dybban poker

Är det inte befriande med människor som är annorlunda? Jag mår i alla fall bra i själen av att träffa dem. Människor som går sin egen väg får mig att känna mig trygg på något konstigt vis. De bevisar att det finns så många sätt att leva sitt liv och att alla sätt kan vara rätt.

Dagen började med att jag intervjuade Mark Levengood. Finlandssvenska är rogivande.
– Han är en skallig bög som stammar och bryter på svenska. Varför ska han få ett tv-program? sa Mark när han beskrev sitt första besök på Svt.
Killen jobbade lite i motvind. Men det löste sig till slut.

Och på lunchen träffade jag på Hästmannen, som bor utanför Eksjö, men nu hade cyklat någon mil för att ta sig in till "byn" för att handla ett par kilo mjöl som han brukar. Stig-Anders Svensson, som han heter egentligen, blev rikskändis genom dokumentären "Hästmannen" som beskriver hans eremitliv ute på sin gård med sina hästar. Stig-Anders trotsar tiden. Han gör som han själv vill.
– Hej, sa jag.
– Hej, hej, sa Hästmannen och lufsade på utan att bry sig om att alla på stan, under lugg, råglodde på hans stora yviga skägg.

Sen gick jag vidare. Det behövdes inte mer. Vetskapen om att Hästmannen skiter i vad vi "vanliga" människor tänker och tycker om honom gör mig glad. Vi borde alla ha en liten skäggig eremit i själen.


Eksjös svar på Lapproffe. Hästmannen, Stig-Anders Svensson.

Allt jag hörde om Club Svea infriades. Det är en riktigt bra pokerklubb. Fina lokaler, trevligt folk och god (gratis) mat. Månadsfinalen hade dessutom riktigt bra struktur då man började med 20k, blinds 25/50 och 45 minuters perioder.

De tre musketörerna från hemmaklubben, dybban, Andy och Måns hamnade till en början vid samma bord. Andy startade i en sinnessjuk stil och hade tripplat stacken efter en timma efter att ha floppat set i sexor två gånger. I en av dessa händer lyckades jag folda AKs då lilla blind fyrbetade. Jag var nära att ställa, vilket hade dubblat upp mig mot fyrbetarns QQ. Men jag tycker det är lite kallt att gå all in pre med över 200 big blinds i stacken i det läget så jag valde att vika istället. Det gav Andy odds att syna med 66 bakom, då bordets stora tomte också synade. Det var en jädra tur att jag inte bara tog syn för floppen kom AK6, och det hade jag nog inte kunnat vika. Supertomten hade AJo och betalade av med hela stacken. Så det finns absolut värde på Club Svea, även om det generellt var hög klass på spelarna.

Det var rätt kul att jämföra våra spelstilar. Måns är tightare än jungfru Maria och kan sitta och folda i timmar utan att tröttna, medan Andy är mer åt det dominanta slaskiga hållet och är inne och gräver i de flesta potter. Båda kan dock sina saker och är duktiga på sin grej. Min egen stil är nog någonstans mitt i mellan dessa herrar. Hur som helst lyckades vi rätt ok. När tio spelare återstod var vi alla kvar och krigade. Jag hade då cirka 50k i marker, när följande hand utspelade sig.

Jag höjer upp till 2,5k (blinds 500/1000) på knappen med QJo. Bordets chipleader, en aggressiv trashtalkande medelålders jugge, synar på lilla blind. Flopp 6 8 9 med två hjärter. Han betar 3,5k rakt ut. Jag tycker det är på tok för vekt att folda i detta läge och tar en syn. Turn 2s. Han gör en vek bet på 4,5k. Det kostar då 4,5k att vara kvar i en pott på över 17k. Jag kan inte vika, kanske borde jag höja. Men jag synar med två överkort och hålstege i tron att han sitter på färgdrag, sjua för stegdrag eller någon kombination med stegdrag träff. Turn spader K. Han checkar. Ja, vad ska man göra? Det ligger cirka 22k i potten och jag har damhög. Jag tror han är extremt svag, men är rädd att han kan syna med väldigt mycket. Har jag hängt med hela vägen till river så kan jag ju dock inte ge upp potten nu, så jag lägger ut en bet på 12k. Till min sorg ställer han dock om all in samtidigt som han kallar mig hora på något språk jag inte behärskar. (Ja, dealern förstod och översatte så jag chansade inte). Min motståndare hävdade dock att han kallar alla sina kompisar för hora. Lite tiltande (spelet, inte ordbajset) och jag reste mig aldrig efter det.

Bara någon hand senare hamnar jag all in med färgdrag och sätter färgen på river. Tyvärr synade motståndaren med högre färgdrag och jag var ute på finalbordsbubblan. Surt, men för en gångs skull spelade jag rätt ok i en liveturre och var inte allt för besviken. Tråkigt nog åkte även Måns ut snart därefter då han med AJ hamnade all in på en J-hög flopp. Det kunde inte ens Jungfru Maria vika. Tyvärr sprang han in i ett slowspelat AA. Andy ledde med fem kvar, men åkte på en riktigt kall lek och förlorade två all in på raken och åkte ut. Bittert.

Vi bestämde på stående fot att vi ska försöka spela nästa Månadsfinal också. Enda giltiga skälet att utebli är att vi sitter på finalbordet i Spring Poker Weeks Main Event på Cosmopol.

20 timmar livepoker på två dygn blev för mycket. Jag har åkt på min första pokerskada. Anledningen är mitt maniska "räfflande" med markerna. Nu har jag åkt på någon jäkla överansträngning i högertummen. Det gör typ ont på riktigt.

Mot slutet av gårdagens session var det så illa att jag inte ens kunde vika upp korten normalt utan använde endast vänsterhanden, vilket är rätt svårt att göra snyggt. Nu måste jag vila tummen i minst en vecka. Det är inte många som förstår hur mycket vi pokerspelare måste stå ut med.

Som svampar ploppar det upp nya fina, välskötta pokerklubbar runt om i landet. I helgen ska jag besöka en ny bekantskap, Club Svea i Göteborg. Jag har hört mycket gott om stället så i morgon ska Andy och Måns från klubben i Nässjö ackompanjera mig och spela deras djupstackade månadsfinal för 2200 kronor. Men redan ikväll drar vi till storstan för att slaska cashgame på Cosmopol. Jag räknar med fint värde en sån här lönehelg. Det är dock inget som garanterar att jag ska gå plus, då det ibland är jag som är "värdet".

Det blir en långhelg i götet för på söndag ska jag med frugan, Optikern och Hanna lyssna till en av mina gamla favoriter, Tomas Andersson Wij, som spelar i stan. Utan att överdriva är han en av Sveriges bästa textförfattare för närvarande. Jag gillar artister som är geniala i sin enkelhet.

Det finns inget bättre än att missa alla sina drag och vinna ändå. Eller att vinna när man spelar som en påse krossade nötter. Att kombinera dessa två alternativ är så klart det ultimata.

Plats 1: dybban (1957.46)
Plats 4: mart10 (336.39)
Plats 5: Bajselof (2112.08)
Plats 3: NCC (2801.02)
Plats 2: Branco86 (485.00)
NCC lägg LM 5.00
mart10 lägg SM 10.00
** Giv **
dybban [9s, Ds]
*** Bet Runda 1 ***
Bajselof Höj till 30.00
dybban Syna 30.00
Branco86 Syna 30.00
NCC Höj till 130.00
mart10 Lägg
Bajselof Lägg
dybban Syna 130.00
Branco86 Lägg
*** Flop(Board): *** : [2h, Es, 10k]
*** Bet Runda 2 ***
NCC Satsa 430.00
dybban Höj till 910.00
NCC Syna 910.00
*** Turn(Board): *** : [2h, Es, 10k, Kns]
*** Bet Runda 3 ***
NCC All-in 1761.02
dybban All-in 917.46
*** River(Board): *** : [2h, Es, 10k, Kns, Er]
*** Showdown *** : Rake: 15.00 Totalpott: 3969.92
dybban [9s, Ds] Par i ess, dam sidokort Vinst: 3969.92
NCC [4r, 5s] Par i ess Vinst: 0.00

 

Många brukar försvara sina dåliga spel med att motståndaren var en riktig tomte och "han kunde haft vad som helst". Men i detta fallet var det faktiskt så. Därav mitt spel. På turn kunde jag inte vika när jag floppade dubbeldraget med färg och hålpipa och redan var inne med halva stacken. Eller så kan jag ju försöka bevisa att jag trodde på min damhög och inte alls är en påse nötter...

Min bloggvän Mattias har som bekant återstartat andra världskriget, även kallat pokerkriget. Det är ytterst underhållande, men jag blir väldigt förvirrad över vilket land man ska hålla på. Vem ska man tycka om och vem ska man ta avstånd i från? Hitler-Ken, Polen-William, Mike the Great? Eller ska man helt enkelt bara lägga armarna i kors, se på och roas?

Jag känner ju egentligen ingen av huvudpersonerna i denna soppa, så jag borde väl inte ha någon åsikt. Jag har för mig att Linda Olofsson för ett tag sedan skrev något i stil med "så länge han inte gör något dumt mot mig eller mina kompisar så bryr jag mig inte". Och så har jag också tänkt många gånger i livet. Så länge det inte drabbar mig så får det vara. Det brukar bli skönast så. Men.

Martin Luther King sa en gång:
- Det värsta är inte de onda människornas ondska utan de goda människornas likgiltighet.

Det är ett av de bästa citat jag vet. Jag tolkar det som att man inte ska tolerera att någon blir nedtryckt i skorna eller orättvist behandlad. Om det så är din bästa vän eller snubben som står bakom dig i kön på konsum och luktar vitlök.

Sen är det ju inte så lätt som det låter. Det finns ju många charmerande idioter. Jag vet, jag har träffat Jimmie Åkesson. Han var förbaskat pratglad, enkel och trevlig. Det var svårt att inte börja tycka om honom en aning. Tills han började prata politik. Då vaknade jag igen. Det jag vill ha sagt är att världen inte är svart och vit. En gris kan i bland vara en ko. En bluff visar sig vara nöt. Men kom ihåg att en idiot är en idiot även om han är charmerande.

Heja Polen! Eller Hitler! Vad vet jag? Ett pokerkrig är ju faktiskt inget riktigt krig. För en gångs skull känns det rätt att gå emot mitt favorit-citat, lägga armarna i kors och vara likgiltig.

När något låter för bra för att vara sant brukar det inte heller var sant. Det är ett rätt bra tips att följa, särskilt i pokervärlden med alla giriga spelbolag och övrigt hittepå.

Ibland ringer det människor som vill att man ska köpa, hyra, prenumerera på all möjlig skit. Förra veckan var det en kvinna som erbjöd sig att komma hem till oss för att tvätta vår soffa och samtidigt demonstrera sin nya vattentvätt. Jag var lagom sugen, men kunde inte säga nej. Frugan blev skogstokig.
- Det kommer inte in några främlingar i vårt hem!!!
Synd att hon inte svarade i telefonen då.

Mitt stora problem är att jag inte kan be folk dra åt fanders så att de förstår. Därför tar dessa samtal väldigt lång tid för mig att avsluta. Jag skulle behöva en "telefonvakthund", någon som ryter till så försäljarna blir nödiga och lägger på. Lapproffe hade varit perfekt.

Häromdagen ringde det återigen. Det var ett spelbolag som ville erbjuda mig ännu en "obeskrivligt bra bonus". Jag visste redan innan säljaren sa ordet bonus att jag inte kommer att gå med på någonting. Men han malde på.
- Bonusen går ut på att om du gör tre stycken sportsbet på 1000 kronor och då omsätter 3000 på åtta dagar, så får du tillbaka dina 3000 hur dina spel än slutar.

Ok, återigen ett "för bra för att vara sant-erbjudande".
- Det låter ju bra, men hur många gånger måste jag sedan omsätta de 3000 för att jag faktiskt ska få ta ut dem från kontot igen?
- Eh, ingen.

Tre dagar senare har jag gjort mina bet och har faktiskt fått in en tredjedel av vad de lovade på kontot. Om allting de säger stämmer: att jag får pengarna och dessutom kan ta ut dem från kontot så ska jag hugga mig i foten med en gaffel. För på något sätt måste jag vakna. Ett erbjudande från ett spelbolag som faktiskt är vettigt trodde jag aldrig jag skulle få ta del av.

Ja, nu har jag ju inte fått vad de lovat än, så jag ska inte ta ut något i förskott. Fortsättning följer, antingen med en gaffel i foten eller ett telefonsamtal till Lapproffe...

Edit: 24 timmar senare hade jag pengarna på kontot. Så just nu sitter jag här med bandage runt fossingen. Konstigt att jag inte vaknade, det gjorde förbaskat ont.

Att åka ur turneringar på bad beats har jag inga stora problem med. Det är betydligt värre när jag gör det för att jag spelar dåligt. I går var jag på Nässjö pokerklubb och spelade en 300kr rebuy. Jag var nog den som gjorde mest rebuys av alla och åkte ändå ut en halvtimma efter rebuyperiodens slut, trea-fyra från slutet.

Den där klubben kan inte vara särskilt imponerad över mina skills. På sex turrar har jag inte kommit i pengarna en enda gång. Och det beror inte på otur. Jag har helt enkelt varit en fisk, donkey, tomte, sopa, idiot, valfritt könsord och allt de brukar skriva åt mig i chatten på SvS när jag drar ut. Av någon anledning kan jag inte koncentrera mig och spela bra poker. Jag orkar varken vänta in premiumhänder eller lägen att göra motiverade bluffar och bra spel.

Jag skulle vilja skylla på att vi spelar för att det är kul och att jag ser det mer som ett sällskapsspel. Men jag gör ju alltid allt för att vinna i sällskapsspel. Jag skulle vilja skylla på att det är för lite pengar i potten för att ge allt. Men jag spelar ju turrar på nätet för samma summor och spelar på topp.

Så jag vet inte var felet ligger. Eller jo, jag vet. När blindsen går upp lite får jag för mig att jag kan vinna varenda hand. Det kallas storhetsvansinne har jag hört.

Förmodligen är jag väl inte bättre. Eller så är pokerspelarna i Nässjö helt enkelt de bästa i landet. Jag hoppas på det andra.

Som barn var det alltid ett krig om kronorna när man åkte för att storhandla. Farsan hade total koll på var mjölken, köttfärsen, kaffet och clementinerna var billigast. Det krävdes besök i minst tre olika livsmedelsaffärer innan allt var inhandlat. Och så många kronor som möjligt var sparade.

Att kolla priser etsade sig fast i ryggraden på mig. De senaste åren har jag dock blivit slarvig. Jag skyller på pokern som gjort mig en aning fartblind med snabba pengar fram och tillbaka. När man precis vunnit eller förlorat en halv månadslön på en kväll så bryr man sig inte om man köper mjölk för åtta eller tio kronor litern. Så tänker bara bortskämda snorvalpar, jag vet.

Denna insikt kom till mig i helgen när jag var på Willys med Dylan och skulle handla groggvirke och dasspapper. Utan att tänka närmare på det hela tog jag samma rullar som jag alltid gjort. Dylan tittade då konstigt på mig och utbrast:
- Ska du köpa de där?
- Jaa...
- Har du kollat hur mycket papper det är på varje rulle?
- Näe...
- Inte?
- Eh, näe. Borde jag det?
- Ja, det är ju asmycket skillnad. Jag har jobbat på pappersbruk. Jag vet.

Och mycket riktigt. Dylan drog snabbt fram ett pack dasspapper som kostade lika mycket som de jag brukar köpa, men innehöll nästan dubbelt så mycket papper. En revolution. Jag undrar hur mycket pengar jag hade förlorat om jag fortsatt köpa de "dåliga" rullarna livet ut? Vi snackar många inköp här. Många big blinds.

När jag kom ut från affären var jag en visare man, och rik på skitpapper. Nästa gång ska jag nog kolla mjölkpriset också. Snart börjar jag nog grinda livsmedelsaffärer på heltid. I farsans fotspår.

Många får panik när de börjar närma sig tio big blinds i turneringsspel. Så fort de får ett kort över tio i någorlunda sen position så "måste" de gå all in om ingen agerat före. Och om någon har höjt så foldas aldrig ett ess, och absolut inte 33. Ofta tjänar man på att vänta något varv till. I Partys Måndagsspeciel för 162 dollar hamnade jag dock i ett svårt läge i går.

Med de där magiska tio big blindsen fick jag AJs på big blind. Cuf off, en storstack raisade, och en annan shortstack ställde på knappen. Vad gör man då? Jag valde att också ställa. Varför då kan man tycka? Jag kan väl omöjligt leda här? Jo, kanske. Storstacken höjde nästan alltid om ingen agerat före honom, så han kunde ha vad som helst. Han kanske till och med hittar fold, vilket innebär gratismarker. Och den andra shortstacken tänker förhoppningsvis i samma banor som jag och kan mycket väl ha ställt med ett sämre ess eller något liknande en KQ. Eller med ett kort över tio.

Nu visade det sig att storstacken hade AA och lillstacken JJ. Inget vidare läge för mig alltså. Plockade dock upp färgdraget direkt på flopp, men det kom inte. Så frågan är ju om jag gjorde rätt?

Under kvällen i övrigt lyckades jag vinna en liten 300kr-turre på SvS för drygt 6k. De senaste två gångerna jag spelat den har jag kommit heads up och förlorat (en av gångerna mot min sympatiska bloggkollega rosjon) så det var på tiden.

Svenska Spel är min stora guldgris. Just nu plockar jag ut mängder av pengar på denna sida bara för att bränna dem på andra. Jag kanske borde hålla mig till det statliga alternativtet helt och hållet? Då slipper jag dessutom tänka på rakeback. Och kan med gott samvete säga att jag faktiskt betalar någon form av skatt på det jag gör...

Jag har varit ruskigt tankspridd den senaste tiden. Det ledde till att jag nästan snodde en bil förra veckan bland annat. Anledningen till denna rundgång är att jag börjar mitt nya jobb som nöjesredaktör nästa vecka (jag vet att du inte är imponerad av titeln Lapproffe, men det är vad jobbet kallas). Hur som helst ska jag vara med om att starta upp helt nya nöjessidor på blaskan.

Eftesom min hjärna bara kan fokusera på en sak samtidigt har det endast fladdrat runt uppslag och inslag till dessa nöjessidor. Men det är svårt. Så jag skulle vilja ha lite hjälp av er. Vad innehåller de ultimata nöjessidorna i en dagstidning enligt er? Vad hade ni velat läsa om? Och vilka stående inslag bör finnas? Tacksam för all input.

Pokern har också blivit lite lidande på grund av detta, eftersom jag alltså inte är kapabel till att ha två tankegångar i huvudet samtidigt.

"Vilken tiltad tomte som höjer tredje handen på raken. Jag borde nog trebeta nu...men visst vore det lite kul att ha med dagens You tube-klipp i tidningen? Det kan ju alla åldrar ta del av...budupp!...autofold."

När jag var sex år slog jag i huvudet när jag lekte. Det gjorde jäkligt ont. Jag har för mig att farsan satte nån blöt linda över skallen på mig för lite placeboeffekt. Som ytterligare tröst introducerade han mig för brädspelens underbara värd genom en omgång Monopol. Efter det drömde jag om Norrmalmstorg på nätterna. Och sen dess har jag varit såld på brädspel.

Under gymnasietiden drev jag med mina bästa kompisar och farsan (ja, att han var med är en egen historia) ett Risk-sällskap. Vi hade till och med ett eget foto i skolkatalogen där jag satt på en häst medans de andra koncentrerat anföll varandra med tärningar iförda militärhjälmar från stans regemente. Vi hade dessutom långt gångna planer på att delta i Monopol-VM i Las Vegas. Jag förstår fortfarande inte hur någon från vår nördklubb ens kom i närheten av det täcka könet under denna tid. Eller det kanske var det vi inte gjorde...

Efter pokerns intåg i mitt liv har det blivit betydligt mindre brädspel. I fredags bestämde jag mig för att ändra på det genom att köpa ett helt nytt, Risky Business. Det är i grunden ett frågesportspel, men med stora bluffmoment. Ingen vet nämligen vad du svarat på frågorna förrän de "synat" ner dig. Flest rätt eller kallast nerver vinner. För en pokerspelare som gillar frågesport är det det ultimata spelet. Jag krossade så klart familjen i helgen. Farsan grät nästan. Och jag är såld igen. Tyvärr har jag oftast ingen att spela emot då frugan hellre tittar på när isen smälter utanför fönstret än spelar spel med mig. Så nu väntar jag på att optikern ska hälsa på. Att slå honom i brädspel är roligare än Liseberg.

Jag skulle egentligen åkt till Göteborg och lirat lite live idag. En 2k-deep stack och ett 1k rebuy-kval till Nordic Masters stod på schemat de närmsta dagarna. Men jag orkade inte. Det känns ändå inte som om värdet i Nordic Masters är så där strålande. Ska man lira vill man inte möta 50 pers som samtliga tillhör yttersta Sverigeeliten. Jag förstår faktiskt inte varför inte SvS kan köra några satelliter på nätet för att få in mer folk och bredda utbudet på de dyraste turrarna på Cosmopol?

Så ikväll blev det en grusträning istället. Till er som aldrig har utsatt er för en fotbollsträning på grus finns bara ett ord. Grattis! Det är den värsta skit man kan vara med om. Det kan sammanfattas med snor i halsen, ishalka och intervallöpningar. Tyvärr har jag så dålig självdisciplin att jag aldrig pallrar mig iväg och tränar om det inte vore för att vi gör det tillsammans, och att tränaren ringer och surar om jag inte kommer.

Jag köpte ett gymkort för några månader sen. Det börjar bli rätt dyrt om man räknar antalet gånger jag har utnyttjat det.
- Har du tränat bröst idag? är frugans ständiga hälsningsfras när hon kommer hem från jobbet.
- Jag tänkte, men det har vart mycket å stå i...

Tydligen attraheras även kvinnor av stora bröst. Men vad ska jag med stora bröst till? Jag är väl ingen kycklingfilé heller? Vill hon ha en snubbe med pattar så gifte hon sig med fel kille. Jag är stolt över min A-kupa.

Jag minns det som i går när jag såg yrkestiteln under namnet i tv-rutan. Pokerproffs. Det var första gången jag hörde talas om att man faktiskt kunde vara det, pokerproffs. Jag tyckte det lät minst sagt löjeväckande. I mitt huvud låg det på samma nivå som att vara Monopol-strateg eller Uno-proffs. Som om man kunde leva på att dra fram en kortlek och krossa i ”skitgubbe”.

 

Saken blev ju inte sämre av att det var Ken Lennaárd, killen som fick alla från Muhammad Ali till Hristo Stoichkov att framstå som ödmjuka, som var innehavare av ”yrket” i dokusåpan Riket. Vi turades om att göra narr av titeln.

- Pax för att vara proffs i att bygga lego!

- Näe, om man skulle satsa på ett yrke som Fia med knuff-expert ändå?

 

Inte trodde jag väl då att jag senare i livet skulle bli en av Sveriges största pokernördar, och faktiskt själv till stor del försörja mig på spelet. Och inte ens i min vildaste fantasi kunde jag för bara någon månad sedan tro att Ken skulle dra i gång och blogga. Just nu gör han det dessutom bäst i landet.

 

Här är min topp 3 pokerbloggare just nu:

 

1. Ken Lennaárd

Plus: Han är extremt bra på att uppdatera, ofta med flera inlägg om dagen. Dessutom har han ett skriftspråk som håller, om inte hög, så i alla fall tillräckligt bra klass för att det ska vara läsvärt. Hans fortsatta kaxiga attityd är bara positivt för läsarvärdet, då han sprutar ur sig åsikter. Bra eller dåliga spelar inte så stor roll. Det viktiga är att folk har en åsikt om det han skriver. Han tar dessutom nya grepp genom att titt som tätt lägga in lite personliga listor. Och listor som är så roligt.

Minus: Hans tvivelaktiga förflutna ligger honom i fatet. Bloggen känns ibland som en enda stor vedergällning för allt han fått utstå genom åren. Faktum kvarstår dock. Ken har inte gjort någonting för att bevisa att fuskanklagelsena mot honom inte stämmer.

 

2. Johan Kretz

Plus: Kretz har ett osvikligt språk och lyckas på ett naturligt sätt blanda inlägg om allt från practical jokes och seriestrippar till handanalyster och kritiskt granskande av pokervärlden. Även om han skriver om kåta ugglor så blir det ändå läsvärt på något sätt. Det gör att man alltid blir glad av ett nytt inlägg.

Minus: Uppdateringarna sker lite för sällan, ibland kan det ta veckor mellan varven. Stundtals tenderar Kretz dessutom att balansera farligt nära gränsen till besserwisser.

 

3. Mattias Andersson

Plus: Killen är komplett galen, vilket medför en fantasi utöver det vanliga. Det passar naturligtvis utmärkt i en blogg. Man vet aldrig vad han kommer att skriva om här näst och han driver friskt med de flesta i pokersverige, samt ett par optiker. Dessutom uppdaterar han i stort sett dagligen.

Minus: Ibland kan det bli lite rörigt då Mattias mer går på sin egen känsla än på vad ”Svenska skrivregler” säger. Sen är han tyvärr AIK:are också.

Bubblare: Lapproffe, Valterego.

 

De pokerbloggar som ligger närmast bakom är länkade på bloggen. Kom gärna med förslag och tips på bloggare som skulle kunna  borra sig in i toppen. Jag får aldrig nog av bra pokerbloggar.

Min arbetsdag började i dag som vanligt med att jag gick till torget där min gröna golf står. Med tankarna på lite av varje gled jag in i "grodan" för att dra iväg till redaktionen. Bilen har gått prickfritt sen jag köpte den (vilket är allt jag kräver av en bil) men i dag startade den inte. Jag blev mycket upprörd.

Efter att ha bankat på ratten, dragit några gånger i handbromsen och skrikit mig röd i ansiktet kom jag inte på fler sätt att få i gång skrället. Den var helt död. Av någon anledning började jag att se mig runt om i bilen. Den där ICA-kassen i baksätet hade jag inte sett förut. Och vem har satt ett klistermärke på rutan?

Sakta gick det upp för mig att jag inte satt i min egen bil. Snabbare än blixten flög jag ur sätet och såg att min egen exakt likadana kärra stod parkerad tre platser bort. Det var rätt lustigt att jag lyckades låsa upp den andra bilen med min egen nyckel. Tänk om den hade startat också. Om polisen tagit mig för bilstöld hade jag i alla fall med gott samvete kunnat dra en "Westis" och hävdat att jag handlade i god tro.

Jag behövde inga ögon för att uppfatta värdet inne i Sinai Grand Casinos pokerrum. Det räckte att lyssna. Och jag lyssnade till ljuv musik. Det finns inget bättre än italienska vid ett pokerbord. Italienare är inga vidare pokerspelare. De älskar att bluffa, de älskar att göra hjältesyner, och de verkar älska att förlora pengar på poker.

 

Vid mitt bord satt det italienare, ryssar, israeler och en australiensare.Vilken förbrödring.. Italienaren mitt emot, som hade sin uppsminkade tjej på en stol bakom, startade showen. Efter en raise till 20 euro (blinds 5/5) från tidig position, med efterföljande tre-fyra syn trebetade han brutalt upp till 170 euro. Och fick två syn! Flopp 4 J K. Efter två check gick han all in för 600 euro. Båda lade sig efter lång tvekan. En israel var inne med halva stacken men lyckades vika ändå. Italienaren kastade stolt upp handen 77 och log stort med en tandrad blekt till bristningsgränsen.

 

Isralen som offrade halva stacken för att få se en flopp fyllde snabbt på igen. Jag såg honom göra samma spel minst tre gånger, där han lyckades folda på flopp efter att ha synat bort typ halva stacken pre. Jag hade tydligen kommit till pokerhimlen. Molnigt var det i alla fall. Sju av spelarna vid bordet kedjerökte. Mina luftrör är fortfarande på avgiftning. Det positiva med röklukten var att jag utan att skämmas kunde lätta bördan för min krassliga mage utan att någon tog notis om detta.

 

På något sätt var pokerrummet det stora kasinots hjärta. Stundtals var det 20-30 personer som följde mitt bords förehavanden. Som om det vi gjorde var något beundransvärt och svårt. Jag försökte se viktig ut inför publiken och kom hela tiden på nya miner och poser för att understryka hur svårt det jag gjorde var. Ett tag trodde jag nästan själv på att jag var hjärnforskare.

 

På knappen fick jag lägligt AJs. Efter att fyra spelare limpat höjde jag upp till 25. Alla synade och så även big blind. Flopp K 10 4 regnbåge. Den leende italienaren donkbetade ur position ut 25 i potten på 125. Tre syn till mig som också synade. Potten var då 225. Turn Q. Klonk! Det blev karnevalstämning i skallen på mig när italienaren överbetade potten med en bet på 300. Alla lade sig till mig. Jag hade bara 450 kvar så jag ställde så klart. Blixtsyn av en gedigen J9 och en lägre stege. Jag hann precis se mig själv med en sjujädra parasolldrink i handen innan dealern smällde upp ett ess på turn som innebar splitt pott. Doh!

 

Då dealern började dela upp potten fick han plötsligt en rejäl utskällning av mr Floormanagar som ville att jag skulle ha hela potten. Han trodde att jag hade en högre stege trots att esset kom på river. Jag höll bokstavligen på att skita ner mig av skratt. Chefen för pokerrummet kunde inte reglerna. Han blev helt röd i fejjan när vi förklarade hur det låg till.

 

Bordets sötaste var den 50-åriga ryss som hade en liten lapp (inte en same, utan en papperslapp) framför sig på bordet. Där hade han skrivit ner översättningar från ryska till engelska på olika pokertermer och siffror.

 

Lite senare höjde australiensaren upp till 20. Det tog inte lång stund att inse att han var den enda spelaren vid bordet som kunde spela poker. Därför borde jag kanske aldrig ha spelat denna hand. Men en 2 4 ruter på knappen går ju inte att motstå, så jag synade. Och det var märkligt nog bara vi två i potten. Flopp J 4 6 med två ruter. Han betade 35. Jag synade bara. Turn en vacker ruter. Bet, reraise och han ställde. Jag synade rakt in i en K10 ruter för högre färg.

 

Och jag var en platt-tv back mot de sämsta spelarna jag någonsin mött på hyfsad nivå. Om jag var Gustav Vasa var de Tutankhamon, faraonen vars föräldrar var syskon. Enligt undersökningar hade han gomspalt, puckelrygg, klumpfot och led av benskörhet. Det kan inte ha varit någon vacker syn. Precis som de här rökande tomtarnas spel.

 

Mitt i allt elände kom dessutom frugan till bordet och ville åka hem. Hem!!? Visst jag hade lovat att jag inte skulle spela så länge, men är inte det något man bara säger? Hemma vid datorn brukar man ju kunna få spela vidare ändå, nu kunde jag så klart inte låta henne ta sig hem själv mitt i natten.

 

Att resa sig upp och lämna bordet var riktigt tungt. Det kändes som att jag hade hittat en skattgömma, men inte hade något att bära hem skatten i utan bara fick lämna den åt sitt öde.

 

Mr Floormanager påminde mig dock om min nyblivna stjärnstatus när han snabbt frågade om han fick bjuda på en taxi hem. Jag tackade och tog emot samtidigt som jag försökte kamma till manen och skadeskjuten halta ut. Frugan var dock på strålande humör. Hon gick nio euro plus på maskinerna.

 

Jaja, en vacker dag får jag väl fiska upp min skattkarta och återvända. Då ska jag ha en stor väska att bära guldet i. Sharm El Shejk är nöten.

Jag kom in som en präriehund, möjligtvis en hyena. Och kom ut som ett lejon. Visserligen ett hungrigt, skadeskjutet lejon, men ändå. Det är ett ståtligt djur.

 

Sinai Grand Casino, byggt som ett gammalt egyptiskt tempel, låg för mina fötter. Ända sen jag träffade Berit-jag-lägger-aldrig-ett-par på flygplatsen som berättade om detta ställe hade jag längtat hit. Jag visste egentligen ingenting, förutom att jag skulle göra det jag gör helst- spela poker. Uppladdningen var inte den bästa. Jag och frugan kom från hotellets kinarestaurant och min mage gjorde ont, bubblade och lät. Egyptisk kinamat är inte att lite på. Egyptisk mat över huvud taget är inte att lita på.

 

Det första jag tvingades till innan det fanns en rimlig chans att jag kunde sätta mig vid ett pokerbord var därför att uppsöka faciliteterna. Där sprutlackerade jag toaletten och efterlämnade två kilo ”benfritt”, samt en odör som till och med fick mig själv att få kväljningar. Det blev aningen pinsamt när toalettvakt skulle in och kolla läget på toan innan jag knappt hann torka mig. När jag stod och tvättade händerna såg jag i spegeln att han började vifta för att skingra lukten och högt uttala någon arabiska besvärjelse. Jag pös snabbt i väg till baren där jag tog en whiskey för att lugna magen. Det gick skapligt.

 

Vi var tidiga. Klockan var 21.00, men pokerrummet öppnade tydligen inte förrän klockan 22.00. Jag skrev i alla fall upp mig på listan. Det spelades 5/5 euro, varken mer eller mindre. Efter att ha slagit ihjäl tiden genom att spela på maskiner med frugan började det närma sig speldags och jag gick för att ta ut pengar i automaten. Efter fullgjord uppgift, med en rejäl näve cash i handen, möttes jag av ett leende bara en mor kan älska.

- Are you dybban?

- Yes.

- U will play poker?

- Yes.

- Very good, very welcome. Come with me.

Det var ingen mindre än chefen för pokerrummet som välkomnade. Han följde sedan varje steg jag tog den kvällen och erbjöd, förutom drinkar, alla möjliga välkomsterbjudanden. Då jag är van vid att vara en anonym tomte på Cosmopol kom det som en total överraskning att någon brydde sig om lilla dybban.

 

Det slog mig snabbt. Här var pokerspelare kungar. Casinots fixstjärnor. Jag har aldrig varit en fixstjärna. Möjligtvis någon säsong i division sex för många år sedan, men det var ingen Zlatanupplevelse direkt. Nu började jag helt plötsligt känna mig lite kaxig och styv i korken. Jag kände hur lejonmanen började växa. Det var dags för jakt. Jag slängde åt frugan lite pengar att roa sig för bland maskinerna och log sedan tillbaka åt min nya vän, mr floormanagaer.

- Great, let’s play.

 

Fortsättning följer…

Det sista vår trevligt pratglada taxichaufför Mustafa säger innan han släpper av oss vid den lokala marknaden i Sharm El Shejk är:
- If they say 200, you pay 50. I they say 100, you pay 25. Ok?
- Yes, yes. Thank you, svarar vi och glider smidigt ut bland fejkrolex, handväskor och inhemska schalar.

Jag hinner knappt blinka innan frugan står och diskuterar teé med en inhemsk förmåga. Hon pekar på ett rosenteé och frågar:
- How much?
- One Egyptian pound gram.
- Ok, I take a bag!

Det tar en stund innan jag fattar vad som håller på att hända. Frugan är på väg att bjuda försäljaren på en rejäl löneförhöjning. Innan jag hunnit reagera fortsätter hon med att peka på nån slags stensvamp som tydligen är till för att tvätta sig med.
- How much?
- 25.
- I take it!

Här klarar jag inte av att se på längre utan drar, ok sliter, iväg frugan en bit från försäljaren.
- Du måste ju för farao pruta!!!
- Ja, men det gör jag sen.
- Sen?!! Du kan ju inte pruta när du redan sagt att du ska köpa sakerna.
- Men det där ordnar sig.

Det ordnade sig inte. Hon köpte bara ännu mer teé för att jäklas. Efter stor rabalder, med hårda ordväxlingar och fräcka gester fick vi visserligen ner det slutliga priset en aning. Men det var fortfarande det dubbla mot vad vi borde ha gett för det jädra teét, som säkert visar sig vara torkat ogräs när vi kommer hem. Försäljaren måste ha bett en stilla bön till Allah efter att vi gått. Tack gode Gud för blonda människor. Och för frugor som betalar med makens pengar.

Trots ett strålande väder hela veckan så är det rätt skönt att vara hemma igen. Jag älskar Sverige mer och mer för varje gång jag kommer hem från en utlandsresa. Borta bra, men hemma är alltid bäst.

Det första som hände efter dagens landning på Landvetter var att chefen ringde och sa att jag fått nytt jobb. Jag kommer inte längre skriva sport, utan tillträder snart som tidningens nya nöjesredaktör. Det är rysligt likt cirkusdirektör, men jag hoppas att jag slipper de värsta clownumren. Det blir spännande hur som helst.

Nu är jag väldigt trött efter en lång dags resa. Ska skriva om Berit, ryssarna och världens fräckaste floormanagar så snart jag hinner. Ni hade önskat att ni var där...