Den lille indiern
Det var längesedan det dekadenta pokerrummet inne på Flamingo hade sett sina glansdagar. Inrökta väggar och golvmattor. Interiör charmig som på en gammal finlandsfärja. Till och med damerna som serverade drinkar i kortkort var av äldre modell, födda långt innan Kennedy blev skjuten.
Ändå var det där vi ofta hamnade, till sist, efter långa dagar och sen middag. Orken satte stopp för något annat och om man skulle förlora på grund av trötthet eller allmän okoncentration fanns det bara 1/2 dollar NL så skadan kunde inte bli för stor.
Jag påmindes om varför jag började spela poker från första början. Långt i från pokerproffs, stora prissummor och minst lika stora egon. Efter att på dagarna ha följt WSOP på nära håll borta på Rio och fraterniserat med världens poker-elit kändes det här som ett stilla andningshål. Här fanns ingen prestige eller pekpinnar på hur man skulle spela. Här fanns inga rätt eller fel. Här kunde man slappna av med en Bud i goda vänners lag. Vänner som man aldrig någonsin träffat tidigare...
Då jag varit här många år nu, känder jag igen de flesta av de dealers som arbetade. Till skillnad från kasinot hemma var medelåldern 30 år högre, minst. I Las Vegas är inte dealer-yrket något som man utövar över en sommar eller arbetar med innan man börjar plugga eller har som extrajobb. Det är inget jobb exklusivt för yngre, som det ofta kan ses som hemma i Sverige. Här är det ett yrke som man kan tänkas pensioneras som. Jag gillar det. Det ligger en stolthet vid att stå fast vid sin läst som jag tycker mycket om.
Denna kväll spelades som vanligt Morrissey i högtalarna. Hemma i Sverigs spelas bara den gamla pop-ikonen på uteställen där hipsters nickar gillande samtidigt som de stryker sin tvinnade mustasch. Här går han loss på repeat i högtalarna på de flesta hotell. Plötsligt känner man sig inte lika exklusiv och unik när man tycker att Morrissey är det coolaste som finns. Och det kommer så oväntat att ett kasino som bjuder på trött strip-dans samtidigt har så bra musiksmak. Hur kommer det sig?
Jag funderar djupt på detta spörsmål där jag sitter med 300 inväxlade dollar i röda 5-dollars marker. Marker som troligen inte har gjorts rena de senaste 20 åren...
Stämningen är på topp! Några är lite berusade. Några kanske bara höga på livet. Men alla är glada. Det pratas och det skämtas. Ingen är utanför. Inte ens fransmannen. Det känns som att det finns ett högre gemensamt mål med kvällen än att vinna pengar. Förmodligen är det bara så det känns. Men känslor ska inte underskattas.
Och det är då han kommer. Mitt i ett skämt om franska pokerstars som fransmannen drar med mig när det går upp för honom att många svenskar spelar där. Jag funderar på om jag ska varna honom för att rosjon hittat nya jaktmarker, men jag avstår. Det får komma som en brutal överraskning. Men det är då han kommer. Den lille indiern. Med exakt samma accent som man förväntar sig. Liknande den hårt arbetande butiksägare Apu i Simpsons.
Den lille indiern är prydligt uppklädd i en röd piké. Han sätter sig ner med ett stort leende och han skulle nog kunna sitta så där i all evighet utan att säga ett ord och man skulle känna att han är en människa man vill hänga med ändå.
Han växlar in ett fullt inköp. 300 dollar i röda marker placerade i tre prydliga staplar, som sig bör.
När en ny människa kommer till ett pokerbord så är det som att klassen fått en ny medlem som måste synas upp och ner. Alla tystnar i några sekunder för att titta på "Apu" när han säger "Hej! Hej!"och fortsätter att visa upp en bländande tandrad.
Sen är han en av oss.
Efter någon timma har den lille indiern knappt spelat en hand. En äldre herre från Boston skämtar om att till och med hans fru sedan 30 år är "lösare". Men indiern låter sig inte påverkas utan fortsätter lägga sin händer. Och le sina stora bländande leenden samtidigt som han så smått börjat delta i diskussionerna och bli en del av den allmänt goda stämningen som ofta skapas av ett gäng som njuter av att få spendera sin semester i en stad som Las Vegas.
Ytterligare en timma går. Då händer det. Indiern synar en höjning på 15 dollar preflopp. De första tre korten kommer. 642 med två hjärter. Vi är tre spelare med i potten. Själv har jag 99 och fortsätter satsa 25 dollar. Den lille indiern skrynklar ihop pannan innan han prydligt radar upp ett gäng svettiga röda marker och höjer till 60 dollar. Den tredje personen. En äldre asiat med cigarrgula tänder synar! Jag ser ingen annan utväg än att vackert slänga i väg mitt överpar.
Turn kommer. En obetydlig kung. "Apu" betar 60 dollar till. Asiaten suger en stund på den otända cigarren han har i mungipan innan han synar. River visar hjärter 2 vilket parar brädan och samtidigt gör färgen möjlig. Indiern, som jag kallar liten trots att han längre än sin ännu kortare motståndare, asiaten, går nu all in för 160 dollar. Asiaten synar snabbt och slänger upp AT i hjärter för esshög färg.
Den lille indiern ser besviken ut.
- Oh, flush. I can't beat that, mumlar han sorgset och för första gången försvinner hans karaktäristiska tandrad bakom stängda läppar.
Han muckar sin hand. Någon blir nyfiken på vad han kunde ha haft för kort då han spelat så tight så länge och nu valt att investera alla sina marker. Ingen trodde på en bluff. Mannen med sexskämtet om sin fru frågar:
- What did you have?
- Just three of a kind. Sixes...
- Oh, unluck, svarar gubben.
Själv börjar jag nästan skaka av upprördhet då jag inser att dealern sedan länge börjat blanda om leken. Den stackars indiern hade kastat den bästa handen då den andra tvåan gav honom kåk.
Ingen annan verkar av någon outgrundliga anledning reagera. Och den lille indiern tar försynt fram nya sedlar att spela med.
Potten på runt 600 dollar hade gått till fel spelare. Borde jag nämna att han gjort ett helt idiotiskt misstag och förlorat en pott han rätteligen skulle ha haft på grund av att han inte klarar av att tyda brädan? Borde jag ge honom en pokerlektion och öppen vägledning i hur han borde agera och tänka i framtiden?
En del av mig vill och kan inte hålla tyst när sådana här fel begås. Det gör ont inom mig och jag vill bara skrika ut min frustration. Som när Phil Ivey foldade bäst hand vid showdown i WSOP Main Event för några år sedan. Det känns genuint fel och så får det inte gå till.
Samtidigt tittar jag på den lille indiern. Tydligen gick det snabbt för honom att glömma den förlorade potten. Han har börjat le igen och pratar nu med fransmannen om mat.
Jag inser att det bara skulle kännas som att få en kniv i magen om jag berättade. Kanske skulle den vita tandraden försvinna bakom stängda läppar igen och han skulle förbanna sig själv? Jag vill inte riskera att förstöra hans kväll.
Kanske gjorde jag honom en björntjänst genom att aldrig berätta. Kanske räddade jag hans kväll. Det får vi aldrig veta. Jag vet bara att jag själv inte skulle ha velat bli idiotförklarad inför hela bordet och tvingats gräma mig under resten av sessionen över ett så dumt misstag.
Nu flöt allt på som vanligt istället. Ännu en Morrissey-låt gungade ut över lokalen. De gamla rävarna som delade ut korten delade med sig av sina anekdoter som de samlat på sig vid borden under decennier. Stämningen fortsatte på topp.
Det var nästan som om det dekadenta pokerrummet blev vackert till slut. Som en novell av Charles Bukowski.
Nästa dag var jag tillbaka på Rio. För VM i poker. Där spelarna har andra mål. Som att bli bäst och vinna så mycket pengar som möjligt.
Jag såg många nya världsmästare bli till. Men om tio år är det den lille indiern, med det stora leendet, som jag kommer att minnas...
Edit: Angående uppförande vid pokerborden. Proffs kontra amatörer. Vad tycker du? Läs gärna min senaste poker-krönika i ämnet.
Ny podd med odds på trekamp de luxe!
Bara synen av att se invägningen mellan dessa två medelålders män inför publik. Där Ken och Bergman stirrar varandra djupt i ögonen. Står så nära varandra att fukten från deras andedräkt immar igen varandras glasögon. Två män. Långt ifrån sina fysiska toppar. Iklädda endast kalsonger.
Eller när de kliver in mot ringen. Ken i en slängkappa. Eller möjligtvis en dyr märkesmorgonrock som frugan ömsint lagt fram på Kens säng under morgonen. Bergman i en urtvättad träningsoverall. Jag tänker på musiken som kommer att spelas. Rocky? Hur Ken slår slag i luften som uppvärmning. Gör några highfives med publiken. Hoppar upp och ner. Andas allt tyngre inför sin stundande holmgång. Bergman lufsar mer. Utsätter inte kroppen för onödig rörelse för att spara kraft. Och så slår någon i gonggongen. Rösterna höjs och pulsen med den. Den första smällen som får en svettig lugg att i slowmotion stå i givakt. Hejaropen tilltar. De båda slagskämparna förstår båda vad en förlust skulle innebära. De lägger sig hellre i graven än ger upp. Musklerna under fettet som spänns. Skjuter ifrån. Och hur domaren till sist lyfter upp en arm. Jag ser allt tydligt. Det är vackert.
Det finns två sorters människor. De som tycker det är roligt när det händer något. Och de som inte gör det.
En generalisering å det grövsta givetvis. Men jag har alltid varit av uppfattningen att när någon tar sig för något så ska man uppmuntra det.
Då spelar det ingen roll om man tycker att det är en urlöjlig idé. Eller tråkig. Eller något som man själv aldrig skulle ta sig för. När en människa vill göra något, som att skriva en bok, cykla på en enhjuling jorden runt eller starta ett litet katt-café så vill inte jag var en surläpp som står i ett hörn och muttrar om vilken fantastiskt hjärndöd idé det är.
Varje människa väljer sin egen väg. Och när någon äntligen tar sig för något, som inte kan skada någon annan, så ska det ges en tumme upp i min värld!
Denna vecka ger jag en tumme upp till Ken som antog den osande kommentars-kritikern Andreas Bergmans utmaning i en trekamp de luxe. Se bakgrunden här. Och fortsättningen här.
Det finns så många intressanta aspekter av detta så jag vet inte var jag ska börja. För det första känns det hyfsat unikt att en arg, ofta förolämpande, kommentars-kritiker får sin röst hörd på detta sätt. Ja, till och med får chansen att dra på, i detta fall skribenten Ken, en rak höger. Helt lagligt dessutom.
Jag undrar verkligen hur det kom sig att Ken helt plötsligt fick för sig att tacka ja till utmaningen. Har han långtråkigt? Vill han bara skapa hype till bloggen? Är han genuint intresserad av att ge Bergman på käften? Eller är han så säker på att Bergman ska tacka nej att han känner det som ett riskfritt förslag där han kommer stå som den moraliska segraren?
Personligen ser jag det som en uppenbar reklamkampanj för Pokerlistings pokerturre "Battle of Malta". Jag tycker kampanjen är rolig.
Jag har försått att en del människor tycker det är en dålig idé att ge en person som Bergman så mycket utrymme. Jag har förståelse för deras åsikter. Men i detta fall håller jag inte med.
Detta är en trekamp som inte skadar någon. Och när till exempel Dan Glimne som fått ta emot de hårdaste och fulaste av Bergmans förolämpningar eldar på i kommentarsfältet att "Bergman nu omöjlgt kan backa ur" så får man anta att även Dan ser underhållningen i detta och gärna vill att denna trekamp blir av. Vem är då jag att visa tummen ner?
Till dem som tycker hela prylen är löjlig. Livet är löjligt. Vi människor är löjliga. Det är bara att inse det och leva med det. Det är farligt att ta sig själv på för stort allvar.
Även om Ken i min mening är en besserwisser som har svårt att erkänna fel så älskar jag denna sida av honom som han visar nu. Den som vågar framstå som just löjlig och bjuda på underhållning.
Hittills har Bergman inte gett sig tillkänna och svarat på Kens reverse utamaning. Men nu ska ni få svaret. I vår färska podcast intervjuar vi Bergman och tar reda på hur stor chans det är att han kommer att ställa upp.
- Att ställa upp på såna här intervjuer är helt iskallt för min image, konstaterar han bland annat.
Ni kommer få de exakta oddsen. Och dessutom får vi reda på varför han är så arg i kommentarsfälten. Hur det går med boken. Plus lite annat smått och gott.
Nörderiet kring denna trekamp vet inga gränser i dagens pod.
Men självklart handlar den om annat också.
- November nine
- Semester-gött
- Fotboll och fanatism
- Mycket annat.
För första gången spelar vi in podcasten över skype då Mattias befinner sig på en liten ö i Grekland. Tyvärr bli därför ljudkvaliteten inte lika bra som vanligt med rådande förutsättningar, om än fullt överkomlig. Jag hoppas ni har förståelse för detta.
Vegas-utmärkelser.
Ibland förtjänar människor och ting att lyftas fram. Särskilt efter en resa likt denna. Här kommer några utmärkelser från Las Vegas.
Årets krutgubbe: Stellan Andersson.
- Mattias farsa Stellan kom till Vegas även i år. Stellan är en fantastisk människa, tillika hjälp-revisor för Pokerförbundet. Det bästa med Stellan är att han pratar med alla och inte är rädd för att göra bort sig lite. Att han blivit pokerbiten på gamla dagar är ett extra plus.
Den glade Stellan gjorde även ett bejublat framträdande i vår Vegas-pod.
Årets show: Michael Jackson ONE.
- Vi såg bara en show i år så konkurrensen var inte benhård. Mattias tyckte att det var den sämsta han sett i Vegas då det var för lite akrobatik. Jag tyckte däremot att den va sevärd. Musiken och dansen höll ganska långt, även om det inte var någon tiopoängare direkt. Men gillar man Jacksons musik är den att rekommendera.
Årets skidåkare: Mattias Andersson.
- Han höll sitt ord och åkte till sist skidor på strippen. En del tycker att Mattias är lik Robinson-Robban och bara söker uppmärksamhet. Vi som känner honom vet att han bara älskar att hitta på annorlunda saker. Och vi älskar att han gör det. Livet vore lite tråkigare utan människor som herr Andersson.
Mattias bröt stavan under sitt självmordsuppdrag, men klarade sig annars oskadd.
Årets restaurang: Sushi Samba.
- Jag är en tämligen nyfrälst sushi-ätare. Jag visste redan att Vegas hade många goda stekhus. Tyvärr har jag nästan förätit mig på gott kött. Riktigt bra sushi är jag dock inte van vid. Årets godaste åt jag på Sushi Samba som ligger i Palazzo.
Med lillbrorsan och Norrländskan på Sushi Samba.
Årets ögonblick: Doyles blick.
- Det varade bara någon sekund. Men där stod jag. Där satt Doyle. Och så tittade han på mig precis när jag knäppte en bild. De där hundögonen verkade besitta tusen år av visdom. Även om kroppen har sagt i från verkar styrkan där inne var lika stark som den alltid varit. Många kom fram till Doyle i pauserna och ville ta bilder med honom. Det skulle jag aldrig våga...
Gudfadern.
Årets bästa: Robin Ylitalo.
- Förutom den givna storstjärnan Martin Jacobson så var Robin Ylitalo den som imponerade mest på mig av årets svenskar i WSOP. Ett finalbord och en riktigt djup run i Main Event är inte så lätt att prestera. Sen är han en jädra trevlig pöjk också.
Ylitalo bredvid en pratglad Barny Boatman då det återstod två bord av 1500-eventet.
Årets snyggaste cardprotector: Min egen med Öis-emblem.
- Jag fick den av Mattias förra året. Det är den snyggaste jag har sett. Någonsin.
Min cardprotector lyckades värva minst en ny Öisare.
Årets starstruck: Lillebror.
- Han kallar sig själv världens bästa heads up-spelare. Men när vi var på kalas med Mikael Thuritz på nattklubben XS en kväll så fick lillen något fuktigt i blicken och kunde medge att det fanns väl kanske någon som var bättre ändå...
Lillbrorsan och Mikael Thuritz.
Årets starstruck 2: Dybban.
- Ok, när jag ser Doyle Brunson live så ska jag erkänna att de pumpar till lite extra i hjärtat.
Årets expertfisk: Danjo.
- Min fotograf för Dybban flyttar in, Danjo, drog till Vegas för första gången. Han spelade sin första pokerturnering live och ville aldrig sluta spela. Jag drog han spelade flest turrar av oss alla. Och jag tror han kommer tillbaka till Vegas en dag...
Danjo på en av våra klassiska 50-dollars turrar på Mirage.
Årets penisförlängare: Mattias klocka.
- Mattias hävdade i en av våra Vegas-poddar att om man bygger höga staplar med sin marker så har man liten penis. Detta grundar han så klart i att han själv bara lägger tio marker i varje hög och att jag gillar att bygga höga torn. Samtidigt bär Mattias den största klocka jag någonsin sett runt armen...
Stor klocka betyder?
Årets roligaste nöje: Spela poker.
- Det kan låta konstigt och instängt när man spelar så mycket poker som man ändå gör året runt. Men att spela billiga 50-dollars turrar med Norrländskan och goda vänner är väldigt avslappnande och kul. Man kan ta en drink och bli påmind om varför man började spela från första början...
Norskan, Norrländskan, Lillen, Mattias, okänd välgörare.
Årets bowlare: Dybban.
- På Gold Coast har de inte bara fantastiska Mudslides som Glimne sörplar i sig snabbare än man hinner säga skål. Utan även den största bowlinghall jag har sett. Förra året blev jag omsprungen av Stellan i sista omgången vilket kändes väldigt jobbigt. I år höll jag dock ledningen från start till mål. Segern satt som en fläskläpp med is. Och sköljdes givetvis ner med en Mudslide.
Såja!
Årets fotograf: Mattias.
- Det är egentligen bara folk med mediapass runt halsen som får kliva in vid borden och fota under WSOP. Mattias har dock aldrig varit den som är den. Han smög sig fram som en god vän och fotade mig under Main Event.
- Cheeese!
Jag har haft en väldigt kul resa. Förutom att Norrländskan och brorsan fanns på plats hade jag många nära vänner på plats som förgyllde mina dagar.
Inte minst lärde jag känna en massa hyvens pokerspelare ytterligare lite bättre. Det tackar jag för.
Nu är jag hemma till en vacker svensk sommar. Min senaste pokerkrönika handlar om att det känns som en illusion. Plånboken är tunnare. Men minnena desto fler.
Ken ÄR mänsklig!
Det är mänskligt att fela. Jag kan nog till och med slänga ur mig att ingen är eller någonsin har varit felfri.
Jag har inte heller några problem med människor som gör fel eller har fel. Inte ens när jag själv har fel tycker jag att det är särkilt jobbigt. För jag vet ju att jag inte kommer kunna gå igenom ett helt liv utan att ha fel ibland. Fullt naturligt och mänskligt alltså. Jag tror dessutom att de som vågar misslyckas har störst chans att lyckas.
Inte ens när personer som framställer sig som unikum och självförhärligande profeter har fel så dömer jag dem för det.
Men jag tycker det är rätt kul. Och jag myser lite.
Ken Lennáard är alltid snabb med att ta fram den stora motorsågen när han finner det nödvändigt i sina texter. Om någon har fel så får de veta det, vilket absolut inte behöver vara något dåligt i sig. För en bloggläsare är det snarare att föredra.
Ken själv har aldrig fel.
För han är facit.
Eller så tror han att han är facit.
Men jag kan berätta en hemlis. Ken är inte facit. Ken är långt i från facit. Men han är väldigt rolig. Särskilt när han har fel. Särskilt när han har fel, men vägrar erkänna det. Eller när han ständigt påpekar att han är att lita på.
Jag har aldrig träffat en ärlig människa som kännt ett behov av att ständigt upprepa sin egen ärlighet. Kanske är Ken undantaget som bekrtäftar regeln?
Kenta har skrivit flera texter om mig med faktafel. I dag fick han för sig att såga Erik "Snusarns" Backlunds spel i Main Event. Här hittar ni Kens text. Och här hittar ni texten han sågar.
Den som är läskunnig och ögnar igenom båda texterna inser snabbt att Ken fortsätter sprida faktafel med sin penna. Och precis som han gjort i texter om mig använder han faktafel som argument i sin kritik mot Snusarn.
"Sedan synade Erik en fet överbets-checkraise allin på rivern med topp två mot möjlig stege och backdoor färg. I ett sådant läge så har fi nöten eller bluff." skriver Ken.
Snusarn skriver dock klart och tydligt att han synade all in på turn med sitt tvåpar. Och blev utdragen av en färg på river. En bra syn alltså. Och ytterligare ett fel av Mr Poker.
Ken har ännu inte betalat hela sin skuld till Mattias efter deras vadslagning. Anledningen: Ken hävdar att han har givit Mattias lektioner i läsförståelse för över tusen spänn. DET är rätt skoj med tanke på hur ofta Ken själv missförstår texter han läser.
Jag tror att Ken får betalt per inlägg av Pokerlistings och vill knåpa ihop så många bloggar som det bara går. Att han skrev TVÅ inlägg om mig, där det stod i princip samma sak i båda, på en och samma dag tyder på det. Det var för övrigt en stor dag för mig då Mr Poker måste ha haft mig i tankarna en längre tid. Minst en hel arbetsdag. Jag har blivit smickrad för mindre. Förmodligen fanns det inte en enda människa i hela världen som tänkte mer på mig den dagen...
Men hetsskrivningen för brödfödan leder också till slarvfel.
Jag tycker bara att det klär honom. Att han visar sig mänsklig.
Nu fattas det bara att Ken själv ska inse att han kan ha fel ibland och är gjord av kött och blod som alla andra.
Fast frågan är om jag vill det på riktigt? En ödmjuk Ken med en mer frisk självbild vore ju inte Ken. Och vem skulle man ha roligt och mysa åt då?
Att agera classy & ny podd
Det kändes som luften gick ur mig helt när Ramzi blev utdragen på river av en 2-outare och torskade en 2,5 miljonerpott med 120 spelar kvar av Main. Sen åkte Fredrik Halling ut av bara farten. Och inga svenskar var kvar i Main Event...
Även Snusarn fick in det bra, mot fem outs, men blev även han utdragen på river. Men vissa personer tycks överleva och tycka att livet är rätt fint ändå. Han är en av dem. Jag gillar honom mycket för det.
Generellt är svenskarna rätt bra på att ta bad beats, tycker jag. Ramzi var lugn som en filbunke efter sin tunga bad beat och drog inte i väg en enda svordom. Inte en spark i en endast vägg. Inte ett kraftuttryck alls, faktiskt. Bara stillsamt och hedervärt. Klass rakt igenom.
Ylitalo var också mjuk och len. Ville ha en öl bara. Sen var han hyfsat glad igen.
Klart man blir lite avundsjuk.
Jag tror att jag hade åkt raka vägen hem för en kur av whiskey och självömkan. Kanske hade jag börjat gråta på väg ut från Rio? Ja, det finns antagligen ingen hejd för hur patetisk jag hade varit. Tur jag slapp gå så långt och förnedra mig...
Här är för övrigt sista delen av mitt eget WSOP-äventyr.
Och den sista av våra tre Vegas-poddar har också sett dagens ljus. Vi snackar om roliga händelser vid pokerborden, och de som spelat poker i Vegas vet att såna dyker upp regelbundet, och summerar resan. Både pokermässigt och allmännt.
Ja, nu känns det verkligen som om resan håller på att ta slut. I kväll ska jag försöka möta upp Nisse och Snusarn som åker hem imorgon.
Sen ska vi bara jobba in november 9. Så har vi gjort vårt med Pokerstudion också.
Gänget på plats: Jenny, Rikard, Patrik, Petsson, Daniel och någon som förstör fotot längst fram.
Allt har sin tid. Vegas har haft sin. Det har varit grymt kul. Men nu börjar jag längta efter den svenska sommaren.
Lapproffe i hetluften!
Det finns de som hävdar att Lapproffe inte spelar så mycket poker. Att han är en fisk och inte vet vad han pratar om.
Men det där är bevisligen en lögn. Roffe spelar nämligen WSOP Main Event i detta nu och är vidare till dag 4 under figurerat namn. Nu är han bara några placeringar i från pengarna.
Lapproffe.
Jag träffade honom utanför Rios lokaler i går när vi letade intervjuer för Pokerstudion. Han stod som vanligt med en cigg i mungipan och grymtade på inavlad Gnesta-Haparandiska.
- Inga kommentarer. Jag har slutat göra intervjuer...
Han berättade att han hade med sig verktygslådan om någon ville ta ett "riktigt gejm" på rummet och spela om saker som verkligen betydde något. Jag frågade hur han stod sig mot fältet i Main och han svarade att:
- Jodå, en massa småungjävlar som tror sig kunna spela poker. När jag spänner blicken i dem kan de lägga de mest häpnadsväckande händer för att inte riskera spö i pausen.
Sen skrockade han. Tog ett bloss. Och mös.
Bli inte förvånad om lappgubben utmanar Ramzi, Ylitalo och allt vad snorungarna heter under dag 4. Ibland vinner en norrländsk blick över sjutusen fembets och allt vad det hittas på nuförtiden...
Edit: Sen bilden togs har jag spelat av Roffe en såg och en skiftnyckel...
Edit 2: Angående min egen WSOP-resa finns nu del 2 att läsa HÄR.
Mitt Main Event
Jag publicerar första delen av mitt WSOP Main Event i min pokerkrönika i dag.
Ibland blir resan lång, ibland kort. Ibland är det viktigaste bara att man har fått göra den...
Som en skräckfilm
Något kryper sig på. Det är något med Vegas-himlen som inte är sig likt.
När jag och Optikern var här 2010 såg vi inte ett moln på två veckor och kommenterade det om och om igen. Typiskt Vegas-väder, sa vi då. Puffiga vita moln är väl annars helt ok. De är som himlens accessoarer och gör den bara vackrare.
Men nu började det mer och mer likna en påkostad amerikansk action-rulle. Eller skräckfilm. Röken tar över mer och mer av himlen. I dag tog den till och med solen.
Det brinner i bergen. Vi ser de mäktiga bergsmassiven från stan och de är inte alls långt borta. Det har brunnit i dagar nu. Många brandmän har dött, då vinden plötsligt vänt och de blivit överraskade och instängda av bränderna. Folk kämpar för sina hus och hem.
Och bara någon mil därifrån avgörs VM i poker. Moder natur kunde inte bry sig mindre. Hon har annat att tänka på.
Som ett armageddon. Röken bolmar upp ur bergen. Man känner sig väldigt liten när man ser det. Ändå känns det så långt bort. Som något som inte berör oss inne i stan. Men när solen försvann idag. Och det blev mörkt. Då kröp det i kroppen. Jag tänkte på brandmännen. De som har fått evakuera sina hem.
Vi försöker in i det sista att stänga ute världen utanför. Den är oftast för jobbigt att tänka på. Men ibland kommer den för tätt inpå, och förstör din bränna vid poolen, och det blir omöjligt att hålla världen borta. Jag hoppas att filmen får ett lyckligt slut.
Och Ramzi Jelazzi hade 120k efter dag 1 och var med det bästa svensk i WSOP Main...
Ny Vegas-pod uppe!
Den spelades in precis innan jag skulle spela Main Event. Så det är en rätt uppspelt dybban som inte vet hur han kommer reagera på att få spela världens finaste pokerturnering. Nu vet jag. Men det ska jag förklara mer ingående en annan dag.
Vi snackar om:
Hur dina markerstaplar beskriver din personlighet.
Om varför jag nu, äntligen, kan titulera mig pokerproffs.
Vegas- och Ove Sundberg-tips.
Lite pool-raggning.
Och mycket annat.
Vad har Ivey i fickan?
Det börjar hetta till på Rio. I går ville två snubbar slåss mitt bland borden. De ställde sig upp och började vifta med nävarna efter att ha hamnat i en konflikt angående en hand. När den ena kallade den andra för "tjockis" slog det fullständigt slint och "tjockisen" tog upp sin stol som han försökte slå i huvudet på sin antagonist. Som tur är hann vakterna emellan...
Jag tror inte att det blir så mycket mer WSOP-poker för de herrarna.
För övrigt går jag mycket runt och myser på Rio när jag väntar mellan inspelningarna av Pokerstudion. Det är kul att gå runt bland borden och titta på alla legendarer och mindre kända spelare. Jag tycker det är kul att sitta på en vanlig parkbänk och glo på folk på stan i Göteborg. Gissa om jag då fascineras av de här människorna. Läs min senaste poker-krönika om Doyle Brunson så förstår ni. Det enda negativa är att spelsuget blir helt enormt. Ibland känner jag hur jag fullkomligt krackelerar innifrån av att inte få slå mig ned vid WSOP-borden.
Gus Hansen är en annan kille vi mött på i korridorerna.
Jag undrar hur mycket Enskede Squash Club betalade för att stå som sponsor för hans 50k Player Championship-turre.
- Vafalls!? skriker Henry som precis köpt ett nytt raket och får se skylten om att medlemsavgifterna för lunch-squashen stigit med 300 procent.
Att jag inte hunnit spela beror på min medverkan i Pokerstudion som spelas in varje dag. Det har gjort att jag inte kan spela långa turneringar utan får koncentrera mig på cashgames. Men det är kul att spela in. Lärorikt.
Här lite bakom kulisserna, där Patrik vill sätta en sen "fort som fan" då det är 46 grader i skuggan.
Jag gick nyligen förbi Phil Iveys bord i 10k PLO:n. Han hade en 10k dollars bunt i fickan som höll på att trilla ut. Ja, två tredjedelar av bunten hängde liksom utanför. Som om det var en skrynklig tjuga och ett kvitto från kemtvätten.
Samtidigt höll jag krampaktigt i min svarta lilla väska där jag hade exakt 10k själv. Pengar som gör det lättare att klara av dagar utan poker då jag har bestämt mig för att spela Main Event.
Jag kom i alla fall till insikt att Ivey och jag inte bär 10 000 dollar på samma sätt...
I morgon startar Main Event. Jag går nog in under dag 1B. Det blir ett litet steg för pokern i allmänhet. Men ett giant leap för mig. Mitt första WSOP Main Event. Jag har förberett mig i sju år. Och nu är det äntligen dags.
Det känns som en dröm.
Flyttar in hos "The Screaming Swede"
En tidig försommarkväll satt jag vid ett köksbord och letade tips på intressanta inflyttningar. Mitt emot satt Bjoelle. Han hytte med fingret och sa att han hade ett bra namn.
- The Screaming swede! sa Bjoelle.
- Det är klackrent, sa jag då jag alltid säger klackrent istället för klockrent efter att Zlatan klackade in 1-1 mot Italien i EM 2004.
När jag hörde det så föll bitarna i mitt huvudet på plats. Det var så självklart och jag bannade mig själv för att inte ha tänkt på Mattias "The Screaming Swede" Andersson tidigare. För jag hade ju ofta tänkt på honom.
Någon vecka senare satt jag i en bil med min fotograf Daniel mot Oslo. Där fick jag träffa en, på många sätt, unik människa.
Och jag fick reda på hur ofta han tänker på sitt finalbord i WSOP Main Event 2004? Varför han försvann från pokerscenen? Hur hans pokerplaner för framtiden ser ut? Och om han fortfarande skriker?
Följ medpå resan.
