Vegas i bilder
Alldeles för sent om sider slänger jag upp några bilder från Vegas. Troligtvis följer det en del två senare.
Så här började resan. Med en amerikansk flötig frukost. Och en efterföljande magsjuka. Men det som inte dödar, härdar.
Nyår firades på strippen med pompa och raketer.
För första gången i livet fick jag spela poker på nyårsafton. Som synes gick det upp upp. Och ner.
På Flamingo kunde man kolla på flamingos.
På väg ut i Vegasnatten.
Till vänster står Norrländskans öl. Jag hade stora problem att hänga med i tempot...
Den klassiska vattenshowen utanför Bellagio...
...är ett bra ställe för mysiga parbilder.
Norrländskan och livvakten. Jag är ju inte helt oäven när det gäller att försvara en flicka, men för att vara på den säkra sidan hyrde jag in lite hjälp.
En av otaliga middagar. Det var gott varje gång. Antalet bra restauranger i Vegas är oräkneliga.
Efter ett förlorat vad skulle jag ha åkt i den här farkosten högst upp på Stratosphere. Men efter att ha blickat ner började jag gråta i panik, gick ner på mina bara knän och bad om nåd. Jag måste sett riktigt patetisk ut, för jag slapp.
Bra musik och en milkshake har jag aldrig tackat nej till.
Utanför mitt favoritkasino, the Venetian. Vi hade planerat en gondolfärd, men livet i Vegas åt upp oss.
Badkaren fyllda med rosenlöv, placerade i ingången till nattklubben/restaurangen Tao på Venetian, är även de klassiska. Ibland är de även fyllda med badande kvinnor. Norrländskan valde bort badet och ville bara se söt ut.
Ännu en bild från ovanvåningen på the Venetian. Jag visste inte ens att den fanns, men när vi kom dit var det som om himlen öppnade sig. Bokstavligen talat.
Nya pokerbrillor från Flamingo.
Så här började resan. Med en amerikansk flötig frukost. Och en efterföljande magsjuka. Men det som inte dödar, härdar.
Nyår firades på strippen med pompa och raketer.
För första gången i livet fick jag spela poker på nyårsafton. Som synes gick det upp upp. Och ner.
På Flamingo kunde man kolla på flamingos.
På väg ut i Vegasnatten.
Till vänster står Norrländskans öl. Jag hade stora problem att hänga med i tempot...
Den klassiska vattenshowen utanför Bellagio...
...är ett bra ställe för mysiga parbilder.
Norrländskan och livvakten. Jag är ju inte helt oäven när det gäller att försvara en flicka, men för att vara på den säkra sidan hyrde jag in lite hjälp.
En av otaliga middagar. Det var gott varje gång. Antalet bra restauranger i Vegas är oräkneliga.
Efter ett förlorat vad skulle jag ha åkt i den här farkosten högst upp på Stratosphere. Men efter att ha blickat ner började jag gråta i panik, gick ner på mina bara knän och bad om nåd. Jag måste sett riktigt patetisk ut, för jag slapp.
Bra musik och en milkshake har jag aldrig tackat nej till.
Utanför mitt favoritkasino, the Venetian. Vi hade planerat en gondolfärd, men livet i Vegas åt upp oss.
Badkaren fyllda med rosenlöv, placerade i ingången till nattklubben/restaurangen Tao på Venetian, är även de klassiska. Ibland är de även fyllda med badande kvinnor. Norrländskan valde bort badet och ville bara se söt ut.
Ännu en bild från ovanvåningen på the Venetian. Jag visste inte ens att den fanns, men när vi kom dit var det som om himlen öppnade sig. Bokstavligen talat.
Nya pokerbrillor från Flamingo.
Rankingfinalen...
17 spelare, 86 000 kr i förstapris. Rätt bra värde för att vara en gratisturnering. Rankingfinalen i Göteborg i söndags hade alla möjligheter att bli en bra affär.
Jag låg dock efter redan från början då jag hade skrapat ihop minst poäng av finaldeltagarna under året. Min startstack uppgick till drygt 10k. Ledaren hade 32k. Men strukturen var helt ok så jag kände mig inte chanslös på något sätt. På grund av min stacksize bestämde jag mig dock för en något annorlunda taktik. Planen var att limpa in i fler potter för att se billiga floppar och träffa bra. Problemet var att jag aldrig träffade bra.
När jag dessutom förlorade halva stacken redan efter en halvtimma med AA mot ett floppat set (ett under att jag inte åkte ut) kändes det rätt tungt. Efter tre timmar var jag dock tillbaka på startstack och gänget gick för att insupa en trerätters på Casino Cosmopols bekostnad. Fint att få käka anka, mör köttbit och delikatessefterrätt för Jens Jadbäcks skattepengar.
Olof och Jens Thorsons stackar åkte jojo. Olof satt till höger om mig och tjötade friskt så snart han vann en pott, men var lika tyst när han förlorade. Chipleadern fick AA tre gånger och setade samtliga gånger. Då är det inte så svårt att spela poker.
Med blinds 400/800, ante 50, har jag ynkliga 12,5k med 12-13 spelare kvar. UTG får jag en av kvällens bästa händer, 77. Jag måste spela handen och höjer till 2,3k. (Att ställa rakt ut är nog mitt vanliga spel, men jag tror att jag fick för mig något smart här. Det smarta har jag glömt vad det var). Bordets klart sämsta spelare ställer för 10k. Det är ingen rolig syn men jag måste ta den. Troligtvis är det en 50/50, men jag kan lika gärna leda mot ett lägre pocket eller ett dåligt ess. Nu var det dock tvärtom, då motståndaren vänder upp JJ. Tungt. Ingen hjälp och jag lämnas att självdö med endast 2,5 big blind kvar.
Nästa hand, på big, får jag dock AJ. "Nallen" går all in UTG för 5k och chippie synar. De visar Q10 och KJ. Strimman av ett ljus i mörkret fladdrade snabbt förbi. Men floppen visar äckliga K J 4 och jag drar dött. A på river kommer mest för att retas. Det gjorde dock att trevliga "Nallen" (Norrländskan kallar honom så för att han gav bort en bountynalle till henne under pokerakademins turre) lyckades dubbla med en stege, och vad jag hörde till sist komma tvåa för nästan 50k. Övriga resultat har jag ingen koll på.
Själv var jag rätt bitter men tröstade mig med tanken på den där ankan. Jag ska i vilket fall som helst satsa på att vara med i finalen även nästa år. Värdet är alldeles för bra för att missa. Då hoppas jag att jag slipper använda mig av den där limptakitken.
Jag låg dock efter redan från början då jag hade skrapat ihop minst poäng av finaldeltagarna under året. Min startstack uppgick till drygt 10k. Ledaren hade 32k. Men strukturen var helt ok så jag kände mig inte chanslös på något sätt. På grund av min stacksize bestämde jag mig dock för en något annorlunda taktik. Planen var att limpa in i fler potter för att se billiga floppar och träffa bra. Problemet var att jag aldrig träffade bra.
När jag dessutom förlorade halva stacken redan efter en halvtimma med AA mot ett floppat set (ett under att jag inte åkte ut) kändes det rätt tungt. Efter tre timmar var jag dock tillbaka på startstack och gänget gick för att insupa en trerätters på Casino Cosmopols bekostnad. Fint att få käka anka, mör köttbit och delikatessefterrätt för Jens Jadbäcks skattepengar.
Olof och Jens Thorsons stackar åkte jojo. Olof satt till höger om mig och tjötade friskt så snart han vann en pott, men var lika tyst när han förlorade. Chipleadern fick AA tre gånger och setade samtliga gånger. Då är det inte så svårt att spela poker.
Med blinds 400/800, ante 50, har jag ynkliga 12,5k med 12-13 spelare kvar. UTG får jag en av kvällens bästa händer, 77. Jag måste spela handen och höjer till 2,3k. (Att ställa rakt ut är nog mitt vanliga spel, men jag tror att jag fick för mig något smart här. Det smarta har jag glömt vad det var). Bordets klart sämsta spelare ställer för 10k. Det är ingen rolig syn men jag måste ta den. Troligtvis är det en 50/50, men jag kan lika gärna leda mot ett lägre pocket eller ett dåligt ess. Nu var det dock tvärtom, då motståndaren vänder upp JJ. Tungt. Ingen hjälp och jag lämnas att självdö med endast 2,5 big blind kvar.
Nästa hand, på big, får jag dock AJ. "Nallen" går all in UTG för 5k och chippie synar. De visar Q10 och KJ. Strimman av ett ljus i mörkret fladdrade snabbt förbi. Men floppen visar äckliga K J 4 och jag drar dött. A på river kommer mest för att retas. Det gjorde dock att trevliga "Nallen" (Norrländskan kallar honom så för att han gav bort en bountynalle till henne under pokerakademins turre) lyckades dubbla med en stege, och vad jag hörde till sist komma tvåa för nästan 50k. Övriga resultat har jag ingen koll på.
Själv var jag rätt bitter men tröstade mig med tanken på den där ankan. Jag ska i vilket fall som helst satsa på att vara med i finalen även nästa år. Värdet är alldeles för bra för att missa. Då hoppas jag att jag slipper använda mig av den där limptakitken.
När jag bytte strumpor med Mona Sahlin
För ett par år sedan intervjuade jag Mona Sahlin. Hon tog av sig sina strumpor och bytte in dem mot ett par nya blå, med FN-logga. Platsen var Hultsfredsfestivalen och alla gamla strumpor skulle skickas till regeringen Reinfeldt som en påminnelse om vikten att kämpa för mänskliga rättigheter. Jag kommer inte ihåg varför man valde att skicka strumpor, men jag bytte också in ett par. De där blå har jag fortfarande kvar. De är snygga.
Innan jag träffade Mona hade jag alltid sett henne som en mysig och lättsam kvinna. Den uppfattningen ändrade jag snabbt. Hon gjorde ögonaböj klart för mig vem som bestämde. Mona Sahlin sätter man sig inte på. Hon genomborrade mig med blicken och det kändes som om jag stammade fram frågorna.
- Känns det bra att skicka en massa smutsiga strumpor till Reinfeldts kontor, frågade jag.
- Nä, jag vet inte. Jag vill ju inte att det ska lukta för illa då jag ska sitta där själv snart, svarade Mona med en snabb blinkning.
Hon var rolig och skräckinjagande på samma gång.
I dag tackade Mona Sahlin för sig. Hon lyckades väl inte helt hundra i valet, men jag måste säga att hon avslutade med flaggan i topp genom att ge en känga åt herr Åkesson i riksdagen idag. Åkesson förklarade med ett hånleende att Mona Sahlin varit en stor insiprationskälla för honom, då hon stått för precis det Sverigedemokraterna kämpar emot. Åkesson tackade Sahlin. Och Sahlin tackade tillbaka.
- Det var den bästa present jag kunde få, att vara en symbol för det Sverigedemokraterna vill bekämpa.
Jag har aldrig röstat på Mona, men det känns ändå lite vemodigt att hon försvinner. Det beror väl antagligen på att jag är en sentimental person i själen. I dag har jag blå FN-strumpor på mig. Kanske har Mona på sina. Och kanske önskar hon att de där smutsiga strumporna luktade illa ändå. Hon fick ju aldrig chansen att ta över Statsministerns skrivbord.
Innan jag träffade Mona hade jag alltid sett henne som en mysig och lättsam kvinna. Den uppfattningen ändrade jag snabbt. Hon gjorde ögonaböj klart för mig vem som bestämde. Mona Sahlin sätter man sig inte på. Hon genomborrade mig med blicken och det kändes som om jag stammade fram frågorna.
- Känns det bra att skicka en massa smutsiga strumpor till Reinfeldts kontor, frågade jag.
- Nä, jag vet inte. Jag vill ju inte att det ska lukta för illa då jag ska sitta där själv snart, svarade Mona med en snabb blinkning.
Hon var rolig och skräckinjagande på samma gång.
I dag tackade Mona Sahlin för sig. Hon lyckades väl inte helt hundra i valet, men jag måste säga att hon avslutade med flaggan i topp genom att ge en känga åt herr Åkesson i riksdagen idag. Åkesson förklarade med ett hånleende att Mona Sahlin varit en stor insiprationskälla för honom, då hon stått för precis det Sverigedemokraterna kämpar emot. Åkesson tackade Sahlin. Och Sahlin tackade tillbaka.
- Det var den bästa present jag kunde få, att vara en symbol för det Sverigedemokraterna vill bekämpa.
Jag har aldrig röstat på Mona, men det känns ändå lite vemodigt att hon försvinner. Det beror väl antagligen på att jag är en sentimental person i själen. I dag har jag blå FN-strumpor på mig. Kanske har Mona på sina. Och kanske önskar hon att de där smutsiga strumporna luktade illa ändå. Hon fick ju aldrig chansen att ta över Statsministerns skrivbord.
Pojkbandsämne?
Ibland gör man saker som man inte förstår. Saker som är pinsamma. Det händer att jag börjar sjunga för mig själv. Ofta nynnar jag på den sista låten jag hörde på radion, eller någon favorit som satt sig på hjärnan. När jag idag stegade ut från min trappuppgång på väg till jobbet började jag som vanligt tralla. Kanske lite för högt för att det skulle vara socialt accepterat.
När jag öppnar dörren ut mot innergården står en av mina grannar där, en 30-årig man. Han stirrar på mig. Först då inser jag att jag inspirerat har tagit ton till den gamla Take That-låten "Back for good". Pojkbandsslingorna "Whatever I said, whatever I did, I didn't mean it" skallar högljutt från mina stämband. Det är inte en låt man vill bli påkommen med i strupen.
Jag tystnar tvärt. Han fortsätter att glo med sina morgontrötta fiskögon.
- Hej, säger jag.
- Hej, säger han.
Förhoppningsvis behöver vi aldrig prata om det mer än så. Jag har för övrigt tagit en paus i min sångkarriär.
David Copperfield gav mig kalla handen
Några tankar hann inte landa innan jag satt med frisbeen i händerna. Den blonda norrländskan på stolen bredvid sög i sig en stor klunk av sin drink medan hon såg på mig med stora ögon. Hennes min skvallrade om att hon inte ville vara med om det som komma skulle. Vad hade jag gjort? Jag hade fångat David Copperfields frisbee.
Strålkastarljuset gled från scenen och ut över publiken. Rakt mot mig. Den mörka, slanka trollkarlen drog på ett vitt tandläkarleende innan han spände blicken i mig. Plötsligt stod jag upp. Och samtalade med David Copperfield. Mannen som kan åka tunna nerför Niagarafallen.
Efter lite tjat om ålder, nationalitet och mina blåvita boxerkalsonger var det dags för det viktigaste.
- So, tell me two numbers.
- 8 and 18.
Trollkarlen skrev ner numren på en tavla, sen kastade jag vidare frisbeen ut i publikhavet. En man och en kvinna fick genomgå liknande procedurer. Nya nummer, alla uppskrivna på samma tavla. Mina nerver började så smått att sjunka in i huden igen när en klapp på axeln fick mig att hoppa till. Copperfields assistent ville ha med mig upp på scen.
Bara ett tiotal minuter tidigare hade jag förlöjligat tidigare personer från publiken som struttat upp på scen med ögon som tefat. Det såg ut som om de pratade med Jesus när Copperfield ställde frågor och drog dåliga skämt. Underdåniga, fåniga människor tänkte jag. Att de inte förstår bättre...
Men nu stod jag där själv. Och darrade som ett asplöv på en scen framför tusen personer. Jag fick skaka Copperfields hand. Den var kall som på ett lik. Det fick mig att rysa. Jag kom på mig själv med att le lika fånigt som alla andra åt hans skämt. Som ett trolleritrick, min ryggrad var sågad i tu.
En genomskinlig låda, som hissades upp i showens inledning, sänktes ner på scenen. Jag fick äran att låsa upp det tjocka låset, samtidigt som jag lärde Copperfield några väl valda svenska fraser. Den slanka trollkarlen tog ut ett tygstycke ur boxen som jag krampaktigt fick hålla mot bröstet. Han drog även upp en lång papperslapp med nummer. Exakt den rad som vi i publiken precis rapat upp.
Sen var det dags för mig att ge tygstycket till Copperfield. I den låg två nummerplåtar till en bil. Enligt Copperfield hans farfars bil. Hans farfar hade nämligen spelat numret på sina nummerplåtar på lotto under hela sitt liv. Numret var självklart det samma som vi tidigare hade sagt. Början var 8 18.
Publiken gick upp i extas, jag försökte se imponerad ut. Klappade händerna frenetiskt. Amerikanskt. Copperfield lät mig känna på plåtarna. De var helt kalla och plåtiga. Jag fattade ingenting. Men det är ju inte så mycket jag fattar, tänkte jag. Trolleri finns inte. Eller hur?
Sekunder senare tvingade Copperfield ner mig på knä för att krama en stor metallpåle. Medhjälparna slängde över ett vitt skynke och jag kramade ännu hårdare. Plötsligt kände jag en duns och skynket försvann. Dumt glodde jag rakt ut i publiken som återigen fick fnatt. Efter en titt upp förstod jag varför. Ovanför mig, på metallpålen, stod Copperfield seniors gamla bil. På väg ner för scenen kände jag hur benen fortfarande darrade. Var Copperfield Jesus ändå? Fiskar och bilar är väl på samma nivå...
En kvart senare landade en stor medicinboll för mina fötter. De tretton personerna i publiken som fick en skulle få bli borttrollad på scen. Jag tog upp den innan jag snabbt slängde i väg den igen. Nu fick det vara nog. Jag ville inte försöka se imponerad ut av den där kvacksalvaren igen. I efterhand ångrar jag så klart att jag kastade bort bollen. Det hade varit häftigt att få reda på hur han faktiskt gjorde. Och hur det känns att bli borttrollad.
Jag har aldrig trott så mycket på trolleri som när jag stegade ut från MGM Grand Hotel & Casino den kvällen. Minnet av Copperfields kalla, seniga, hand kommer sent att lämna mig.
Berga Open 2011
Ekot av "rock'n'roll" dånade aldrig i väggarna i Mikes lada i Kumla igår. Den galna, mister all in, värmlänning J-O saknades. Även de klassiska mordhoten från en hofdrickande lappjävel och badbeatshistorier från en glöggfrynt Andy fattades. Men i gengäld dök en massös upp på Berga Open 2011. Hon fick knåda hon.
Ju längre kvällen led och alkoholhalten ökade var det dessutom rätt kul att se alla tafatta raggningsförsök från några av de 55 medverkande pokerspelarna. När vi var 14 spelare kvar kom en ung förmåga rusande in till oss i "finalbordsrummet". Han var uppenbart uppspelt.
- Jag försökte ligga! Jag försökte ligga! Men hon sa att hon var 36! Jag är ju 27! Hon är 36!
Vi förstod aldrig riktigt vad han menade. Om det var en nackdel eller fördel att hon var 36? Inte hann vi fråga heller, för snart var han försvunnen igen för en ny massage för 100 kronor. Jag skulle tro att massösen var en av dem som gick mest plus igår.
Mattias, Optikern och jag gick alla hyfsat långt. Optikern åkte som nummer 14, jag som 12:a och Mattias blev sjua och var den enda i teamet som fick betalt.
Här är vi tre trötta fagbettare, dybban, Optikern och Mattias "Pokerstar", i slutet av turren. Lägg märke till alla bountys jag vunnit under turren. Den stora pokalen fick jag av JM.
När en ovanligt ful ruterfyra behagade visa sitt tryne på rivern innebar det att "Snygg-Stefan" satte sin låga färg och slog ut mig efter att jag synat hans all in med mellanpar och hålstegdrag på floppen. "Snygg-Stefan" fick även min bounty, en stor rosa Vegas-köpt godisklubba med graveringen "Vegasprincess". Jag hoppas han sitter och slickar på den till Sportspegeln ikväll.
För övrigt lyckades JM i sitt konstanta rus vinna ett superweekendpaket till Tallinn. Fem av de utslagna spelarna i turren fick spela en sit&go om priset. Jag tror inte JM kollade på korten ens, men han vann ändå. Det komiska i kråksången är att JM är portad från Estland efter en tidigare Tallinnresa då han i fyllan och villan råkade bombhota planet lite på skoj. Frågan är om vip-generalen Jadbäck kan få de Estländska myndigheterna att ändra uppfattning om vår lille skäggiga, speciella, vän?
Som alltid var det förbaskat skoj att spela i Mikes lada. Det är en fröjd att träffa alla glada, trevliga människor. Den här gången tyckte jag dessutom att motståndet var riktigt bra. Det var många duktiga spelare med. Träffade bland annat bloggaren Koivulainen för första gången. Han drack rödvin direkt ur flaskan och var inte alls så bitter som det hävdats.
Vem som vann vet jag inte, då vi drog hem vid tre på natten och elva spelare kvar. Men jag hoppas att Illvillja gick bra, då vi bytte tio procent i varandra på skoj. Hör av dig om du är skyldig mig några stålar!
Jag vill rikta ett speciellt tack till Mike för att återigen ha stått för ett storartat arrangemang. Samt till Valterego som förvaltade min hemlighet i sin jacka och aldrig skvallrade för big brother...
Edit: Läs mer om och se bilder från Berga Open på "Pokerstars" blogg här.
Ju längre kvällen led och alkoholhalten ökade var det dessutom rätt kul att se alla tafatta raggningsförsök från några av de 55 medverkande pokerspelarna. När vi var 14 spelare kvar kom en ung förmåga rusande in till oss i "finalbordsrummet". Han var uppenbart uppspelt.
- Jag försökte ligga! Jag försökte ligga! Men hon sa att hon var 36! Jag är ju 27! Hon är 36!
Vi förstod aldrig riktigt vad han menade. Om det var en nackdel eller fördel att hon var 36? Inte hann vi fråga heller, för snart var han försvunnen igen för en ny massage för 100 kronor. Jag skulle tro att massösen var en av dem som gick mest plus igår.
Mattias, Optikern och jag gick alla hyfsat långt. Optikern åkte som nummer 14, jag som 12:a och Mattias blev sjua och var den enda i teamet som fick betalt.
Här är vi tre trötta fagbettare, dybban, Optikern och Mattias "Pokerstar", i slutet av turren. Lägg märke till alla bountys jag vunnit under turren. Den stora pokalen fick jag av JM.
När en ovanligt ful ruterfyra behagade visa sitt tryne på rivern innebar det att "Snygg-Stefan" satte sin låga färg och slog ut mig efter att jag synat hans all in med mellanpar och hålstegdrag på floppen. "Snygg-Stefan" fick även min bounty, en stor rosa Vegas-köpt godisklubba med graveringen "Vegasprincess". Jag hoppas han sitter och slickar på den till Sportspegeln ikväll.
För övrigt lyckades JM i sitt konstanta rus vinna ett superweekendpaket till Tallinn. Fem av de utslagna spelarna i turren fick spela en sit&go om priset. Jag tror inte JM kollade på korten ens, men han vann ändå. Det komiska i kråksången är att JM är portad från Estland efter en tidigare Tallinnresa då han i fyllan och villan råkade bombhota planet lite på skoj. Frågan är om vip-generalen Jadbäck kan få de Estländska myndigheterna att ändra uppfattning om vår lille skäggiga, speciella, vän?
Som alltid var det förbaskat skoj att spela i Mikes lada. Det är en fröjd att träffa alla glada, trevliga människor. Den här gången tyckte jag dessutom att motståndet var riktigt bra. Det var många duktiga spelare med. Träffade bland annat bloggaren Koivulainen för första gången. Han drack rödvin direkt ur flaskan och var inte alls så bitter som det hävdats.
Vem som vann vet jag inte, då vi drog hem vid tre på natten och elva spelare kvar. Men jag hoppas att Illvillja gick bra, då vi bytte tio procent i varandra på skoj. Hör av dig om du är skyldig mig några stålar!
Jag vill rikta ett speciellt tack till Mike för att återigen ha stått för ett storartat arrangemang. Samt till Valterego som förvaltade min hemlighet i sin jacka och aldrig skvallrade för big brother...
Edit: Läs mer om och se bilder från Berga Open på "Pokerstars" blogg här.
Liket lever
Jorå, jag lever. Eller just nu är jag väl närmare död än levande då jag inte sovit på 36 timmar. Efter att vårt flyg hem blev försenat ett par dagar är jag nu hemma i gråkalla Sverige igen. Jag älskar Vegas, men jag älskar Sverige också. Om kärleken till Vegas är en sexig nyförälskelse så är den till Sverige mer som till mamma och pappa. Man behöver väl få känna olika typer av kärlek kan jag tänka mig.
Resan har varit klockren. Att vi tvingades stanna ett par dagar till gjorde det bara bättre. Sista dagarna flyttade vi dock från vårt fina rum på Flamingo till ett riktigt dassigt på Imperial Palace. Efter att vi med resväskorna i hand ute på flygplatsen fick reda på att vårt plan var inställt så bad vi taxichaufförn köra oss till ett centralt och billigt hotell. Vi fick det vi bad om. Plus en riktig dörr in till toaletten. Men inte mer.
Priset, 30 dollar natten för ett dubbelrum, gick dock inte att klaga på. Det är ungefär en fjärdedel av vad jag är van vid. Och man hänger ju inte så himla mycket på rummet ändå.
Under resan har jag hunnit med sex pokerturneringar, vilket resulterat i fyra finalbord och ett fint plus. Och ett antal timmat cashgame som även det slutat hyfsat plus. Pokern får alltså ses som godkänd. Det enda jag saknar är en turneringsvinst. Men det sparar jag tills i sommar.
Sen har vi käkat en jädra massa ost och köttbitar, druckit alldeles för mycket whiskey, skrattat åt livet och språkförbistringar (då menar jag mellan norrländska och svenska, inte engelska och svenska) och sett två shower. Showerna får ett eget inlägg senare. Men jag kan väl outa att Dybban har fått göra underverk på scen tillsammans med magikern David Copperfield. Eller Dybban stod väl mest och svettades i sin kotlettfrisyr. Copperfield gjorde jobbet.
Självklart har jag en massa bilder också. Eller Norrländskan har. Jag tycker ju det är så förbaskat jobbigt att fota. Men jag ska kämpa för att Vegas i bilder ska komma upp så småningom.
Nu kan man ju tänka sig att en paus från pokern vore på sin plats efter 16-17 dagar i Vegas. Men nej. Jag får aldrig nog. Jag har börjat inse att jag måste vara allvarligt störd. Roffe ge mig en diagnos du som kan. Redan imorgon drar jag, Optikern och Mattias till Kumla och försvarar Team Fagbets färger i Mikes lada. Det kommer bli euforiskt som vanligt, det är jag säker på.
Och på söndag är det dags för rankingfinalen på Cosmopol i Göteborg. 18 spelare är vi och det ligger drygt 170 000 riksdaler i potten. Vi får väl se om jag är mer levande då. Det är inte så troligt med tanke på lördagens aktiviteter. Men den dagen, den sorgen. Nu blir det en tupplur.
Resan har varit klockren. Att vi tvingades stanna ett par dagar till gjorde det bara bättre. Sista dagarna flyttade vi dock från vårt fina rum på Flamingo till ett riktigt dassigt på Imperial Palace. Efter att vi med resväskorna i hand ute på flygplatsen fick reda på att vårt plan var inställt så bad vi taxichaufförn köra oss till ett centralt och billigt hotell. Vi fick det vi bad om. Plus en riktig dörr in till toaletten. Men inte mer.
Priset, 30 dollar natten för ett dubbelrum, gick dock inte att klaga på. Det är ungefär en fjärdedel av vad jag är van vid. Och man hänger ju inte så himla mycket på rummet ändå.
Under resan har jag hunnit med sex pokerturneringar, vilket resulterat i fyra finalbord och ett fint plus. Och ett antal timmat cashgame som även det slutat hyfsat plus. Pokern får alltså ses som godkänd. Det enda jag saknar är en turneringsvinst. Men det sparar jag tills i sommar.
Sen har vi käkat en jädra massa ost och köttbitar, druckit alldeles för mycket whiskey, skrattat åt livet och språkförbistringar (då menar jag mellan norrländska och svenska, inte engelska och svenska) och sett två shower. Showerna får ett eget inlägg senare. Men jag kan väl outa att Dybban har fått göra underverk på scen tillsammans med magikern David Copperfield. Eller Dybban stod väl mest och svettades i sin kotlettfrisyr. Copperfield gjorde jobbet.
Självklart har jag en massa bilder också. Eller Norrländskan har. Jag tycker ju det är så förbaskat jobbigt att fota. Men jag ska kämpa för att Vegas i bilder ska komma upp så småningom.
Nu kan man ju tänka sig att en paus från pokern vore på sin plats efter 16-17 dagar i Vegas. Men nej. Jag får aldrig nog. Jag har börjat inse att jag måste vara allvarligt störd. Roffe ge mig en diagnos du som kan. Redan imorgon drar jag, Optikern och Mattias till Kumla och försvarar Team Fagbets färger i Mikes lada. Det kommer bli euforiskt som vanligt, det är jag säker på.
Och på söndag är det dags för rankingfinalen på Cosmopol i Göteborg. 18 spelare är vi och det ligger drygt 170 000 riksdaler i potten. Vi får väl se om jag är mer levande då. Det är inte så troligt med tanke på lördagens aktiviteter. Men den dagen, den sorgen. Nu blir det en tupplur.
Vem uppfann luftiga skjutdörrar?
Jag fick en flygande start på Vegasresan. Eller rättare sagt, min mage fick en flygande start.
.
Här ska det in en bild på en amerikansk frukost med ägg, bacon och hela det där köret. (Men jag har inte lyckats föra över den från Norrländskans telefon än) Ni får tänka er synen. Stor tallrik. Äggen variant "sunny side up".
.
En sådan åt vi första morgonen på Flamingo. Man ska ta seden dit man kommer tänkte jag. Det var dumt tänkt. På kvällen kom den. Magsjukan. Jag började spy som man gjorde när man var liten. Ärligt talat har jag nog inte mått så dåligt sen jag var nio-tio bast.
.
Men det var egentligen inte det värsta. Det värsta är de här nymodigheterna som en del hotell börjat lägga sig till med. Jag brukar kunna hantera nymodigheter när det gäller det mesta. Men just toaletter ska banne mig vara konservativt lagda. Vem? VEM??!! Har kommit på att man ska ha en luftig skjutdörr in till toan, så att det känns som om man sitter och gör det mitt i rummet? Det går omöjligt att dölja varken ljud eller stank. Omöjligt.
.
Nu var ju jag helt borta i sinnet när jag låg där inne och lackerade toan. Jag tycker mest synd om Norrländskan som var tvungen att lyssna på eländet. Och Flamingo som skulle vara så sexigt.
.
Efter 30 timmars sömn var jag dock en ny människa igen. Helt återställt. Nyår var riktigt festligt. Vi åt en fin köttbit och gick ut på strippen och kollade på alla galningar. Totalt lär det vara 300 000 människor som kommer till Vegas bara för att fira nyår. Bilder på fyrverkeri kommer. Tekniken som sagt.
.
Pokern då? Jorå. Det har inte blivit så mycket spel än. Men hyfsat plus i cashgame har det blivit. Och igår spelade jag min första turre, 350 dollar deepstack på Venetian. 120 spelare kom till start. Efter tio timmar gick jag in på finalbordet som trea. Tyvärr åkte jag på några riktiga nitar där och slutade femma. Tråkigt, för det var inget vidare motstånd och jag trodde faktiskt jag skulle vinna förstapriset på nästan 11k dollar. Nu fick jag nöja mig med 2,4k dollar. Hängläpp.
.
Nu ska vi dra och köpa biljetter till någon sprakande show. Inte mig emot. Så länge det inte är jag som bjuder på show bakom en luftig skjutdörr så är jag nöjd.
