Rosjon hävdar i "The rosjon files" att jag har medrigg på SvS. Kanske med tanke på att jag sprungit hyfsat på senaste. Först hade jag tänkt tysta ner det hela med "inga kommentarer", men jag kan inte hålla käften om denna underbara kväll.

 

Jag och Optikern var på Gamla Ullevi under eftermiddagen för att kolla in när Öis bärgade seriesegern. Och visst, nästa år är vi tillbaka i Superettan. Så, tack SvS! För det är väl ni som sponsrar hela fotbolls-Sverige och bestämmer vilka som ska vinna serier?

 

Som vanligt när vi kollar på live-fotboll måste våra ADHD-hjärnor sysselsättas med live-spel och Stryktipsgrind. Stryktipset såg rätt kallt ut. Tills de sista tio minutrarna då Svenska Spel gick in och styrde upp det hela med tre, fyra magiska pling i rätt riktning.

 

Med bara minuter kvar satt vi med 13 rätt för en utdelning på typ 120 000 riksdaler. SvS såg nog att jag höll på att kvävas av all medrigg och fixade till så City fick göra 1-2, i 92:a minuten med en man mindre, borta mot West Bromwich. En rejäl utdelningssänkare. Men man har ju inte mycket nytta av stålar om man förvandlas till en jordgubbe på kuppen...

 

Till sist fick vi ut drygt 60k på raden. Min fjärde 13 rätt i år, men den största cashen. Jag känner mig så älskad!

 

I morgon drar vi till Rom ett par dagar. Det ska bli grymt kul, för jag har aldrig varit där men är helt frälst vad det gäller metropolens historia och arkitektur.

 

Om någon har tips på pokerställen i Rom får ni gärna maila mig ([email protected]). Så får vi se om Svenska Spels medrigg funkar även utomlands? Det skulle inte förvåna...

 

Jag kan inte så mycket om Poker Global Index. Men jag är rätt säker på att ju högre upp man är på listan, ju bättre är det.

 

Anton Wigg rankas just nu som världens 50:e bästa pokerspelare enligt detta index. Och stämplar in som bästa svensk. Därför känns det extra kul att Wiggen är höstens första gäst i "Dybban flyttar in". Eller att jag får vara gäst rättare sagt...

 

Som vanligt är de människor jag får äran att besöka så mycket mer än pokerspelare. Inte minst Anton.

 

 

Jag har alltid haft en förkärlek för goda debattörer och förhandlare. Som min överlägsna favoritkaraktär i Game of Thrones, dvärgen med den knivskarpa tungan, Tyrion Lannister. Half the man, twice the brain. 

 

Ibland räcker det dock inte med ett intellektuellt överläge för att avgå med segern. När fienden spelar smutsigt kan vem som helst stryka med. En del slag går helt enkelt inte att vinna. Kanske för att man måste ge upp vissa saker för att vinna något som är viktigare...

 

Jag vill inte jämföra Lapproffe med Tyron Lannister. Men jag måste ändå göra det. Inte på grund av kroppshyddan. Utan intellektet. Aldrig har jag stött på en större stilist inom pokervärlden. Aldrig har jag stött på mer hjärna blandat med humor. 

 

Visst. Han kan vara smutsig i mun. Men hade han fått samma plats i våra hjärtan om han använt sig av skolsvenska? Hade han orsakat samma oreda om han inte var en störig jävel? 

 

Ingen kan säga att Lapproffe är en galning i skogen längre. Det har han bevisat med sina profetior om och om igen. Han har mer koll på pokervärlden än vad vi har en aning om. Betydligt större insikter än jag själv. Med det menar jag inte att ALLT han skrivit varit rätt. För det är jag inte kapabel att yttra mig om.

 

En del av dem som fått smaka stora slevar av hans skit ser jag som mina vänner. Men efter ett tag har man förstått att gubbjäveln bara levlar oss. Skojar. Driver med etablissemanget.

 

Och är det någon värld som mått bra av att tas ner på jorden ibland så är det väl pokervärlden?

 

Mig får Roffe kalla kotlettfrilla resten av sitt liv. Det känns som en hederssak att få ett personligt smeknamn av lappgubben. 

 

Kan det vara ett sista bevis på att Lapproffe varit rätt ute i sina svador mot pokersverige när folk lagt ner tid på att hacka hans blogg, dator och mail? För vem skulle orka lägga ner arbetstimmar på sånt om allt han skrev var rappakalja och rena lögner?

 

Det är med ett sorgset hjärta jag tar del av nyheten att gubben inte tänker blogga om poker mer. Inte för att jag tror att han alltid haft rätt. Utan för att det kommer att saknas något. Något viktigt. En störig jävel. En störig jävel som skrivit de mest underhållande texterna pokersverige någonsin har sett och kommer att se.

 

I morgon drar andra säsongen av Dybban flyttar in i gång. Min drömgäst, även under de första fem avsnitten, var Lapproffe. Mannen. Myten. Han har dock vänligt men bestämt tackat nej. Och jag förstår honom. Han vill inte vara en del av pokersverige längre. Att få skit själv för att man har obekväma åsikter är inga problem för lappen. Men när fienden ger sig på dem han bryr sig om. Då får det vara. Då spelar det ingen roll om man har rätt eller fel. Vissa slag är helt enkelt inte värda att vinna. 

 

Som när jag och Norrländskan var och handlade i dag. Vi stod vid kakorna. Norrländskan ville ha Digestivekex. Jag tog fram Eldorados Digestive för 7:95. Hon nöp de brutalt övervärderade original-Digestive för 18:95. En sekund senare var förhandlingen igång och jag visste att mina argument var svårövertalade.

 

- Dina är ju mer än dubbelt så dyra. Och de smakar ändå likadant! hävde jag ur mig.

Jag gick på knock direkt med mina tyngsta slag och förväntade mig omedelbar underkastelse.

 

Norrländskan stod tyst en sekund. Tittade ner på sitt Digestive-paket. Det såg ut som om hon vägde sina ord i skallen innan hon tänkte presentera dem. Till sist: hon formade munnen. Men inga ord. Bara en tunga som, med hjälp av läpparna, formade ett pruttljudd så högt att kakavdelningen stannade upp.

 

Jag sa inget mer. Jag visste att allt var förlorat. Vi gick hem med de dyra kexen. I bland vinner helt enkelt inte rätt sida...

 

Jag har dyra Digestive i skafferiet. Men ingen har dött. I fortsättningen njuter jag av Lapproffes texter här i stället. De handlar bara inte om poker. Men en dag kanske om dvärgar? 

 

För i dag tror jag Roffe bryr sig lika lite om pokersverige som jag om Digestivekex. Vi förlorade var sitt slag. Men vann förhoppningsvis något viktigare.

Så börjar det närma sig verklighet. Den som läste mitt gamla inlägg om Superweekend och bacon vet vad jag menar. Mr Bacon ska tatuera sig.

 

Jag tänkte därför ta tillfället i akt att utlysa en tävling. Priset:odödlighet.

 

Uppgift: Vi behöver alltså en skiss på ett bacon med pokertema. Baconet ska vara i fokus. Ni får välja själva om det ska vara i färg eller inte. Bara det är en schysst tatuering.

 

De som känner sig manade och är säkra på handen kan maila sitt bidrag till mig ([email protected]).

 

Vinnaren kommer att få sin skiss för evigt inristad, i kött och blod, på Mr Bacon. Det är vad jag kallar pris!

 

 

Det har varit mycket resande senaste tiden. Storuman-Umeå-Stockholm-Visby-Göteborg. Men nu är jag hemma. I kväll ska jag hälsa på en av mina bästa kompisar och hans nyfödda lilla pojk för första gången. Givetvis har vi inhandlat en full Öis-mundering till lill-grabben! Jag hoppas han blir glad.

 

Sen skrev jag ihop den där krönikan som kom till mig genom träningsvärken. Det blev något om en hund. Och att pokern bli utvecklingens största fiende.

 

Nu: laga middag. Nåt med bacon kanske?

Dagen efter. Dagen efter är sällan bra. Min överkropp känns som en mörbultad nersparkad barbapappa. Det enda positiva med denna värk är att det bevisar att jag faktiskt har muskler. Någonstans.

 

I går följde jag med Anton Wigg på gym. Jag hade inte lyft en hantel på tre år. Inget annat heller. Så här i efterhand kan jag plocka ut ett par tre, fyra (tusen) pokerspelare som jag kanske borde gått på gym med i stället. Lirare som hade fått mig att se vältränad ut. Men jag valde Mr Hunk i stället. Gick bredvid och kände mig som Gavin Smith, typ.

 

Gjorde även misstaget att väga mig. Har gått upp fem kilo under året. Och jag som intalat mig att det inte är jag - utan spegeln. Det kanske inte var så smart att ta ett sabbatsår från all träning i samma veva som man närmar sig 30?

 

Men nu orkar jag inte ens bekymra mig över min feta buk. Har så jädra ont. Kan inte lyfta armen. Inte röra axeln. Och jag intalar mig att tuttarna har svullnat upp till en b-kupa. Minst. Ändå lyfte jag bara hälften mot hulken. Eller var det en tredjedel? Minns inte. Det svartnade för ögonen där ett tag. Hörde bara:

- En till! EN TILL!

 

Jag orkade inte en till.

 

Senast jag hade träningsverk var under en GSOP i Salzburg då jag nästan inte kunde röra högertummen efter att ha räfflat marker tolv timmar i streck...

 

Nu ska jag läka. Sen ska jag köpa ett gymkort. Jag har köpt många gymkort i mina dagar. Inget har ju gått varmt direkt. Men nu. Har jag kanske hittat motivation? Vill inte känna mig som Gavin Smith. Vill inte vara byggd som barbapappa. Och jag är övertygad om att både vardagen och pokern tjänar på lite movement.

 

Tror jag måste skriva en krönika om det här pokerlivet. Vad det har gjort med mig. Och hur ont det gör att inse det.

 

Mer att älska säger vissa. Behöver man fler än en haka att älska så visst...