Jag är kär i Ola Brandborn
Norrländskan började tjata om att hon skulle kvala in till något WSOP-event i Vegas nu i veckan och kollade runt var man kunde hitta ok kval. För 15 dollar fixade hon sig vidare till ett större kval värt 320 dollar. Hela dagen har hon tjatat om det där kvalet, och jag har försökt inta en något pessimistisk inställning då jag vet hur svårt det kan vara.
Men tro farao att hon segade sig ända fram och vann ett paket för 4000 jänkarpengar. Det är så jädra nervöst att följa någon annan spela poker. Och när det stod klart att paketet var i hamn så överröstade vi grabbarna som vrålade fram Chelsea mot Barcelona i lägenheten bredvid.
Det sjuka är att hon aldrig brukar kvala, utan bara spelat två större kval någonsin, och då kvalat in till dem båda. Nu har hon fått resa till GSOP i Salzburg och WSOP i Vegas för den totala summan av 25 dollar. Ett facit till och med satellit-kungen Brandborn skulle avundas.
I sommar bor vi på Venetian. Just det hotell jag hade valt om jag fick välja fritt!
Venetian med sina gondoler.
Överskattat och mörbultat
Att "vara sig själv" måste vara ett av våra mest överskattade uttryck. Det betyder ingenting. Det är något odefinierbart. Ändå har det blivit ett positivt uttryck. En komplimang. Trots att det knappast betyder att man är godhjärtad eller duktig. Snarare mänsklig. Och vi är ju alla smärtsamt medvetna om att mänskligheten har ett par brister.
Vad jag ville komma till är att jag har skrivit en text i ämnet i min alldeles egna krönikesamling på Svenska Spel.
I övrigt har jag inte hunnit spela så mycket poker, eller skriva tänkvärda alster, senaste veckan. Bara den obligatoriska söndags-grinden och en snabbvisit på Casino Cosmopol har hunnits med mellan fotbolls-tittande och filmredigering. Blev regelrätt mörbultad på CC. Torskade 12-13k (20/20) på ett par timmar. AA mot 67o (stege på river), KK mot K9o (K9 floppade triss i nior i en tvåvägspott), AJ mot J3 på en j-hög bräda (3:a på river i en 8-9k pott) och till sist fick jag äntligen in det dåligt med AKs mot AA där jag floppade färgdrag.
Jag beslöt mig därefter för att INTE vara mig själv och ta det mogna beslutet att gå hem redan två timmar innan stängning. Jag fortsatte på inledd bana och tog det hur soft som helst, skrattade åt förlusten och tänkte på att variansen ska ha sitt - det är ju en självklarhet. Väl hemma tog jag mig ingen tröst-macka utan hoppade rätt i säng för att orka upp i tid dagen efter.
Jag förstår inte varför jag är mig själv överhuvudtaget. Det är helt uppenbart att jag är en mycket bättre människa om jag inte är det...
Med kärlek mot gräset
Själv föddes jag i Örgryte. I en liten vaktmästarbostad på ett slott. Sedan dess har det liksom aldrig funnits några alternativ. Jag är Öisare.
I dag harvar laget i divsion 1 södra, långt bort från forna SM-guld. Men likt ett kärleksförhållanden. Det är när man inte riktigt förtjänar att höra det, som orden "jag älskar dig" känns som mest. Det är när allt känns tungt som man behöver stöttning, inte när det är nedförsbacke.
I kväll rotar jag fram min match-tröja med texten "Till dybban" signerad Marcus Allbäck. Sen tar jag med mig mina två bästa vänner för att bevittna Örgryte IS - Skövde AIK på Gamla (nya) Ullevi. Premiär i division 1 södra.
För i år, likt alla andra år, så hoppas jag på serieseger. I år, likt alla andra år, tror jag att min kärlek räcker till. Och träffar jag på honom, Byling, ska jag skaka hans hand och högt ropa ett "Ave Allbäck!" i kör. I stunden av den lyckan får jag också svaret på varför man kan blanda in känslor i något så banalt som fotboll...
.......................................
Avgrundens labyrint
Hur löser ni sånt här?
Norrländskan ska prova kläder inför helgens utgång/middag. Hon mannekängar tre, fyra olika outfits. Och frågar:
- Vilken tyckte du var finast?
- Det är ju skitsvårt att svara på. Alla var finast, fast på olika sätt liksom.
- Mäh, du måste väl ha gillat någon mer?
- Näe, alla var fina...
- Men om du var tvungen att välja ut en då?
- Det går inte. En omöjlighet.
- Men om du veeeerkligen måste välja en!!
Ibland kan man inte bara mucka en hand preflopp längre, utan måste spela den till showdown.
- Ok, den första gillade jag. Den var nog finast...
- Vad var det för fel på de andra?!!
Jag är Simson
Jag håller på med en ny pokergrej. Med anledning av denna såg jag mig själv på film i dag. Och jädrar vilken frilla jag hade. Långt och tjockt. Såg ut som en hårsvamp. Jag som gått runt och trott att den varit rätt ok...
Det fick mig på något sätt att inse att jag har dålig självinsikt och noll koll. Och att jag måste klippa mig då jag ska på bröllop imorgon. Sagt och gjort. Begav mig ner på stan för att leta efter en salong. Boka tid har aldrig varit min grej så det var bara att hitta något drop in.
Gick klockrent. Tio minuter senare satt jag i en frisörstol och fick håret tvättat av en mörk donna. Man är aldrig fulare än när man sitter och glor in i sin blekfeta spegelbild hos frisören. Det är ett av få tillfällen då jag faktiskt kan känna mig genuint deprimerad.
- Åh, vad tjockt hår du har här bak! utropar frisören.
- Jo, ja, tack...
- Det betyder att du inte kommer att bli skallig så fort.
"Hehe. Vilken smickrare", tänker jag genast på bättre humör.
Mitt mål när jag klipper mig är att ingen ska tänka på att jag klippt mig, men att jag ändå ska känna mig fräschare.
- Hur mycket ska jag ta? 2 centimeter?
- Ja, det blir lagom.
- Men du, här framme är det inte lika tjockt, skrattar hon fram.
"Kunde hon inte bara stannat vid smickret", suckar jag i tanken.
De där flikarna kryper sakta uppåt. Det gör mig nervös. Bara tanken på skallighet uppmanar till dödsångest. Tur att jag har en frisyr som döljer det mesta. Lagom långt för att ingen ska ha en aning om vilka nakenheter som gömmer sig där under. Mitt hår. Min livlina! Min ungdomens källa! Jag känner mig som Simson vars styrka satt i lockarna.
Nöjd, nickar jag till lite i den bekväma frisörstolen. Försvinner in i dagdrömmeri. Om soldränkta stränder, palmer, den perfekta frisyren, ett framtida finalbord i WSOP i sommar, Norrländskan naken i en snödriva...
- Så nu är det klart!!
Jag vaknar till. Ser mig i spegeln. Men vad i?! Vad har människan gjort med mitt hår? Vi sa ju att hon skulle klippa av två centimeter, inte spara två centimeter! Så här kort frisyr har jag inte haft sen jag var sju år och hade igelkottfrisyr. Det ser ju för jävligt ut! Vem gav den här galningen en sax? Den här frillan måste man ju sköta om som en nyfödd om den ska överleva. Jag har gråten i halsen. Funderar på hur jag ska gå vidare med mitt liv. Hur ska jag nu kunna vara med i någon filmproduktion? Ingen kommer känna igen mig...
- Vad säger du, är du nöjd? ler hon.
- Ja, ja. Jättefint. Vad kostar det?
Klaga har aldrig varit min kopp te. Vad ska hon göra åt saken? Borsta ihop håret och limma tillbaka det? Raka av hela skiten och virka ihop en peruk av resterna? Det finns ingen återvändo. Bara tiden kan läka dessa sår.
På väg hem tittar jag på klockan. Det är fredag. Fredagen den 13:e. Det ante mig...
En köttbit i Vinslöv?
Det tog sig främst uttryck i att jag och mina närmsta kompisar lyssnade på musik som ingen annan lyssnade på, tryckte upp konstiga t-shirtar och satt hemma och spelade Monopol under fredagkvällarna när klasskamraterna drack sig fulla på folköl på ungdomsdiscot i Nässjö. Inte så förbaskat coolt och när vi märkte att inga brudar nappade på vårt koncept så gav vi snart upp våra liv i periferin och klev in i mttfåran.
Under åren har jag gett upp mina försök med att vara annorlunda. Jag har helt enkelt insett att jag är en helt vanlig Svensson-karaktär som livar upp sitt liv med att skriva om dem som inte är det.
För jag dras fortfarande till personer som inte är mainstream. Kanske försöker jag på något sätt leva mitt liv genom dem. Eller tror att de ska smitta av sig med sina stora personligheter på mig.
Inget annat har gett mig äran att träffa fler av dessa människor än pokern. (Påskens pokerspelande på CC i Sundsvall var inget undantag.) Möjligen är det just chansen att få möta ännu en livskraft som strålar i färger jag aldrig tidigare sett som gör att jag alltid ser fram emot en pokerkväll i mängden? Jag tror det.
Jag satt nyss i soffan och slog av misstag på min favorit-dokumentär "Plötsligt i Vinslöv", som gick på ettan. Det var där tankarna i denna text började gro. Ni som inte har sett den - gör det!
Och så här i efterhand kan jag ändå inte låta bli att jämföra mig själv lite med den här killen. Han är så förälskad i sin minigolf att han lyckas dra paralleller från spelet till vad som helst annat. Typ grillning. Det är närmare mina pokerbord än man kan tro. Alla bär vi på historier eller egenskaper som gör oss unika. Vissa är dock bättre på att visa och berätta dem...
Men hur smakade de där köttbitarna egentligen?
13 rätt
Även om vinsten (drygt 7k med alla 12:or) i pokersammanhang inte var något speciellt, så är glädjen så mycket större då jag som sportsbettingamatör alltid räknar med att förlora. Till skillnad från pokern då jag med övermod likt Ikaros tycks tro att jag varje månad ska räkna in fina gröna siffror.
Tillråga på allt drar vi imorgon till Sundsvall och Europas bästa kasino för att fira helgen. Ska bli mycket spännande att se om det är så gästingivande som det sägs. Rapport kommer.
Och nu är det långfredag. Julen är ju egentligen ingenting emot påsken. Här har vi en högtid med en historia som heter duga. Svek, smärta, död, återuppståndelse. Hela paketet. Skrev en påskkrönika. Heads up med Jesus. Kanske kan den ta död på någon fördom. Eller så skapar den några nya...
Hur som helst. Glad påsk!
/ Mr "13 rätt"
Hund & Katt
Jag har suttit i deras stora soffa och spelat en del nätpoker i veckan. Och spanat in djuren. Roliga krabater. En av katterna är schizofren. Ena stunden ligger hon på min mage och kelar som en nalle. För att i andra anfalla svägerskans 100-kilos vovve i en vansinnesattack med målet att peta ut dennes ögon.
De två små hundarna gillar jag bäst. Albin och Spike. De är glada precis hela tiden. Förutom när jag lyckades sätta mig på den ena häromdagen. Det kan vara lite jobbigt att spela nätpoker när Spike står på tangentbordet bara. Men samtidigt är det ju kul att han intresserar sig för vad jag gör...
Hittade den här dagboken på nätet. Jädra sköj. Den är ungefär på pricken av vad jag kommer fram till när jag, under lugg, inspekterar djuren.
Klicka här för större bild och läsbar text.
Det är ju inget snack om att katten skulle utklassa hunden i en heads up. Ändå lär jag alltid förbli en hundmänniska. Vem vill leva med en analyserande, paranoid, självgod pokerspelare liksom?
Var det frihet?
En enastående inledning av en briljant Göran Zachrisson. Ännu en intervju med Zlatan, men den första med Zachrisson. Då blir det också lite bättre.
Och vem är fri? Egentligen. De flesta av oss känner krav från omgivningen. Från oss själva. Vi måste hela tiden utvecklas, prestera. Göra något vettigt. Ju fler år som går ju mer vill jag ge långfingret åt allt det där.
- Är det en sak jag har lärt mig i livet är det att göra det man vill, sa norrlänningen till mig.
- Så nu ska jag köpa den där grävmaskinen...
I helgen åkte vi skoter på Blaikfjället. För några sekunder förstod jag Lappens kärlek till motorcykeln. Att forsa fram i 100 kilometer i timmen över naturens underverk ger ett pirr i magen som inte går att förklara. Utsikten är så brutal att det är svårt att tro att något så storslaget kan ha kommit till av en slump. Nog kände jag ett par gudomliga vindpustar bita tag i kinderna.
Eller var det den där friheten jag kände? På en plats där prestationsångest och stress aldrig existerat. Där inget spelade någon roll. Annat än om korven blev bränd eller inte.
Zlatan har införskaffat en stuga vid en sjö. Han vill kunna fiska när han vill. Kanske är det den där frihetskänslan han söker? Den som man aldrig kan köpa för pengar. Om det nu inte är i form av en grävmaskin...
- Jag är herre över världen! skrek jag. Sen åkte jag hem och drog ut rosjon under söndagsgrinden. Det var nog ändå något gudomligt i vinden...
