dybban poker

Alla helgona helgen är nog min absoluta favorithelg. Den har något så sorgset vackert över sig. Man får chansen att stanna till och tänka på de personer som har betytt mycket genom åren. Some people deserves a salute. Det finns inte mycket som slår känslan av tusen ljus i natten ute vid en kyrkogård. Gåshud ända in i hjärtat.

Köpte själv det största ljus som fanns för att sätta på farmor och farfars grav. Some people deserves a salute.

Hallonbåtar och döden

Dörren var grå och tung. Jag stod länge och tittade på den innan någon sakta drog ner handtaget och vi gick in. Hjärtat slog hårt. Det var som att öppna porten in i ett annat rike. Då kändes det som himmelriket. För första gången skulle jag se andra sidan. Allt var vitt där inne. Väggarna, taket, golvet. I de stora fönstren hängde gardiner tunna och mjuka som moln. Ändå var jag rädd. För första gången i mitt tolvåriga liv skulle jag se döden.

Mitt i rummet låg hon i vita nymanglade lakan och med armarna raklånga längs sidan. Det såg fridfullt ut. Hade jag inte vetat hade jag trott att hon sov. Pappa sa att jag fick gå fram om jag ville. Jag ville inte men gjorde det ändå. Sakta släpade jag mig fram med blicken riktad neråt mot mina nya bruna moccaskor. Under varje steg tog jag ett extra andetag och svalde så hårt att adamsäpplet flög som en jojjo upp och ner. Så stod jag där. En meter från döden. Så det var så den såg ut? Precis som farmor.

Hyn var gulare än vanligt. Grågul. Men skrattgroparna fanns kvar. Allihop. Även om hon inte log just då så ingjöt de mod i mig. Rädslan rann av. Utan att tänka på vad jag gjorde sträckte jag ut handen och rörde vid hennes panna. Den var kall. Det var nog då jag förstod. På riktigt. Hon brukade vara varm. Hon brukade stråla ikapp med solen med skrattgropar djupa som oceaner. Läpparna formade ord som bullar, hallonbåtar och chokladglass. Och hon gav mig femkronor som jag lade i min gröna plånbok. Den blev så tung och tjock att jag inte kunde ha den i bakfickan längre. Då fick jag en magväska. Jag älskade min magväska. Jag älskade min farmor.

Man kunde ta på tystnaden. Spänningen. Den kvinnliga prästen var inte vit, utan svart. Det tyckte jag var bra, för det här var ingen vit dag. Saknad är inte vit. 52 år gammal ska ingen farmor dö. Och det gjorde inte min heller. Hon försvann bara in i ett annat rum. Det vita rummet. Så vitt att det lika gärna kunde vara himmlen. Jag har aldrig snuddat vid grågul hud efter det.

Min resa till Götet fick inte bara ekonomiska minustecken. Det blev även ett brutalt avbräck för "Lindells" i korpenpingisen.

Med sin bästa spelare borta fick farsan komma in som reserv. Det kunde jag ju räknat ut med armbågen att det skulle gå käpprätt åt fanders. Farsan hade sin storhet på 80-talet, då han faktiskt slog mig i ett par set när jag som 8-åring brukade utmana honom.

Det blev förlust med 4-1 i matcher (vi vann dubbeln) mot Mörnefälts. Enligt den lokala pressen ska lillebror varit rosenrasande på farsan som inte fick igång sin underskruv och presterade under sin förmåga. Att han själv förlorade båda sina singelmatcher tycktes dock inte bekomma honom. Jaja, bättre lycka nästa omgång. Då är det Clitor IS som står på tur. (Jag vet inte hur jag ska kommentera det lagnamnet, men det är helt klart värt ett höjt ögonbryn.)

Casino Cosmopol tog inte emot mig med öppna armar den här gången. Trots bra självförtroende efter framgångarna senast så kändes det rätt snabbt att det här inte skulle bli min kväll. Med fullt startfält på 70 personer var det ändå 140k i potten, nästan 60k till vinnaren. Men vad gör det när korten inte kommer. Under de fyra timmar jag härdade ut fick jag 10 10, JJ, AQo och AKo var sin gång. Ingen action på någon av händerna. Rätt kallt med andra ord.

Och när man inte får kort, måste man ju låtsas att man får det. Men det ville sig bara inte. Varenda gång jag försökte något move blev jag tagen med handen i kakburken. Dödsstöten blev när jag inte kunde med att folda Q9 i spader på knappen efter att en aktiv kille i mittposition raisat till 1600, blinds 300/600. Det var då 35 kvar av 70, average låg runt 18k och jag hade bara runt 13k. Jag hade redan innan synen tänkt göra ett move och när floppen kommer 4 8 10 regnbåge kan jag självklart inte folda min hålpipa för en bet på 2200. Synar för att kunna ställa senare om han checkar. Turn är blank och han checkar precis som jag hoppats. Har själv drygt 9 k kvar och tycker det är lite fiskigt att ställa rakt ut, så jag betar 4 k, vilket comittar mig till potten och borde skrika styrka. Tyvärr, får det väl i efterhand ses som ett katastrofalt spel då killen snabbt ställer mig all in. Aaargh.

Till slut orkar jag faktiskt hitta fold. Fold är nästan fiskigare än syn, men jag var nog inte vid mina sinnen. Hade jag satt min 4 outare, eventuellt 7 outare med damerna så hade jag ju faktiskt varit med i leken med 26k. Nu fick jag leka med 5k istället. Haha. Det är så jag gråter mig till sömns. Hur lyckas jag? Självklart skulle jag bara ställt rakt av på turn. Eller foldat handen preflopp, eller varför inte på flopp? Hehe. Lätt att vara efterklok.

Lyckas, mot alla odds, hänga kvar ett rätt bra tag till genom att sno massa blinds. Ställer nästan var tredje hand, men ingen lyckas hitta syn. De kanske ser mig som tight när jag foldade den stora potten. Till slut blir jag ändå uppäten av blindsen och tvingas med 6bb ställa med monsterhanden 59 klöver. Gubben på knappen hittar syn med Q10 klöver och sen var sagan slut.

Inte mycket att säga om.

Slaskade lite cashgame 20/20 nl också. Gillar egentligen inte att spela no limit på cosmopol, men något pot limit bord var inte öppet till min stora förtret. Det är ju så mycket roligare att spela med djupa stackar då det blir mer spel och "riktig" poker". På no limit borden är det mest raise och all in på flopp. Kul.

Jaja, slasket gick med dåligt. Trots att värdet på bordet var en riktig guldreserv. Men var lika kortkall där. Raise med 7-10 bb skedde i varje hand, också reraise på det. Det är svårt att vara kreativ med draghänder då...

Jaha.

Det finns inte mycket mer att säga när pokern går åt h-e. Åkte efter bara någon runda ur Sverigerankingen på SvS. Höjde i sen position med 66, bb synar. Flopp 678, med två hjärter. Jag betar pott, han reraisar, jag ställer och han synar.  Jag leder överlägset när han vänder upp AA, men självklart dyker ett A upp på rivern. Får trösta mig med att det inte blev så dyrt och att det var tidigt i turren.

Det är inte ofta jag blir förbannad när jag spelar, men ibland kan jag inte låta bli att börja koka. Som vid sådana här tillfällen. Satt och slog i soffan som värsta psykfallet tills frugan slutligen blev ännu rödare i ansiktet och hotade att slå mig på käften om jag inte slutade. 

 Exakt samma sak hände faktiskt i förrgår, men i cashgame. Floppade nötkåken med 99. All in för att bli utdragen av AA på river. Den gången blev det betydligt dyrare...och som tur är var frugan inte i samma rum.

Ska nog inte spela på en halvtimma. Brukar alltid tilta när jag oturligt åkt ur turrar. Det är rätt sjukt. Du kan bli så förbannad på att du åkt ur en turre för 500 spänn så att du i farten bränner flera tusen på cashgame. Smart. =)

Jag recenserade nyligen den här boken för min blaska. Eftersom jag är väldigt svag för Plura och Eldkvarn delar jag med mig av recensionen.

Värt att veta om kvällen (som beskrivs i recensionen) när Eldkvarn spelade, i min gamla hemstad, på Eksjö stadshotell är att jag och min gode vän optikern var konsertens två största groupies. Jag hade t.o.m. med mig en skiva (Limbo) som jag ville ha signad.

Gubbarna i bandet verkade tycka att det  var rätt kul att två unga män som egentligen borde lyssna på Red hot chili peppers eller Metallica tyckte att de var coola, så vi fick hänka på efterfest! Vem som helst av någorlunda mänsklig natur kan ju förstå storheten i att som 21-åring sitta och sippa öl med Plura, som vid det laget hade ett antal hundra jack i sängkarmen, samt tusentals buteljer och några av världens bästa låtar på sitt samvete.

När Plura dessutom började diskutera de svenska kungar som hängde på väggarna slog det slint i huvudet på mig. Eftersom jag är mycket fascinerad av historia skulle jag styla med att säga vilken kung som var på vilken tavla. Trots att jag i den något onyktra upphetsningen och min ungdomliga entusiasm var hundra procent säker så gick jag bet redan på först tavlan. Plura rättade mig vänligt men bestämt.
- Nej, det där är inte Sigismund, det är Erik XIV.
Ridå.
Sen höll jag tyst när de vuxna samtalade. Det är som jag och optikern alltid brukar säga. Har man inget intressant eller roligt att säga så är det lika bra att hålla käften. Särskilt om Plura finns i rummet...


Plura Jonsson & Eldkvarn
"Den stora landsvägen"
Norstedts

Säga vad man vill, men lata är de då inte. Frågan är om något svenskt band hunnit med mer än Eldkvarn genom åren? "Den stora landsvägen" är en stor vacker klippbok med texter från människor som kantat grusvägarna och unika bilder från när det begav sig. Få människor med ett sådant levnadsöde kan uttrycka sig så pricksäkert som Per Malte Lennart Jonsson, eller Plura om man så vill.

Med mina 25 år är jag egentligen för ung för att ha koll på Eldkvarn. Men efter att ha lyssnat på min farbror Pelles historier, om hur han i dimman mellan 1970- och 1980-talen plankade in på Eldkvarns spelningar på klubb Palace i Norrköping, kunde jag inte undgå att få upp öronen för deras musik. Numera ingår alla bandets skivor i samlingen. Vissa mer slitna än andra.

Efter sin andra bok på kort tid kan Plura Jonsson numera även titulera sig författare. "Den stora landsvägen" kan ses som ett komplement till Pluras självbiografi "Resan genom ensamheten". För ett Eldkvarnfan är det inte bara ett komplement, utan ett måste. De vackra och sorgsna berättelserna om bandets historia och livet på vägarna finns med i båda böckerna. Men detta är en betydligt luftigare version, lite som en klippbok i storformat, med mycket bilder tagna genom åren. Allt från tidigt 70-tal och de första ackorden i bandet med det masochistiskt klingande namnet "Piska mig hårt", vilket senare skulle bli Eldkvarn, till dagens datum och de tusentals spelningar som hamnat där emellan.

Den största skillnaden från självbiografin är att det mestadels inte är Plura ,eller brodern Carla, själva som berättar om resan genom knarkdimmor och småstäder, utan de som har kantat de ensamma vägarna eller bara blivit frälsta av deras musik. Håkan Hellström skriver om hur han som finnig tonåring blev insläppt i en ny värld, och saga, av Eldkvarns låtar. Sophie Zelmani berättar om hur hon omedelbart slogs till marken av Pluras första ord och andra branschmedlemmar som Kajsa Grytt (exkärlek) och Mauro Scocco (före detta sambo och producent) förklarar sina unika relationer till Plura och bandet.

Det som tar mest plats i boken är, med rätta, alla låttexter. Plura och Carla har valt ut bandets 100 bästa låtar och skriver personliga kommentarer till dem alla. Var, när och varför skrevs låten och vad har den betytt genom åren?
Eller som Plura själv skriver: "...det var vi som levde det här livet, vi som ville så mycket, vi som ibland trodde att vi skulle gå under, men vi överlevde och våra liv och minnen finns kvar i dessa sånger". Även om man skulle vara totalt ointresserad av Eldkvarn eller kommentararerna till texterna så kan man med fördel bara sätta sig ner och njuta av boken som en diktsamling. Pluras språk är både vackert, rakt, ärligt och självutlämnande på ett sätt som är unikt i Sverige i dag. Det är något med Pluras texter som gör att man tror på allt han skriver. Och det är kanske inte så konstigt det? Om ordspråket "man lär av sina misstag" stämmer är Plura en mycket lärd man. Och har man gift sig så fyra (eller fem, vem håller ordningen?) gånger finns det nog ett och annat ord om kärlek att dela med sig av.   
   Kärleken är faktiskt en annan del som genomsyrar hela boken och Pluras liv. Boken är tillägnad Pluras exfruar och nuvarande kärlek. Och man märker, både i hans texter och i boken att även om han genom åren varit med om att lämna och att bli lämnad så finns tron på kärleken alltid där.

Det finns inte många band som har gjort så många spelningar genom åren och det finns inte många hak runt om i Sverige där Eldkvarn inte har varit. De har till och med varit på Stadshotellet i Eksjö. Spelningen där för några år sedan är höjdpunkten i min egen Eldkvarnskarriär. Trots att jag bara var något år över 20 kände jag någon slags samhörighet med dessa män över 50-strecket. Eller som Håkan Hellström skriver "Jag hade inte upplevt någonting av det som Plura sjöng om, ändå läste jag in mig själv i varje låt. Hela livet låg framför men Eldkvarn hade redan gjort mig nostalgisk". För alla som varit med och sett Eldkvarn live är det här en bok som kommer att beröra. För även om Plura nyligen fick kulturpris från Norrköpings tidningar för sina skildringar av Norrköping i sina texter så kan man i låtarna känna igen sig var man än befinner sig i landet. Det var nämligen på vägarna emellan städer, landsorter och hålor som denna bok blev till.
"Vägarna blev min värld, min arbetsplats och mitt universitet. Det är sånger från landsvägar och grusvägar denna bok innehåller..."

Ja, jag är ju ingen innovativ trendskapare som går mina egna vägar direkt. Men nu är jag här med en alldeles egen blogg. Kommer skriva allt möjligt om mitt intressanta leverne. Eftersom det till 50 procent består av poker, kommer så också bloggen att få sin rättmätiga dos av bad beats.

Ska uppdatera så ofta jag hinner. På återseende!