Ses vi ikväll?

Jag har många mindre smickrande kvaliteter. Det har de flesta. Tyvärr fokuserar vi alldeles för ofta på vad vi är dåliga på, i stället för sakerna vi kan briljera med.

 

Duktiga lärare, tränare och chefer har vett att fokusera på våra personliga toppar, inte våra brister. Varför ska man öva på något som man ändå aldrig kommer att bli särskilt bra på, något som är tråkigt? Jag tror istället det är bättre att få utveckla det man redan är skicklig på. Man växer som människa när man får känna sig duktig. Och då blir precis allt mycket roligare.

 

Jag har till exempel aldrig lärt mig att nicka i fotboll. Jag drar liksom in huvudet som en sköldpadda och blir in de facto kortare när jag ska hoppa upp och trycka till bollen. Det bottnar säkerligen i en rädsla att få ont. Därför skiter jag helt enkelt i att nicka. Det är inte min grej. Fotboll ska spelas med fötterna.

 

Anledningen till att jag kom att tänka på detta är att jag i dag kom på en bra egenskap hos mig själv. Jag är visserligen lat, men jag har en sjujädra arbetsmoral. Med min bakgrund som lokaljournalist har denna arbetsmoral varit av yttersta vikt. Den grundar sig i att varje jobb ska göras med bravur. Om jag så skriver om Märthas konstiga svampar i trädgården, Bosses prisbelönta pelargoner eller ett brutalt dubbelmord, så ska det göras med en personlig touch och intressant vinkel. Märtha kanske bara får vara med i tidningen en gång i livet. Då ska hon banne mig få vara stolt över artikeln hon ska sätta upp på kylskåpet.

 

I dag är jag nöjesredaktör, men samma sak  kan appliceras här. Om jag så intervjuar världsartister eller lokala kyrkokörer så ska det göras med samma hjärta.

 

Och jag är likadan när det gäller mitt pokerspel. Om det så är turneringar för tiotusentals kronor, eller ett homegame för en hundralapp, så vill jag alltid göra mitt bästa. Jag vill inte hävda att jag går över lik för att vinna, men ett par tår trampar jag gärna på.

 

Så i kväll när det är dags för en bountyturre på dybban, för fem euro, så kommer jag göra allt för att krossa. Jag har till och med lovat att bjuda den som slår ut mig på valfri pizza, inklusive dryck. Förutom bounty på mig ligger det 500 euro addat i potten för garanterat övervärde.

 

Så jag hoppas att vi ses ikväll 19.00 på 24h. Läs mer om turren här på poker.se.

 

(Den som inte klarar av att lista ut lösenordsrebusen behöver inte känna sig dum. Jag fattade ingenting, så snälla Veronica på 24h fick förklara allt för mig. Ni som har samma problem kan maila mig på simon_lindell@hotmail.com, så ska jag komma med några ledtrådar.)


Det var på ögat...

Han hade bara ett öga och jag fruktade för mitt liv. Genom åren hade han säkerligen samlat flera dödsrunor på sitt samvete. Han var mycket gammal, men hade ändå inte lärt sig att hantera sitt mordvapen till fullo. Jag var dock tvungen att lita på hans yrkeskunskaper. Ingen annan taxichaufför fanns att tillgå. Och jag tänkte inte missa festen.

Jag spelade förvånansvärt lite poker i Portugal. Efter mitt urtåg från mainevent så blev det bara ett par timmar cashgame och en enda sit&go. Jag hade dock spelat mer om det inte varit så lång kö hela tiden. På 2-3 timmar gjorde jag nästan 10k sek. Enbart på att motståndet var undermåligt. En av mina svenska kompisar, Daniel från Göteborg, gick in med 400 euro på ett 2/5-bord och plussade runt 6000 euro, typ 55000kr på en kväll. Så egentligen borde jag ha spelat mer. Men en ny del av världen och alla intressanta människor lockade för mycket för att köa bort timmarna.

Fredagsnatten gick åt till kalas. Då var det the Grande Finale med stor fest. Festen låg dock tjugo minuters bilfärd bort på en av Lissabons fräckaste klubbar. Det var under denna resa jag och Norrländskan bad för våra liv. Taxichauffören, som var runt 75-80 bast, ägde bara ett öga och det såg ut att lida av gråstarr. Han måste ha kunnat vägen utantill för gamgubben körde som en onykter biltjuv. 130 km i kurvorna var inga konstigheter. Blinkers hade han aldrig hört talas om. Varför ska man blinka när man lika gärna kan tuta? Men. Vi kom fram. Priske Gud.

Knäsvaga, stapplade vi in på klubben och stegade direkt in till den uppdukade spritbuffén. Sen fanns det ingen väg tillbaka.


Dregen visade hur ett par partybrillor ska se ut. Hade Optikern varit på plats hade han säkerligen hävdat att det inte är senaste mode. Men ett par brillor som man kan dricka whiskey&cola ur kan väl aldrig vara fel?

Ja, vi slutar med bilder där. Jag får skylla på en kass kamera. Eller så var det vi som inte riktigt funkade på bild...

Hur som helst. Jag glömmer aldrig den gamla mannen med ett öga. Men så här i efterhand var det värt lite dödsförakt. För vi kom tydligen hem oskadda också, efter en grymt trevlig kväll med roliga, nya bekantskaper.
.....................................................................................................................................

För övrigt har många varit väldigt snälla mot mig. Var bland annat med i toppen på två listor denna vecka. Det har nog aldrig hänt förut, och kommer nog aldrig hända igen. Men tack Rosjon och Pokerlistings. Och alla andra som kommit med lyckönskningar.

Rapport

Var är den berömda "dybbanturen" när man behöver den? Det blev ingen storcash i EMOP. Jag valde att följa min bästa hand för dagen, AK, in i döden. På en kunghög bräda med för mycket marker i potten var det bara att trycka in keramiken, blunda och knäppa händerna. Tyvärr hade en medelålders portugis övertygat mer med sin bön då han hittade set på floppen.
.
Men jag är inte bitter. Sanningen att säga var det inte så mycket jag hade kunnat göra annorlunda någon gång under turren. Ibland vill det sig bara inte, sådan är pokern.
.
Efter mitt urtåg hängde jag och min vackra följeslagerska med teamet. Det är ett underbart gäng som jag tycker mycket om. Alla är öppna och hjärtliga. I 24h tar man inte i hand, man kramas, som chefen Niclas säger.
.
Pokertarmen gjorde dock att vi gav oss på sidoeventet för 200 euro. Där hamnade jag på dödens bord, tillsammans med Annelie. Jag började starkt, men slaskade långsamt bort mina marker och åkte rättvist ut med huvudet före.
.
Kände på cashgamet någon timma och hittade rätt bra värde på de lägsta borden som innebar 2/5 euro. Självklart var jag tvungen att börja trebeta de synglada gamla portugiserna och praktiskt taget gav bort pengar till en början. Det ordnade dock upp sig efterhand och jag kunde gå ifrån bordet med ett litet plus på några hundringar.

Under tiden höll Annelie sig kvar i sidoeventet och är vidare till dag 2. En mycket stolt pojkvän ska alltså stå och hänga vid railen idag. Eventuellt ska jag försöka lura gamgubbarna på pengar på cashgamet också. Och ikväll är det kalas. Fest med stort F. På återseende.


I hetluften med en bock i handen

Jag begär inte mycket av livet. Kall öl, 23 grader i luften, sol, utsikten av ett öppet hav och en vacker blondin vid min sida. Det är allt jag behöver. Och ta mig tusan, Gud är extra god idag.
.


Jag fick en lite konstig blick av min bättre hälft när jag valde den lokala ölen "Super Bock". Jag försökte förklara att den valdes för smaken och inte för att namnet har något med min personlighet att göra.
.
Att jag om mindre än två timmar ska spela poker i EMOP Lissabon är en extra krydda som jag inte gärna vill vara utan heller. Vi får se om korten är på min sida idag. De var det inte under min senaste EMOP-turre i Barcelona då jag förlorade halva stacken redan i andra handen med KK mot 1010. Om jag vinner mycket pengar har jag lovat att bjuda Optikern med respektive till Vegas i sommar. Om jag inte vinner så blir det något mindre exklusivt, som att bila till Vimmerby.
.
För övrigt sover vi i en säng som är typ fyra meter bred. Jag känner mig som en bortskämd Farao när jag ligger och vräker ut mig. Man skulle utan problem kunna kalla det en åttapersoners-säng.
.
Nu blir det dusch, mat och taxi till Venue Casino Estoril för dag 1b. De som vill följa turren kan göra det här. På återseende.


Vill du också spela i ett proffsteam?

Ett proffsteam är ju precis vad det låter. Ett team. Alltså ska man vara flera stycken. I dag känns det lite som dagen innan man ska börja i en ny skolklass eller på ett nytt jobb. Pirret i magen är det samma.

Imorgon får jag träffa mina färska kamrater i 24hPoker, på plats i Lissabon. Den enda jag känner till i gänget sedan tidigare är den lilla hårdingen Dregen. Jag har hört att han dricker Fernet, man ska tydligen göra det som rockstar. Det är ju en jädra tur att Optikern är optiker och inte målar sig med kajal och bär bandana längre. För rockstars får inte spy över bardisken efter att ha imundigat det svarta fotogenet, kallat Fernet...

Men. 24h har en ny grej på gång. Teamet är inte intakt ännu. Just nu pågår en tävling där man kan vinna en plats i laget. Vem som helst kan vinna. Till och med du. Fyra platser står till förfogande. Som Team Pro får man åka runt med oss och spela alla EMOP-turrar i sommar, i Sunny Beach, Dublin och Barcelona. Inköp, hotell och resor ingår. Och självklart får man behålla alla prispengar.

Ni som tycker att detta låter intressant kan läsa vidare här. Jag kan i alla fall lova att vi kommer att ha grymt skoj. Eller rättare sagt, jag kan lova att jag ska ha det...

Pass, p-piller och pesetas är packade. Prit finns på plats. Men den ska jag hålla mig ifrån så gott jag kan till en början, för jag tänker casha djupt i EMOP. Hörs snart igen.

Från en dröm till en annan

Som ung hade jag ett enda mål. Jag ville bli fotbollsproffs. Vill man bara något tillräckligt mycket så blir det så, trodde jag. Det var fel.

Som 15-åring fick jag för första gången plats i startelvan i Eksjös A-lag. Det var en tidig omgång i svenska cupen och motståndarna var division 2-laget Myresjö IF. Nerverna satt utanpå kroppen när tränaren berättade att jag skulle börja på topp. Efter taktiksnacket tog han mig åt sidan för lite peptalk. Han avslutade med orden:
- Och så sitter en talangscout från Allsvenska Örgryte på läktaren för att kolla på dig Simon.

Örgryte var, och är, mitt stora favoritlag i fotboll. Att veta att deras scout skulle bevaka mig var gigantiskt. Han kunde lika gärna representerat Barcelona. När jag snörde på mig mina svart Puma King, kletade in vaderna i tigerbalsam och vandrade ut på anrika Ränneborg trodde jag att min dröm i princip redan var verklighet. Jag var på väg att bli proffs.

Matchen gick dock åt pipan. Vi spelade i fyran och hade så klart svårt mot ett meriterat motstånd. Jag fick käka gräs ett par gånger när deras tvåmetersbackar gav mig några tryckare. En nick som smekte ribban var det enda jag presterade. Vi förlorade med uddamålet.

Jag väntade i veckor på det där samtalet som skulle öppna dörren för min dröm. Men Örgryte hörde aldrig av sig. I dag lirar jag i division 6, mest för att hålla kärlekshandtagen i schack.


En dröm fick punka...

I dag drömmer jag andra drömmar. Som att få chansen att representera ett proffsteam i poker. Och spela större turneringar ute i Europa. Örgyte ringde aldrig. Men det gjorde 24h Poker. För några dagar sedan tog vi i hand på att jag ska hänga med och spela EMOP-serien i sommar som Team Pro. Det kommer att bli fantastiskt kul!

Redan på onsdag drar jag iväg till Lissabon för min första turre. Det är dessutom en spännande stad som jag aldrig besökt tidigare. Jag lovar att hålla bloggen het under min långhelg. Uppdateringar om poker och allt däremellan ska ske. Och jag hoppas kanske få träffa några av er där nere?

Vill man bara något tillräckligt mycket så blir det så, trodde jag. Kanske hade jag inte så fel ändå...


...och en annan tog fart. Med start, här, i Lissabon.

Kom till insikt, med ketchup i mungipan

Jag insåg det igår efter en tallrik spaghetti med köttfärsås. Varför jag aldrig försökt kravla mig upp på stegen och spela om mer pengar vid pokerborden. Varför jag har spelat på samma nivåer de senaste åren. Jag insåg det igår, med lite ketchup i mungipan.

Man kan inte äta sig mer än mätt. Man kan inte mer än att må bra.

Jag älskar spaghetti med köttfärssås. Och det är inte särskilt dyrt att laga till. Jag har råd att äta speghetti med köttfärssås varje dag i resten av mitt liv om jag så vill. De som går upp i nivå, och gör det bra, kan köpa sig en hel restaurang. Men de blir inte mer mätta för det. Jag och mångmiljonärerna blir exakt lika mätta. Är det inte fantastiskt?

Så varför ska jag gå upp i nivå? Jag lever exakt det liv jag vill leva. Åker på ett par resor ibland, äter det jag vill äta och arbetar med det jag vill. Varför skulle jag riskera det? Ibland kan man inte begära mer av livet än en hemmalagad tallrik spaghetti med köttfärsås. Det får mig att må bra. Och bättre än så kan man inte må.


Mumsfillibabba!

Speltips Melodifestivalen

Jag fick ett mess från Optikern i kväll. "Har tippat Linda Bengtzing sist till 4,5 gånger pengarna. Dubbel glädje om den går in". Av någon anledning har brillormen eldat upp ett uppriktigt hat gentemot Linda. Jag har ingen aning om varför. Ibland är det svårt att förstå vad som försigår i den mannens huvud. Och nu kommer jag göra honom ännu mer irriterad på henne. Efter att ha sett genrepet ikväll tror jag inte att Bengtzing får toppa sin gula kycklingklänning med en dumstrut. Sistaplatsen tar Brolle hand om. Jag nickade till minst tre gånger under hans uppträdande.

Jag ska försöka ta upp jakten med Ken när det gäller tips inför Melodifestivalen. Här kommer några givna spel inför morgondagens final. Lustigt nog kommer de flesta spel från SvS, som för stunden har de bästa oddsen när det gäller Melodifestivalen.

1. 1.50 Moniker kommer topp 3. (SvS)
- Det KAN inte misslyckas. Moniker är helt unik i startfältet och kommer inte att glömmas bort. Given topp 3.

2. 1.55 Linda Bengtzing får fler poäng än Brolle. (Ladbrokes)
- Linda Bengtzing är inte bra. Men hon går på något sätt hem i stugorna. Värmlänningar och annat löst folk lär älska henne. Och sanningen att säga var hon en av de artister som bäst fick i gång publiken i ett fullsatt Globen igårkväll. Hon har dessutom en såndär låt som brukar funka i Melodifestivalen. (Tonartshöjningar och annat äckligt). Men framförallt kommer Brolle floppa. Han har ett tråkigt framträdande (står själv på scen och vickar på höfterna, som en Elviskopia i Vegas) och kommer inte ha så mycket nytta av att han är en hunk, då både Danny och Saade lockar fler brudröster.

3. 2,65 Brolle kommer sist.
- Som sagt...

4. 2.40 Nicke Borg får fler poäng än Swingfly. (SvS)
- Jag gillar egentligen Swingfly, men jag tycker att det är ett för bra odds för att släppa. Borg är den enda i sin genre och kommer säkerligen locka en hel del röster då han fungerar som antimateria mot det glittriga schlagertjofräset.

5. 3.00 Saade/Moniker topp två oavsett ordning. (SvS)
- Jag hoppas innerligt att vi slipper Saade som vinnare. Men det är svårt att se någon artist hota det här paret i toppen.

Har ni några bättre tips, eller kanske till och med tycker att jag har fel, så hojta. Jag är inte sämre än att jag kan ändra mig. Lycka till!

En femhunka i näven

Jag åkte hem till farsgubben i går för att lämna över en femhunka i näven. Hans pris för att ha bantat ner sin kropp med en tiondel till 78 kilo. En imponerande bedrift. Slängde med en gedigen boken om Whiskey av bara farten. Så imponerad var jag.

Den gamla pastorn är en spännande man. När jag var barn gjorde han om kyrkan till en pingisklubb. Jag tog med mig polarna flera gånger i veckan för att försöka spöa honom. Men framför korset förlorade han aldrig. Jag fick vara nöjd med ett par bollar då och då. Så mycket för att vända andra kinden till. Ungen skulle banne mig inte spöa honom i pingis. Genom åren har jag fortsatt att förlora de flesta tävlingar mot gamgubben. Och nu vann han alltså ytterligare en match, med vårat viktvad. Fast jag spöade honom i badminton förrförra veckan. Men med min överlägsna fysik vore det en skam om jag inte lyckades med det. Farsan lyckas ju knappt lyfta fötterna från marken. Att få se en hoppsmasch från honom är lika troligt som att jag klarar av en frivolt på stående fot.

Hur som helst kan jag nog tacka honom för min tävlingsinstinkt och pokerintresse. Han var själv en hejare på schack i sin ungdom. En "sport" som jag aldrig fastnat för. Det finns ju inga pengar att tjäna. Dessutom måste man tänka hela tiden....

I dag har jag intervjuat Nicke Borg i Stockholm. Det är alltid lika komiskt när hårda heltatuerade rockers bara är två äpplen höga. Den där "farliga" attityden kommer liksom av sig. Ungefär som med hans kollega Dregen. Men han är bara ett äpple hög. Hur som helst tippar han sig själv högt upp på lördag. Jag tror Nicke klarar topp fyra.

Ska jag vara helt ärlig hoppas jag på att the Moniker vinner. Tippade honom till 60 gånger pengarna innan "Andra chansen". Nu står han i typ fyra gånger. En hyfsad investering, som kan bli en bra slant för billig peng.

De som är intresserade kan kanske få lite inside om dagsform i helgen. Kommer att bevaka genrepen och kvällstidningsgeggan bakom scen.

Ikväll ska jag kämpa för att hålla mig ifrån Krukan och vara en trevlig middagskamrat...


Från luftpistoler till Melodifestivalen

Jag har fortfarande inte riktigt återhämtat mig från helgen i Värmland. 48 timmar med Lapproffe, J-O, Andy och Mattias tog på krafterna. Ändå hann vi inte göra speciellt mycket. Jag missade till exempel att använda min nya diktafon och intervjua Lapproffe. Men något åt upp tiden. Allt rann iväg.

Tiden spenderades på poker, samtal och dryck. Samt luftpistolsskytte. Jag vann en luftpsitol i ett av partierna. En av Lapproffes gamla ryska. Det var så mycket bättre än pengar. Jag blev frälst direkt och sprang titt som tätt ut för att skjuta tomma ölburkar. Här finns en bild på mig med handen på avtryckaren. Och här har Lapproffe skrivit om när döden klev in i min blick.

Tack bör riktas till J-O som bjöd på mat, rum och skådespel, samt enormt trevliga Hogge som öppnade sin dörr och dukade upp en magnifik räkfrossa. Såna här människor finns inte. Tror man. Men mänskligheten kan faktiskt överraska positivt ibland.

Trots att vi spelade mycket poker, i form av både grytor och cashgame, så pratade vi inte så mycket poker. Det känns fantastiskt att få prata verkliga samtal. Om det så handlar om Gud, fiske, kärlek eller AIK. Ok, det sista kändes kanske inte så fantastiskt att prata om. Och framför allt inte att se på tv. Mattias är banne mig inte riktigt klok när det gäller det där laget. För varje mål ringer han sin farsa och pratar igenom läget. Varje gång AIK har pucken i anfallszon flyger han upp ur soffan, vevar med armarna och dansar regndans. Jag förstår inte hur man kan älska ett lag så mycket. Om det inte heter Örgryte IS förstås...

Nu vänder jag blad och packar väskorna för en långhelg i Stockholm. Jag har fått i uppdrag av min blaska att bevaka Melodifestivalen i Globen. Att umgås med högdjuren i pressrummet är inget jag ser fram emot. Men en man måste göra det som ska göras. Just nu försöker jag fundera ut hur jag ska lägga upp taktiken. Hur gör man bra journalistik av en sån här grej egentligen?

Förhoppningsvis hinner jag med en sväng på kasinot också. Pokern ligger där i bakhuvudet vad jag än gör, och var jag än befinner mig. Ibland känns den nästan som en skizofren inre röst.
- Du vet att du hänger i samma stad som ett kasino va?
- Jo.
- Ska du inte spela spelet du älskar?
- Jo...
De senaste månaderna har den där rösten varit väldigt lönsam. Så jag fortsätter att lyssna på den ett tag till.

Avslutningsvis vill jag bara ställa en fråga till er från Stockholm. Får man bära luftpistol på öppen gata där? Jag vet nämligen inte om jag kan lämna min nya ryska vän ensam hemma...

Ett gott skratt med djävulstema

Kakorna stod på bordet. Kaffekopparna var fyllda till bredden. Det vankades gamla minnen på VHS. Det kändes som en ynnest att få ta del av hennes barndom. Filmerna kanske kunde få mig att lära känna henne och hennes nära lite bättre. 

Filmkvällen delades av hennes far, mor och bror. Och rivstartade med julen 1990. Åh, vilka tider. Hennes syrra höll på att skita ner sig när tomten knackade på dörren.
- Haha, DU är rädd för tomt'n! fick femåringen i ansiktet.
Själv försökte jag erinra mig tiden då det faktiskt var roligare att få än att ge. Varje julklapp var en egen resa, och kvantitet gick alltid före kvalité. Familjen skrattade åt interna skämt. Jag fascinerades av möblemanget alá 90-tal, och funderade på om våra barn skulle bli lika söta som hon var.

Kvällen puttrade vidare och VHS:en visade filmer från skidspåret 1991. Snoriga, men rätt söta, lintottar stakade sig fram som om det inte fanns någon morgondag.
- Titta på mig! Titta på mig!
Så där gör inte vuxna. När man når en viss ålder vågar man inte skrika "se mig!" längre. Det är då man går med i Big Brother, eller skriver en blogg...

Efter någon timma började det höras lite suckar och stön från far, som ville gå vidare med kvällen och spela nätpoker. Men hon hade fått någon sentimental knäpp och ville se mer.
- Bara en till. Vi kan väl se "fiske från Grundsele" också?
Far hade aldrig kunnat säga nej till den bedjande blicken, och kunde det inte heller nu. Ett filmklipp till fick det bli. Och tur var väl det, för det filmklippet glömmer jag aldrig.

Hon stoppade snabbt  in bandet i den gigantiska gamla VHS:en. Där satt vi, med varsin mazarin i näven, och väntade på bottennapp och eventuell fiskelycka. Istället infann sig några sekunders chocktillstånd i rummet, när en stönande kvinna blev hårt påsatt bakifrån av en man målad till djävul. Jag frös till is. Glodde hårt på tv:n och djävulen som fortsatte sin kamp. Vågade inte ta in några andra sinnesstämningar i rummet.

När hennes farsa till sist började asgarva lade jag en lättad suck. Först då förstod jag att det inte var ett "hemmabygge". Det hade varit svårt att se föräldrarna i ögonen efter det. Man vill inte se svärmor i den ställningen.

Efter hetsiga diskussioner och tunga anklagelser var familjen rörande överens om att brodern stod bakom denna skändelse av ett svensk kulturminne. Han nekade dock kategoriskt. Det är än idag höjt i dunkel vem som "av misstag" spelade över fisketuren med en gammal film från tv1000, som "råkade" lappa ihop med en efterföljande djävuls-porrfilm.

Hon såg i alla fall lite besviken ut när hennes stora harr hade byts ut mot två ännu större sillisar. Men det skrattet som jag skrattade då var ett av mina bästa någonsin. Och jag kom nog familjen lite närmare...

När det är motigt i livet har jag några specialare att ta fram, några gamla goda skratt. Det här är ett av dem.

 


Feberyrsel, Optikerspya och turrevinst.

Jag ligger här i soffan som ett ihopvikt kolli. Febern äter mig innifrån och snoret har täppt igen alla luftvägar. Veckoslutet har tydligen tagit ut sin rätt. Men det var det värt. Helgen blev en minnesvärd grindsession på Cosmopol.

Feberyrseln började sätta sig på huvudet redan under lördagens 1000kr-turre.
- Vilken spritsort är bästa medicinen? frågade jag det gamla gardet vid bordet.
- Gammeldansk och fernet.

Det var inte det svar jag ville ha. Gammeldansk smakar skit och fernet har jag fortfarande men av sen Optikern bjöd mig på en "jäger" på en nattklubb för många herrans år sedan. Det var banne mig ingen jäger, utan ren fotogen kallad fernet. Kräkreflexen började att jobba direkt och det tog tre, fyra sväljningar innan jag fick ner eländet i magsäcken.  Jag fick dock min mentala revanch när Optikern, för något år sedan, smakade sin egen medicin. 130 kilo finne vid namn Hannu tvingade honom då att svepa en sexa fernet på Eksjö Stadshotell. Optiken spydde rakt över disken, och flög iväg som en skållad katt mot toaletterna för att slippa betala de 500 kronorna i spyböter. Ett fint minne.

Med denna sidohistoria ville jag bara förklara min avsky gentemot fernet och varför jag valde att lyssna på andra örat när drycken kom på tal som medicin. Egentligen hade jag redan bestämt mig för whisky, och ville bara ha medhåll från de andra att det var ett lämpligt alternativ. Nu fick jag istället skäll för att jag ställde frågan när jag redan hade bestämt mig för vad jag tänkte dricka.

Hur som helst, febersvettningarna höll jag i schack med hjälp av isen i drinkarna, och trevliga samtal med bordsgrannarna. Själva spelet är inte så mycket att säga om. Turren hade 64 deltagare och vi började med 10k. När anten börjar ticka på efter några timmar gäller det att höja tempot, i bästa Gus Hansen-stil. Det brukar ligga väldigt mycket i potten preflopp så den som vågar vara mest aggressiv tjänar stort på sitt mod.

Jag kämpade på så gott jag kunde och lyckades med tur och skicklighet ta mig till finalbordet där en go göteborgare ägde cirka 80 procent av alla markerna. På något sätt lurade jag till mig det mesta av hans marker och vann sedan hela spektaklet. Det var första Cosmopol-turren för året, så det var skönt att öppna starkt. Det kanske kan bli en rankingfinal i år igen?

Framför allt känns det bra att vara i klonkform när jag i helgen åker till Värmland för ett besök i J-O:s, mer känd som Rock'n'roll, hem. Där kommer jag att sammanstråla med Lapproffe, Mattias "Pokerstar", Andy, och vad jag hört, även Dilba. Det låter som om det kan bli en minnesvärd helg, med mycket poker, och sinnessjuka konversationer.

Förhoppningsvis kan jag komma hem med tillräckligt material för att plita ner en liten intervju med Lappjäveln. Det skulle nog bli intressant läsning, både för dem som älskar honom, och de som älskar att hata honom. 

Nu ska jag käka tabletter och tycka synd om mig själv. Som det febersjuka kolli jag är.

RSS 2.0