dybban poker

I dag börjar dag 2 av Spring Poker Week Main Event. Det är 38 spelare kvar av 125. 

 

Dag 1 var en jädra resa. Främst för att jag hade Piraten till vänster om mig hela vägen (mer om honom fram över). Piraten fick bland annat 100 spänn för att hålla käften en kvart. Han klarade två minuter innan han kläckte. 

- Nä, jag hade inte klarat det för tusen heller.

 

Ja, det kommer en krönika i veckan om hur han, bland annat, chockägde WSOP-experten Jonatan Hellman så denne om han suttit i ett slutet rum hade börjat suga på tummen som tröst. 

 

Själv ligger jag inget vidare. Har 65k med ett medel på 95k. Men bollen är rund som vanligt. Även om den alltid verkar få pyspunka när det väl gäller för mig i roliga live-events. 

 

Om jag åker ut ska jag be Koivulaninen spökskriva min nästa blogg då jag vill att den ska innehålla en massa whine. Men då jag inte har samma whine-ordförråd som mäster-whinaren är det lika bra att han får plita ner allt då ni läsare enbart är värda det bästa. Fraser som att "Pokern kan suga mina håriga pung och självdö" är Bukowski-klass enligt mig. 

 

På återseende. 

- Ta in vin-listan! ropade vi där vi satt vid ett väldukat ekbord redo att inmundiga en måltid från den högre skolan. 

 

Lammytterfilé till huvudrätt. Vad kan passa till det då? frågade någon retoriskt som om vi faktiskt redan visste svaret. Fyra unga herrar vid ett väldukat ekbord vill gärna ge sken om att kunna sitt vin. 

 

Min bäste vän Optikern som själv jobbat på systemet i unga dagar, och fortfarande hävdar sig kunna alla artikelnumren på bolagets sortimentet utantill, var inte med. Han brukar slänga sig fram, som Sunes farsa i Sunes sommar när de ska provskjuta pilbågen, och säga:

- Det här är inga leksaker. Nu provsmakar JAG vinet, innan han börjar rulla det i glaset, sniffa som en blodhund och gurgla det i gommen som om han satt i en tandläkarstol. 

 

Så denna gång kanske man hade chansen att själv få det ärofyllda uppdraget, tänkte jag. Jag vet inte om de andra bara ville vara snälla. Eller om det var för att jag var åldermannen i sällskapet, men visst var det mig kyparen stegade fram till med flaskan som han introducerade med stolthet och korkade upp med elegans. Snart hade jag en munfull vin i glaset redo att bedömma. 

 

Gossarna runt om tittade på mig då jag sofistikerat och världsvant rullade innehållet, för att locka fram alla aromer, precis som Optikern lärt mig. Jag sniffade som en blodhund. Rullade lite till. Jag satt i det gastronomiska strålkastarljuset. Och jag njöt av ögonblicket som kanske aldrig mer skulle komma tillbaka. 

 

Sen tog jag en smutt av det röda elixiret. Lät tungan suga åt sig alla smaker och nyanser. Vaniljen, chokladen, druvorna från någon solig gård långt borta. 

 

Så svalde jag långsamt. Lät det röda vinet bli ett med min kropp. 

 

Och där och då peakar det hela. Alla sitter tysta och stirrar på mig. Kyparen väntar på ett utlåtande. Jag känner mig som en Idol-domare för några sekunder. Drar ut några tiondelar på ögonblicket, suger in strålkastarna. Här och nu kan jag avgöra någons öde. Min expertis kommer att stå till grund för sällskapets samlade njutning. Jag känner ingen tvekan. 

- Magnifikt! utbrast jag och gjorde ett tecken med högerhandens fingrar för att förstärka min redan positiva reaktion. 

 

Sällskapet sken upp, som om de funderade på en stående ovation. Allt var grönt. Dybban hade tagit sitt ansvar på allvar. Dags att klunka. 

 

Kyparen såg nöjd ut. Ville säga något extra om kvaliteten på vinkorken. Bad mig lukta på den.

- Mmm, gott! sa jag . 

Kyparen luktade också på korken för att konfirmera dess kvalitet. Han såg oväntat missnöjd ut och gick snabbt i väg. Snart kom han tillbaka. 

- Ursäkta mig, men jag provsmakade vinet och det är tydligt korkskadat. Så vi byter givetvis ut flaskan. 

 

Blickarna riktades frågande åt mitt håll, de var tydligt ute efter en förklaring. Men ibland är det bästa försvaret att hålla käften. Hörde bara någons ord inne i skallen. 

- Det här är inga leksaker...

 

Sen tackade jag gud för att Optikern inte var på plats. Och att ingen jäkel kan något om vin. Egentligen. 

Halv fyra på eftermiddagen kan han sömndrucket dra ner handtaget och kliva fram ur dimmorna från pojkrummet. Ett rum som består av en säng, ett hundratal tomma snusburkar och en förjädra stor dataskärm.

 

Utan ett ord hasar han sig fram i köket. Med kisande ögon häller han upp en slät kopp kaffe. För snus och kaffe är livets elixir och allt går att övervinna med koffein och nikotin i blodet. Sen händer det att han ser oss andra. Då mumlar han något ohörbart. Och då frågar jag:

- Va?

Och då svarar han:

- Din mamma! 

Då svarar jag aggressivt:

- Din mamma är min mamma!

Och då flinar han så att snusen sticker fram innan han väser: 

- Jag är världens bästa headsup-spelare. 

 

Då tycker jag det är dags att skaka på huvudet. För då får det vara lite nog för vad en lillebror som knappt hunnit över 20 vårar häver ur sig till en storebror. 

 

Men då drar han in mig i sitt pojkrum och visar statistik på den stora skärmen som visar att han är rankad som världens bästa headsup-spelare på 30 dollars HU SNG. Och att han nu tagit steget upp och faktiskt är nära att vara bäst i världen på 60-dollars också. Han tjänar mest i världen på de nivåerna. 

 

Och då blir en storebror aningen förstummad och måste ta en snus, trots att jag mår illa av snus, för ibland finns det en nytta med allt. 

 

Någon hade, på sitt alldeles egna sätt, erövrat världen i det där instängda pojkrummet. 

 

Så nu går han runt och kallar sig världens bästa heads up-spelare. Och jag kan faktiskt inte säga emot. Och man vet inte om man ska känna sig hotad eller stolt. 

 

Men det är klart att det är aningen obekvämt när han slänger sig med epitetet som om det vore en doktors-titel i medicin som ska få morsan att låta honom komma undan att städa pojkrummet och diska efter sig för att han har så fasligt mycket viktigt för sig på jobbet. 

 

I sommar ska han till Vegas också. Spela VM i poker har han fått för sig. 

 

Jag ska dit med. Så i veckan var jag ute i riktigt god tid och fixade en massa dollar till resan. Som erfaren storebror tog jag givetvis mitt ansvar och frågade lillebror, som aldrig planerat något längre än ett toabesök fram, om han också ville ha dollars? 

- Ja, kan du lägga ut för 5k eller nåt? frågade han. 

- Vadå har du inga pengar, du som är världens bästa headsup-spelare? frågade jag tillbaka.

- Jo, men de är ju i rullen på pokerkontot? 

- Du har alltså inga pengar? 

- Jo, på pokerkontot? 

- Har du allt du äger på pokerkontot? 

- Ja? 

 

Och det är då jag känner att jag helt plötsligt får ett litet överläge igen. 

- Då kan man ju säga att du är pank för pengar på ett pokerkonto är ju bara playmoney innan du fått ut dem, hävdar jag. 

Det tycker en lillebror var väldigt dumt sagt. Då säger jag, att har man inte ens råd att ta tåget till Lund utan att låna pengar av farsan så spelar det ju ingen roll om man så har flera hundratusen på ett pokerkonto någonstans på Malta. 

 

Till sist ballar en lillebror ur och börjar citera Ken Lennaard att min skit stinker och att jag är en humla som tror att jag kan flyga. Sen frågar han om jag har överdosat på hybris-pulver? 

 

Då skrattar jag. Och så skrattar han och mumlar något. 

- Va? frågar jag. 

Då svarar han:

- Din mamma!

 Då svarar jag aggressivt: 

- Din mamma är min mamma! 

Då flinar han så att snusen sticker fram och väser: 

- Jag är världens bästa headsup spelare. 

 

Och då blir en storebror tyst en stund. Vet inte om han ska känna sig hotad eller stolt. Men till sist bestämmer han sig för att vara stolt. Lillebror kan få känna sig stor ett tag. Jag kan lära honom hur livet fungerar efter hand...

 

Vi börjar i sommar. Då ska jag visa hur man erövrar världen i Vegas. Med resväskor laddade med för lite snus. Långt bort från ett pojkrum. 

 

Men jag blev kvar. 

 

Och tur var väl det. För om jag nu hade åkt hade ju saker och ting inte alls blivit som de blev. Då kanske Andy inte hade gått in på finalbordet i dag som megachiplead! 

 

Nästan 2,3 miljoner har han. Lika mycket som tvåan och trean tillsammans. 

 

Enligt uppgifter har minst hälften av de markerna vunnits med hjälp av J2o, Andy "J-low" Johanssons favorithand. 

 

€75k i förstapris. Inget annat räknas idag. GO GO GO!

 

Även om jag inte åkte med hade jag ju inte tackat nej till de där 10 procenten vi brukar byta...

 

Det har blivit lugna dagar här uppe i Norrland. Korvgrillning och skoteråkning har varit det mest ansträngande på schemat. Och igår fick jag uppleva vårens första dag. 

 

 

Sen har jag hittat en ny kompis som vill lära sig spela nätpoker. Så jag tog på mig att instruera. Jag tycker det är aningen diskriminerande att vi bara efterlyser fiskar och åsnor vid pokerbordet. Alla djur borde få chansen. 

 

Särskilt människans bästa vän. 

 

Norrlands inland igen. Tryggt och vackert. En meter snö, eller två. 

 

Anders ber mig låsa dörren till huset i Ruskträsk. Jag frågar vad jag ska göra med nyckeln? 

- Äh, låt den sitta kvar i dörrn!

- I dörren?!

- Ja, om någon vill komma in så kan de lika gärna gå genom dörrn...

 

12 timmar senare kom vi hem från hockeymatchen Skellefteå - Linköping. Det blev vinst för norrlänningarna. Och inga inbrott. 

 

Det är något med att lämna nyckeln i dörren som jag gillar. 

 

Jag har flyttat in igen. Denna gång hälsade jag på en av Sveriges bästa cashgame-spelare: Jimmy Jönsson. Eller MR_JIMMY om man så vill. 

 

Han har en egen bastu, ett bio-rum och ett riktgt VD-kontor. Han väger dock upp detta med att äga Sveriges sämsta parkeringsplats. Allt för att saker och ting inte ska vara för perfekta. Det mår ingen bra av. 

 

 

Jimmy är en otroligt ödmjuk, sympatisk och trevlig människa. Samtidigt vill han inte dölja att han har lagt ner ett extremt arbete på att komma dit han har kommit genom pokern. Tjänat de summor han har gjort. 

 

Han verkar nöjd med sitt liv. Men ändå inte när det gäller pokern. Han har mer att uppnå. Lite som i veckans pokerkrönika.

 

Jag lärde mig också att man inte ska tro att man är bra på squash bara för att man vann DM i pingis som 11-åring...

Jag stannade länge. Jag till och med återvände. 

 

Att göra karriär. Flytta till storstaden. Det var vad de flesta ville i tonåren i Eksjö. Jag var aldrig en av dem. I min själ kommer jag alltid att vara en småstadsmänniska för det är där jag känner mig hemma. Nära till allt. Hälsa på snabbköpskassörskan vid namn. Kunna träna fotboll utan att behöva åka en timma enkel resa med pendeln.  Gå på "Hotellet", traktens enda uteställe. Känna varenda en. Även idioterna. Det spelar ingen roll. Jag hälsar på alla. Har aldrig varit långsint. 

 

Så när de närmsta polarna spreds vind för våg över landet stannade jag kvar. Jobbade på Intersport och sålde skor. Jag var aldrig någon bra säljare. Men det var kul att prata med folk. Man blev en del av samhället, en pusselbit som gjorde nytta. 

 

Bengans ungar skulle ha fotbollsskor. Helene walkingskor. Hon den snygga i kassa på Konsum köpte det senaste av det coolaste. 09.00 till 18.00 fem dagar i veckan så sålde jag skor. 

 

På storhelgerna kom alla polarna hem från Stockholm, Göteborg och Linköping. Berättade historier om storstan. Jag lyssnade storögt, men blev aldrig intresserad av att följa efter. Just då hade jag nog kunnat stanna för evigt som den där pusselbiten. 

 

Men så träffade man kompisarnas föräldrar på stan. Och de berättade om hur lyckade deras barn var för de bodde ju i Stockholm. Som om man automatiskt blev något speciellt för att man bodde i en stor stad. 

 

En dag ville jag se om det stämde. Så jag flyttade jag också. 

 

Fem år senare kom jag tillbaka. För jag hade saknat hemma. Och insett att det inte stämde...

 

Men ibland rider livet sig själv och det blev snart en flytt igen. Nu till födelsestaden Göteborg som jag lämnade redan som liten. Jag spelade poker och kunde bo var jag ville. Världen var min arbetsplats. 

 

De senaste åren i väg från Eksjö har varit lite speciella. Det känns som om staden har glidit i från mig. Och det gör lite ont. För min sentimentala personlighet gör att jag har svårt att släppa saker. Främst minnen. Men även städer och döda ting som påminner om livet. 

 

Under påsken åkte Norrländskan hem till Storuman. Och jag till föräldrarna i Eksjö för att fira helgen med hela familjen. 

 

Och kul att träffa polarna, tänkte jag.  

 

Men inte en enda var hemma. 

 

Det slutade med att jag satt inne i ett rött trähus, drack påskmust och spelade sällskapsspel tre dagar i streck. Inget besök på Hotellet. Inte en gång fick jag sträcka upp handen till någon bekant. Inte en gång fick jag ställa frågan:

- Vad gör du nu för tiden? 

Inte en gång fick jag prata gamla fotbolls-minnen från division 4. De där som man måste ha druckit minst tre öl för att verkligen uppskatta. 

 

I stället blev jag chaufför åt småsyskonen. Beskåda den där fyllemat-korvkön som man alltid gick till. Ögonblicken då människor visar sina mest tragiska sidor. De då de förvandlas till hormonstinna gorillor för att någon spiller senap på dennes jacka. De då folk bjuder ut sig till högstbjudande för kvällens sista chans att få ligg. De desperata blickarna. De tomma kommentarerna. Lukten av spya. Vissa säljer sig ruggigt billigt i den där korvkön för att slippa gå hem ensamma... 

 

Allt klarnade betänkligt när man såg det ur ett nyktert tillstånd. Saker och ting kändes inte lika hemma längre. 

 

Jag stannade länge. Jag till och med återvände. På något sätt trodde jag nog att jag skulle bli en av de där som jag själv ser upp till. De som blir kvar och bär de döda till sin grav. 

 

Men jag släpper min stad nu, låter den gå. 

 

Det är dags att bli en del av ett annat pussel...

En av grabbarna på kasinot kom fram till mig ikväll med något lyriskt i blicken. 

- Ska du flytta in hos Ken!!?

 

Det gjorde nästan lite ont att berätta att det bara var ett aprilskämt. Han liknade en ledsen hundvalp. En jädra stor hundvalp. 

 

Men det är lika troligt att Svenska Spel lägger stålar på en Spanien-resa för att filma någon som halsar en vinare på 12 sekunder som att jag lyfter 200 kilo i bänkpress innan året är slut. 

 

I övrigt verkar Mr Poker nu lämna bloggosfären igen. En får tacka för alla 300 inlägg om min person. Kändes ett tag som att jag hade fått en stalker av sällan skådat slag. Tror Ken hade posters av mig hemma på väggarna. Såna där som han kastade pil på. Mitt ansikte var helt igenmurat av små hål. Smått creepy. Som en tvångströja.

 

Men när ingen tittade klappade Ken mig ömt på kinden, för egentligen ville han bara ha en kompis. 

 

Med en osannolik värdighet lämnar Mr Poker med orden att han inte slutar skriva på grund av pengar. Det är inte på grund av pengar han slutar skriva. 

 

För att i nästa andetag förklara att Pokerlistings inte ser hans riktiga värde. De betalar för dåligt, så nu drar han...

 

En oväntat ihålig och paradoxal sorti. Eller var det bara ännu ett aprilskämt? 

 

Det sägs att man måste lida för konsten. Snart ska jag dra mitt strå till stacken på den fronten. 

 

"Dybban flyttar in" ska visas en gång i månaden är det tänkt. Jag har tidigare frågat er läsare om tips på intressanta personligheter som jag kan flytta in hos. Ni kom med en hel del intressanta namn. 

 

Den senaste månaden har jag dock blivit totalt mail-bombad med tips. I alla mail har det stått samma namn. Ken Lennáard. 

 

Trots att han tror att jag inte tror att "min skit stinker" (vilket så klart är fel då jag är smärtsamt medveten om att jag är långt i från en perfekt människa och aldrig hävdat motsatsen) och verkar allmänt trött på mig så har jag jobbat hårt för att tillfredställa massans krav. 

 

Jag vet inte vad som var svårast att övertala: Ken eller Svenska Spel? Men efter en fin deal för alla parter står det nu klart. 

 

Jag flyttar in hos Ken Lennaárd i Spanien nästan vecka. Det kommer bli poker-tv som aldrig tidigare varit i närheten av att se dagens ljus. Det kommer bli unikt. 

 

För konsten.

 

För det rekordhöga arvodet har Ken lovat att svepa en flaska vin på ny rekord-tid. Och berätta sanningar som kommer att chocka Poker-Sverige. 

 

Jag försökte även få med mig Andreas Bergman ner till Spanien så "Bergman Challenge" kunde bli av. Men där drog Ken gränsen. 

 

Kanske en annan gång.