dybban poker

Lapproffe har de senaste dagarna portätterat oss i Team Fagbet Pro. Jag tycker bilderna är klockrena, förutom att jag är i förd klänning på båda mästerverken. Men det kanske är dags att byta klädstil nu till lite mer Di Leva-style?


Från vänster, Lapproffe, Valterego, Optikern, Andy, dybban, framför, Mr Wonderbaum, i toaletten, "Långben".


Lapproffe, Mr Wonderbaum, Optikern, dybban, Andy. Bakom Andy, utanför bild, Valterego.

Här kan ni även läsa anekdoterna runt bilderna. Intressant fakta som detta:

"Chefen, Mr Wonderbaum, är för övrigt den enda av manligt kön(?) som kan kuta omkring med bakvända stringtrosor, utan att vare sig uppröra förskolefröknar eller deras galonklädda små skitungar."

Farsan brukar gå in på sitt kontor på kvällarna och säga att han ska jobba. Det är alltid något "viktigt" som måste bli klart till nästa dag. Ibland slipper han både matlagning och disk för att han verkligen, verkligen MÅSTE jobba. Men när morsan överraskar honom vid datorn blir han, gång på gång, tagen på bar gärning. Han jobbar baske mig inte, han spelar spel på Facebook.  
- Men jag tog ju bara en liten paus. Du måste tro mig...

I veckan kom en kollega, vi kan kalla honom "Gnaget", fram till mitt skrivbord på jobbet med något panikartat i blicken. Han såg skärrad ut, och det märktes att det var något viktigt "Gnaget" ville få fram.
- Simon, kommer du in på Facebook?
Jag testade att knappa in mig på datorn.
- Nej.
- Herregud, de har stängt av Facebook!
"Gnagets" ansiktsfärg började nu skifta mot det röda hållet. Och ilskan kom över honom. Kunde vår arbetsgivare verkligen göra något så hemskt?
- Hur kan man stänga av Facebook? Jag behöver Facebook!

Jag träffade en kille som jobbar på en industri för någon vecka sen. Där sitter man och bevakar allt arbete vid datorer. För första gången fick jag höra om Facebook-döden.
- Ingen bryr sig på jobbet längre, de sitter bara och ändrar sin status på Facebook hela dagarna. De kan inte slita sig. Facebook kommer att bli döden för arbetarsverige, sa han.

Facebook är inte bara världens största community längre. Det är också en av världens största droger. Man måste kolla vad polarna har gjort idag, man måste själv skriva vad man har sysslat med. "Skalat lök, nu gråter jag." Eller. "Sprungit en mil, nu är jag svettig." Man ska samla poäng i alla idiotiska spel, man ska svara på vänförfrågningar från människor man aldrig träffat, man ska skicka en "poke", se på privata bilder av den där snygga tjejen/killen och man måste chatta lite. Många är uppkopplade dygnet runt. De kan inte sluta. Det här beroendet förlorar man visserligen inga pengar på, men massor av tid. Och tid är väl pengar? Eller är det ännu mer värdefullt?

Det är kanske inte så konstigt att fler och fler arbetsgivare stänger av Facebook på datorerna. De vill helt enkelt inte drabbas av Facebook-döden.

På tidningen var det dock falskt alarm. De hade inte stängt av Facebook. Och "Gnaget" fick efter ett tag tillbaka sin normala ansiktsfärg. Jag håller dock med min kollega. Vi på tidningen behöver ansiktsboken. Just nu har i stort sett varenda kotte en profil på "Fejjan". Det blir därmed ett utmärkt forum för oss journalister där vi kan söka upp personer vi vill intervjua och hitta nyheter och tips. Utan detta verktyg skulle vårt arbete bli svårare. Och vi MÅSTE ju faktiskt jobba. Så jag går in på kontoret nu. Fixar ni disken så länge?

Redigerare Greger på tidningen kom fram till mig i fikarummet igår. Han synade mig från topp till tå och utbrast.
- Vafan, har du börjat supa eller?

Jo, jag har sett sliten ut på jobbet de senaste dagarna. Röda ögon, ruffsigt hår, skäggig, gäspningar ackompanjerat till trötta monologer då jag måste läsa mina texter högt för att förstå vad jag faktiskt har skrivit. Men jag kan lugna er. Jag har inte börjat supa. Boven i dramat är poker, och pizzagubbar. De senaste nätterna har vi hängt i en källare i Nässjö och spelat 25/50. Jag kan helt enkelt inte säga nej när de ringer. Det går inte. Värdet är för bra.

Dagen efter, efter bara två, tre timmars sömn, undrar man om det var värt det? Är det värt att se ut som ett fyllo och göra trötta texter på jobbet? Nej, det är det inte. Inte då. Men på kvällen har man glömt hur man kände sig på morgonen. Så kommer ett sms när man ligger i soffan och pillar sig i naveln. "Spela?". Hm, varför inte?

Jag har kommit fram till att jag inte är en människa längre, snarare en blandning av zombie och guldfisk. Men nu är arbetsveckan slut. Så nu kan jag börja spela poker igen...

Det har blivit mycket poker i helgen. Under fredagnatten hamnade vi på Nässjö pokerklubb där vi träffade tre trevliga pizzabagare. De hade med sig hela fredagskassan och spelade 25/50 kr cash game. Det var för bra värde för att säga nej till, trots några centiliter för mycket innanför västen. Jag började med att backa 6-8k på en halvtimma och bestämde mig för att ta det lite lugnare. Det visade sig vara rätt taktik och pengarna rullade åt rätt håll resten av natten. Min kompis Jimmie plussade en fin månadslön och även jag kunde gå hem med en rejäl del av Nässjö befolknings fredagsmyspengar. Jag hoppas att Nässjöborna fortsätter möla i sig kebabpizza och calzone i samma takt. När jag ser en överviktig människa i den stan blir jag genuint glad. Ät så mycket pizza ni orkar bara!

Under lördagen deltog jag för första gången i en turre med Eksjö pokersällskap. Det är en nystartad liten pokerförsamling här i stan. Runt 25 pers dök upp för en riktigt trevlig deepstack turnering. Jag lyckades faktiskt med bedriften att inte vara all in med hela stacken en enda gång förrän jag var heads up. Efter att jag betat hårt på turn och river med QJ i klöver lyckades duktiga Robin syna ner mig med Q4o på brädan AK345 med tre spader för över halva stacken. Dock räcker ibland ingen skicklighet i världen mot dybbanturen och jag kunde vända matchen och vinna. Team Fagbet har därmed tagit ännu en turneringsseger. Många undrade varför jag inte hade teamkläderna på mig. Anledningen är att teamet inte har bestämt om vi ska beställa våra rosa sjalar från D&G eller Gucci. Vad tycker ni?

Jag har alltid tyckt att det ser utomordentligt töntigt ut med såna här vinnarbilder. Den här hör inte till undantagen. Men jag har alltid drömt om att få sitta så där och le fånigt in i kameran. Visserligen satt jag väl kanske inte i en källarlokal i Eksjö i drömmen och möjligtvis låg det ett par feta sedelbuntar på bordet framför mig, men man får inte vara så jädra kräsen.


Dybbans smörigaste segersmile.

Vaknar klockan ett efter en hård natt vid pokerborden. En störning i atmosfären, en monstertilt, fick mig att sitta uppe tills det ljusnade. Men det slutade för en gångs skull som en romantisk komedi, lyckligt.

Magen kurrar. Det vattnas i munnen på mig när jag öppnar kylskåpet i jakt på något ätbart. Men jag blir lika besviken varje gång. Som en hund när matte glömmer fylla på matskålen. Vad hittar man i en pokerspelande ungkarls kylskåp?

Dagen till ära stoltserar jag med en tub ärtsoppa, fyra veckor för gammal. En burk makrill, sparad för finare tillfälle. En halv, möglig, gurka. Senap och ketchup. Några centiliter saft, Fun Light. En Carlsberg Hof. Kaviar. Och sist, och minst, hönsbuljong.

Jag frågar mig själv. "Varför i hela friden har jag hönsbuljong? Ser det ut som om jag ska laga mat?" Funderar på om jag ska skicka in mina ingredienser till det där radioprogrammet där en kock slänger ihop käk med vad som helst. Men den här häxblandningen kan väl ingen lyckas med? Jag tror hotellet har remouladsås idag. Drar mig dit i stället...

Fredag. Och den här kommer att bli bra. Riktigt bra. Jag känner det.

Ikväll ska jag och Optikern hem till Fagbet-kollegan Andy för umgänge. Bastu, poker och öl står på schemat. Och sen blir det utgång till Nässjös nyöppnade rockklubb, kan ni tänka er. Mycker mer än så kan man väl inte begära av en kväll?

Annars funderar jag faktiskt på att sluta blogga. För man ska väl sluta på topp? Och om man nu någon gång är på topp som pokerbloggare måste det vara när man får beröm av Dan Glimne. I kommentarsfältet i mitt senaste inlägg på Aftonbladet skriver han "Det är bara att inse fakta. Dybban skriver som en gud."

Jag är på allvar orolig för att den kommentaren kommer att stiga mig åt huvudet. Tänk om jag är gud? Allvarligt. Jag är i stort behov av negativ kritik. Jag vill inte bli självgod och dryg. För jag hoppas inte jag hunnit bli det, än.

Trevlig helg!

Vissa människor växer med uppgiften. De älskar att ha världens blickar på sig och presterar alltid som bäst när det gäller. Optikern visade igår att han är en sådan man, då han tog Team Fagbets första vinst i ett live-event i Cosmopols söndagsturre. Ska sanningen fram så har Optikern aldrig varit i närheten av att vinna något tidigare. Men vi på Fagbet har sett hans potential vid Vegas 1/2 dollars bord och under ett par whiskeydimmiga homegame i Eksjö. Därför tvekade vi aldrig på att signa brillormen. Och det visade sig att vi gjorde rätt. Vi tog ett samtal med mannen som älskar att peka finger.


Optikern har ett väldigt långt långfinger. Och han tvekar inte att använda det.

Grattis! Hur känns det?
- Jag är bara helt stum.

Hur firade du i natt?
- Med 200 gram handpillade räkor.

Kan du peka på ett avgörande moment för kvällen?
- Precis innan finalbordet så fick jag in det väldigt snyggt med K10 i ruter mot KK all in pre flopp. Jag gick på känsla och visste hela tiden att jag skulle dra in en runner runner färg.

När ni var tre kvar hade du överlägset mest marker, ändå gick du med på en deal. Varför?
- Jag fick 500 spänn mer än de andra. Så jag var nöjd med dealen. Vet du hur många cheeseburgare man får för 500 spänn? Mina nerver klarade dessutom inte mer, så jag ville bara ha mina 6000 och dra.

Är det här din största merit på livescenen?
- Nej, det var när jag spöade dybban i sex raka heads up en kväll i Eksjö. Då vann jag åtta öl på krogen. Visserligen var vinsten mer nu , men den inre tillfredställelsen jag kände då var snäpet större. Sen gillar jag öl också.

Varför kommer första segern just nu?
- Jag har alltid haft det i mig. Det var bara en tidsfråga innan det skulle lossna.

Hur mycket har att göra med att du har Team Fagbet där bak nu?
- Tja, kanske en del. Jag vet ju vad som händer om man gör bort sig. Man vill inte gärna agera lok under lagfesterna om Lapproffe är på det humöret...

Kände du att du fick mer respekt vid bordet nu när du är proffs?
- Nej, jag får aldrig någon respekt. Det kan ha att göra med att jag har glasögon.

Du arbetar som Optiker, när kommer du att att bli heltidsproffs?
- Det är nog bara en tidsfråga. Fortsätter jag med att vinna varje söndagsturre så får jag ut ungefär som på att jobba heltid. Helst skulle jag vilja kombinera glasögon och poker. Men jag har inte riktigt kommit på hur det ska gå än. Kanske kan jag försöka kränga bågar vid borden...

Vad ska du göra med pengarna?
- Bilen ska in på service i veckan så jag får väl lägga dem på bromsklossar, vindrutetorkar och sån skit. Man får aldrig vara riktigt nöjd...

Fakta
Namn: Johan "Optikern" Fredriksson.
Ålder: 28 år.
Bor: Göteborg.
Familj: Förlovad med Hanna.
Titel: Optiker och medlem av Team Fagbet.
Inspelade pengar live: 6000 kr.
Favorithand: Fröken höger.

"Pappas pokerrum. Till Simon från Elvira."

Så gör en 4-åring för få hjärtat att slå ett extra slag på en pokeridiot.

Vid det här laget vet alla att jag blivit signad och numera kan titulera mig pokerproffs på riktigt. Redan första veckan kom Team Fagbet med på pokerlistings innelista. Inte dåligt alls.

Just nu befinner jag mig på en promotionresa i Norrland för att visa upp vad vårt pokerbolag har att erbjuda. Jag har fått ta emot ett par tjyvsmällar efter att ha i smygit upp bakifrån och försökt knyta fast "vår" rosa sjal på några lappgubbar, men jag har inte blivit hotad med kniv en enda gång. Så jag ser resan som en ren framgåndgssaga.

Som nyblivit pro vill man ju gärna vinna också. Norrlänningarna vägrar dock visa någon som helst respekt för min titel. I fredags kom jag näst sist i storturren. Det där med att bluffa tre gator och fyrbeta går inte hem här. Här vägrar man vika sig. Inte för ett helrör. Inte för en bluff. Inte för ett nyblivet pokerproffs. Jag gillar norrläningar. De klär dessutom i rosa, de vet bara inte om det än...

Naturen här uppe är för övrigt vacker som ett vykort. Kombinationen av landskapet, folket och noll teckning på telefonen gör att jag känner mig mer avslappnad än jag gjort på väldigt länge. Som bomull för själen. En själ som numera är rosa.

Jag har fortfarande inget internet hemma i min nya lägenhet. Det beror främst på att jag inte orkar, att jag är en jädra slapptask. Nu har jag dock ringt mitt femte samtal till telia så nu borde det vara klart inom en snar framtid. Ett liv utan internet på kvällarna gör dock att jag känner mig lite naken. Inkomsterna har dessutom lyst med sin frånvaro då jag i princip inte kunnat spela någon nätpoker alls.

Frågan är då vad jag gör med all ledig tid, som ett internetfritt liv faktiskt ger? Jag ser på tv. Och gör armhävningar. Jag borde läsa alla böcker jag inte läst i bokhyllan. Men jag ser på tv. I går fick jag ett nytt favoritprogram, "Lite sällskap". Det går på femman och leds av Filip & Fredrik. Som vanligt har radarparet hittat ett gäng riktigt speciella människor som de denna gång försöker para ihop. Citat med guldkant haglar.

Som när 24-åriga Elins dejt, Johan, skulle köpa en första romantisk present och kom med förfestspelet "Sex, booze och rock'n'roll" inslaget i finpapper. Kommentaren till det, med grov norrköpingsdialekt, är lysande.
- Jag vet inte riktigt, men han på Teknikmagasinet sa att det skulle vara jäkligt kul.
Vilken tjej faller inte för en sån romantiker?

Inte heller, lite mer mogna, Nina hade någon större tur bland presentgivarna. Roligast var värmländska Jan-Erik som gav bort en fruktkorg. Ja, det var inte fruktkorgen som var kul utan förklaringen till tv-teamet efteråt.
- Många ger ju viner och sånt, men jag tänkte att en fruktkorg kan väl vara roligt. Det representerar ju mig, för jag tycker ju väldigt mycket om frukt. Och jag hoppas ju att hon tycker om frukt...

Det är skönt att få tips från tv om man någon gång i framtiden skulle behöva köpa en present till en tjej igen. Sånt lär man sig banne mig inte när man spelar nätpoker.