dybban poker

Sen har jag väldigt svårt att skriva om poker när huvudet fylls upp av andra händelser i världen. Som att små 6-åringar skjuts med maskingevär. 

 

Jag ligger i soffan och debatterar amerikas vapenlagar med mig själv.  

 

Å ena sidan kan jag tänka att det aldrig är vapnen som dödar utan människorna som trycker på avtryckaren. Vill man få tag i ett vapen och skjuta någon så kommer man antagligen lyckas oavsett lagar. 

 

Det är som att skylla på skeden för att man äter sig fet på Princess-tårta. 

- Utan dig hade jag varit smal idag, ditt svin...

 

Men. Självklart är det så att om det finns vapen hemma så är chansen större att de kommer att brukas än om det inte finns. Chansen till olyckor ökar och en psykopat i ett tillstånd av vredesmod tar det han hittar. Det som är närmast. Och där i byrålådan låg morsans Colt...

 

Och i garderoben ett maskingevär. Ännu coolare än Colt. 

 

Jag är övertygad om att striktare vapenlagar skulle rädda många liv där borta i frihetens land. Kan man rädda en 6-åring per år borde det vara värt det. 

 

Men att diskutera vapen och dödsstraff med en del jänkare är som att försöka lära Glasögat på kasinot att det inte alls är större chans för en låg flopp om det kommit fyra höga på raken. Vi lever i olika världar. Ser saker med olika ögon. 

 

Mina borde dock se bättre än de av porslin...

Ramzi Jelassi vann EPT Prag. Satt och railade honom tills batteriet på mobilen dog på CC i natt. 835 000 euro i förstapris. Efter Knivens WPT-vinst på 2,7 miljoner dollar 2004 är det här en av de största svenska turneringsvinsterna genom tiderna. 

 

Men uj vad jag unnar Ramzi denna vinst. En helt skattefri dessutom vilket måste kännas extra trevligt i dessa dagar...

 

Så. GRATTIS!

 

För er som inte sett programmet och vill veta mer om denna yngling så kan ni kolla in när jag flyttade in hos Ramzi i våras. Jag undrar om han fortfarande kommer att använda Medmera-kortet nu? Och vad hade hänt om jag inte tackat nej till hans invit? Jag vågar inte tänka tanken...

 

 

Om rankingfinal och andra nyss spelade finalbord så blir det mer i veckan. Skyller mitt slappa uppdaterande med: det är mycket nu...

Klockan 16.00 drar årets rankingfinal i gång på CC i Göteborg. En trevlig händelse. 18 spelare får slåss om totalt 200k eller nåt sånt. Känns som en fin gratisturre. 

 

Mina insatser under årets turneringar på CC har varit en besvikelse. Jag har inte spelat så mycket under hösten men borde ändå ha lyckats komma betydligt högre upp än en total 13:e plats. I dag får man nämligen marker efter hur många poäng som skrapats ihop. Mats "BLINDSHÖJNING!!!" Iremark kommer alltså få mer än det dubbla i marker mot mig själv "Jag Gulade Ted". Tror han landar på drygt 50k och jag på typ 24k. Vi är ju dock hyfsat djupa så det är med gott självförtroende jag ger mig in i leken. 

 

Leken som för övrigt är en enda stor hyllning till Ted. Alla som någon gång har träffat Ted vid ett pokerbord vet vem det är. För man glömmer honom aldrig. Whiskeyrösten tränger längst in i minnesbalken och stannar där. 

 

I år har ett gäng av oss därför valt att döpa oss till olika Ted-inspirerade nick. 

 

Mats Iremark- BLINDSHÖJNING!!!

- Ted brukar inför varje blindshöjning vråla just så över lokalen för att personalen ska ha koll på vad som händer...

 

Förutom det har vi "Dinner for two" på 16:e plats. Ted brukar alltid dra det skämtet när han får handen 69. 

 

Till sist: 

 

Vem Gulade Ted - Martin Emanuelsson

Jag Gulade Ted - dybban

Vemfanärted - Jens Thorson

 

Kanske uppdaterar jag händelserna här på twitter i eftermiddag. Må bästa Ted vinna!

 

Det är samma visa varje år vid den här tiden. Jag kan inte slita mig från den här Musikhjälpen. Tv:n står på dygnet runt. 

 

Jag vet inte hur mycket rent vatten pengarna de samlar in räcker till, det spelar ingen roll. Jag tycker att själva grejen är fantastisk. Mest för att jag får tillbaka tron på människan. På svenskarna. 

 

Förutom alla lysande artister och intressanta människor som kommer och hälsar på i studion så är min favorit när de intervjuar vanligt folk i telefon. Det finns så himla många fina människor där ute. Det är lätt att glömma det ibland, tyvärr. 

 

Men Musikhjälpen påminner mig. Den har fungerat lite som Julkalendern jag skriver där jag just nu intervjuar 24 olika pokernick på Svenska Spel. Ni hittar dem här. Folk är så himla trevliga! Man vill krama om varenda en och fråga om man får bli deras vän. 

 

Till och med DonRollo gjorde ett positivt intryck. Blev smått chockad över hans sammetslena röst och trevliga sätt. Det är nästan lite irriterande att man inte får gå och vara lite irriterad på någon längre... 

 

Nä, idag känns det som att man vill ligga med hela världen. Till och med en man som heter Lasse, som dagens pokerkrönika handlar om. 

 

Fick dessutom en sida länkad till mig av en pokerkille. Gå in här. Där kan du skänka en 50-lapp till Musikhjälpen och samtidigt visa att vi pokerspelare inte bara är en egocentrisk cancersvults på samhällskroppen som pastor Gren skulle uttryckt det. Pengarna går till arbetet att ge barn i slummen rent vatten. 

 

750 spänn har vi samlat ihop hittills. Det borde gå att få upp den summan med några kronor. Med tanke på hur fina alla människor är idag! 

Man läser. Tar till sig. Vaknar upp. Och några dagar senare är man tillbaka i slummern. Samma lunk. Tills någon skriver något några månader senare. Då vaknar man igen. För några dagar...

 

Därför kan skrifterna om spelberoende aldrig bli för många. Aldrig komma med för korta intervall. 

 

Jag ska erkänna att det är lätt att bli avtrubbad. Genom åren har jag träffat så många människor som uppvisar samma symptom. De är slavar under spelet. Något i deras puls gör att de inte kommer att stänga av datorn eller lämna kasinot innan alla pengarna brunnit. 

 

Och det kanske är sant det de säger? Alla som lever på spel har någon slags missbruksgen inom sig. Jag har en; det måste jag ha. Kanske klarar jag bara av att hålla tillbaka den lite oftare än andra? 

 

Men jag har också haft de där kvällarna. Vilken pokerspelare har inte haft det? Då hjärnan säger en sak: "Sluta nu, du spelar inte bra. Du är inte i balans. Fortsätter du spela så kommer du bara förlora ännu mer." Och pulsen, reptilblodet svarar något annat: "JAG SKA VINNA TILLBAKA.HÅLL KÄFTEN!" 

 

Lugn som en nattvard utanpå. Eldig som helvetet där inne. De där kvällarna slutar nästan aldrig bra...

 

Även om summorna det spelas om inom pokern generellt har stangerat de senaste åren, främst på cashgame på nätet, så är det fortfarande mycket pengar det spelas för. 

 

För en pokerspelare som jag själv är det som att svära i kyrkan. Pokerbolagen och kasinon vill inte ta i det med tång. Men jag vet att jag är nära sanningen när jag säger: 

 

- För en hobbyspelare utan bankrulle är det nästintill en omöjlighet att "överleva", behålla plusset, under en längre tid inom pokern. 

 

I dag krävs det förutom ett stort pokerkunnande även en hel del pengar i ryggen för att kunna slå variansen och leva på poker. Få har det. Och i dag är det givetvis allt svårare att skrapa ihop den där grunden. 

 

Som när jag grindat turneringar på CC. Under en period i år spelade jag varje måndag (500kr rebuy) och onsdag (2200 kr Second Chance där man kan använda sin second chance till att göra en addon). Priset per vecka för dessa turrar landade i snitt på 2600+4200= 7800kr. På en månad hamnar vi på hisnande 31 200kr. Jag sprang ruggigt kallt under några månader. Det kändes inte som att jag vann en flipp och blev utdragen på de mest löjeväckande sätt. På två månader hade jag knappt en cash och hade ett minus på typ 50k. Springer man samtidigt lite kallt på cashgame, 10k back på en kväll är ju standard i denna sjuka värld, då kan det bli läskigt. 

 

Ett sådant minus är ju helt omöjligt att klara av som vanlig hobbyspelare, om man nu inte har en VD-lön att falla tillbaka på eller ärvt sin excentriska mångmiljonär till mormor.  

 

Alla förstår nog värdet i att ha en stadig bankrulle då. Och då pratar jag inte om 100k. Det är pengar som, med lite oflyt, kan vara borta på några månader om man spelar på normala live-nivåer. Har man inte tillräckligt med deg bakom kommer man förr eller senare hamna i en tillräckligt djup svacka för att gula. Även som en "vinnande" pokerspelare kommer du till sist att knäckas av variansen. Variansen är så dödlig...

 

Ändå har jag sett så många spelare som jag vet är just hobbyspelare komma tillbaka vecka efter vecka utan att vinna. Jag funderar på hur de har råd. Och det enda jag kommer fram till är: de har nog inte råd...

 

Bland pokerspelare i dag är respekten för pengar inte stor. I alla fall vill man gärna att andra ska tro att man är pojken med guldbyxorna som aldrig behöver bry sig om några tusenlappar hit eller dit. Det är fortfarande coolt att spela högt på nätet, även om man kanske egentligen skulle tjäna mer pengar på lägre, enklare nivåer. 

 

Min senaste pokerkrönika handlar om den ständiga kukmätartävlingen som pågår bland oss. Det finns inga ord för vad jag tycker om pokerspelare som ska utmana varandra på highstakes heads-up i chatten trots att det är uppenbart att rullen inte finns där. Min senaste pokerkrönika handlar om Ikaros. Om att flyga för nära solen. 

 

Så vad ska man göra åt problemet? För det första tror jag det är viktigt att inte skämmas för att erkänna att man kanske är på gränsen själv. Att inte lura sig själv att tro att man har alltid har koll. För det finns knappt någon inom denna bransch som alltid har den där brinnande pulsen under kontroll.  

 

Spelmissbruket är så mycket mer utbrett än vad det någonsin talas om. Det finns bland oss alla: highstakes, lowstakes, hobbyspelare, yrkesspelare. 

 

Låt oss ta hand om varandra lite. Låt oss se varandra. För vi kan inte lita på att något spelbolag elle stat gör det åt oss. 

 

Låt oss fila bort skammen som ligger som en blöt järnfilt över att kallas beroende eller missbrukare. Det kommer sannolikt göra att allt fler vågar prata om det - vågar söka hjälp. 

 

För vi är alla människor som faller i olika fällor i livet. Det är det människor gör. Vi faller. Om och om igen faller vi. Skillnaden är att vissa får hjälp att ta sig upp igen. Andra inte...

 

Jag hoppas att jag aldrig blir tillräckligt avtrubbad för att glömma det.