dybban poker

Jag har de senaste åren ätit lunch bredvid Patrik Sjöberg fler gånger än jag kommer ihåg. I min födelsestad Göteborg har vi samma stamhak. Man kan ställa en klocka efter honom. Tio över två anländer Sjöberg, och hela lokalen vänder sig om i smyg och sneglar under lugg. Stor, långhårig och extremt manlig beställer han alltid en öl till maten. Det är så vi har lärt känna honom. Som en burdus, egensinnig slugger. En person som ingen sätter sig på. En person som gör precis som han själv känner.

 

Gårdagens avslöjande kom därför som en iskall ilning längs med ryggraden. Tillsammans med journalisten Markus Lutteman släpper Sjöberg nu en bok, "Det du inte såg". Där beskriver han hur han systematiskt blev sexuellt utnyttjad av sin styvpappa och tränare Viljo Nousiainen som barn och tonåring.

 

Nousiainen som är en av Sveriges största friidrottstränare genom tiderna dog 1999. Elva år senare kom ett avslöjande som skulle få minnet av honom att gå från helgon till satan själv. Vi kommer inte längre minnas honom som friidrottstränare, utan pedofil.

 

Sjöberg går plötsligt från den där kaxiga slyngeln till att bli ett offer. Och jag kommer plötsligt att tänka på alla tjejer som varje dag blir våldtagna. Dem som ingen tror på. Dem som "får skylla sig själva" för att de hade för kort kjol, för djup urringning, för putiga läppar. Jag tror inte att någon tycker att Patrik Sjöberg får skylla sig själv. Ingen kommer att beskylla honom för att ha för sexiga kläder. Han stämmer liksom inte alls in under kategorin offer. Inget sätter sig ju på Patrik Sjöberg.

 

Därför tror jag att hans avslöjande kan vara lite extra viktigt. Det bevisar att vem som helst kan råka ut för vad som helst. Det spelar ingen roll om man har kjol eller träningskläder. Om man är tjej eller kille. Framför allt är det ett förtydligande på det Patrik själv säger.

- Vi offer har ingenting att skämmas över.

 

Nästa gång någon uttrycker de sarkastiska orden:

- Äh, hon får väl skylla sig själv som hon går runt och visar upp sig, ska jag påminna om Patrik Sjöberg. Om hur två meter tatueringar och muskler inte vill höra den meningen en gång till...

Det är något speciellt med lokala pokerklubbar. De där som drivs av eldsjälar. Såna som lägger ner tid på en pokerklubb enbart för att de älskar poker. Enbart för att de gillar sällskapet och spelet. Raken räcker till lokalhyra, inte mer. Och eldsjälarna fixar kaffe, mackor och påskgodis till spelarna bara för att de har lust. I Eksjö har vi ett pokersällskap just som detta. Jag har tyvärr inte hunnit gå dit så ofta som jag vill, men varje besök kan liknas vid ett dukat bord av trevlighet.

En kul grej med detta sällskap är att medelåldern är väldigt hög för att vara ett pokersällskap. Det är få spelare som är under 30. De flesta är runt 40. Jag gillar det av någon anledning.

I dagarna var det dags för stor påskfinal i sällskapets lokaler. Alla hostade upp en femhunka och fick fina 30k i marker. Mycket spel för billig peng. Precis som det ska vara. 24hPoker var snälla och lade till en bounty på mig, ett fett merchandisepaket bestående av hoodie, t-shirt, pokerbok, handduk o.s.v. Det gjorde att folk var lite syngladare än vanligt när jag var inne och vevade i potter.

Jag började bra. Redan efter en halvtimma hade jag ökat min stack till 50k, bland annat genom en stor all in bluff. En intressant notering jag gjort på de lokala klubbarna är att ingen vill åka ut tidigt. Eftersom det tar lång tid innan något sidospel drar igång är det helt enkelt för tråkigt. Så allin-bluffar är ofta effektiva.


Tomas och lillebror.

Efter några timmars spel hamnade jag bredvid min egen familj. Lillebror till höger och farsan till vänster. Dessutom hade jag Tomas, rankingledare och look-a-like med en känd pokerspelare till höger om mig, så det var kul spel.

  
Antonio Esfandiari?                                        Tomas Norman?              

Ja, jag tycker i alla fall att de är klockrent lika. Tycker inte ni? 

Jag känner till farsans pokerspel rätt bra och förstod tidigt vad han var ute efter denna kväll. Han ville bluffa mig. Av någon anledning tror han aldrig att jag har något. Jag har för mig att det är benämningen på fisk när man tror att alla bluffar hela tiden...Hur som helst höjde jag till 2100 med blinds 400/800 med K10. Farsan synade i position. En 10-hög flopp tänkte jag inte släppa för allt öl i lokalen. Jag betade ut rätt hårt med 5000 in i potten på 5400. Eftersom farsgubben aldrig tror mig kunde jag lika gärna ta betalt. Efter en stunds tvekan pottcomittade han sig själv med en höjning till typ 18k. Jag går snabbt all in 99 procent säker på att jag är i ledning. Farsan börjar snyfta och gör ett crying call med 66. Good game!

   
Eksjö Pokersällskap har alldeles egna marker.


Farsan gråter efter att ha blivit överkörd av dybban.

Många timmar senare var det dags för åttamannat finalbord. Började med att blixtsyna lillebrors all in från lilla blind när jag var big blind med A10s. Någon tyckte att det var konstigt att jag blixtsynade, då vi både låg i topp. Men blindsen var så sjukt höga att det inte fanns en chans att jag skulle lägga den handen mot lilla. Särskilt inte då det var min aggressiva lillebror. Lillen hade dock hittat AJ. Och jag fick bara några big blinds kvar efter det. Doh!

Som av ett mirakel hittade jag dock bra händer och var snart med i matchen igen. Innan jag åkte på en mina och lillskiten till sist fick slå ut mig på en fjärdeplats för lite tröstpengar. Bountyn stannade dock i familjen, vilket fick övriga att sniffa uppgjord läggmatch. Och jag erkänner nu. Jag förlorade med flit. Annars hade jag självklart vunnit hela turren...

Lillen gick in som överlägsen ledare heads up med Esfandiari. Några coinflips senare var det innovativa magikern dock i kapp och förbi. När Esfandiari till sist gick allin med 22 hitta lillen AA och synade snabbare än Optikern kan spotta ut en fernet. En rättvis tvåa på rivern avgjorde dock kampen. Proffs vinner alltid rättvist...


Den avgörande handen...

Något jag ändå beundrar lillskiten för är att han aldrig rör en min när han förlorar. Inte ens när tvåan dök upp på river rörde han en fena. Som om han var hög på något, no worries, typ. Om han krängde den där drogen till Hellmuth skulle han kunna göra sig en hacka på riktigt.

Såna här kvällar är dock alla vinnare, känns det som. Det verkar inte som om någon bryr sig nämnvärt över de tusenlappar som vinnarna går där i från med. Ofta bjuder man på några bärs på Stadshotellet för vinsten. Inte mer med det. Rankingpoängen är en helt annan femma. De vill man inte vara utan. Alla vill ju vara med i toppen, och vara Eksjös bästa pokerspelare. Det är en av gå gånger då ära slår pengar i pokersammanhang.

Just nu ligger Antonio Esfandiari bara tvåa totalt, och han är ändå superproffs. Det visar vilken klass pokerspelarna håller här i Eksjö...

Det finns slump. Och så finns det slump. Hela livet handlar om slumpen på något vis. Varje dag, vinner och förlorar jag pengar på poker. Hur mycket plus eller minus det blir under en specifik dag avgörs till viss del av slumpen. Det är slump som passerar obemärkt förbi. Jag minns inte hur mycket jag vann eller förlorade den 21 februari i år. Det är obetydligt. Historien som inträffade den 24 november 1944 har dock betydelse. I alla fall för mig. Den handlar om att ha slumpen på sin sida vid rätt tillfälle...

Min farfarsfar hette Sixten Lindell och var metodistpastor på Gotland. 1944 hade antalet metodistkyrkor på ön växt till sig och det var dags för traktens pastorer att åka till Stockholm på nationell konferens. Sixten kysste sin fru Rut, kramade om 6-åriga sonen Rolf och klappade dottern Eva, ett år, hej då. Sen tog han ångbåten in till fastlandet.

Han spenderade några trevliga dagar i hufvudstaden tillsammans med sina kollegor. Natten till fredag var det dags för hemfärd. Biljetten var redan bokad. Hytt nummer nio på ångbåten Hansa var, den 24 november 1944, reserverad åt Sixten Lindell. Någon i sällskapet fick dock, i sista stund, en snilleblixt.
- Ska vi inte stanna en dag till grabbar? Det är inte ofta man är i Stockholm.
Gänget höll med. Det gällde att passa på. Det var ju ändå ett par dagar kvar till gudstjänsten på söndag och en fredagskväll i storstan var det svårt at tacka nej till, även som en guds man. Alla var lediga, förutom en. John hade en begravning att styra upp och var tvungen att följa med båten som bestämt.

Då det på denna tiden inte fanns några mobiltelefoner bad Sixten John skicka en hälsning till fru Rut:
- Säg att jag kommer hem på lördag istället.
- Inga problem. Vi ses nästa vecka.


Ångbåten Hansa.

Den 24 november 1944 kastade Hansa loss från hamnen i Nynäshamn med destination Visby. Men hon kom aldrig fram. Någonstans på vägen träffades ångbåten av en torped från en rysk u-båt. 84 personer sjönk med henne. Sänkningen av Hansa är, förutom Estonia, den största svenska fartygskatastofen i modern tid.

Hytt nummer nio stod dock tom.

Endast två personer överlevde. John var inte en av dem. Då Rut inte hade en aning om att Sixten hade stannat i Stockholm en dag till fick Rut leva i tron om att hon blivit änka. Jag undrar hur hon kände när Sixten äntligen fick tag på henne långt senare på fredagen? Grät hon? Blev hon stum? Hur känns det när ens make återuppstår från de döda?

Min farfar Rolf fick i alla fall behålla sin farsgubbe fem decennier till. Och jag vet inte hur det har påverkat mitt liv att farsan fick träffa sin farfar. Antagligen har det väl betytt en del. Det var i alla fall Sixten som döpte mig.



Farsan har fortfarande kvar Sixtens biljett som aldrig kom till användning. Jag brukar be om att få se den ibland. Den påminner mig om hur slumpen kan ta och ge. Och hur viktigt det är att ha den med sig vid rätt tillfälle. När jag förlorar en coinflipp vid pokerbordet brukar jag tänka på det. Att jag sparar "min slump", till rätt tillfälle. Som Sixten.

Jag fick ett pressmeddelande idag från Warner Music. Där stod det att årets sommarplåga blir "Fest i hela huset" från Big Brother Studios. Jag blödde lite i öronen när jag lyssnade igenom skiten. Jag kräktes lite i munnen när jag läste texten. Låten är banne mig ännu sämre än bilolyckan till program.   

Om jag inte hade haft ett jobb där jag faktiskt måste lyssna och bedöma ny musik, så hade jag nöjt mig med min gamla skivsamling och stängt butiken för nya låtar. Jag hade gjort som Lapproffe och låst in mig med Bob Dylans samlade verk för att aldrig komma ut igen. Om man redan lyssnar på det bästa, varför ta till sig något nytt?

Det finns ett bra svar på den frågan: "Fest i hela huset" från Big Brother Studios. Mitt jobb är att täppa till öronblodet som rinner nerför Partille-Johnnys bilstereo. Och tända ett ljus för sånt som är bättre. Som Armand Mirpour, årets fräschaste tussilago i den svenska musikvåren.

Det här hade nog fått mig golvad i tonåren. Nu får det mig åtminstone att röra på smilbanden. Men någon Dylan är det givetvis inte. Inte ens nära. Så Lapproffe behöver inte göra sig besvär. Han hör förmodligen inte ens skillnaden på de två låtarna. Men jag förstår honom. Varför lyssna på något nytt, när man redan lyssnar på det bästa?

Här har ni i alla fall, vad jag hoppas, årets sommarplåga. Gladpop, passande till sköna vårdagar, i form av "I Am A Vulcano" med svenske Armand Mirpour.



Edit: Hade så sjukt svårt att sova i natt, så jag skrev en riktigt snuskig text istället. Har ni gjort något liknande?

Tänk vad mycket det finns som man aldrig har gjort. Nyligen bockade jag dock av en inte-gjort-grej från listan. Vi snackar brumbrum. Det var mycket att tänka på innan skoter-oskulden dybban förevigt kunde förintas. Först och främst skulle man klä sig rätt.



Jag tog med mig mina nya sponsorkläder från 24hPoker. Jag har inte vågat fråga hur i hela friden jag ska kunna bära de här paltorna i 30 graders värme på Sunny Beach om dryga månaden. Men jag antar att man måste walk the walk and talk the talk som sponsrad spelare. Den här outfiten kommer åtminstone sätta skräck i motståndarna. Och framför allt. Den går utmärkt att köra skoter i.


Eller köra var väl att ta i. Som småländsk novis i de norrländska skogarna fanns det så klart ingen vettig människa som ville släppa ut mig på ett sånt där vidunder själv. Till en början placerades jag i pulkan. "En Magnus" (där uppe sätter man "en" framför killnamn och "a" som "a Eva", till tjejnamnen, som en liten notis. Det är mycket roande att lyssna på) blev min trygga chaufför.  


Efter mycket gråt och tandagnisslan fick jag till sist testa förarsätet. En magnifik upplevelse. Ja, ni ser ju hur jäkla nöjd jag är. Jag hade nog varit ännu gladare om skotern rört på sig...


Fikapaus i vårsolen. "Torrbulle" och påskmust har aldrig smakat bättre.  




Utsikten vid Hemavan och upp mot norska gränsen är helt makalös. Tänk om man kunde få spela nätpoker i den här miljön. Då skulla jag aldrig någonsin tilta. Landskapet fungerar som en katalysator mot ångest, ilska och stress.

Jag lär snart komma tillbaka. Fler svenskar borde passa på att utforska vad som finns uppe i norr, innan de till exempel drar på någon omotiverad grisfest på Kanarieöarna.

Klocka på armen? Nix. Ren luft? Yes. Öppna vider? Jo. Skoter? Tjohooo! Poker? Jojjomänn! Gött? JA!!

Befinner mig just nu 110 mil hemifrån uppe i Norrland, Storuman. Det är svårt att hitta ett ställe där det är lättare att slappna av. Närmsta veckan kommer att bestå av sovmorgnar, hemlagat, någon utflykt, årets första grill, homegames med lokalbefolkningen, en del kalla och största möjliga avslappning.  

I mitt halvtidskneg som journalist gör jag ett par intervjuer i veckan. Jag börjar bli rätt van nu, att hitta vinkeln, följdfrågorna och så vidare. Men att intervjua och bli intervjuad är det stor skillnad på. Det är inte så lätt som man kan tro att hitta de där underfundiga svaren när man som bäst behöver dem.

Senast jag blev intervjuad på riktigt var för åtta år sedan, när jag blev utplockad som veckans fotbollslirare i lokaltidningen. Jag kände mig som Van Basten när reportern kom med fotograf i släptåg. Efter intervjun kom jag inte ihåg vad jag hade svarat, så nervös var jag.

Förra helgen blev jag återigen intervjuad. Jag träffade trevliga Jimmy, från Pokerstrategy.com, för en kaffe på en uteservering i Götlaborg. Intervjun handlade mest om poker, hur jag livnär mig på spelet, ser på bankrullehantering och trivs med livet i 24hPoker Pro Team. Ni som är intresserade hittar intervjun här.

Efter vår pratstund kändes det som om jag hade svamlat på rätt friskt. När man får en fråga som man inte förberett sig på är det svårt att komma med ett snabbt och bra svar. Ofta börjar man på ett svar, men kommer mitt i sin utläggning på ett bättre svar. Så fortsätter man med det, och utvecklar, tills man glömt frågan, och till sist är ute och cyklar enhjuling på någon bergskant. Men Jimmy har trollat med knäna och fått ihop läsbara meningar av mina utsvävningar. Bra jobbat.

Det dröjer nog ett tag innan jag beklagar mig över intervjupersoner som har svårt för att uttrycka sig intressant. Jag har äntligen förstått att journalistgärningen är långt mycket enklare än att svara på frågorna.
............................................................................................................................................

Fick för övrigt ett mail häromveckan som jag måste berätta om. Det var nog ett av mina starkaste ögonblick som pokerbloggare. Skrev om det här.

Som yngre älskade jag pengar. Skillnaden på nu och då är att jag i dag gillar vad man kan göra för pengar, då älskade jag pengar, bokstavligen.
.

Efter söndagens fotbollsmatch hade jag ont i hela kroppen. Vaderna, låren, rumpan, knän och rygg. Allt värkte. Det fick mig av någon outgrundlig anledning att börja nynna på den gamla svängiga barnlåten "Huvud, axlar, knä och tå", bara som en parentes.