dybban poker

Min lillebror är 22 år och har aldrig haft någon arbetsgivare. Mormor börjar bli orolig nu. Hur ska det gå för lill-pöjken? 

Men bara för att lillebror inte har haft någon arbetsgivare så betyder inte det att han inte har något jobb. I ett par år har han nu titulerat sig "världens bästa heads-up spelare". Han livnär sig på poker. 

Han är sin egen chef och gör som han vill. Hela tiden. 

Jag försöker alltid förklara för folk att det är så mycket svårare än man kan tro att leva på poker. Det är mer jobb än någon kan föreställa sig och det är framför allt ingen lek. Livet är tufft där ute! Bara några få procent av alla pokerspelare är tillräckligt duktiga, hängivna och disciplinerade för att kunna leva på det. 

Som rockstjärnan Dregen sa när jag nyligen hälsade på honom inför nya avsnittet av Dybban flyttar in. 

- En grej med att jag jobbat så hårt är min totala superrädsla för att jobba. 

Dregen har heller inte haft någon arbetsgivare. Förutom någon dag som 17-årig grusskyfflande vaktmästare i Forserum. Då han insåg att han aldrig mer tänker ta ett jobb där han tar order från någon annan. 

Dregen vägrar räta in sig i leden. Han gör det han tycker är roligt, lever som musiker och skapar sig frihet. Men det är en frihet som han måste slita för. Den kommer inte av sig själv. 

Jag gillar att referera Dregens citat om arbete när jag ska beskriva en pokerspelares liv. För jag tycker att det stämmer rätt bra överens med hur vi har det. 

I lillbrorsans fall innebär det att han sover tills han vaknar. Och spenderar dagarna med att försöka få ner en liten vit boll i ett hål på så få slag som möjligt. Då ser det inte så betungande ut, förutom när han tårögd missar en halvmetersputt. Men är det inte så vi pokerspelare också gärna vill att utomstående ska se på oss? 

Som glidare, som hittat en glipa i den tunga verkligheten, en fristad, en utopi få är förunnade att besöka. Genier som inte gör mer än nödvändigt för så mycket pengar som möjligt. Som lever livets glada dagar och spenderar dem efter behag. 

Robin Colbin sa så här om livet som pokerproffs i en härlig intervju med Erik Rosenberg för ett tag sedan: 

- Många gillar hela livsstilen, att man kan göra lite som man vill. Jag tror väl att det kanske är lite skadligt för framtiden att leva så här. Vi lever ett väldigt avslappnat liv, och det kan nog bli en rejäl chock när man kommer ut i arbetslivet i den riktiga världen. 

När golfspelet är över och solen fått duka under för mörkret så sätter sig lillebror för att plugga/spela poker. Han jobbar när ingen ser. Han jagar om natten. När polarna sover. 

Antalet timmar han lägger ner på pokern är omöjligt att svara på. Men han jobbar lika mycket som vilken annan knegare som helst. Det gör säkert Robin Colbin också. Så varför säger han då att han lever ett avslappnat liv när han sliter som alla andra? 

Dregen har svaret. 

- Mina polare skrattar åt mig när jag säger att jag är rädd för att behöva jobba. De säger att jag jobbar ju mycket mer än vad de gör. Och det gör jag nog. Men det känns inte riktigt som ett jobb när man tycker att det är så roligt…

Kanske är det så att många pokerspelare underskattar sin arbetsinsats och har svårt att förmedla de betungande delarna i sin livsstil för att de har kul när de jobbar? Och framför allt kan jobba när och var de vill. 

Livet som pokerproffs och rockstjärna har många likheter. Turnerandet och grindandet kan vara riktigt hårt. För någon som inte brinner för spelet eller musiken så hade det varit svårt att orka göra 200 spelningar på ett år. Eller nöta timmar av turneringar varje dag utan en stor cash på tre veckor. 

En pokerspelares frihet kommer inte heller av sig själv. Men Robin Colbin har definitivt rätt i att många av dagens pokerproffs säkerligen skulle få en rejäl chock av att komma ut i det verkliga arbetslivet. 

Just därför kan de nog, precis som Dregen, tänka sig att jobba dubbelt så hårt för att slippa. Den totala superrädslan för att jobba kan vara den bästa motivation som finns...