dybban poker

Jag vilar mina bleka ben över balkongräcket och glor förstrött ner i hotellets pool här på Sunny Beach. Jag tänker inte på sol och bad, utan på hur mycket ett människoliv är värt i Bulgarien...

 

Det är så förbaskat skönt att komma fram till resmål. i går kväll var jag riktigt nöjd med att äntligen kliva in på hotellrummet. Och ännu muntrare blev jag när jag märkte att jag hade Peter, från Poker.se och Jäger, från Pokermagazine, som grannar. Glada i hågen stod vi på varsin balkong och samtalade som i en scen ur sällskapsresan. Plötsligt känner jag en arm på min axel, och rycker till. Där står en bulgarisk gorilla och stirrar på mig. Och han har en minst lika stor kompis med sig.

- We are security. YOU ARE TO LOUD!

Gorillorna hade bara rusat in på mitt rum, utan att knacka. Är inte det här fucking Sunny Beach tänkte jag, där grisfester ses som stilla drinkmingel?  Visst skrattar jag högt ibland, men för högt för Sunny Beach?

 

Givetvis yttrade jag inga ord som på något sätt skulle kunna ifrågasätta deras påstående. Öga mot öga med två gorillor är det bara att stryka medhårs. Klapp, klapp. Fiiin. Jag var övertygad om att de ville ha stålar, eller ville ge någon spö. Jag måste ha gett ett underdånigt intryck och sett fattig ut, för snart gick de igen. Jag, Jäger, Peter och Norrländskan stod bara och tittade på varandra. Pust. Ut. I'm alive! Det kanske blir min lyckoresa ändå?

 

Stående skämtet för resten av resan är "Sssccchhhh!!!" så fort någon öppnar munnen en centimeter för brett, eller drar på smilbanden.

 

Sedan gick jag med mitt goa, glada 24h-gäng för att kolla in Casinot, där EMOP:n ska inledas imrogon. Det suger som en monsterdammsugare i speltarmen. Jag kommer att spela dag 1a. Om vakterna på Casinot låter mig leva.

- Man kan se i deras ögon att var och en har minst åtta människoliv på sitt samvete, sa chefen Niclas innan vi gick in.

Jag tror att han har rätt.

 

Så, hur mycket är ett människoliv värt i Bulgarien? Snälla gorillor, låt mig åtminstone få spela Main Event och gå på spelarfesten med Dregen. Sen får ni göra vad ni vill med min bleka kropp. Den är ändå inte mycket att ha...

Jag har fått mycket reklamkläder från olika pokerbolag genom åren. Jag har inte kvar så många plagg. Mestadels på grund av estetiska skäl. Min nya kollektion från 24hPoker kommer dock få hänga med ett tag. Tänk att man kunde få kläder med "dybban" ingraverat på bröstet? Mäktigt.

I går köpte jag dessutom ett svart linne med en döskalle på. I kombination med min enda tatuering, som sitter över revbenen på vänster sida, så försöker jag odla myten om dybban som en rockstar. För att komma i kapp Dregen har jag dock fått reda på, av säkra källor, att jag måste sluta beställa kaffe och mazarin när jag är ute och fikar. Och de där rosa drinkarna ska jag tydligen dra ner på... 

När jag tänker efter så är det nog bäst att Dregen får vara ensam rockstjärna i 24h. Jag höll nämligen på att svimma när jag tatuerade mig för några år sedan. Optikern har alltid hävdat att det var lugna puckar, så när nålen skar som en skalpell rakt in i revbenen var det svårt att hålla lipen borta. Den blodiga chocken har ännu inte lagt sig, så för tillfället är jag mil från någon ny skönhetsoperation. Svärmorsdröm är mer min grej. Men någon ska väl vara det också?

Tekniken slår Usain Bolt på hundra meter varje dag. Den springer snabbare än vi hinner tänka. Jag har aldrig gillat teknik. Aldrig förstått mig på den. Aldrig behärskat den.

Jag skulle nog vilja kalla mig själv extremt konservativ när det gäller just teknik. Det beror egentligen på att jag inte tycker det är speciellt kul att lära mig nya saker, som jag tror mig kunna vara utan. Första gången jag såg någon spela nätpoker ville jag absolut inte prova. Det såg för krångligt ut.

Som tur är har jag genom åren faktiskt tagit till mig en del av de tekniska underverk som har serverats framför mina fötter. Jag var sist i klassen med mobiltelefon i gymnasiet. Först när brudarna började fråga efter mitt mobilnummer och jag förstod att jag gick miste om intressanta sms, insåg jag mitt misstag. Jag har haft rätt mycket nytta av min mobil sen dess. Jag har till och med bytt ut den ett par gånger.

I dag tar jag ytterligare ett steg in i teknikens värld. Dybban ska börja twittra. Redan nu inser jag att jag kommer att tycka om det. Det verkar rätt kul.

Min kära flickvän har till och med lyckats lägga in min twitter i fältet till höger här på bloggen. Ja, så teknisk är jag då inte att jag skulle ha klarat det själv. Ett steg i taget. Rom byggdes inte på några dagar.

Kanske gör min nya twitter att mina pokerresor blir stora förlustaffärer. Jag har ingen aning om vad det kostar att surfa utomlands. Men jag har i alla fall tänkt börja twittra från EMOP i Bulgarien, Sunny Beach, dit jag åker med 24h Poker på måndag.

Tomma tunnor skramlar högst. Ett fint talesätt.

Bob Dylan fyller 70 bast idag. Och den samlade presskåren tävlar om att hylla, älska, odödliggöra, den gamla hjälten. Som musikjournalist är det nämligen helt omöjligt att skriva något elakt om Dob Dylan. Då har man snart inget jobb kvar, då cheferna oftast består av medelålders män som har växt upp med Dylan och idiotförklarar dem som inte förstår hans storhet.

Natten till måndag. 03.14. Nässjö. Statoil. Ler ett trött, självgott leende åt Norrländskan. Grillad korv har aldrig smakat godare. High five!

För några veckor sedan var jag genuint trött på nätturrar. Allt gick åt pipan och jag bestämde mig för att lägga lite mer tid på cashgame. Det var nog tur att jag inte följde den tanken. Denna månad har det nämligen vänt och jag är uppe på ett sexsiffrigt plusbelopp på turrar.

Detta trots att gårdagskvällen började med två bustade AA all in preflopp. Bland annat på 24h:s nioturre. All in preflopp med 250 bb mot KK. Turn K. De som säger att sidorna riggar åt sina team-medlemmar kan bita mig.

Det blev ändå en bra söndag, andra på raken, med en vinst och en andraplats totalt. Som vanligt gläder jag mig inte lika mycket åt vinsterna, som jag blir förbannad över förlusterna. Det är en obehaglig yrkesskada. När stålarna äntligen rullar in känns de oviktiga.

I natt kände jag mig ändå ovanligt euforisk. Så jag och Norrländskan bestämde oss för att fira med att dra till Statoil i Nässjö, som är det enda stället i trakten med nattöppet. Grillad och Cola. Stark senap. Ibland behövs det inte mer för att känna sig levande.

Jag tänker sluta göra tråkiga saker. Varför skulle jag gå ut med soporna, springa milen eller diska nu? På lördag går jorden under. I alla fall enligt domedagsprofeten Harald Camping. Han har räknat och räknat, och kommit fram till att den 21 maj 2011 är vår sista dag. Då är det finskjortan på och bibeln i handen. Då vattenkammar vi oss inför Jesus och hoppas på det bästa.

- En gång är ingen gång, men två gånger är två gånger för mycket, brukade min gamla tyskalärare säga när jag kom för sent till lektionerna.

Hon fick säga den där repliken rätt många gånger, då jag ofta dök upp en obligatorisk kvart efter schemalagd tid. Hon såg på min Ica-kasse med skolböcker, skakade på huvudet och rabblade sin ramsa om och om igen.
- En gång är ingen gång, men fjorton gånger är fjorton gånger för mycket...

Tyska var ett av mina värsta ämnen. Jag har aldrig varit något språkhuvud. Mitt uttal lät efterblivet, grammatiken flöt igenom hjärnbalken som genom ett kaffefilter och ordförrådet förblev monotont och fattigt. När jag pluggade historia och sociologi i staterna för några år sedan, bestämde jag mig för att återupprätta min heder när det gällde det tyska språket. Jag hoppade på en kurs i tyska för att fylla ut mina timmar.

Jag vet inte om man ska skratta eller gråta för att jag valde att läsa tyska i USA? Snacka om att bita sig själv i foten. Jag som knappt fick ett godkänd betyg i gymnasiet var plötsligt bäst i klassen. Även läraren inräknad. Det räckte att kunna uttala "ich" rätt, så fick man stående ovationer. Efter ett tag trodde jag nästan att jag kunde prata tyska själv. Ofta hittade jag på ord och gjorde om svenska uttryck så att det skulle låta tyskt. Alla gick på det.

Ibland känns det likadant att spela poker. Ibland är motspelarna så aburt dåliga att jag nästan börjar tro att jag kan spela poker på riktigt. Att jag är någon slags stjärna.

Sen kom jag hem till Sverige igen. Och mina tyskakunskaper höll återigen samma nivå som en normal 15-årings. Ungefär samma känsla har jag när jag går upp i nivå under mina cashgame-sessioner.
- Icchhhhh!! Icccchhhhhhh! vrålar jag rakt ut.
Men några stående ovationer för det får jag inte. Inga pengar heller. Motspelarna på den nivån kan ju också dra "ich bin, du bist"-ramsor...

Ja, jag vet inte var jag fick allt det där ifrån. Jag kom bara att tänka på min gamla tysklärarinna och hennes "en gång är ingen gång...". För i dagarna blev jag återigen intervjuad. Två gånger är ju två gånger för mycket. Denna gång stod den trevliga Sohello "Bank the Man" Shah för frågorna. Resultatet hittar ni här.

Jag tänker ibland på Mr Poker. Ken Leennárd. Och hur viktigt det är att ha ett ansikte utåt. Ken var i många år Sveriges pokeransikte. Vår guldgosse. Han ville vara det, och vi tyckte att det var bra. Han gjorde en hel del grejer för att sätta pokern på kartan här hemma.

.

Sen dess har det runnit en del vatten under broarna. Ken gick efter tvivelaktiga affärer i exil. Och nyligen stod han återigen inför rätta och blev fälld för karatesparkar i en korvkö. Jag vet inte vad som slog slint där. Men något slog definitivt slint. I dag tror jag varken Ken, eller någon annan vill att han ska vara vårt ansikte utåt. Även om det säkerligen var någon annans fel att Ken blev dömd i domstol...

.

Men vem farao ska vara det då? Det känns som att jag vill ha någon att ty mig till. En gestalt att gå bakom i motvinden. Någon som kan förklara för det svenska folket att poker inte är farligt. Att det inte är brottsligt. Någon som kan förmedla hur kul poker är och att spelet inte bara handlar om pengar.

.

Någon slags blandad klon av Dan Glimne, Dregen och Magdalena In De Betou skulle jag kunna tänka mig. Den personen skulle ha allt en mr/mrs poker bör besitta. Vem tycker ni vi ska sätta på tronen? Eller behövs det någon frontfigur alls?

.

En blandning...

...av den perfekta...

...pokerambassadören!

.

För övrigt. Jag kan inte hålla det inom mig längre, fast jag vet att jag borde. Fast jag vet att jag verkligen borde. Det är helt otroligt hur vissa personer kan gå en på nerverna utan att man ens har träffat dem. Pokerbloggerskan Anna Dabrowski hoppar dock med stilettklackar på mina nerver. Jag blir helt tokig. Hon hävdar bland annat att man i Sverige inte vågar kritisera tjocka människor, just för att dem är tjocka. Och att 90-95 procent av alla pokerspelare inte är pokerspelare på riktigt. ALLA som spelar poker är pokerspelare, enligt min mening. Precis som en division 6-spelare i fotboll är en fotbollsspelare. Eller?

.

Det lustiga är nog att jag i svaga stunder inte kan låta bli att läsa hennes blogg. Trots stilettklackarna. Det var väl det där med bilolyckan igen. Man klarar inte av att blunda för eländet. Trots att man efteråt vet att man hade mått bäst om man gjort just det. Antar att jag borde ge Anna någon slags cred för det i alla fall. Den där bilolyckakänslan.

Ingen ska säga att jag inte tänker på de utsatta. Just nu tänker jag tid och tanke åt alla stackars män som tvingas sitta hemma imorgonkväll och kolla på Eurovision Song Contest. Det kallas myskväll och innebär att man tvingas offra värdefulla timmar med att lyssna på musik som man inte ens skulle tvinga på sin i-pod under ett kraftfullt punggrepp. I i-podarnas värld måste schlagermusik klassas som ett tortyrredskap. Som att dricka lava.

Men ibland måste kvinnorna få sitt också. I slutändan tjänar man säkert på det.

Hur som helst. För dem som ska sitta hemma imorgon, utan egentligt intresse för "underhållningen" kommer här några tips som kan pigga upp kvällen. Allt går att liva upp med lite betting, inte sant? Jag hittade ett par intressanta spel på 24h, som kan ge lite klirr i kassan utan allt för mycket svettningar.

Mina två favoriter i tävlingen är Irland och Danmark. Danmark har en klassisk feelgood-arenarocklåt som jag tror kan gå riktigt bra. Sångaren ser fräck ut, melodin sätter sig. Irland å sin sida bjuder på en helt galen popdänga med två tvillingbröder, som mer liknar sagofigurer i "Alice från underlandet" än musiker.  Framträdandet är helt omöjligt att slita sig ifrån. Det är energi rakt igenom. Mina tips grundar sig enbart på dessa två bidrag.

1. Danmark topp 10. Odds: 1.70
- Ett strålande odds. Om jag var en spelgalning hade jag tryckt in hela rullen, sålt bilen och satsat det med. Men nu är jag ju inte det, så jag tar det lite lugnare. Det här är dock rena bjudoddset enligt mig. Av 25 bidrag måste danskarna komma topp 10. Annars ska jag aldrig mer tippa på musik.

2. Danmark topp 4. Odds: 4.00
- Jag tror och hoppas att danskarna även klarar sig till en topp 4-placeringen. Motståndet är inte särskilt skrämmande.

3. Irland som vinnare. Odds: 6.00
- Det finns ingen låt som sticker ut mer än detta, minst sagt unika, bidrag. Jag tror det räcker till vinst.

4. Irland topp 4. Odds: 2.70
- Det lite fegare alternativet ger ändå ett skapligt odds...

5. Danmark som vinnare. Odds: 22
- Ja, oddssättarna tror inte på danskarna. Jag litar dock på mitt "tränade" öra och drar i väg en liten chanspeng på pölsegrabbarna.

Alla odds är tagna från 24h. De hade bland de bästa "totaloddsen" när när jag kikade runt. De som orkar sprida ut spelen kan kanske hitta något enstaka spel till bättre odds.

Så vad tror ni? Kan det vara något att liva upp lördagsmyset med?


Det danska bidraget från de inhemska tävlingarna. I Eurovision har de "hottat" upp framträdandet rejält.


De irländska duracellkaninerna...

Själv tänker jag inte följa spektaklet på tv, utan beger mig till pokerklubben i stan istället. Och tjejen följer med. Är rätt nöjd med det...

När jag var liten kunde jag åka farfarsbilarna i timmar. Jag och farsan gick till Liseberg nästan varje dag. Han brukade köpa en tidning och sätta sig på en bänk, jag skötte mig själv. Det är nog därför som jag har svårt att tycka synd om nyblivna fäder som blir trötta av pappaledigheten. Hur jobbigt kan det va?

Som barn gav Liseberg en särskilt euforisk känsla. I helgen fick jag känna en gnutta av den igen. Jag såg i ögonen på vissa ungar att Liseberg är årets höjdpunkt. De får aldrig nog och kan springa runt som skållade katter i timmar.
- Det här är inget ställe för barn, de borde förbjudas på Liseberg, hävdade Optikern envist när ännu ett barnskrik fick honom att glömma bort vad han skulle säga mellan ölklunkarna.

Några gånger under dagen höll jag faktiskt med honom. Som när vi åkte radiobilarna. Mitt i jakten på Optikerns bakskärm hamnade jag öga mot öga med en ung förmåga. Han tog tydligt sikte på mig samtidigt som han gav ifrån sig ett avgrundsvrål ända från tårna.
- Duuu skaaa dööööööö!
What the...? Jag blev rädd på riktigt och vägrade åka radiobilarna någon mer gång.

Optikern är en erkänd fegis och har inte testat några åkattraktioner på år och dagar. Annelie och jag slog därför vad om att jag inte kunde få med honom och Hanna upp i AtmosFear, Lisebergs nya innegrej. Det är Europas värsta fritt fall, 146 meter högt, med ett fall på 110 meter.

Efter alla år vet jag dock hur glasögonormen ska fås att göra saker han egentligen inte vill. Några öl senare stod vi alla i den slingrande kön. När vi beskådade en ung herre som precis satt sig tillrätta i AtmosFearen, men fick panik och började skrika och slå vilt omkring sig, blev vi nog lite småskraja allihop. Var de värt det? Men Jo. För farao. Det var det. Jädrar vad vi föll! Hamburgaren jag åt till lunch hann både besöka struphuvudet och knäskålarna innan vi åter stod på fast mark.



I går kom mina PRO-kläder från 24hPoker. Skjorta, piké och hoddie. Dybban. Team Pro. Och en svensk flagga var fastsytt. Det kändes lite som att Hamrén skickade över landslagsdressen. Nu är det bara några veckor kvar till EMOP i Bulgarien. Mitt alldeles egna Liseberg. Förhoppningsvis slipper jag dödshot där...

Jag tog kärran och kärringen till Göteborg i lördags för att spela Cosmopols SuperWeekend. Solens strålar har smekt oss sen dess. Till och med lockat fram ett par fräknar.

Eftersom jag missade SpringWeekends main event var jag nu riktigt sugen på att spela. Inköp 3300kr, startstack 30k och utmärkt struktur för ett 2-dagarsevent väntade. Turren började redan 13.30, så jag anlände någon halvtimma sent. Så här i efterhand borde jag nog ha kommit två timmar sent i stället. För jag började med att donera marker friskt till de flesta på bordet. När jag, efter ett spel som en full norrman hade gjort bättre, bara fick 9k kvar bestämde jag mig för att ta en paus. Köpa en öl. Sen tvingade jag dybban att inte göra en enda bluff, eller spela en enda spekulativ hand på två rundor.

Snart var hjärnan intakt och jag kunde börja tänka som en normalbegåvad människa igen. Varför vara kreativ när det ändå är ABC-poker som ger resultat? Min markerstapels återfödelse hade börjat.

Farsan frågade efter turren om jag hade haft någon tur. Jag svarade först nej, men det finns förstås olika sorters tur i poker. Att jag fick in hela stacken all in preflopp de två gånger jag fick AA i turneringen är ju en form av tur till exempel. Så visst hade jag haft min beskärda del lycka när det efter tolv timmar var dags för finalbord, även om man som pokerspelare gärna vill hävda att det bara berodde på mitt briljanta spel.

Då det bara var knappt 50 deltagare med så bestämde vi gemensamt att spela klart turrren samma dag.

En av Casinots cashgamesgrinders var i gigantiskt chiplead. Jag låg bland de sista. Resultatet av turneringen visar dock att man alltid har en chans när man tagit sig till finalbord. Man ska aldrig ge upp.

Jag började med att dubbla när jag fick in hela stacken med KJ på floppen KQ4 med två klöver mot AQo.  Med fyra spelare kvar tvingades jag sedan till en stor coinflipp med AQs när jag blev synad av bordets chiplead med 55. Brädan blev J 10 8 10 8 och jag gjorde en viktig uppdubbling med A-hög. Det var dock den enda flippen som jag behövde ge mig in i med hela stacken under hela turren, vilket jag får vara nöjd med. Det utmärkta strukturen låg givetvis bakom det. Det blev ingen lotto här inte.

Efter 15 timmars spel, halv fem på morgonen, orkade vi utmattade inte spela mer. Då var vi bara två kvar som hade lika mycket marker. Vi delade på cashen broderligt, även om jag i ett mer humant tillstånd säkerligen hade velat spela klart.

Men att utmattad, efter ett gott dagsverke, gå hem med ett par månadslöner på fickan kändes ändå helt ok. För ovanlighetens skull kände jag mig värd en pokervinst.

Söndagen spenderades med Annelie, Optikern och "Hannanas" på Liseberg. Dagen till ära firade vi med åkband. Men det är förstås en helt annan historia. En underbart solig en, med fräknar.

Det finns vissa sinnesstämningar som gör att man klarar av mer än man tror, och borde. I helgen blandade jag två stycken och förvandlades till stålmannen. I alla fall nästan.