EMOP Barcelona om någon timma...
Sitter just nu på ett 28-gradigt pooltak och blickar ut över Barcelona. Om några timmar ska jag spela EMOP (European Masters of Poker), dag 1a. I sista stund valde jag att byta speldag till i dag. Jag kan helt enkelt inte hålla mig. Längtar för mycket. Till att få sätta på mig matchtröjan. Till att få kliva in på kasinot och känna pulsen av turneringsdag. Till en första blick av motståndarna. Till att få kalla dem åsnor i tanken. Till att få leka med markerna. Bygga pyramider. Till att stoppa en hörlur i vänsterörat och falla in i pokertrans. Till första vunna potten. Till första bluffen som går hem. Till den där readen som är så briljant att bordet häpnar när jag tar synen. Till känslan av att allt är under kontroll. Till att få floata med en hålpipa och sätta draget. Och få betalt.
Det är egentligen lika kul att "spela kort" i Mikes lilla lada utanför Kumla. Tjusningen med poker är dock att man får uppleva så otroligt många olika mijlöer. Ombyte förnöjer. Men ombyte förnöjer extra i städer som Barcelona. På ett soligt pooltak, med den där pirrande längtan i bröstet.
Nu gäller det bara att hålla sig i från oturen. Framför allt se till att minska på situationerna där man riskerar otur. Jag börjar med att ta upp mobilen ur badbyxorna...
Edit: Som vanligt är internet i de här u-länderna nere i sydeuropa under all kritik. Hastigheten påminner om 1997. Så det tar ungefär en timma att ladda upp en bild för tillfället. Därför får de vänta lite.
Edit 2: Skägget plaskar i poolen som om han var åtta år och aldrig fått bada utan flytväst tidigare.
Mot Barcelona med en viking!
Till denna resa tvingas min kära Norrländska dock kasta in handduken på grund av studier. I hennes frånvaro har jag valt en annan skönhet att dela mitt dubbelrum. När alla andra sviker vet jag att denna viking aldrig tackar nej till en rolig helg. Jag kallar honom Skägget. Egentligen heter han Robin. En gång i tiden, under vår tid på högskolan, delade vi på hans etta i Jönköping. De nätterna glömmer jag aldrig. Nätpoker, öl och musik var stöttepelarna. Vi tog dagen som den kom, käkade ärtsoppa på tub och levde ett rätt igenom bekymmerslöst liv. Nu ska vi göra det samma i Barcelona. Minus ärtsoppan. Det vankas tapas och paella i världsklass.
Som sagt. Vacker. På insidan. Och ansiktshår att dö för. Mitt blivande resesällskap.
Kollade upp hotellet först i dag. H10 Marina Barcelona. Det såg riktigt fint ut på bilderna. 500 meter från havet. Takterass med pool. Centralt. Kan inte bli mycket bättre. Här ska lapas öl ur sugrör.
Jag går in i turnering dag 1B på fredag. Så får vi se hur det går den här gången. Jag har lärt mig att inte ha för stora förhoppningar. Det går som det går, och det blir som det blir. Man kan inte göra mer än sitt bästa, som mamma brukar säga. Men det vore fint att dryga ut kassan med ett par hundratusen nu när jag ändå ska köpa möbler till nya lyan...
Om nätet är ok på hotellet, ska jag försöka vara duktig med uppdateringarna. Men innan jag vinkar adjö, vill jag minnas förra årets EMOP i Barcelona. En fullkomligt fantastisk resa tillsammans med Mattias "Pokerstar" och Andy.
Då träffade jag på en speciell medelålders man. Det var lördag och han ägnade sig, som brukligt, åt sitt stora lördagsnöje. Att vandra runt "som gud skapade oss" i centrala Barcelona. Med endast ett armbandsur på kroppen promenerade han ogenerat upp och ner för La Rambla.
Av någon anledning, antagligen ett vad som kan skyllas på överkonsumtionen av Sangria, hade jag ett packe röda rosor i armarna som jag ivrigt delade ut. (Mattias "Pokerstar" är en mästare på att sätta mig i obekväma situationer.) Efter en trevlig pratstund med Naken-Janne stoppade spanjoren rosen mellan tänderna och vandrade, rumpan bar, i väg. Kort efter detta blev det olagligt att gå naken offentligt i Spanien. Detta kan därför vara en av de sista bilderna tagna på detta tvivelaktiga lördagsnöje. På bilden skapade dybban och spanska Naken-Janne historia!
Det härliga med de här pokerresorna är att ingen blir den andra lik. Den här lär inte bli något undantag. Nu ska spanjackerna få smaka på svensk viking. Hola!
Är du också tagen av pesten?
När vi andra runt middagsbordet är inne i en diskussion väljer han att låta sina argument förbli outalade. Han lägger ned sin röst och smyger upp telefonen när han tror att ingen ser. Som för att skriva ett viktigt SMS.
På jobbet går han på toaletten mer frekvent än vanligt. Han har ständigt telefonen till hands i byxfickan, istället för lämnad i jackan. Tankspritt formulerar han ord med läpparna som inte har någon som helst förankring till verkligheten han befinner sig i. Blicken är ofta riktad ut i tomma intet.
Min bästa kompis Optikern har betett sig mycket märkligt den senaste tiden. Har han en älskarinna, har han blivit sinnessjuk, ett allmänt vrak? Nej då. Optikern är bara en av många som svepts med av pesten. En pest som, likt en löpeld, sprider sig över landet. Den heter Wordfeud. Alla med en i-phone och ett någorlunda mediavant liv har säkerligen hört talas om det nya ordspelet.
Det går ut på att man utmanar sina kompisar på något slags Alfapet i mobilen. Ett ord i taget. Samla så mycket poäng som möjligt. Spöa polaren. Visa att du är bäst. För ordspel är väl det ultimata sättet att visa sin allmänbildning och intelligens? Just nu spelar Optikern åtta matcher samtidigt. Så vid varje ledig stund gäller det att replikera polarna med ett ord. Helst ett svårt ord med en massa x och q. De ger många poäng.
Men Optikern är inte ensam om att ha blivit drabbad av denna fluga. Överallt finns de pestsmittade. Medelålders kvinnor här på tidning springer runt och raggar nya Wordfeud-kompisar. Och går antagligen lite oftare på toaletten än vanligt. Måste tänka ord. Helst meningslösa x-ord. Xylofon är bra. Massa poäng.
Att "bo i mobilen" kan bli ett samhällsproblem. Vi kommer snart inte ha tid för något annat än vad som finns i vår i-phone. Vårda relationer, laga mat, följa nyheterna. Glöm det. Måste tänka ord. Snart ökar skilsmässostatistiken ytterligare.
"Olof kunde inte ens steka pannkakor åt barnen utan att lägga ord. Först hällde han på smeten. Sen la han ett ord. Sen vände han pannkakan och la ett ord till. Sen lyfte han pannkakan till tallriken och la ett ord till innan han hällde på smeten för nästa pannkaka. Det var som att bo med en zombie."
Jag har alltid blivit retad för min inkompetens när det gäller tekniska ting. Jag har till exempel aldrig lyckats ladda ned ett spel till mobilen. Ibland kan även tillkortakommanden komma till nytta. Och rädda en från pesten.
Kollega med gudfadern
Därför känns det i dag som en stor ära att få bli bloggkollega med självaste Dan Glimne på Aftonbladets Superblogg. Det känns skönt att få lite rutin, kunskap och genuin kärlek till kortspel att luta sig emot.
Dybban vann INTE en miljon i dag heller...
I Varberg finns det två konkurrerande lokaltidningar. Häromdagen såg deras rubriker ut så här. (Se bild) Tolkningsfråga, svarar chefredaktörerna.
Jag vet inte vem som hade rätt och fel av de två tidningarna. Men jag är inget fan av icke-nyheter. "Antalet självmord har INTE ökat i Varberg." "Slottet brann INTE upp i natt". "Dybban vann INTE något WSOP-armband". Ok. Gött. Då vet jag vad som INTE har hänt...
I går vann mitt älskade Höreda division 6 i fotboll genom en stabil 5-0 seger mot Österkorsberga. Jag sköt ett stenhårt volleyskott som fick nätet att stå som Optikerns "lille vän" när han tänker på Linda Bengtzing. Vackert som konst, enligt eget tycke (Inte Optikerns "lille vän", utan mitt mål alltså). Plus 50 i målskillnad och 12 poäng ner till tvåan med två omgångar kvar. Det kändes som vi kunde fira med gott samvete i går. Det gjorde vi också. Eksjö Stadshotell fick smaka kaka. Jag vaknade hemma i soffan med en mosbricka över magen idag. Och ett halvtittat avsnitt av WSOP Main Event. Jag måste bli bättre på efterfester...
I kväll ska jag INTE laga en trerätters, bada i mitt badkar eller springa en mil. Däremot blir det avslappnad söndagsgrind. Jag ser redan morgondagens vassa rubriker lysa i neon på Hallands Nyheter. "Dybban vann INTE..."
Om livet som pokerspelare
- My name is Mike. Crazy Mike.
Det är en vanlig kväll på Casino Cosmopol i Göteborg. En vanlig arbetskväll. Jag må stödja monopolets lakejer. Men a man's gotta do what a man's gotta do. Om man ska livnära sig på live-poker och vill bo i Sverige finns det inte mycket annat att ta sig till än att spela där spelet finns. Även om jag inser att jag skjuter mig själv i foten, så förstår jag samtidigt inte hur jag ska överleva på annat sätt. Bjuda in polarna på homegames? Jag sitter i en rävsax. En rävsax av guld visserligen, men likväl en fälla.
Ringa taxi i regnet. Svara på frågor, alltid samma frågor, om poker från taxichauffören. Hälsa på vakterna vid kasinot med ett leende (bra att ha med sig om man är rund under fötterna någon gång och vill bli insläppt). Hänga av sig jackan. Förvara nummerlappen i rätt ficka. Möta ljudet av rouletthjulen. Blunda för idiotin vid roulettehjulen. Hämta ut deponeringen i kassan. Köpa en te med honung. Äntligen redo för pokerborden.
En 500-rebuy turnering står på schemat. 40-50 pers sluter upp. Som vanligt är det högt till tak under rebuyperioden. Min persiska vän till vänster har en egen filosofi.
- Jag lägger inga ess under rebuy.
Jag synar en all in med ett par vackra damer. Min vän till vänster väljer att göra det samma som tredje man och viker stolt upp A2. Ace on river smiskar upp både QQ och 99 i brygga.
- Dubbel rebuy tack!
Det är fint sällskap vid borden ikväll. Så väl pappa Olof och sonen Jens Thorson är på plats. Även gamla ETP-vinnare som Mats Iremark och diverse duktiga grinders. Crazy Mikes markerstapel står dock fortfarande utan härförare.
Vad som förhöjer de här kvällarna är att man aldrig vet vilka man får träffa, vad som kommer att diskuteras vid borden, om man får några nya vänner? Denna kväll blir osedvanligt trevlig. Jag får diskutera Jan Guillou med Ralf. Vi kommer fram till att vi båda gillar gubben.
- Han sparkar aldrig nedåt, säger Ralf.
- En fin egenskap, svarar jag.
- Sen kan han ju så mycket också. Guillou har svar på allt. Han är lite som Iremark, men Guillou har rätt oftare, konstaterar Ralf. Vi skrattar.
Får QQ igen. Nu ska det väl ändå dubblas!? Lyckas få in markerna. Min persiska vän synar inte med A2 denna gång, utan KK. Dem lägger han inte heller under rebuy.
- Dubbel rebuy tack!
Återköpsperioden är äntligen slut. 1,5 timma katastrof. Trots ett par rebuys ligger jag riktigt pyrt till. Som tur är har flera gått lite sämre. Totalt gjordes nästan 150 rebuys. Sehr gut.
Så kliver han in i handlingen. Mike. Med nya stora brillor från Wasa Optik. Feta ringar. En liten guldtacka över korten. Och sin karismatiska dansade ko. Den färgstarka damen på stolen bredvid vill leka med kossan. Det får hon så klart.
– Hade du inga leksaker som barn?
Rebuyperioden blev billig för Mike. Han gör istället en dubbel rebuy och addon. Det gör att vi har ungefär lika mycket marker. Suckarnas suck. Men det är nu det börjar.
Med blinds 150/300+ante höjer jag till 800 på cut off med Q9 i spader. Min persiska vän synar på knappen och Mike tar synen i big blind. Flopp K 5 8 med två ruter. En bra flopp att contbeta på. Men dessa två herrar är båda synglada, och det skulle kosta en för stor del av min stack att beta, få syn, och behöva ge upp, så jag checkar efter Mike och så gör även knappen. Turn 10 i spader. Mike checkar igen. Ok, jag avskriver honom från handen. Och jag är hundra på att knappen hade betat kungen på flopp. Så nu är potten min. Skjuter 1700 med hålpipan. Knappen viker snabbt. Men Mike synar! River blank 6. Mike leder ut med 2k, en tredjedel av potten. Förra gången han gjorde något liknande hade han tredjepar. Nu kan han möjligtvis ha en 10:a. Med endast 8k kvar i stacken höjer jag till 6k, vilket i princip sätter Mike all in. Han kvider. Börjar diskutera högt. Till sist viker han. Och visar en kung! Det kan bli rätt även om man läser handen fel...
Många spelare har dock en förmåga att syna nästan vad som helst fram till river. När de sedan blir varse om att hålpipan inte satt, tvåparet aldrig blev något tvåpar, eller A-hög kanske inte är så starkt ändå, är det betydligt lättare att få bort dem med en stor riverbet.
Resan fortsätter. Får lära mig receptet på en nyttig proteinchock av Lilja bestående av keso och mosat ägg. Den ska jag testa någon gång när jag nu behöver en proteinchock. Förresten, när behöver man en proteinchock? Om man nu inte bygger muskler. Något jag avstår så länge tjejen säger sig vilja ha mig ändå.
Med 66 höjer jag till 1800 UTG, blinds 400/800+100. Alla foldar fram till Lilja i big blind. Flopp 10 9 4 med två spader. Hon donkbetar 2k. Den medelduktiga CC-spelaren har nästan aldrig något nötigt när de leder ut ur position. Här kan hon sitta med två överkort och inte vill bli utspelad på flopp. Kanske en A9:a. Troligast ett drag. Jag borde nog höja i detta läge, men jag har aldrig spelat mot den här tjejen förut, så jag väljer att ta det säkra före det osäkra. Syn. River ruter 8. Lilja fortsätter att beta ut, denna gång drygt 4k. Jag har 25k kvar i stacken. Allt i mig skriker "höj!". Men något gör att jag i stället ger upp kampen. Lilja visar 75 spader för färgdrag och turnat stegdrag. WP dybbansopa!
Mike är fortfarande kvar i matchen. På sedvanligt manér pratar han nästan konstant.
- Jag har jobbat som skogshuggare i Sahara.
- Men där finns väl ingen skog, replikerar någon.
- Nä, inte nu längre...
Göteborgshumorn kan man dö för. Och kanske av.
En gång vann han en megapott på 20k euro under ett cashgame i Österrike. Vinsthanden 75 tatuerade Mike in på armen. Den får vi se ibland. Varför han kallas crazy vet jag dock inte. Förutom när han får 75, som han givetvis måste spela, är han rätt tight. Kanske fick han smeknamnet på samma sätt som storväxta "Lille John" i Robin Hood? Typ.
Det börjar dra i hop sig till finalbord och jag har bytt bord. Hankar mig fram så gott det går. Iremark på knappen vill att jag (på bb) och han endast får kolla på ett kort nästa hand om det är foldat fram till honom. Jag är för dumsnäll för att tacka nej. Vi har båda runt 25-30 bb. Jag vet att Iremark kommer att höja med vilken hand som helst och bestämmer mig därför för att gå all in med ett A eller en K. Fisk-Mats höjer som väntat och jag viker upp en 8:a. Måste vika. Iremark visar en dam. Jag tittar på mitt andra kort som är en kung. Iremarks andra kort är ännu en dam och han slänger med ett stön sin monsterhand i mucken.
- Tur att jag inte vek upp kungen först...
Höjer för andra rundan på raken på en ung herres big blind. Och för andra rundan på raken lägger han sig.
- Varför ska alla ta mina blinds för?
- Men det är väl klart att alla handlar i den billigaste affären, säger Iremark.
Vi skrattar. Igen.
Finalbord. Det tuffar på. Kommer inte i håg hur jag fick marker. Men folk åker ut på löpande band. Pappa Thorson lämnar oss som fyra efter en missad resteal med K8. Chippie på knappen synar blixt med AK. Vad göra liksom? Med tre kvar känner jag mig rätt trygg. Bestämmer mig för dominera. Leka hem. Men det blir inte alltid som man bestämmer. Viker upp AK, monster på tre pers, och får in markerna. Chipleadern, med mest röta i fiskekörka, synar med AA. Och jag får snällt knalla hem. Visserligen en halv månadslön rikare, men ändå lätt besviken.
Mike har dock fått gå hem för längesen. Trots sin nya taktik. Kanske borde han sitta ut någon timma till nästa gång. Då kan han ju klara sig ännu längre. Eller också väljer han att inte spela alls, då kan han definitivt inte åka ut. Fast då skulle jag sakna den där dansande kon.
Vid pokerborden får man vara annorlunda. Det är mer än ok. Om 20 år, när jag gör något helt annat än spelar poker, kommer jag minnas den här tiden med värme. Minnas människorna, orginalen, som lyste upp mina kvällar. Man kan tydligen ha en hel del glädje av att skjuta sig själv i foten. Jag vet bara inte om jag ska ha dåligt samvete för det...
Deponera pengarna. Köpa med sig en räkmacka till frukost. Kämpa emot frestelsen att sätta en lök på rött. Ännu en gång blunda för alla förtappade själar som med avdomnad puls fastnat vid hjulet. Hitta nummerlappen som aldrig ligger kvar i samma ficka som man stoppade ned den i. Säga god natt till vakterna. Vinka in en taxi. Svara på samma frågor. "Vann du nåt?" "- Nej, det gick åt pipan. Crazy-Mike ägde mig med en klassisk 75:a. Så, har bara 120 spänn kvar nu. Räcker det hem eller?"
Sommaren 2011
Jag brukar mäta livet i somrar. Nu har ännu en glidit som sand genom fingrarna. Vart tog den vägen? Jag har ju inte hunnit med någonting. Eller? Jo, faktiskt. Ändå. När jag av en händelse kollade igenom bilderna i mobilen i dag insåg jag att sommaren 2011 kommer bli ihågkommen som en sommar av rang.
En bildkavalkad. 
Vi startade sommaren med gänget i 24hPoker och en EMOP i Bulgarien. Varmt och gott. Brände mig en del, i vanlig ordning. Rev ut mig under andra dagen i Main Event efter en fembetsbluff all in pre med Q8. Drömmer fortfarande mardrömmar om israelen som synade mig med 55. Nätterna var extas. Rummen inrökta. Den lyxiga spaanordningen i hotellets källare stod i kontrast med bordellen tvärs över gatan. Dregen hade en magnifik mustasch. Han och Anders S Nilsson sponsrade Norrländskans resa med givmilda donationer under de nattliga cashgamesen.
Från Sunny Beach till dess motsats. Norrland. Lugnet, naturen och vilan. Vi tog husbilen, och åkte 30 mil enkel resa, för att spela Sveriges största bilbingo. Inga vinster, men väl en upplevelse rikare. 
Väl hemma i Småland lyckades herr Optiker få med mig på en runda moderatbandy. Jag har inte psyke för denna sport. När Optikern, på något sätt, lyckas få bollen framåt är jag nöjd om draget från min luftsving lyackas blåsa bollen av peggen. Jag står dock stolt och vägrar klä upp mig för att "idrotta". Sen får knösarna med sina röda Lacoste-tröjor, pullovers, golfbilar och spikskor säga vad de vill. Dagens outfit bestod av en grå t-shirt, svarta fotbollsshorts och ett par gympadojor. Detta ackompanjeras av ett par stilrena solglasögon från Wasa Optik. Jag åt upp slutresultatet, så hur rundan slutade kan ingen någonsin bevisa...
Mot den gröna ön. Ännu ett land att skriva av på måste-åka-till-någon-gång-innan-man-dör-eller-tappar-vettet-listan. EMOP på Irland var en fantastisk resa. Jag fick bo på ett slott, rida på ett Lejon, lära mig uppskatta Guinness och fick träffa människor som bjöd på oneliners att bära med sig livet ut. Skål Nicklas! I Main Event blev jag utdragen av en 6 outare på rivern, all in flopp, i en stor stor pott under sista timman dag 1. Men lyckades vinna det 2-dagars sidoeventen för 450 euro, och vann för första gången något annat än pengar i pokerturre. Snälla Tommy, som jag delade vinsten med, gav mig kristallvasen som ska få en hedersplats hemma hos familjen dybban. (Jäger visade ännu en gång att han är en jäkel på att hoppa in i bild från olika vinklar. Nästan gång kommer han nog uppifrån taket.) 
Sen har jag jobbat en del med skrivandet också. Främst har jag fått besöka en jädra massa roliga konserter och tillställningar. Förutom Morrissey under Hultsfredsfestivalen var det rätt mäktigt att se the Arks avskedsturné under Stadsfesten i Eksjö. Fick dessutom vara med om gåshudskänslan att bevittna hela spektaklet från scengolvet. För första gången i livet förstod jag nog varför man väljer att bli artist. Att få kärlek från 10 000 personer samtidigt är rätt mäktigt. Jag försökte stjäla lite, och det kändes som jag gjorde det. 
Och så tillbaka till nuet. Stefan Liv kommer också alltid vara en del av den här sommaren. De som har besökt Jönköping den senaste veckan förstår hur stor han var. I lördags fyllde man hela Kinnarps Arena (7000-8000 människor) i en minnesceremoni. Antal ljus som har tänds utanför arenan är tusen och åter tusen. Jag kan inte peka ut någon annan idrottsman i Sverige som hade blivit hyllad på samma sätt. Det dör människor varje dag, jag vet. Men det är mäktigt att vara med om en sådan här händelse, där ett helt folk berörs och omfamnar varandra i en stor gemensam kram.
Någon klok människa sa en gång att glädje inte är värt någonting om man inte har någon att dela den med. Jag tycker att det är rätt kul att uppleva saker, även om jag gör det själv. Men denna sommar har jag fått äran att ha världens bästa res- och upplevelse-sällskap vid min sida. Tack för det fina Norrländska. Ser fram emot fler somrar som glider genom våra fingrar.
Gud kan inte dö i Jönköping
Vi bodde på samma gata. Jag brukade möta honom när han spatserade med barnvagnen. Han hade en speciell sävlig stil, med ett ständigt leende på läpparna. Sympatisk. Omöjlig att tycka illa om, till skillnad från några av de andra dryga hockeyspelarna, som envisades med att stöta på min flickvän ute på krogen. Ibland önskade jag, i smyg, att jag fick leva hans liv. I bibelbältet Jönköping är hockey också religion. Kinnarps arena är templet. HV71 består av små jesusar. Men det finns bara en gud. Stefan Liv.
Som liten blev han bortadopterad och fick komma från Polen till Sverige. Själv har Liv berättat att han vill ha "hur många barn som helst". Han fick två pojkar.
Inte så lång tid innan min farfar dog sa han:
- Jag skulle kunna dö lycklig nu. Jag har uppnått allt jag kunnat drömma om i mitt liv.
Då var han ändå bara något över 60. Men han förstod att det inte går att dö mer än lycklig. Det skulle inte vara synd om honom om han gjorde det. Däremot skulle det vara synd om oss som blev kvar och skulle sakna.
Några månader senare dog han i en hjärtattack. Lycklig.
Stefan Liv var i en annan situation. Han ville se sina barn växa upp. Han ville älska några gånger till med sin fru. Han hade mer att uppnå än sina OS- , VM- och SM-guld.
Vi brukar klaga på våra hockeyspelare som inte vill vara med i VM. Vi kallar dem för lata divor som inte ställer upp för sitt land. I våras tackade Liv nej till hockey-VM. Han sa till Pär Mårts att han skulle umgås med sina barn. Det känns inte så divigt längre. Stefan Liv ville vara med dem som betydde mest. De där man vill krama om när något hemskt händer. I efterhand var det ett beslut mer värt än alla guld i världen.
Jag tror, att när Stefan Liv klev på JAK-42D igår gjorde han det som en lycklig man. Hela hans personlighet skrek ju det. Men det är synd om oss som blev kvar och saknar.
Om 100 år hänger tröja #1 fortfarande i taket på Kinnarps arena. Och målvakten har säkert en fin staty någonstans. Minnet om hur älskad denna man var i Jönköping kommer alltid finnas kvar. Stefan Liv dog inte i går. Gud kan inte dö.
Herman och Harry har mycket att vara stolta över. Och de vet att pappa valde dem före hockey-VM...
Historien om ett lag
IFK bestod av ett gäng amatörer. Spelarna jobbade som elektriker, snickare och kockar. I finalmotståndarna Hamburg var alla fullblodsproffs. Glenn Hysén berättar.
- De visste om att det kom ett gäng amatörer som var rörmockare. Det var jäkligt mycket underskattning.
Redan innan matchen hade Hamburgarna tryckt upp vimplar med texten "Hamburg Mästare i UEFA-CUPEN 1982". Tyskarnas tränare tyckte det var bra att alla svenska spelare var friska.
- Då har de inget att skylla på efteråt...
Men IFK krossade och vann med 3-0. En av svensk fotbolls största bedrifter i historien. Det "moderna" Sverige kommer, sannolikt, aldrig att nå samma framgångar när det gäller klubbfotboll som detta "arbetarlag".
IFK Göteborg årgång 1982. Samma år kom dybban till världen...
Dokumentären skildrar också spelarnas levnadsöden. Jag har alltid älskat Torbjörn Nilsson. Inte mindre nu. Hans proffssejourer var aldrig långvariga. Sin sista varade två år i Tyskland. Han gjorde 26 mål under två säsonger, men längtade hem för mycket till Göteborg för att stanna kvar och dra in de stora pengarna.
- Livet handlar inte om att bli ekonomiskt oberonde. Det handlar om att hålla på med saker i sitt liv med passion. Det tror jag livet handlar om...
Men landslaget är ju ändå helt ok, ibland. Och i kväll möter vi San Marino. Hörde att motståndarna inte ens är heltidsproffs. Nästan alla har andra jobb vid sidan om. De är lärare och gymägare. Haha. Äntligen ska det bli en enkel seger. Tippar på 6-0. Jag har redan tryckt upp vimplar...
Superweekend
Superweekend avgjordes på CC i helgen. Första fem timmarna satt jag på ett rätt enkelt bord. Men fick för farao ingenting att jobba med. Och när jag väl lagt mig till med en bra image, som jag tänkte dra nytta av, så var det dags att byta bord. Självklart hamnade jag på ett semipro-bord med typ fyra helproffs, bland annat Mats Iremark.
Får 22 på big blind. En ung piercad svensk höjer upp till 1800 (blinds 400/800+ante). En duktig spelare, som på något sätt lyckas se lika nervös ut varje gång han är i en hand, vare sig han har bra eller dåligt, synar i mittpos. Floppen kommer J96 med två spader. Jag är beredd att ge upp potten och checkar. Men mina motspelare checkar också. Turn 6. Intressant. Ett bra kort för mig, då ingen lär ha förbättrat sin hand. Jag betar halvpott. Ursprungshöjare viker, men den nervöse synar. River blank fyra. Inga drag sitter. Jag checkar. Och min motspelare betar snabbt ut en rätt tung bet. Jag är inte nöjd, men en blixtfold får han då inte. Vad ska han ha liksom? Ett missat drag? Kanske hade han betat flopp med ett drag dock. Ett mellanpar eller en nia? Varför skulle han då beta så hårt på river? Ett slowspelat set? Nej, då hade han aldrig checkat flopp. En konstig knekt? Nej, samma sak som med ett set. En sexa? Det mest troliga bland det otroliga. När man har grymt svårt att sätta sin motspelare på en hand så är det något lurt, och då är det mer än ibland rätt att syna. Så jag synar. Den nervöse slänger snabbt fram 44 för rivrad kåk. Visst, jag låg efter hela vägen, men hade säkerligen inte fått betala river om han inte träffat. Surt sa räven.
Lyckas gnata mig tillbaka genom att vinna två coinflips med JJ och AK. En gång i livet, tänkte jag då. Med en helt ok stack på 50k Blinds (500/1000+ante) viker jag upp en vacker AKs. En norrman i rosa skjorta, som druckit fyra flaskor vitt vin under kvällen, höjer till 3500 i tidig position. Bordet lägger fram till mig. Norrmannen har typ 25-30k bakom, så jag gör en stor höjning som i princip ställer honom all in. Han gnyr ett tag, innan han säger att jag MÅSTE ha ett lågt par. Sen går han all in med KQo. En dam på turn. Tillbaka i nedförsbacke. Men lyckas snart dubbla med AQ mot A10. Tänka sig. Många liv på samma kväll.
När jag på hijack ännu en gång på kort tid fladdrar fram en AQ känns det bra. Har drygt 40k i stacken och höjer till 4k, blinds 800/1600. Iremark trebetar på knappen till 11k och alla lägger. Tillbaka till mig. Det är ett av mina enklaste beslut under hela kvällen. Jag har hans range krossad, i princip är AQ nöt. I detta läge, då Iremark har en stor stack, trebetar han mig med vääldigt många händer då jag har en perfekt stack att sätta press på. Jag hade dessutom varit rätt vek mot trebets tidigare. Jag ställer således. Blixtsyn av Iremark med AK. Ute 40 minuter innan första dagens slut. Lite snöpligt.
Don Rollo, du är fri att pissa på mitt spel nu...
Moralpanik
Kan man semestra på Kuba utan att sympatisera med kommunismen? Mer än självklart. Inte ens om man finner sig gilla folket, stämningen eller de låga priserna på rom behöver man i samma andetag försvara kommunismen. Inte en chans.
Är man automatiskt drogliberal för att man besöker Amsterdam? Nej. Bara för att det finns caféer som serverar knark betyder inte det att man röker på själv. Eller tycker det är ok att dessa caféer finns.
Sen nyheten om att SM ska spelas i Riga har moralpaniken spridit sig bland vissa pokerspelare. Tydligen ska det ligga en strippklubb vägg i vägg till kasinot. Och. Det finns bilder på lättklädda tjejer inne på killtoan. Herregud. Ett sånt SM kan man ju inte stödja. Då är man automatiskt en kvinnoförnedrande mansgris. Eller?
Samtidigt är det ingen som klagar över att VM spelas i Vegas. Stan som har flest inneboende strippor i hela världen. Stan där prostitution är ett av de vanligaste sätten att försörja sig. Stan där man garanterat, allltid, har en lättklädd kvinna någonstans i närheten. Men Vegas är ju Vegas. Klart man måste åka dit om det nu spelas VM.
Men vad är då skillnaden med att SM spelas i Riga, bredvid en strippklubb?
De som tycker att de pokerspelare som åker till Riga också stödjer en kvinnoförnedrande kultur tycker jag ska tänka om. Själv åker jag till Riga för att jag älskar att spela poker, och träffa nya (påklädda) människor. Dessutom är det, ur sina bästa vinklar, en vacker stad.
Jag tror att alla människor, även pokerspelare, har möjligheten att göra egna val. Bara för att något finns tillgängligt, i detta fall en strippklubb, så betyder väl inte det att vi lämnar våra moraliska principer hemma? De som gillar att gå på strippklubb kan göra det även i Göteborg, Stockholm, och snart till och med i en liten hednisk by utanför Eksjö.
Jag önskar ofta att pokern kunde slita sig loss från alla klyschor, som de storbystade tjejerna som kommer in med pengar på silverbrickor när ett finalbord når heads up. Men vi får inte glömma att klyschorna inte är det samma som spelet poker.
Ibland tycker nykterister som gillar att dansa att det är värt att gå till en bar för att svänga på rumpan. Bara för att det är så himla kul. Att dansa. Det behöver inte vara mer invecklat än så.
Valproblematik...
Flyttdags innebär även en chans att bli av med en massa bråte som inte behöves. Framför allt ser jag fram emot att rensa ur garderoben. I princip använder jag bara en femtedel av de kläder jag förvarar där. Åtminstone regelbundet. Egentligen borde jag alltså kunna kasta ut 80 procent av innehållet. Eller?
Nä, det funkar inte riktigt så. Den där vita Filippa K-koftan, som jag använt en gång sen jag köpte den för snart två år sedan, kan ju faktiskt komma till användning någon varm sommardag. I rätt sammanhang till rätt accessoarer kan den vara snygg. Dessutom gick tröjan på över tusen spänn. Ska jag slänga i väg tusen spänn?
Och de sjutton par jeans som ligger i garderoben. Vissa köpta i New York för att det var så himla billigt. Exakt likadana Levis-brallor kostar det tredubbla hemma. Jag har dock lärt mig att allt som inte används har det betalats ett överpris för. Fast jag känner ju på mig att de där blåjeansen kommer åka på en vacker dag. En vacker, vacker dag...
Sen har vi cowboyskjortan med silverränder inköpt 2004. Vilka minnen. Den hade jag mycket kul med. Bar den stolt vid varje festtillfälle under mina glansdagar som student i Chicago. Tjejerna älskade den. Fick jag för mig. Hur ska jag kunna skiljas från den?
Då har vi inte ens kommit till skorna. Alla halvutslitna gympadojjor. Lite för fina för att slänga va? Man kan ju ha dem som strandskor i värsta fall...
Och de gamla urtvättade kalsongerna med hål i. Dumt att göra sig av med. De kan användas när man tränar. Samma sak med gamla t-shirts. Dumt att slänga. Kan man ha i skogen. När man fiskar. Eller på gyttjebrottning.
När jag var liten hade jag ett par jeans. Det fanns inte så mycket att välja på. Om jag bara kunde få tummen ur och ge bort allt jag inte använder i garderoben skulle jag kanske kunna få någon pöjk, någonstans i världen, att få lite mer att välja på. Kanske glädjen att kunna välja hela kläder.
Inte för att det inte räckte med ett par jeans, de behövde ju ändå aldrig tvättas. Ibland är det bara känslan att kunna få välja, om man vill, som är det viktiga. Och det är väl just det som är problemet i mitt fall...
