dybban poker

Det är ett nytt år med nya möjligheter. Men innan jag tar mig an dem så vill jag se tillbaka för en stund. 

 

Jag har nu arbetat i tre år med Svenska Spel och fått äran att spela in hela 23 avsnitt av Dybban flyttar in. Det har varit väldigt roligt. Och känns väldigt hedersamt att så många har öppnat sin dörr och bjudit in oss till sina hem. 

 

Några har fått lite återbetalning på det. Ramzi Jelassi bjöd vi retroaktivt på en EPT-titel. Likaså Robin Ylitalo. Och vi krönte hela skiten med att boosta Martin Jacobsons självförtroende så pass att han tog hem VM. 

 

Nu är det dags att ytterligare tacka och prisa alla som har ställt upp och gjort våra liv lite lättare under åren. Efter nyår spelade jag och min goda vän, fotograf och expertfisk - Danjo - in Dybban Awards. 

 

Vem vinner "Bästa kylskåp"? Vem har utfört det smaskigaste äventyret och kommit med de bästa pokertipsen? 

 

Kolla in programmet HÄR. 

 

Vi var 19 år när vi drog. Fyllde kylskåpet med jäger och gin. Solade i strumpor. Vi träffade så många nya människor. Jag minns dem än idag. Men har aldrig träffat dem igen. 

 

Den där skjortan är bättre till de där jeansen. Och nybränd hud. Svineri från balkongen. "William it was really nothing" i bakgrunden. 

 

Det var en tid innan facebook och instagram. Det som hände då delade man med alla som var där. Ingen annan. Jag hade aldrig ens hört talas om wifi. 

 

2015 är en solnedgång inget värd om man inte kan visa upp det i ett instagramfilter. Njutningen av nybakade bullar smakar inget utan minst 30 likes på facebook. 

 

Vi är bara barn.  

 

Och man skriver om händerna man vinner eller blir utdragen i. När man själv har tur heter det att man "kämpade sig tillbaka". Man kämpade sig tillbaka...

 

I helgen lade jag ut en instagrambild på ett blött kasino. Superweekend var tvungen att ställas in då CC var översvämmat. Man fick gå ut bakvägen för att inte hamna i ett 40 centimeters djupt hav. Det var som i en riktig äventyrscen. Typiskt när man för en gångs skulle hade dubbla average. Jag hade aldrig varit med om att en pokerturnering ställts in på grund av vädret. Personalen hann inte lämna innan det hade gett vika helt. Enligt aftonbladet blev de "invattnade". 

 

Och i natt kom jag trea Söndagssteken. Blev givetvis utdragen hela tiden. Men jag lyckades "kämpa mig tillbaka" ett par gånger. Som när jag fick in TT vs AA i början på finalbordet. Jag var aldrig orolig. Kämpa, kämpa...

 

Jag blir automatiskt tveksam till det perfekta. Bilderna och orden. Bakom den romantiska middagen med rödvinet och ljusen gömmer sig väl något annat? I de sköna semesterbilderna vilar väl en flykt? I fasaden av perfektion sitter väl en krackelering? 

 

2015 är ett blankt blad. Livet ligger framför oss. I tusen nya instagrambilder.

Jag var jultomte i år. Syrrans ungar gick runt som små katter kring het julgröt och längtade hela julafton. Jag minns själv den där längtan. Och varenda tomte. Stora ögonblick.

 

Så vem är då jag att kliva in i handlingen och sätta minnen för livet i ett barns huvud? 

 

Jag sa först nej. Det var för nervöst. Jag kunde inte bära upp kläderna. Blev tvungen att bryta den vita julen och tulla på farsans whiskyförråd för att sansa mig. 

 

Det slutade med att jag skrämde slag på barnen med någon slags brutal Sven Wollter-stämma. Men jag tycker att ungarna ska ha respekt för tomtem. Det är ingen gullgubbe. Å andra sidan är det väl inte bra om de börjar gråta heller. Men va farao. Lite spill får man räkna med för att sätta en karaktär. 

 

Det är dock lätt att bli resultatfixerad. Även ett perfekt spel kan gå med förlust under en enstaka session. När jag till sist kunde slänga käppen och ta av mig den kletiga masken så var känslorna blandade. 

 

Precis som efter gårdagens session på CC. Efter åtta timmars perfekt och tålmodigt spel låg jag 10k plus utan några stora slag. 

 

Sen fick jag in det mot en pratglad kille som spelade varje hand, ja varje hand, med 99 mot hans KJo pre flopp. Vi körde den två gånger och han vann båda. Några händer senare såg jag en flopp med K9s och floppade 99T med två klöver och fick stirra in i en röd sexa på turn som stegade en annan motsåndares 78o. Han klagade högljutt över att det kom en åtta på river som gjorde att han inte kunde ta betalt. Jag nynnade inte med i den klagosången. 

 

Lite efter det fick jag in det pre flopp igen mot killen som hellre hög sig i benet in till skelettet med en hemmagjord smörkniv än lade en hand preflopp. Jag hade AK och han TT. Vi körde den två gånger igen och han vann båda. Igen. 

 

Kvällen slutade en ny iphone back.

 

Och jag gick hem i kylan under denna trettondagsaftons morgon och förbannade mitt löfte om att aldrig mer köpa cigg. Förbi ett folktom Järntorg. Förbi grälande par på fyllan. Förbi tomma taxibilar. Tänkte på min insats som jultomte. 

 

Trots snart tio år som pokerspelare är jag fortfarande resultatfixerad. Mitt förnuft och mina känslor drabbar alltid samman med full kraft efter varje pokersession. Jag vet när jag har spelat bra och inte. Jag vet när jag har sprungit över EV och under. 

 

Ändå känner jag mig som en fenomenal pokerspelare när jag får in det med set i sjuor mot set i ess, hittar sista sjuan på river och vinner en 30k pott. Men funderar allvarligt på att lägga av när jag förlorat fyra flippar på raken under en kväll. 

 

Men nu kan jag alltid tänka tillbaka på min session som tomte. De uppspärrade barnögon. Rädslan där inne. Hur de vägrade sitta i mitt knä och istället gömde sig bakom soffan. Min stämma som ekade mot väggarna som Saurons avgrundsvrål. 

 

Jag kan tänka på mitt perfekta framträdande som under åren kommer att bli något de kommer att vänja sig vid. Hur barnen om några år kommer att inse att bakom tomtens råa yttre vilar ett hjärta av guld. Jag kommer att vinna i längden. Och ett spel som vinner i längden är bra. 

 

Men spill får man räkna med, tänkte jag samtidigt som jag bytte sida av Linnégatan för att slippa möta en drös fulla ungdomar som skränade ner. 

 

För det får räcka med lite spill...