dybban poker

Jag kan inte bestämma mig. Om åren som går. Kommer jag närmare livet eller döden? 

 

Det perfekta kärleksparet, Eva och Rune, dog med bara några månaders mellanrum. Som om det var menat på något sätt. Att de inte var gjorda att vara kvar på jorden utan varandra. En hel generation dog med dem. Farsan är nu 51 år och äldst levande på sin sida, känns det som. 

 

Samtidigt kommer det nytt liv. 2013 föddes Lill-Dybban. Mitt alldeles egna fadderbarn. Och en helt ny generation började leva med henne. 

 

Kretsloppet. Så grymt. Så underbart. Allt på samma gång. 

 

Jag tycker livet blir roligare för varje år. Jag bryr mig mindre om vad andra tycker och blir tryggare i mig själv. Det där kommer med åldern, tror jag. Man lär sig att leva med sina egna brister och tillkortakommanden. Inser att det är omöjligt att vara perfekt och slutar skämmas för att man inte är det. 

 

Det enda jobbiga är väl hur kroppen faller samman. Jag har inte tagit hand om mig själv i år. Trots gympass med Patrik Sjöberg så orkade jag inte hålla i. Fettman kommer krypande. Då både farfar å farsan hade/har diabetes-problem så handlar det inte så mycket om utseende som hälsa. 

 

Därför är träningsvärken i ben, rumpa och axlar som jag kämpat med i dag lika skön som en len smekning. Jag älskar den för den får mig att känna som att jag lever livet. I tisdags spelade jag badminton med ett gäng "poker-gubbar" från kasinot. Jag var yngst. Och sämst. Efter tre matcher låg jag dubbelvikt och kippade efter andan på golvet. 

 

Det är något härligt med att hänga med människor man träffat kring pokerborden. Man har förmånen att lära känna dem innan man bestämmer sig för om man vill utöka relationen och ta den utanför borden ut i verkliga livet. Det gör att man kan plocka russinen ur kakan på något sätt. Jag har alltid gillat att plocka russin ur kakor. 

 

Jag tror att man ska försöka göra det så ofta och så mycket som möjligt. Vid alla möjliga tillfällen. Plocka ut de godaste bitarna i chokladasken. Varför käka de där man inte tycker om? 

 

Det har blivit år 2014. Och jag kan inte bestämma mig. Om jag närmar mig livet eller döden? Men jag vet att jag lever. Lite mer för varje år. 

Han synade snabbt med ett leende som sträckte sig från ena örat till det andra. Då visste jag att jag drog dött. Brädan visade AT7. Och jag hade precis skyfflat in hela min stack på 12 000 svenska riksdaler. 

 

I vanliga fall är min 77 nöt i detta läge. Men inte mot det leendet. Ingen kan le så efter att ha fått in 500-600bb och inte veta att han leder. Jag frågade den lilla asiaten om han hade TT? Han bara fortsatte att le. Och nickade. Som asiaterna i Thailand gör när de inte förstår frågan. 

 

Det låg 25k i potten och dealarn lade upp en blank turn. Jag visade min bordsgranne, hunden Filip, mitt set. Asiaten fortsatte att le. Och vi visste båda att jag var död. 

- En sjua på river då, sa Filip. 

Jag tror att det kan ha varit det mest overkliga ögonblicket i hela min pokerkarriär. Dealarn lutade sig sakta framåt och lade, som i slowmotion, upp en svart sjua. Jag trodde inte mina ögon. Sånt händer inte. Asiaten fortsatte att le så hårt att jag fortfarande trodde att jag skulle förlora trots fyrtalet. 

 

Asiaten visade AA för nötkåk. Mina sjuor låg reda uppfläckta. Jag kippade efter andan och drog in alla marker. Den enoutaren kommer jag ha med mig för alltid. Att tänka på när jag blir uttdragen. 

 

Men jag har inte behövt använda den medicinen än. För springet har varit bättre och snabbare än någonsin förr. Jag är i zonen och kan inte förlora på CC för tillfället. Den senaste månaden bjuder inte på en enda minussession.  Det har gått så bra att jag inte ens orkat blogga om det. Det känns inte rätt mot mina stackars motspelare. 

 

När jag till och med fått 13 rätt på tipset, två gånger, under månaden så vet man att det måste vända snart. Någonting hemskt måste hända mig. Frågan är bara vad? 

 

Kommer någon i min närhet att drabbas av en sjukdom? Kommer jag att springa in i en spårvagn och förlorara ena benet? Kommer mina framtida avkommor bli sterila? Är jag steril? Eller upptäcker jag snart att jag är dödligt allergisk mot humle? Kanske får jag bara en släng av diabetes? Börjar tappa tänderna? Kom igen nu Gud! Säg vad som väntar mig???!!! Det är ovissheten som är värst...

 

Inte ens när jag busat på nätet har det gått emot mig. Tog mig an de stora grabbarna som DavidDuzak och MR_Jimmy på SvS 25/50kr-bord för några dagar sedan och plussade något inköp till och med där. 

 

Eller ja, MR_Jimmy hängde bara i chatten och tjatade om att få en plats vid mitt bord. Jag förstår inte varför? Han fick raila mig och ta anteckningar på mitt briljanta spel istället. Jag tror att han lärde sig något faktiskt med tanke på twittrandet dagen efter. 

 

Och igår fick jag in det med A9 mot JJ i 500 rebuy-turren mot hunden Filip. Flopp A97. Slutade med en andraplats och nästan 20k. Jag vet inte. Det känns nästan jobbigt nu. 

 

Det är väl ok att ha tur ibland, det tycker jag. Men det här? Jag skäms. 

 

Jag springer bra nu. Jag springer snabbt. Men ju fortare man springer ju lättare är det att kuta in i en hård vägg. En tegelvägg, kanske. Med spik. Varför nu en tegelvägg skulle ha spik i sig?

 

Alla frågar om råd för vad man ska göra när man är kall? Men tvärtom då? Varför är det ingen som har några råd till någon som är alldeles för varm? Seriöst? Jag behöver hjälp. Nu. Jag skäms. 

 

Edit: Kolla gärna mina senaste pokerkrönikor om ni missat dem. Om +EV i livet bland annat.