Tack för leran. För lördagarna.
Jag var åtta år när jag såg min första Premier League-match på tv. Ett lag var blått, ett rött. Jag tyckte han den långa med mustasch såg fräck ut. Mål gjorde han också. Så jag började hålla på honom och de röda. Ian Rush och Liverpool.
Det var på den tiden engelsk fotboll var engelsk fotboll. Då det var fult att filma. Då mittbackarna var två meter långa och gjorda av sten. Då skotten gick rakt och hårt utan löjliga skruvar. Då planerna var leriga. Och domarna inte blåste frispark för annat än rena överfall och brutna ben.
Jag har väl haft Liverpool som favoritlag i Premier League sen dess. Men i ärlighetens namn har jag inte kunnat ta något annat fotbollslag än Öis till mitt hjärta på riktigt. Och i dag är Steven Gerrard långt i från lika fräck som Ian Rush. Som en moppemusch kontra en pälsmössa på överläppen. Det går inte att jämföra.
Det är svårt att minnas vilka fler som spelade i den där matchen för 22 år sedan mot Everton. Minns bara Rush.
Och den där rösten. Den som dog i dag. 75 år gammal.
Men om jag sluter ögonen kan jag fortfarande höra den. Kommer nog att kunna resten av mitt liv. Lars-Gunnar Björklund. Vilken hjälte. Tack för alla lördagar framför Tipsextra. Alla ord. Minnen.
Vila i frid.
Lars-Gunnar Björklund.
Edit: Och ni som suktar efter lite pokerläsning så hittar ni den i veckans pokerkrönika som beskriver en kväll på kasinot.
Ännu en krossad dröm
Det började lite för bra. När jag dubblade efter bara några händer med nötstege mot toppset så visste man ju att kvällens tur-kvot redan var förbrukad.
Efter det kunde det bara gå nedåt. Och det gjorde det. Fick inte en kul näve till och när jag väl försökte veva var det alltid någon annan som vevade bättre.
Efter fyra timmar, när knappen höjde, blev jag därför helt lyrisk av att hitta en ögonbrynshöjare som KQ i lilla blinden. Skickade in 20 bb utan att tveka. Blixtsyn av AK. Ingen hjälp. Och några hån senare satt man och tröstkäkade princesstårta i stället...
Det finns dock ett gäng sköna lirare kvar. Jag håller personligen mina tummar för en pokervän och familjefar som jag lärt känna efter många gemensamma kvällar på CC i Göteborg. Han är på alla sätt ett föredömme för alla professionella pokerspelare och jag önskar honom all lycka. I kväll fortsätter SM Main Event på Svenska Fisk.
Jag kommer dock inte att raila utan drar, i vanlig ordning, ner och spelare 500kr rebuy på CC. Har tre raka finalbord utan lycka och tycker mig vara värd en liten klonkelibonk.
För varje förlorad turnering krossas en dröm.
De där drömmarna blir som en drog. Du älskar att leva i dem. Hatar när de tar slut. Så nästa dag söker du en ny dröm att leva i. För det finns alltid nya moln att sväva på. Nya chanser.
Förr eller senare måste man dock ta sig en titt i spegeln och kontrollera vad som är vad: drömmar och mardrömmar. Dikt. Verklighet. Det är en av de saker som man måste lära sig för att överleva som pokerspelare. Att stanna upp ibland. Inte bara köra på och drömma drömmar som troligtvis aldrig kommer bli något annat än just det.
Dikter är vackra. Det är inte alltid verkligheten...
Och poker är i allra högsta grad verklighet. Det kan inga drömmar ändra på.
Men i kväll. Då svävar nya moln över Packhusplatsen i Göteborg...
Att vakna till en fantastisk dag
Jag gav mormor några tips inför Dybbans invitational som spelades i går med 18 tappra spelare.
- Till en början mormor, innan du kommit in i spelet så ta det lite lugnt. Om du får två kort som är höga och likadana så gå all in. Och gör likadant om du får ett ess och en kung på handen. Alla andra händer kan du kasta.
I andra handen, i sin första pokerturnering någonsin, gick mormor all in. Och blev synad av morsan!
Vafarao, tänkte jag. Två monster uppe mot varandra. Jodå. Morsan hade KK. Mormor: J4 off!
Mormor åkte ut. Men jag måste ändå gilla att hon tog egna initiativ. Aggressivitet är alltid attraktivt vid ett pokerbord. Och säger det inte något om vad poker kan göra med en människa? Jag tror den kan driva fram saker som du inte trodde du hade inom dig, på gott och ont.
I dag, söndag, är en fantastiskt dag. Trots en riktigt fin festnatt på Puta Madre i Göteborg kommer jag vakna klarvaken och i fysisk form som om jag ska dra tre mil på längdskidor under eftermiddagen.
I kväll, klockan 18.00, är det SM Main Event på Svenska Spel. För mig är det årets roligaste nätturre. Främst för att det är den med flest svenska spelare i. Och den med störst medial uppmärksamhet. Jag ser det inte som någon omöjlighet att målet på 3000 spelare nås.
Dagen laddas med Vinterstudion. Slattar från gårdagens ostbricka. Lufsebyxor i soffan.
Jag lyckas sällan i stora fält. Men vem vet. Pokern kanske kan driva fram saker som jag inte trodde jag hade i mig i kväll. För en gångs skulle tänker jag inte sätta upp några mål eller någon plan. Planerna brukar bara utmynna som tvångstankar i huvudet. Och så slutar det med att man gör tvärtom bara för att överraska sig själv.
Mormor vet.
Heja mig i kväll. Heja er!
Skulle dött vid 27
Jag trodde aldrig denna dagen skulle komma. Tänkt att jag ska dö vid 27. Men jag är väl helt enkelt inte tillräckligt mycket rock för det.
Det är ju inte så att jag har någon dödslängtan precis. Tvärtom. Jag har bara inte brytt mig om att tänka framåt.
De ambitioner man hade som yngre, om att göra karriär och bli något, har jag borstat bort som ökendamm från axlarna. Vad ska jag med en karriär till?
"Jag jobbar för att kunna leva, jag lever inte för att jobba" som det så fint heter.
Pokern har gått lite upp och ner den senaste tiden. Live är jag orättvist behandlad. Har till exempel tre raka finalbord i 500 rebuy-turren på CC. Och tre bubblor! Helt sjukt.
Men jag har i alla fall plockat en del rankingpoäng och är i princip klar för årsfinalen den 14 december. 18 spelare kommer tävla om ett förstapris på 100-150k. Känns som en ok frirulle.
Under SM på Svenska Spel har jag gått kall som snöblaskig asfalt. Trots fem spelade event är jag utan en enda cash. Men det är planerat. Jag har sparat all dybban-tur för att koncentrera den till Main Event på Söndag. Jag tror det kan bli över 3000 spelare och ett förstapris som närmar sig 1,5 miljon.
Jag hoppas att jag inte är för bakis bara. På lördag blir det en liten fest med de närmast sörjande för att fira den där dagen jag aldrig trodde skulle komma. Min 30-års dag.
Jag har lyckats få till en privat pokerturre på CC. Kanske inte till allas glädje. Och kanske lite sjukt att välja pokerspel, har jag inte fått nog liksom, på sin 30-årsfest. Men det ska bli grymt kul att se mormor lira poker för första gången i sitt liv. Bara det gör att det känns värt det.
Sen blir det middag på Puta Madre.
Och sen fortsätter jag med att inte tänka på framtiden. Dumt att offra tid på något som kanske aldrig ens inträffar. Jag har liksom aldrig brytt mig om en karriär men har ändå det bästa jobb jag kan tänka mig. Lever i en liten dröm. Det tar jag som ett bevis på att planen att inte ha någon plan är en rätt bra plan ändå.
Om horn i pannan
Jag saknar mitt jobb som journalist bortom pokerborden i bland. Här är en text som jag skrev för över 2,5 år sedan. En text om när jag fick en pratstund med Jimmie Åkesson. I dag känns den mer aktuell än någonsin.
Jag sitter inknödd i en minibuss på torget i Eksjö tillsammans med Jimmie Åkesson, partiledare för Sverigedemokraterna. Ute faller regnet som spön och hans inbjudan till tak över huvudet var för svår att motstå. Känslan är dock lite bisarr där jag sitter tätt ihop med en av Sveriges mest omtalade politiker och hans två närmsta män.
Jag sitter där för att göra en intervju om deras valturné inför EU-valet. De flesta vet att SD är ett rätt kontroversiellt parti. Vissa säger att de är främlingsfientliga, andra att de värnar om Sveriges bästa. Som journalist är min uppgift att vara neutral. Jag skulle ljuga om jag sa att det alltid är en lätt och självklar uppgift. Vi lider alla av att ha förutfattade meningar om andra. Det skulle vara smidigt om alla Sverigedemokrater var dryga och tröga. Men så är ju inte fallet.
Jimmie Åkesson har inga horn i pannan. Han skämtar om att de tyvärr inte har någon kaffeautomat i den lilla bussen. Killen är smart, trevlig och vältalig. Han rättar till sina glasögon, ler mot mig och pratar som om vi känt varandra i tio år. Det hela gör allt så mycket svårare. Man vill så gärna se saker i svart och vitt. Men det är inte alltid som det går. Sverigedemokraterna har inte fel i allt. Och Åkesson är för smart för att gå i några fällor.
- Vi säger bara det som alla tycker, men ingen vågar stå för, säger han.
Kanske det tänker jag. Det är lätt att dras med i snacket.
Lite senare på storgatan i ett kallt och ruggigt Eksjö pratar jag med en annan Sverigedemokrat. Han berättar att SD på Höglandet går framåt.
- Framför allt har många ungdomar blivit medlemmar, förklarar han stolt.
Varför lockas så många unga av ert parti? frågar jag.
Han svarar att ”Det kan ha att göra med att det finns många invandrare i skolan som har svårt att lära sig språket och kräver mycket resurser. Det går ut över utbildningen och drabbar de övriga eleverna.”
Svaret gör mig lite chockad. Det får mig på något sätt att vakna upp från Åkessons hypnos inne i värmen från minibussen. Kan det verkligen vara så att skolungdomar tröttnat på sina invandrande klasskamrater för att de har svårt att lära sig språket? För att de kostar för mycket? Jag har mycket svårt att tro det. För om det vore sant är allt det Sverige står för förlorat. Allas lika värde, allas lika rättigheter finns inte längre. För om vi kan tröttna på invandrarbarn som kostar för mycket för att de inte lär sig lika snabbt, då kan vi väl lika gärna tröttna på handikappade barn eller bokstavsbarn eller varför inte varje barn som inte har det lätt för sig i skolan? De kostar ju också tid och pengar.
”Sverigedemokraterna säger bara det som alla tycker, men ingen vågar stå för.” Det är inte bara Åkesson själv som säger så. Jag hör det uttrycket varje dag. På jobbet, i skolan, bland vänner. Men är det sant?
Saker är inte alltid svart och vitt. Det är inte Sverigedemokraterna heller. Hur gärna man än vill så har Jimmie Åkesson inga horn i pannan. Han kan till och med uppfattas som trevlig och sympatisk. Men om man går lite ut mot sidan och ställer sig där och lyssnar. Då finns det alltid någon som försäger sig till slut. ”De har tröttnat på invandrarna”. Eller var det de handikappade och boksstavsbarnen? Är det de alla tycker, men ingen vågar stå för? Att vi inte tror på ett Sverige där vissa får kosta lite mer för att de behöver det. Jag tror Sveriges unga är mer godhjärtade än så. Sverigedemokrater eller inte.
..............................
I dag behövde man inte ens gå lite åt sidan. Erik Almqvist var en av de personerna som satt i minibussen med mig och Åkesson. Expressens avslöjande visar att nedsättande tankar om andra människor finns mitt i partiets kärna.
Inte heller Almqvist har horn. Men i den där filmen där han kallar tjejer för hora och, tre mot en, attackerar en försvarslös människa med okvädersord för att "det är roligt att jävlas" - då undrar man ju...
Vad är det vi har röstat in i Sveriges riksdag?
Hemma hos Jonatan Hellman
Intressant gårdag. Men den får avhandlas när jag hunnit hämta andan. Bildbevis på en sjuk tatuering florerar redan på Facebook. Enligt Lapproffe är det den "fulaste gaddning jag sett i hela mitt liv, och tromig, jag har sett många..."
I dag blir det Superweekend på Casino Cosmpol. Som vanligt 3300 kronor i inköp och 2-dagars spel. Lillbrorsan kommer också och spelar så det ska bli kul att se om han klarar av att fortsätta med sina fina turneringsresultat.
Veckans avsnitt av "Dybban flyttar in" kommer från Växjö där jag hälsat på sommarens svenska WSOP-kung, Jonatan Hellman. Det bjuds bland annat på call-dans, handanalys och imitationer. Det var ett riktigt kul besök!
Friday I'm in love
I dag är det fredag. Varför skriva en sån självklarhet som ni själva kan räkna ut, tänker ni. Och det är enbart för att poängtera att det verkligen är fredag.
Som pokerspelarna spelar dagarna i vanliga fall ingen roll. De går in i - och om - varandra. En tisdag kan det vara fest och en lördag jobb.
Men i dag känns det verkligen som fredag. Det kan ha att göra med att Hogge med fru kommer till Göteborg för att dricka drinkar med oss. Samt att den berömda bacon-tatueringen inom några timmar ska bli ingraverad för evighet. Detta kommer så klart att dokumenteras. Snart får ni se hur den blev och vilket inskickat bidrag som vann.
Förutom fredagskänslan har Svenska Spels SM nyligen avlöst Pokerstars. En del klagar på två SM, men för mig som spelare är det klockrent med två. Bara fler roliga turnerigar med bra värde, tänker jag. Det roliga med just SM i poker är ju att vem som helst kan vinna ett SM-guld. Typ mormor. Mer om det i veckans pokerkrönika.
I går blev jag inför-dybban-flyttar-in-skype-intervjuad av Pokermagazines Rickard Åberg. Resultater ser ni här:
I övrigt kommer jag och Hellman ha ett eget kval till SM-Main Event på Söndag kl. 20.00. Det heter "Samvetet&Dybban" och kostar 200 spänn, men har lite mer startstack än övriga kvalen har haft. Som extra krydda kan man vinna biljetter till fotbollslandskampen Sverige-England på nya Friends Arena den 14 november.
Nu: tatueringar och tango. Det är freeedag!
Sveriges bästa tjej!
Då Svenska Spel inte har något ladies event under sitt SM så känner jag mig i min fulla rätt att erkänna min Norrländska som Sveriges bästa pokerspelerska då hon vann tjejernas SM-deltävling på Stars i förrgår.
Det är nog bara att börja lära sig att leva i bakvattnet. Trots att hon kvalat in till stora live-event och vunnit större summor tidigare så är det så klart roligt för henne att vinna en titel.
Själv har jag ingen. Sverigerankingen 2009 var ju mer som en lång serielunk i jämförelse. Inte riktigt samma sak.
Jag undrar dock varför pokerstars blogg skriver att norrländskan heter Annelie Lundqvist, när hon heter Lindqvist? Jag undrar också varför de har letat reda på en vinnarbild där JAG är med på bilden?
Tror inte de stavat fel till någon av killarnas namn. Tror inte att någon av killarna har med sin tjej på vinnarbilden. Personligen tycker jag det är det samma som att förminska henne, flytta fokus på mig. Vad har jag med hennes titel att göra?
Om man nu tycker det är viktigt med ett ladies event där man citat: "Vill sätta fokus på de kvinnliga spelarna" så tycker jag det kan vara lämpligt att faktiskt lyfta fram tjejen som vann, låta henne vara ensam på bilden.
Särskilt när jag tycker att hon är en väldigt duktig pokerspelerska som förtjänar titeln utan skuggan från någon kille.
Men nu är det glädje. Och det vackra under allahelgona. I kväll blir det en tripp till tusen ljus på kyrkogården, rödvin hos Optikern och Hannanas och glutt på Så mycket bättre. Jag kan aldrig begära mer av en lördag.
Jarne
I går var jag och lunchade med Jarne. Jarne håller på Elfsborg, men är annars hur trevlig som helst. Vi lärde känna varandra i somras under Vegasvistelsen.
Det är sånt där man får gratis av att spela poker. Att träffa de där människorna som man annars aldrig hade träffat. Hur troligt är det att jag skulle luncha med en medelålders Jarne som jobbar på Försäkringskassan annars?
Som sagt, han gillar fotboll och brukar åka på diverse fotbollsresor. Tyvärr tar han en del felbeslut när det gäller fotbollen ibland, Elfborg är inte det enda.
Nyligen var han till exempel i Berlin för att kolla bragdmatchen Tyskland-Sverige i VM-kvalet. När det stod 3-0 och tyskarna ägde upp de blågula som Greg Merson skulle äga upp mig vid ett pokerbord, så sa Jarne:
- Blir det 4-0 så går jag hem.
Det blev 4-0.
Jarne gick hem.
Och missade den största svenska upphämtningen av ett svenskt landslag någonsin. Matchen slutade som ni alla vet: 4-4.
Jarne vill inte verka bitter. Men han är bitter. Jag tyckte så jädra synd om honom när han berättade, men kunde inte hålla mig för skratt heller för berättar så gött. Han får vara glad över att han drog livets vinstlott och får vara Jarne i stället. Man kan inte ha tur jämt.
Plötsligt hade vi lunchat i två timmar. Det kändes som en kvart. Så fungerar tiden med vissa människor. Såna människor ska man hålla fast vid.
Edit: I övrigt ny pokerkrönika ute om vår nya världsmästare Greg Merson. Om ännu ett film-manus.
