dybban poker

"Bitterhet är som att dricka gift och tro att det ska förgifta dina fiender" sa någon en gång till mig. Den där meningen gungade runt i mitt huvud när jag gick hem från kasinot. 

 

Jag kom in på finalbordet i kvällens 500 rebuy som stor chipleader. Och bubblade. Då kom den klassiska bitterheten. Saker och ting blev inte som jag hade tänkt mig. Som jag hoppades och trodde. 

 

Så när jag gick förbi Stenpiren, längs med Göta älv började jag tänka på bitterhet. Att bubbla en turnering har jag gjort hundratals gånger så vis av erfarenhet vet jag att den sortens svärta går fort att skaka av sig. Den brukar vara borta på en kvart. 

 

Istället funderade jag på vilka saker i livet som verkligen kan försätta mig med ett bittert hjärta. 

 

Att mina barndomsminnens största hjältar, farmor och farfar, båda dog unga långt innan de fick gå i pension är en sådan sak. Det får mig att känna en otrolig självömkan. För jag vet att de båda hade varit en stor del av mitt fortsatta liv och de hade kunnat ge mig insikter som ingen annan hade kunnat ge mig. Jag hade mentalt varit en så mycket rikare människa om de hade fått fortsätta leva. 

 

Att jag inte har drivet att utnyttja mina talanger till fullo gör mig också bitter. Jag vet att jag skulle kunna göra en hel del bra grejer av mitt liv. Till skillnad från andra stora drömmare och visionärer ser jag dock inte hur jag någonsin skulle kunna hitta viljan att skriva ihop en hel bok. Eller bygga en altan till mitt framtida hus. Jag orkar inte ens skaffa en hund för rädslan att behöva lägga massa tid på att ta hand om den. Jag skyller mycket av den inställningen på pokern och den på många sätt dekadenta livsstil spelet erbjuder. 

 

Att jag blir äldre gör mig bitter. Jag är trött på att åldras. Trött på att inte vara bra på fotboll längre och numera vara en säkerhetsrisk till och med i korplaget. 

 

Och jag kan bli bitter när jag tänker på personer som har lurat mig och bedragit mig genom åren. Min självömkan vet inga gränser när jag tänker på dem som har brutit sina löften till mig och ljugit mig rakt upp i ansiktet. Då vill jag krama om mig själv och ruva på hämnd. 

 

En kall vind, som talar om att hösten är på väg, leker med en plastpåse över Järntorget. En plötslig insikt tvingar mig att slå mig själv i ansiktet så det hettar i kinden.  

 

Det finns inget som får mig att känna mig mer patetisk än när jag tycker synd om mig själv. Det finns något så genuint ynkligt i det. Något självcentrerat och osympatiskt. 

 

Som när Phil Hellmuth klagar på otur och kalla kort efter en livstid av goodrun. 

 

De stora lyftkranarna bildar ståtliga siluetter mot det stjärnklara himlavalvet. Så när jag går där i natten måste jag stanna upp en stund och titta upp. Det känns som något högtidligt är på väg att ske. Som att jag är på väg att ingå en pakt med metallen och stjärnorna. 

 

Bitterhet gör det svårt att leva i nuet. Bitterhet kan förstöra relationer till andra människor. Bitterhet gör våra hjärtan hårda. Bitterhet får oss att sakta förtvina innifrån. 

 

Där och då lovar jag mig själv att göra allt för att hålla giftet borta från min strupe. Att släppa allt det svarta och koncentrera mig på att leva. 

 

Det finns smartare människor än jag som om och om igen väljer att dricka kvicksilver. Och tror att det ska förgifta deras fiender. De får för sig att hämnd och vendettor är den rätta vägen till själslig frid när de borde förstå att det är precis tvärtom. 

 

Så länge de bär den där flaskan, med en dödskalle på, i innerfickan kommer de aldrig att bli helt fria. De kommer ständigt ha ett mörker som gäst i bröstet. 

 

Jag tar upp min flaska och slänger ut den i Göta älv. Ser för mitt inre hur den sakta sjunker till botten bredvid gamla dumpade cyklar bland övergödda alger. 

 

I morgon åker jag och Norrländskan till Barcelona för att spela poker. Det kommer alltid fler pokerturneringar. Nya tillfällen att bubbla. Nya möjligheter att göra om, göra rätt, ta revansch. 

 

Men vi får bara ett liv. Lev det. För livet är ingen pokerturnering. Du får bara en chans att leva. Ta den. 

Semestern är slut. Dags att börja få lite fart på bloggandet igen. 

 

Den senaste tiden har jag lirat en hel del poker, med hyfsade resultat, samt spelat in ett nytt avsnitt av "Dybban flyttar in". 

 

Det avsnittet kom ut idag. Och det är vårt längsta hittills, en hel halvimma. Anledningen till det är flera. Framför allt är Robin Ylitalo en skön snubbe. Men vi fick även chansen att följa inte bara en, utan ett helt gäng av Sveriges bästa pokerspelare. 

 

Robin, som knappast behöver någon närmare presentation, berättar lite om upplevelsen i sommarens WSOP och känslan man får av att sitta på ett finalbord. Vi diskuterar även varför han inte njuter tillräckligt av livet, vad hans tjej kan störa sig på i hans personlighet och hur det kommer sig att han plockar bort tomaten i hamburgaren trots att han har fem ketchupflaskor i kylskåpet. 

 

Vi får även en inblick i hur en normal arbetsdag ser ut för några av våra bästa pokerproffs som gemensamt har hyrt ett kontor i Göteborg där de spelar. Och när jag säger bästa så menar jag verkligen det. 

 

Jag hoppas ni håller tillgodo. 

 

 

De som vill följa kontoret på ännu närmare håll kan med fördel läsa deras dagbok på Pokerforum. 

Ibland får man sms, samtal eller mail som får en att tänka till lite extra över livet. 

 

För några veckor sedan kom ett sådant. Det handlade om en person från en svunnen tid. Men som jag nu tänkt mycket på.

 

Så mycket att jag tillägnar honom Veckans pokerkrönika.